Samisk religion – Jagten

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Jagtgudinden Juksakka
Ill.: clm.

Temaside: Samisk religion og mytologi

Samisk religion
– en tematisk kildesamling

Carsten Lyngdrup Madsen
© 2026

Jagten

Paulus Samilin Leibolmai, kommer utaf det ordet leib, som egenteligen bemärcker ahl, och olmai, man: men emedan ahl barck, när den warder tuggat eller kokat, blifwer röd såsom blod ; ty hafwa lapparne begynt kalla detsamma leibålmai, som då, efter deras mening, betyder en sådan, som råder öfwer skytterij, och till honom offra lapparne, på det han skal giöra dem lyckliga uti deras skytterij och jägerij. Kilde: Paulus Samilin, 1723: Paulus Samilins uttydning af de lapska orden i von Westens bref. Gengivet i Reuterskiöld, 1910, s. 14.

Henric Forbus Leibolmai, en Gud för skytterje, hwilko offres, sjunges, gjöres bön och knäfal. . . När skytten kommer igen, antingen med skuten Björn, eller allena, och dock fåt skjuta björnen, som han i skogen lemnat, skola qwinfolken på gifwit tecken möta honom med ahlbark i munnen, hwarmed de stryka sit ansichte, och spotta samma bark emot skytten, Leiboimai til ära, erkjännande sin orenlighet och owärdighet. Kilde: Henric Forbus, 1727: Prosten Henric Forbus’ skrifvelse till K. M:t den 29 mars 1727 med berättelse om den norska lappmissionen och lapparnas hedendom. Gengivet i Reuterskiöld, Edgar, 1910: Källskrifter till Lapparnas mytologi, ss. 33, 37.

Jens Kildal Leybolmaj — En mand for skytterie. (Denne Leybolmaj vil have offer, om hand skal tillade skytteren, at faae biørn i hans skov, older-skoven. Hand holder alle qvinders personer i stor foragt, og, for deres skyld, forakter Maderakka, Sarakka, Jux-akka og Uxakka, af aarsag, de ere qvindernes gudinder, om hvilke mere herefter.) Kilde: Jens Kildal, 1730: Afguderiets Dempelse og den sande Lærdoms Fremgang. Gengivet i Qvigstad, 1945: Nordnorske samlinger utgitt av etnografisk museum, Nordlands og Troms finner i eldre håndskrifter, Det kongl. videnskabers selskabs skrifter, no. 5.

Sigvard Kildal Leib Olmai Brödmanden eller Skytternes Gud, til hvis Ære ofres, synges i Noide Sang, og gjöres adskillige Knæfald, for at han skal gjöre beqvem til Skytteri og til at faae den (blandt Finner og Lapper saakaldede) hellige Björn. Derfor sættes denne Leib Olmai paa Runebommen med en Björns Figur. Og for at Ux Acha (det er, Dörqvinden, som alle Pige og Drengebörn fornemmelig tilhöre, skal villig overlevere disse til Leib Olmai, at han kan exersere dem i Skytteri, nyder hun sit Offer og Ære, ved at Drikkevare, slaaes Julenat ned paa visse Steder i Kotten og Gammen. Kilde: Sigvard Kildal, 1730: Efterretning om Finners og Lappers hedenske Religion. Gengivet i Abrahamson, 1807, ss. 446-475.

Johan Randulf No. 23. Kaldis Leibolmay, Biørne-Manden, eller den af-Gud, Som er skikket baade til at holde Beskiermelse over Biørnen, som et helligt Creatur, saa og at give Finnerne Biørn naar hand derom tilspørgis og ombedis. Egentlig betyder hans Navn saa meget som Older-Manden; thi Leib er saa meget som Older-Træe, og olmay det er Mand; fordj at nu Biørnen holder sig al ordinair til Older-skov, for at æde det slags Græs, som der falder, besynderlig een slags, som kaldis Toort, paa Latin: Suncus, over hvilket altsammen den Leib-olmay er een Patron og Beskiøtter effter deris Meening, altsaa meener de ogsaa, at hand er en Beskiermer for Biørnen, som kand beskytte ham, naar de ikke tilforne haver søgt hielp for sig, saa de ikke alleene ikke skal faae ham, mens endog kand hielpe Biørnen til at rive dem i støkker, og som og tillige, naar de ved Runnebommen, førend de gaaer ud for at veide Biørnen, haver ansøgt ham, at hand skal unddrage Biørnen siin Beskiermelse, kand hielpe dem til at faa skudt Biørnen. Kilde: Johan Randulf, 1723: Relation Anlangende Find-Lappernis, saavel i Nordlandene og Findmarkene etc. (= Nærøymanuskriptet). Gengivet i Qvigstad, 1903: Kildeskrifter til den Lappiske Mythologi, Det kongl. videnskabers selskabs skrifter, 1903, no. 1., s. 27.

Hans Skanke Leib-Olmai, Skov-Trold, som Lapperne indbilde sig at raade for Skovene og de vilde dyr som der ere.  Kilde: Hans Skanke, ca. 1730: Recension af alle Lappiske Ord. Gengivet i Solberg, 1945 og i Reuterskiöld, 1910, s. 103. ________ Og som Lappernes næring for resten bestaaer i deres Skjytterie og Veydeskab, samt fiskende af de ferske Vande paa fjeldene; og deres eenfoldighed er saa stoor, at de indbilde sig, at der ere folk i Skovene, som eye og raade for de vilde dyr (bjørnen alleene undtagen), og der ere folk i vandene, som raade for fiskene, hvilke de maa supplicere til, at de ville forunde dem at skjyde og fiske hos sig, derfore skee saa ofte offringer til Leibolmai, det er Skov-guder, og ligesaa til Sjatze-Olmai, som de kalde Vand-Guderne. Kilde: Hans Skanke, ca. 1730: Epitomes Historiæ Missionis Lapponicæ, ParsPrima: Anlangende de Nordiske Lappers Hedendom og Superstitioner. Gengivet i Solberg, 1945., s. 211.

Knud Leem Leib-Olmai, en Gud for Veideskab: derfor have Lapperne altid, for Lykke til Skytterie, ofret til Leib-Olmai, og, som Lapperne altid ved Offerne have giort Bøn og Knæfald for Guderne, saa have de og fornemmelig bedet til Leib-Olmai, ja endog derforuden med deres Sang lovet hannem, og Aften og Morgen bedet til ham, hvilken Dyrkelse vel og bevises alle de andre Guder. Kilde: Knud Leem, 1767: Beskrivelse over Finmarkens Lapper, s. 412f.

Jakob Fellman Leibolmai Gud för skytte och fågelfänge, bodde på de heliga bergen. Ordet betyder brödmannen, den som gaf lifsuppehälle, särdeles vildrenar. Inför denne liksom inför öfrige Gudar gjordes, enligt Leem, bön, offer och knäfall morgon och afton. Kilde: Jakob Fellman, 1906: "Ur Lappsk Mytologi och Lappländsk Sägen" i Anteckningar under min vistelse i Lappmarken – Andra delen, s. 116.

Lars Levi Læstadius Namnet "Leib-Olmai" kommer af lappska ordet leipe (alnus incana Willd.) ett träd, som växer ganska ymnigt i Lapp- och Finmarken. Det tyckes hafva varit ett slags heligt träd för Lapparne, emedan barken deraf tjente dem till många behof. Decocten af barken brukades till medicin i hvarjehanda utslags sjukdomar. När barken af nämde träd tuggas, ger den en brunröd saft, hvarmed Lapparne bereda sina ren-härnor och renbällingar, den tuggade barklagen sprutade quinnorna på sina män, när dessa fällt en björn, och den dödade Björn sjelf skulle dermed begjutas. Med saften af den tuggade barken plägade man äfven rita Figurerna på den beryktade Spåtrumman, o.s.v. Leib-Olmai betyder således egentligen: Alderträdsmannen. h.e. alnus incanæ vir. Men egentliga anledningen till detta namns metaphoriska bemärkelse (Jagt Gud), lärer man hafva tagit af det förenämda bruket, att bespruta den hemkommande björnjägaren och den dödade björnen sjelf med alderbarkslag; antingen då björnjägaren eller björnen eller båda delarne fingo heta Leib-Olmai, allt nog: den besprutade alderba[r]ksmannens andeliga representant, fick också bära samma namn, och så upkom då Jagt Guden. Kilde: Lars Levi Læstadius, 1845: Fragmenter i Lappska Mythologien, s. 47.

Jens Andreas Friis Læibolmai. Et Folk som Lapperne, der for en stor Del levede af Jagt, maatte naturligvis ogsaa have en Guddom for denne Bedrift. Læibolmai var Jagtens Gud. Læibbe betyder Oldertræ, og Læibolmai altsaa Olderskov-Manden. Oldertræet, der voxer yppigt paa mange Steder i Finmarken, synes af Lapperne at have været betragtet som et helligt Træ. Med en Dekokt af Barken malede Lapperne Figurerne paa Runebommen. Barken benyttedes ogsaa til at berede Skind med og i enkelte Tilfælde ogsaa som Medicin. Læibolmai havde Raadighed over alle Skovens vilde Dyr, der betragtedes som en ham tilhørende stor Hjord. Held eller Uheld paa Jagt eller ved Dyre- og Fuglefangst afhang af ham. Især stod Bjørnen, der ikke blot var Skovenes Konge, men i Lappernes, som i de fleste beslægtede Folkeslags Øine, et helligt Dyr, særlig under Læibolmai’s Beskyttelse. Bjørnen holder gjerne til i Olderskoven, da den ynder et Slags Græs, som der voxer, og dette har maaske været den nærmeste Grund til, at man lod Jagtens Gud ogsaa faa sit Opholdssted i Olderskoven og et Navn, der karakteriserede ham som saadan. For at have Lykke paa Jagt eller ved Dyre- og Fuglefangst ofrede man, efter Nærø-Manuskriptet, til Læibolmai "Bue og Pil". Især var det af stor Vigtighed at forsikre sig denne Guddoms Hjælp, naar man skulde paa Jagt efter Bjørnen. Dersom man ikke ved Offer og Raadførsel med Runebommen havde forsikret sig om Læibolmai’s Bistand, var det ganske-sikkert, at man vilde blive ihjelrevet af Bjørnen. Men var det lykkes Lappen ved Offer at unddrage Bjørnen Beskyttelse af Læibolmai, da faldt den som et let Bytte for hans Pile og Spyd. Læibolmai’s Yndest ansaaes for at være saa vigtig, at man ihukom ham i den daglige Gudstjeneste, idet man, efter Leem, "hver Morgen og Aften gjorde Knæfald, Offer og Bøn til ham". Hans Billede findes paa Runebommene No. 1, 2, 3 og 7. Jessen bruger (Pag. 65) Udtrykket Læibolmak, (Plur.), Skovguder, og siger udtrykkeligt, at der var flere, men nævner ingen af disse med særegne Navne. Besynderligt nok, omtales ikke af nogen Forfatter, at Læibolmai havde Hustru, hvilket dog er Tilfældet med saagodtsom alle de lappisk-finske Guder. Derimod omtales et Væsen, der godt kunde passe som saadan, nemlig Barbmo-akka. Th. v. Westen fortæller, at en Noaide havde denne Gudinde aftegnet paa en Runebom, og at hun raadede over alle Trækfugle, ligesom Læibolmai raadede over alle andre Dyr. De gamle Lapper har havt en dunkel Forestilling eller maaske Traditioner om, at der langt Syd paa Jorden fandtes et Land, hvor Solen skinnede hele Aaret, og hvor alle Trækfugle opholdt sig, naar der var Vinter i Norden. De kaldte dette Land Barbmo-rika eller Barbmo alene, et Udtryk, der endnu forekommer, f. Ex. i Talemaader som Barbmo-lodde, Trækfugl, (der ellers ogsaa benævnes jotte-lodde, ɔ: Flytte-Fugl); Lodde læ barbmoi mannam, Fuglen er reist til Barbmo-Landet; Loddek bottek barmost, Fuglene komme fra B., o. s. v. Denne Barbmo-Gudinde raadede, som sagt, over alle Trækfugle og "kunde skaffe dem frem fra de varme Lande". "Den samme Noaide", siger Th. v. Westen, "havde paa sin Runebom ogsaa en Figur, som han kaldte Guorga, og som skulde være Fuglenes Konge". Kilde: Jens Andreas Friis, 1871: Lappisk Mythologi, ss. 94-96.

Gustaf von Düben Med afseende på Leib- eller Leip-olmak (al-männen), så voro de skogsgudar. De rådde öfver skogarna och dess djur, hvilka voro deras hjordar. Derföre måste man ock af dem söka tillåtelse till all slags jagt och fogelfångst på deras områden, af hvilka hvarje hade sin visse gudomlige egare. Detta var dock icke svårt, ty de voro särdeles gode, men morgon och afton måste de dyrkas med knäfall. De omtalas så af Leem (sidd. 412, 418) och Jessen; men enligt Friis (mythol., sid. 95) herrskade de blott öfver de stadigt qvarblifvande djuren, hvar imot Barbmo-akka rådde öfver flyttfoglarna; barbmo var namnet på det sydliga land, der flyttfoglarna uppehöllo sig om vintern; dit och dädan styrdes färden af deras kung Guorga (tranan), som hade att göra reda för dem. Barbmo-akka, säger Friis, kunna passa till hustru åt Leib-olmai. (Parbmo betyder eljest : brant å-brädd, enligt Lex. Lapp.) — Om man ser till betydelsen af ordet leibe eller leipe (al), så betecknas der med ett hos Lapparne heligt träd, men också metaforiskt blod, af den röda färg som vinnes af trädet. Då denna färg, såsom jag framdeles får tillfälle ofta nämna, var särdeles helig och användes till flera religiösa ändamål, så kan väl i fråga sättas om icke vördnaden och heligheten härledes från blod-likheten. Gustaf von Düben, 1873: Om Lappland och Lapparne, ss. 244f.

Edgar Reuterskiöld Vi kunna dock icke längre uppehålla oss vid dem, utan skola nu med några ord beröra två gudomligheter, som enligt den von Westenska indelningen äfven hafva plats på jorden, nämligen skytteriets gud och fiskets gud. Den förstnämnde kallas Leibolmai. Om denna ger SAMILIN följande förklaring: “kommer af det ordet leib, som egentligen bemärker al, och olmai, man. Men emedan albark, när den varder tuggad eller kokad, blifver röd som blod, ty hafva lapparna begynt kalla detsamma leibålmai, som då efter deras mening betyder en sådan, som råder öfver skytteri, och till honom offra lapparna, på det han skall göra dem lyckliga uti deras skytteri och jägeri.“ Likasom de tre akkorna utvecklat sig ur liknande föreställningar, som på ett och annat ställe i vårt land left kvar i bolvättens gestalt, har denna gud utvecklats ur föreställningen om skogsvättar. Edgar Reuterskiöld, 1912: De nordiska lapparnas religion, s. 94.

Uno Holmberg-Harva Ett negativt bevis för att lapparnas huvudgudar äro lånade, är vidare enligt Kaarle Krohns mening den ringa utveckling deras mytologi nått i de delar, som röra deras egen, ursprungliga kultur. Till vår förvåning finna vi bland figurerna på trolltrummorna, där även skyddsandar för främmande näringar såsom åkerbruket och sjöfarten uppträda blott en enda skyddsande för jakten, nämligen leib-olmai, och även denne synes vara känd företrädesvis blott i de södra lappmarkerna. Samilin omtalar, att leib-olmai "råder över skytteri, och till honom offra lapparna, på det att han skall göra dem lyckliga uti deras skytteri och jägeri." Även Forbus kallar honom "en gud för skytteri, åt vilken offras, sjunges, göres bön och knäfall." Att nämnda gudomlighet i främsta rummet var björnens skyddsande, visas av följande skildring hos Randulf: "Leibolmai, björnmannen, eller den avgud, som är skickad både att hålla skydd över björnen, såsom ett heligt kreatur, så ock att giva lapparna björn, när han därom tillspörjes och ombedes. Egentligen betyder hans namn så mycket som al-mannen." Han berättar vidare, att lapparna betrakta honom som "en beskyddare för björnen, som kan beskydda honom, när de icke förut ha sökt hjälp för sig, så att de icke allenast icke skola få honom, utan till och med kan hjälpa björnen att riva dem i stycken och som tillika, när de medels trolltrumman, innan de gå ut för att jaga björnen, ha ansökt honom om, att han skall undandraga björnen sitt skydd, kan hjälpa dem att få björnen skjuten." Han påpekar dessutom uttryckligen, att lapparna anse leib-olmai vara björnens beskyddare. Om de offer, som man gav åt leib-olmai, talas icke närmare i källorna liksom icke heller om själva tillvägagångssättet därvid. Endast Randulf nämner, att man till honom offrat jaktredskap: pilar och bågar. På den i Friis’ arbete avbildade lapptrumman uppträder han också med en båge i handen, men på von Westens motsvarande teckning har han ett stavliknande föremål (jfr bild 13:23). Vid offer till leib-olmai fingo kvinnor på inga villkor deltaga i offrandet. I följd av gudens helighet fingo, enligt J. Kildal kvinnorna icke heller närma sig jägarne, när de återvände från jakten, icke gå genom den av jägarne använda heliga bakdörren och icke med bara händer föra björnköttet till munnen; de skulle stänka albarkssaft i ansiktet på björnjägarne. Forbus påpekar, att stänkandet av albarkssaft skedde just "till leib-olmais, ära". Härav framgår, att detta andeväsens namn, "almannen" säkerligen härleder sig av seden att använda albarkssaft vid björnfesten. Möjligen har också leib-olmai, vilken på trolltrumman finnes avbildad bredvid björnen, stundom även framställd som en björn, utvecklats just ur björnkulten. De finska lapparna sägas hava haft en särskild "skogens gudinna", som de dyrkat med rikliga offer. Tornaeus kallar henne virku-akka och säger, att hon var en "ryktbar seite", som utgjordes av en vanlig trästubbe utan någon särskild form. Enligt Niurenius kallade kemilapparna henne viresakka och försågo den sejte, som föreställde henne, med människoliknande ansikte. Viron-akka levde ännu på Fellmans tid i folkets hågkomst vid Kemijärvi, där hennes bild hade stått i en tät skog. Betydelsen av namnets första del är osäker. Fellman ser däri det finska ordet virka (fälla, giller). Man har jämfört denna akka med den av Agricola nämnda virankannos, en karelsk gudomlighet. Finnarnas jaktgudomlighet Tapio torde hos kolalapparna motsvaras av tava eller tavaj (även tava-ajk, "t.-moder"), vilken säges beskydda såväl jakten som fisket. Hos de ryska lapparna finnes enligt Haruzin ytterligare en skogsande vid namn miehts-hozjin ("skogshusbonden"). Det är en svart besvansad varelse. Den gör icke något ont åt människorna, såvida de icke reta honom. Men om man ropar, sjunger eller väsnas i skogen, då vredgas han och för människorna vilse i skogen, så att de aldrig slippa därifrån; skogens ande älskar nämligen tystnad. Utom de vid densamma fästa föreställningarna antyder även dess namn (hozjin ryska hozjain), att detta andeväsen är lånat från ryssarna. Samma andeväsen torde den av Genetz antecknade värejielle ("skogsinvånaren") vara." Kilde: Uno Holmberg-Harva, , 1915/1996: Lapparnas religion, ss. 74-75.

Rafael Karsten Jaktens gud, Leibolmai Bland samernas talrika andra gudar som kunna anses vara av genuint lapskt ursprung må ytterligare jaktguden, Leibolmai, nämnas. Dyrkan av denne gud synes emellertid ha varit begränsad till södra delen av Norrland samt södra norska lappmarken, särskilt Trondhjems lappmark. Närömanuskriptet ger oss de utförligaste upplysningarna om denne särgud för jakten, vars utvecklingshistoria är rätt egendomlig. Själva gudanamnet Leibolmai är sammansatt av leib som betyder »al» och olmai, »man». Alen var ett av samernas heliga träd och spelade en rätt viktig roll i vissa religiöst-magiska riter, särskilt vid de ceremonier som voro förknippade med en lyckad björnjakt. Alens helighet hos samerna beror, såsom Samilin antyder, därpå att albarken, när den tuggas eller kokas blir röd som blod, ty blodet är ett heligt ämne. Därmed sammanhänger uppenbarligen, att alträdet icke blott personifierades till en människa, utan blev en särgud för ett bestämt viktigt område av den primitive samens verksamhet, jakten. Blodet är laddat med magisk kraft. Den människa, vars ansikte bestänkes eller bestrykes med alens röda, blodliknande saft, anses enligt lapsk tro därigenom få motståndskraft mot onda inflytelser. Särskilt användes albarkens saft av kvinnorna som ett kraftigt profylaktiskt medel att neutralisera de farliga verkningar, vilka emanera från den nyss dödade björnens ande, såsom vi skola se längre fram. Figurerna på den heliga trumman måste ritas med albarkens saft. Albarkens viktiga roll vid björnriterna gör det också begripligt varför albarken och hela alträdet kom att så nära associeras med detta samernas värdefullaste villebråd. Genom en egendomlig betydelseövergång blir det personifierade alträdet, Leibolmai, »Almannen», tillika björnens speciella skyddsgud. Enligt Närömanuskriptet skyddar Leibolmai icke blott björnen, utan han kan även hjälpa honom att slita den anfallande lappen i stycken. Men å andra sidan kan han, rätt dyrkad, hjälpa honom att nedlägga villebrådet. Därför söka samerna före jakten med tillhjälp av trumman påverka Leibolmai därhän, att han ej skall skydda björnen utan tvärtom hjälpa dem att döda honom. Randulf berättar att de plägade offra en båge och pilar till Leibolmai. Vad björnens förbindelse med alträdet beträffar, omtalar samma författare att denna även berodde därpå, att björnen med förkärlek uppehåller sig i alskog för att äta det gräs, på latin kallat suncus, som växer där och över vilket Leibolmai är en patron och beskyddare. Enligt Hans Skankes förklaring till lapska ord och termer, som förekomma i missionshistorien, dyrkades Leibolmai av de norska samerna i allmänhet som ett skogstroll, som rådde över skogen och alla de vilda djur som finnas där. Han betraktades sålunda åtminstone i vissa trakter som en allmän jaktgud. Kilde: Rafael Karsten, 1952: Samefolkets religion, ss. 47-49.

Hans Mebius Jaktens makter och riter. Riter och föreställningar i samband med jakt och fiske är förhållandevis sparsamt belagda i källorna i jämförelse med olika typer av offer och mytologiska begrepp. Även om en renodlad jägar- och fiskarkultur tidsmässigt har föregått en utpräglad nomadiserande renskötarkultur, är det väsentligt att framhålla att under den tid, som tillgängliga skriftliga källor omfattar är både jakt, fiske och renskötsel olika sidor av samisk kultur. Detsamma gäller även föreställningar och riter relaterade till jakt och renskötsel. Generellt kan konstateras att kvantitativt sett dominerar källornas upplysningar om renskötarens religion. Det bör vidare understrykas att samisk kultur både i ett längre tidsperspektiv och det kortare som omfattas av våra källor från 1600-talets slut och 1700-talets början, ingalunda är en statisk och alltigenom homogen kultur. Liejbålmaj – jaktens gud. Sättet att skriva jaktgudens namn varierar något i olika källtexter. Jens Kildals skrivsätt "Leybolmaj" återger det enligt nutida lulesamisk ortografi Liejbålmaj (Al-mannen), som tillämpas här. Denna gestalt är med Jens Kildals karaktärisering en "gud for skytteri" , d. v . s. jaktens och jägarens gud. Liejbålmaj "foragter qvindekjønet". Kildals drastiska formulering uttrycker den i samisk religion förekommande indelningen av den religiösa sfären i ett manligt och kvinnligt revir. Hos Hans Skanke kommer detta till uttryck i förbudet för kvinnor att delta "Udi Peiwes, Horagalles, Saiwo, Jamikers, Leibolmai og desliges offere […]. Så långt Jens Kildals och Hans Skankes bild av jaktguden som en mer eller mindre individuell gestalt. Den senare antyder dessutom att begreppet Liejbålmaj kan uppfatttas på ett helt annat sätt. "Og som Lappernes næring for resten [d. v . s. vid sidan av renskötseln] bestaaer i deres Skjytterie og V eydeskap, samt fiskende af de ferske Vande paa fjeldene; og deres eenfoldighed er saa stoor, at de indbilde sig, at der ere folk i Skovene, som eye og raade for de vilde dyr (bjørnen alleene undtagen), og der ere folk i vandene, som raade for fiskene, hvilke de maa supplicere til, at de ville forunde dem at skjyde og fiske hos sig, derfore skee saa ofte offringer till Leibolmai, det er Skov-guder, og ligesaa til Sjatze-Olmai, som de kalde Vandguderne." Det framgår i detta textavsnitt att både Liejbålmaj och "Sjatze-Olmai" (saS. Tjaetsieålmaj, 'vattenmannen') beskrivs i flertal. De är skogs- och vattenväsen som råder över de vilda djuren och över fisken. De beskrivs på samma sätt som Samuel Rheen beskriver Storjunkaren, som har makt över björnar, vargar, rävar, uttrar, renar, fiskar och fåglar. Även hos Rheen uppträder denna gestalt i flertal. Han talar uttryckligen om "Desse Stohrjunckare" , som finns i fjällen och vid vattendragen. Slutsatsen blir att Skankes Liejbålmaj och Tjaetsieålmaj i likhet med Storjunkarna kan tolkas som exempel på de makter som uppfattats som djurartens, det enskilda djurets eller naturens rådare och beskyddare. En komplikation är dock att samtliga dessa tre gestalter i andra textsammanhang beskrivs som individuella väsen. Förmodligen är detta ett problem mer för den utomstående ickesamiske betraktaren än för den samiske nåjden, för vilken det sannolikt inte var någon motsägelse i att uppfatta ett högre väsen på det vis som framgår av källorna. Oberoende av hur man uppfattar det faktum att en gudomlighet framträder i både flertal och ental, kvarstår det att Liejbålmaj primärt råder över de vilda djuren och därmed också över jägarens möjlighet att nedlägga jaktviltet. Av Carl Solander har ett samband med jakten tillskrivits även Boassjoáhkká, som "tillåter skytteri". I övriga källor ges ingen upplysning om Boassjoáhkkás samband med jakt. Det som gör att hon tycks ha ett samband med jaktsfären är enligt Adolf Steen att jägarens vapen förvarades i den innersta delen av kåtan, boassjo-området, som inte fick beträdas av kvinnor. Här förvarades också nåjdtrumman som inte fick beröras av kvinnor. Bakom boassjo fanns en liten dörröppning; genom den fördes jaktviltet in i kåtan efter en lyckad jakt. Boassjo-området i kåtan var reserverat för männen liksom det mesta som rörde själva jakten. Under boassjo föreställdes Boassjoáhkká ha sin boning. Enligt en unik uppgift av J. Vahl var Boassjoáhkká den enda gudinna, av vilken de svenska samerna gjorde en gudabild, som ställdes vid dörren bakom boassjo. Köttet från jaktbytet skulle ses av henne, då det kastades in i kåtan. Jägaren själv skulle som en försoning gentemot det dödade djuret gräva ned det nedlagda bytets huvud vid Boassjoáhkkás fötter. Någon direkt motsvarighet till det Vahl beskriver har inte påträffats i andra källor, något som inte behöver göra uppgiften mindre trovärdig. Vahl har uppenbarligen inhämtat uppgiften om bilden av Boassjoáhkká från J. Grönlunds dissertation Om Lapparne och deras gudar (1848), där författaren anser att orsaken till den beskrivna behandlingen av jaktbytet bör "[…] sökas deruti, att dessa djur skulle först skäras av Påssjo-akkas blickar, innan de fingo inträde i den husliga sällhetens boning." Kilde: Hans Mebius, 2003: Bissie – Studier i samisk religionshistoria, ss. 94-96.

Carsten Lyngdrup Madsen Jagten Ligesom det er et gennemgående tema, at guderne hjælper med renernes trivsel, er også jagten helt central i kilderne. Jagtguden hedder Leib-olmai. Han giver lykke til jagt og våbenbrug. Ham ærer samerne både med trommeslagning, knæfald og ofring. Leem siger: "Leib-olmai var en gud for jagt, og derfor har lapperne altid ofret til Leib-olmai for at have held i jagten. Som lapperne altid har gjort under ofringerne, har de bedt og knælet for guderne, og de har især bedt til Leib-olmai. De har også lovet ham i deres sange og bedt til ham morgen og aften." (Leem 1767: 412f). De beder om hans hjælp ved enhver jagt men i særdeleshed ved jagten på den hellige bjørn (Sigvard Kildal 1730: 457f.). Randulf kalder ham ligefrem "Bjørnemanden" (Randulf 1730: 27). Ifølge Fellman boede jagtguden i de hellige bjerge, men Skanke betegner ham som "en skovtrold" (Skanke 1730b: 251) og kalder ham "skovguder" (Skanke 1730a: 211) – ejendommeligt nok i flertal. For at forstå denne guds modsatrettede funktion er det nødvendigt at foregribe et af de kommende afsnit. Navnet Leib-olmai betyder ellemanden (Edsman 1994: 57; Mebius 1968: 43). Elletræet var helligt for samerne og barksaften fra det indgik blandt andet i deres bjørneceremoni, der var den mest højtidelige offerceremoni blandt samerne. Også bjørnen var hellig. Leib-olmai var bjørnens beskytter. Når samerne derfor henvendte sig til Leib-olmai, var det i håb om, at han ville give dem bytte med hjem. Men når det gjaldt bjørnejagten, måtte de overtale ham til ikke blot at fjerne sin beskyttelse fra bjørnen, men også at give dem anledning til at dræbe den (Randulf 1723: 27). Måske netop derfor var samerne uhyre agtpågivende med en minutiøs overholdelse af de ritualer, som var forbundet med bjørneceremonien. Ligesom Leib-olmai giver lykke til jagt, omtales en gud ved navn Kiase-olmai, som giver lykke ved fiskeri (Sidenius 1727: 57). For ham skåles der ved juletid (Solander 1727: 23). Sigvard Kildal, der kalder ham Zias-olmai, fortæller, at han blev æret både med ofre og udskårne billeder "for at han derfor skal give dem des større lykke til fiskefangst." (Sigvard Kildal 1730: 458). _________________ Hvis samerne ønsker sig et drengebarn, kan de bringe ofre til Juks-akka, for "hun kan omdanne et pigebarn til et drengebarn i moders liv." (Jens Kildal 1730: 135). Juks-akka regnes også for en jagtgudinde og afbildes på nogle trommer med en bue i hånden. Måske var tanken, at de drengebørn hun bar, gerne skulle blive store jægere. Kilde: Carsten Lyngdrup Madsen, 2024: Samernes gamle religion, ss. 69-71.