Lapparnes sång och poesi

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Karl Bernhard Wiklund (1868–1934)

Temaside: Samisk religion og mytologi

K. B. Wiklund

Lapparnes sång och poesi

1906

TEKSTEN ER UNDER UDARBEJDELSE

Vi, sena tiders barn, veta föga om den äldsta ursprungliga folkpoesin. Det vi kalla folkpoesi, är esomoftast af ganska sen upprinnelse och ingalunda något så uråldrigt, som man gärna vill föreställa sig. Våra »folkvisor» af äldre typ, de s. k. balladerna sitt omkväde, härstamma sålunda vanligen från medeltiden. De ha dessutom från början icke varit liga folkdikter, diktade för folket och af en man ur de breda lagren, utan i stället aristokratiska sånger, diktade för konungar och riddare och ädela jungfrur och afhandlande ämnen ur de högsta ståndens lif. För att komma till den verkliga, gamla folkdiktningen måste man tränga mycket djupare ned till den mera oansenliga poesin. Liksom de gamla aristokratiska balladerna under tidernas lopp kommit ur modet bland de högre klasserna och öfvergått till folkets bredare lager, likaså har den äldsta, egentliga folkpoesin stor del kommit ur modet bland de vuxna, alltefter som deras uppfattning af tingen blifvit mindre naiv och olärd, och i stället trängt ned till barnen och deras lekar. Bland barnvisor och barnlekar ha vi nu ofta att söka de äldsta elementen i vår folkpoesi. Då vi höra en barnvisa sådan som »Jag fattige lappman, som bor uti Lappland» eller se barnen leka »Skära, skära hafre» eller sjunga och dansa »Väfva vadmal», då är det tid för oss att undersöka, om det icke möjligtvis kan vara en urgammal visa, en danslek med anor från den gråa forntiden, som vi hafva framför oss.

Dessa visor och sånglekar äro likväl högt utvecklade i förhållande till många alster af folkpoesi, som vi träffa hos naturfolken jorden rundt. När den engelske upptäcktsresanden Cook en gång lämnade en liten ö i Stilla oceanen, stämde öns kvinnor upp en klagosång, som endast innehöll orden »Han är borta, han är borta» i oupphörlig upprepning. Eller för att taga ett exempel från forntiden: När Saul och David kommo hem, efter det Goliat blifvit dräpt, »gingo kvinnorna ut ifrån alla Israels städer för att möta konung Saul, under sång och dans, med pukor, med glädje och med strängaspel. Och kvinnorna sjöngo och spelade och sade: Saul har slagit sina tusen, men David sina tiotusen» (1 Sam. 18:6f.).

Den lägsta arten af »poesi» är väl emellertid den, som blott består af ett efterhärmande af allehanda djurs läten eller af ett tjutande och hojtande, ätföljdt af handklappningar och annat buller och kanske af hopp och språng eller dansliknande kroppsrörelser, som då t. ex. Ceylons urinnevånare, de mycket lågt stående weddaerna, dansa i en halfkrets under enformigt hojtande och ackompanjera sig med kraftiga slag på magen.

Detta är ett godt exempel på hvad man kunde kalla »urpoesi», en blandning af tjut eller sång, buller och hoppande, ur hvilken sedermera under årtusendenas lopp poesin, musiken och dansen utvecklat sig och särskilts. I början äro dessa trenne konstarter oupplösligt förenade, och först långt fram i tiden skiljas de åt. Då uppkommer slutligen också sådan poesi, som ej är afsedd att sjungas, äfvensom instrumentalmusik, som ej är förbunden med dans. Äfven prosaberättelserna, sägnerna och sagorna, synas vara en tämligen sen och oursprunglig form af folkpoesi; i äldsta tider tyckas äfven de ha haft en rytmisk form, hvilken ännu i dag ofta nog kan vara till en del bibehållen, särskildt i de yttranden, som i sägnerna läggas i den ena eller andra personens mun.

Det är icke öfverflödigt att påpeka, att jämte de nya och högre utvecklade konstarterna äfven den gamla »urpoesin» till icke ringa del plägar lefva kvar genom tiderna och utöfvas t. o. m. af de högtstående kulturfolken. Hvad är väl vårt »tralala» och »fallera» annat än en dylik naturvisa utan medvetet utsagdt innehåll, och hvad är det väl för skillnad mellan å ena sidan de handklappningar och stampningar, som vi frambringa vid allehanda lekar och danser eller då vi komma i extas öfver någon vacker musik eller dylikt, och å andra sidan det ackompanjemang, som den nakne weddan består sig vid utförandet af sina danser?

I regeln tilldraga sig dock alla dessa alster af den äldsta, minst utvecklade poesin föga uppmärksamhet, då de förekomma hos kulturfolken. Där bortskymmas de fullständigt af den högre poesin, musiken och dansen, och för att med fördel kunna studera den ursprungligare folkpoesin måste man därför vända sig till naturfolken, både de högre och lägre stående.

Äfven bland lapparne har man ganska rikt tillfälle att studera denna art af poesi, oaktadt ju detta folk inom våra landamären redan för länge sedan frångått »naturfolkets» stadium och i inre kulturell utveckling är att ungefär jämställa med vederbörande trakters fastboende befolkning.

I olika trakter finner man hos lapparne en högst olika myckenhet af folkpoesi. Ju högre de stå, desto mera har folkpoesin råkat i förgätenhet hos dem och tvärtom, och detta gäller både den sjungna diktningen och prosaberättelserna, sägnerna och sagorna. Hos de sydligare svenska lapparne finner man därför minst däraf, hos de ryska lapparne troligen mest. På många håll ha religiösa rörelser förkväft sången, som ansetts hednisk och syndig. Särskildt har den s. k. læstadianismen bland våra nordligaste lappar och inom de norska och finska lappmarkerna visat sig mycket fientlig mot all världslig poesi. Att den dock icke kunnat alldeles utrota den, visas af de märkliga samlingar, som på den allra sista tiden gjorts just i dessa trakter af finnarne Launis och Salminen (jfr nedan!), samlingar, som sporra till nya undersökningar äfven bland de sydligare lapparne. Kändt är likväl, att hos dessa senare mycket mer försvunnit af de gamla traditionerna än bland de nordligare lapparne, och att folkpoesin för hvar dag, som går, allt mera råkar i förgätenhet bland dem; men detta bör vara en ytterligare sporre för samlaren att rädda undan förgängelsen, hvad som ännu räddas kan.

I den redogörelse för den lapska folkdiktningen, som här skall lämnas, skola vi uteslutande hålla oss till den sjungna delen af densamma, till poesin i egentlig mening. För de lapska sagorna och sägnerna finner den intresserade läsaren goda redogörelser i ett par norska verk: J. Qvigstad og G. Sandberg, Lappiske eventyr og folkesagn, Kristiania 1887 (pris kr. 2: 80) och Amund Helland, Topografisk-statistisk skrivelse over Finmarkens amt II, sid. 380–412, Kristiania 1905–06 (pris för hela verket 7 kr.; håller bl. a. en utförlig skildring af de norska lapparnes alla förhållanden); jfr också J. A. Friis, Lappisk Mythologi, Eventyr og Folkesagn, Kristiania 1871 (pris 4 kr.).

* * *

Poesin uppträder hos lapparne delvis i särdeles ursprungliga och ålderdomliga former. Särskildt är att observera det egendomliga sång- eller recitationssätt, hvarpå de lapska sångerna framföras och med ett från lapskan lånadt namn plägar kallas joikning. En joikningsmelodi, på lapska vuolle, är mycket enkel och kort och består ofta blott af en eller ett par takter. Tonerna röra sig blott inom omfånget af en kvart eller kvint, ibland något mera. Intonationen är ytterst osäker och oren och störes af näsljud. Rytmen är ofta svår att urskilja, i det att hvarje ton uthålles ungefär lika länge och betonas lika starkt som alla andra. Lapparne ha vanligen ett dåligt musik-öra, och därför joika sällan på en gång två lappar så, att det stämmer, utan hvar och en på sitt behagliga sätt. Melodin kan med eller utan variationer upprepas hur länge som helst, och intrycket af det hela förstärkes genom allehanda biläten och genom ansiktsuttrycket hos den joikande, hvilket uttrycker glädje, sorg, förakt, vrede eller annat. »Då sången skall gifva uttryck åt harm, sker sådant ofta i förening med tandagnisslan; och då den är hånfull, utföres den med, åtminstone för ovana öron, mindre behagliga läten», säger en finsk författare härom. Af hela beskrifningen framgår, att joikning icke gör något angenämt intryck på svenska öron. Det nedsättande omdöme om detta sångsätt, som lapparne så ofta fått höra af sina fastboende grannar, har säkerligen också, jämte de religiösa betänkligheterna, gjort sitt till att förkväfva joikningen och bringa den i vanrykte äfven bland lapparne själfva. Numera får åtminstone en svensk höra den ganska sällan, vanligen blott då lapparne äro druckna, kanske också en och annan gång på fjället, då de valla sina renar.

Ett typiskt exempel på en joikningsmelodi är följande, upptecknad år 1799 i Koutokeino i norska Finmarken af den italienske resanden Giuseppe Acerbi: Lapparnes sång och poesi.

Ett annat exempel är följande, i våra dagar upptecknadt i Koutokeino af den danske astronomen Sophus Tromholt:

Som ett tredje exempel må anföras:

Viste, viste, guotom, guotom,

Valje, valje gaudno, gaudno,

d. v. s.

Mossa, mossa, bete, bete,

Ymnigt, ymnigt finnes, finnes.

»Detta upprepades ideligen med ungefär samma ord, så länge jag hörde sången.» Upptecknadt af kyrkoherden Joh. Mörtsell, förmodligen i Västerbottens lappmarker

En massa dylika melodier finnas, många blott stundens barn, födda af den känsla, som för tillfället besjälar den sjungande, andra åter af mera stadigvarande och traditionell art. Ibland begagnas de utan några som helst ord, ibland åter sjunger man till dem de första bästa ord, som falla en i tankarne, eller, om orden tryta, blott ett vala, vala, vala eller aaa, ooo o. s. v. Såsom exempel på dylika improviserade ord kunna anföras följande, med hvilka en mindre nykter lappflicka hälsade Tromholt vid hans ankomst till ett bröllop: »Stjärnherren, nå, nå, nåå, stjärnherren, han har kommit, lo lo lo lo, han har kommit, stjärnherren, han har kommit, han har kommit, stjärnherren, stjärnherren, nåå, nåå, han har kommit», o. s. v. Den ryske resanden Nikolai Charuzin hörde i närheten af staden Kola i ryska Lappland sina rodderskor sjunga följande ord: »Jag är Katarina Vasiljevna, du är Katarina Semjonovna, jag har en pung med pengar, du har en pung med pengar, jag har en blommig hufvudduk, du har en blommig hufvudduk, jag har en kofta med vackra snören, du har en kofta med vackra snören» o. s. v.

Men icke alltid hör man ett dylikt nonsens framföras i sång. Ofta är det verkliga ord och ett verkligt innehåll, som satts till melodin, och man kan då tala om verkliga sånger. Dessa kunna ha afseende på alla möjliga förhållanden i lapparnes lif. »En sådan deras sång angår dels deras Renar, resor och flyttningar, dels deras älskogs saker, frierier, djurfängen, väderleken, jämväl spådomar och alt sådant mer, som kan tjena andra Poeter til ämnen» säger Gellivarelapparnes apostel, Per Högström, i sin värdefulla Beskrifning öfver de til Sveriges Krona lydande Lapmarker, Sthlm 1747, s. 159.

En egendomlig art af dylika sånger och melodier äro de, som ha afseende på vissa personer, djur eller ställen och som man känner från flera olika håll. Mörtsell omtalar härom följande, hvilket närmast torde hänföra sig till de norra delarne af Västerbottens lappmarker: »För hvarje känd person finnes en särskild sång. Dels kan lappen själf hafva uppfunnit den sång, som är hans egen och påminner om honom själf, och alla lappar, som känna honom, känna ock de toner, som utgöra hans sång; dels kunna lapparne bestämma de toner, som utgöra påminnelsesången om en svensk person, med hvilken de något oftare varit i umgänge. Dessutom sjunga lapparne särskilda sånger för särskilda trakter, såsom för fjälltrakter och skogstrakter, äfvensom för vissa slag af renar.»

»Är lappen glad, så sjunger han vanligen sin egen sång; är han modfälld af otrefnad eller sorg, så sjunger han en särskild därtill ägnad sång . . . Skådar lappen en hornsked, ett knifskaft, en lappsläde, ett tennbälte eller dylikt, som är tillverkadt af en bekant person, så börjar han strax sjunga eller jodla den personens sång. Ser han en bekant person resa förbi hans hem, så sjunger han den personens sång. Tonfallen i sången äro det väsentliga; ord inläggas för tillfället efter behag.»

»Såsom exempel på, huru personsången ibland bestämmes, må nämnas, att då en präst, som spelade fiol, kom till en lappmarksförsamling, och lapparne en gång hörde honom spela, så uppfångade de genast de första tonerna af det stycke, som han spelade, och dessa första toner utgjorde sedan lapparnes sång om den prästen och om hans barn; en annan spelade orgel i kyrkan vid en lapsk gudstjänst, och när församlingen gick ur kyrkan, spelade han den skolsång, som börjar med orden: »När vi sitta i vår bänk». De toner, som motsvara dessa ord, blefvo därefter den personens sång.» En dylik personsång lydde:

Lullet, allet, årjat, nuortet,

färtet harest båtsoi äloh

munji valjet, valjet inta lassaneh.

d. ä.

Östan, västan, sunnan, nordan,

ifrån hvart håll renars hjordar

åt mig ymnigt, ymnigt ständigt öka sig.

Från Arjeplog i Piteå lappmark har jag hört berättas, att äfven där dylika personmelodier förekomma och att om en person är omtyckt, blir också hans melodi angenäm, men om han är illa sedd, får han en ful melodi.

I Torneå lappmark har finnen Väinö Salminen funnit samma slags småmelodier. »Man har gjort joikningar om de märkligaste fjällen, djuren, älfvarne, sjöarne och personerna. Om renarne finns det likaledes en hel hop melodier, men den allra största delen är diktad om lefvande personer, hvilkas egenskaper, både goda och dåliga, skildras i dem. Man skulle tro, att en melodi om t. ex. ett fjäll skulle vara stadigvarande, men så är icke förhållandet. Hvar och en vill i sången inlägga sin eller sina släktingars föreställningar om detta fjäll och får den på så sätt annorlunda än andra, som under sina nomadfärder komma i beröring med detta samma fjäll. Man talar ej i dem om några gamla sagohändelser, som kunna vara förbundna med dessa ställen. Joikningarna om personer glömmas åter snart efter det personerna i fråga dött. Dottern eller sonen kan väl i ensamheten under vallandet för att fördrifva tiden joika sin döde faders eller moders melodi, men deras barn lära sig icke denna och önska naturligtvis icke ens göra det, om de icke ha samma minnen af den besjungna personen, som fadern har. I allmänhet kan man dikta en joikning eller sjunga en gammal sådan endast om ställen, händelser eller personer, som man själf känner. En moder kan uppfinna en melodi redan om sitt lilla barn. Hon diktar den efter samma modell som de melodier, som redan förut ljuda i hennes öron, men likväl så, att hvar och en kan skilja den från förut hörda sådana. Om hon t. ex. vill med densamma förbinda den tanken, att hennes son skall blifva lik sin fader, påminner melodin ofta om faderns joikning, förutsatt att det finns en berömmande sådan om fadern. Om det märkes, att någon har samma dåliga böjelser som hans aflidne fader, behöfver lappen icke annat än gnola dennes melodi, så förstår vederbörande utan vidare, att man därmed vill säga: Äpplet faller icke långt från trädet. Om sina egna känslor kan man nog sjunga, men det passar sig ej att sjunga om sina egna egenskaper. Så lyder t. ex. en smädejoikning: »Nicke rentjuf, sin egen besjungare»; det senare epitetet ansågs nästan mera förklenande än det förra.»

En sådan joikning lydde:

»Kierka-Antti är inte rädd, hvarken för den ena eller den andra, och har två fäder.»

En rik flickas joikning lydde:

»Enda barnet, guldpengarnes värdinna, de stora oxarna göra henne fin; ena numret lyfter upp, andra numret slår ned», hvilket betyder: hon är enda barnet och stormrik, men ful; den stora renhjorden gör henne emellerid fin i pojkarnes ögon; friarne se liksom på en väg, där flickans fulhet är det »nummer», som kommer vågskålen att lyfta sig, men penningarne det, som kommer den att sänka sig.

»Alla renars melodi» lydde:

»Vackra nosen, silkeshåret galopperar och slår sina klöfvar mot jorden, jorden.»

Joikningen om berget Etnivare lyder:

»Etnivare, [där höres] renkalfvens grymtning, människans hojtande, hundens skall, korpens kraxande.»

Joikningen om en ångbåt lydde:

»Ångbåten går, så att vattnet skummar; den liflösa oxen går, så att vattnet yr.»

I norska Finmarken och finska Lappland äro samma slags sånger om personer, djur och ställen mycket vanliga. »Då lappen vallar renar på fjället, kommer han i ensamheten att tänka på någon sin bekant. Hågkomsten kläder sig i ord och melodier, och så är joikningen färdig. På samma gång har den äfven sin praktiska betydelse. Vargen, lapparnes värsta fiende, lurar i närheten och hotar att röfva en ren. Det är därför behöfligt, att lappen joikar tid efter annan, så att vargen märker, att väktaren vakar, och därför icke vågar sig nära. Detta verkar å sin sida, att joikningen blir kort. Ty om lappen skulle sjunga länge och oafbrutet, skulle vargen så småningom vänja sig vid det och inte frukta för det längre. Orden i joikningen äro ofta blott den hågkomna personens namn, hvartill vanligen sluta sig några underligt låtande ljud, som ge alla dessa melodier samma färg. När orden äro flera, hänföra de sig till den besjungna personens egenskaper. De ha ingen metrisk form, utan allehanda epiteter tilläggas till personens namn, och det beror på joikaren själf, hur många de bli och om de bli berömmande eller tadlande. Då en sådan melodi har uppstått, utbreder den sig snart i vida kretsar. I sina hufvuddrag förblifver den likadan, äfven ehuru hvar och en, som blott kan det, ändrar om den något, så att den i hans tycke blir vackrare. Om förnämligare personer, särskildt de rika, joikar man ofta på flera melodier, som äro af alldeles olika ursprung. — — En riktig renlapp anser det också för en ära att blifva föremål för en dylik sång, och mindrevärda personer bli just icke heller besjungna. Den andliga väckelsen har dock gjort, att man numera börjar anse joikningen opassande, särskildt af den orsaken, att männen i andras närvaro oftast joika, då de äro druckna. Förutom om människor finns det också melodier om djur och fiskar samt socknar och märkligare ställen. Dessa äro naturligtvis mera varaktiga än de om människor diktade sångerna, hvilka glömmas genast efter deras död, ty om döda personer joikar lappen icke. Länge torde det icke dröja, förrän lapparne alldeles glömma sitt gamla sångsätt. Ännu kan man visserligen joikningsmelodier i mängd, men de användas just icke så allmänt numera.» Denna skildring härrör från mag. A. Launis, som på kort tid lyckades i dessa trakter samla icke mindre än 425 (ännu outgifna) joikningsmelodier. Af en och samma person fick han öfver 200 melodier, som voro diktade om personer i Utsjoki, Enare, Sodankylä, Kittilä, Enontekis, Koutokeino, Karasjok och Polmak.

Äfven i ännu längre bort belägna trakter, bland de ryska lapparne, råder samma sed att dikta en melodi om en person. Då den finske språkforskaren, prof. Arvid Genetz nämnt sitt namn för ett sällskap ryska lappar, fick han sålunda snart därefter höra det komma sig till mötes i sång.

Dessa nu omtalade sånger stå ännu på ett mycket primitivt och föga utveckladt stadium. På många håll har dock den lapska folkpoesin utvecklats åtskilligt högre, och man har där kommit till sånger af ett märkligare innehåll och af en mera betydlig längd. Vid skärskådandet af dessa längre sånger torde det vara. lämpligast att börja med dem, som man finner bland de nyssnämnda ryska lapparne på Kolahalfön mellan Hvita hafvet och Ishafvet.

Bland de östligaste af dessa ryska lappar fann Genetz blott melodier utan ord eller med en text, som bestod blott af någon enda, tillfälligt bildad sats. De västligare ryska lapparne däremot, som bo omkring den stora Imandrasjön och vid finska gränsen, ha betydligt längre och märkligare sånger, af hvilka både Genetz och några ryska forskare upptecknat en hel del. Till sin form äro dessa sånger likväl synnerligen primitiva och enkla. Versmåttet, om man ens kan tala om något sådant, är fullständigt oregelmässigt. Allt slags rim är okändt; icke heller förekommer någon allitteration eller begynnelserim som i »Sitter i högen högättad höfding». Den enda poetiska utsirningen är en mycket oregelmässig och tillfällig parallellism, d. v. s. upprepning af samma tanke med olika ord och vändningar. Icke ens denna enkla form är alldeles fast och stadig, utan sångaren framför samma sång än på ett sätt, än på ett annat, hvarför man kan säga, att han egentligen för hvarje gång improviserar sången med begagnande af ungefär samma melodi och samma innehåll, men icke samma ord.

Innehållet i dessa rysk-lapska sånger är som oftast mycket barnsligt och alldagligt. Allt hvad som händer och sker, göres till föremål för improvisation, och i denna form sprides sedan underrättelsen om den mer eller mindre märkliga tilldragelsen bland de ryska lapparne. Så spridas och berättas också en del sagor och sägner; i allmänhet berättas dock dessa i prosaisk form och skiljas af lapparne noga från sångerna, som anses skildra verkliga tilldragelser.

Som prof på en dylik »sång» af något mindre hvardagligt slag må anföras följande åskådliga skildring af ett rysk-lapskt frieri: »Fofanoff-gubben går omkring i byn; Fofanoff-gubben går omkring i Notozerobyn; han vill gifta sig med en änka. Han har på sig en hatt, som han köpt i Kola; stöflarne hans ha blifvit skrumpna af solhettan; benen hans äro krokiga. Han går på besök till änkan. Han kom till änkan, satte sig bredvid änkan och säger: »God dag, Marja Lukerjevna». Han satte sig och de började prata och dricka brännvin. Han pratar, skrattar, häller i och friar. Han friade; de började återigen att dricka brännvin. Fofanoff-gubben hade haft det med sig. Så kom Vanjka Titoff till dem och Afimja Jegorovna och Marja Lukerjevnas gudfader; de började alla dricka, och det blef bara litet brännvin kvar på bottnen — alltihop drucko de ur. Vanjka Titoff tog glaset af kristall med båda händer och drack ut allt, som fanns. Lapparne stå på bygatan och säga: »Titoff kom och drack ut Fofanoffs fattiga brännvinssmula». Marja Lukerjevna säger också till sin guffar: »Guffar, kom med mig till visthusboden, kanske jag hittar brännvin i boden; inte räcker Fofanoffs fattiga brännvinssmula; jag hittar nog två buteljer». De gingo till boden, och folket står på gatan och säger: »Hvart skall du ta vägen, Marja Lukerjevna? De ha kommit och friat till dig på narri; det syns, att friaren inte har många renar: till bröllopet togo de dem, med hvilka de köra ved». Folket skrattar, och hon säger: »Kanske det inte finns några andra renar, kanske de släppte dem långt borta; det tog för lång tid att söka upp dem». Så kom hon från boden och hade med sig en butelj brännvin i fickan och ställde den på bordet. De satte sig i förnämsta hörnet af stugan, hon och friaren och bönemannen. Jegorovna började gratulera: »Jag gratulerar till din trolofvade fästmö», säger hon. Och Nikifor, guffarn, tittar på Jegorovna, blinkar åt henne och skrattar. När Vanjka Titoff märkte det, så blef han arg, blef svartare än kol — han tyckte inte om det. Fästmön säger: »Gudmor, Afimja Jegorovna, sätt dig bredvid mig; du, guffar Nikifor, sätt dig bredvid Jegorovna!» De satte sig och började dricka.»

En sång om svanens sorg öfver sin makes otrohet lyder på följande sätt: »Gåse-svanor, gong, gong, gong. Svanen sörjer för sin makes skull; hennes hjärta svider för hans skull; hon flyger öfverallt utefter jorden, ingenstädes kan hon glömma sin smärta. Gåse-svanor, long, long, long. Svanen flög och flög och flög till bäcken. Osip, hennes hjärtas nöd, sitter i bäcken. Svanen talar: »Osip, afskyvärde bof, hvar sitter du? Osip, mitt hjärtas nöd, kom, hur länge skall jag söka efter dig?» Osip sitter i djupet, på bottnen och rör sig inte; han har silfverne hår. Hon började tro, att de dödat honom, började sjunga en sorgesång: »Du hade silfverne hår, du hade en gyllene kam, det var ljuft att se på din dräkt, men nu, på hvem skall jag nu se? Osip, mitt hjärtas nöd, hvarför sitter du där, hvarför går du inte därifrån?» Osip sitter där, rör sig inte, är som en sten. Hon sjöng sorgesång, sorgesång och gick för att tillkalla folk; månne de icke skulle kunna draga upp honom? Osip rörde på sig och skrek: »gong, gong, gong!» Hon tillkallade folk; en man gick till bäcken, och Osip, hennes hjärtas nöd, sitter i bäcken; han har silfverne hår, han kammar det med en gyllene kam. Åter började svanen sjunga sorgesång: »Osip, mitt hjärtas nöd, kom därifrån!» Mannen försökte räcka til honom, men kunde icke räcka honom; han tog en båt och försökte räcka till honom, men kunde icke räcka honom; så tog han och sköt honom. Svanen började åter gråta: »Hvad gjorde du, missdådare? Du dödade min Osip, mitt hjärtas nöd». Hon gick och såg efter i bäcken, om han var dödad eller icke; hon omfamnade honom och sade: »Osip, du min gudagifne, mitt hjärtas nöd, mannen har dödat dig». Knappt hade hon uttalat detta och sagt: »gong, gong, gong», så dödade mannen äfven henne, tog dem, lade dem öfver axeln och bar bort dem båda.»

I följande sång framträder den ofvan omtalade parallellismen något tydligare: »Från Murd-sjön kom en fiskare till mig, en gammal rik fiskare från Murd-sjön. Han hade med sig ett gyllene nät, ett gyllene, silfverne nät. Han sade till mig: »Flicka, hör mig; jag skall fånga dig i mitt gyllene nät, i mitt gyllene, silfverne nät. Jag skall föra dig med mig långt bort, långt bort med mig bortom bergen, i det gyllene, silfverne nätet». Jag skrattade åt fiskaren; jag skrattade med full hals åt honom; det hördes till och med bortom fjällen. »För sent kom du hit, gamle fiskare, för sent kom du hit med den gyllene, silfverne kedjan, rike fiskare. Du har försummat att fånga din lilla fisk, du har låtit henne slippa undan. För länge sedan fastnade hon i ett annat nät, inte i ditt gyllene, silfverne nät, utan i ett vanligt hampnät. Inte ger jag mig åt dig, rike gubbe, utan åt en fattig och ung man.»

De ryska lapparne älska sången. De sjunga nästan alltid, säger Charuzin, då de icke hindras af arbete eller af vidskeplig fruktan för någon gudomlighet; aldrig sjunger lappen i skogen, där Mets-chosin, skogens herre, fordrar tystnad, aldrig heller, då han färdas förbi någon gammal, nu för länge sedan öfvergifven offerplats. Men under fiskefärder, på jakt, vid sitt arbete i hemmet och på resor tycker han om att sjunga, och då ungdomen samlas om kvällarna, sjunga de unga männen ofta improviserade sånger för sina älskade; när en flicka gifter sig, sjunger hon också och ger i sången luft åt sina glada eller sorgsna känslor.

Äfven bland de finska lapparne finner man kortare och längre sånger af annat slag än de ofvannämnda improvisationerna och personmelodierna. Mest träffar man dem hos de nomadiserande fjällapparne, minst hos de fastboende fiskarelapparne kring Enare träsk. Bland de senare har den finske språkforskaren, mag. Fr. Äimä nyligen upptecknat några visor, af hvilka en liten nätt vaggvisa om ugglan i öfversättning till originalets versmått lyder på följande sätt:

Uggla lilla, uggla lilla, noi noi noi.

Rundt om rullar hufvu't, noi noi noi.

Munnen äter småmöss, noi noi noi.

Vingarne ha tennfärg, noi noi noi.

Fladdrar omkring folket, noi noi noi.

Piper liksom mössen, noi noi noi.

De flesta af Äimä upptecknade sångerna äro mycket korta. Hvar och en har sin egen melodi; alla versraderna sjungas vanligen på samma melodi, och i slutet på hvarje rad tillägges ett kort trallande.

På 1820-talet upptecknades i finska Lappmarken af kyrkoh. Jacob Fellman en hop värdefulla sånger, som nyligen blifvit i sin helhet utgifna och som ge viktiga upplysningar för ett rätt förstående af den lapska folkpoesins utveckling. De af handla alla möjliga ämnen. Somliga äro sånger om djur, om laxen, hälleflundran, hermelinen, räfven, vargen och björnen o. s. v., delvis korta epigram, delvis långa skildringar. Visan om hälleflundran lyder på följande sätt:

Hälleflundran simmar

efter hafvets botten,

och hon är en dyrbar fisk,

stor och stark.

När hon nappar på kroken,

så kan knappast

en stark man

draga henne upp i båten.

Sången om vargen med dess härmning af vargtjutet är karakteristisk:

Voi voi voi,

la la la,

lu lu lu,

fam fam fam,

huo huo huo!

Då låter han så här,

när han är mätt:

huoo huoo huoo

vuooaa vuooaa vuooaa.

Då låter han så här,

när han äter en ren,

och när han har ätit färdigt,

så börjar han låta:

uuooaa uuooaa uuooaa.

När han låtit så,

så lunkar han till skogs

och går utefter myrmarkerna.

Ett par af dessa sånger röra sig om andra trakters innevånare och äro delvis af smädligt innehåll. En af dem är en sång om ett par bestämda personer, nämligen Fellman och en hans vän, en norsk präst. Somliga behandla några märkligare händelser, o. s. v. Men jämte dessa sånger, som troligen alla äro af tämligen sent och tillfälligt ursprung, finnas äfven några, som åtminstone till sitt innehåll måste tillhöra betydligt äldre tider. De äro ännu alltigenom hedniska till sin uppfattning, tala om trollerier och trollkarlar, afgudabilder och offrande och försätta oss sålunda till de tider, då kristendomen ännu ej fått fast fot i dessa trakter, något, som emellertid skedde först så sent som i slutet af 1600-talet. En dylik sång handlar om Pavus Nilas resa till ryska Lappmarken och lyder på följande sätt:

Pavus Nilas begaf sig till det östra landet

för att hämta säd åt sig därifrån;

dröjde där en liten tid,

tills han blifvit färdig med sina ärenden där;

så blef det tid för honom att fara tillbaka.

Han hade gjort sig resfärdig därifrån

utan några skälmstycken,

som icke har hörts omtalas i Lappland.

När han hade begifvit sig på väg därifrån

och hade färdats en dag,

så blef han nödställd på sin resa,

fann sig vara hindrad.

Då försökte han med sina konster.

Han slapp icke fram på något sätt;

hans kör-renar upphörde att draga

hans slädar med varor.

Då tog han till sin konst,

försatte sig i sömn för en liten stund,

såg, såsom det var vanligt för honom, medan han sof,

några, som reste efter honom,

som hade trängt sig in på hans slädar;

han tog fram sina konstgrepp under sömnen,

då föllo smådjur ned från de fulla slädarne;

han såg upp på en trädgren,

där syntes det också en, som satt.

Han tog i handen det öfre benet af frambenet på ett visst djur

och det undre benet som pil i andra handen,

gjorde sig en bössa af dessa två

under samma sin korta slummer,

riktade mot den, som satt på trädgrenen,

det öfre och undre benet af sitt djur,

satte dem som en bössa,

sköt så den hökliknande fågeln,

som satt på trädgrenen.

Han steg upp ur sin slummer

för att bege sig bort från stället,

gjorde, att de vände tillbaka,

dessa afskyvärda odjur,

som följde efter honom från östra landet.

Han begaf sig själf bort,

brydde sig ej om,

hvad för slags man han nu hade varit,

for sin väg, kom till sitt land,

lefde sitt vanliga lif, så länge han ville, i sitt land.

Men så hördes det en nyhet från östra landet,

att en käring där kämpade med döden.

I denna sång får man således en inblick i de forna finska lapparnes föreställningar om de onda andeväsen, som en trollkarl (lapska noaidde, nåide, nåite) kunde skicka ut för att skada sina medmänniskor, och om det sätt, hvarpå nåiderna stredo med hvarandra medels »trollskott» och annat. Här är ännu den gamla schamanismen i fullt flor, samma trollkarlsreligion, som ännu i dag finnes kvar hos naturfolken i nordöstra Ryssland och i Sibirien, med dess otaliga andeväsen och med dess trollkarlar eller schamaner, som medelst sång och trumning försatte sig i hysterisk ekstas, hvilken slutligen öfvergick i kataleptisk dvala, hvarunder kroppen låg orörlig och själen troddes fara till undervärlden och kämpa med andarne eller begifva sig till främmande orter för att se, hvad där stod på. Äfven Pavus Nilas var en dylik kraftig trollkarl, som kunde försätta sig i hypnotisk sömn samt därunder såg osynliga ting och stred med fientliga andar.

Men af denna samma sång får man äfven till fullo se, hur primitiv och formlös den lapska poesin till största delen är. Förgäfves spanar man i det lapska originalet efter någon bestämd meter eller rytm eller rim eller sådant. Det är endast en prosaberättelse, föredragen under sång, den ena gången med de ena orden, en annan gång med i någon mån andra ord, således en joikad improvisation, där blott innehållet förblef ungefär detsamma genom tiderna, men den yttre formen tämligen hastigt växlade. I yttre afseende står således denna sång på ett betydligt lägre och mera outveckladt stadium än den nyss anförda lilla vaggvisan om ugglan, där dock den bestämda rytmen gjorde formen stadigare och mindre lämpad för godtyckliga ändringar.

Fortsættes