Kung Ring (Frithiofs saga)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)

Kung Ring

Och kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord,

och kämpar och skalder

uppstego att lyssna till kungens ord,

berömd i Nord;

han var vis som gud Mimer och from som Balder.

Hans land var som lunden, der gudar bo,

och vapnen komma

ej inom dess gröna, dess skuggiga ro,

och gräsen gro

fridlysta derstädes, och rosorna blomma.

Rättvisan satt ensam, båd' sträng och huld,

på domarstolen,

och friden betalte hvart år sin skuld,

och kornets guld

låg strödt öfver landet och sken i solen.

Och snäckorna kommo med bringa svart,

med hvita vingar,

från hundrade land och förde från hvart

mångfaldig art

af rikdom, som rikdomen tingar.

Men frihet bodde hos friden qvar

i glad förening,

och alla älskade landets far,

fast en och hvar

fritt sade på tinget sin mening.

I tretti vintrar han fredlig och säll

styrt Nordlands söner,

och ingen gått missnöjd hem till sitt tjäll,

och hvarje qväll

hans namn gick till Oden med folkets böner.

Och kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord,

och alla glade

uppstego att lyssna till kungens ord,

berömd i Nord;

men han suckade djupt, och talte och sade:

"Min drottning sitter i Folkvangs loft

på purpurtäcken,

men här är det gräs öfver hennes stoft,

och blomsterdoft

kringånga dess grafhög vid bäcken.

Ej tar jag drottning så god, så skön,

mitt rikes ära.

Till gudarna gick hon, till Valhalls lön;

men landets bön,

och barnens, en moder begära.

Kung Bele, som ofta kom till min sal

med sommarvinden,

har lemnat en dotter; hon är mitt val,

den lilja smal

med morgonrodnad på kinden.

Jag vet, hon är ung, och den unga mö

helst blomman plockar;

men jag gått i frö, och vintrarna strö

alltre'n sin snö

i kungens de glesnade lockar.

Men kan hon älska en redlig man

med hvitt i håren,

och vill hon ta sig de späda an,

hvars mor försvann,

så bjuder Hösten sin tron åt Våren.

Ta'n guld ur hvalfven, ta'n smycken åt brud

ur skåp af eke;

och följen, I skalder, med harpoljud,

ty sångens gud

är med då vi frie, är med då vi leke." -

Och ut drogo svenner med buller och bång,

med guld och böner,

och skalderna följde, en rad så lång,

med hjeltesång,

och stälde sig fram för kung Beles söner.

De drucko i dagar, de drucko i tre,

men på den fjerde,

hvad svar kung Helge dem månde ge,

åtsporde de,

ty nu de ville å färde.

Kung Helge han offrar båd' falk och häst

i lunden gröna,

han spörjer båd' vala och offerprest,

hvad som var bäst

allt for hans syster, den sköna.

Men lungorna nekade bifall alltjämt,

som prest och vala;

och då gaf kung Helge, den tecknen skrämt,

sitt nej bestämdt,

ty menskan bör lyda, då gudar tala.

Men muntre kung Halfdan han log och sad':

"Farväl med festen!

Kung Gråskägg sjelf bort rida åstad,

jag hulpit glad

den hedersgubben på hästen."

Förbittrade draga de sändmän bort

och budskap bära

om kungens skymf; men han svarar dem torrt,

att inom kort

kung Gråskägg skall hämna sin ära.

Han slog sin härsköld, som hängde å stam

i höga linden.

Då simma drakar på vågen fram

med blodröd kam,

och hjelmarna nicka i vinden.

Och härbud flögo till Helges gård,

som sade dyster:

"Kung Ring är mäktig, den strid blir hård;

i Balders vård,

i templet jag sätter min syster." -

Der sitter den älskande vemodsfull

å fridlyst tilja.

Hon sömmar i silke, hon sömmar i gull

och gråter full

sin barm: det är dagg öfver lilja.