Samisk religion – Solen

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samisk solsymbol
Ill.: clm.

Temaside: Samisk religion og mytologi

Samisk religion
– en tematisk kildesamling

Carsten Lyngdrup Madsen
© 2026

Solen

Siden er under opbygning

Hans Skanke Ligesaa ansee de Soolen for et Guddoms væsen; men den Virkning og Varme, som de fornemme fra Soolen, siige de at være Soolens datter, hvilken de kalde Salaneide, og denne ansee de at raade for Snee og Kuld at giøre ende paa. – Disse æres, dyrkes, og tilbedes derfore af Lapperne som Gudinder, og naar Lapperne trænge til dem faae de ogsaa sine offringer, at de skulde være milde og skaffe græsning til Lappernes Reensdyr, at Lapperne ikke skulde liide nød, men betids nyde melk og ost af dyrene. Kilde: Hans Skanke, 1730: Epitomes Historiæ Missionis Lapponicæ, Pars Prima: Anlangende de Nordiske Lappers Hedendom og Superstitioner. Gengivet i Solberg, 1945.

Pehr Högström Om några Lappar holla, efter Schefferi berättelse, Solen i någon Gudomelig wördning, har jag wäl denna tiden ej kunnat förmärka, dock har jag träffat Lappar, som berättat sådant fordna tider hafwa warit brukeligit. Kilde: Pehr Högström, 1747: Om Lapparnas Afguderi / Trulldom och Widskepelser i Beskrifning Öfwer de til Sweriges Krona lydande Lapmarker, s. 186.

Johan Randulf Med Solens Offringer omgaaes Finnerne paa effterskrevne Maade. – Naar Finnerne blive forvildet paa Fieldet om Dagen ved Skodde-Snee heller Land-Fok, falde de paa Knæ og bede Solen om hendis Lius og Skin, og offre de et stykke Træ udskaaret med et stort rundt Hull, som Figuren udviiser: Dette holde de saa mod Solen, at hun skal skinne der igiennem til et Taknemmeligheds Teign for hendis Glands og for hun haver ladet sig see. Kilde: Johan Randulf, 1723: Relation Anlangende Find-Lappernis, saavel i Nordlandene og Findmarkene etc. (= Nærøymanuskriptet). Gengivet i Qvigstad, 1903.

Jens Andreas Friis Bæivve eller Bæivaš, Manno og Nastek, Sol, Maane og Stjerner Lapperne og deres nærmeste Slægtninge, Finnerne og Esterne, have fordum udentvivl ogsaa dyrket Solen, Maanen og andre Himmellegemer i deres ydre materielle Skikkelse. Af denne Grund har Sol og Maane i disse Sprog som Guddomme intet andet Navn end det, hvormed de benævnes som Himmellegemer. Saaledes betyder lapp. Bæivve eller Diminut. Bæivaš, finsk Päivä og estnisk Pääv, baade Solen og Solguden. Lapp. Manno, finsk Kuu, betyder Maane og Maaneguden. I deres Egenskab af Guddomme skildres de af Finnerne som mandlige Væsener, der samtlige, ogsaa Otava eller den store Bjørn, havde Hustruer og Børn. Der nævnes nemlig i de finske Runer Päivän Poika, Solens Søn, Päivän tytär, Solens Datter, Kuutar, Maanens Datter, Otavatar, den store Bjørns Datter, og Tähetar, Stjernedatteren. "De skildres Alle som unge og smukke, i Vævning særdeles flinke Piger, en Forestilling, som aabenbart grunder sig paa den Lighed, som Solens, Maanens og Stjernernes Straaler have med de udspændte Traade til en Væv." De fornævnte Guddomme bleve baade af Lapperne og Finnerne tilbedte som milde og velgjørende Væsener, dels i Almindelighed paa Grund af deres Egenskab at bestraale Verden med sit Lys, dels blev Solen specielt anraabt for sin varmende og al Vegetation befordrende Virkning. Lapperne synes navnlig at have været meget ivrige Soltilbedere. Bæivve eller Bæivaš fandtes, som allerede tidligere bemærket, aftegnet paa alle Runebomme enten i Form af en Ring eller hyppigst som en Firkant, der da altid stod opreist paa det ene Hjørne og, f. Ex. paa Runebom. No. 1, "hvilede paa en Fod, der var hul. Op til denne hule Fod gik en Vei fra Jorden, hvorved de vilde betegne, at, ligesom deres Bønner paa Jorden gaar op igjennem denne Vei til Solen, saaledes kommer ogsaa alt Lys, Varme og Frugtbarhed ned igjennem denne Vei, naar Guderne ville tillade det". "Ifra hver af Firkantens Vinkler udgik en Linie eller Vei. Disse Linier kaldtes Bæive lavček, (Tømmer, Straaler), hvorved skulde betegnes, at Solens Virkning og Kraft strakte sig over den ganske Verden". Til Solen ofrede Lapperne hvide Kreaturer, for at den skulde skinne vel og befordre Græsvæxten. "Aarligen skulde Solen have en Grød, som de kaldte Solgrød eller jubtse, hvilken baade Mands- og Kvindespersoner spiste Solen til Ære, idet de bade til Solen, at den vilde kaste et naadigt Skin paa deres Rensdyr og hvad andet, de skulde have sin Næring af. Efter Maaltidet faldt de igjen paa Knæ og bade til Solen, at den vilde forunde dem en god Mælkesommer og lade deres Rensdyr trives vel". Efter Sidenius og Leem "ofrede Lapperne til Solen ogsaa for forskjellige Sygdomme, isærdeleshed for Mangel paa Forstand". Forfatteren af Nærø-Manuskriptet fortæller, "at Lapperne ikke til nogen af sine Guder ydede Brændoffer, undtagen til Solen, for derved at betegne dens Hede og Ild, og skede Ofringen paa en særdeles, til samme Øiemed helliget Sten". Sammesteds berettes fremdeles, "at Lapperne nogle Steder have den Sædvane, at de med Hustru og Børn ofre hver en Messingring om Nytaarsdags Morgen i en Brønd eller Bæk til Solen, hvoraf de tage sig dette Tegn, at, dersom Solen skinner saa klart paa Ringen i Vandet, at de kunne se det, da betyder det et godt Aar for den Ofrende, men, dersom enten Ringene synes mørke og dunkle eller endogsaa nogle af dem sorte, da betegner det den visse Død for den, hvis Ring ser sort ud, med mindre Ulykken afvendes ved Offer, hvorfor man da ogsaa i sligt Tilfælde strax søgte ved Offer at formilde Jabmek eller de Døde", fra hvem Lapperne nemlig troede, at alle Dødssygdomme hidrørte. Som antydet i Manuskriptet, var denne Skik at ofre Messingringe til Solen Nytaarsdags Morgen ikke almindelig og kunde heller ikke være det af den gode Grund, at Solen norden for Polarcirkelen ikke viser sig over Horizonten paa Nytaarsdag. Skulde de nordligere boende Lapper ofre til den i samme Hensigt, maatte det ialfald ske senere ud paa Vinteren. Maaske saadanne Ofre bragtes Solen netop paa den Dag, hvor den paa ethvert Sted atter for første Gang igjen viste sig over Horizonten. I Nærø-Manuskriptet fortælles fremdeles, at Lapperne, naar de havde faret vild tilfjelds paa Grund af Taage og igjen, efter at have anraabt Solen, fandt frem til sin Bopæl, pleiede som Taknemmeligheds Tegn at ofre til Solen en liden Ring af Træ med et kort Haandtag. Ligesom Finnerne, synes ogsaa Lapperne at have forestillet sig, at Solen eller Solguden havde Familie; men nogen betydningsfuld Rolle i Lappernes Gudsdyrkelse synes disse Familiemedlemmer dog ikke at have spillet. Jessen nævner Sola nieidda, Solens Datter, som den, der skulde kunne "bidrage til, at Sne og Frost ophørte;" men ingen af de øvrige Forfattere kjende noget til denne Guddom. Andre af Solens Familiemedlemmer synes ikkun at have været betragtede som Halvguder eller Heroer, der havde sit Opholdssted paa Jorden. Saaledes handler det eneste, større episke Digt af lappisk Oprindelse, som er bleven reddet fra Forglemmelse, om Bæivve-bardne, Sol-Sønnen, og hans Frierfærd, og i Eventyrsamlingen findes en Fortælling om Bæive-oabak, Solens Søstre, eller Morgen- og Aftenrøden. At Lapperne have været nidkjære Soltilbedere synes ogsaa at kunne sluttes af den nationale lappiske Skik at give enhver Ting en saa rund Form, som den efter sin Bestemmelse paa nogen Maade kan modtage; thi jo rundere en Ting var, des mere synes den efter lappisk Forestilling at have nærmet sig Idealet for Skjønhed. Saaledes bygger Lappen sin Gamme (Jordhytte) rund, sit Telt rundt, sit Rengjerde rundt, han gjør sin Ske og sin Øse rund, ligesaa enhver Lap paa Klæder eller Sko rund, hvad enten Hullet er tre- eller firkantet. Det er en bekjendt Sag, at de ældste Lappeskaller, som paatræffes i Stengravene, have en ganske aabenbar rund Form. Det er ikke usandsynligt, at de lappiske Mødre til Ære for Solen og paa Grund af sin Ide om det Skjønne kan have søgt ved et Baand eller paa anden Maade at forme det endnu bløde Barnehoved saa rundt som muligt. Det er ialfald bevisligt, at de fladhovede Indianer ved stadigt anvendt Tryk paa Panden skaffe denne den flade Form, der efter deres Begreber er den skjønneste. Som en Levning af Soldyrkelsen finder man endnu en og anden overtroisk Skik blandt Befolkningen, f. Ex. at kline Smør paa Væggen, saaledes at Solen kan smelte det, naar den igjen om Vinteren kommer tilsyne. Kilde: Jens Andreas Friis, 1871: Lappisk Mythologi

Gustaf von Düben N:o 3 af gudamagterna är Beive eller Peive (finskt: päivä) = solen, sannolikt uråldrigt föremål för tillbedjan. Hon dyrkades såsom den gudamagt, hvilken upplyser och uppvärmer jorden och gör att gräset växer till renarnes föda. ”Solen”, säger Rehn (kap. 25), ”hålla de för en moder för alla lefvande djur, hon konserverar deras ren-foster och meddelar dem den naturliga värman, att de väl må trifvas”. Egentligen var det dock icke solen sjelf som framkallade gräsväxten, utan Sola-neita = solens dotter, genom hvilken äfven frost och snö upphörde (Jessen, sid. 68). Denna är sannolikt samma gudomlighet, som hos Leem (sid. 411) heter Ruona-nieid eller R.-neita, hvilken styr för de fjäll som först om våren grönska och till hvilken der före offras. Förmodligen af språk-misstag kallas hon Radien-neita: men då hon ock kallas Ruona-n., så bringar det tanken på ordet ruonas = grön, hvilket är ett rätt poetiskt namn på vårens gudinna. Friis bekräftar denna tydning (Mythol. sid. 58). — Om solens dyrkan säger redan Olaus Magnus (Lib. III, kap. 2) att denna skedde emedan solen under hela sommaren lyste dem och tillförde dem ljus i stället för vintrens tjocka mörker, och värmen i stället för den omätliga kölden. Kilde: Gustaf von Düben, 1873: Om Om Lappland och Lapparne, Företrädesvis de svenska.

Uno Holmberg-Harva Till Skandinaviens lappmarker inskränka sig också underrättelse lapparnas soldyrkan. Olaus Magnus omtalar, att lapparna dyrka solen och bevisa den sin tacksamhet därför, att hon visar sig hela sommaren och ger dem ljus efter vinterns djupa mörker och värme i stället för den stränga kölden. Likaledes säger Rheen, att lapparna betraktade solen såsom allt levandes moder, vilken har omsorg om deras renkalvar och ger dem värme så att de skola, trivas väl. På de flesta trolltrummor intager också solens bild hedersplatsen i mitten av de andra mytologiska figurerna (jfr bild 13.13). Där förekommer den ofta i form av en kvadrat, från vars alla hörn utgå smala streck liksom solstrålar. Men den vanligaste solfiguren, som användes särskilt vid offer till solen, är naturligtvis en cirkelrund ring. Jessen nämner, att när lapparna i Norge offrade till solen "satte de ett trä" på offerplatsen, och "danade det upptill som en ring, besatt med taggar". Även Solander omtalar, att som "solmärke" använts en stor med teckningar prydd träring. Ovannämnda föremål beströks vid offrandet med offerdjurets blod. De svenska lapparna plägade enligt Rheen, när de offrade till solen, även placera djurets viktigaste ben i en krets på offerlaven. Men även såsom offer till solen kunde lapparna i äldre tider begagna ringformiga föremål. Härom säger Randulf, att de norska lapparna i somliga trakter haft för sed att giva som offergåvor åt solen (peive) föremal, som liknade henne själv. Tiden, då man ger ett sådant offer, säger han, är nyårsmorgonen, då familjefadern med hustru och barn går till en källa eller bäck, där var och en offrar en mässingsring till solen. Av det sätt, på vilket den i vattnet nedkastade ringen då glänser, drager lappen slutsatser om det begynnande årets skiften. Om ringen lyser klart, bådar den ett gott år; om den är mörk bådar den kommande olyckor, men om ringen synes alldeles svart i vattnet, betraktas det som ett dödsvarsel, och i sådant fall är det bäst att genast börja blidka de underjordiske med offer. Såsom Friis påpekar, kan denna sed likväl icke ha varit allmän annat än i sydligaste Lappmarken, enär solen norr om polcirkeln icke stiger över horisonten ännu på nyårsdagen. Utan tvivel har denna sed kommit till Lappland söderifrån, varest flera folk på alldeles samma sätt utforskat det kommande årets händelser. Även om en annan offersed berättas det i samme författares anteckningar: "När lapparna gå vilse på fjället på dagen, falla de på knä och bedja solen om hennes ljus och sken och offra ett stycke trä, utskuret med ett stort, runt hål. Detta hålla de så mot solen, att hon skall skina genom det, till ett tecken på tacksamhet för hennes glans och för att hon låtit sig ses." Förutom ovannämnda ringformiga föremål ha lapparna även offrat födoämnen till solen. Leem nämner, att lapparna i Norge plägat bestryka dörrarna till sina bostäder med smör, då solen efter lång frånvaro för första gången utsände sina strålar över horisonten. Även djur offrades åt solen. Dessa skulle alltid vara husdjur och om möjligt vita till färgen. Åtminstone måste en vit tråd bindas vid örat på det djur, som skulle givas som offer åt solguden. . . . Enligt flera uppgifter firade lapparna årligen en stor solfest under midsommarens ljusaste tid, då de offrade till solen för växtlighetens och renskötselns befordran. Kildal säger, att lapparna i Norge på midsommaraftonen till "soljungfruns" ära hängde upp en krans av blad eller gräs, som kallades solens ring. Då kokades också en med smör blandad mjölgröt, som åts till solens ära. Denna mjölgröt kallade lapparna solens gröt. Jessen, som talar om samma festlighet, nämner dessutom, att lapparna, när de skulle börja offermåltiden, vilken männen intogo tillsammans med sina hustrur, "alltid föllo på knä och tillbådo solen, att den ville kasta ett nådigt sken på deras renar och vad annat de skulle hava sin näring av." Efter måltiden gjorde de sammaledes, bedjande "att solen ville unna dem en glad mjölksommar och att deras renar måtte väl trivas". Som offer åt solen användes utom renar även får och getter. Jessen omtalar, att man i norska Lappmarken även ställt på solgudens altare en spinnrock jämte lin." Lapparnas soldyrkan åsyftade huvudsakligen renskötselns och årsväxtens befrämjande; men det uppges också, att man offrat till solen även för sjukdom, i synnerhet för lindrande av svagsinthet och en under de hetaste sommarmånaderna påkommande huvudvärk. Stundom kunde lapparna vända sig till solen med böner och offer även vid andra behov. Randulf berättar härom: "Särskilt tillbedja de solen, när de antingen äro på havet, såsom sjölapparna pläga vara, och solen vill gå ned eller när de äro långt borta i fjällen, allena från andra, och det blir mörkt, så att de icke se att hitta tillbaka till sina renar eller kåta; då falla de på knä och bedja solen om hennes ljus och lova solen ett offer, om hon vill hjälpa dem, vilket de också obrottsligen uppfylla." Kilde: Uno Holmberg-Harva, , 1915/1996: Lapparnas religion, ss. 54-56.

Rafael Karsten Solguden, Päive (Beiwe) Vid sidan av åskans gud Tiermes uppträder solguden, Päive eller Beiwe (Beive), såsom en av samernas huvudgudar. Detta framgår även därav att han jämte åskan är en av de gudar som oftast avbildas på trummorna. Beträffande den lapska solkultens förmodade skandinaviska ursprung — en teori för vilken särskilt A. Olrik och K. Krohn, och efter dem en del moderna forskare gjort sig till tolkar — kan detsamma fastställas som sagts om dyrkan av åskan. De skandinaviska drag som kunna spåras i den lapska solkulten, t. ex. i fråga om arten av de offer som hembäras guden, kunna ej undanskymma det faktum, att dyrkan av solen dock i grunden är genuint lapsk. Icke heller Harvas påstående att vår kunskap om denna form av naturdyrkan är inskränkt till de skandinaviska lapparna, håller streck, även om det måste medgivas att de upplysningar vi ha om soldyrkan hos andra lappar äro ganska knapphändiga och allmänt hållna. Om de ryska samerna vid Imandra och över huvud vid Ishavskusten säger Fellman, att då solen gick ned plägade de säga: »Gud synes ej mera», och då den steg upp om morgonen hälsade de den med djupa bugningar, alltid utan korstecken då de trodde sig vara observerade av mig, men med korstecken då de ej trodde sig observerade.» Annorstädes nämner Fellman att Imandra-lapparnas begrepp om Gud, som de kallade Ibmel, var högst oklart. Med ordet Ibmel benämnde de »även solen, åskan och regnbågen». Solens, Beives, bild var, liksom åskguden Atshe’s, omgiven med en inhägnad av renhorn. Den ryske etnologen Charuzin, som ju främst skildrar de ryska samernas religiösa föreställningar, nämner, säkerligen med rätta, solens gud som en av deras huvudgudar, vilket man bl. a. kan finna av den utomordentligt utvecklade kult för vilken han var föremål. Det var han som erhöll de största offren. Denna dyrkan, säger han, var naturlig hos lapparna som under de långa vintermånaderna äro tvungna att leva i nästan fullständigt mörker. Solens plötsliga framträdande efter sex månaders frånvaro måste storligen förvåna lappen. När solen började upplysa och värma jorden med sina strålar, började för lappen en ny viktig period under vilken han samlade sin föda och utrustade sig för nästa vinter. Denne författare betonar emellertid, att det är flere frågor rörande solguden som vi icke äro i stånd att besvara. Vi veta ej, säger han, huruvida lapparna verkligen antropomorficerade solen eller icke, huruvida man dyrkade solen som sådan eller riktade sin dyrkan till den gud eller ande, som troddes bo i denna himlakropp. Vi ha icke myter eller legender med ledning av vilka vi skulle kunna sluta oss till lapparnas föreställning om himlakropparna över huvud. Endast en analys av solens så högt utvecklade kult kan giva oss någon anvisning i detta avseende. Söka vi besvara den fråga, som Charuzin till sist framställer, synes det sannolikt att samerna beträffande solen liksom beträffande månen icke gjorde någon klar skillnad mellan solen såsom materiell himlakropp och solen som en gudomlighet. Båda föreställningarna måste i deras fantasi ha varit mer eller mindre sammanblandade, såsom bland primitiva folk är vanligt. Märkligt är i alla fall, såsom Manker framhåller, att man på ingen av de lapska trummorna givit solen mänsklig gestalt. Solen såsom en ljus och värme spridande materiell himlakropp synes för detta arktiska folk ha haft en så stor betydelse, att man ej kommit sig för att i sträng mening personifiera henne. Gå vi till de skandinaviska samerna, finna vi hos äldre författare flere och i regel mera detaljerade upplysningar om deras soldyrkan. Henrik Forbus nämner såsom den förste bland »gudarna i luften» Beiwe eller Solen, som med sitt sken och sin värme uppfriskar jorden och giver renföda. Denne författare ger även upplysningar om offren till solen, av vilka en del förrättades för att råda bot på sjukdomar. Dessa offer skola vi senare ägna någon uppmärksamhet. Att man offrade till solen för att bliva kvitt sjukdomar är väl förklarligt, ty solens långa frånvaro måste helt naturligt ha till följd att vissa sjukdomar fingo spridning. Solen kom därför att dyrkas bl. a. som en sjukdomar och onda andar fördrivande gud. Samuel Rheen nämner solen som den tredje i rangordningen bland lapparnas gudar. De betrakta henne som en moder för alla levande djur. Den »konserverar» deras renfoster och meddelar dem den naturliga värmen som gör att de trivas väl. Därför offra de henne unga renar, särskilt hondjur. Lappen Paulus Samilin ger i sin kommentar till von Westens brev rörande Norges lappar upplysningen att lapparna dyrka Beifwe — så skriver han namnet — som en gud »för att den skall skina klart och göra att gräset växer till renens föda.» Även Randulf, Närömanuskriptets författare, säger att solen, som han kallar Paive, dyrkas av de norska lapparna såsom en källa till ljus, värme och fruktbarhet. Isynnerhet tillbedja de solen när de antingen äro ute på havet, såsom är fallet med havslapparna, och solen går ned, eller när de äro allena långt borta på fjällen och skilda från andra och det blir mörkt, så att de ej kunna se och finna sina renar och vägen till sina kåtor. Då falla de på knä och bedja solen om dess ljus och sken. De offra även solen ett stycke trä i vilket ett stort runt hål är utskuret. Detta hålla de så mot solen att hon skall skina därigenom som ett tecken på tacksamhet för hennes glans och för att hon har låtit sig se. Om själva solen, åtminstone av trumbilderna att döma, mera synes ha dyrkats som en opersonlig kraft eller makt än som en personifierad gudom, så utrustade i alla fall de skandinaviska eller åtminstone de norska samernas mytologiska fantasi henne med en »dotter», som klart personifierades. Detta var Beive-Neida, Solkvinnan eller Soljungfrun, som enligt dessa lappars föreställning bor uppe invid solen. Om henne heter det i Solanders relation om lapparnas hedendom att hon har fått offer på samma sätt som Varalden Olmai, dock av vita kreatur. Soljungfrun till ära göres bl. a. en ring av trä, kallad sol-ring, vilken utskäres med figurer och smörjes med blod. Åt henne offrar man på det solen skall »ljuvligt skina», och stundom offras till henne även för dem som »förlorat förståndet.» Denna sistnämnda upplysning syftar väl på det speciella slag av sinnessjukdom som solens långa frånvaro under den dystra arktiska vintern kan alstra hos personer som äro särskilt anlagda därför. Även Lennart Sidenius omtalar att lapparna offrat till Beive »för åtskilliga sjukdomar och isynnerhet för brist på förstånd». Såsom redan av ovan anförda citat framgår, har även soldyrkan hos samerna olika sidor, vilket är helt naturligt på grund av den oerhörda betydelse solen i olika avseenden har för människorna, och icke minst för ett arktiskt folk. När sålunda Reuterskiöld anser att solen icke är en ursprunglig lapsk gudomlighet på den grund, att »soldyrkan hör hemma hos ett åkerbrukande folk, alltså i en annan kultur än den lapska» kommer han alltför lätt från saken. Solen har ingalunda betydelse blott för åkerbrukande folk. Havslapparna behövde henne som vägledning under sina färder på havet, fjällapparna behövde solens värme för gräsväxten och renlaven samt dess ljus under sina fjällvandringar, då de under rådande mörker lätt gingo vilse och förlorade kontrollen över sina renhjordar. Solen ansågs dessutom fördriva sjukdomar och bota dem, som under det långvariga arktiska mörkret hotades till sitt förstånd. Redan på nomadlivets stadium har solen utan tvivel varit en av de nordiska samernas huvudgudar vid sidan av åskguden. Han betraktades, såsom Fellman riktigt framhåller, av lapparna såsom »en moder för allt levande». Hans dyrkan samordnades vanligen, såsom redan Schefferus framhöll, med dyrkan av åskguden Thor. Där Aijek tillbads, där tillbads även Beive. Man hade deras bilder uppställda på samma altare och de företräddes stundom t.o.m. av samma bild. När man bad om liv och välfärd samt försvar mot andar, vålnadet o. dyl., anropade man Aijek. Bad man däremot om ljus, värme och växtlighet, offrade man inför samma beläte åt Beive. Kilde: Rafael Karsten, 1952: Samefolkets religion, ss. 40-44.