Forskjell mellom versjoner av «Skogsrået (Viktor Rydberg)»
Hopp til navigering
Hopp til søk
Naturlyrik och romantik
Viktor Rydberg
(1828-1895)
(Skogsrået (Viktor Rydberg)) |
|||
| Linje 14: | Linje 14: | ||
| − | + | ::Han, Björn, var en stark och fager sven | |
| − | + | ::med breda väldiga skuldror | |
| − | + | ::och smärtare midja än andre män - | |
| − | + | ::slikt retar de snöda huldror. | |
| − | + | ::Till gille han gick en höstlig kväll, | |
| − | + | ::då månen sken över gran och häll, | |
| − | + | ::och vinden drog | |
| − | + | ::med hi och ho | |
| − | + | ::över myr och skog, | |
| − | + | ::genom hult och mo; | |
| − | + | ::då var honom trolskt i hågen, | |
| − | + | ::han ser åt skogen och har ej ro, | |
| − | + | ::han skådar åt himlabågen, | |
| − | + | ::men träna de vinka och nicka, | |
| − | + | ::och stjärnorna blinka och blicka: | |
| − | + | ::gå in, gå in, gå in i vinande furumo! | |
| − | |||
| − | |||
| − | |||
| − | |||
| − | |||
| − | |||
| − | |||
| − | |||
| − | |||
| − | |||
| − | |||
| − | |||
| − | |||
| − | |||
| − | |||
| − | |||
| − | + | ::Han går, han lyder det mörka bud, | |
| − | + | ::han gör det villig och tvungen; | |
| − | + | ::men skogens dvärgar i kolsvart skrud, | |
| − | + | ::de fara med list i ljungen | |
| − | + | ::och knyta ett nät av månens sken | |
| − | + | ::och skuggan från gungande kvist och gren, | |
| − | + | ::ett dallrande nät | |
| − | + | ::i ris och snår | |
| − | + | ::bak vandrarens fjät, | |
| − | + | ::där fram han går, | |
| − | + | ::och skratta så hest åt fången. | |
| − | + | ::I hidena vakna ulv och lo, | |
| − | + | ::men Björn han drömmer vid sången, | |
| − | + | ::som runt från furorna ljuder | |
| − | + | ::och viskar, lockar och bjuder: | |
| − | + | ::gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo! | |
| − | + | ||
| − | + | ::Nu tystnar brått den susande vind, | |
| − | + | ::och sommardejlig är natten, | |
| − | + | ::och vällukt ångar från blommig lind | |
| − | + | ::vid tjärnens sovande vatten. | |
| − | + | ::I skuggan hörs ett prasslande ljud: | |
| − | + | ::där böljar en skär, en månvit skrud, | |
| − | + | ::där vinkar en arm | |
| − | + | ::så mjäll och rund, | |
| − | + | ::där häves en barm, | |
| − | + | ::där viskar en mund, | |
| − | + | ::där sjunka två ögon i dina | |
| − | + | ::och leka så blå en evig tro, | |
| − | + | ::att alla minnen försina; | |
| − | + | ::de bjuda dig domna och glömma, | |
| − | + | ::de bjuda dig somna och drömma | |
| + | ::älskogsro i vyssande sövande furumo. | ||
| + | |||
| + | |||
| + | ::Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl, | ||
| + | ::får aldrig det mer tillbaka: | ||
| + | ::till drömmar i månljus trår hans själ, | ||
| + | ::han kan ej älska en maka. | ||
| + | ::De ögon så blå i nattlig skog | ||
| + | ::ha dragit hans håg från harv och plog, | ||
| + | ::han kan ej le | ||
| + | ::och fröjdas som förr, | ||
| + | ::och åren de se | ||
| + | ::in om hans dörr, | ||
| + | ::men finna ej barn och blomma; | ||
| + | ::han vesäll åldras i öde bo, | ||
| + | ::kring härden stå sätena tomma, | ||
| + | ::och väntar han något av åren, | ||
| + | ::så väntar han döden och båren, | ||
| + | ::han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo. | ||
[[Kategori:Alfabetisk indeks]] | [[Kategori:Alfabetisk indeks]] | ||
Nåværende revisjon fra 23. des. 2013 kl. 15:35
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Viktor Rydberg
(1828-1895)
- Han, Björn, var en stark och fager sven
- med breda väldiga skuldror
- och smärtare midja än andre män -
- slikt retar de snöda huldror.
- Till gille han gick en höstlig kväll,
- då månen sken över gran och häll,
- och vinden drog
- med hi och ho
- över myr och skog,
- genom hult och mo;
- då var honom trolskt i hågen,
- han ser åt skogen och har ej ro,
- han skådar åt himlabågen,
- men träna de vinka och nicka,
- och stjärnorna blinka och blicka:
- gå in, gå in, gå in i vinande furumo!
- Han går, han lyder det mörka bud,
- han gör det villig och tvungen;
- men skogens dvärgar i kolsvart skrud,
- de fara med list i ljungen
- och knyta ett nät av månens sken
- och skuggan från gungande kvist och gren,
- ett dallrande nät
- i ris och snår
- bak vandrarens fjät,
- där fram han går,
- och skratta så hest åt fången.
- I hidena vakna ulv och lo,
- men Björn han drömmer vid sången,
- som runt från furorna ljuder
- och viskar, lockar och bjuder:
- gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!
- Nu tystnar brått den susande vind,
- och sommardejlig är natten,
- och vällukt ångar från blommig lind
- vid tjärnens sovande vatten.
- I skuggan hörs ett prasslande ljud:
- där böljar en skär, en månvit skrud,
- där vinkar en arm
- så mjäll och rund,
- där häves en barm,
- där viskar en mund,
- där sjunka två ögon i dina
- och leka så blå en evig tro,
- att alla minnen försina;
- de bjuda dig domna och glömma,
- de bjuda dig somna och drömma
- älskogsro i vyssande sövande furumo.
- Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
- får aldrig det mer tillbaka:
- till drömmar i månljus trår hans själ,
- han kan ej älska en maka.
- De ögon så blå i nattlig skog
- ha dragit hans håg från harv och plog,
- han kan ej le
- och fröjdas som förr,
- och åren de se
- in om hans dörr,
- men finna ej barn och blomma;
- han vesäll åldras i öde bo,
- kring härden stå sätena tomma,
- och väntar han något av åren,
- så väntar han döden och båren,
- han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.
