Föreläsningar i finsk mytologi - Underjordens gudomligheter

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

I. Gudar

4. Underjordens gudomligheter

SIDEN ER UNDER OPBYGNING

Bland de finska och andra med dem beslägtade folkslag hysa de flesta den tro, att döden — denna dunkla och obegripliga akt, som de betrakta med en gränslös fasa och förskräckelse — icke helt och hållet afskär och förintar det individuela lifvets tillvaro, utan att det för menniskan ännu gifves ett lif på andra sidan om grafven. Denna tro fortlefver åtminstone hos de visa bland folket, och om det äfven gifves individer, ja till och med enskilda stammar, hvilka förmena att menniskans, liksom djurets, tillvaro tager en ända med döden, så iakttaga de likväl i sitt förhållande till aflidna personer vissa ceremonier, som tydligt bevisa, att de ändock mera eller mindre medvetet erkänna någon slags odödlighet. En af dessa ceremonier består deri, att man dels in i, dels ofvanpå grafven nedlägger föda och kläder, yxe, knif, elddon, gryta, släde, spjut, och i allmänhet alla sådana föremål, som den aflidne begagnat under sin lifstid. Denna plägsed härrör, och erkännes jemväl af sjelfva de vilda folken härröra af den föreställning, att de döda ega samma behof som de lefvande, och att de för dessa behofs tillfredsställande jaga, fiska och öfverhufvud sysselsätta sig med samma slags förrättningar, som under sin lifstid. Somliga folkslag pläga äfven tilldela dem en materiel existens, och tro, att de efter döden förses med en ny kroppslig boning. Andra åter betrakta dem såsom andeväsenden, hvilka än uppehålla sig antingen i sin graf, eller i de dödas rike, än åter irra omkring på jorden, och företrädesvis äro i rörelse under nattens mörker, i storm och oväder. De gifva sig tillkänna i vindens gny, i löfvens prassel, i eldens sprakande och i tusen andra natur-fenomener. Schamanerna tilltror man förmågan att kunna se dem och utforska deras tankar, men för vanliga menniskors blick äro de osynliga. Emellertid kunna de äfven för dessa sålunda uppenbara sig, att de plåga och oroa deras onda samveten, förfölja dem till och med under sömnen, pålägga dem sjukdomar och tillfoga dem all slags skada. I allmänhet hyser man om de hädangångnes andar den föreställning, att de förnämligast besöka de lefvande i afsigt att skada dem. I anledning häraf är man intagen af en utomordentlig fruktan för deras besök, och anlitar alla medel, för att afvända dem. Så berättas om Tschuvascherna, att de, i och med detsamma den döende upphör att andas, afhugga hufvudet af en höna, för att förmå honom att (förmodligen i hönans hamn) bortflyga utan återvändo. Och så snart den döda blifvit buren ur rummet, kastar man efter kistan en glödhet sten, som äfven tros stänga återvägen för honom. Äfven skola Tschuvascherna bruka fästa tvenne stänger tvärsöfver kistan, i afsigt att hindra den aflidne att upplyfta dess lock. Så väl vid sjelfva begrafningen, som vid andra fester, hvilka firas till den hädangångnes ära, qvarlemna de många slags matförråder vid grafven, på det att den aflidne ej måtte behöfva söka sig föda hos de lefvande. Men i fall de aflidna, som de benämna Viljaschki, ej ihågkommas med offer och fester, så tros de påsända menniskorna särskilda sjukdomar. Ungefär detsamma förtäljes om Tscheremisserna, hvilka dessutom skola hafva för sed, att omhägna sina grafvar med pålar, dem de döda ej tros kunna öfverstiga. Hos Samojeder, Ostjaker och flera andra polarfolk är det brukligt, att Schamanerna genom sina besvärjelser söka bringa de dödas andar till ro i sina grafvar. Men framför allt bemödar man sig att försona dem genom offer, hvilka anställas så väl vid sjelfva begrafningen, som ännu derefter under en lång följd af år.

Seden att, offra åt de döda har sedan uråldriga tider varit rådande i Asien. Så säges Hiongnu-folket hafva framburit krigsfångar till offer åt sina fordna Tschenjuer, hvilka enligt schamanernas försäkran vredgades, då detta underläts. Äfven skall detta folk hafva offrat åt sina förfäders andar. Den så benämnda folkstammen Topo, som ifrån södra Sibirien drog sig till Högasien, säges ännu en långtid efter sin bortflyttning hafva ihågkommit sina förfäders grafvar, och låtit vid dem anställa offringar genom sändebud. Äfven i Indien hafva offer blifvit anställda för aflidna anförvandter, och i China har man till deras ära icke allenast framburit offer, utan äfven upprest tempel. Att på detta sätt behedra den döda, torde dock hos flera folk icke blott grunda sig på den omförmälda fruktan för hans oroande besök, utan till en del äfven härröra af tron på hans genom döden erhållna högre, gudalika natur. Denna tro har framkallat en ordentlig kult af de döda, hvilken, för att sluta af sjelfva grafvårdarnas pompösa beskaffenhet, äfven synes hafva varit rådande hos de tatariska folken i Högasien och södra Sibirien. Också hos de nordliga, de finska och samojediska folken, upptäckas vissa spår af en sådan högre och ädlare kult, ty det är kändt, att många bland dem icke allenast framburit offer och anställt fester till de hädangångnes ära, utan äfven anropat dem om hjelp och bistånd i nöden. Sålunda råder hos både Finnar och Lappar den sägen, att deras schamaner under den dvala, hvari de stundom plägade falla, irrat omkring äfven i de underjordiska regionerna och bönfallit om råd och hjelp hos de döda. Också qvädes i vårt finska Kalevala-epos (run. 17), att den vise Wäinämöinen, då han engång var i saknad af tre trollord, begaf sig till den åldrige Wipunens graf, för att ur hans sköte erhålla tillökning på sin visdom. De gudomligheter, som Samojedernas schamaner företrädesvis anropa i alla sina företag, äro de så kallade Tadebtsjo eller osynliga andeväsenden, hvilka förmenas uppehålla sig i luften, jorden, vattnet, och öfverallt i naturen. Om dessa Tadebtsjo har jag hört många Samojeder förtälja, att de ej annat äro, än aflidna menniskors maner, men andra åter hålla dem för en egen, underordnad klass af gudomliga väsenden.

Men huru stor betydelse man äfven må inrymma de dödas kult, så ingår deri dock städse hos de altaiska folken fruktan såsom det vigtigaste moment. Sjelfva de offer och fester, som anställas till de aflidnas ära, grunda sig, såsom redan nämndes, väsendtligen på denna fruktan. Af sådan anledning plägar t. ex. bland Tschuvascherna den offrande personen tilltala den döda med följande ord: »Vi ihågkomma dig med en fest; se der har du bröd och särskilda anrättningar, allt har du framför dig, men oroa oss icke, kom ej till oss». Dessa äro Sonens ord till en hädangången fader, och bevisa, att man icke engång väntar sig något godt af sina närmaste, med döden afgångna anförvandter. Det är också egentligen blott åt dem, som man frambär offer och anställer fester, i afsigt att blidka deras vrede och skydda sig för deras hemgång. Huru mycket mera skall man väl då icke frukta för främmande, obefryndade menniskors maner? Störst är likväl den fruktan, som man hyser för hädangångna schamaner. Liksom under sin lifstid, äro de äfven efter döden de mäktigaste, och anses kunna tillfoga de lefvande all möjlig skada. Samojederna äro af den mening, att schamanerna efter döden förvandlas till ett särskildt slag af väsenden, hvilka benämnas Itarma' och skildras såsom de mest skadliga andar i naturen. Samma föreställning igenfinnes äfven hos Ostjaker och flera andra nordasiatiska folkslag. Enligt Timowsky skall den äfven vara rådande hos Mongolerna, hvilka förmena, att en afliden schaman förbyter sig till en ond ande och tillfogar dem all slags skada, i afsigt att härigenom förmå dem att skänka honom offer.

I det föregående är omnämndt, att äfven Fornfinnarne trodde på en tillvaro efter döden, och icke allenast hedrade sina aflidna med offer och fester, utan äfven anropade dem om hjelp och bistånd. Kändt är också, att de döda troddes göra oroande besök hos sina ännu lefvande anförvandter, och hufvudsakligen just af sådan anledning blefvo ihågkomna med offer. Men huruvida det enligt Finnarnes, liksom flera andra beslägtade folkslags föreställning, existerade någon rangskilnad emellan de döda, derom eger man ingen kännedom. Visserligen betecknas de aflidnas andar i Finskan med flera särskildta namn, såsom Manalaiset, Männingäis, Keijuiset (äfven Keijut, Käjukaiset), Kööpelit, Peijot (äfven Peijaiset, Peijakaiset) men om dessa skilda benämningar uttrycka olika slag af de hädangångnas andar, eller ens enligt sitt ursprungliga begrepp hänföra sig till de döda, är en sak, som jag ej tilltror mig att afgöra. De ifrågavarande ordens etymologi, som ofta tjenar till en god ledning, lemnar i närvarande fall icke mycken upplysning. Det i Finskan mycket gängse ordet Manalainen betecknar egentligen ett underjordiskt väsen öfverhufvud, och ehuru det vanligen uttrycker de dödas maner, så begagnas det likväl stundom äfven såsom ett epitet för dödsguden Tuoni, och kan alltså icke anses utgöra en benämning för något särskildt slag af underjordens invånare. Orden Keiju, Keijuinen, Keijukainen utmärka troligtvis enligt sin etymologi rörliga, sväfvande väsen, ty de måste väl föras till samma stam som keijun, keikun, gunga, svänga o. s. v. Ur denna härledning framgår icke engång, hvad jag likväl hört försäkras, att Keijuiset beteckna de dödas andar, och Ganander angifver ej heller med bestämdhet denna betydelse, ehuru han visserligen förmodar dem vara »förstörda lifs-andar». Han kallar dem äfven »små elfvar, flygande genier», säger dem likna »snöfjun, små barn-dockor, eldstrimmor», och vara dels svarta, dels hvita, dels onda och dels goda. Derjemte omnämner han, att de för vissa dertill qvalificerade personer visa sig vid likprocessioner, på kyrko-gårdar och vägar, att de infinna sig vid den sjukes dödsbädd och i likrummet, samt sprida ifrån sig en liklukt (kalma); att man genom deras tillhjelp kan qvälja, oroa och martera sin fiende, då man ifrån kyrkogården bringar de dödas stoft eller ben i hans sängrum. Något afvikande ifrån denna är beskrifningen på de så kallade Männingäiset. Han benämner dem »kyrkspöken» eller »vålnader», och yttrar, att de hafva sitt tillhåll i »grider, bergsskrefvor och öknar», der de injaga skrämsel och fruktan hos de förbigående. Enligt Biskop Agricola, säger Ganander, dyrkades Männingäiset af Fornfinnarne såsom gudomligheter, hvilka befordrade äktenskapliga förbindelser. På grund af denna betydelse, om den verkligen eger sin riktighet, vore man frestad att härleda ordet Männingäiset, som äfven uttalas Menningäiset, ifrån det germaniska menni (minne), som enligt Grimm hos Tyskarne var en allmän benämning for högre, öfvermenskliga väsenden af qvinnlig natur. Enligt mina iakttagelser, begagnas för det närvarande både Männingäiset och Keijuiset, ja till och med Manalaiset, såsom synonyma ord. Deremot tyckes ordet Kööpeli äfven i det moderna språket ega någon olikhet i sin betydelse. Renvall Ofversätler det i sin ordbok med skogsspöke (spectum sylvestre), och Ganander håller Kööpeli för en »gast» eller ett »spöke», som uppehåller sig i hus och gamla slott, på galgbackar och begrafningsplatser; som visar sig i mångfaldig skepnad och stämplar emot menniskorna förderfliga anslag. Såsom Ganander anmärker, voro äfven Kööpeälit liksom Männingäiset och Keijuiset, de aflidnas andar, men det vill synas af hans beskrifning, såsom hade benämningen Kööpelit blifvit tilldelad sådana individer, som under lifstiden begått grofva förbrytelser. Ordet tyckes leda sin härkomst ifrån det germaniska Kobold (Gr κοβαλος, Lat. cobalus), som ursprungligen lärer betecknat en af träd skuren gudabild. Peiko (Peikko, Peijainen, Peijakas) fattar Ganander såsom synonymt med Piru, Perkele, Lempo, Hiisi m. fl., och visst är, att dermed ofta betecknas ett ondt väsen öfverhufvud, men derjemte begagnas delta ord äfven i betydelsen af de dödas andar. Och att denna betydelse i sjelfva verket är den ursprungliga, bevisas också derigenom, att peijaiset på många orter nyttjas äfven i fråga om begrafningsfester. Etymologiskt uttrycker detta ord ett falskt, bedrägligt väsen, ty det är sannolikt beslägtadt med peijaan, bedraga.

Ehuru de döda enligt min föregående framställning ofta dvaldes ofvan jord och tillfogade menniskorna mångfaldigt ondt, så var dock deras egentliga hem under jorden, eller rättare i grafven, som enligt regeln hos alla de altaiska folken anbragtes i jordens sköte. Fogade ödet så, att den döda ej kunde få sig ett hvilorum i jorden, utan blef liggande derofvan, så fortfor äfven hans ande att uppehålla sig ofvanpå jorden, och företrädesvis just på samma plats, der hans stoft bevarades. Så förmena Samojederna och alla andra nordliga stammar, hvilka vintertiden begrafva sina lik i kistor ofvan jord, att äfven andarna der ega sitt tillhåll, liksom åter de folkslag, hvilka upphänga de aflidna och i synnerhet sina hädangångna barn i lummiga träd, anse deras själar uppehålla sig mellan trädens grenar och lyssna med glädje på fåglarnas qvitter och vindens sus. Jag förmodar att äfven hos Finnarne de så kallade Kööpelit äro sådana aflidna personers andar, dem ödet icke beskärt en graf förnämligast af den orsak, att de under lifstiden varit grofva brottslingar och våldsverkare. Då likväl sådana fall voro sällsynta, betraktade Finnarne vanligtvis de aflidnas andar såsom underjordiska väsen, hvilket äfven deras allmänna benämning af Manalaiset tillkännagifver. Det herrskar dock i Finnarnes fordna sånger och sägner en dubbel mening om andarnas vistelse-ort efter döden. Enligt den ena fortlefde de sitt skugglif i grafven, enligt den andra åter samkades de alla på ett bestämdt underjordiskt ställe, som benämnes Tuonela eller Manala, och motsvarar orcus hos Romarena. Den förra åsigten är utan tvifvel den äldre, liksom den äfven är den råare. Den igenfinnes jemväl hos alla befryndade stammar, hvilka ännu fortlefva i sin ursprungliga vildhet, då deremot den sednare mig veterligen anträffas endast hos Finnar, Lappar och några Tatar-stammar i södra Sibirien.

Antingen man nu betraktade de dödas andar såsom boende i sina grafvar, eller irrande i Tuonela, så troddes de likväl enligt Finnarnes föreställning vara i beroende af vissa mer eller mindre mäktiga gudaväsen. Den gudomlighet, som företrädesvis herrskade öfver grafvarne och deras, invånare, benämndes Kalma, då åter Tuonelas beherrskare framträder både under namnet af Tuoni och Mana. Såsom redan ofvanföre anmärktes, betecknar ordet kalma för det närvarande liklukt, och denna betydelse angifver Renvall i sin ordbok såsom den ursprungliga. I Kalevala fattas Kalma någon gång såsom liktydigt med sjelfva begrafningsplatsen eller kalmisto, såsom t. ex. i run. 33, vv. 259-260, der det heter: »Sia on maassa maannehilla, kalmassa kaonnehilla», d. ä. de hvilandes plats är i jorden, de försvunnas i Kalma. Vanligen betecknas dock i runorna med Kalma en underjordisk gudomlighet, till hvars värf det hörde att hafva tillsyn öfver de så kallade Keijuiset, Männingäiset m. fl. I denna egenskap spelar han ungefär samma rol som Tuoni och blir äfven oupphörligt i dikten förvexlad med honom. Någon gång förblandas han ock med Hiisi, hviiket bevisar, att man tänkte sig honom såsom en ond och fruktansvärd gudomlighet. Kalma säges ega en dotter, Kalman impi (Kalmas jungfru) benämnd, och äfven hon betraktas såsom ett ondt väsen, ty det qvädes i Kal. run. 26, v. 750, att ormen af henne erhållit sitt giftiga tandkött. För öfrigt äro våra finska runor högst sparsamma i sina uppgifter så väl om Kalma sjelf, som om hans familj, och hos andra beslägtade folkslag torde denna gudomlighet icke ens förekomma till namnet.

Så mycket rikhaltigare äro de upplysningar, runorna lemna oss om Tuoni eller Mana. Såsom jag nyss nämnde, betecknar Tuoni eller Mana egentligen underjordens beherrskare, men understundom blir det äfven begagnadt om sjelfva underjorden, som dock vanligen förekommer under namnen Tuonela och Manala. Bland de anförda orden är Tuoni (Lapp. Tuon, Tuona) utan allt tvifvel af samma ursprung, som det tyska Tod (Grek. ϑανατος), och kan med så mycket större skäl anses för ett lånadt ord, som det saknas i de flesta andra beslägtade språk. En högst egen bildningsprocess framter ordet Mana. Man skulle vid första påseendet tycka, att detta utgör stammen till Manala (Mana-hemmet), liksom Tuoni till Tuonela (Tuoni-hemmet), Tapio till Tapiola (Tapio-hemmet) o. s. v., men sådant är dock ej förhållandet. I Finskan uttryckes underjorden egentligen genom maan ala (det undre af jorden), hvaraf genom sammandragning och vokal-förkortning ordet manala utvecklat sig. Efter denna förändring gick den ursprungliga betydelsen af ordet manala småningom förlorad, och folket började att såsom stam för detsamma betrakta det i en sednare tid fingerade Mana. Då nu Tuoni är ett lånadt ord, och Mana en nyare tids fiktion, så bevisas äfven härigenom, att föreställningen om de dödas tillhåll i Tuonela är mindre ursprunglig, än den, enligt hvilken deras andar tros fortfara att lefva i sina grafvar.

Om läget för den ort, der Tuoni eller Mana förde spiran, lemna våra runor den bestämda upplysning, att den var under jorden befintlig. Så qvädes i Kalevala run. 20, v. 82, att man sökte en baneman för en jättestor oxe öfverallt på jorden, ja till och med under jorden i Manala (Manalasta maanki alta). På Tuoni-hemmets eller Tuonelas underjordiska läge tyda äfven, utom dess varierande benämning Manala, åtskilliga i runorna förekommande uttryck, såsom Mamlan alusvesi Manalas undre (underjordiska) vatten, Manalan alannet Manalas dalsänkning, o. s. v. För att komma till Tuonela, måste man färdas öfver nio och ett halft haf; sedan anlände man till en flod, och bakom denna syntes Tuoni-landet, som på något ställe (Kal. run. 16, v. 157) benämnes Manalan saari (Manala-holmen) — ett uttryck, som likväl ej bör tagas efter ordalydelsen.

Finn Magnusen anmärker, att de skandinaviska folken föreställde sig underjorden (Helheim) vara ungefär lika beskaffad, som sjelfva jorden. Detsamma kan äfven, och kanske med ännu större skäl, sägas om Finnarne. I Tuonela sken solen liksom på jorden; der saknades hvarken land eller vatten, skog eller fält, åker eller äng; der funnos björnar, vargar, ormar, gäddor o. s. v. Men hvad hellst underjorden dolde i sitt sköte, så var det allt af en högst skadlig, dyster och förfärande art. Dess skogar voro mörka och uppfyllda med vilddjur, dess vatten var svart, dess kornåkrar, frambragte en brodd, hvaraf ormen eller den så kallade Tuoni-masken (Tuonen toukka) hade fått sina tänder. Mycket ofta omtalas i runorna den förr omnämnda Tuonela-floden (Tuonelan joki, Tuonelan alusvesi), hvilken säges varit öfvermåttan strid och uppfylld med sjudande hvirflar, samt ett förfärligt vattenfall, som benämnes vihanen koski (den vreda forsen), kova kynsi-koski (den hårda nagel-forsen). Det är troligen i och för forsens fruktansvärda egenskap, som Tuonela-floden ofta benämnes den heliga floden (pyhä joki, pyhä virta), och det säges (Kal. run. 32, v. 381), att sjelfva den mäktiga, gudalika björnen vid denna fors begått en ed att aldrig öfva onda gerningar, sålunda erkännande sig vara en i förhållande till forsen underlägsen varelse.

Ännu mera fruktansvärda än de yttre naturföremålen, voro de personliga väsenden, hvilka bebodde »Tuonelas stugor». Bland dem skildras i synnerhet husfadren, den så kallade Tuoni, Mana, Manalainen eller Tuonen ukko, såsom en öfvermåttan sträng och obeveklig makt. Hos honom är ingen skonsamhet att förvänta, och emedan inga böner tränga till hans hjerta, så blir han i våra runor sällan och nästan aldrig anropad. Hans yttre gestalt svarar fullkomligt emot hans inre väsen, ty han skildras såsom en gammal gubbe med tre fingrar och en hatt, som nedhänger öfver skuldrorna. Hans egentliga verksamhet är att strängt bevaka hvar och en, som råkat i hans våld. J. Grimm gör i sin tyska mytologi, pag. 799, den anmärkning, att dödens gud af fornåldern öfverhufvud icke betraktades såsom ett dödande väsen, utan att det var sjukdomen, svärdet m. m., som dödade, då åter sjelfva dödsguden endast beledsagade, de aflidna till den andra verlden. Äfven i våra finska fornsånger finnes ingenstädes angifvet, att Tuoni hade tagit någon af daga, men i Kal. run. 16, vv. 183 ff., förtäljes, att han plägade beledsaga eller föra med sig de döda till underjorden. Icke engång dervid synes dock hans åtgärd hafva varit oundgängligen nödvändig, utan han framställes vanligtvis såsom de dödas väktare och beherrskare. I detta värf understödes han troget af sin hustru Tuonen akka, eller Tuonelan emäntä som någon gång äfven kallas Tuonetar eller Manalatar, ehuru denna benämning egentligen tillhör Tuoni-dottern. Hon är en gammal qvinna, med krokiga fingrar och vriden hake. Runorna tilldela henne i ironisk mening epitetet hyvä emäntä (den goda värdinnan), emedan hon plägade undfägna sina gäster med ormar och grodor.

En värdig telning af detta älskliga gudapar är den så kallade Tuonen poika (Tuoni-sonen). Liksom modren, säges han varit försedd med krokiga fingrar, hvilkas spetsar voro af jern. Härigenom betecknas påtagligen hans hårda, skoningslösa, rofgiriga natur, och derom vittna äfven hans handlingar. I samråd med sina föräldrar bevakar han strängt underjordens invånare och krossar dem med sitt svärd. Åtminstone sökte han med all makt qvarhålla Wäinämöinen i Tuonela, och då han såg den af en hämndlysten herde ihjelskjutne Lemminkäinen fara utför Tuonela-floden, så högg han honom i stycken med sitt svärd. Lysten på blod, benämnes han i runorna den blodiga (verinen), och det är väl af en sådan anledning, som han äfven erhåller epitetet punaposki (den med röda kinder försedde). Kanske är det af samma orsak, som han i en trollsång anropas vid en förblödning, ehuru den till honom ställda bönen att spinna tråd till ådrors förbindande ej väl sammanhänger med hans öfriga verksamhet.

Till Tuonelas afskyvärda gudaskara hörde äfven särskilda af dödsguden och hans gemål fostrade döttrar, hvilka med ett gemensamt namn kallas Tuonen tyttäret (Tuonis döttrar), Manan neiet (Manas jungfrur), Manuttaret, äfven Kalman neiet (Kalmas jungfrur). Oftast nämnes ibland dem Tuonetar, Tuonen tytti, Manalan neiti, Manalan impi, såsom hon med olika namn betecknas. Hon är, liksom Tuonelas öfriga gudomligheter, af ett argt, vrångsint, trätgirigt sinnelag, och benämnes i runorna ofta ilkeä Manalan impi (den elaka Manala-jungfrun). Hennes stygga sinne röjer sig äfven i det yttre, ty hon var mörk till färgen (musta Tuonen tyttö) och af en kort vext (lyhykäinen Tuonen tyttö, matala Manalan neiti). Oaktadt sin onda natur, är hon likväl i hela Tuoni- skaran den enda, som någon gång låter en ömmare känsla få makt öfver sitt hjerta. Denna känsla röjer sig deri, alt hon (Kal. run. 16, vv. 265 ff.) råder den öfver Tuonela-floden enträget längtande Wäinämöinen hellre begifva sig till hemmet och ej blottställa sig för Tuoni-gudens oblidkeliga vrede. Om hennes verksamhet förmäles, att hon under Wäinämöinens nyssnämnda färd till Tuonela spelte Charons rol och färjade honom öfver floden, men detta uppdrag synes hon tillfälligtvis hafva erhållit, emedan hon råkade stå vid stranden och skölja sitt byke, då Wäinämöinen anlände till Tuonela-floden.

En annan dotter af Tuoni bär namnet Loviatar, samt säges i Kal. run. 45, vv. 25 och 26, vara »den värsta bland Tuoni- döttrar, den vederstyggligaste bland Manuttaret.» Hon framställes såsom en ful, blind och bedagad mö, mörk till färgen och mörk i hågen. Hennes värsta bragd angifves hafva varit den, att hon lät vinden göra sig fruktsam och sedan frambragte till verlden nio de allra förderfligaste plågo-andar. Denna bragd tillägges väl i somliga runor äfven andra personer, såsom Louhi Pohjolas värdinna, men den lämpar sig i alla afseenden bäst på en Tuoni-ättling.

En tredje dotter af Tuoni benämnes Kipu-tyttö (sjukdoms-dottern), eller vanligare Kipu-tyttö Tuonen neiti (sjukdoms-dottern Tuoni-jungfrun). Hon har ej något att skaffa med de döda, utan blott med sjukdomar, och betraktas såsom deras beherrskarinna. I en flod (förmodligen Tuonela-floden) fanas en klippa eller ett berg, som höjde sig ur vattnet på ett ställe, der tre flodgrenar sammanflöto. Denna klippa kallas i runorna Kipu-kivi (sjukdoms-stenen) eller Kipu-vuori (sjukdoms-berget), emedan sjukdomarna der höllos inneslutna af Kipu-tyttö. Sjelf plägade hon sitta ofvanpå klippan och vrida omkring berget, så att sjukdoms-andarna blefvo malade liksom säden emellan tvenne qvarnstenar (Kal. run. 45, vv. 270—274). Meningen torde väl vara, att hon härigenom ville tygla och qväsa deras ilskna sinne. När dessa andar lösgjorde sig ifrån sitt fängelse och kommo att plåga de dödliga, åkallas Kipu-tyttö att uppfånga sina förrymda tjenste-andar och antingen inspärra dem i en blå sten, eller nedsänka dem i hafvets djup (Kal. run. 45, vv. 275 fl.).

Ifrån Kipu-tyttö åtskiljes i Kalevala Kivutar (af kipu sjukdom) eller Wammatar (af vamma plåga), hvilken ej synes ega något gemensamt med Tuonis döttrar, utan framställes såsom ett välgörande väsen, och äfven benämnes hyvä emäntä (en god värdinna), valio vaimo (en utvald, en förträfflig qvinna). Henne tilldelas emellertid ungefär samma verksamhet, som Kipu-tyttö. Sålunda anropas hon (Kal. run. 45, vv. 293 ff.) att ifrån den sjuka borttaga plågo-andarna, gömma dem i en kopparvacka och föra dem till toppen af kip-vuori, koka dem der i en liten kittel och slutligen fösa dem in i berget genom ett deri befinteligt hål. Tager man härjemte i betraktande, att namnen Kipu-tyttö och Kivutar i sjelfva verket uttrycka ett och detsamma, så synes den förmodan vara ganska sannolik, att dessa tvenne gudomligheter i grunden utgöra ett och samma väsen, och att de blott genom något misstag blifvit ifrån hvarandra åtskilda.

Tuonelas öfriga invånare sammanfattas i runorna under den allmänna benämningen Tuonelan väki, Manalan eller Manan väki (Tuonelas folk o. s. v.). Jag tager för afgjordt att man med detta uttryck egentligen har att förstå de döda, ehuru detta ej finnes klart uttaladt i våra forntida qväden. Icke heller nämnes i dem något upplysande om Tuoni-folkets eller de aflidnas verksamhet och öfriga förhållanden, men af det, som förut blifvit anfördt om Tapiolan wäki, Wellamon väki o. s. v., kan man med visshet sluta, att detta folk spelte rolen af Tuoni-gudens tjenare, och utförde hans bud och befallningar. Runan qväder att Tuoni-folket var ganska talrikt, att deribland funnos både gamla, unga och medelålders personer, att de gamla voro försedda med stafvar, de unga med svärd och de medelåldriga med spjut. Vaksamhet och en oblidkelig stränghet voro äfven deras utmärkande egenskaper. När Lemminkäinens moder (Kal. run. 15, vv. 211 ff.) kom till Tuonela-floden för att ur dess böljor uppräfsa sin förlorade son, vågade hon ej gripa sig verket an, innan hon med solens tillhjelp insöft hela den »tvära skaran». Man hyste i anledning häraf en utomordentlig fruktan för underjordens befolkning, men icke desto mindre sägas de lefvande ofta hafva anställt resor till Tuonela.

Sådana färder företogos vanligen af Pohjola-dotterns friare på befallning af hennes moder, hvilken ej bortgaf sitt barn åt sämre hjeltar, än dem, som förmådde fånga Tuonelas vargar, björnar och gäddor. Dessa färder sträckte sig likväl ej till det innersta af Tuonela, och vanligtvis kommo de djerfva äfventyrarena derunder uti alldeles ingen beröring med sjelfva Tuoni-folket. Deremot omtalar Kalevala-sången en färd, som Wäinämöinen företog sig till sjelfva dödsgudens boning, i afsigt att af honom erhålla de tre förrberörda trollorden. Det är nog eget, att Wäinämömen i sådan afsigt vänder sig till Tuoni sjelf, ty vanligen sökte man råd och visdom hos de döda, antingen vid deras grafvar, eller vanligare i sjelfva Tuonela. Det var endast mäktiga schamaner förbehållet att göra färder till Tuonela (Tuonella käydä, Tuonelassa vaeltaa), och detta skedde ej i kroppslig gestalt, utan schamanerna föllo först uti en dvala, hvarefter själen flydde ned i de aflidna andarnas verld, för att der komma i besittning af en förborgad visdom. Om Wäinämöinen åter förtäljes, att han i sin jordiska skepnad företog sig färden till Tuonela. Denna färd säges likväl hafva misslyckats, och nu begaf sig Wäinämöinen till den åldrige Wipunens graf, der han äfven erhöll hvad han eftersträfvade. Emedan qvädet om Wäinämöinens Tuonela-färd (Kal. run. 16, vv. 151 ff.) sprider något ljus öfver förhållanderna i underjorden, vill jag här i största korthet meddela dess innehåll. När Wäinämöinen hade tillryggalagt tre dagsresor, anlände han till stranden af Tuonela-floden, som för honom stängde vägen till Tuonis boning. Bekymrad om sin öfverfart, ser han på motsatta stranden Tuonis dotter syssla med sitt byke, och vänder sig till henne med anhållan, att hon måtte beledsaga honom öfver elfven. Flickan lofvar äfven uppfylla hans önskan, men med det vilkor, att han först upplyser henne om orsaken till sin Tuonela-färd. Wäinämöinen söker i början genom falska uppgifter leda henne bakom ljuset, men då detta ej lyckas, ser han sig slutligen föranlåten att yppa sanningen. Sysselsatt med timrandet af en farkost medelst trollqväden, hade han råkat i förlägenhet på tre ord, och det var för deras erhållande, som han nu begifvit sig till Tuonela. Härom underrättad, börjar Tuoni-dottern förebrå Wäinämöinen för hans dåraktiga företag, och råder honom ej framhärda i sin föresats att komma till Tuonela, utan hellre återvända till hemmet. Wäinämöinen låter likväl icke afskräcka sig genom hennes föreställningar; han fortfar enträget i sin begäran att blifva öfverförd, och bevekt af hans böner ror Tuoni-dottern honom slutligen öfver elfven. Anländ till Tuonis boning, blir Wäinämöinen genast undfägnad af värdinnan med öl, men i stopet simma grodor och på dess kanter kräla ormar. Wäinämöinen undanbeder sig denna välfägnad under förevändning, att han ej begifvit sig till Tuonela i afsigt att fira ett gästabud. Tillspord om orsaken till sin ankomst, yppar han nu utan omsvep sitt ärende för Tuonela-värdinnan, men erhåller af henne det besked, att »Tuoni ej bortger sina ord, att Mana ej delar sin makt med någon annan». Emellertid instundar natten, och Wäinämöinen får sig af värdinnan anvisad en hvilobädd, som är tillredd af hudar. Anande oråd låtsar Wäinämöinen sofva, men har dock ett vaksamt öga på allt, hvad man i Tuonela företager sig. Han ser Tuoni-gumman sitta på en klippa i vattnet och spinna garn af jern och koppar. På samma klippa sitter äfven Tuoni-gubben och väfver af det spunna garnet en mycket stor not. Sedan noten blifvit färdig, kastas den af Tuoni-sonen tvärsöfver, längsefter och snedt öfver elfven. Härigenom skulle nu Wäinämöinen hindras att återvända öfver densamma, men en utomordentlig siare, förbytte han sig till en orm och slingrade sig i denna skepnad genom noten. Återkommen ifrån Tuonis dystra hem, gaf han åt kommande slägten det råd, att ej sjelfmant förfoga sig till Tuonela, emedan »många begifvit sig dit, men få kommit derifrån tillbaka». Derjemte varnar han ungdomen att ej förorätta någon oskyldig, emedan den brottslige i Tuonela hårdt bestraffas för sina missgerningar. Denna varning härleder sig likväl icke ifrån Wäinämöinens tider, utan är af ett kristligt ursprung. Den förekommer i Kal. run. 16, vv. 401—412, och lyder sålunda:

»Elkätte imeisen lapset

Sinä ilmoisna ikänä

Tehkö syytä syyttömälle,

Vikoa viattomalle,

Pahoin palkka maksetahan

Tuolla Tuonelan koissa:

Sia on siellä syyllisillä,

Vuotehet viallisilla,

Alus kuumista kivistä,

Palavoista paateroista,

Peitto kyistä, käärmehistä,

Tuonen toukista kuottu!»

d. ä.

Aldrig må'n J, unge vänner,

Ej så länge lifvet varar,

Göra ondt åt oskuldsfulla,

Skada dem, som rena äro,

Ty en gruflig lön betalar

Man i mörka Tuoni-hemmet:

Der ett läger fins för brottet,

Står en säng för dem, som felat,

Bädden redd af heta stenar,

Utaf hällar, hvilka glöda,

Täcket väfdt af grymma ormar,

Utaf Tuonis svarta maskar!

Vända vi oss nu, efter denna betraktelse öfver Finnarnes föreställningar om de dödas rike, till våra stamförvandter Lapparne, så omnämnes äfven i deras mytologi dödsguden Tuona eller Tuon, ehuru minnet räddat föga mer, än blotta hans namn till efterverlden. Jessen-S, som utförligast behandlat det lappska folkets mytologi, känner denna gudomlighet icke ens till namnet, utan uppräknar en mängd andra gudaväsenden, dem han tilldelar herraväldet öfver underjorden. Hos honom förekommer icke heller dödens rike under namnet Tuonen aimo, såsom det af andra författare någon gång benämnes, utan han angifver att Lapparne fordom trott på tvenne underjordiska riken, och benämnt det ena Jabme aimo eller Sarakka-aimo, det andra åter Rut-aimo, Mubben-aimo, Fudnos-aimo eller Zhjaeppes-aimo. Han förmodar likväl, att föreställningen om Rut-aimo, Mubben-aimo m. m. ej är genuint lappsk, utan ifrån kristendomen lånad, att orden Rutu, Mubben, Fudno m. m. beteckna djefvulen, och Mubben-aimo o. s. v. de kristnas helvete. Denna utläggning röjer en nog ringa bekantskap med de lappska och finska språken, hvilka lätteligen upplysa, att Rut-aimo betecknar pestens hem, Mubben-aimo (mubbe-aimo?) ett annat, ett tillkommande hem, Fudnos-aimo ett dåligt hem, Zhjaeppes (Zhjappes) -aimo ett svart hem. Att sluta af namnens betydelse, kunna de alla, med undantag af Rut-aimo, vara lika väl af hednisk, som kristlig upprinnelse, men måste i hvardera fallet betraktas blott såsom epiteter för de dödas rike, hvars egna, sannskyldiga nämn är Jabme-aimo (de dödas hem) eller Tuonen aimo (Tuoni-gudens hem, Finn. Tuonen) Den sednare benämningen synes företrädesvis vara bruklig i svenska Lappmarken, då åter den förra är känd på alla orter. Med sitt så kallade Jabme-aimo identifierar Jessen, såsom nyss nämndes, både Saivo-aimo och Sarakka-aimo, men att detta grundar sig på ett missförstånd, skall jag i det följande söka ådagalägga.

I afseende å betydelsen af ordet Saivo herrskar hos de lappska författarena mycken oreda och förvirring. Sålunda fattar Jessen detta ord än i betydelsen af en helig ort, än åter i den af ett gudomligt väsen. Enligt Lindahl och Öhrling är Saivo, som af dem skrifves Saiva eller Saiv, egentligen ett nomen appellativum och betecknar helig, men de angifva derjemte, att Saiva-kedke (Saiva-sten), eller helt enkelt Saiv, äfven användes till betecknande af Lapparnas sten-idoler. Hos Högström eger Saivo, så framt jag ej missförstått hans dunkelt uttalade mening, betydelsen af en helig sjö. Enligt den förklaring jag i Lappland erhållit öfver betydelsen af ordet saivo, utgör det ett allmänt guda-epitet, och motsvarar närmast det finska haltia, d. v. s. en skyddsgud. Att denna betydelse af ordet äfven är den rätta, anser jag i sjelfva verket härflyta af Jessens egen beskrifning öfver Saivo-folket. Han anför bland annat, att hos Lapparne fordom den tro varit rådande, att på deras heliga berg och fjäll, de så kallade Saivo och Passe-Waarek, liksom i de dödas tillhåll underjorden (Jabme-aimo), uppehållit sig »dylika personer, som de sjelfva (Lapparne) äro», idkat samma näringar, egt samma slags kreatur, och med ett ord fört alldeles samma lefnadssätt, som det lappska folket. Dock hade Saivo-slägtet i allt uppnått en högre fullkomlighet än Lapparne, och öfverträffat dem så väl i rikedom, som i vishet och makt, med anledning hvaraf det af dessa äfven ofta plägade anlitas, då man var i behof af råd och hjelp. Vid sådana tillfällen begåfvo sig Lapparne enligt traditionen i egen person till något Saivo-hem. I hvarje sådant hem befann sig alltid åtminstone en manlig (?) individ, som lefde ogift; men många så kallade Saivo-olmak skola äfven varit försedda med både hustru och barn. De besökande hade alltid blifvit väl emottagna i Saivo-hemmen, och ofta tillbragt der en tid af flere veckor, hvarunder de fått äta och dricka, sjunga och dansa med Saivo. Och ännu på köpet hade de af Saivo blifvit försedda med goda råd och lärdomar, i synnerhet uti trolldomskonsten. Men icke nog härmed, utan Saivo troddes äfven bistå Lapparne hela lifvet igenom uti jagt, fiskafänge och alla möjliga företag, hvaremot dessa å sin sida framburo dem offer och »tjenade dem med lif och själ». Hvarje Lapp plägade enligt Jessen alltid, så snart han kommit till en manlig ålder, tillegna sig några, ofta 10, 12, ända till 14 Saivo-ställen, och deras invånare blefvo »hans skyddsenglar och medhjelpare i trolldomskonsten». Till och med de djur, som tillhörde Saivo-folket, ansågos vara Lapparne behjelpliga i deras särskildta värf och förrättningar. Bland dessa djur omnämnas en fågel (Saivo-lodde), en fisk eller orm (Saivo-guelle eller guarms) en ren (Saivo-sarva).

Alla dessa djur kunde vara olika till både slaget, färgen och storleken. Så berättar Jessen om Saivo-fåglarne, att de kunde bestå i »spurrer,» ripor, örnar, svanor, »toddere, heirer, uhrhaner,» hökar. Några bland dem troddes hafva svart rygg, hvita vingar och grå buk, andra voro till färgen ljusröda, andra åter af en grå, svartgrå eller hvit färg. Fåglarnas bi- stånd emot de dödliga troddes bestå deri, att de visade dem vägen i skogen, buro deras jagtredskap, voro dem behjelpliga i vården om renarna, återskaffade förloradt gods o. s. v. Schamanerna anlitade dem jemväl till att göra skada åt ovännen, och i detta fall fick Saivo-lodde benämningen af Wuornis-lodde. Man hyste äfven om Saivo-fåglarne den tro, att de ofta togo schamanen på sin rygg och bragte honom dit han sjelf åstundade. I allmänhet synas Saivo-djuren, såsom redan deras benämning Noaaides vuoign tillkännagifver, företrädesvis hafva lemnat sitt bistånd åt schamanerna, ty det berättas äfven om Saivo-ormen och fisken, att de i likhet med fågeln plägade bära schamanen på sin rygg och dessutom hjelpa honom att tillfoga fienden skada. Likaledes framställes Saivo-renen såsom schamanernas medhjelpare, och begagnas af dem i synnerhet i det fall, då en enviges-strid skall ega rum emellan tvenne schamaner. Under en sådan strid äro schamanerna sjelfva alldeles overksamma, men de dela dock i allt de kämpande renarnas öde, vare sig att det gäller lif eller lemmar. Jessen anmärker, att hvarje Lapp, liksom han vanligen egde en mängd Saivo-gudomligheter till sina beskyddare, äfven var försedd med ett större eller mindre antal sig behjelpliga Saivo-djur, hvilka i likhet med gudarna blefvo hedrade med offer.