Eddas naturhistoria - Växter

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Johan Gustaf Hjalmar Kinberg

Eddas naturhistoria

3. Växter

Lök

Af växter omnämnes endast ett fåtal. I allmänna ordalag omtalas de stundom. Urt, jurt, ört.

Nio mins jag verldar och nio urträd, förr'n verldsträdet växt ur mullen.

Niu man ek heima, niu íviði, mjötvið mæran fyr mold neðan. (Völusp. 5).

Soln i söder sken å salns stenar, då grodde i grunden gröna lökar.

Sól skein sunnan á salar steina, þá var grund gróin grœnum lauki. (Völusp. 7).

 

Laukr är egentligen lök, men äfven andra örter.

Loke blef, dä han dödat en af Öges tjenare, drifven till skogs, eltu hann braut til skógar. Så gjorde äfven i senare tid nordens fornfolk. (Lok. Inledn. 25).

Mörkveden, Myrkviðr, en skog, enl. HOLZMANN: Schwarzwald, hvilket synes tvifvelaktigt; myrkr viðr heldre mörk, gammal skog, högskog, urskog. (Lok. 42).

Mörkveden

Heliga lunder omtalas, då Skade sade till Loke:

Från mina gårdar och gärden skola dig jemt kalla råd komma.

Frá mínum véum ok vöngum skulu þér æ köld ráð koma. (Lok. 51).

Icke endast böner om godt, utan äfven förbannelser kunde utgå derifrån. På ett annat ställe heter det:

Till skogs jag gick, gick till vildpark ut, trollgrenen att taga, trollgrenen jag tog.

Til holts ek gekk ok til hrás viðar, gambantein at geta, gambantein ek gat. (Skirn. 32).

Sedan Gerd funnit sig böra säga ja till Frös, af Skirne framförda, frieri, sade hon:

Barre heter, som vi båda veta, den lugna lunden: om nätter nio skall der åt Njärds son sin ynnest Gerd unna.

Barri heitir, er vit bæði vitum, lundr lognfara: en ept nætr níu þar mun Njarðar syni Gerðr unna gamans. (Skirn. 39).

Lundr lognfara egentligen: lunden med lugna eller fredliga stigar.

Vet du, om du vän har, den du om godt tror, far att finna'n ofta! ty buskar växa och gräs högvuxet å ej vandrad väg.

Veiztu, ef þú vin átt þanns þú vel trúir, farðu at finna opt! þviat hrísi vex ok hávu grasi vegr er vætki treðr (Háv. 119).

Hris: ris, buskväxter, kratt. — Gras: gräs i allmänhet.

Kratt

En trollsång kunde hjelpa i sorger och sjukdomar. Om ett kväde heter det:

Ett annat kan jag, som de män böra öfva, hvilka som läkare lefva.

Þat kann ek annat, er þurfu ýta synir þeir er vilja lœknar lifa. (Háv. 146).

Det sjette ock kan jag, ifall mig sårar kämpe å rått träds rot,

Þát kann ek it sétta, ef mik særir þegn á rótum rás viðar, (Háv. 150).

så skadar det mera den andre, som idkat trolldom, än mig.

Ser jag i träd högt uppe en hängd man hänga . . .

Ef ek sé á tré uppi váfa virgilná . . .

då ristar jag och tecknar runor, så att den döde kommer ned och talar med mig. Allmakten tecknas genom exempel. (Háv. 156).

Det omtalas, att Rig kom gående från kratt eller småskog, ór runni; runnr: buske. (Rig. 37).

Om sonen Jarl heter det deremot:

Han red bort dädan

i mörk skog. — (Jemf. p. 20. Rig. 38).

Sedan Gudruns bröder blifvit dödade, sade hon till Atle:

Mannens öfvermod

makans kraft öder,

i kull går kronan,

om kvistar torka:

trädet nedfaller,

om rot frånhugges;

nu du, Atle! ensam

må allt här ega. (Atl. grœnl. 74).

Ibland Segerdrifvas lärdomar till Sigurd finnas följande.

Grenrunor skall du lära,

om du vill läkare vara

och kunna om sår se:

å barken skall du rista

och å träd i skogen,

hvars grenar luta åt öster. (Sigrdr. 16).

Man väntade äfven hjelp af runor vid förlossning, hvarvid äfven män synas hafva biträdt; åtminstone ger Segerdrifva till Sigurd följande råd.

Hjelprunor skall du kunna, om du hjelpa vill, förlösa barn från hustru: å din handlof skall du rista och med styrka draga, bedja, att de diser hjelpa.

Bjargrúnar skaltu kunna, ef þú bjarga vilt ok leysa kind frá konum: á lófum þér skal rista ok of liðu spenna, ok biðja þá disir duga. (Sigrdr. 14).

Of liðu spenna har blifvit olika tolkadt. Man har sagt, att runor skulle ristas "rundt kring leden". Kvinnan synes finna lättnad, om man med kraft drager i hennes hand.

Tistel, þistill, Carduus, Cirsium

Tistel

Uti Skirnes förbannelse öfver Gerd heter det:

Med trehöfdad turs skall du evigt tröstlös bo, eller ensam vara; hemska hexas sinne svalle! varde tisteln du lik, som trängt sig in i yttertaket!

Með þursi þrihöföuðum þú skalt æ nara, eða verlaus vera; þitt geð gripi þik, mörn mörna! verðu sem þistill, sá er var þrunginn i önn ofanverða! (Skirn. 31).

Mistel, Mistilteinn, Viscum album L.

Mistel

Jag såg Balder,

guden, blöda,

Odins ättlings

dolda öde:

vuxen stod på

vallen härlig,

smärt och mycket

fager misteln. (Völusp. 32).

Ask, Askr, Fraxinus excelsior L.

Ask

En ask stå vet jag,

heter Yggdrasil,

högt träd, som är

öst med hvit sand;

deraf kommer daggen,

som i dalar faller,

hon står alltid grön

öfver Urds brunn. (Völusp. 22)

I Hávamál heter det:

Jag vet, jag hängde på högrest träd fullt nio nätter, . . . i det trädet, som ingen vet af hvad rot det vuxit.

Veit ek, at ek hékk vindga meiði á nætr allar niu, . . . á þeim meiði, er manngi veit, hvers hann af rótum renn. (Háv. 138)

Yggdrasils ask, som omtalas på flera ställen, är af träd ypperst. (Grimn. 44).

Sigrun omtalar asken liknelsevis om Helge Hundingsbane:

Så var Helge bland höfdingar som en älsklig ask bland törne.

Svá bar Helgi af hildingum sem ítrskapaðr askr af þyrni. (Helg. Hund. II, 38).

I askens grenar sätta sig örnarna, då mörkret inträdt. (Helg. Hund. II, 50).

Släta askar och spjut med skaft af ask nämnas äfven. (Atl. 4).

Lind, Lind, Tilia

Lind

Jag vet å fjellet

vis hon sofver,

öfver leker

lindens våda. (Fáfn. 43).

”Lindens våda”, poetisk bild för: elden.

Lin, Lín, Linum usitatissimum L.

Lin

Lin (Textilfragment)

Då Trym hade i lösen för Tors hammare begärt Fröja till brud, sade Tor:

Kläde du, Fröja!

dig i brudlin. (þrym. 12).

Men då Fröja blef mycket förtretad häröfver, gjorde Heimdall detta förslag:

Låtom oss kläda

Tor i brudlin

och i Brisinga-

smycket sköna. (þrym. 15).

Nedtill pä honom

nycklar skramle,

och drägt kvinlig

om knän falle,

och ä bröstet

blänke stenar,

om hans hufvud

den mjuka hufvan. (þrym. 16).

Detta föll icke Tor i smaken; han sade:

Då månde Åsar

mig feg kalla,

läte jag kläda

mig i brudlin, (þrym. 17).

Men då Loke instämde i Heimdalls förslag, måste Tor bekväma sig till att låta kläda sig såsom brud. (þrym. 19, 20).

Då Tor, sålunda klädd, kom till Trym, ville denne kyssa sin brud:

Under linet

böjde sig kyssjuk

man, men sprang så bort

salen i ända:

"Hvi äro Fröjas

ögon skarpa?

ifrån ögon syns mig

elden blixtra." (þrym. 28).

Om en flicka i österled säges det, att hon var linhvit; Hårbard lekte med henne, lék ek við ina línhvítu, och (Hárb. 29, 30).

sade till Tor:

Din hjelp jag skulle tarfvat, Tor!

till att behålla henne, min linhvita mö. (Hárb. 32).

Kostbära sade till sin man Högne före hans resa till Atle, att hon drömt:

Dina lakan tycktes

låga i elden. (Atl. grœnl. 15).

Högne svarade:

Här ligga linkläder,

som I litet vården,

de månde lätt brinna:

der har du dina lakan! (Atl. grœnl. 16).

Apel, Apaldr, Epli, Pyrus

Apel

Skirne sade till Gerd:

Elfva äpplen, och

alla gyllne, har jag,

dem skall jag skänka dig, Gerd!

att få förbund,

att du med Frö lofvar

utan ledsnad lefva. (Skirn. 19).

Gerd svarade:

Elfva äpplen jag

mottager aldrig

att en man minnas;

Frö och jag,

under det vårt lif fortfar,

bo ej båda samman. (Skirn. 20).

Törne, þorn, Rosa etc.

Törne

Törne omnämnes såsom stickande. Yggr stakk þorni. . . (Fáfn. 43).

Det fans äfven svefnþorn, sömntörne. (Sigrdr. Inl. till 7).

Sigrun liknade Helge ibland andra höfdingar vid en ask ibland törne. (Helg. Hund. II, 38; Jemf. p. 24. Fáfn. 43. Forspj. 13. Ed. BUGGE.)

Ljung, Lyng, Calluna vulgaris SALISB.

Gnitaheden var bevuxen med ljung. Fåfne har sitt guld ibland ljungen, í lyngvi. (Fáfn. 21).

Alm, Álmr, Ulmus

Alm

Helge liknas i sin uppväxt vid en alm.

Då börjar växa

kär för vänners bröst

alm af ädel

art, blid och ljus. (Helg. Hund. I, 9).

Ek, Eik, Quercus

Eik

Hårbard sade:

Eken har det hon af annan skafver; om sig är en hvar i slikt.

þat hefir eik, er af annarri skefr; um sik er hverr i slíku. (Hárb. 22).

Härmed häntydes väl derpå, att eken, såsom den kraftigaste, förtär näringen af jorden och förkväfver det, som växer i hennes skugga. De växter, som skydda ekplantan, kväfvas sedan af henne; hon lönar godt med ondt.

Ek omnämnes på ett annat ställe, såsom vi redan anfört. Akarn brunnin voro rostade ollon, till öl. (Sigrdr. 4. Guðr. II, 23. Helr. Brynh. 7).

Efter Atles död befalde Gudrun, att bål skulle resas af ek.

Byggen I, jarlar! bål af ek!

Hlaðið ér, jarlar! eikiköstinn. (Guðr.-hvöt 23).

Hassel, Hasl, Corylus Avellana L.

Hassel

Alf haslade in stridsplats. (Helg. Hjörv. Inl. till 38).

Herdarna, som vallade getter i bergen, begagnade hasselkäppar, heslikylfur. (Helg. Hund. II, 21).

Harpan tog Gunnar,

spelte med tårna,

kunde slå, så att . . .

raftar sönderbrusto.

Hörpu tók Gunnarr,

hrœrði ilkvistum,

slá hann svá kunni, . . .

raptar sundr brustu. (Atl. grœnl. 67).

Raftar: käppar, som begagnas vid taktäckning med halm: raptr hade samma betydelse i fornnordiska språket. Genom att öfversätta ordet med bjelkar eller sparrar göres hyperbolen ändå starkare, än grundtexten kräfver. Raftarna voro troligen af hassel.

Mimameiðr, Fjölsv. 20. Mima, Fjölsv. 24, ett träd med feta frukter, som rostade skulle gifvas sjuka kvinnor. Det hade stor utbredning. Bok? Fagus.

Asp, Ösp, Populus tremula L.

Asp

Lång tid efter Atles död klagade Gudrun:

Enstöring jag är nu som asp i hultet, blottad på fränder som fura på kvistar, röfvad på vilja som vide på löfven, när kvistskadaren kommer en varm dag.

Einstœð em ek orðin, sem ösp í holti, fallin at frændum, sem fura at kvisti, vaðin at vilja, sem viðir at laufi, þá er in kvistskœða kemr um dag varman. (Hamd. 3).

Kvistskadaren, in kvistskœða, kan syfta på den skada, som träden få af storm, hagel, torka eller frost. Då solsken inträffar efter frost, gör denna på växter mest skada. Kvistskadaren ofta: solen.

Pil, Vide, Viðir, Jölstr, Salix

Pil

Utom nyssnämnda ställe, under Asp, må anföras följande:

Gudrun sade om sig sjelf:

Nu är jag så liten, som pillöf ofta är, då älskad kung dödt.

Nú em ek svá lítil, sem lauf sé opt jölstrum, at jöfur dauðan. (Guðr. I, 19).

Björk, Björk, Birki, Betula

Björk

Gudrun sade, i sorg öfver Sigurds död, att det varit bättre, om hon blifvit dödad af ulfvarna, 

eller man mig bränt som björkens ved.

eða brendi mik sem birkinn við. (Guðr. II, 11).

Torra stickors och näfverns till taken mätt man känner, och hvad ved, som varder nog för ett kvart- och halfår.

þurra skíða ok þakinna næfra, þess kann maðr mjöt, þess viðar, er vinnask megi mál ok misseri. (Háv. 60).

Det heter äfven:

I vind må man ved hugga,

Í vindi skal við höggva, (Háv. 82).

och att man borde misstro

rotlösa trädet.

rótlausum viði. Háv. 85.

Om ved och virke talar Hávamál i samband med nyttan af att efterse sitt arbetsfolk. (Háv. 59, 60).

Äfven säges en brasa, mat och kläder vara af nöden för den, som vandrat i fjellen.

Snart ris flammar

af torra furan,

vindtorra veden

framför Völund. (Völund. 10).

Gran, þöll, þella, Pinus Abies L.

Gran

Tall

En stolpe af gran, möjligtvis af annat träslag, omtalas i Hymes hus. (Hym. 13).

Gran gär ut, der hon grott pä höjden, värmd ej af bark, ej af barr, sä en man, som ingen älskar, hvi skall han länge lefva?

Hrörnar þöll sú er stendr þorpi á, hlýrat henni börkr né barr, svá er maðr, sá er manngi ann, hvat skal han lengi lifa? (Háv. 50).

Tall, Fur,, Fura, Pinus sylvestris L.

Gudrun klagade, att hon var blottad på fränder som fura pä kvistar. (Hamd. 3. Jfr. under Asp, p. 28, och här ofvan Völund. 10).

Svärdslilja, Geirlaukr, Iris Pseudacorus L.

Svärdslilja

Gudrun kvad vid Sigurds död:

Så var min Sigurd bland söner Gjukes som en svärdslilja, bland gräset spirad. . .

Svá var minn Sigurðr hjá sonum Gjúka, sem væri geirlaukr, ór grasi vaxinn. . . (Guðr. I, 18).

I ett annat kväde säger Gudrun:

Så var Sigurd bland söner Gjukes som gröna löken, bland gräset spirad. . .

Svá var Sigurðr of sonum Gjúka, sem væri grœnn laukr ór grasi vaxinn. . . (Guðr. II, 2).

Det är tydligen samma vers som de förra, och grœ(nn) laukr synes mig vara skriffel, i stället för geirlaukr, svärdslilja. Annars kunde ordet betyda gräslök.

Ítrlaukr, den sköna löken eller liljan, nämnes på ett ställe, men om det är svärdsliljan, kan jag ej afgöra. (Helg. Hund. I, 7).

Laukr, lök, skulle läggas i drycken. (Sigrdr. 13).

Hvete,, Hveiti, Triticum vulgare L.

Hvete

Rig blef bjuden på

kakor tunna, hvita af hvete.

hleifa þunna, hvita af hveiti. Rig. 31.

Korn,, Bygg, Hordeum vulgare L.

Bygg

Tor frågade Allvis:

hvad heter den säd,

som menskornas barn så,

i hvarje verld? (Alvíssm. 32).

Allvis svarade:

Korn nämns hon hos menskor,

men hos gudar knopp,

vaner kalla'n växt,

jättar föda,

alfer fältbölja

hos Hel hon kallas hängax. (Alvíssm. 33).

Då Gunnar skulle färdas till Atle, drömde Glömvar:

Ä såg jag hit in rinna långs åt hela huset, brusa af vrede bullra på bänkar, bryta ben edra, bröderna bådas, hinder hon tål ej; tyda må det på något.

Á hugðak hér inn renna at endlöngu húsi, þyti af þjósti, þeystisk of bekki: bryti fœtr ykkra brœðra hér tveggja, gerðit vatn vægja; vera mun þat fyr nökkvi. (Atl. grœn. 26).

Gunnar sade:

Åkrar skola bölja der du ån såg strömma, säd fattar ju foten vid färd i åkern.

Akrar manu renna þar er þú á hugðir, opt nema fœtr agnir er vér akr göngum. (Atl. grœn. 27. Enl. Völs. I, 212. BUGGE).

Den man, som hade matvarorna om hand, kallades bryti; kittel kallas hverr, men den som vaktade kitteln kallades hvergætir. (Atl. grœn. 62—63).

Halm,, Strá,

Halm

Halm lades i bädden. Loke sade till Byggve:

Tig du, Byggve! du har aldrig kunnat dela med männen mat; och i sänghalmen ej någon fann dig, när som männen slogos.

þegi þú, Byggvir! þú kunnir aldregi deila med mönnum mat; ok þik i flets strá finna ne máttu, þá er vágu verar. (Lok. 46).

? Hafre, Hafrar, Avena sativa L.

Hafre

Tor hade ätit hemma sill och hafre (?), hafra; härvid är dock att märka, att ordet äfven betyder bock, en tydning som synes vara riktigare, då bockkött ansågs tillhöra Tors vanliga föda. (Hárb. 3).

Gräs, Rör, Gras, Reyrr

Gräs

Odin lärde:

Grönskar af

högt gräs och ris

Vidars land Vide. (Grimn. 17).

Med gräs, grasi, aftorkas svärdet. (Fáfn. 25).

Gräs, gras, omtalas efter verldens pånyttskapelse. (Völusp. 67).

I Hávamál säges:

det jag då rönte,

när jag bland rören satt. . . (Háv. 96).

? Ängsull, Barr, Eriophorum

Ängsull

Atle, jarlens son, stod en dag vid en lund, við lund nökkurn. Han önskade, att Rimgerd skulle vara nio mil under jorden, och att ängsull (?) växte öfver hennes lemmar, ok vaxi þér á baðmi barr (Helg. Hjörv. Inledn. & 16).

Baðm: egéntligen grenar. Barr, på danska Fnok. Fífa: ängsull; Fífubarr: ängsullsfrö.

__________________