Två kämpar (NFS)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Två kämpar

(Ur Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner)

Ragnars mænd.
(Illustration fra Sanders Edda, 1893)

Når Ragnars söner alla voro ur lifvet gångna, irrade det härfolk, som hade följt dem, omkring å olika vägar; och tycktes för alla dem, som varit med Ragnars söner, ingenting bevändt med andra höfdingar. Där voro två män, som foro vida om i landen för att söka, om de skulle finna någon höfding, hvilken du tyckte sig kunna tjäna utan vanheder. Men de foro icke båda tillsammans.

Den händelse har timat ute i landen, att en konung, som hade två söner, fick dödssot och afled, hvarvid hans söner ville dricka arföl efter honom. Till detta gästabud gjorde de sådan inbjudning, att till detsamma skulle komma alla män, som inom de tre närmaste vintrarna finge kännedom härom. Nu spordes detta vida om i landen; och inom sagda tre vintrar tillreddes detta gästabud.

När så den sommaren kom, då arfölet skulle drickas, och den stunden, som därför var bestämd, dä samlades en sa stor mängd folk, att ingen visste besked om huru talrik den var; och voro många stora salar därför iordningställda, och många tält ute i det fria.

När det lidit långt fram på första kvällen, kom till dessa salar en man: han var så stor, att där icke fanns någon hans jämlike. Det såg man ock på hans härbonad, att han hade varit hos förnäma män. När han kom in i hallen, gick han fram för bröderna, hälsade dem och sporde, hvar de ville visa honom till sätes. Dem syntes godt om honom, och de bådo honom sätta sig å främsta bänken; han behöfde för sig två mäns plats. Strax som han satt sig ned, vardt dryck buren till honom såsom till de andra männen, och förekom icke något horn så stort, att han icke tömde det i en enda klunk. Det tyckte sig äfven alla märka, att han icke fann nägot bevändt med alla de öfriga.

Nu hände sig vidare, att till detta gästabud kom en annan man, som snarare var större än den förut komne. Bägge hade de sida hattar. Och när den sistnämnde mannen kom framför de unga konungarnes högsäte, hälsade han dem artigt och bad dem visa honom bänkplats. De sade, att denne man skulle sitta innerst på främsta bänken. Nu gick han till sin plats, och voro de båda främlingarna tillsammans så stora, att fem män rest sig upp för dem för att lämna dem utrymme.

Han, som först kommit, var dock mindre stark i dryckjom; men den senare drack så fort, att han liksom oafbrutet hällde i sig hvarje horn; och dock fann man icke, att han vardt drucken. Fast hellre lät han oförnöjsamt bland sina bänkkamrater och vände sig bort från dem. Han, som förut kommit, föreslog, att de skulle hafva nägot skämt tillsammans, och ville han göra början.

Han lade handen å den andre och kvad denna visa:

”Säg oss om dater dina,
dem vill nu jag höra;
hvar såg du korp å kvisten
kräfstinn af stridens vätska?
Oftare vardt du vid annat
ärende funnen i högbänk
än att du blodigt byte
bar för valens fåglar.”

Nu tyckte sig han, som satt ytterst, angripen genom ett slikt tillmäle och kvad till svar denna visa:

”Tig du, som hemgris heter!
Hvad har händt dig, krake?
Aldrig du något utfört
annat än jag det mäktat;
icke du sågs i svärdslek
svulten ulftik göda,
hamnens häst ej red du,
hvarför vill du då dricka?”

Då svarade han, som först kom:

”Hafvets hästar vi läto
hurtigt å vågsvall ränna,
medan å blanka brynjor
blod kring sidorna stänkte.
Ulfven var ej utan föda,
örat dröp från svalget,
svärden vi härdade hårdt
i Hvednas blod, den röda.”

Och nu kvad han, som sist kom:

”Ingen jag såg af eder
ingen, där öppen vi funno
hotfull varg framför hvita
hästen å måsars vägar,
och vid låten af lurar
framför land vi höjde
rikligt grånade hjässor
högt från rödan skeppsbog.”

Åter kvad han, som först kom:

”Ej vid hornen det höfs oss
här å högbänk tvista,
hvem som kämpa kunnat
käckare än den andre:
stod du där böljorna buro
bränningshjorten till sundet,
satt jag där rårna redo
röda stäfven till hamuen.”

Nu svarade vidare kan, som sist kom:

”Björn vi följde båda
i bardalekar många,
stundom Ragnar; vi stodo
städse som raske kämpar.
Jag där bragnar brottats
i Bolgaralandet varit,
bär ock sår å sidan;
sitt du innerst, granne!”

Slutligen igenkände de hvarandra och voro där sedermera till gästning.