Samisk religion – Jagten

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Jagtgudinden Juksakka
Ill.: clm.

Temaside: Samisk religion og mytologi

Samisk religion
– en tematisk kildesamling

Carsten Lyngdrup Madsen
© 2026

Jagten

Denne side er under opbygning

Knud Leem Leib-Olmai, en Gud for Veideskab: derfor have Lapperne altid, for Lykke til Skytterie, ofret til Leib-Olmai, og, som Lapperne altid ved Offerne have giort Bøn og Knæfald for Guderne, saa have de og fornemmelig bedet til Leib-Olmai, ja endog derforuden med deres Sang lovet hannem, og Aften og Morgen bedet til ham, hvilken Dyrkelse vel og bevises alle de andre Guder. Kilde: Knud Leem, 1767: Beskrivelse over Finmarkens Lapper, s. 412f.

Sigvard Kildal Leib Olmai Brödmanden eller Skytternes Gud, til hvis Ære ofres, synges i Noide Sang, og gjöres adskillige Knæfald, for at han skal gjöre beqvem til Skytteri og til at faae den (blandt Finner og Lapper saakaldede) hellige Björn. Derfor sættes denne Leib Olmai paa Runebommen med en Björns Figur. Og for at Ux Acha (det er, Dörqvinden, som alle Pige og Drengebörn fornemmelig tilhöre, skal villig overlevere disse til Leib Olmai, at han kan exersere dem i Skytteri, nyder hun sit Offer og Ære, ved at Drikkevare, slaaes Julenat ned paa visse Steder i Kotten og Gammen. Kilde: Sigvard Kildal, 1730: Efterretning om Finners og Lappers hedenske Religion. Gengivet i Abrahamson, 1807, ss. 446-475.

Johan Randulf No. 23. Kaldis Leibolmay, Biørne-Manden, eller den af-Gud, Som er skikket baade til at holde Beskiermelse over Biørnen, som et helligt Creatur, saa og at give Finnerne Biørn naar hand derom tilspørgis og ombedis. Egentlig betyder hans Navn saa meget som Older-Manden; thi Leib er saa meget som Older-Træe, og olmay det er Mand; fordj at nu Biørnen holder sig al ordinair til Older-skov, for at æde det slags Græs, som der falder, besynderlig een slags, som kaldis Toort, paa Latin: Suncus, over hvilket altsammen den Leib-olmay er een Patron og Beskiøtter effter deris Meening, altsaa meener de ogsaa, at hand er en Beskiermer for Biørnen, som kand beskytte ham, naar de ikke tilforne haver søgt hielp for sig, saa de ikke alleene ikke skal faae ham, mens endog kand hielpe Biørnen til at rive dem i støkker, og som og tillige, naar de ved Runnebommen, førend de gaaer ud for at veide Biørnen, haver ansøgt ham, at hand skal unddrage Biørnen siin Beskiermelse, kand hielpe dem til at faa skudt Biørnen. Kilde: Johan Randulf, 1723: Relation Anlangende Find-Lappernis, saavel i Nordlandene og Findmarkene etc. (= Nærøymanuskriptet). Gengivet i Qvigstad, 1903: Kildeskrifter til den Lappiske Mythologi, Det kongl. videnskabers selskabs skrifter, 1903, no. 1., s. 27.

Hans Skanke Leib-Olmai, Skov-Trold, som Lapperne indbilde sig at raade for Skovene og de vilde dyr som der ere.  Kilde: Hans Skanke, ca. 1730: Recension af alle Lappiske Ord. Gengivet i Solberg, 1945 og i Reuterskiöld, 1910, s. 103. ________ Og som Lappernes næring for resten bestaaer i deres Skjytterie og Veydeskab, samt fiskende af de ferske Vande paa fjeldene; og deres eenfoldighed er saa stoor, at de indbilde sig, at der ere folk i Skovene, som eye og raade for de vilde dyr (bjørnen alleene undtagen), og der ere folk i vandene, som raade for fiskene, hvilke de maa supplicere til, at de ville forunde dem at skjyde og fiske hos sig, derfore skee saa ofte offringer til Leibolmai, det er Skov-guder, og ligesaa til Sjatze-Olmai, som de kalde Vand-Guderne. Kilde: Hans Skanke, ca. 1730: Epitomes Historiæ Missionis Lapponicæ, ParsPrima: Anlangende de Nordiske Lappers Hedendom og Superstitioner. Gengivet i Solberg, 1945., s. 211.

Lars Levi Læstadius Namnet "Leib-Olmai" kommer af lappska ordet leipe (alnus incana Willd.) ett träd, som växer ganska ymnigt i Lapp- och Finmarken. Det tyckes hafva varit ett slags heligt träd för Lapparne, emedan barken deraf tjente dem till många behof. Decocten af barken brukades till medicin i hvarjehanda utslags sjukdomar. När barken af nämde träd tuggas, ger den en brunröd saft, hvarmed Lapparne bereda sina ren-härnor och renbällingar, den tuggade barklagen sprutade quinnorna på sina män, när dessa fällt en björn, och den dödade Björn sjelf skulle dermed begjutas. Med saften af den tuggade barken plägade man äfven rita Figurerna på den beryktade Spåtrumman, o.s.v. Leib-Olmai betyder således egentligen: Alderträdsmannen. h.e. alnus incanæ vir. Men egentliga anledningen till detta namns metaphoriska bemärkelse (Jagt Gud), lärer man hafva tagit af det förenämda bruket, att bespruta den hemkommande björnjägaren och den dödade björnen sjelf med alderbarkslag; antingen då björnjägaren eller björnen eller båda delarne fingo heta Leib-Olmai, allt nog: den besprutade alderba[r]ksmannens andeliga representant, fick också bära samma namn, och så upkom då Jagt Guden. Kilde: Lars Levi Læstadius, 1845: Fragmenter i Lappska Mythologien, s. 47.

Gustaf von Düben Med afseende på Leib- eller Leip-olmak (al-männen), så voro de skogsgudar. De rådde öfver skogarna och dess djur, hvilka voro deras hjordar. Derföre måste man ock af dem söka tillåtelse till all slags jagt och fogelfångst på deras områden, af hvilka hvarje hade sin visse gudomlige egare. Detta var dock icke svårt, ty de voro särdeles gode, men morgon och afton måste de dyrkas med knäfall. De omtalas så af Leem (sidd. 412, 418) och Jessen; men enligt Friis (mythol., sid. 95) herrskade de blott öfver de stadigt qvarblifvande djuren, hvar imot Barbmo-akka rådde öfver flyttfoglarna; barbmo var namnet på det sydliga land, der flyttfoglarna uppehöllo sig om vintern; dit och dädan styrdes färden af deras kung Guorga (tranan), som hade att göra reda för dem. Barbmo-akka, säger Friis, kunna passa till hustru åt Leib-olmai. (Parbmo betyder eljest : brant å-brädd, enligt Lex. Lapp.) — Om man ser till betydelsen af ordet leibe eller leipe (al), så betecknas der med ett hos Lapparne heligt träd, men också metaforiskt blod, af den röda färg som vinnes af trädet. Då denna färg, såsom jag framdeles får tillfälle ofta nämna, var särdeles helig och användes till flera religiösa ändamål, så kan väl i fråga sättas om icke vördnaden och heligheten härledes från blod-likheten. Gustaf von Düben, 1873: Om Lappland och Lapparne, ss. 244f.

Edgar Reuterskiöld Vi kunna dock icke längre uppehålla oss vid dem, utan skola nu med några ord beröra två gudomligheter, som enligt den von Westenska indelningen äfven hafva plats på jorden, nämligen skytteriets gud och fiskets gud. Den förstnämnde kallas Leibolmai. Om denna ger SAMILIN följande förklaring: “kommer af det ordet leib, som egentligen bemärker al, och olmai, man. Men emedan albark, när den varder tuggad eller kokad, blifver röd som blod, ty hafva lapparna begynt kalla detsamma leibålmai, som då efter deras mening betyder en sådan, som råder öfver skytteri, och till honom offra lapparna, på det han skall göra dem lyckliga uti deras skytteri och jägeri.“ Likasom de tre akkorna utvecklat sig ur liknande föreställningar, som på ett och annat ställe i vårt land left kvar i bolvättens gestalt, har denna gud utvecklats ur föreställningen om skogsvättar. Edgar Reuterskiöld, 1912: De nordiska lapparnas religion, s. 94.