Forskjell mellom versjoner av «Samisk religion – Jagten»
| (3 mellomliggende revisjoner av 2 brukere er ikke vist) | |||
| Linje 30: | Linje 30: | ||
|- | |- | ||
| style="margin: 10px 10px 0 0; border: 2px solid #dfdfdf; padding: 0em 1em 1em 1em; background-color: #FBF8EF" rowspan="3" width="40%" valign="top" | | | style="margin: 10px 10px 0 0; border: 2px solid #dfdfdf; padding: 0em 1em 1em 1em; background-color: #FBF8EF" rowspan="3" width="40%" valign="top" | | ||
| − | <blockquote><big>''' | + | <blockquote><big>'''Jens Kildal'''</big><br><br>'''Leybolmaj''' — En mand for skytterie. (Denne Leybolmaj vil have offer, om hand skal tillade skytteren, at faae biørn i hans skov, older-skoven. Hand holder alle qvinders personer i stor foragt, og, for deres skyld, forakter Maderakka, Sarakka, Jux-akka og Uxakka, af aarsag, de ere qvindernes gudinder, om hvilke mere herefter.)<br><br>''Kilde: Jens Kildal, 1730: Afguderiets Dempelse og den sande Lærdoms Fremgang. Gengivet i Qvigstad, 1945: Nordnorske samlinger utgitt av etnografisk museum, Nordlands og Troms finner i eldre håndskrifter, Det kongl. videnskabers selskabs skrifter, no. 5.''</blockquote> |
|} | |} | ||
| Linje 58: | Linje 58: | ||
Og som Lappernes næring for resten bestaaer i deres Skjytterie og Veydeskab, samt fiskende af de ferske Vande paa fjeldene; og deres eenfoldighed er saa stoor, at de indbilde sig, at der ere folk i Skovene, som eye og raade for de vilde dyr (bjørnen alleene undtagen), og der ere folk i vandene, som raade for fiskene, hvilke de maa supplicere til, at de ville forunde dem at skjyde og fiske hos sig, derfore skee saa ofte offringer til Leibolmai, det er Skov-guder, og ligesaa til Sjatze-Olmai, som de kalde Vand-Guderne.<br><br>''Kilde: Hans Skanke, ca. 1730: Epitomes Historiæ Missionis Lapponicæ, ParsPrima: Anlangende de Nordiske Lappers Hedendom og Superstitioner. Gengivet i Solberg, 1945., s. 211.''</blockquote> | Og som Lappernes næring for resten bestaaer i deres Skjytterie og Veydeskab, samt fiskende af de ferske Vande paa fjeldene; og deres eenfoldighed er saa stoor, at de indbilde sig, at der ere folk i Skovene, som eye og raade for de vilde dyr (bjørnen alleene undtagen), og der ere folk i vandene, som raade for fiskene, hvilke de maa supplicere til, at de ville forunde dem at skjyde og fiske hos sig, derfore skee saa ofte offringer til Leibolmai, det er Skov-guder, og ligesaa til Sjatze-Olmai, som de kalde Vand-Guderne.<br><br>''Kilde: Hans Skanke, ca. 1730: Epitomes Historiæ Missionis Lapponicæ, ParsPrima: Anlangende de Nordiske Lappers Hedendom og Superstitioner. Gengivet i Solberg, 1945., s. 211.''</blockquote> | ||
| + | |} | ||
| + | |||
| + | {| width="100%" cellspacing="5" cellpadding="1" | ||
| + | | colspan="2" width="90%" valign="top" | | ||
| + | |- | ||
| + | | style="margin: 10px 10px 0 0; border: 2px solid #dfdfdf; padding: 0em 1em 1em 1em; background-color: #FBF8EF" rowspan="3" width="40%" valign="top" | | ||
| + | <blockquote><big>'''Knud Leem'''</big><br><br>''Leib-Olmai'', en Gud for Veideskab: derfor have Lapperne altid, for Lykke til Skytterie, ofret til Leib-Olmai, og, som Lapperne altid ved Offerne have giort Bøn og Knæfald for Guderne, saa have de og fornemmelig bedet til Leib-Olmai, ja endog derforuden med deres Sang lovet hannem, og Aften og Morgen bedet til ham, hvilken Dyrkelse vel og bevises alle de andre Guder.<br><br>''Kilde: Knud Leem, 1767: Beskrivelse over Finmarkens Lapper, s. 412f.''</blockquote> | ||
|} | |} | ||
| Linje 105: | Linje 112: | ||
<blockquote><big>'''Uno Holmberg-Harva'''</big><br><br>Ett negativt bevis för att lapparnas huvudgudar äro lånade, är vidare enligt Kaarle Krohns mening den ringa utveckling deras mytologi nått i de delar, som röra deras egen, ursprungliga kultur. Till vår förvåning finna vi bland figurerna på trolltrummorna, där även skyddsandar för främmande näringar såsom åkerbruket och sjöfarten uppträda blott en enda skyddsande för jakten, nämligen ''leib-olmai'', och även denne synes vara känd företrädesvis blott i de södra lappmarkerna. | <blockquote><big>'''Uno Holmberg-Harva'''</big><br><br>Ett negativt bevis för att lapparnas huvudgudar äro lånade, är vidare enligt Kaarle Krohns mening den ringa utveckling deras mytologi nått i de delar, som röra deras egen, ursprungliga kultur. Till vår förvåning finna vi bland figurerna på trolltrummorna, där även skyddsandar för främmande näringar såsom åkerbruket och sjöfarten uppträda blott en enda skyddsande för jakten, nämligen ''leib-olmai'', och även denne synes vara känd företrädesvis blott i de södra lappmarkerna. | ||
| − | Samilin omtalar, att ''leib-olmai'' "råder över skytteri, och till honom offra lapparna, på det att han skall göra dem lyckliga uti deras skytteri och jägeri." Även Forbus kallar honom "en gud för skytteri, åt vilken offras, sjunges, göres bön och knäfall." Att nämnda gudomlighet i främsta rummet var björnens skyddsande, visas av följande skildring hos Randulf: "Leibolmai, björnmannen, eller den avgud, som är skickad både att hålla skydd över björnen, såsom ett heligt kreatur, så ock att giva | + | Samilin omtalar, att ''leib-olmai'' "råder över skytteri, och till honom offra lapparna, på det att han skall göra dem lyckliga uti deras skytteri och jägeri." Även Forbus kallar honom "en gud för skytteri, åt vilken offras, sjunges, göres bön och knäfall." Att nämnda gudomlighet i främsta rummet var björnens skyddsande, visas av följande skildring hos Randulf: "Leibolmai, björnmannen, eller den avgud, som är skickad både att hålla skydd över björnen, såsom ett heligt kreatur, så ock att giva lapparna björn, när han därom tillspörjes och ombedes. Egentligen betyder hans namn så mycket som al-mannen." Han berättar vidare, att lapparna betrakta honom som "en beskyddare för björnen, som kan beskydda honom, när de icke förut ha sökt hjälp för sig, så att de icke allenast icke skola få honom, utan till och med kan hjälpa björnen att riva dem i stycken och som tillika, när de medels trolltrumman, innan de gå ut för att jaga björnen, ha ansökt honom om, att han skall undandraga björnen sitt skydd, kan hjälpa dem att få björnen skjuten." Han påpekar dessutom uttryckligen, att lapparna anse ''leib-olmai'' vara björnens beskyddare. |
| − | Om de offer, som man gav åt ''leib-olmai'', talas icke närmare i källorna liksom icke heller om själva tillvägagångssättet därvid. Endast Randulf nämner, att man till honom offrat jaktredskap: pilar och bågar. På den i Friis’ arbete avbildade lapptrumman uppträder han också med en båge i handen, men på von Westens motsvarande teckning har han ett stavliknande föremål (jfr bild 13:23). Vid offer till ''leib-olmai'' fingo | + | Om de offer, som man gav åt ''leib-olmai'', talas icke närmare i källorna liksom icke heller om själva tillvägagångssättet därvid. Endast Randulf nämner, att man till honom offrat jaktredskap: pilar och bågar. På den i Friis’ arbete avbildade lapptrumman uppträder han också med en båge i handen, men på von Westens motsvarande teckning har han ett stavliknande föremål (jfr bild 13:23). Vid offer till ''leib-olmai'' fingo kvinnor på inga villkor deltaga i offrandet. I följd av gudens helighet fingo, enligt J. Kildal kvinnorna icke heller närma sig jägarne, när de återvände från jakten, icke gå genom den av jägarne använda heliga bakdörren och icke med bara händer föra björnköttet till munnen; de skulle stänka albarkssaft i ansiktet på björnjägarne. Forbus påpekar, att stänkandet av albarkssaft skedde just "till ''leib-olmais'', ära". Härav framgår, att detta andeväsens namn, "almannen" säkerligen härleder sig av seden att använda albarkssaft vid björnfesten. |
Möjligen har också leib-olmai, vilken på trolltrumman finnes avbildad bredvid björnen, stundom även framställd som en björn, utvecklats just ur björnkulten. | Möjligen har också leib-olmai, vilken på trolltrumman finnes avbildad bredvid björnen, stundom även framställd som en björn, utvecklats just ur björnkulten. | ||
| − | De finska lapparna sägas hava haft en särskild "skogens gudinna", som de dyrkat med rikliga offer. Tornaeus kallar henne ''virku-akka'' och säger, att hon var en "ryktbar seite", som utgjordes av en vanlig trästubbe utan någon särskild form. Enligt Niurenius kallade kemilapparna henne ''viresakka'' och försågo den sejte, som föreställde henne, med människoliknande ansikte. ''Viron-akka'' levde ännu på Fellmans tid i folkets hågkomst vid Kemijärvi, där hennes bild hade stått i en tät skog. Betydelsen av | + | De finska lapparna sägas hava haft en särskild "skogens gudinna", som de dyrkat med rikliga offer. Tornaeus kallar henne ''virku-akka'' och säger, att hon var en "ryktbar seite", som utgjordes av en vanlig trästubbe utan någon särskild form. Enligt Niurenius kallade kemilapparna henne ''viresakka'' och försågo den sejte, som föreställde henne, med människoliknande ansikte. ''Viron-akka'' levde ännu på Fellmans tid i folkets hågkomst vid Kemijärvi, där hennes bild hade stått i en tät skog. Betydelsen av namnets första del är osäker. Fellman ser däri det finska ordet ''virka'' (fälla, giller). Man har jämfört denna akka med den av Agricola nämnda ''virankannos'', en karelsk gudomlighet. |
Finnarnas jaktgudomlighet Tapio torde hos kolalapparna motsvaras av ''tava'' eller ''tavaj'' (även ''tava-ajk'', "t.-moder"), vilken säges beskydda såväl jakten som fisket. | Finnarnas jaktgudomlighet Tapio torde hos kolalapparna motsvaras av ''tava'' eller ''tavaj'' (även ''tava-ajk'', "t.-moder"), vilken säges beskydda såväl jakten som fisket. | ||
| − | Hos de ryska lapparna finnes enligt Haruzin ytterligare en skogsande vid namn miehts-hozjin ("skogshusbonden"). Det är en svart besvansad varelse. Den gör icke något ont åt människorna, såvida de icke reta honom. Men om man ropar, sjunger eller väsnas i skogen, då vredgas han och för människorna vilse i skogen, så att de aldrig slippa därifrån; skogens ande älskar nämligen tystnad. Utom de vid densamma fästa | + | Hos de ryska lapparna finnes enligt Haruzin ytterligare en skogsande vid namn miehts-hozjin ("skogshusbonden"). Det är en svart besvansad varelse. Den gör icke något ont åt människorna, såvida de icke reta honom. Men om man ropar, sjunger eller väsnas i skogen, då vredgas han och för människorna vilse i skogen, så att de aldrig slippa därifrån; skogens ande älskar nämligen tystnad. Utom de vid densamma fästa föreställningarna antyder även dess namn (''hozjin'' ryska ''hozjain''), att detta andeväsen är lånat från ryssarna. Samma andeväsen torde den av Genetz antecknade ''värejielle'' ("skogsinvånaren") vara."<br><br>''Kilde: Uno Holmberg-Harva, , 1915/1996: Lapparnas religion, ss. 74-75.''</blockquote> |
|} | |} | ||
| Linje 152: | Linje 159: | ||
Ligesom Leib-olmai giver lykke til jagt, omtales en gud ved navn ''Kiase-olmai'', som giver lykke ved fiskeri (Sidenius 1727: 57). For ham skåles der ved juletid (Solander 1727: 23). Sigvard Kildal, der kalder ham Zias-olmai, fortæller, at han blev æret både med ofre og udskårne billeder "for at han derfor skal give dem des større lykke til fiskefangst." (Sigvard Kildal 1730: 458). | Ligesom Leib-olmai giver lykke til jagt, omtales en gud ved navn ''Kiase-olmai'', som giver lykke ved fiskeri (Sidenius 1727: 57). For ham skåles der ved juletid (Solander 1727: 23). Sigvard Kildal, der kalder ham Zias-olmai, fortæller, at han blev æret både med ofre og udskårne billeder "for at han derfor skal give dem des større lykke til fiskefangst." (Sigvard Kildal 1730: 458). | ||
| + | |||
_________________ | _________________ | ||
Nåværende revisjon fra 24. mai 2026 kl. 19:51
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |
– en tematisk kildesamling
Carsten Lyngdrup Madsen
© 2026
Jagten
| |
| |
| |
| |
| |
| |
| |
| |
| |
| |
| |
| |
| |
| |
| |
| |
Fodnoter
- ↑ Leem S, 412. Jessen P. 64. og 68.
- ↑ See om hende her nedenfor No. 15. 2.
- ↑ Reuterskiöld o. a. a., s. 14.
- ↑ Reuterskiöld (1910), 14 (Samilin).
- ↑ »Närömanuskriptet», 27.
- ↑ Reuterskiöld (1910), 103 (Skanke).
- ↑ Kildal [1730]1945: 136.
- ↑ Skanke [1728–1731] 1945: 202.
- ↑ Skanke [1728–1731] 1945: 211.
- ↑ Solander [1726] 1910: 24.
- ↑ Steen 1958: 4.
- ↑ Vahl 1866: 155.
- ↑ Grönlund 1848: 9.