Malkolm Sinclair

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Svensk.gif


Svenska folkvisor vignet.jpg
Svensk Folkdiktning


104. Malkolm Sinclair


Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius



1. Sist, när på ljuflig blomsterplan
Jag mina lam utförde
Och satte mig, som jag var van,
Der jag bäst lärkan hörde,
Så kom till mig en gammal man,
Beprydd med silfverhåren;
Han såg mig ganska gunstigt an
Och helsade: »god måron!»


2. »Hör», sade han, »kom, Celadon,
Följ med mig litet stycke!
Lägg från dig dina lappris blom,
Du skall få höra mycke .»
Jag steg strax upp, lad' flöjten bort,
Tog gubben uti handen,
Och kommo vi strax innan kort
Till obekanta landen.


3. Ett fasligt berg midt för oss var,
Det jag rätt häpna' före;
Men gubben sade: »åh, var karl!
Vi så ej hissna böre;
Säg, vet du ej, att veklighet
Har aldrig vunnit ära;
Men deremot manhaftighet
Ses alltid kransar bära ?»


4. Häraf sä blef jag fuller styrkt;
Men åter’gen förskräckter,
När gubbens hand med rostig dyrk
Åt bergets port blef sträckter.
Jag ville rymt tillbaka; men
Han fattad' mig i armen
Och sade: »har du då, min vän,
Ej hjerta uti barmen?»


5. Jag måtte ropa eller be,
Det halp dock intetdera;
Jag skulle in, vi fingo se
I berget gubbar flera;
Dem jag dock alla trodde väl,
Emedan som de viste
Att de en svensk, upprigtig själ
I skrynkne lemmar hyste.


6. Vi gingo dessa snart förbi
I våra skumma salar;
Men fingo derpå genast si
Täckt liljeklädde dalar
Och lundar af cypresse-trä
Samt ceder-prydde höjder;
Vi togos mot af en allé,
Som var af linder böjder.


7. En äkta sol med silfversken
Och perlestrålar höga
I klara vassen derpå se'n
Begynte sig att löga;
Hon klädde präktigt guld-mohére
Uppå agate-bergen,
Och gjorde himlen klar och skär
I höga safirs-färgen.


8. Beredde foglesvärmen nu
Med gäll-ljudd silfvertunga
För denna gyldne purpurbru'
Begynte till att sjunga;
Kristallekällan, som utför
Demanteklippan kullra',
Hon vid sin klara uppgångs dörr
Med perleböljor pulra'.


9. Inunder hvart ett skuggrigt trä'
Gråhårige sig döljde,
Dem Nöjet satt uppå sitt knä
Och med sin mantel höljde,
Och gaf dem nektar utur gull
Och dem i kärlek kysste;
Med ett ord sagdt: den ort var full
Af allt, hvad ädelt lyste.


10. »Ack», sad' jag, »täcke gubbe, hvad
En sällhet du mig ämnat!
Jag är så hjertans nöjd och glad
Att jag min' får har lemnat;
Säg, får jag icke här med dig
Bakom en buske lefva
Och uti himmelskt nöje mig
Insvepa och invefva?»


11. Men han mig svarad': »käre, håll!
Den, här skall bo och bygga,
Han måste först på verldens boll
Sia odygden till rygga;
Ty utaf alla, du här ser,
Är ingen, som ej kämpat,
Den ene mindre, andre mer,
Och henne förolämpat.»


12. Härvid jag pustad' ängsligt till;
Men fick ej tid att tala,
Ty sinnet föll mig i en grill
Och alltför ljuflig dvala;
Emot oss kom en täcker park,
Ett Floras mästerstycke,
Der gudarne af frusen mark
Had' gjort ett sommarsmycke.


13. Der stodo lagrar i gevär
Och skilrade för solen,
Derunder växte röda bär,
Som prydde gröna jolen;
Der stod en vattukonst och grät,
Så klara vattnet flödde.
»Så var», sad' gubben, »hennes sed
Se’n Carl den tolfte dödde.»


14. Och är det fåfängt bjuda till
Beskrifva denna prydnad;
Med tysthet jag här hellre vill
Bevisa Himlen lydnad.
Dock kan jag ej förtiga, hvad
Oss se’n för nåde hände,
Då jag min' ögon, nöjd och glad,
Åt höga slottet vände.


15. För nämde slottets kopparport
En hop stålklädde svenner
Nedkommo ifrån Baldurs ort,
Helt trogne Martis vänner;
Med dragne pampar stodo vakt,
Att ingen skulle klifva
På slottets sammetsklädda prakt
Ell’ blanka silfverskifva.


16. Men, tänk! så bistre, som de här
Med bleka ansigt' stodo
Och hotades med blankt gevär,
Så tog' de dock till godo,
Att gamle gubben ledde mig
I deras förmak dyra,
Der ett ungt lejon roat sig
Ett korsadt klot att styra.


17. Jag häpna’ nu långt mer än förr,
Men skräcktes ännu mera,
När gubben lätte på en dörr
Af klara silfret skära.
Inför den samma var en sal,
En sal för alla salar;
Der inne luften var helt sval
Och ljuset som i dalar.


18. Kring om ett präktigt silfverbord
Tolf svenska Carlar suto,
Som talte inte många ord,
Men konga-miner guto.
De åtta sågo gamle ut,
De fyra intet späde;
De förre, som de dock förut
Från verlden gjort afträde.


19. Den Nionde i denna rad
Tyckt s ha' ett hastigt sinne;
Den Tionde sågs djerf och glad,
Med mod i bröstet inne;
Den Elfte var en täcker karl,
Han satt och räkna' pengar;
Han delte ut, liksom en far,
Till sina barn och drängar.


20. Den Tolfte var en sirlig, lång
Och väl uppväxter hjelte,
Den man kund' se ej enda gång
Sitt karlahjerta fälte.
Hans ögon voro oförskräckt'
Liksom på unga örnar;
Hans styfva näfvar knyttes käckt
Som rammar uppå björnar.


21. Hans korta här, som kämdes opp,
Afbildade en krona,
Som var åt en så dugtig kropp
En sirlig hufvudbona.
Hans armar, ben vor' full' af merg,
Hans skuldror utaf styrka,
Hans länder voro liksom berg
Och marmorn i vår kyrka.


22. Han satt uti en svensker rock
Af blått, passabelt kläde,
Han hade elghudsköller ock,
Som aldrig låg i träde,
Och handskar utaf samma slag,
Som långt på armen räckte;
Tror knappt manchetten satt i lag,
Den styfva kragen täckte.


23. Ett tjockt gehäng, tre finger bredt,
Var spändt på blåa rocken;
En gruflig pamp, den mången sett
Nedsabla hela flocken,
Satt, dragen till en tredjedel,
I detta gula bälte,
Och ville ut, ge den sin del
Som träffa' hennes hjelte.


24. Ibland så steg han upp och gick
Med sina stöflar store,
Som sutto uti krigsmans skick
Och föga blanke vore.
Han hade sporrar uppå dem,
Så stora, att de passa
At sådan fot och karlalem,
Med sina kringlor hvassa.


25. Sin ganska stora, höga hatt,
Den gyldne knappen prydde,
Han på sin krönta hjessa satt;
Se’n stanna’ han och lydde,
Hur’ kämpevakten skilrade,
Så att gevären slamra’;
Man kunde se, han undrade,
Ho kom till dödens kamrar.


26. Strax lättes blanka dörren opp:
En svensker jarl framträdde
Med skjuten, sargad hjeltekropp,
Dock miner intet rädde.
Hans ansigt' var med blod besköljdt,
Nedsabladt, trampadt, slaget,
Och bröstet, som hans hjerta döljt,
Had' grofva skott intagit.


27. Hans hjerna satt i håret klent,
Jag ryser det att nämna;
Men glädes, att ej är för sent
För Himlen sådant hämna.
Han hade spänd pistol i hand,
Liksom han ville skjuta;
Men dödens hårdt åtsnörda band
Befalte’n förr att sluta.


28. Han helsade på svenskt manér;
Då kongen nådigt svara'
Och sad': »vi känne inte er,
Hvem skulle I väl vara?» —
»Jag är», sad' han, »en svensk major,
Mitt namn är Malkolm Sinclair,
Min själ nu nylig' af mig for
Från hjertats vrår och vinklar.»


29. »Hur», sade kungen, »blef du död,
Du tappre krigsbuss store?
Du äst i blod så färgad röd,
Liksom du slagtad vore.» —
»Jo», sade han, »Hans Majestät!
En oförskämd Bellona
Har så betalt de trogna fjät,
Jag gått för Sveriges krona.»


30. »Ja så», sad' kungen, »men hör på:
Hvar var du, när du dödde?» —
»Från Breslau något när' en å
Ur mina ådror flödde.» —
»Hvem mördat dig?» — »Sex ryske män,
Som stulo af mig lifvet;
Had' jag fått tid, jag dem igen
Skull' snälla piller gifvit.»


31. »Ja så, då slås vårt Sverige än
Med ryssen uti ifver?» —
»Nej, Hans Maj’stät, han är vår vän,
Så sagdt åtminston' blifver.» —
»Nej säg, men hvad för slag had' du
I Breslau till att göra?
Säg, sku' vi tro, att kejsarn nu
Vill sig på oss förföra?»


32. »Nej, män, det höres intet af;
Mitt äfventyr var detta:
Jag for till sultan i fullt traf,
Min konungs värf förrättar —
Ack, sultan! Håll, håll, Sinclair håll!
God' vänner, Carlar alla,
Här är en svensk från verldsens boll,
Som mördad nödgats falla.»


33. »Se, hvar han står, och bloden ned
I strida strömmar rinner!
Der kan man se en hjeltesed,
Som ej i döden svinner;
Tänk på, han kommer från Turkit!
Ack, låt oss då få höra,
Hurledes Mars sin dragne plit
Nu brukar till att föra!»


34. Strax reste de sig alle tolf,
Vår Sinclair att bestråla,
Som deras blanka silfvergolf
Med röda saften måla';
Den Elfte sad': »stig hjelte, hit
Till bordet, me’n du talar!
Lägg bort pistolen och din plit!
Han dig ej mer hugsvalar.»


35. Ty klef han fram uti sin blod,
Att den kring benen stänkte;
Ett karlaväsend', hjeltemod
I röda köttet blänkte.
Den Tolfte sad': berätta snart,
Hvad sker i våra länder,
Ditt ärende och öfverfart
Samt hvad der uppe händer!»


36. »Jo», börjad' han, »vårt Svea är
En dame, som stilla sitter
Och sina gröna lagrar skär,
Förnöjd med fogleqvitter.
Hon dricker fridens söta vin
Ur Friedrichs gylne koppar,
Och skådar med en hurtig min
På sina blåa troppar.»


37. »Och skall knappt någon hafva sett
En så förnuftig flicka,
Som, fast hon framdels sig beredt
På grönan kjortel sticka,
Har hon dock laddat flinkt gevär
Och lagt utmed sin sida,
Så att, om nå’n skull gå förnär,
Skall han i fallet bida.»


38. »Hon klär sig som en karl med hatt
Och lider ingen mössa;
Dess purpurmun får ingen fatt,
Fast mindre lof att kyssa,
Mer än som hennes äkta man,
Kung Friedrich store, dyre,
I hvilkens trogna, starka hand
Hon anförtrott sitt styre.»


39. »Och som hon vänlig min vill se
Af alla uppå jorden,
Så täcktes hon ock nådigt ge
Åt mig de höga orden:
Red, Sinclair, red dig till och far
Till sultans varma länder!
Du vet vi vänskap plägat har
Se’n Carol var i Bender.»


40. »Ty for jag stad i största hast,
Kom lyckligt ock tillbaka;
Men åter bort på lyckans kast,
Min konungs värf bevaka;
Kom lyckligt dit, förrättad' väl,
Hvad mig var budet göra,
Fast oväns arga, falska själ
Vill smädetal kringföra.»


41. »Nu slogs sultan och slås ännu
Med ryska kejsarinnan.
De ge hvarannan tu för sju,
Dock tyckes sultan vinna.
Och efter jag till honom for,
Strax ryska hofvet gissa',
Att jag på Sveriges vägnar svor
Med honom punkter vissa.»


42. »Man tillad' äfven också se’n,
Och ilskan dermed viste,
Att mången ryss båd' arm och ben
För min skull plötsligt miste;
Och att jag kund' ej för min död
Det väna folket lida,
Samt att min klinga ofta flöt
Okallad ur min slida.»


43. »Nu var jag rester derifrån,
Till Breslau ändtlig' kommen,
Hvarest, när såsom min person
Af amtet blef förnummen,
Mig önskades en lycklig fart
Till svenska kungens länder,
Det jag ock upptog för en art
Af Sveriges trogna vänner.»


44. »Men när jag sedan några mil
På vagn från staden hunnit,
For en af sex liksom en pil
Förut, den se’n mig vunnit;
Han kom tillbaka, lade an,
Och fråga', hvad jag förde
För lustigt nytt till Sveriges land,
Som ryska kronan rörde.»


45. »Jag viste’n af rätt temlig' kort;
Men fyra hans dragoner
De ryckte mig af vagnen bort,
Ursinnige pultroner;
Och refvo till sig allt, hvad som
På papper var uppskrifvit,
Der jag helt troget handlat om
Hvad Sverige nyttigt blifvit.»


46. »Se’n sporde han mig åter till,
Hvad mera nytt jag hade;
Jag teg derpå, förbittrad, still',
Då annan en strax lade
Mig genom hufvud med ett lod,
Så att jag nödgas falla;
Min själ for bort, mitt hjerteblod
Och krafter blefvo alla.»


47. »Se’n höggo de mig lem från lem,
Fast hjertat i mig picka';
Man orsak har berömma dem
Som, utan till att klicka,
Förmådde skjuta mig ihjel
Med ellofva pistoler;
Den tolfte ligger ännu här
För svenska tolf Caroler.»


48. »Och såleds har oskyldigt jag
För ovän misstänkt blifvit,
Jag har för samma sett min dag
Och måst qvittera lifvet.
Min själ var ännu aldrig arg
På ryska kejsarinnan,
Dock ryssar mig som björn och varg
Handterat härutinnan.»


49. »Och uppå ett förrädligt sätt
Man mitt portrait utsände,
Så att det skulle falla lätt
Mig slå, hvar jag anlände;
Nu ha de då sin önskan fått,
Dock kan det mig hugsvala,
Jag vet, min konung detta skott
Lär ofelbart bet . . . beklaga.»


50. »Men, Sinclair, hör!», den siste Carl
Till honom derpå sade;
»Säg, fick du ej som tapper jarl
Dig värja för slik skade?» —
»Nej», sade han, »de röfvad' bort,
Som tjufvar, vapen mina,
Och gjorde se’n processen kort
Och glömde mig att pina.»


51. »Nu», sad' kong Carl, »vi säga kan
Det hjertligt oss förtryter
Att en så hurtig karl och man
Så hårda isar bryter.
Och straffe Himlen äfven den,
Som åt ditt blod sig fägnar
Ell' sändt de mördare och män
Ell' dem försvarar, hägnar!»


52. Men, à propos, håll, Sinclair, hör!
Hur är med Pruthska freden?
Månn tro i folket hjertat dör,
Till tiden blir förliden?» —
»Nej, nej, Hans Majestät, tro fritt,
Sultan har hårda näfvar,
Och felas föga hvar ta’r sitt
Och ojemt byte jäfvar.»


53. »Ja, men det vor’ lust höra få
De gamle tappre götar
Ännu en gång med mod gå på
Och dela karlastötar;
Man menar, deras krutrök lär
Kring verlden ännu lukta,
Och ingen är, som icke svär
Sig kunna tio tukta.»


54. »Hans majestät, tro säkert, att
Om de allenast fingo
Se hans maj’stäts durchskjutne hatt,
Det skulle dem så tvinga,
Att hela hjertat upp och ned
I bröstet skulle picka
Och deras svärd på karlased
Begära blod att dricka.»


55. »Kung Stanislaus, käre, säg,
Hur' är det med hans lycka?
Säg, vandrar’n än på ojemn väg
På lyckans falska krycka?
Säg, vill ej någon puissance
Mer uppå honom tänka?
Har då hans sol gjort alliance
Med mörkret, mer ej blänka!»


56. »Hans Majestät, han lefver nöjd
På lyckans lägre säte,
Och tror man han är föga böjd
Mer om sin krona träta.
Dock törs jag inte gerna se
I ödets döljda lagar,
Han far henn' än en gång, kan ske,
Om himlen så behagar.»


57. Rätt som man nu så taltes vid,
Så hördes litet bulra,
Och utför fönstren sågs derned
Helt många vagnar kulra.
Man sporde genast, ho der var,
Då bleka vakten svara':
»En ganska stor minister-skar'
Är kommen här att vara.»


58. En kom strax in, fick audience,
Hans sak de snart afgjorde;
Se’n slog han upp sin reverence
För hela kungaborde;
Gick derpå ut, en ann' kom in
Och för sitt hof agera'
Så fermt, att man dess stolta min
Och slughet admirera'.


59. Ja, hvart ett hof af Jafets land
Här hade en minister,
Som med helt mjuka kärleksband
Skull’ binda alla tvister;
Och hvar och en kom till förhör,
Så snart det honom borde;
Men ingen inför deras dörr
Okallad träda torde.


60. Här var nu kejserlig och fransk
Samt engelsk, preusk och rysker,
Här var en italiensk och spansk,
Holländsk samt dansk och tysker.
Ja, jag kan sannerligen ej
Mig alla nu erinra;
Men alla syntes utaf mej
I guld och silfver glindra.


61. Jag stod hos gubben så långt bort,
Att jag ej kunde höra
Hvad dessa herrar talte kort
Ell' det till sinnes föra;
Dock smög jag uti skuggan fram,
Så snart en tala börj'de,
Som sad' sitt hof fatt hjertekram
Af allt det Sinclair sörjde.


62. Och talte’n, liksom man förut
Skull ' trott det hofvet villa,
Att Sinclair på sitt lif fick slut
Och nödgades bli stilla.
Han ropa' mycket om honneur,
Om ädelt, kristligt sinne,
Och att dess hof allt ärbart gör
För verldens friska minne.


63. Han declarera' den infame
Och hofvets rang ovärdig,
Som inte hade blygd och skam,
Att slå en så rättfärdig.
Och när han ändtlig' talat ut,
Så strök han uppå foten
Och mente med sin söta trut
Nu lagat bot för soten.


64. Man tog hans talan gunstigt opp
Med helt förstälda miner,
Man log åt tankens fria lopp
Och tungans styfva liner;
Sist tacka' mannen kärligt för
De målade douceurer,
Som han så ymnogt dem nu gör
Af alla slags couleurer.


65. Just nu steg Carl den Tolfte bort,
Tog Sinclair uti handen;
De gingo ut, och innan kort
Sågs de på gröna landen.
De gick tankfulla upp och ned
I vackra gångar gröna.
Att de om vigtigt taltes vid,
Man kunde se och röna.


66. Man kan ej veta hvad det var,
Hvarom de raisonera';
Men stundom sågs den store Carl
Sig litet alterera.
Omsider kommo de igen,
Då Carl den Elfte fråga':
»Hur står det till, min son och vän?
Ditt hjerta står i låga.»


67. »Åh, bagatelle!» sad' han, »min far,
Jag utaf åtrå brinner,
Att se om Mars der upp' är karl
Och om han kransar vinner;
Jag vill mig laga till gå opp,
Bli borta några dagar
Och föra an min hjeltetropp,
Så att . . . bragar.»


68. »Kom, Sinclair», sad' han, »kom, följ med,
Vi sku' för ros skull pröfva
Att bryta stål som rutit trä
Och styfva kaxar söfva.»
Vår Sinclair genast färdig var,
Hölt tropp med slika frågor;
Han tog en air som modig karl
Och döljde sina plågor.


69. »Flinkt väsend'», sad' kung Carl, »skall bli,
Friskt, bussar uti norden!
Båd' sol och måne skall få si
Förändring uppå jorden.
Kom, Sinclair, låt oss här gå opp
Och genast slå till korum,
Och rida kring i fullt galopp
På Martis flinka forum!»


70. Den Elfte tog den Tolfte fatt
Rätt som han skull' marchera,
Och sad’: »min son, vi ha god natt
Från verlden tag’t; än mera,
Om du nu skulle komma hän,
Vor' ingen, som dig kände
I hela vida Sveriges län
Ell’ tankan på dig sände.»


71. »För öfrigt drar vår måg, din bror
Och svåger, Friedrich store,
För allting omsorg, så jag tror,
Om du der sjelfver vore,
Så skull det vara alldels ett;
Du känner ock Ulrika,
Din syster; derför' kom och sitt,
Ej efter oro fika!»


72. »Jag menar du må vara mätt
Af slika sura drufvor,
Som hade knappt på tronen trädt,
Förr’n ovännen dig trugar,
Att gå med sig på fältet ut
Och fast han grufligt tappa',
Så had' han dock så när en klut
Bortrifvit af din kappa.»


73. »Se’n fick du ej ditt Sverige se,
Förrn kort förrän du dödde,
Du, som tolf år och tvenne tre
Dig på din klinga stödde.
Nu är du kommen uti ro,
Bli då, för Guds skull, stilla;
Låt dem, som nu på jorden bo,
På slika saker grilla!»


74. Vid dessa ljufva fadersord
Strax sonens ögon runno,
De stego åter till sitt bord
Och armar kärligt bunno.
»Ja», sade han, »min ljufva far,
Jag vet väl jag är döder;
Men för den kärlek, som jag har
Till Sverige, jag dock blöder.»


75. »Jag vet hvad hjerta, kraft och mod
Jag i soldaten satte,
När jag midt för hans ögon stod
Och sjelf i fästet fatta';
Och der jag red för rytterit,
Der växte mod i bröste,
Der drog en karlaarm sin plit
Och blod på marken öste.»


76. »Hjelp, Gud! Jag kan ej utan gråt
Och tårar mig påminna,
Då jag och Rehnsköld följdes åt
Vid Narva, kransar vinna.
Det blåst' al’armes, vi gingo på,
Så solen hufvud' skaka',
Och Cronstedt sköt, så bergen blå
Begynte till att knaka.»


77. »Än Duna slag, än Clischou då,
Än Cracau, Lemberg, flera,
Månn' tappre svenske bussar blå
Ej der souveraint regera?
Augustus måste ju af tron,
När som han såg min klinga,
Och nu. . . . .
Det kan mitt hjerta tvinga.»


78. »Fast mången tyckte, att min sol
Sig bergde vid Pultava,
Och steg inunder mörker pol,
Att låta sig begrafva:
Så, tro mig fritt, had' Friedrichshall
Mitt lif så brådt ej ändat,
Had’ mina grofva styckens knall
Väl nya solar tändat.»


79. »Men nu är fåfängt tala om
De förra friska tider;
Vi veta dock ej huru som
Man nu på jorden strider.
Dock önskar jag mitt Sverige godt,
Jag, som dess konung varit,
Och klädt för samma många skott,
När jag i fält har farit!»


80. »Så må då väl, I bussar blå,
I lejon uti Norden,
Låt se, I alltid på er stå
Och egen norra jorden!
Jag tackar er för hvar en dag
Jag eder kommendera',
För I gick på i mina slag
Och veko ingendera.»


81. »Gack, Sinclair, i ditt rum och sitt,
Sätt värjan i din skida!
Oss har dock himlen mycket gett,
Hvarmed vi tiden lida.
Vi ega ju en gudafröjd
I våra himlasalar,
Vårt läger är af nöje böjdt
I täcka liljedalar.»


82. Af denna hjelten ifren svann,
Hans grymma ärr ej sågos,
Han sig förnyad genast fann,
Hans kropp ej mera plågas;
Fast han i verlden hurtig var
Och kunde tycken vinna,
Vardt han dock nu en annan karl,
Som vi en gång sku finna.


83. Strax steg vår Sinclair i ett rum,
Som klart af perlor lyste;
Der mötte’n hjeltar, famna’n om
Och honom kärligt kysste;
Der inne sågs i blåa klä’r,
På silkesklädde troner,
Högborne ädle, som gevär
Ha burit för tre kronor.


84. En gudalust kringsväfvade
Och allas hjertan nöjde,
Jag skåda' det, jag bäfvade
Och mig till marken böjde;
Jag knäppte mina händer hop
Och vördsamt gratulera’
Med underdånig suck och rop
Dem, som så väl regerat.


85. Se’n tog mig gubben vid sin hand
Och förde mig tillbaka;
Jag grät, att mina lefnads band
Förhindrad' mig att smaka
Ett sådant nöje, som här var
För dem, som väl ha lefvat,
Och efter ärans krona rar
Med fulla krafter sträfvat.


86. Derpå fick jag strax se min hjord
Och lamungarne snälle,
Som åto vid sitt blomsterbord
På samma rum och ställe.
»Se nu», sad' gubben, »lemnar jag
Dig der jag dig frånledde,
Och glöm nu aldrig denna dag
Ell' hvad på honom skedde.»


87. Och härpå tog han mig i famn
Och tacka för godt följe.
Jag bad en säga mig sitt namn,
Men han det mig fördöljde.
Se’n stulla' han från mig igen,
Jag stanna' qvar och qvillra',
Tills denne min utlefde vän
Utur mitt sigte tillra'.


88. Se'n satte jag mig ned och grät
Och ömkade den skade,
Att Sinclair så i hastighet
Sin' ögon sammanlade:
Det var likväl en hurtig karl,
En krigsbuss och en hjelte,
Som, der raison fått blifva qvar,
Med Küthler väl spänt bälte.


89. Ack, tänk hvar redlig svensk uppå
Den herrens svenska hjerta!
Mång' hjeltes hjerta blifva må
Mot hans en liten ärta.
Ja, tänk uppå, hur' som han föll
Och hvem den gerning gjorde
Samt hur' han tyst i döden höll
Hvad sägas just ej borde.


90. Derför, I hjeltar, som ha mod
Och hjerta uti bröste’,
Ack, hämnen Malcom Sinclairs blod,
Som Küthler mordiskt öste!
För öfrigt är jag städse er
Tillgifven alla tider,
Och slutar nu, helst som jag ser,
Vår sol i skuggan skrider.

HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.