Föreläsningar i finsk mytologi - Heroer

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

IV. Heroer

SIDEN ER UNDER OPBYGNING

För den bildade menniskans blick erbjuder vildens lif i många hänseenden en nära öfverensstämmelse med barnets, och man plägar derföre äfven benämna nationernas vilda, naturliga tillstånd en barndomsålder. Men ställa vi osa på de vilda folkens egen ståndpunkt, så torde det blifva svårt att bland dem upptäcka något enda, som ej anser sin barndoms- och hela sin ungdomstid redan vara försvunnen. Liksom den mognade och erfarne mannen mången gång med vemodsfull känsla blickar tillbaka på de flydda dagar, då i hjertat endast bodde fröjd och glädje, och då lifvet var så lätt och ljuft, så hör man till och med de vildaste Samojedstammar tala om en flyktad gyllene tid, som de älska att skildra med de fagraste färger. De prisa denna tid i synnerhet för den gudsfruktan och sedernas renhet, som då var rådande, och beredde förfäderna de mäktiga gudarnas ynnest och beskydd. I denna tid var en allmän rikedom och välmåga herrskande bland folket, sjukdomar kände man ej, och menniskorna voro stora, i besittning af en utomordentlig styrka och begåfvade med en hög vishet.

Under denna mångbeprisade tid lefde äfven de stora hjeltarne, hvilka numera alldeles försvunnit ifrån jorden. Hos alla de altaiska folken utgöra dessa hjeltars utförda bedrifter det mest älskade föremålet för sagan och sången. Sjelfva Sibiriens öde stepper, skogar och tundror genljuda ännu i dag af de qväden, som uppstämmas till de hugstore männernes ära. Men det var icke blott genom krigisk bragd, som de förvärfvat sin ryktbarhet, utan alla de egenskaper, som gifva menniskan ett värde, egde hjeltarna i mångfaldt högre grad. De voro öfvermåttan vise, utmärkt kunniga i sångens värf, väl förfarna i smide och andra yrken. Till och med i trollkonstens hemligheter voro de vida bättre invigda, än nutidens schamaner. Alla möjliga förträffligheter funnos hos dem förenade, men sången plägar likväl tilldela dem en och hvar någon företrädesvis utmärkande egenskap. Den ena eger en lysande sångar-gåfva, den andra utmärker sig genom sin vishet och sitt snille, den tredje besitter förmågan att ikläda sig skepnaden af en björn, en orm, en fågel o. s. v. Gemensamma för dem alla äro hjeltekraften, mannamodet, tapperheten, och dessa egenskaper besitta sjelfva de qvinnor, som höra till hjelteslägtet. Det ligger också i sakens natur, att sådana företräden ej kunna umbäras, om annars hjeltarna göra skäl för namnet, samt om sången verkligen hvilar på en historisk grund. Att åter betvifla detta, är enligt min tanke icke möjligt, ty med undantag af Finnarnes, hänföra sig alla de öfriga stammarnas episka sånger och sago-berättelser ganska bestämdt till krigiska bragder. Och hvad de finska sångerna beträffar, så träder väl hjeltebragden i dem ofta i bakgrunden och öfverflyglas af andra mera aktade egenskaper, men i alla fall är striden ett ämne äfven för de flesta bland våra förfäders episka qväden. Dock äro de strider, som skildras så väl i Finnarnes, som de öfriga beslägtade folkens sånger, ej framkallade af ett allmännare, ett nationelt intresse, utan det är blott för sin egen, eller på sin höjd för slägtens och sina närmaste anförvandters sak, som den mäktige hjelten träder ut i kamp och strid. I de flesta fall gå hans bemödanden derpå ut, att med styrkan af sin arm tillvinna sig en skön jungfrus hand. Då denna sed ännu i dag är rådande hos många sibiriska stammar, så inses lätt, att hjeltesången har en historisk grund. De stora bedrifter, som sången tilldelar forntidens hjeltar, äro i sjelfva verket samma slags äfventyr, som hos vildare stammar någon gång äfven ännu utföras af kraftfulla och modiga individer. Sagan har efter sin vanliga art förhöjt glansen af de framfarna hjeltarnes bragder, och på samma sätt skall den i en framtid äfven förfara med de äfventyr, som i dag utföras, förutsatt att sagan hos dessa stammar eger en framtid.

Trogen sin natur, att af det i sig sjelft enkla och obetydliga skapa någonting stort och underbart, har sagan förvandlat de framfarna hjeltarna till ett eget slag af väsenden, hvilka visserligen ega mycket gemensamt med menniskorna, men likväl icke egentligen höra till menniskoslägtet, utan utgöra ett medium emellan gudar och menniskor. För att förhöja deras glans och anseende, pläga somliga folkslag härleda deras anor ifrån sjelfva gudarna. Så anse Tatarerna, enligt hvad jag redan förut omnämnt, sina hjeltar vara danade af himmelens gud, som ursprungligen förordnade dem till sina ståthållare på jorden, och tilldelade dem en odödlig natur, den de likväl sedermera förverkat. Esterna betrakta jemväl himmelens gud vanna issa eller Tara såsom hjeltarnas fader, och låta honom frambringa dem redan före verldens skapelse, samt försätta deras ursprungliga boning i den gamle fadrens himmelska lund. Hos Finnarne förekommer en tradition, enligt hvilken Wäinämöinen och Ilmarinen framfödas af en himmelsk jungfru, Ilmatar benämnd, som ifrån sin höga boning sänker sig på vattnet, och der göres hafvande af vinden. Äfven de blifva danade före verldens skapelse och deltaga sedermera, liksom de estniska hjeltarna, i skapelsens fullbordande. Ja det ges till och med en tradition, enligt hvilken Wäinämöinen frambragt verlden, och en annan förmäler, att Ilmarinen smidt himlafästet. Dessa och många andra utomordentliga värf, som de finska runorna tilldela sina hjeltar, hafva gifvit anledning till den bland de lärda mycket gängse åsigt, att så väl Wäinämöinen och Ilmarinen, som äfven Lemminkäinen, ursprungligen blifvit af Finnarne dyrkade såsom gudar. Denna åsigt förtjenar en sorgfällig granskning; men för att anställa densamma, och öfverhufvud erhålla en sann föreställning om de finska heroerna, är det af nöden, att vi i korthet göra oss reda för innehållet af de gamla hjeltesångerna, hvilka samt och synnerligen ingå i vårt Kalevala epos. Innan vi dock skrida till denna redogörelse, torde vi böra göra oss förtrogna med ett par i runorna ofta förekommande lokaliteter: Kalevala och Pohjola.

Ordet Kalevala hänför sig egentligen, såsom sjelfva dess ändelse antyder, till en ort, och kan, i vårt språk lämpligen öfversättas genom Kaleva-hemmet. Men härvid framställer sig genast frågan: Hvad betecknar ordet Kaleva? Ganander och många andra författare både före och efter honom hålla Kaleva för ett personligt namn, och förege att han varit en mäktig jätte, som egt en talrik mängd söner (Kalevan pojat), till hvilkas antal man äfven räknar Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen. Mig vill det likväl synas såsom skulle Kaleva i våra forntida qväden aldrig förekomma såsom en personlig benämning, utan städse brukas som ett epitet för mäktiga heroer. Runorna omtala väl en gammal hädangången man, som benämnes, Kaleva, vanha Kaleva (gamla Kaleva), men han kallas dock äfven oftare Wipunen, som utan tvifvel är det egentliga och personliga namnet, då deremot Kaleva synes blifvit honom tilldeladt i egenskap af epitet. Min åsigt om den personliga betydelsen af ordet Kaleva stöder sig hufvudsakligen derpå, att, utom Wipunen, äfven den vise Wäinämöinen upprepade gångor i våra runor benämnes Kaleva, ehuru Wipunen och Wäinämöinen bestämdt äro tvenne skilda personer. Härtill kommer ännu den omständighet, att Wäinämöinen jemväl ganska ofta kallas Kalevan poika (Kalevas son), till följe hvaraf åter en ny motsägelse uppstår, så framt Kaleva fattas såsom ett personligt namn. Slutligen förtjenar anföras, att samma benämning icke blott tilldelas Wäinämöinen, utan äfven Lemminkäinen, ehuru dessa personer ingalunda äro söner af en och samma fader. I anledning af de uppenbara motsägelser, i hvilka man sålunda inledes genom uppfattningen af Kaleva såsom ett personligt namn, kan jag således ej annat, än tilldela detsamma betydelsen af ett epitet, och tror mig ega dertill så mycket större skäl, som i Turkiskan finnes ett beslägtadt ord Aalep, hvilket betyder hjelte, och åtminstone i tatariska sagor alltid utgör ett stående epitet för enahanda individer, som Wäinämöinen, Lemminkäinen och Kullervo äro i de finska. I och med detta antagande försvinna äfven de förberörda motsägelserna, ty både Wipunen och Wäinämöinen kunna väl begge med största skäl kallas hjeltar, och att såväl Wäinäraöinen, som Lemminkäinen och Kullervo hedras med epitetet hjeltesöner, deri ligger ej heller någonting anstötligt. — Enligt denna utläggning af ordet Kaleva skulle Kalevala således egentligen beteckna ett hjeltehem i allmänhet; men så vidsträckt är dock ej dess betydelse i runorna. Dessa vitsorda Wäinämöinen (Kal. run. 6, v. 234) såsom Kalevalas yppersta man (Kalevalan kaunihin), och det är företrädesvis hans hem, som i dem benämnes Kalevala, ehuru detsamma äfven understundom heter Suvantola eller Osmola af Osmo, som likaledes är ett af Wäinämöinens epiteter, samt derjemte allmännast och egentligen bär namnet Wäinölä af stammen Wäinö, såsom Wäinämöinen äfven ofta plägar kallas.

På särskilda ställen i runorna erhåller dock Wäinämöinen, såsom boende i Kalevala, binamnet Kalevalainen d. ä. Kalevalas invånare, hvilket epitet äfven tillägges Lemminkäinen och Ilmarinen. Följaktligen var Kalevala äfven deras hem; men detta kan ingalunda sökas i Wäinölä, då sången uttryckligen säger, att hvar och en af de nämnda hjeltarna egde sin särskilda gård. Om nu de tre Kalevala-hjeltarna, egde hvar sin bestämda gård, och likväl alla voro Kalevalas invånare (Kalevalaiset), så måste namnet Kalevala åtminstone omfatta gränserna af en by. Att denna föreställning om Kalevala i sjelfva verket ej är främmande för våra runor, härflyter äfven ganska tydligt derur, att samtliga Kalevalas invånare sägas höra till en och samma slägt (Kalevan suku), och att de finska slägterna fordom lefde tillsammans i hvar sin särskilda by, torde ej kunna dragas i tvifvelsmål.

På några ställen i runorna ordas äfven om Kalevan kansa eller Kalevan väki (Kalevas folk), hvilka benämningar åter tyda derpå, att Kalevala omfattade ett helt land. Slutligen anser jag det icke otroligt, hvad Agricola och flere andra författare anföra, att de tre Kalevala-hjeltarne någon gång blifvit åtminstone af somliga stammar dyrkade såsom gudar, och i detta fall eger Kalevala ytterligare betydelsen af ett gudahem, motsvarande den skandinaviska mytologins Asgård.

Jemte Kalevala omtalas i våra äldre runor en annan, mycket frejdad, men emot denna fiendtlig ort, som benämnes Pohjola eller Pohja. Dessa benämningar äro ännu i dag allmänt gängse hos Finnarne och beteckna hela det nordliga Finland, isynnerhet norra delarna af Österbotten. Samma betydelse igenfinnes allaredan i runorna; men liksom enligt det nuvarande språkbruket, plägar jemväl uti dem Pohjola eller Pohja helst antaga benämningen af Pohjan-maa (se Kal. run. 1, v. 20; run. 10, v. 87, m. fl.). Ofta begagnas äfven Pohjola eller Pohja, då det fattas i betydelsen af ett helt land, såsom liktydigt med Lappmarken. Så yttrar Lemminkäinen i Kal. run. 12, vv. 35 och 36, att han är sinnad begifva sig till Pohja-sönernas härdar, till de lappska barnens slätter (Pohjan poikien tulille, Lapin lasten tanterille), hvarmed run. 13, vv. 129 och 130, kan jemföras. I vv. 169 och 170 af sistnämnda runa förekomma äfven orden: ifrån Pohjas långa ända, ifrån de lappska barnens slätter (Pohjan pitkästä perästä, Lapin lasten tanterilta), och i run. 17, vv. 219 och 220 (jfr. run. 32, vv. 465 och 466) heter det: ifrån Pohjas långa ända, ifrån det vidsträckta Lappland (Pohjan pitkästä perästä, Lapin maasta laukeasta). Såsom synonymt med Lappland anses Pohjola för köldens hem, och i anledning deraf anropar Ilmarinen i en trollsång (Kal. run. 48, vv. 324-346) Pohja-sonen att hämta is ifrån Pohjola till läkedom för brännskador. — Till bevis derpå, att benämningen Pohjola hänför sig till Lappland, länder också den omständighet, att der, utom köld, äfven rådde ett stort mörker; att der funnos renar, steniga fjäll (kivi-kummut) och andra den lappska naturen tillhöriga föremål. Sjelfva språket var ej i Pohjola detsamma som i Kalevala, utan der talades, såsom run. 12, vv. 198—200, uttryckligen angifver, det lappska språket. Liksom Lappland, plägar äfven Pohjola någon gång benämnas Turja, och Pohjolas invånare Turjalaiset (se Kal. run. 26, vv. 291 ff.; jfr. run. 48, vv. 313 och 314), men egentligen torde Turja beteckna Norge, ty detta ord är tvifvelsutan detsamma som Rutja, hvilket äfven i dag hos finska allmogen utgör namnet på Norge.

Ehuru det anförda tydligen ådagalägger att Pohjola och Pohja i våra runor ofta identifieras med Lappland, så gifvas dock många sådana runo ställen, som försätta detsamma visserligen i den höga norden, men det oaktadt inom det finska folkets landamären. Der idkades åkerbruk, folket bodde i hus, och dess seder voro ungefär desamma som i Kalevala. Förrän Sampo blef ifrån Pohjola bortröfvad, rådde der äfven en otrolig rikedom. Allt detta passar ingalunda in på Lappland. Men hvad som isynnerhet bevisar att man med Pohjola icke alltid betecknat Lappland, är den omständighet, att Wäinämöinen af sin moder anmodas söka sig en brud i Pohja ty der, säger hon (Kal. run. 5, vv. 230—235), äro ej flickorna lappska tossor, utan tvåfallt bättre och skönare att skåda än dessa.

Ofta fattas Pohjola, liksom Kalevala, i betydelsen af en by, och plägar äfven benämnas kylmä-kylä (den kalla byn); mången gång ordas i runorna om flere Pohja-gårdar, hvilka föreställas såsom belägna nära till hvarandra, och då nöden var stor, lät den ryktbara värdinnan i en hast sammankalla Pohja-folket (Kal. run. 42, vv. 61 ff.), hvilket jemväl betraktades såsom stående i ett inbördes slägtskapsforhållande, och derföre understundom benämndes Pohjan-suku (Pohjas slägt), eller Pohjan suuri suku (Pohjas stora slägt).

Äfven förekommer Pohjola i betydelsen af en gård, och denna betydelse är i sjelfva verket den mest vanliga. Så qvädes i Kal. run. 42, v v. 93 och 94, att Wäinämöinen engång insöfde såväl Pohjolas (Pohja-gårdens) husfolk, som hela den öfriga bya-skaran (kaiken Pohjolan perehen, ja kaiken kyläisen kansan). I run. 28, vv. 5 och 6, säges Lemminkäinen hafva tagit till flykten ifrån det mörka Pohjola, från den dystra Sara-gården (pimeästä Pohjolasta, sangasta Saran talosta). Saran talo är här detsamma som Sariola, hvilket namn åter i runorna ofta omvexlar med Pohjola, och enligt sin etymologi (sariola af sara starrgräs) sannolikt betecknar en »starrbevuxen nejd«. En annan benämning på Pohjola är Pimentola, den mörka orten, af pimeä mörk.

Slutligen betecknar Pohjola, i motsats mot Kalevala, det värsta tillhåll för leda troll och onda väsenden. Det är i denna mening Pohjola begagnas, då Pohja-sonen, såsom redan nämndes, i eldens besvärjelse-sång åkallas att komma för att hela brännskador. Härpå tyder äfven benämningen Lemmon-kansa (Lempo-skaran), som tillägges Pohja-folket i Kal. run. 29, v. 566, och paha-valta (det onda väldet), såsom det kallas i run. 42, v. 308. I denna betydelse sammanfaller Pohjola med den fornnordiska mytologins Jotunaheim.

Utom dessa lokaliteter nämnes i en Kalevala-episod Joukola l. Luotola, som var den unge Joukahainens hem, och i den nya editionen tydligen försättes till Lappland. I en annan episod ordas åter om en ort, som bär namnet men till sitt läge ej närmare angifves. — Till dessa och andra smärre lokaliteter skola vi i det följande återkomma, och gå nu att betrakta det inbördes förhållande, hvari Pohjola och Kalevala träda till hvarandra, ty det är kring dettä ämne som Kalevala-dikten förnämligast hvälfver sig.

I det dunkla Pohjola, så qväder runan, fanns ett strålande ljus, en fager jungfru, som var vida frejdad öfver land och haf. Vid denna jungfru hade Kalevala hjeltarna fästat sin håg, och de lemnade ingen möda ospard, för att vinna hennes kärlek och tillgifvenhet. Den åldrige Wäinämöinen hade väl förut haft sina tankar riktade på den unge Joukahainens syster, men hon kunde oaktadt sin moders böner ej beqväma sig att blifva den åldriges maka, utan störtade sig hellre i hafvets djup, för att lefva der såsom en syster åt vattnets fiskar. Wäinämöinen gjorde väl ett försök att ännu derifrån uppfånga henne, men då detta ej lyckades honom, beslöt han att, på sin ur grafven talande moders inrådan, begifva sig till det männer förödande Pohjola, för att fria till Pohja-flickan. Den unge Joukahainen fick kunskap härom och beslöt att lägga sig i försåt för den gamle, som på sin lätta hingst red längs hafvets vida fjärdar. Joukahainens afsigt var att skjuta Wäinämöinen, men pilen träffade hästen, och dess ryttare damp framstupa i hafvet Det hof sig en häftig storm, som dref Wäinämöinen ut på de ödsliga fjärdarna. Joukahainen gladde sig redan öfver Wäinämöinens ofärd, men den var ännu icke kommen. En örn, som hade i tacksamt minne, att Wäinämöinen en gång under svedjandet af en lund qvarlemnat ett träd till den bevingades vistelseort, ilade nu den gamle till bistånd, och bragte honom på sina vingar till Pohjola. Hitkommen längtar Wäinämöinen åter till hemmet, men Louhi Pohjolas värdinna fordrar att han i lösen för sin befrielse skall smida åt henne ett verktyg, Sampo benämndt, och lofvar att han i detta fall äfven skall få hennes sköna dotter till sin gemål. Wäinämöinen förklarar sig ej kunna smida, men lofvar efter sin hemkomst sända till Pohjola smeden Ilmarinen, hvilken var en mästare i smedjekonst. Genom detta löfte befriades Wäinämöinen ifrån sin fångenskap och återskickades af Louhi till sitt hem. På vägen såg han Pohja-jungfrun »sitta på luftens båge vid en väfnad af silfver och guld». Wäinämöinen gör henne genast sitt anbud och anmodar jungfrun att stiga ned uti släden med honom, men hon gör svårigheter, och lofvar ej blifva hans maka, så framt han icke är i stånd att klyfva ett tagelstrå med en uddlös knif, att slå en knut uppå ett ägg, utan att knuten kan upptäckas, att skala näfver ifrån en sten och spjälka gärdesstörar från isen, utan att någon enda smula dervid åtskiljes, samt slutligen att af en sländas stycken timra en båt och skjuta båten ut på böljan, utan att dervid begagna hvarken händer eller fötter. Wäinämöinen griper sig modigt an utförandet af dessa värf, och det lyckas honom äfven att bringa de tre första till en lycklig ända; men vid timrandet af båten hugger han sig med yxen i foten. Sålunda var hoppet om jungfruns hand förloradt, och det blef nu hans bekymmer, att finna bot för sitt sår, hvarur bloden rann i strida floder. Med tillhjelp af en gammal trollkarl fick Wäinämöinen bloden stämd och såret förbundet. Härpå fortsatte han åter, sin resa och anlände utan vidare äfventyr till Wäinöläs lunder och Kalevalas moar. Under färden genom dem qvad han en gran med blommig krona, som sträckte sig ända upp öfver molnen, och gyllne grenar, hvilka spridde sig vidt och bredt uti rymden. I granens krona qvad han sedan en måne och karlavagnen på dess grenar. Hemkommen var han mycket bekymrad öfver sitt åt Pohjola-värdinnan gifna löfte, att sända till henne smeden Ilmarinen i lösen för sitt eget hufvud. Men löftet måste uppfyllas, och Wäinämöinen begaf sig till Ilmarinens smidja, i hopp att smeden, lockad af den frejdade jungfruns behag, skulle sjelfmant begifva sig till Pohjola. Då denna förhoppning likväl icke gick i fullbordan, började Wäinämöinen orda om den underbara granen och bedref sin sak så, att Ilmarinen icke allenast ville se granen, utan äfven på Wäinämöinens uppmaning klängde i trädet, för att nedtaga solen och karlavagnen. Men knappt hade smeden kommit upp, förrän Wäinämöinen qvad en stormvind, som förde honom genom luften till Pohjola. Här blef han af Pohjolas värdinna genast anmodad att smida Sampo, som skulle förfärdigas af en svanfjäder, ett kornfrö, och en sommartackas fina ull, hvartill den nya editionen ännu tillägger en gallkos mjölk. Ilmarinen drager ej i betänkande att åtaga sig detta värf, och slutar ej förr, än han lyckligen utfört detsamma. Flickans hjerta förmådde han likväl denna gång icke blidke, utan nödgades med svikna förhoppningar återvända hem, dit han nu fick en innerlig längtan.

Nu springer sången öfver till en tredje hjelte Ahti eller Lemminkäinen, äfven Kaukomieli benämnd. Om honom qvädes i sången, att han med egen hands rätt hade bemäktigat sig den sköna Kyllikki och ingått med henne en sådan med ömsesidiga eder bekräftad öfverenskommelse, att han aldrig mer skulle begifva sig ut i strider, och hon ej springa kring byarna att söka sig glada samqyäm. Denna ed kunde likväl Kyllikki ej hålla, utan begagnade sig en gång af Lemminkäinens frånvaro, för att tillfredsställa sin danslust. Då Lemminkäinen genom sin syster Ainikki blef härom underrättad, greps han af en häftig vrede och beslöt att begifva sig till Pohjola, för att söka sig en annan hustru den sköna Pohja-dottren. Hans ömsinta moders böner och varningar kunde ej hindra honom ifrån att utföra detta djerfva beslut. Då hon framställer för honom de talrike farer, hvilka möta så väl under färden, som i sjelfva Pohjola, samt förespår honom ett oundvikligt förderf, slänger han endast borsten, hvarmed han håller på ett kamma sina lockar, i väggen och yttrar med trottsande mod:

Då är Lemminkäinens bane,

Arme mannens ofärd kommen,

När ur borsten bloden dryper,

Rinner ner i röda strålar.

Klädd i en krigisk rustning ger sig Lemminkäinen åstad och anländer lyckligt till Pohjola. Här bringar han genom sina, trollqväden ofärd öfver alla, både gamla och unga; endast en gammal, blind herde ansåg han ej vara värd att blifva ett föremål för sin vrede, och lemnade honom derföre oskadd. Detta hån förtörnade herden så, att han ilade hän till Tuonela-floden och lade sig i försåt för den öfvermodige Lempi-sonen, hvilken uppå denna väg skulle ifrån Pohjola återvända till sitt hem. Utan omsvep tränger sig nu Lemminkäinen på Pohjolas värdinna och fordrar hennes dotter till hustru. Värdinnan förelägger honom såsom det första villkoret för uppnåendet af denna sin önskan, att fånga Hiisis snabba elg. Efter många svårigheter lyckas det Lemminkäinen att utföra detta äfventyr, men då han kommer med elgen till Pohjola, får han sig åter förelagdt att betsla Hiisis eldiga häst. Sedan äfven detta uppdrag blifvit lyckligen utfördt, måste Lemminkäinen ännu underkasta sig ett tredje äfventyr, att skjuta en svan i Tuonela-floden. Hitkommen blir han af den blinda, i försåt liggande herden ihjälskjuten med ett »tillslutet rör» och kastad i Tuonelas flod. Sedan kommer Tuoni-sonen och hugger honom i stycken med sitt svärd.

Emellertid bidar man i Lemminkäinens hem med otålighet på hans återkomst, och en dag varseblir Kyllikki att bloden rinner från hans borste. Häraf gissar man nu att Lemminkäinen funnit sin bane, och modren beger sig till Pohjola, för att erhålla närmare upplysning om hans öde. Tillspord härom vill Louhi i början ej komma fram med sanningen; hon bekänner dock omsider, hvilka värf hon förelagt honom att utföra, men säger sig ej känna hans slutliga öde. Lemminkäinens moder vänder sig nu med sina förfrågningar till träden, till vägen, till månen, och slutligen till solen, som förtäljer för henne sonens ofärd. Då lät hon Ilmarinen smida sig en jernräfsa, flög dermed till Tuonela-floden, uppräfsade ur dess botten hvarje stycke af den sönderhuggna sonen, fogade ihop de skilda delarna och ingöt ett nytt lif i sin älskling, hvarefter de tillsammans begåfvo sig till hemmet.

Åter vänder sig sången till Wäinämöinen och låter honom timra sig en båt för en tilltänkt Pohjola-färd. Härvid tryta honom tre ord, och för att förskaffa sig dem beger han sig till Tuonela, men återvänder derifrån med oförrättadt ärende, sedan han varit utsatt för de största lifsfaror. Nu får han af en herde det råd, att begifva sig till den åldrige Wipunens graf, i hvars sköte mångtusende ord ock sånger lågo förvarade. Wäinämöinen antager herdens råd, banar sig genom många faror en väg till den hädangångne Wipunen, blir af honom uppslukad, men uppnår icke dess mindre ändamålet för sin resa, återvänder hem och fulländar sin båt. Med denna beger han sig sedan till Pohjola, men landsätter under vägen vid Ilmarinens strand. Smedens syster Annikki stod vid stranden och sköljde sitt byke; hon gaf sig i samtal med Wäinämöinen och erfor derunder, att han var stadd på en friare-färd till Pohjola. Härpå ilade hon genast till sin broder, samt underrättade honom om Wäinämöinens uppsåt, och då begaf sig äfven Ilmarinen landvägen till Pohjola. Samtidigt infunno sig nu de begge hjeltarna på ort och ställe; man kände deras ärende, och Pohjolas värdinna rådde sin dotter att skänka sin hand åt Wäinämöinen, men flickan föredrog smeden Ilmarinen. Han får sig emellertid af modren förelagdt att plöja en ormfull åker, att betsla Tuonis björn och Manalas varg, samt att fånga en gädda från Tuonelas flod. Efter att lyckligen hafva utfördt alla dessa äfventyr, erhåller han äfven modrens samtycke till äktenskap. Nu tillredes ett stort bröllop; gäster bjudas både ifrån Pohjola och Kalevala; fattiga och rika, äfven lytta, lama och blinda blifva bjudna till bröllopet, men Lemminkäinen allena förbigås. Gripen af harm besluter den modige Lempi-sonen att tvertemot sin moders varningar begifva sig objuden till Pohjola. Då han anlände hit, var bröllopet redan slutadt, och man emottog med hån den objudne gästen, men Lemminkäinen var ej den man, som kunde lida en förolämpning; han utmanade Pohjolas värd på envig, afhögg hans hufvud och uppställde det på en gärdesstör. Härpå måste han taga till flykten, ty Pohjolas värdinna hade sammankallat allt sitt folk för att hämnas mordet på hennes man. Lemminkäinen undkom med möda till sitt hem, men då han icke ens här var säker för sina fienders förföljelser, begaf han sig enligt sin moders anvisning till en afsides belägen holme, der äfven hans fader tillförene funnit en säker tillflyktsort under krigiska tider. Anländ till holmen började den flyktige Lemminkäinen lefva i ett alltför godt förstånd med både dess jungfrur och gifta qvinnor, hvilket så förtröt männerna, att de beslöto hans ofärd. Härom i tid underrättad, måste Lemminkäinen åter gifva sig på flykten, och styrde sin kosa till hemmet. Under vägen uppstod en häftig storm, som krossade hans fartyg; han undkom dock genom simning till stranden, fick der en ny båt kom med denna lyckligt till hemmet. Men här var stugan förbränd till aska af den förföljande Pohja-skaran. Äfven modren var försvunnen, men Lemminkäinen fann henne dock vid lif i en djup ödemark, der hon bodde i en liten lönnstuga. Lemminkäinnen lofvade bygga henne bättre stugor och utkräfva hämnd af Pohjolas folk. I sistnämnda afsigt förenade han sig med en gammal vapenbroder Tiera eller Kuura, och de begge hjeltarna begåfvo sig nu till Pohjola. Under vägen sände Pohjolas värdinna dem till möte en skarp frost, deras fartyg frös fast på hafvet och blott med möda undkommo de sjelfva till stranden, irrade sedan länge i ödemarken, och anlände slutligen hem med oförrättadt ärende.

Nu följer åter en lång episod, hvilken ej eger något annat sammanhang med de öfriga Kalevala-sångerna, än att den djerfve Kullervo bringar Ilmarinens värdinna i förderfvet. Bedröfvad öfver sin hustrus död företager sig Ilmarinen att smida en annan af silfver och guld. Det lyckas honom äfven att åt den gyllene bilden gifva en skön gestalt, men då han hvilar natten om vid dess sida, känner han en isande köld sprida sig ifrån den liflösa bruden. Obelåten med sitt verk företager han sig åter en resa till Pohjola, i afsigt att fria till en annan bland dess döttrar. Pohjolas värdinna emottager honom med stränga ord, och vägrar med bestämdhet att gifva honom sin andra dotter. Nu tager han sin tillflykt till armens rätt, slänger flickan i slädan och skyndar med henne till sitt hem. Men under vägen märker han att den rötvade bruden varit honom otrogen, hvarpå han trollar henne att såsom fiskmås skrana på hafvets klippor.

På hemvägen möter Ilmarinen den gamle Wäinämöinen, som underrättar sig om utgången af hans färd och spörjer honom huru man lefver i Pohjola. Ilmarinen yttrar till gensvar:

Lätt i Pohja är att lefva,

Då der Sampo finns, som malar,

Granna locket som sig rullar;

Mol på en dag säd att ätas,

På den andra till att säljas,

På den tredje att förvaras.

Ja det säger jag i sanning,

En gång än jag det försäkrar:

Lätt i Pohja är att lefva,

Då i Pohja Sampo finnes;

Der är plöjning, der är såning,

Der är all slags växt och gröda,

Der, just der en evig lycka.

Nu föreslår Wäinämöinen att Ilmarinen måtte förena sig med honom om en färd till Pohjola, för att derifrån bortröfva Sampo. Härtill svarar Ilmarinen åter:

Svårt det blir att Sampo taga,

Svårt att få det granna locket

Ifrån Pohjola det mörka,

Från det dunkla Sariola;

Der är Sampo förd att gömmas,

Lyfladt är det granna locket

In i Pohja gårdens stenberg,

Inom kopparbergets gömmor,

Bakom nio lås och riglar,

Och dess rötter har man fästat

På ett djup af nio famnar;

En är fästad ned i jorden,

Invid vattnets rand den andra,

Och i hemmets berg den tredje.

Wäinämöinen låter ej dessa hinder afskräcka sig, utän står fortfarände fast i sin föresats, och det blir beslutadt, att hjeltarna skola anträda färden sjöledes, ehuru Ilmarinen för sin del är mera hugad för en resa tilllands. Seglande på böljan varseblifvas de af Lemminkäinen, som erbjuder sig till deras vapenbroder och äfven blir antagen. De tre hjeltarna anlända till en fors, här stadnar båten på en stor gäddas rygg; fisken dödas, och af dess käkben bildar Wäinämöinen en harpa. Härpå fortsättes resan och hjeltarne anlända lyckligt till Pohjola. Wäinämöinen föreslår för Pohjolas värdinna en delning af Sampo, men då hon ej går in på förslaget, hotar Wäinämöinen henne med dess hela förlust. Värdinnan sammankallar nu alla Pohjas män, hvilka infinna sig i fuli stridsrustning. Med tonerna af sin kantele insöfver Wäinämöinen hela Pohja-skaran, och medan den är försänkt i sin djupaste sömn, blir Sampo af Kalevala-hjeltarne bortförd. På tredje dagen vaknar Pohjola värdinnan ifrån sin sömn; hon ser då att Sampo blifvit henne frånröfvad, och sänder mist, storm m. m. för att förhindra Kalevala-hjeltarnes återfärd, och möjligen kunna upphinna dem på vägen. Under det uppkomna ovädret förlorar Wäinämöinen sin gäddbens-harpa, som af stormen kastas ut på hafvet och blir ett rof för Ahti, böljornas konung. Emellertid utrustar Pohjolas värdinna ett krigsskepp, hvarmed hon i spetsen för sitt folk beger sig att förfölja Kalevala-hjeltarne. Hon upphinner dem och en häftig strid uppkommer, hvari Kalevala-hjeltarne segra. Det lyckas likväl Pohjolas värdinna att ur deras båt bortrycka Sampo, som härvid krossas i stycken, af hvilka de största nedsjunka i hafsbottnet, men de öfriga flyta på vattnet; och föras af vågen mot stranden. Wäinämöinen förespår att dessa stycken skola bringa välstånd öfver Finland, men Pohjolas värdinna hotar att förstöra dess vext, gröda och boskap genom köld och frost, genom vilda djur o. s. v. Wäinämöinen trotsar henne, och Pohjolas värdinna nödgas erkänna att hennes välde sjunkit, sedan hon förlorat Sampo. Bedröfvad återvänder hon till hemmet, utan att af Sampo hafva kunnat erhålla något annat, än blotta locket, »derför är i Pohja jemmer, och ett brödlöst lif i Lappland.» Wäinämöinen åter samlade de till stranden drifna smulorna och förde dem till sitt hem, för att bära ymnig frukt och tillvägabringa både öl och bröd.

Efter den lyckliga utgången af sin Pohjola-färd kände Wäinämöinen ett behof att få utgjuta sin glädje i toner, men hans harpa var försvunnen i hafvels djup. Han gjorde väl ett försök att uppräfsa den, men då alla hans bemödanden voro fruktlösa, fattade han beslutet, att af björkträdet göra sig en ny harpa, och förtjuste med dess toner alla väsenden. Pohjolas värdinna bragte emellertid sina hotelser i fullbordan. Först öfverföll hon Kalevala med oerhörda sjukdomar, och sedan Wäinämöinen fördrifvit dem genom sina qväden och läkemedel, sände hon björnen att förgöra dess hjordar. Wäinämöinen fällde äfven denna, hvarefter en stor fest anställdes till blidkande af den hädangångnes maner. Nu lockade Wäinämöinen ur harpans strängar så ljufva toner, att sjelfva solen och månen sänkte sig ned ifrån fästet, för att njuta af deras skönhet. Genast skyndade Pohjolas värdinna att bemäktiga sig dessa himlakroppar och gömde dem i en klippa. Derpå stal hon äfven elden ifrån Kalevala. Då beslöt himmelens gud Ukko att bilda en ny sol och måne; han slog upp eld, gömde en gnista i en gyllene pung, i ett silfver-stängsel, och lemnade den åt luftens dotter för att vaggas till lågor, som kunde tjena till nya himlakroppar. Men jungfrun handterade gnistan så oförsigtigt, att den nedföll på jorden. Wäinämöinen märkte dess fall, och begaf sig med Ilmarinen att uppsöka gnistan. Det lyckades dem äfven att finna densamma i en gäddas sköte, men då Ilmarinen skulle fasttaga eldgnistan, brände den hans händer och anlete, försvann sedan i skogen och anställde der en stor förödelse.

Omsider fick dook Wäinämöinen gnistan i sitt våld och Kalevala kom åter i besittning af eld, men solen och månen voro ännu borta. Efter att hafva blifvit återställd ifrån sin sjukdom företog sig Ilmarinen att af guld och silfver smida sig en ny sol och måne, men dessa blefvo ej för ändamålet tjenliga. Med tillhjelp af sin trollkonst erfor nu Wäinämöinen att den sannskyldiga solen och månen voro dolda i Pohjolas Stenberg. I afsigt att befria dem ifrån sitt fängsel begaf han sig åter till Pohjola och kämpade med dess män en väldig strid, samt besegrade dem, men egde inga verktyg att intränga i sjelfva klippan, der solen och månen förvarades. För att förskaffa sig dem begaf han sig åter till Kalevala, men Pohjola värdinnan hade emellertid blifvit så förfärad, att hon fann för godt att sända solen och månen ut ifrån sitt fängelse. Derefter lemnade hon Kalevala i ro, och sången vet om henne intet vidare att förtälja. Men Om Wäinämöinen finnes ännu ett qväde, som skildrar hans slutliga öde. Kristus-barnet hade blifvit framfödt till verlden och en gubbe var kallad att döpa detsamma, men såsom faderlöst kunde det ej erhålla dopet, innan någon domare dessförinnan utsågs att döma om barnet skulle blifva vid lif. Denna domsrätt öfverlemnades åt den vise Wäinämöinen, hvilken fällde ett sådant utslag, att barnet borde dödas. Nu hof pilten sin stämma och förebrådde Wäinämöinen för ett orättvist domslut. Härpå döpte gubben piltebarnet till en konung öfver Karelen; men Wäinämöinen blef förgrymmad och seglade af med en kopparbåt till stället, som är beläget midt emellan jord och himmel. Sin harpa qvarlemnade han dock åt det finska folket till en evärdelig glädje.

__________

Vid en fördomsfri betraktelse öfver beskaffenheten af de sånger, hvilkas innehåll vi nu i korthet sökt framställa, skall utan tvifvel hvar och en ledas till den öfvertygelse, att de åtminstone till större delen hvila på historisk grund. Bevisligen är detta forhållandet med alla de sånger, hvilka skildra de tre hjeltarnas — Wäinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens frieri-färder, och till deras antal höra de flesta» i Kalevala förekommande. Af ett med dem likartadt innehåll är jemväl den vida vägnar största delen bland de hjeltesånger, som fortlefva hos våra närmare och fjermare stamförvandter, hos Ostjaker, Samojeder, Tatarer o. s. v. De ega derjemte ännu i dag vissa seder och institutioner, som tydligen förklara uppkomsten och den historiska betydelsen af alla så beskaffade qväden. En af dessa institutioner består deri, att hvarje folk delar sig i ett större eller mindre antal slägter, hvilka städse hålla sig nära tillsammans, men lefva i sträng afsöndring ifrån andra obefryndade slägter. Fordom var förhållandet emellan de skilda slägterna högst fiendtligt, och de anställde ofta plundringståg till hvarandra. Ännu i sednare tider har det kostat den ryska styrelsen mycken möda, att hålla i tygel de vilda stammarna och hämma deras inbördes fiendtligheter. För det närvarande hör man dem väl icke föröfva några gröfre våldsamheter, men det gamla hatet är ännu icke alldeles utdödt, utan ger sig luft på ett eller annaft vis, och hindrar de skilda slägterna att träda i närmare beröring med hvarandra. Endast då det gäller att knyta äktenskapliga förbindelser, måste de nu för tiden med eller mot sin vilja räcka hvarandra en försonlig hand, ty af gammalt fortlefver ännu den lag, att äktenskap ej få afslutas inom samma slägt, utan det är ett allmänt stadgande, att hvarje ung man måste, med vissa undantag, se sig om efter en brud i någon främmande slägt. Hon kan ännu i denna dag icke erhållas utan en ganska betydlig brudskatt, som af fästmannen erlägges åt hennes föräldrar eller målsmän. l fördna tider var denna skatt troligen mycket större, i anseende till den häftigare fiendskap, som då rådde slägterna emellan, och det synes till och med såsom skulle för samma fiendskaps skull jungfruns hand mången gång ej för något pris kunnat erhållas. De stora svårigheter, hvilka sålunda lågo i vägen vid äktenskapliga företag, lockade ofta den modiga mannen att med armens rätt tillkämpa sig ungmöns hand, — en sed, hvilken ännu ej kommit alldeles ur bruk hos Sibiriens vilda och halfvilda folkslag. Det är, såsom jag redan förut anmärkt, och äfven framdeles kommer att närmare utveckla, just detta ämne, som behandlas i de flesta af de nämnda folkens hjeltesånger, och af samma innehåll är äfven den största delen af Kalevala-sångerna. Så qvädes i en af dessa runor, att den modige Lemminkäinen med våld tillegnade sig den sköna Saari-jungfrun Kyllikki. I en annan blir åter Pohjolas yngre dotter af Ilmarinen bortröfvad. I de sånger, som skildra Wäinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens frieri-försök till den äldre, för sin skönhet vida frejdade Pohja-jungfrun, komma inga sådana våldsamheter i fråga, utan man söker i godo underhandla med så väl modren, som flickan sjelf. I den sednares ögon gäller ej något annat företräde än skönheten, och derföre föredrar hon Ilmarinen framför den gamle, vise Wäinämöinen. För sin del hade väl modren helst bortgifvit sin dotter åt den evärdelige sångaren, men utom flickans eget tycke, talade emot honom den omständighet, att han ej var i stånd att lemna den brudskatt, som värdinnan af honom äskade. Denna skatt bestod egentligen i Sampo, och blef, såsom vi ofvanföre sett, förfärdigad af Ilmarinen, hvarefter han ännu i många år friade till jungfrun, och vid sina besök bragte rika gåfvor till Pohjola. Det hade äfven lyckats honom, att med framgång utföra alla de svåra hjelteprof, dem modren förelagt honom, hvarföre han ock slutligen för alla dessa offer med möda erhöll den sköna Pohjola-jungfrun till sin gemål.

Ännu många andra bevis, dem vi dock här förbigå, finnas i Kalevala för den åsigt, att ett frieri-försök äfven hos Fornfinnarne var förenadt både med stora kostnader och svåra äfventyr. Orsaken härtill kan ej hafva varit någon annan, än den äfven hos våra förfäder rådande ofvannämnda seden, att ej äkta hustrur ur sin egen, utan städse ur en främmande slägt, till hvilken man vanligen stod i ett fiendtligt förhållande. Skulle ej ett sådant stadgande hafva funnits, så kan man svårligen på ett tillfredsställande sätt förklara orsaken dertill, att så väl Wäinämöinen, som Ilmarinen och Lemminkäinen envisades att skaffa sig en hustru ifrån det mörka, männer förödande Pohjola, som de betraktade med fasa och afsky. Det skulle väl låta tänka sig, att det var Pohja-flickans oförlikneliga skönhet, som drog till sig hjeltarnes håg; men ännu sedan denna skönhets sol upphört att lysa, se vi Ilmarinen vara stadd på en friare-färd till Pohjola. Och då han misströstade om framgång på detta håll, företog han sig en gång det dårliga försöket att smida sig en hustru af silf- ver och guld. Men hvarföre friade han aldrig till Kalevalas döttrar? Det angifves i runorna att både Lemminkäinen och Ilmarinen hade hvar sin syster. Hvarföre vände sig Kalevala-hjeltarne aldrig till dem med sina anbud? Anledningen härtill kan omöjligen vara någon annan än den, att äktenskap inom samma slägt ej voro tillåtna. I detta stadgande ligger onekligen den historiska grunden till alla de runor, hvilka skildra Wäinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens äfventyrliga friare-färder. Men förutsätter man en sådan grund för nämnda runor, så är det tydligt, att Pohjolas och Kalevalas folk ursprungligen endast representera tvenne med hvarandra obefryndade slägter. Det kan vara likgiltigt, om dessa slägter någonsin existerat under det namn, som de nu bära i runorna; men under ett eller annat namn måste de hafva funnits till redan före Finnarnes utvandring ifrån Asien. Ty den gemensamma grund, hvarpå Finnarnes och deras i Asien vistande stamförvandters frieri-qväden stödja sig, äfvensom många andra öfverensstämmelser, ådagalägga på det klaraste, att dessa qväden måste hafva uppkommit på den tid, då samma folk ännu lefde i nära beröring med sina asiatiska stamförvandter och med dem egde gemensamma institutioner. Härvid måste jag likväl göra den anmärkning, att i våra runor föreställningen om Kalevalas och Pohjoias invånare, såsom utgörande tvenne slägter, ingenstädes är klart uttalad, och troligen efterhand råkat i förgätenhet. Det är endast och allenast genom jemförelsen med de beslägtade folkens hjeltesånger, som man häruti kan komma till en klarare insigt.

Sampo

Sångerna om Sampo synas deremot tillhöra en sednare tid, då Finnarne redan afsöndrat sig ifrån sina öfriga stamförvandter. Härtill sluter jag isynnerhet af den omständigheten, att traditionen om detta märkvärdiga redskap ej igenfinnes hos någon enda bland de befryndade stammarna. Jag har likväl vid något tillfälle fästat uppmärksamheten dervid, att Mongolerna tilldela den äldsta Buddha-kyrkan namnet Sampo, och ehuru det visserligen är sannolikt, att Finnarne redan långt före dess anläggning öfvergifvit sina bopålar i Asien, så vore det dock tänkbart, att de efteråt under den långa folkvandringsperioden erhållit någon kunskap om detta öfver hela Asien fräjdade tempel. I denna åsigt blef jag ytterligare befästad genom Lönnrots forskningar, hvilka ledde honom till det resultat, att Pohjola vore den gamla Bjarma-staden Cholmogor och Sampo Bjarmernas ryktbara Jumala-bild. Mig tyckes likväl beskrifningen på Sampo lämpa sig fullt lika väl, om ej bättre, på sjelfva templet, som på guda-bilden. I det hela taget är dock denna beskrifning så fantastisk, att den ej bokstafligen låter hänföra sig på något enda föremål i verlden, och jag tror jemväl att i Sampo-sagan, om den äfven ursprungligen egt en historisk betydelse, mycket i alla fall är att fattas i allegorisk mening. Sampo smiddes, såsom vi i det föregående sett, af en svanfjäder, ett kornfrö, en sommartackas fina ull (ett ullstrå) och en gallkos mjölk. Dessa beståndsdelar parades tillsammans i Sampo på den grund, att det var just sådana föremål – säd, boskap, mjölk, fåglar och vilda djur —, som Pohjolas värdinna genom densamma önskade vinna. När Sampo var färdigsmidd, mol den på en aftonskymning tre lårar fulla med mjöl. Malandet får väl här icke tagas i bokstaflig anda, utan meningen är påtagligen den, att Sampos besittning förskaffade åt Pohjolas värdinna detta lifvets goda i stor ymnighet. Mycket förnöjd öfver detta verktyg för sitt och de sinas välstånd, gömde hon Sampo i Pohjolas stenklippa bakom nio lås och fästade dess rötter på nio famnars djup, en rot vid jorden, en annan vid vattnets rand, en tredje vid hemberget. Jag förmodar att äfven dessa rötter böra fattas i allegorisk mening. Det är växtrötternas ändamål att suga must ur jorden och skaffa näring åt vexten. Likaså skulle äfven Sampos rötter ur land och vatten hämta näring till Pohjola. Sedan Sampo blifvit af Kalevala-hjeltarne bortröfvad och Wäinämöinen uppsamlat dess spridda stycken på hafsstranden, förde han dem till Kalevala, för att der vexa och frodas till öl och bröd, d. ä. bereda rikedom och välstånd. Det synes tydligen af det anförda, att man föreställde sig Sampo såsom något slags medel, hvarigenom man trodde sig komma i besittning af alla sådana föremål, som äro egnade att tillfredsställa menniskans materiela behof.

Jag har i mina tidigare arbeten jemfört Sampo med de talismaner, hvilka ännu här och der äro i bruk till och med hos Finnarne, och förfärdigas af deras schamaner. Denna åsigt anser jag ännu för den antagligaste, men detta hindrar dock ej, att föreställningen om Sampo blifvit lånad af något i verkligheten existerande föremål, och ett sådant kunde väl ett tempel med största fog antagas vara. Det är företrädesvis under helgedomens hvalf som gudarne anropas om hjelp och beskydd, och allt det goda, man genom sina böner erhåller af dem, kan sålunda på sätt och vis sägas hafva sin upprinnelse ifrån templet. I sjelfva verket skall äfven det ifrågavarande ordet Sampo, som leder sitt ursprung ifrån Tibet och der ljuder Sangfu, i delta lands språk bokstafligen betyda: det godas källa, och denna betydelse passar äfven fullkomligt på Finnarnes Sampo. Den i våra finska runor ofta förekommande uppgift, att Sampo egde ett brokigt lock, kunde äfven hafva sin tillämpning på templets tak. Hvad som dertemot mäktigt talar emot denna hypotes, är runornas talrika vittnesbörd derom, att Sampo var instängd i ett kopparberg, och att den ifrån Pohjola transporterades till Kalevala uti en båt, äfvensom att den bars i båten endast af trenne män. Vi skola derföre se oss om efter något annat föremål, som tilläfventyrs ännu bättre motsvarar beskaffenheten af Sampo.

Många hafva yttrat den förmodan, att Sampo är en qvarn, och man har till stöd för denna åsigt anfört först och främst den ljudliga likhet, som eger rum emellan Sampo och det svenska ordet stamp (handqvarn), dernäst runornas vittnesbörd, att Sampo malade säd, och slutligen den i nya editionen af Kalevala run. 10, vv. 414—416, förekommande uppgift, att Ilmarinen på en sida af Sampo smidde en sädesqvarn, på en annan en saltqvarn och på den tredje en penningqvarn. Hvad som i mitt tycke allramest synes tala för den gängse åsigten om Sampos egenskap, af en qvarn, är den omständighet, att äfven många andra folkslag ega traditioner om samma slags underqvarnar. Så omtalas i den fornnordiska mytologin en handqvarn, Grotte benämnd, som Danmarks konung Frode eller Fredfrode hade erhållit af en, man vid namn Hängekjäst. Grotte hade egenskapen att frambringa allt, hvad den malande önskade, och kung Frode lät den mala åt sig guld, lycka och fred. Den mol dock ej af sig sjelft, såsom fallet synes varit med Sampo, utan Frode köpte i Sverige tvenne stora och starka jätteqvinnor Fenja och Menja, hvilka fingo sig ombetrodt att vrida omkring de tunga qvarnstenarne, dem ingen man i Danmark kunde bringa i rörelse. De tvenne jätteqvinnorna, som voro systrar, höllos af kung Frode i en så sträng sysselsättning, att de ej fingo göra ett längre uppehåll i sitt arbete, än göken gol (»taug»), eller de sjelfva behöfde för att qväda en visa. Under ett sådant mellanskof sjöngo de den vackra Grotte-sången, som finnes införd i Snorres Edda. I denna sång önskade de att Frode måtte blifva dödad, och denna önskan gick äfven i fullbordan. Ännu samma natt kom sjökonungen Mysing, samt öfverföll och dödade Frode, men qvarnen och de tvenne trälinnorna tog han med sig. Mysing befallde nu jätteqvinnorna mala salt, och de fortforo med detta arbete tills Mysings skepp blefvo så tunglastade, att de sjönko ned i Petlandsfjorden. Härefter uppkom på detta ställe malströmmen, som bildas derigenom, att vattnet störtar ut och in genom ögat på qvarnstenen. Man måste medgifva, att denna saga erbjuder åtskilliga beröringspunkter med Finnarnes qväde om Sampo. Både Sampo och Grotte hafva egenskapen att mala allt, hvad man af dem åstundade. Bland de föremål som Grotte genom sin malning åstadkom, nämnas uttryckligen guld och salt. Detsamma tillvägabragte äfven Sampo, ty såsom jag redan anmärkte, smidde Ilmarinen vid sidorna af densamma en salt- och en penningqvarn. Eddan förtäljer att Mysing öfverföll Frode och bortröfvade Grotte, och på samma sätt qvädes äfven i Kalevala, att Wäinämöinen med sina stridskamrater med våld borttog Sampo ifrån Pohjolas stenbacke. Begge sagoberättelserna öfverensstämma jemväl deruti, att så väl de skandinaviska, som de finska hjeltarne utförde sin bragd i nattens dunkel. Och liksom Grotte, säges äfven den bortröfvade Sampo hafva nedsjukit i hafsbottnet. Skulle nu sagan om Grotte och Sampo verkligen afse ett och samma föremål, så har man mycken anledning att förmoda, att Finnarne lånat grunddragen till densamma ifrån sina skandinaviska grannar. Denna åsigt grundar jag på det redan anförda skäl, att Sampo-sagan ej förekommer hos något annat finskt folk, då derernot Grotte-sagan skall varit mycket utbredd i Sverge, Norge, Danmark och Tyskland.

I hvarje fall hänför sig Sampo, liksom dess förebild Grotte, ej till något verkligen existerande föremål, utan är och förblir en talisman för allt slags timlig lycka. Att denna talisman fattas under bilden af en qvarn, härrör dels deraf, att mjölet, som qvarnen frambringar, ansågs för det för menniskans lifsuppehälle bästa och vigtigaste ämne, dels äfven måhända af den omständighet, att qvarnen genom sitt rastlösa malande i ymnigt mått förlänar menniskan hvad den i följe af sin natur kan tillvägabringa. Jag bör tillägga, att uppfattningen af Sampo såsom en talisman på det närmaste sammanhänger med Finnarnes hela föreställningssätt, ty i alla våra äldre runor omfattas det magiska, det underbara och obegripliga med en särdeles förkärlek. Men såsom en sådan betraktad, eger ej Sampo i egentlig mening en historisk betydelse. Jag föreställer mig grunden till Sampo-mytens uppkomst ungefär på följande sätt: Pohjolas invånare voro ryktbara för sina utomordentliga kunskaper i trolldoms-konsten, och då hvarje schaman nödvändigt måste vara i besittning af särskilda trollmedel, såsom amuletter, talismaner o. s. v., så trodde man naturligtvis, att dessa i Pohjola voro af en verksammare beskaffenhet, än uti andra länder. Då nu derstädes enligt ryktet herrskade rikedom och välmåga, så var det naturligt, att man satte detta välstånd i sammanhang med invånarnes trolldom. Genom beröringen med skandinaviska folkslag hade Finnarne fått kunskap om underqvarnen Grotte. Denna förflyttade man till Pohjola, och förklarade ortens sällsynta välmåga såsom en följd af den märkvärdiga talismanen. Jag är öfvertygad derom, att denna förklaring ej skall tillfredsställa alla, och att man skall fortfara att åt Sampo söka vindicera en historisk betydelse. Måtte dessa bemödanden hädanefter lyckas bättre, än fallet hitintills varit!

Pohjola och Kalevala

Om vi således måste afsäga oss hoppet, att i verkligheten upptäcka något mot Sampo fullkomligen svarande föremål, så eger dock Sampo-sagan så tillvida en historisk betydelse, som den med ganska tydliga ord låter oss veta, att häftiga strider egt rum emellan Pohjola och Kalevala. Så länge de tre Kalevala-hjeltarne bemödade sig om att vinna den sköna Pohja-jungfruns ynnest, kunde de icke gerna företaga sig några fiendtligheter emot Pohjola, utan måste söka att åtminstone skenbarligen lefva i godt förstånd med denna granne. Emellertid framskymtar äfven i frieri-runorna ett i djupet groende hat emellan dessa orter, och Lemminkäinen låter under sjelfva sin friare-färd detta hat träda i öppen dager, i det han med sina trollqväden förgör en stor del af Pohja-gårdens invånare. Egentligen är det dock i Sampo-runorna, som det fiendtliga förhållandet emellan Pohjola och Kalevala skildras med bestämdhet och eftertryck. Fiendtligheterna utbryta sedan Pohjolas ena dotter blifvit dödad, och den andra af Ilmarinen förtrollad till en fiskmås. I och med sina döttrar har Pohjolas värdinna förlorat det bästa värn, hon egde emot Kalevala-hjeltarne. Det fanns ej mera något föreningsband emellan Pohjola och Kalevala, den enda länken, som i lång tid hållit dem tillsammans, hade brustit, och striden bryter ut i full låga. Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen besluta att göra gemensam sak, och med förenade krafter krossa Pohjolas makt, som grundade sig på den underbara trollqvarnen. Det lyckades dem äfven att genom Sampos eröfring bringa Pohjola på förfall. Men å sin sida använde Louhi, Pohjolas mäktiga värdinna, alla upptänkliga medel, för att utkräfva hämnd och förstöra Kalevalas gryende välstånd. Det kostar den vise Wäinämöinen mycken ansträngning, att afböja hennes illfundiga anslag; men slutligen vinner han dock segern, och Kalevalas makt blir befästad.

Man har yrkat, att den emellan Pohjola och Kalevala rådande striden, som företrädesvis skildras i Sampo-runorna, eger en etisk betydelse, samt att det goda och onda ikläda sig gestalten af Wäinämöinen och Louhi, och att de sålunda förkroppsligade kämpa med hvarandra om herraväldet i verlden. För min del kan jag omöjligen finna mig i denna åsigt. Allt utvisar, att de sedliga begreppen under Kalevala-åldern hos Fornfinnarne ej nått den utveckling och klarhet, att man hade fattat det goda och onda såsom tvenne hvarannan absolut motsatta, oförenliga principer, utan de framträda såsom blott relativa begrepp. Jag har i min framställning af gudaläran visat, huru en och samma gudomlighet än betraktas såsom en god, än åter såsom en ond makt. Samma förhållande eger äfven rum med heroerna. Wäinämöinen är den finska sånggudinnans förnämsta gunstling, och honom tilläggas derföre idel goda egenskaper. Icke dess mindre låter han komma sig till last den mindre sedliga handling, att till friande af sitt eget hufvud gifva sin broder Ilmarinen i lösen åt Pohjolas värdinna. Såsom Wäinämöinens förnämsta fiende och motståndarinna måste naturligtvis Louhi framträda i den mörkaste dager, och likväl är hon den bästa, ömmaste och mest älskvärda moder, som snart sagdt hela den finska folkpoesien kan framvisa. Hvilken oändlig ljufhet ega ej de ord, som hon skänker sin dotter till afsked? I den äldre uppl. af Kalevala, run. 15, vv. 200—221, yttrar hon t. ex.

»Vielä neuon neitoani,

Orpolastani opetan:

Morsian sisarueni,

Kapulehti, laklueni!

Kuulestamma kun sanelen,

Vaimo vanha lausuelen.

Tulet toisehen talohon,

Toisehen emän alahan,

Perehesen vierahasen;

Toisin toisessa talossa.

Toisessa emän alassa,

Perehessä vierahassa,

Ei niinkun emon koissa,

Oman vanhemman varassa. — —

Ellös sie sinä ikänä,

Kuuna kullan valkiana,

Tavaton talohon mennö,

Miehueton mieholahan.

Talo tapoja kysyvi,

Tapoja talo pahaki;

Mies on mieltä koittelevi,

Mies mieltä epäpätöki.»

d. ä.

Ännu råder jag min dotter,

Lär mitt barn, som från mig skiljes;

Fästmö du, min unga syster,

Du min sång, min gröna stängel!

Höra må du hvad jag säger,

Hvad den gamla qvinnan talar;

Till en annan gård du kommer,

Der en annan mor befaller,

Kommer i ett okändt hushåll;

Annat är i andras gårdar,

Der en annan mor befaller,

Annat i ett okändt hushåll,

Ej som i den egnas boning,

Egna fostrarinnans vårdnad. —

Aldrig må du i din lefnad,

Under månens gyllne klarhet,

Nalkas gården utan seder,

Utan make mannens boning.

Seder efterfrågar gården,

Seder om den än är dålig;

Lynnet efterkänner mannen,

Lynnet, om han än är duglös.

Den som talar sådana ord, huru kan väl hon uppfattas såsom det ondas representant?

Men utan afseende på Wäinämöinens och Louhi-qvinnans personligheter, finner man i runorna ingenting, som skulle gifva anledning till den förmodan, att striden emellan Kalevala och Pohjola föres på etisk grund. Karaktären af denna strid är så enkel, klar och naturlig, att det är svårt, att begripa, huru den någonsin kunnat missförstås. Pohjolas invånare hafva genom besittningen af Sampo kommit till ett stort välstånd, ty utan all egen ansträngning erhålla de med tillhjelp af detta underbara redskap både gods, guld och andra lifvets yttre förnödenheter. Den utomordentliga framgång, hvaraf fienden sålunda är gynnad, måste naturligtvis kännas bitter för Kalevalas män, och det så mycket mera, som Pohjola just af dem erhåljit det lyckobringande tinget. Städse mån om de sinas välfärd, fattar Wäinämöinen derföre den djerfva planen, att eröfra Sampo, i hopp att derigenom bereda välstånd åt Kalevala och krossa fiendens makt — en plan, som efter många strider och mödor äfven utföres af honom. Någon djupare mening än denna, kan ej, utan uppsåtlig förvrängning af sångens klara ord, inläggas i Sampo-striden.

Men sålunda fattad tyckes denna strid icke vara med fullkomlig rättvisa företagen af Wäinämöinen, utan eger karaktären af ett plundringståg, en bragd, framkallad af roflystnaden och vinningsbegäret. Härvid förekommer dock den mildrande omständighet, att Wäinämöinen, liksom han icke företager sig denna strid på egen hand, utan i sällskap med Ilmarinen och Lemminkäinen, ej heller genom Sampos bortröfvande afser blott sin egen fördel, utan äfven vill lyckliggöra sitt folk. Detta är med ganska tydliga ord uttaladt i Kalevala; ty då Wäinämöinen såg spridda stycken af den söndersmulade Sampo drifvas emot stranden, qvad han profetiskt:

»Tuost' on siemenen sikiö,

Alku onnen ainiaisen,

Tuosta kyntö, tuosta kylvö,

Tuosta kasvu kaikenlainen,

Tuosta kuu kumottamahan,

Onnen päivä paistamahan

Suomen suurille tiloille,

Suomen maille mairehille.»

d. ä.

Detta bär uti sig fröet,

Början till evärdlig lycka,

Deraf plöjning, deraf såning,

Deraf allt slags växt och gröda,

Deraf månen till att lysa.

Lyckans sol att städse skina

Öfver Suomis vida bygder,

Öfver Finlands ljufva länder.

(Kal. run. 43, vv. 297—304.)

Och efter att på hafsstranden hafva uppsamlat några utaf dem, samt fört dem till udden af den lugna holmen, yttrar han åter i run. 43, vv. 401—406:

»Anna luoja, suo jumala,

Anna onni ollaksemme,.

Hyvin ain' eleäksemme,

Kunnialla kuollaksemme

Suloisessa Suomen maassa,

Kaunihissa Karjalassa.»

d. ä.

Gud och skapare förläna,

Gif oss lycka här i lifvet,

Att beständigt väl vi lefva

Och till slut med heder slumra

Af i Suomis ljufva bygder,

I det herrliga Karelen!

Det var således åt hela det ljufva Finland som Sampo skulle bringa lycka och sällhet, liksom å andra sidan dess frånvaro medförde elände och ett brödlöst lif åt Lappland. Högst egen och anmärkningsvärd är äfven den omständighet, att Pohjolas och Kalevalas invånare ej mera stå mot hvarandra i förhållande af tvenne fiendtliga slägter, utan endast uppträda såsom skilda folk. Ganska tydligt uppgifves slutligen uti ifrågavarande sånger, att det ena folket med Wäinämöinen i spetsen var det finska, det andra åter, som hade Louhi till sin representant, det lappska. Detta synes mig äfven ganska antagligt, ehuru det ej af alla blifvii erkändt.

Hufvudsakligen på grund af den stora rikedom, som enligt runornas vittnesbörd herrskade i Pohjola före dess förlust af Sampo, har man velat förmoda, att detta namn omöjligen kan beteckna det fattiga Lappland, utan fast mera måste afse det fordom så rika och blomstrande Bjarmaland. För en sådan åsigt har Lönnrot i Mehiläinen 1839 äfven anfört åtskilliga andra grunder, men dessa äro af föga betydenhet, och kunna (dessutom svårligen godkännas af kritiken. I allmänhet synes mig den ifrågavarande hypotesen om Bjarmalands identitet med Pohjola vara mycket förhastad. Den ställer emot hvarandra tvenne fiendtliga stammar: Bjarmar eller Pohjolaiset och Karelare eller Kalevalaiset, ehuru det är ett kändt och utredt faktum, att äfven Bjarmerna, åtminstone de vid Dvina i trakten af Cholmogor vistande, voro af karelsk härkomst. Till undanrödjande af denna motsägelse kunde man visserligen antaga, att Karelarne fordom delat sig i skilda grenar; men för en sådan hypotes finnes intet stöd uti runorna. Tvertom träda Pohjola och Kalevala uti dem i ett så främmande förhållande till hvarandra, att till och med språket på de skilda orterna säges hafva varit olika, och i Pohjola uttryckligen bestått i Lappskan. Äfven angifves i Kal. run. 3, v. 168, att renen var hemmastadd i Pohjola. I motsats mot dessa finnas visserligen många andra uppgifter, enligt hvilka sederna och lefnadssättet i Pohjola äro alldeles desamma som i Finland, men denna skenbara motsägelse är dock lätt undanröjd, då man tager i betraktande det obestämda begrepp, som Finnarne fästat, och till en del ännu fästa vid Pohjola eller Pohja. I södra Finland hör man redan vissa delar af Tavastland benämnas med detta namn, som af Tavastlänningarne åter tilldelas alla nordligare belägna drter och isynnerhet hela Österbotten. Wasalänningarne deremot förstå dermed det norra Österbotten, hvars invånare åter gerna förflytta namnet på Lappland. Man vill med ett ord ingenstädes vidkännas detsamma, emedan Pohja står i vanrykte för den trolldom och vidskepelse, som der skall föröfvas. Men om ordet Pohjola ännu i dag eger en så obestämd betydelse, att det icke allenast tilldelas Lappar, utan äfven de i landets mera nordliga delar bosatta Finnar, huru mycket mera måste väl detta ej hafva varit fallet i fordna tider, då troligen Lappar och Finnar gemensamt innehade en stor del af landet? De mera söderut boende stammarna kallade alla längre mot norden befintliga: Pohjolaiset, och afsågo med denna benämning mera deras nordliga bostäder, än deras olika nationalitet. Men så ofta det i runorna uttryckligen blir fråga om denna nationalitet, så framställes Pohjola såsom Lapparnes' hem, liksom åter Kalevala identifieras med Finland. — Jag behöfver väl ej erinra derom, att Pohjola och Kalevala egentligen antaga denna betydelse i Sampo-qvädet, ty i frieri-runorna betraktas Pohjolas och Kalevalas invånare, enligt hvad redan förut blifvit anmärkt, såsom tvenne fiendtliga slägter. Det vidsträcktare begrepp, som dessa benämningar erhållit i Sampo-runorna, vittnar om en mera framskriden samhällsordning, som vållat slägternas assimilation med hela nationen, och sammanhänger för öfrigt med hvad jag i det föregående ordat om dessa runors sentida ursprung.

Men i och med detsamma betydelsen af de ifrågavarande orden sålunda utvidgats, hafva äfven de tre heroerna Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen erhållit en mera storartad betydelse. I frieri-runorna gick deras verksamhet ut på att sörja för sitt eget bästa, i det en och hvar endast eftersträfvade att förskaffa sig en maka; men i Sampo-runorna kämpa de för hela det finska folkets framtida väl. Derigenom att Wäinämöinen eröfrar Sampo, framträder han såsom Finlands välgörare — en ära, den han likväl i en viss mån delar med Ilmarinen och Lemminkäinen. Men det är icke blott genom Sampos eröfring, som Wäinämöinen gjort sig förtjent af efterveldens tacksamhet. Han har befruktat jorden, uppfunnit harpan och skaldekonsten, förskaffat solen och månen ånyo på fästet, återställt elden till Kalevala, och slutligen lemnat i arf djupa runor, många goda råd och lärdomar. Derföre yttrar han förtörnad vid sin hädanfärd från Finland:

»Annapas ajan kulua,

Päivän mennä, toisen tulla,

Taas minua tarvitahan,

Katsotahan, kaivatahan,

Uuen sammon saattajaksi,

Uuen soiton suorijaksi,

Uuen kuun kulettajaksi,

Uuen päivän päästäjäksi,

Kun ej kuuta, aurinkoa,

Eikä ilmaista iloa.»

d. ä.

Låt ännu en tid gå öfver,

Dagar komma och försvinna,

Då behöfver man mig åter,

Väntar mig igen och saknar,

Att en annan Sampo bringa,

Få ett strängaspel å nyo,

Föra fram en annan måne,

Annan sol i frihet sätta,

När man saknar sol och måne,

Ej har någon fröjd på jorden.

(Kal. run. 50, vv. 491—500.)

Wäinämöinen

Men för att återkomma till Sampo-striden, hvars skildring upptager en stor del af Kalevala, så är det en ganska anmärkningsvärd omständighet, att man högst sällan och blott undantagsvis söker göra sina afsigter gällande med svärdet. Ordet är det svärd, hvarmed den finske hjelten älskar att vinna sina segrar. Det låg enligt Fornfinnarnes föreställning en underbar, allt besegrande makt i Ordet, som i runorna betecknar både sång och vishet, men isynnerhet den högre eller magiska sången och visheten. Det var dock ingen lätt sak, att komma i besittning af denna vishet; den var ett arf af fäderna, och sjelfva Wäinämöinen var icke i stånd att skapa ens trenne trollord, utan nödgades söka dem under jorden i dödens rike, och i den åldrige Wipunens graf. Men den som var ordet mäktig, som förvärfvat sig den erforderliga visheten, egde åter deri ett vida skarpare vapen, än i det hvässade stålet. Mäktig genom ordet och visheten var i synnerhet den gamle Wäinämöinen, som i runorna äfven hedras med epitetet den vise, och derjemte uti dem skildras såsom en gammal man just af den anledning, att visheten ansågs för en egenskap, som förvärfvades genom ålder och erfarenhet<ref>På Wäinämöinens, "den evärdelige siarens" trollvishet lemna runorna de mest utomordentliga bevis. Icke nog dermed, att han förutspår tillkommande händelser, botar sjukdomar, fördrifver troll och onda andar, tämjer vilda djur, afvärjer olyckor o. s. v.; utan han eger äfven förmågan att förbyta sig till ett djur, en sten, och med ett ord ikläda sig hvilken gestalt han behagar. Ja det står till och med i hans öfvermenskliga trollmakt, att frambringa nya föremål i naturen. Redan i det föregående har jag omnämnt, att han med sångens makt sammanfogade en båt, men härvid råkade i förlägenhet på tre ord, dem han slutligen efter många äfventyr förskaffade sig ifrån Wipunens graf. I den ryktbara Sampo-striden sökte äfven han af alla krafter fly undan Pohjola-värdinnan, som förföljde honom med en starkt bemannad stridsbåt; men då detta ej ville lyckas, kastade han endast ett stycke flinta och fnöske öfver sin venstra axel i hafvet, och genast höjde sig på detta ställe ett grund, hvaremot Pohja-båten krossades.<ref>. Det tyckes till och med såsom hade Wäinämöinen ansett det vara under sin värdighet, att i tid och otid gripa till svärdet. När den unge, öfvermodige Joukahainen känner sin ära kränkt genom Wäinämöinens öfverlägsenhet i kunskap, och utmanar honom till en tvekamp med svärd, afslår Wäinämöinen föraktligt denna utmaning, men tuktar den trotsige svennen dermed, att han slungar emot honom sina runor, hvilka utöfva den makt, att hafvet svallar, jorden skakar, kopparbergen darra, de fasta hällarna dåna, klipporna remna och den unge Joukahainen sjunker in i jorden, derifrån Wäinämöinen likväl, bevekt af hans böner och löften, låter honom uppstiga med tillhjelp af sina heliga ord. Det är samma ordets makt, som Wäinämöinen äfven under Sampo-striden, uti hvilken han i synnerhet öfvar sin trollvishet, begagnar såsom ett vapen emot Pohjolas värdinna, och endast härigenom kunde han bestå i kampen emot denna argfyndiga qvinna, som så väl förstod att med alla svartkonstens lömska medel öfverfalla det uppblomstrande Kalevala. — Endast vid ett tillfälle (Kal. run. 49, vv. 210 ff.) fann han sig föranledd att gripa till svärdet, och då afskalade han liksom rofsträngar Pohjola-sönernas hufvuden.