Samisk religion – Solen

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samisk solsymbol
Ill.: clm.

Temaside: Samisk religion og mytologi

Samisk religion
– en tematisk kildesamling

Carsten Lyngdrup Madsen
© 2026

Solen

Nicolai Lundius Solen hålla de för en moder för alla lefwande diur. Kilde: Nicolai Lundius, 1675: Descriptio Lapponiæ. Gengivet i Wiklund, 1905, s. 15

Thomas von Westen Man må förfäras öfwer de grufweliga willfarelser, som hafwa gådt i swang ibland Lapparna här tils, dess like hafwer icke warit ibland många Hedningar. Det förnämsta af de omwände Lappars bekännelse är: (a) de månge afgudar de haft hafwa. Radien, Alskin, Radien Gudde, s. Weralden Olmaj, Hoderaca, Bier Salmai, Pare (Solen), Maderakka, Saderakka (jordgummor från helfwetit), Vgsacha, Ingshacha, Sexgaldmi, Stillbalmai, Giasealmai, &c. Kilde: Thomas von Westen, 1723: Berättelse om Norrska Lapparnes widskeppelser. Gengivet i Samuel Loenbom, Twå berättelser om lapparnes omwändelse ifrån deras fordna widskeppelser och afguderi, 1773.

Hans Skanke Ligesaa ansee de Soolen for et Guddoms væsen; men den Virkning og Varme, som de fornemme fra Soolen, siige de at være Soolens datter, hvilken de kalde Salaneide, og denne ansee de at raade for Snee og Kuld at giøre ende paa. – Disse æres, dyrkes, og tilbedes derfore af Lapperne som Gudinder, og naar Lapperne trænge til dem faae de ogsaa sine offringer, at de skulde være milde og skaffe græsning til Lappernes Reensdyr, at Lapperne ikke skulde liide nød, men betids nyde melk og ost af dyrene. Kilde: Hans Skanke, 1730: Epitomes Historiæ Missionis Lapponicæ, Pars Prima: Anlangende de Nordiske Lappers Hedendom og Superstitioner. Gengivet i Solberg, 1945.

Sigvard Kildal Guder som bor i Stiernehimmelen 4. Beive ell. Beive Neid, det er, Solen eller Soel – Jomfruen, som med sit Skin og sin Varme forfrisker Jorden, og giver Rensdyr Föden. Hende ofres et hvidt Kreatur og St. Hans Aften ophænges til hendes Ære en Löv- eller Græsring, som kaldes Soelring, samt koges en Meelgröd med Smör udi, som ædes hende til Ære, at hun skal være en mild Herskerinde i Himlen. Derfor kalde Finner og Lapper hende: Himmelens Dronning. Kilde: Sigvard Kildal, 1730: Efterretning om Finners og Lappers hedenske Religion. Gengivet i Abrahamson, 1807, ss. 452-453.

Carl Solander Beiwe-Neida, Solpiga, h:ken skal bo up wid Solen, och har fått offer på samma sätt som verallden ollmaj, dock af hwita Creatur, och i ställe för trä och klyfwan wid offer altaret, giöres Solen til ähra en ring af trä, stor som en fierdingzbotn, den de kalla Solring, hwilken med Figurer utskiäres, och smörjes med blod: hänne offras, at Solen skal liufl: skina, och undertiden som soml:e wilja säja, för dem som sitt förstånd förlorat. Wid S:t Hans tid ätes Solgröt, Solen til ähra. Kilde: Carl Solander, 1727: Mag. Carl Solanders relation om den norska lappmissionen och lapparnas hedendom. Gengivet i Reuterskiöld, 1910, ss. 17-27.

Pehr Högström Om några Lappar holla, efter Schefferi berättelse, Solen i någon Gudomelig wördning, har jag wäl denna tiden ej kunnat förmärka, dock har jag träffat Lappar, som berättat sådant fordna tider hafwa warit brukeligit. Kilde: Pehr Högström, 1747: Om Lapparnas Afguderi / Trulldom och Widskepelser i Beskrifning Öfwer de til Sweriges Krona lydande Lapmarker, s. 186.

Johan Randulf Med Solens Offringer omgaaes Finnerne paa effterskrevne Maade. – Naar Finnerne blive forvildet paa Fieldet om Dagen ved Skodde-Snee heller Land-Fok, falde de paa Knæ og bede Solen om hendis Lius og Skin, og offre de et stykke Træ udskaaret med et stort rundt Hull, som Figuren udviiser: Dette holde de saa mod Solen, at hun skal skinne der igiennem til et Taknemmeligheds Teign for hendis Glands og for hun haver ladet sig see. Kilde: Johan Randulf, 1723: Relation Anlangende Find-Lappernis, saavel i Nordlandene og Findmarkene etc. (= Nærøymanuskriptet). Gengivet i Qvigstad, 1903.

Knud Leem I. Beive, det er, Solen, som Lapperne have kaldet en Gud, der med sit Skin opvarmer Jorden, og giør, at Græsset voxer til Rensdyrenes Føde, og paa det Solen skal skinne vel, da have Lapperne ofret til hende baade hvide Creature, saa og St. Hans Aften ædt hende til Ære en Grød, kaldet Soel-Grød. De have og ofret til Solen for adskillige Sygdomme, besynderlig for Mangel paa Forstanden. Kilde: Knud Leem, 1767: Beskrivelse over Finmarkens Lapper, s. 411

Jakob Fellman Beive eller Beivve, solen, efter vår dialect Peive, hos Sjö-Lapparna Bäivve, dyrkades för det han gaf ljus och värme. Solen var moder för allt lefvande. Isynnerhet ansåg man solen genom att värma renarne verka, att deras kalfvar växte och trifdes väl. Beive befordrade ock jagten. Beives dyrkan beskrifves af Schæfferus hafva varit enahanda som Aijegs eller Thors. Der Aijeg tillbads, der tillbads derföre äfven Beive. Man hade deras bilder uppstälda på samma altare, och de företräddes till och med af samma bild. När man bad om lif och välfärd samt försvar mot andar, vålnader och dylikt, anropade man Aijeg. Bad man deremot om ljus, värme och växtlighet, offrade man inför samma beläte åt Beive. Utom de offer, som enligt trolltrummans anvisning egnades Beive, skulle denne till ära dessutom årligen tillredas en Jubtse (gröt), hvilken åts midsommaraftonen af såväl män som qvinnor. Före måltiden föllo alla under djup andakt på knä, tackade och tillbådo solen, dervid bönfallande att han ville kasta sitt välgörande sken på deras renar och äfven på andra djur. Efter måltiden upprepades samma ceremoni, hvarvid man bönföll om god mjölkafkastning och trefnad för renarne. Åt Beive offrades äfven kreatur eller åtminstone kreatursben, som dock skulle vara af hvita djur. (Jfr Del. I s. 613.) Kilde: Jakob Fellman, 1906: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken II. Udgivet 1906.

Jonas Ulrik Grönlund Peiwe (solen) var den tredje stora gudomligheten. De dyrkade henne såsom gifvarinna af ljus och värme, och alla lefvande varelsers milda fostrarinna. De späda rehnkalfvarne, som mot högsommarn måste följa med till de höga fjellen, skulle förfrusit på de kalla drifvorna, om icke solen gjutit derutöfver sina strålar (Peiwe labtjeh) upplysande, värmande, lifvande och vederquickande. Kilde: Jonas Ulrik Grönlund, 1727: Om Lapparne och deras gudar, s. 8.

Jens Andreas Friis Bæivve eller Bæivaš, Manno og Nastek, Sol, Maane og Stjerner Lapperne og deres nærmeste Slægtninge, Finnerne og Esterne, have fordum udentvivl ogsaa dyrket Solen, Maanen og andre Himmellegemer i deres ydre materielle Skikkelse. Af denne Grund har Sol og Maane i disse Sprog som Guddomme intet andet Navn end det, hvormed de benævnes som Himmellegemer. Saaledes betyder lapp. Bæivve eller Diminut. Bæivaš, finsk Päivä og estnisk Pääv, baade Solen og Solguden. Lapp. Manno, finsk Kuu, betyder Maane og Maaneguden. I deres Egenskab af Guddomme skildres de af Finnerne som mandlige Væsener, der samtlige, ogsaa Otava eller den store Bjørn, havde Hustruer og Børn. Der nævnes nemlig i de finske Runer Päivän Poika, Solens Søn, Päivän tytär, Solens Datter, Kuutar, Maanens Datter, Otavatar, den store Bjørns Datter, og Tähetar, Stjernedatteren. "De skildres Alle som unge og smukke, i Vævning særdeles flinke Piger, en Forestilling, som aabenbart grunder sig paa den Lighed, som Solens, Maanens og Stjernernes Straaler have med de udspændte Traade til en Væv." De fornævnte Guddomme bleve baade af Lapperne og Finnerne tilbedte som milde og velgjørende Væsener, dels i Almindelighed paa Grund af deres Egenskab at bestraale Verden med sit Lys, dels blev Solen specielt anraabt for sin varmende og al Vegetation befordrende Virkning. Lapperne synes navnlig at have været meget ivrige Soltilbedere. Bæivve eller Bæivaš fandtes, som allerede tidligere bemærket, aftegnet paa alle Runebomme enten i Form af en Ring eller hyppigst som en Firkant, der da altid stod opreist paa det ene Hjørne og, f. Ex. paa Runebom. No. 1, "hvilede paa en Fod, der var hul. Op til denne hule Fod gik en Vei fra Jorden, hvorved de vilde betegne, at, ligesom deres Bønner paa Jorden gaar op igjennem denne Vei til Solen, saaledes kommer ogsaa alt Lys, Varme og Frugtbarhed ned igjennem denne Vei, naar Guderne ville tillade det". "Ifra hver af Firkantens Vinkler udgik en Linie eller Vei. Disse Linier kaldtes Bæive lavček, (Tømmer, Straaler), hvorved skulde betegnes, at Solens Virkning og Kraft strakte sig over den ganske Verden". Til Solen ofrede Lapperne hvide Kreaturer, for at den skulde skinne vel og befordre Græsvæxten. "Aarligen skulde Solen have en Grød, som de kaldte Solgrød eller jubtse, hvilken baade Mands- og Kvindespersoner spiste Solen til Ære, idet de bade til Solen, at den vilde kaste et naadigt Skin paa deres Rensdyr og hvad andet, de skulde have sin Næring af. Efter Maaltidet faldt de igjen paa Knæ og bade til Solen, at den vilde forunde dem en god Mælkesommer og lade deres Rensdyr trives vel". Efter Sidenius og Leem "ofrede Lapperne til Solen ogsaa for forskjellige Sygdomme, isærdeleshed for Mangel paa Forstand". Forfatteren af Nærø-Manuskriptet fortæller, "at Lapperne ikke til nogen af sine Guder ydede Brændoffer, undtagen til Solen, for derved at betegne dens Hede og Ild, og skede Ofringen paa en særdeles, til samme Øiemed helliget Sten". Sammesteds berettes fremdeles, "at Lapperne nogle Steder have den Sædvane, at de med Hustru og Børn ofre hver en Messingring om Nytaarsdags Morgen i en Brønd eller Bæk til Solen, hvoraf de tage sig dette Tegn, at, dersom Solen skinner saa klart paa Ringen i Vandet, at de kunne se det, da betyder det et godt Aar for den Ofrende, men, dersom enten Ringene synes mørke og dunkle eller endogsaa nogle af dem sorte, da betegner det den visse Død for den, hvis Ring ser sort ud, med mindre Ulykken afvendes ved Offer, hvorfor man da ogsaa i sligt Tilfælde strax søgte ved Offer at formilde Jabmek eller de Døde", fra hvem Lapperne nemlig troede, at alle Dødssygdomme hidrørte. Som antydet i Manuskriptet, var denne Skik at ofre Messingringe til Solen Nytaarsdags Morgen ikke almindelig og kunde heller ikke være det af den gode Grund, at Solen norden for Polarcirkelen ikke viser sig over Horizonten paa Nytaarsdag. Skulde de nordligere boende Lapper ofre til den i samme Hensigt, maatte det ialfald ske senere ud paa Vinteren. Maaske saadanne Ofre bragtes Solen netop paa den Dag, hvor den paa ethvert Sted atter for første Gang igjen viste sig over Horizonten. I Nærø-Manuskriptet fortælles fremdeles, at Lapperne, naar de havde faret vild tilfjelds paa Grund af Taage og igjen, efter at have anraabt Solen, fandt frem til sin Bopæl, pleiede som Taknemmeligheds Tegn at ofre til Solen en liden Ring af Træ med et kort Haandtag. Ligesom Finnerne, synes ogsaa Lapperne at have forestillet sig, at Solen eller Solguden havde Familie; men nogen betydningsfuld Rolle i Lappernes Gudsdyrkelse synes disse Familiemedlemmer dog ikke at have spillet. Jessen nævner Sola nieidda, Solens Datter, som den, der skulde kunne "bidrage til, at Sne og Frost ophørte;" men ingen af de øvrige Forfattere kjende noget til denne Guddom. Andre af Solens Familiemedlemmer synes ikkun at have været betragtede som Halvguder eller Heroer, der havde sit Opholdssted paa Jorden. Saaledes handler det eneste, større episke Digt af lappisk Oprindelse, som er bleven reddet fra Forglemmelse, om Bæivve-bardne, Sol-Sønnen, og hans Frierfærd, og i Eventyrsamlingen findes en Fortælling om Bæive-oabak, Solens Søstre, eller Morgen- og Aftenrøden. At Lapperne have været nidkjære Soltilbedere synes ogsaa at kunne sluttes af den nationale lappiske Skik at give enhver Ting en saa rund Form, som den efter sin Bestemmelse paa nogen Maade kan modtage; thi jo rundere en Ting var, des mere synes den efter lappisk Forestilling at have nærmet sig Idealet for Skjønhed. Saaledes bygger Lappen sin Gamme (Jordhytte) rund, sit Telt rundt, sit Rengjerde rundt, han gjør sin Ske og sin Øse rund, ligesaa enhver Lap paa Klæder eller Sko rund, hvad enten Hullet er tre- eller firkantet. Det er en bekjendt Sag, at de ældste Lappeskaller, som paatræffes i Stengravene, have en ganske aabenbar rund Form. Det er ikke usandsynligt, at de lappiske Mødre til Ære for Solen og paa Grund af sin Ide om det Skjønne kan have søgt ved et Baand eller paa anden Maade at forme det endnu bløde Barnehoved saa rundt som muligt. Det er ialfald bevisligt, at de fladhovede Indianer ved stadigt anvendt Tryk paa Panden skaffe denne den flade Form, der efter deres Begreber er den skjønneste. Som en Levning af Soldyrkelsen finder man endnu en og anden overtroisk Skik blandt Befolkningen, f. Ex. at kline Smør paa Væggen, saaledes at Solen kan smelte det, naar den igjen om Vinteren kommer tilsyne. Kilde: Jens Andreas Friis, 1871: Lappisk Mythologi

Gustaf von Düben N:o 3 af gudamagterna är Beive eller Peive (finskt: päivä) = solen, sannolikt uråldrigt föremål för tillbedjan. Hon dyrkades såsom den gudamagt, hvilken upplyser och uppvärmer jorden och gör att gräset växer till renarnes föda. ”Solen”, säger Rehn (kap. 25), ”hålla de för en moder för alla lefvande djur, hon konserverar deras ren-foster och meddelar dem den naturliga värman, att de väl må trifvas”. Egentligen var det dock icke solen sjelf som framkallade gräsväxten, utan Sola-neita = solens dotter, genom hvilken äfven frost och snö upphörde (Jessen, sid. 68). Denna är sannolikt samma gudomlighet, som hos Leem (sid. 411) heter Ruona-nieid eller R.-neita, hvilken styr för de fjäll som först om våren grönska och till hvilken der före offras. Förmodligen af språk-misstag kallas hon Radien-neita: men då hon ock kallas Ruona-n., så bringar det tanken på ordet ruonas = grön, hvilket är ett rätt poetiskt namn på vårens gudinna. Friis bekräftar denna tydning (Mythol. sid. 58). — Om solens dyrkan säger redan Olaus Magnus (Lib. III, kap. 2) att denna skedde emedan solen under hela sommaren lyste dem och tillförde dem ljus i stället för vintrens tjocka mörker, och värmen i stället för den omätliga kölden. Kilde: Gustaf von Düben, 1873: Om Om Lappland och Lapparne, Företrädesvis de svenska.

Uno Holmberg-Harva Till Skandinaviens lappmarker inskränka sig också underrättelse lapparnas soldyrkan. Olaus Magnus omtalar, att lapparna dyrka solen och bevisa den sin tacksamhet därför, att hon visar sig hela sommaren och ger dem ljus efter vinterns djupa mörker och värme i stället för den stränga kölden. Likaledes säger Rheen, att lapparna betraktade solen såsom allt levandes moder, vilken har omsorg om deras renkalvar och ger dem värme så att de skola, trivas väl. På de flesta trolltrummor intager också solens bild hedersplatsen i mitten av de andra mytologiska figurerna (jfr bild 13.13). Där förekommer den ofta i form av en kvadrat, från vars alla hörn utgå smala streck liksom solstrålar. Men den vanligaste solfiguren, som användes särskilt vid offer till solen, är naturligtvis en cirkelrund ring. Jessen nämner, att när lapparna i Norge offrade till solen "satte de ett trä" på offerplatsen, och "danade det upptill som en ring, besatt med taggar". Även Solander omtalar, att som "solmärke" använts en stor med teckningar prydd träring. Ovannämnda föremål beströks vid offrandet med offerdjurets blod. De svenska lapparna plägade enligt Rheen, när de offrade till solen, även placera djurets viktigaste ben i en krets på offerlaven. Men även såsom offer till solen kunde lapparna i äldre tider begagna ringformiga föremål. Härom säger Randulf, att de norska lapparna i somliga trakter haft för sed att giva som offergåvor åt solen (peive) föremal, som liknade henne själv. Tiden, då man ger ett sådant offer, säger han, är nyårsmorgonen, då familjefadern med hustru och barn går till en källa eller bäck, där var och en offrar en mässingsring till solen. Av det sätt, på vilket den i vattnet nedkastade ringen då glänser, drager lappen slutsatser om det begynnande årets skiften. Om ringen lyser klart, bådar den ett gott år; om den är mörk bådar den kommande olyckor, men om ringen synes alldeles svart i vattnet, betraktas det som ett dödsvarsel, och i sådant fall är det bäst att genast börja blidka de underjordiske med offer. Såsom Friis påpekar, kan denna sed likväl icke ha varit allmän annat än i sydligaste Lappmarken, enär solen norr om polcirkeln icke stiger över horisonten ännu på nyårsdagen. Utan tvivel har denna sed kommit till Lappland söderifrån, varest flera folk på alldeles samma sätt utforskat det kommande årets händelser. Även om en annan offersed berättas det i samme författares anteckningar: "När lapparna gå vilse på fjället på dagen, falla de på knä och bedja solen om hennes ljus och sken och offra ett stycke trä, utskuret med ett stort, runt hål. Detta hålla de så mot solen, att hon skall skina genom det, till ett tecken på tacksamhet för hennes glans och för att hon låtit sig ses." Förutom ovannämnda ringformiga föremål ha lapparna även offrat födoämnen till solen. Leem nämner, att lapparna i Norge plägat bestryka dörrarna till sina bostäder med smör, då solen efter lång frånvaro för första gången utsände sina strålar över horisonten. Även djur offrades åt solen. Dessa skulle alltid vara husdjur och om möjligt vita till färgen. Åtminstone måste en vit tråd bindas vid örat på det djur, som skulle givas som offer åt solguden. . . . Enligt flera uppgifter firade lapparna årligen en stor solfest under midsommarens ljusaste tid, då de offrade till solen för växtlighetens och renskötselns befordran. Kildal säger, att lapparna i Norge på midsommaraftonen till "soljungfruns" ära hängde upp en krans av blad eller gräs, som kallades solens ring. Då kokades också en med smör blandad mjölgröt, som åts till solens ära. Denna mjölgröt kallade lapparna solens gröt. Jessen, som talar om samma festlighet, nämner dessutom, att lapparna, när de skulle börja offermåltiden, vilken männen intogo tillsammans med sina hustrur, "alltid föllo på knä och tillbådo solen, att den ville kasta ett nådigt sken på deras renar och vad annat de skulle hava sin näring av." Efter måltiden gjorde de sammaledes, bedjande "att solen ville unna dem en glad mjölksommar och att deras renar måtte väl trivas". Som offer åt solen användes utom renar även får och getter. Jessen omtalar, att man i norska Lappmarken även ställt på solgudens altare en spinnrock jämte lin." Lapparnas soldyrkan åsyftade huvudsakligen renskötselns och årsväxtens befrämjande; men det uppges också, att man offrat till solen även för sjukdom, i synnerhet för lindrande av svagsinthet och en under de hetaste sommarmånaderna påkommande huvudvärk. Stundom kunde lapparna vända sig till solen med böner och offer även vid andra behov. Randulf berättar härom: "Särskilt tillbedja de solen, när de antingen äro på havet, såsom sjölapparna pläga vara, och solen vill gå ned eller när de äro långt borta i fjällen, allena från andra, och det blir mörkt, så att de icke se att hitta tillbaka till sina renar eller kåta; då falla de på knä och bedja solen om hennes ljus och lova solen ett offer, om hon vill hjälpa dem, vilket de också obrottsligen uppfylla." Kilde: Uno Holmberg-Harva, , 1915/1996: Lapparnas religion, ss. 54-56.

Erik Daunius Solbilden. Även solen, Beive, har hos lapparna åtnjutit gudomlig dyrkan. Därom säger Samuel Rheen: "Den tredje afguden lapparna offra till är Solen, den de hålla för en moder för alla levande djur." Någon särskild bild av den har dock endast undantagsvis förekommit. Detta berodde sannolikt därpå att de kunde se solen på himlavalvet varje dag, när det var klart, och därför icke behövde någon synlig bild av den. Solens dyrkan har varit densamma som åskgudens, Tors, Aijegs. (Schefferus). Där Aijeg tillbads, där tillbads även Beive. Man hade deras bilder uppställda på samma altare, och de företräddes t. o. m. av samma bild. Åskgudens bild blev därför ofta identisk med solens bild. Beive framställdes på spåtrummorna såsom boende i mitten av himmelen. Bilden utgjordes av en fyrkant och ifrån alla dess hörn utgick en väg, varmed man ville beteckna att solens verkan och kraft sträckte sig utöver hela världen. Jessen omnämner att, när lapparna i Norge offrade till solen, satte de ett trä på offerplatsen och dana det upptill som en ring besatt med taggar. Solander uppger att som solmärke använts en stor med teckningar prydd träring. Om de ryska Tuloma lapparnas uppfattning om solen anför J. Fellman (I, s. 600): "Då solen gick ned sade de: 'Gud synes ej mera' och då den steg upp, hälsades den af dem med flera bugningar, alltid utan korstecken, då de trodde sig ej vara observerade af mig, alltid med sådant, då de funno sig bemärkta." Kilde: Erik Daunius, 1926: "Om de hedniska lapparnas gudabilder" i Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1926, s. 64.

Rafael Karsten Solguden, Päive (Beiwe) Vid sidan av åskans gud Tiermes uppträder solguden, Päive eller Beiwe (Beive), såsom en av samernas huvudgudar. Detta framgår även därav att han jämte åskan är en av de gudar som oftast avbildas på trummorna. Beträffande den lapska solkultens förmodade skandinaviska ursprung — en teori för vilken särskilt A. Olrik och K. Krohn, och efter dem en del moderna forskare gjort sig till tolkar — kan detsamma fastställas som sagts om dyrkan av åskan. De skandinaviska drag som kunna spåras i den lapska solkulten, t. ex. i fråga om arten av de offer som hembäras guden, kunna ej undanskymma det faktum, att dyrkan av solen dock i grunden är genuint lapsk. Icke heller Harvas påstående att vår kunskap om denna form av naturdyrkan är inskränkt till de skandinaviska lapparna, håller streck, även om det måste medgivas att de upplysningar vi ha om soldyrkan hos andra lappar äro ganska knapphändiga och allmänt hållna. Om de ryska samerna vid Imandra och över huvud vid Ishavskusten säger Fellman, att då solen gick ned plägade de säga: »Gud synes ej mera», och då den steg upp om morgonen hälsade de den med djupa bugningar, alltid utan korstecken då de trodde sig vara observerade av mig, men med korstecken då de ej trodde sig observerade.» Annorstädes nämner Fellman att Imandra-lapparnas begrepp om Gud, som de kallade Ibmel, var högst oklart. Med ordet Ibmel benämnde de »även solen, åskan och regnbågen». Solens, Beives, bild var, liksom åskguden Atshe’s, omgiven med en inhägnad av renhorn. Den ryske etnologen Charuzin, som ju främst skildrar de ryska samernas religiösa föreställningar, nämner, säkerligen med rätta, solens gud som en av deras huvudgudar, vilket man bl. a. kan finna av den utomordentligt utvecklade kult för vilken han var föremål. Det var han som erhöll de största offren. Denna dyrkan, säger han, var naturlig hos lapparna som under de långa vintermånaderna äro tvungna att leva i nästan fullständigt mörker. Solens plötsliga framträdande efter sex månaders frånvaro måste storligen förvåna lappen. När solen började upplysa och värma jorden med sina strålar, började för lappen en ny viktig period under vilken han samlade sin föda och utrustade sig för nästa vinter. Denne författare betonar emellertid, att det är flere frågor rörande solguden som vi icke äro i stånd att besvara. Vi veta ej, säger han, huruvida lapparna verkligen antropomorficerade solen eller icke, huruvida man dyrkade solen som sådan eller riktade sin dyrkan till den gud eller ande, som troddes bo i denna himlakropp. Vi ha icke myter eller legender med ledning av vilka vi skulle kunna sluta oss till lapparnas föreställning om himlakropparna över huvud. Endast en analys av solens så högt utvecklade kult kan giva oss någon anvisning i detta avseende. Söka vi besvara den fråga, som Charuzin till sist framställer, synes det sannolikt att samerna beträffande solen liksom beträffande månen icke gjorde någon klar skillnad mellan solen såsom materiell himlakropp och solen som en gudomlighet. Båda föreställningarna måste i deras fantasi ha varit mer eller mindre sammanblandade, såsom bland primitiva folk är vanligt. Märkligt är i alla fall, såsom Manker framhåller, att man på ingen av de lapska trummorna givit solen mänsklig gestalt. Solen såsom en ljus och värme spridande materiell himlakropp synes för detta arktiska folk ha haft en så stor betydelse, att man ej kommit sig för att i sträng mening personifiera henne. Gå vi till de skandinaviska samerna, finna vi hos äldre författare flere och i regel mera detaljerade upplysningar om deras soldyrkan. Henrik Forbus nämner såsom den förste bland »gudarna i luften» Beiwe eller Solen, som med sitt sken och sin värme uppfriskar jorden och giver renföda. Denne författare ger även upplysningar om offren till solen, av vilka en del förrättades för att råda bot på sjukdomar. Dessa offer skola vi senare ägna någon uppmärksamhet. Att man offrade till solen för att bliva kvitt sjukdomar är väl förklarligt, ty solens långa frånvaro måste helt naturligt ha till följd att vissa sjukdomar fingo spridning. Solen kom därför att dyrkas bl. a. som en sjukdomar och onda andar fördrivande gud. Samuel Rheen nämner solen som den tredje i rangordningen bland lapparnas gudar. De betrakta henne som en moder för alla levande djur. Den »konserverar» deras renfoster och meddelar dem den naturliga värmen som gör att de trivas väl. Därför offra de henne unga renar, särskilt hondjur. Lappen Paulus Samilin ger i sin kommentar till von Westens brev rörande Norges lappar upplysningen att lapparna dyrka Beifwe — så skriver han namnet — som en gud »för att den skall skina klart och göra att gräset växer till renens föda.» Även Randulf, Närömanuskriptets författare, säger att solen, som han kallar Paive, dyrkas av de norska lapparna såsom en källa till ljus, värme och fruktbarhet. Isynnerhet tillbedja de solen när de antingen äro ute på havet, såsom är fallet med havslapparna, och solen går ned, eller när de äro allena långt borta på fjällen och skilda från andra och det blir mörkt, så att de ej kunna se och finna sina renar och vägen till sina kåtor. Då falla de på knä och bedja solen om dess ljus och sken. De offra även solen ett stycke trä i vilket ett stort runt hål är utskuret. Detta hålla de så mot solen att hon skall skina därigenom som ett tecken på tacksamhet för hennes glans och för att hon har låtit sig se. Om själva solen, åtminstone av trumbilderna att döma, mera synes ha dyrkats som en opersonlig kraft eller makt än som en personifierad gudom, så utrustade i alla fall de skandinaviska eller åtminstone de norska samernas mytologiska fantasi henne med en »dotter», som klart personifierades. Detta var Beive-Neida, Solkvinnan eller Soljungfrun, som enligt dessa lappars föreställning bor uppe invid solen. Om henne heter det i Solanders relation om lapparnas hedendom att hon har fått offer på samma sätt som Varalden Olmai, dock av vita kreatur. Soljungfrun till ära göres bl. a. en ring av trä, kallad sol-ring, vilken utskäres med figurer och smörjes med blod. Åt henne offrar man på det solen skall »ljuvligt skina», och stundom offras till henne även för dem som »förlorat förståndet.» Denna sistnämnda upplysning syftar väl på det speciella slag av sinnessjukdom som solens långa frånvaro under den dystra arktiska vintern kan alstra hos personer som äro särskilt anlagda därför. Även Lennart Sidenius omtalar att lapparna offrat till Beive »för åtskilliga sjukdomar och isynnerhet för brist på förstånd». Såsom redan av ovan anförda citat framgår, har även soldyrkan hos samerna olika sidor, vilket är helt naturligt på grund av den oerhörda betydelse solen i olika avseenden har för människorna, och icke minst för ett arktiskt folk. När sålunda Reuterskiöld anser att solen icke är en ursprunglig lapsk gudomlighet på den grund, att »soldyrkan hör hemma hos ett åkerbrukande folk, alltså i en annan kultur än den lapska» kommer han alltför lätt från saken. Solen har ingalunda betydelse blott för åkerbrukande folk. Havslapparna behövde henne som vägledning under sina färder på havet, fjällapparna behövde solens värme för gräsväxten och renlaven samt dess ljus under sina fjällvandringar, då de under rådande mörker lätt gingo vilse och förlorade kontrollen över sina renhjordar. Solen ansågs dessutom fördriva sjukdomar och bota dem, som under det långvariga arktiska mörkret hotades till sitt förstånd. Redan på nomadlivets stadium har solen utan tvivel varit en av de nordiska samernas huvudgudar vid sidan av åskguden. Han betraktades, såsom Fellman riktigt framhåller, av lapparna såsom »en moder för allt levande». Hans dyrkan samordnades vanligen, såsom redan Schefferus framhöll, med dyrkan av åskguden Thor. Där Aijek tillbads, där tillbads även Beive. Man hade deras bilder uppställda på samma altare och de företräddes stundom t.o.m. av samma bild. När man bad om liv och välfärd samt försvar mot andar, vålnadet o. dyl., anropade man Aijek. Bad man däremot om ljus, värme och växtlighet, offrade man inför samma beläte åt Beive. Kilde: Rafael Karsten, 1952: Samefolkets religion, ss. 40-44.

Odd Mathis Hætta Beaivi (sola) er avbildet på runebommen, ofte som en firkantet sol, en dobbeltrombe med fire solstråler. På offersteder er solbildet omgitt av en innhegning av reinhorn. Horn og bein av kvite rein (albinos) ble ofret. Sola var en upersonlig kraft som ble personifisert gjennom Beaivi-Nieida (soljomfruen i runebommen). Sola fordrev onde ånder og sykdom. «Sol er som en moder for alt levende, (...) som gir «lys, varme og fruktbarhet.» På første soldag etter mørketida ble en trering smurt med blod. Deretter så man på sola gjennom ringen for å hjelpe dem som hadde «forlorat forståndet». Kilde: Odd Mathis Hætta, 1994: Samenes gamle religion og Folketro, s. 14f.

Hans Mebius Solen. En av de gudar som lokaliseras till lufthavet under stjärnfirmamentet är solguden, som är belagd i hela det samiska området. Det samiska namnet är saS. Biejjie, saL Biejvve, saN. Beaivi, således en helt enhetlig terminologi i motsats till vad som är fallet beträffande den högste guden och åskguden. Hur solguden uppfattats och dyrkats framgår väl i källorna. Samuel Rheens beskrivning är ett exempel. "Den tredie Afgudh lapparna offra är Sohlen, den dhe för een Moder hålla för alle lefwande diur, Conservera deras Rehnfoster och medhela them then naturlighe warman att the wäll må trijwas, hvarföre the och offra henne Unge Reenar, och särdeles the som ähro af waijo kiönet […]." Det som särskilt tydligt framgår av Rheens korta karaktäristik är solens positiva egenskaper. Den ger värme och bevarar renfostren. Formuleringen "moder för alla levande djur" har en ton, som av naturliga skäl inte är fallet beträffande åskguden. N. Lundius som i likhet med Rheen förmedlar uppgifter från centralsamiskt område använder om solen samma innerliga ord: "Solen hålla de för en moder för alla lefwande diur " Det framgår således att solguden enligt både Rheen och Lundius föreställs som en livgivande modergestalt och därför rätteligen bör betecknas som solgudinnan. Sigvard Kildal skriver även han på ett sätt som erinrar om Samuel Rheens beskrivning: "Beive ell. Beive Neid, det er Solen eller Soel Jomfruen, som med sit Skin og sin Varme forfrisker Jorden, og giver Rensdyr Föden. Henne ofres et hvidt Kreatur og St. Hans Aften ophænges til hendes Ære en Löv- eller Græsring, som kaldes Soelring, samt koges en Meelgröd med Smör udi, som ædes hende til Ære, at hun skal være en mild Herskerinde i Himlen. Derfor kalde Finner og Lapper hende: Himmelens Dronning. Här är solgudinnans epitet antingen "Beive" eller "Beive Neid" ; betydelsen av det senare är "Solflickan". I övrigt framgår det att hon har ett samband med renskötseln och "förfriskar jorden med sin värme". Sambandet med god väderlek och gott bete som förutsättning för renskötsel framgår även i andra källor. Rituellt uppmärksammas solgudinnan dels genom offer av vita renar, dels genom en måltid på midsommaraftonen, då både män och kvinnor deltar. Vid djuroffret deltar endast män enligt Hans Skankes uppgift. Innan vi lämnar källmaterialets utsagor om solen skall särskilt uppmärksammas slutorden i den återgivna texten av Sigvard Kildal, där "Beive " kallas "Himmelens Dronning". Himlarnas drottning, Regina Cœlestium är ett av Jungfru Marias epitet. Finns det ett samband mellan solgudinnan och Maria? Så tycks vara fallet, särskilt med stöd av Skankes ordlista över samiska ord. I denna skriver han "Marianedni, Mariæ Moder, i. e. [id est, det är] Peiwe, Soolen". Det är inte med Jungfru Maria som solgudinnan identifieras utan med Marias mor, d. v . s. Sta Anna. Vi möter här konstellationen mellan den samiska solgudinnan och det kristna Mariakomplexet. Det finns därför all anledning att uppfatta solgudinnan som ett av uttrycken för kontakten med den medeltida kyrkans förkunnnelse om Maria. Båda kallas himlens drottning och uttrycker moderlig värme. Detta gäller givetvis den känslomässiga upplevelsen. I rituellt hänseende är skillnaden avsevärd i och med att solgudinnan bl. a. mottar offer av vita vajor. Även beträffande solgudinnan har tolkningarna gått i olika riktningar. I två hänseenden skall detta kommenteras. Först återges de argument som anförts som stöd för att även den samiska solgudinnan har ett nordiskt ursprung. Därefter frågan om solgudinnan kan uppfattas som en antropomorf gestalt eller som en mer eller mindre neutral kraft. Uppfattningen om Beaivis nordiska ursprung utvecklas särskilt tydligt av Axel Olrik i det omfattande arbetet Nordens Gudeverden (1926–1951). Hans beläsenhet i källmaterial och aktuell forskning är påtaglig och gedigen. Utgångspunkten är som i tidigare arbeten, att samerna som enligt Axel Olrik i jämförelse med skandinaverna befinner sig på ett lägre utvecklingssstadium tycks "sakna alla förutsättningar för en högre kultur och en mer utvecklad gudsdyrkan." Låt vara att denna uppfattning numera tillhör forskningshistorien, men med den som utgångspunkt blir konsekvensen inte en förutsättningslös analys. Vilka är då argumenten för det nordiska inflytandet på den samiska solkulten? Ett är förekomsten i solriterna av den flätade solring av gräs eller löv , som enligt Olrik är ett lån från nordisk bronsålderskultur, där den ringformade solsymboliken kommer till uttryck i hällristningar. Steget från bronsålder till utsagorna i 1700-talskällorna är avsevärt och ring- eller cirkelformade föremål och figurer kan antas vara ett normalt och naturligt sätt att symboliskt framställa solen även i samisk kultur utan något beroende av nordisk hällristningsssymbolik. Emellertid konstaterar Olrik att den samiska solgudomlighetens kvinnliga kön inte stämmer med bronsålderns solgud av manligt kön. För att lösa denna olikhet anför Olrik östsamisk folklore, där solen färdas över himlen med sin rensläde, underförstått att körsvennen är en man. Ursprungligen har den samiske solguden enligt Olrik haft manligt kön, osagt när förändringen till kvinnligt inträffade. Ett annat främmande inslag i solkulten är solgröten som män och kvinnor äter tillsammans på midsommaraftonen, eftersom samerna själva inte producerat mjöl utan varit nödgade att inhandla detsamma av de skandinaviska grannarna. Det är tveksamt om argument av det slag som anförts är hållbara som belägg för Olriks utgångspunkt, att samerna i jämförelse med skandinaverna befinner sig på en lägre kulturnivå. Som en viss förståelse av Olriks uppfattning skulle kunna anföras att den kan ses som ett uttryck för germanistens glädje över att få en behövlig hjälpkälla till fornnordisk religion, som är så ytterst sparsamt dokumenterad av källor från den tid då den fortfarande var levande. Den andra frågeställningen är om Beaivi uppfattats som ett människoliknande väsen eller mer som en gudomlig kraft. I sitt arbete om samisk religion menar Rafael Karsten att nåjdtrummornas ring- eller rombformade solsymboler skulle kunna vara ett indicium på att solen "dyrkats som en opersonlig kraft eller makt". Mot detta antagande – menar Karsten – talar den sydsamiska föreställningen om soldottern, vilket tyder på en personifierad syn. Samma tveksamhet om Beaivis genus kommer också till uttryck hos Juha Pentikäinen. Ursprungligen har Beaivi förmodligen varit en icke personifierad gudomlighet, medan däremot epitetet Beaivi nieida tyder på att samerna uppfattat solen som kvinna. Soldottern var den mänskliga aspekten på solen som himlakropp, menar Pentikäinen. En helt annan tolkning har framförts av Anna Westman i en uppsats om solen i samisk mytologi. Här argumenterar författaren för uppfattningen att Beaivi uppfattats som "a divine force rather than a personified god". Westmans tolkning av källorna kontrasterar mot Bo Lundmarks övertygelse att samerna uppfattade solen som kvinna. Lundmark kommer till den slutsatsen på grundval av de feminina epitet som karaktäriserar solen, särskilt sammanställandet av Beaivi med Marianedni, Mariamodern. För att återvända till Olriks uppfatttning om en ursprungligen manlig solgud får den ett stöd i en undersökning av Jelena Sergejeva om skoltsamiska traditioner om solen. Här ger författaren exempel på att solen i östsamisk tradition föreställs som en manlig gestalt som gifter sig med en vanlig kvinna. Deras dotter är Beaivi niejda ("Soldottern"). Faderns samiska epitet är i tersamiska berättelser piejjve ollmyi ("Solmannen "), som har en motsvarighet i det västsamiska Bæivash-galles ("Solgubben "). Det senare förekommer i en uppteckning av J. Qvigstad med den i Enare födde Johan Johansen Aikio som meddelare, vilket enligt Sergejeva gör att man kan anta ett östsamiskt ursprung i Qvigstads uppteckning. Emellertid anser hon att solen föreställts och fortfarande uppfattas av samerna som man och far. Sergejevas uppsats visar att det sentida traditionsmaterial hon bygger på gör att Rheens och Lundius beskrivning av solen som "en moder för alla levande djur" kan ifrågasätttas. Antingen representerar den karaktäristiken en västsamisk variant i förhålllande till den östsamiska eller också återger Rheen och Lundius den kvinnliga aspekten på solmytologin, soldottern. Jag anser att Lundius uppgifter i slutet av 1600-talet bör tillmätas stor betydelse; i egenskap av same borde han vara införstådd med den dåtida traditionen. I vart fall visar Sergejevas övertygande framställlning, att solen föreställts som man i östsamisk folklore. Om vi kompletterar de östsamiska traditionerna med den norska missionens uppgifter i källorna från 1700-talets början, kan först konstateras att epitetet Beaivi niejda överhuvudtaget inte förekommer i Hans Skankes missionshistoria, endast "Peiwe" utan angivande om solguden är man eller kvinna. I hans förteckning över samiska begrepp sammanställes, som anförts ovan, "Peiwe " med "Marianedni" , något som tyder på solen som kvinna. Om vi vänder oss till en text av prosten Henric Forbus (1674–1737) framgår det att han gör en distinktion mellan "Beifwe" och "BeifweNeide". Till den förre offras "Norr uti Lapmarken" och till den senare i söder, således en regional variation. I förklaringar till en av figurerna på en nåjdtrumma säger Forbus: "Beifwe, Solen, som skal hafwa solringen […] til ära etc. Des dotter heter BeifweNeide, Sol-Jungfrun". Det framgår här att solen och soldottern är två skilda gestalter, däremot inte om solen är man eller kvinna. Någon helt klar bild av solgudens genus ges inte i de äldre källorna, även om den feminina karaktären är övervägande. Bedömningen blir således en fråga om vilken typ av material man prioriterar, de äldre källorna, författade av de norska missionärerna, eller den sentida samiska folkloren. Det kan således konstateras att ett antal olika forskare med utgångspunkt från delvis olika typer av källor kommer till varierande slutsatser, något som kan uppfattas som en konsekvens av ett trots allt förhållandevis begränsat källmaterial och olika sätt att läsa detta material. Vi får därmed ett av flera exempel på att kunskapsproduktionen avseende samisk indigen religion på grund av forskarens utgångspunkter och förutsättningar kan leda till olika mer eller mindre rimliga resultat. Kilde: Hans Mebius, 2007: Bissie – Studier i samisk religionshistoria, s. 75-79.