Vis kilden til Om köldens stränghet

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !! !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= Om köldens stränghet]] !!  
|-
|}

<center>

<br><br><big>'''Olaus Magnus'''</big>
<br><big><big>'''Om köldens stränghet'''</big></big> 

1555 / 2010


Utdrag ur <br>Olaus Magnus: <br>[[Olaus Magnus: Historia om de nordiska folken (uddrag)|'''Historia om de nordiska folken''']]<br>''Historia de gentibus septentrionalibus''<br>Första boken, kap. 19
</center>



----

'''Nyckelord:''' – Lefvande varelser darra af köld. – Författaren talar af egen erfarenhet. – Vinterns stränghet berör de mest aflägset boende. – Kölden störst i Norden och hvarför. – Ytterligare skäl. – De kallaste stjärnbilder. – Förebud till våldsam köld. – Glödande moln. – Vigg- eller pyramidformiga strålar. – Otvifvelaktiga tecken till hemsk köld. – Tecken till den värsta köld. 

----



[[Fil:OM 1,19.jpg|thumb|600px]]HVILKEN makt köld och frost utöfva i Nordlanden, där de ju hafva sitt egentliga hem och ursprung, kan bättre ådagaläggas genom många erfarenheter hämtade från de yttre sinnena än genom andras uppgifter. Ty dess bitande kraft erfara med rysning alla lefvande varelser äfven på ett afstånd af flera tusen stadier därifrån, i det de vid dess minsta anlopp huttrande sammandraga alla lemmar. Hvad skola de då ej göra i de trakter, där kölden själf härskar med sin fulla styrka och i kraft af naturens lagar? Hvad mig själf angår, är jag född och har mycket vistats i dessa trakter af jorden, ända till en polhöjd af 86 grader. Jag tror mig därför såväl i detta som flera följande kapitel kunna mera pålitligt än många andra, hvilka ofta skrifva blott efter obestämda föreställningar, redogöra för huru fruktansvärd och hemsk kölden är där uppe i Nordlanden, hvarifrån den, liksom strålar från ett centrum, utbreder sig öfver hela jorden, såsom också alla folk, hvilka hafva erfarenhet af dess genomträngande makt och skärpa, kunna bevittna. Sålunda kan det att börja med anses på fysiska grunder fullt bestyrkt, att de nordliga regionerna i högre grad än andra delar af jorden hemsökas af frost, köld och stränga vintrar, beroende på beskaffenheten af deras hemisfär, i det solen där gör sitt omlopp i en trängre cirkel och är längre aflägsnad, medan den i sned riktning fullbordar sin färd genom de under vintern synliga himmelstecknen, hvaraf följer att under nämnda tid jord och vatten, som af naturen äro kalla element, grundligare stelna och tillfrysa. En bidragande orsak härtill är ock den, att meranämnda regioner äro belägna under stjärnbilderna Stora och Lilla björnen eller Karlavagnen (de kallaste bland himlens tecken) och invid oceanen, hvilken (särskildt mot nordväst och öster) har ett omätligt djup. Där nu solen ej kan tränga ned till detta, uppstår (enl. Albertus, bok XIX, kap. 6) en fruktansvärd köld eller frost. Många tecken uppträda såsom förebud om stundande våldsam köld, och dessa iakttagas noggrant med hänsyn till sina naturliga egendomligheter, särskildt om så skulle inträffa att invid solen (såsom i ofvanstående bild synes), när hon midt i djupa vintern dalar mot sin nedgång, samla sig moln, som framte bilden af ett eldklot eller en eldstod, liksom om en stor stad flammade i lågor; eller om viggformiga strålar sträcka sig rätt upp i rymden liksom pyramider, glödande med ihållande sken. Dessa rödskimrande färger, som småningom blekna af och försvinna i nattens mörker, lämna efter sig en fruktansvärd köld. Dessutom finnas många andra tecken som bebåda en kommande ohygglig köld, såsom klar himmel med sparsamt kringströdda stjärnor, moln lägrade kring bergspetsarna, gnistor af sot från eldstäderna, källsprång och vattendrag som ryka och svälla öfver bräddarna, svin som bära halmstrån i munnen, tuppar och gäss som tidigare än vanligt gala och kackla, hackspettar som uppsöka människoboningar, vattenfåglarnas skrän och oaflåtliga oväsen, skogsfåglarnas ljudliga flaxande, isarnas stönande och brak, liknande åskskrällar. Då verkar kölden:

: att djurens ögon svida och deras hår blifva styfva och stela,
: att skogens rofdjur uppsöka människoboningar för att stilla sin hunger,
: att polartraktens vargar ej sällan förlora sin syn,
: att vargarna rasa mer än eljest mot andra djur och äfven angripa hvarandra,
: att de sluta sig samman i stora skaror för att skaffa sig föda genom rof,
: att alla djurs pälsar blifva tätare och vackrare,
: att fisk kan hållas färsk fem eller sex månader utan att behöfva insaltas,
: att fiskarna kväfvas under isen, ifall den ej hålles öppen genom vakar,
: att större glupskhet framkallas hos allt hvad djur heter,
: att tuppens kam och gåsens näbb och fötter blifva hvita,
: att harar, räfvar, hermeliner skifta färg,
: att kärl af koppar, glas och ler spricka sönder,
: att yxor, bilor och sågar göra sammalunda,
: att lekar och nöjsamma spel kunna anställas på isen,
: att alla stiglösa trakter blifva tillgängliga för resande och jägare,
: att strider såväl till häst som till fots blifva hetsigare,
: att både torra och lifskraftiga trädstammar spricka med starka smällar,
: att något litet fuktiga kläder, som komma i beröring med järn, sammanklibbas med detta,
: att läppar, fingrar och näsa, som komma i beröring med järn, förlora sin hud.
: Stallknektar pläga flåsa på hästarnas betsel, för att djuren ej må få skada i munnen. 
: Alla i jorden nedlagda frön och sädeskorn blifva mera bärande. 
: Vissa slag af äpplen och päron mogna vid vintersolståndet.
: Värdshus, marknader och drabbningar förläggas till isbelagda vatten. 
: Mulor eller åsnor, som införas från annat håll, dö plötsligt. 
: Afrikaner, som blifvit krigsfångar eller på annat sätt kommit till Norden, lefva ej länge. 
: Spikar hoppa ur väggar, portar och lås. 
: Stenblock, lerkärl och glasvaror springa sönder. 
: Smorläderskor och stöflar krympa ihop och blifva hårda som horn. 
: Hosta, snufva och andra opassligheter uppstå af kölden. 
: Läppar, som beröras af järn, häfta fast vid detta, som vore de fast beckade. 
: Annat hithörande kan efterses längre ned i kapitlet om drabbningar på isen.


----
<br><br>
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Olaus Magnus]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]