Eddas naturhistoria - Amfibier

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Johan Gustaf Hjalmar Kinberg

Eddas naturhistoria

7. Amfibier. Fabeldjur

Ormarnas och Ödlornas egendomliga bildning och den vedervilja, de vanligen väcka, fann sitt uttryck uti många sagor, hvaraf de, som vi funnit i Edda, må omtalas.

Etter omtalas på flera ställen. Dermed synes dock äfven förstås andra giftiga ämnen.

Ett förgiftadt svärd omtalas; dess eggar voro

med etterdroppar innantill sprängda.

en eitrdropum innan fáðar. (Brot af Sig. 20).

Drake

Drake, Dreki, Naðr, Niðhöggr, Draco.

Drake omtalas på ett ställe uti Völuspá. Efter omtalandet af verldens förstöring sjunger valan:

Der kommer dimmig drake flygande, glänsande orm från Nidafjellen; öfver fält uti sina fjädrar bär Nidhögg lik. Nu må hon sjunka.

Þar kemr inn dimmi dreki fljúgandi, naðr fránn neðan frá Niðafjöllum; berr sér í fjöðrum — flýgr völl yfir — Niðhöggr nái. Nú mun hon sökkvask. (Völusp. 72).

Dimmr, dunkel, mörk; möjligen: den för uppfattningen dunkla. Dimmviðri: dimma, sådant väder, då man i allmänhet icke kan se framför sig. Dreki förekommer i Eddan endast på detta ställe.

Ratatosk bär i Yggdrasils ask örnens ord ned till Nidhögg. Nedtill på Yggdrasils rot gnager Nidhögg. (Grinm. 35).

Om Tors och Hymes fiske heter det ibland annat:

Folkens räddare och ormens förderf satte på krok oxens hufvud; gapade mot agnet den af gudar hatade, som omsluter alla land nedtill.

Egndi å öngul sá er öldum bergr orms einbani uxa höfði; gein við agni sú er goð fjá umgjörð neðan allra landa. (Hým. 22).

Drog då djerf och dådrik Tor orm ettrig upp om skeppsbord; hammarn högg han i ful och hårig hjessa ofvan på ulfvens broder.

Dró djarfliga dáðrakkr Þórr orm eitrfán upp at borði; hamri kniði háfjall skarar ofljótt ofan úlfs hnitbróður. (Hym. 23).

Isberg braka, men eldberg tjuta, så att gamla verlden skakas; fisken sedan sjönk i hafvet.

Hreingálkn hrutu, en hölkn þutu, fór in forna fold öll saman; söktisk síðan sá fiskr i mar. (Hym. 24).

Hnit-bróðir: en som är sammannitad med en annan.

För öfrigt omtalas följande. Om Tys moder heter det:

hufvuden hon hade

hundra gånger nio. (Hým. 8).

Det bör väl förstås så, att hon hade 900 man under sin lydno.

Undrsjón: en underbar syn, vidunder; på detta ställe åtminstone icke underskön. (Skírn. 28).

Gastar, tramar, omtalas. (Skirn. 30).

Likaså en trehöfdad turs, þurs þrihöfðaðr. (Skirn. 31).

Fartyg kallas stundom hafsdjur, gjálfrdýr. (Helg. Hund. I, 31).

Galjonbilder föreställande drakar omtalar icke Edda.

Ödla, Eðla, Lacerta.

Hyndla sade till Fröja:

Du går, ödle-vän! ute om natten, som med bockar Heidrun löper.

Hleypr þú eðlvina! úti á náttum, sem med höfrum Heiðrún fari. (Hyndl. 46).

Midgårdsormen (Mats Lodén)

Midgårdsormen

Midgårdsormen.

Å flyter östan i etterdalar med dolkar och svärd, Slid heter hon.

Á fellr austan um eitrdala söxum ok sverðum, Sliðr heitir sú. (Völusp. 38).

Hus ser hon stå från solen fjerran på Nåstranden, åt norr dörrn är; in etterdroppar i Ijoren drypa, af ormryggar är saln uppförd.

Sal sér hon standa sólu fjarri Náströndu á, norðr horfa dyrr; falla eitrdropar inn um ljóra, sá er undinn salr orma hryggjum. (Völusp. 40).

Hon der i strida strömmar vada ser menedare och mordvargar och den en annans förtrogna dårat; der sög Nidhögg döde bortgångna, varg slet männen . . .

Sér hon þar vaða þunga strauma menn meinsvara ok morðvarga ok þanns annars glepr eyrarúnu; þar saug Niðhöggr nái framgengna, sleit vargr vera . . . (Völusp. 41).

Vid ver Idens slut:

Rym åker östan, med sköld till skydd, vrider jättevred sig då verldsulfven; orm slår vågor, och örnen skriker, bleknäbb lik sliter, Nagelfar lossnar.

Hrymr ekr austan, hefisk lind fyrir, snýsk jörmungandr í jötunmóði; ormr knýr unnir, en ari hlakkar, slítr nái neffölr, Naglfar losnar. (Völusp. 54).

Neffölr: se Falk, p. 99. Naglfar: Skepp bygdt af naglar.

Då kommer med makt Lodyns son, Odins son går med orm att strida

þá kemr inn mæri mögr Hlóðynjar, gengr Oðins sonr við orm vega. (Völusp. 60).

Gapar om himlen jords-gördeln, medan ettret sprutar och elden lågar; Odins son skall ormen möta, Vidars broder vargens frände.

Ginn lopt yfir gjörð jarðar, meðan eitri gusar ok um spýr glóðum mun Óðins sonr ormi mœta, vargs áttungi Viðars bröðir. (Völusp. 61).

Jordens gördel: Midgårdsormen.

Han dräper i vrede midgårdsormen — alla män då månde från hemmen fly . . .

Drepr hann af moði miðgarðs véur — munu halir allir heimstöð ryðja. . . (Völusp. 62).

Här kallas Midgärdsormen äfven naðr: ödla.

Sedan jorden efter dess förstöring åter grönskat, och djur foglar och fiskar åter visat sig:

träffas Åsar på Idavallen, att vid mäktiga verldsträdet döma.

hittask æsir á lðavelli ok um moldþinur mátkan dæma. (Völusp. 66).

Vintern kallas eitrorm-meiðir, etterormens dödstid. (Hým. 39).

Ormen

Orm, Ormr, Naðr, Naðra, Vipera berus L.

Loke blef af gudarna bunden med sin sons tarmar.

Skade tog en giftig orm och fäste honom upp öfver Lokes anlete; af ormen dröp etter. Sigyn, Lokes hustru, satt der och höll ett tvättfat under ettret; men när fatet var fullt, bar hon ut ettret, och då dröp ettret på Loke. Då skakade han sig så hårdt, att deraf hela jorden skalf: det kallas nu jordskalf.

Skaði tók eitrorm ok festi upp yfir andlit Loka, draup þar ór eitr. Sigyn, kona Loka, sat þar ok hélt mundlaug undir eitrit; en er mundlaugin var full, bar hon út eitrit, en meðan draup eitrit á Loka. Þá kiptisk hann svá hart við, at þaðan af skalfjörð öll: þat eru nú kallaðir landskjálptar. (Lok. Slutord).

Skirnes förbannelse öfver Gerd innehåller bland annat:

Mat skänke dig mer leda, än åt hvar man en blank orm bland menskor.

Matr sé þér meirr Ieiðr, en manna hveim inn fráni ormr með fírum! (Skírn. 27).

Hávamál säger: tro ej

en orm i ring lagd, brudens bäddtalan.

ormi hringlegnum, brúðar beðmálum. (Háv. 86).

Liknelsevis omtalas ormens ögon:

Hvassa äro ögon liksom glänsande ormars,

Ámun eru augu ormi þeim inum frána. (Völund. 17).

Ormen afbildades å svärden, infällningar af guld:

långs eggen ligger blodröd orm, men kring svärdsfäste slår orm sin stjert.

liggr með eggju ormr dreyrfáðr, en á valböstu verpr naðr hala. (Helg. Hjörv. 9).

I Norge red en trollkvinna på en varg och hade ormar till tömmar, orma at taumum. (Helg. Hjörv. Pros. 31—32).

Med etter förstod man vanligtvis ormgift, men äfven annat gift, och man ansåg det härleda sig från ormar. Då giftet lades i öl, blef det grumligt, så att det syntes i hornet. (Sinfjötl.).

Ibland Sigurds mandater, förutsagda af Gripe, nämner sagan:

Du ensam döda skall ormen blank, då han glupsk ligger på Gnitaheden: du skall båda till bane blifva, Regin och Fåfne; rätt säger Gripe.

Mundu einn vega orm inn frána, þann er gráðugr liggr á Gnítaheiði: þú munt báðum at bana verða Regin ok Fáfni; rétt segir Gripir. (Sig. Fáfn. I, 11).

Du skall finna Fåfnes bole, taga som byte fagra skatten.

þú munt finna Fáfnis bœli ok upp taka auð inn fagra. (Sig. Fáfn. I, 13).

Fåfne, som låg på Gnitaheden i en orms skepnad, i orms liki, och vaktade skatten, hade en skräckhjelm, œgishjálmr, för hvilken alla lefvande räddes. Dock halp hjelmen icke alltid. (Sig. Fáfn. II. Proa. 14—15. Fáfn. 16, 17).

Fåfne lemnade en fördjupning, slöð, efter sig, då han skred till vattnet, skreið til vatns. Sigurd gjorde der en stor graf och gick ned deri. Då Fåfne kröp ifrån guldet, blåste han ut etter, blés hann eitri, hvilket rök öfver Sigurds hufvud. Men då Fåfne kom öfver gropen, stack Sigurd svärdet i hans hjerta. Fåfne skakade på sig och slog omkring sig med hufvud och stjert. Härefter skedde samtalet mellan Fåfne och Sigurd. (Fáfn. Inledn. 1).

Fåfne sade:

Etter jag fnyste, när jag å arfvet låg, det myckna min faders.

Eitri ek fnœsta, er ek á arfi lá miklum míns föður. (Fáfn. 18).

Sigurd sade:

Glänsande orm! du gjorde mycket väsen och fick hård hug: hat än större blir hos de kämpar, som slik hjelm hafva.

Inn fráni ormr! þú görðir fræs mikla ok galzt harðan hug: heipt at meiri verðr hölda sonum, at þann hjálm hafi. (Fáfn. 19).

Till Regin sade Sigurd, att det var han, som rådt honom att rida öfver de frostiga fjellen och retat honom till mordet på Fåfne. (Fáfn. 26).

Regin skar hjertat, hjarta, ur Fåfne, drack blodet och sade: (F+afn. 26—27).

Sitt du nu, Sigurd! men jag skall gå att sofva, och håll Fåfnes hjerta vid flamman! hjertat vill jag gerna äta efter denna blodsdryck.

Sittu nú, Sigurðr! en ek mun sofa ganga, ok halt Fáfnis hjarta við funa! eisköld ek vil etinn láta eptir þenna dreyra drykk. (Fáfn. 27).

Sigurd kvad till Regin:

Fjerran du gick, medan jag rödt å Fåfne gjorde mitt hvassa vapen; min styrka jag eggade mot ormens kraft, medan du i ljungen låg.

Fjarri þú gekt, meðan ek á Fáfni rauðk minn inn hvassa hjör; afli minu attak við orms megin, meðan þú i lyngvi látt. (Fåfn. 28).

Regin svarade:

Länge ligga du låtit då i ljungen åldrige jätten: om du svärd ej nyttjat, som jag sjelf gjorde, just ditt hvassa vapen.

Lengi liggja létir þú þann lyngvi í inn aldna jötun: ef þú sverðs ne nytir, þess er ek sjálfr görða, ok þins ins hvassa hjörs. (Fáfn. 29).

Sigurd tog Fåfnes hjerta och stekte det å en ten. När han tyckte, att det var fullstekt, och fradga trängde ur hjertat, då tog han med sitt finger och såg efter, om det var fullstekt. Han brände sig och stack fingret i sin mun. Men när Fåfnes hjertblod kom på hans tunga, förstod han fogllåt . . .

Sigurðr tók Fáfnis hjarta ok steikti á teini. Er hann hugði, at fullsteikt væri, ok freyddi sveitinn ór hjartanu, þá tók hann á fingri sinum ok skynjaði, hvárt fullsteikt væri. Hann brann ok brá fingrinum í munn sér. En er hjartblóð Fáfnis kom á tungu hánum, ok skildi hann fugls rödd . . . (Fáfn. Pros. 31—32).

Teinn, ten. Det nämnes icke, om det, såsom troligt är, var en jernten: teint járn, hvilket uttryck icke förekommer i Edda.

Sigurd högg hufvudet af Regin, och sedan åt han Fåfnes hjerta och drack båda deras, Regins och Fåfnes, blod. Då hörde Sigurd, hvad nötväckorna sade. Jfr p. 108.

Sigurðr hjá höfuð af Reginn, ok þá át hann Fáfnis hjarta ok drakk blóð þeirra beggja Regins ok Fáfnis. Þá heyrði Sigurdr, hvar igður mæltu. (Fáfn. Pros. 39—40).

Att äta af en orm uppväckte vildhet. (Brot af Sig. 4).

Det var sägen, att Gudrun ätit af Fåfnes hjerta, och derför kunde tyda foglalåt. (Guðr. I. Inledn.)

Brynhild sade vid Sigurds död, att Atle var skulden till det onda, som skett. Hon kallar guldet 'ormbädds eld', ormbeðs eldr (Guðr. I, 26).

Ej endast ormen sprutade etter; äfven liknelsevis kvinnan vid häftig sorg:

Brann Brynhilds, Budles dotters, ögon af eld, etter fnyste, när hon såg såren å Sigurds kropp.

Brann Brynhildi Buðla dóttur eldr ór augum, eitri fnæsti, er hon sár um leit á Sigurði. (Guðr. I, 27).

Ormgård omtalas. Brynhild sade till Gunnar:

Dig skall Atle ondt tillfoga, säkert i ormgård trång dig stänga.

Þik mun Atli illu beita, mundu i öngan ormgarð lagiðr. (Sig. Fáfn. Ill, 59).

Högne hämnade Brynhilds död:

Hjertat blef skuret ur Högne, och Gunnar sattes i en ormgård. Han spelade då på harpa och söfde ormarna, men en huggorm stack honom vid lefvern.

Hjarta var skorit ór Högna, en Gunnarr settr i ormgarð. Hann sló hörpu ok svæfði ormana, en naðra stakk hann til lifrar. (Dráp Nifl. Jemf. Atl. 34).

Detta återkommer i Oddruns klagan:

De ur Högne hjertat skuro, men i ormgård Gunnar lade.

Þeir ór Högna hjarta skáru, en í ormgarð annan lögðu. (Oddr. 26).

Gudrun sade till Gunnar, att det varit bättre . . .

att sjelfva Atle du lät i ormgård sätta; nu är hans ormgård för eder gömd.

en Atla sjálfan létir þú í ormgarð koma: nú er sá ormgarðr ykkr um fólginn. (Atl. 18).

Atle lät kasta Gunnar i ormgården. (Se ofvan. Atl. 33).

Glaumvör drömde om Gunnar:

Dig åto ormar, jag fann dig lefvande.

Æti þik ormar, yrðak þik kvikvan. (Atl. grœnl. 22).

Gunnars uttydning af drömmen är förlorad. GRUNDTVIG har försökt en sådan.

Atle befalde:

Gunnar, den vrede, i galge fösten! fullgören bragden, bjuden dit ormar!

Gunnar grimmúðgan á gálga festið! bellið þvi bragði, bjóðið til ormum! (Atl. grœnl. 60).

Gudrun klagade öfver sina olyckor:

det var bittrast, då mot Gunnars lif de blanka ormar kröpo.

en sá (harmr) grimmastr, er þeir Gunnari fránir ormar til fjörs skriðu. (Guðr.-hvöt. 19).