Mythologia Fennica

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

MYTHOLOGIA FENNICA
ELLER
FÖRKLARING
ÖFVER
De NOMINA PROPRIA DEASTRORUM, IDOLORUM,
LOCORUM, VIRORUM &c.
ELLER
Afgudar och Afgudinnor, Forntidens Märkelige Personer,
Offer och Offer-Ställen, Gamla Sedvänjor, Jättar,
Troll, Skogs-Sjö- och Bergs-Rån m. m.
Som
Förekomma i de äldre Finska Troll-Runor, Synnyt, Sanat,
Sadut, Arwotuxet &c. samt än brukas och nämnas i dagligt tal;
Til deras tjenst,
Som vela i grund förstå det Finska Språket, och hafva smak för Finska
Historien och Poësin, Af Gamla Runor samlad och uttydd
Af
CHRISTFRID GANANDER, Thomasson
Philos. Mag. & Sacell.

ÅBO, Tryckt i Frenckellska Boktryckeriet 1789.
På egen Bekostnad.

---

A Ä     B     C     D     E     F     G     H     I     J     K     L     M     N     O     P    R     S     T     U     V     Y     Ö

---

Kongl. Maj:ts

Tro-Tjenare och Professor i Vältaligheten och Skaldekonsten,
vid Kongl. Åbo Academie,
Högädle och vidtberömde,
Herr Mag. HENRIC GABRIEL PORTHAN,

Höggunstige Gynnare!

Med hvad berömvärd nit, beledsagad af de vidsträktaste insigter, Herr Professoren sökt uplysa vår Finska historie, updaga landets ålderdoms minnings-märken, granska, upodla, tilöka och fullkomna Finska Språket, samt stadga dess poësie, därom vitna Herr Professorens utkomna arbeten, som icke allenast äro kända och högaktada innom eget land, utan ock med bästa loford emottagne och granskade af de lärde i Göttingen, London och Pettersburg, samt flerestädes; hvarigenom Hr. Professoren altså hedrat sig sjelf, sin fosterbygd och sina landsmän, samt förskaffat vårt Finska Språk all aktning.

Utom dess har Hr. Professoren satt sine Landsmän i en berömlig medtäflan, at upodla och lära bättre känna sit Landsspråk, som härtils blifvit föga agtadt.

Herr Professorens outtrötteliga Bref-växlingar och täta resor, hafva alla syftat därhän, at befrämja et så lofligt andamål.

Jag, får min del, har förmon, at härmedelst offenteligen tacka Herr Professoren för, nu snart i 21 års tid, gunstigt, så munteligen som skrifteligen meddelte underrättelser och upmuntringar, at fortfara til Finska Litteraturens förmon.

Denna Finska Mythologie, som til större delen är samlad af Hr. Professorens egna skrifter, både trykta och i handskrift varande, mig gunstigt meddelte, gamla Finska Runor, tilägnas vördsammast hel och hållen Hr. Professoren, såsom et vedermåle, huru jag använt Finska Vitterheten til fördel, de undervisningar jag haft äran, at handfå af Hr. Professoren.

Tillika utbeder mig ödmjukast, at detta må få blifva til evärdelig åminnelse af den agtning, hvarmed har förmon at framhärda

Högädle och Vidtberömde Herr Professorens

allerödmjukaste tjenare

Christfrid Ganander.

Frantzila i Siikajoki Socken och
Uhleåborgs Län d. 28 Apr. 1785.

Företal

Finska Mythologien är, så vål som alla andra folkslags, inveklad i många mörka sagor och berättelser om Landets fordna Gudar och Gudinnor, med tillämpningar eller allusioner til naturliga händelser och borgerliga förrättningar, som behöfva sin utläggning och förklaring, hvilken bäst vinnes af Finska, så kallade, gamla troll-Runor; då de jämföras med hvarandra, och til hjelp tages andra Nationers Mythologie.

Våra Finska Runor likna mycket i det Mythologiska eller Fabelagtiga Ovidii Metamorphoses; som ses i synnerhet under namnen Luonnottaret, Louheatar, Joukawainen o.s.v.

Våre Finnar voro dock ej ensamma de, som nyttjat detta inbundna sätt, at föreställa höga sanningar, om Gud, verlden, dess skapelse, naturens ändringar och verkningar, tingens uphof, själens odödlighet, et tilstånd efter döden i et glädje- eller plågo-rum m.m. under förtäkta ord och i liknelsetal, som, för deras sinlighet, bättre kunde fattas och, i brist af skrifkonst, i väl sammanhängande Runor, i minnet bibehållas, alt ifrån hedentimma til närvarande tid; utan nästan alla Slägter på jorden hafva älskat dessa sinnebilder och mythiska sagor. – Alla hedningar hade en otalig mängd af Gudomligheter.

Nästan alla ting i naturen, dalar, berg, trän, vatn, luft hade sin egen vålne, eller, om man skall så säga, Gud.

De Ægyptier, den äldste och lärdaste nation, tilbädo Osiris, Isis, och en outsägelig hop af apor och andra djur.

Phænicierne, de störste handlande i gamla verlden, ärade Baal, Baalsemen.

Chaldaerne, Bel, Mylitta.

Perserne, Mithra, Solen och de 4 Elementerna, såsom Gudomligheter:

Så trodde ock de Araber och Indianer; och et tallöst antal af Gudar, af större och mindre rang, hade de visaste folkslag i ålderdomen, de Græker och Romare.

Dock tillade de sine Gudar och Gudinnor de största och gemenaste laster; såsom, ägtenskaps-brott, afvund, hämd, ondska och grufsamhet, som voro deras vanliga dater, hvilket Homer, Aristophanes och Æschines ådagalägga. Til exempel kan Jupiters och Junos äfventyr vara nog tilräckeligt bevis.

Ehuru de äldste Scribenter, Herodotus, Plato och Aristoteles, antaga den äldre tidens berättelser för helt sanfärdiga och i egentelig mening, och hafva så trodt dem, som de berättas; så hafva dock sednare tiderne ansedt dem för kloka fabler af Allegorisk betydelse, och de vise hafva gjort dem til Physiska eller Moraliska vehiclar, och formerat deraf Philosophiska sanningar, klädde i sinnebilder och Mythologiska Sannsagor. Zeno, den Stoiska Sectens stiftare, var, som det synes, den förste, som utveklade sanningen ifrån dess lindor. Cicer. N. D. I: 14. II: 24. – Närmast bidrogo därtil de Platoniker, efter Christi börd i det 3:dje och 4:de århundrade, hvilka, til at afhjelpa den insmygande hedendomen, förvandlade desse fabler i Allegoriska hölsor, som gömde de högsta sanningar.

Jag kan icke undgå, at här anföra något af det Hr. Abboten och vice Presid. m.m. J. Fr. v. Jerusalem i sina Betraktelser öfver Religionens Förnämsta Sanningar, angående denna sak, skrifver: 2. Del. sid. 15. "Hvarföre skulle Stjernorna allena vara upfylde af Gudomlighet? Någre menniskjor hafva framför andre så utmärkt höga egenskaper, at de omöjeligen kunna härstamma af naturliga människjor; deras ande måste vara af högre art, och de således vara en högre Guda afföda. Efter döden återtaga de sit rum ibland Gudarne; dock behålla de altid utmårkt böjelse för deras förra fädernesland och äro dess Skyds-Gudar t.ex. S. Niclas i Ryssland, Wäinämöinen, Ilmarinen i Finland.

Luft, haf, floder och vädret äro i den grofva menniskans ögon, som icke känner naturens lagar och dessas gemensamma ändamål, så många särskilde magter, som til deras verkningar icke bero af hvarandra; hvarföre skola ock icke de vara fulle af en lika osynlig kraft? – Åter igen nye Gudar – Deras storhet är väl sins emellan åtskild, men de äro sjelfrådande i deras Herradömen, och måste altså blifva ombedne af Gudar och menniskor om deras välvilja. Juno nödgas gifva Æolus goda ord, när hon vil hafva storm på hafvet, och lofva honom til tacksamhet en af sina skönaste Nympher; Neptunus åter finner ganska illa, at Väder-Guden dristar besatta sig med hans element; och således blifver aldrig någon ände på dikter om Gudar och Gudinnor.

Uti Naturen och i hennes eget lefverne, vederfares den enfaldiga menniskjan både ljuft och ledt, både goda och förskräckande händelser, hvilkas närmaste orsak hon icke inser; alt detta kan icke komma af annat, än af sådane osynlige och verksamme väsenden. Så mycket flere blifva Gudarne; altid nye under-gudar, goda och illa görande spöken, vålnader och féer. Trettio tusend voro de redan vid Hesiodi tid. Och alle desse Gudar, så månge de äro, större och mindre, blifva altid människorna like: kunna altså icke dyrkas utan på människjo sätt och bibehållas i deras goda vilja, eller försonas; äro de icke för mägtige, kunna de ock för deras oginhet straffas, och förmås til mera tjenstfärdighet, medelst indragning af deras vanliga offer och lofsägningar. Augustus, at hämna sig på Neptun för en utstånden storm, vågade förbjuda, at uti en högtidlig procession bära hans bild med de öfrige Gudarnas.

Sådane äro Gudarne hos Homerus, sådane voro de hos de uplyste Romare, och sådane äro de i denna dag hos Samojederne och Villarne i Canada.

Sid. 17. Det enda man af dem begärte, var endast tilfredsställandet af närvarande behof och begärelser, samt at få veta sit tilkommande öde – Dygdig kunde man sjelf vara.

Satis est orare Jovem, qui donat & aufert,
Det vitam, det opes: æquum mi animum ipse parabo.

Sid. 39. Genom många Symboliska föreställningar, som til äfventyrs skulle betekna vissa Nationale händelser och naturs verkningar, dem hvarken de eller deras mästare sjelfve mera förstodo, så väl som genom de mångfaldiga diktade små Guddomar och Andar, hade den gamle Religionens sanningar förlorat deras första enfald. Se vidare sid. 27, 40 och Apolog. Conf. Aug. p. m. 229.

Sammalunda utmärka våre Finnar i sin Mythologie ofta naturliga verkningar och orsaker, under flera Guda-namn, såsom til exempel, åskan med Ukko och Ilmarinen, Järnets uphof med Luonnotar – samt ådagalägga en mycken naturlig insigt i naturens kännedom, dels kraft och verkningar.

Sjelfve Götherne i sin äldsta Mythologie komma öfverens i samma idéer om troll i Berg, Sjöar, Dalar, Skogar, Resar och Jättar – som äro aldeles de samme med Romarenas, Grækernas och Finnarnes samt Lapparnes Mythiske varelser.

Vi hafve inga andra spår qvar til Finnarnes, såsom ostridigt de äldste Nordens inbyggares, härkomst, regering och lefnadssätt, än dem man spridda och strödda kan komma öfver och blifva varse i Finska Mythologien, i Finska Språket och i landets uråldriga hemseder

Så vål Finska ordspråk, som Runor eller Poëtiska Sånger, aldeles olika andra nationers, 8 stafvige Rythmer utan rim, gifva anledning at sluta om Språkets fordna häfd – i de förra, är folkets gamla Sedo- och Vishets-lära förvarad; de sednare eller Runorne angå deras Hedniska Gudalära, Metamorphoser, Theogonie, slögder, näringar, vidskeppelser m.m, – Därigenom at desse blott i allmogens minne många secler igenom varit bibehållne och först i nyliga tider, utur dagligt tal samt mundteliga sånger, blifvit fattade i Skrift, har händt, at de i et och annat tyckas vara försämrade; men i dem är ock mycket qvar, som en kännare af språket välbefogad fötter i jämförelse med det man i upodlade tungomål anser starkt ock vackert. I gamla Finska Runor finner man ock, under regelbunden och Sinrik ordaställning, et med Allegorier, Metaphorer och flera sådana prydligheter lifligt lekande snille.

Til at kunna därföre begagna sig af den äldre Finska Poësin, och med nytta, nöje och smak läsa våra Finska Runor, och igenfinna det höga, det vackra, det intagande i de samma, är en Mythologisk kundskap oundvikeligen nödig, Finska Mythologien är en clavis poëseos Fennicæ. Lika så litet som Ovidius, Wirgilius och Homerus skulle förstås, och deras rätta mening, hvartil de alludera, inhämtas utom Mythologisk insigt, och kundskap om Romares och Grækers hemseder; lika så litet kommer man ock til rätta med Finnarnes Runor, utom Mythologie.

I den afsigt, at gifva ljus åt den äldre Finska poësien, har jag gjort den Mythologiske Samling, som jag nu ställer inför allmänhetens ögon, under det jag i flere år genomgått alla tilgängelige, och möjligen i landet existerande Runor, af hvilka jag tillika utplockat flere hundrade ord, til en vacker tilökning til et nytt Finskt Lexicon, med phrases, som nu äfven är under renskrifning.

Under en tid af några och 20 år, som jag samlat och granskat Finska ord, har jag väl blifvit varse, at flere ord til ljud och betydelse äro lika med Grækiska, men huruvida Probsten D. Nils Idman (l.c. p. 39.) rätteligen slutar, at Finnarnes Hedniska Gudalära varit til största delen Grekisk; hvilket däraf skulle bestyrkas, at de fläste Gudars namn äro i Finska Språket främmande och komma intet af Finska ord; det är något som jag, för min ringa del, anser vara betydande tvifvelsmål underkastadt; emedan de med samma skäl, i min tanka, kunde hänledas ifrån Hebraiskan, eller flere Europäiska än lefvande språk. Så väl Stam-orden i Finskan och ändelserne, hvilka äro Finske, som den Mythologiska. Genealogien tyckes bevisa motsatsen; härtil kommer, at samma begrep, som Romare, Græker, Göther, med flere, sig gjort om sina större och mindre Gudamagter, hafva ock Finnarne. Dessutom äro någre Mythologiska namn verkeliga Stam-familiers, märkelige i lifstiden och efter döden ihågkomne personers samt än varande orters namn.

Med den Finska Mythologien har jag ock velat förena den Lappska.

Hvad jag af Lappska Mythologien anfört, har jag tagit af et Manuscript, författadt af Danske Missionairen, Lenart Sidenius, och öfversändt ifrån Öfver-Sallsetter i Astafjorden d. 17 Oct 1726. til Kyrkoherden Johan Tornberg i Jukkasjärfvi och af honom til Probsten mag. Hinr. Forbus d. 1. Jan. 1728. Det är öfverensstämmande med en annan Dansk Missionarii Jöns Kijhldals berättelser.

Lapparne hafva classificerat och rangerat sine Gudar i följande ordning:

1:o Til de Gudar, som äro allerhögst uppe i Stjernhimmelen, eller Öfver-Gudar, räknas Jubmel, Rariet, Radier och Rana-neida.

2:o Til Gudar, som äro lägre ned i luften, höra, Beiwe, Torden, Bjegs-olmai, Gissen-olmai, Akklikkes-olmai.

3:o Gudar, som äro på jorden, räknas Stor- och Lill-Junkker, Leib-olmai, Kiase- olmai, Mader-akka och dess 3 döttrar: Sarakka, Ux-akka, och Jux-akka, Saiwa- olmai, Saiwo-neides, Saiwo-serva, Saiwo-lodde, Saiwo-gwelle.

4:o Underjordiska Gudamagter och Orter äro Jabmiaimo, Jabmi-akka, Nemagwelle, Rota, Rotaimo, Rota-landa, Jamikiatser; hvilka alla i detta Mythologiska Lexicon, under sina alphabeter, kommas at utredas och beskrifvas, efter Danska Missionairen Sidenii upgifter i nämnde Mscr.

För den likhet, som fins i Lapparnes och Finnarnes Mythologie, såsom folks, hvilka synas vara af en Stam och extraction så til Språkets, som fordna lefnadens öfverensstämmelse, (hälft som det är bevist, at Lapparne bodt förut i landet och Finnarne med dem äro befryndade) har jag velat förena bägges Mythologie; samt här och där i detta arbete jämföra dem med hvarandra; och hvarest ske kunnat, äfven visa då och då til den äldre Svenska Mythologien, hvarest äfven förekomma, om icke samma och lika lydande Mythologiska namn, dock dylika idéer. Som hos de bägge andra; hvartil äröfringar, commerce och folkflyttningar måtte bidragit.

Af alla dessa 3, nu under Sveriges Krono lydande folkslags Mythologie, kan aftagas och lätteligen slutas til deras likhet i tänkesätt om Religion; at de trodt själens odödlighet och et annat lif efter detta; som kan ses då man efterslår Tuoni, Jabmiaimo, Manala, Kipumäki, Kivutar o.s.v.

Man skulle förmoda, at af denna Finska Mythologien vinna tillika någon uplysning i Finska folkets historie och geographie; då här och där anföras fordna Sedvänjor, af hvilka många än äro bibehållna, och någre orter blifva updagade, som förut varit föga kände.

At denna Mythologie må vinna det påsyftade ändamålet, at uplysa, samt dess mera trovärdighet och pålitelighet hos Finska vitterhets älskare, bör jag til slut upgifva de källor, ur hvilka jag hämtat dessa närvarande Mythologiska uplysningar, näml.

Af Ol. v. Dalins och Af Botins Sv. R. historie. Af Björners Brew om Finnars, Lappars och Samojeders ursprung. Archtopolitani Disp. de Religione & origine Fennnorum, Upsaliæ 1728. Magist. Christ. Er. Lencquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum – Aboæ, Præs. Prof. Eloqv. Hinr. Gabr. Porthan, edit. 1782.

Biskop Agricola har, som bekant är, i sina kända rim, nämnt Finska Gudars och Gudinnors namn, dem jag ock, ehuru råbråkade, här uptagit.

Finska så kallade troll-Runor, hafva præsterat mig de fläste Mythologiske personers och orters namn, som förklarat sig sjelfve, genom det sammanhang som i dem träffats.

Hvad jag sjelf sett och hört, har jag med all trygghet kunnat anföra.

Denne Finske Mythologie tryckes i qvart-format, för at kunna framdeles biläggas det under arbete varande nya Finska Lexicon.

Om mine värde Landsmän och älskare af Finsk Vitterhet, kunna hafva häraf någon nytta, skall det vara mig en ogemen fägnad.

A

AARNI

en vålne, som tros ligga öfver gömda skatter i jorden; kallas Aarnion haltia, Aarni haudan isäntä, joka makaa Aarteen päällä. Då skatten nedlades, gjordes flere löften, såsom: at en röd tupp, eller 3 fårhufvuden, m.m. skulle offras åt Aarni haudan haltia, eller draken, af den som ville uptaga de gömda penningarna &c. Se Kratti. – Skattgräfvare hafva så väl här, som i Tyskland, hvarjehanda vidskeppeliga uptåg, då de leta efter skatter. Se Fresenii Past. Saml. om Skattgräfvande: de mumla, läsa troll-ord, kasta tärningar af bly, offra, bruka slagruta; och finna sig dock ofta bedragne såsom Alchemisterne.

Aarni ses om Solskensdagar, och nattetid vid eld, i skogar och på backar uptorka och skura sina möglade skatter; ofta höres han skallra sina Riksdalrar, då han är gunstig åt någon melancholisk penningekär.

Dock, oaktadt all vidskeplighet, finnas än ofta här i Finland penninge-gömmor, som blifvit af invånarena nedgräfde dels i förra seculo, då Wenäjän Räikkä, pelko wuosi var, eller Ryssens fiendtliga infall befarades, 1656. (Se Finska Ajan-Tieto), dels i sednare krigstider omkring 1713 til 21; kanske också af någon gammal Penninge-Gud, som af afvund och illvilja frivilligt nedgräfvit sina pengar och redbarheter, på det hvarken barn eller slägt måtte efter döden få någon del af deras svett och möda. – Ännu händer någon gång, at med notdrägter utur insjöar fås hela penninge-kistor, hvilket händt för någre år sedan i Pijppola här i Sijkajoki Socken. I Kemi och annorstädes har funnits, efter stora Ryskasegden och än i våre tider, i gropar nedgömd Spanmål i skogarne. Se Haltia.

Af Aarni, såsom rikedomars och skatters gömmare, synes Arilstider fått sit namn; såsom de äldste i verlden och de sällaste fordom varit i Jothanhem (Jothers, de Finnars land) långt förr, än Krake fådde guld och et så dyrbart mjöl dambade af Frodes qvarnar, mjölk lopp i floderne och ekarne svettades honing.

AATES

eller Audes; en Finsk Drott, om hvilken v. Dalin säger, at dess dotter var gift med Wisbur, son af Wanlander och "Drifva, en dotter af Finska Höfdingen Snö eller Nieu; och vidare: Wisbur emottog efter Fadren Wanlander Upsala öde, och förlikt med Finska huset gifte sig med Finska Drotten Athes eller Aude den rikes dotter, som födde honom Sönerne Gisl och Audr (i Finska Krönikan kallade Gris och Amund), men snart förskjuten måste med dem resa hem; hvarpå Wisbur med en annan qvinna aflade sonen Domalder: den Finska Hulda gaf då åter förbannelser, med hvilka Gisl och Audr sändes til honom, at utkräfva åtminstone Modrens morgongåfva, som var tre stora byar och en guldkädja. Resan var dock fåfäng, oaktadt Gudarnas försäkran: at Ynglingarne från den stunden skulle sins imellan strida och guldkädjan en gång blifva en bane för den ypperste man i deras ätt. Modren Hulda ville med vidskeppelser fördärfva Wisbur; men sönerne gjorde det med vapen: de sköflade i Sverige och anstälte upror, hvarvid Fadren en natt blef innebränd vid år 340.

Men Domalder, Wisburs Son af andra giftet, ärfde dock sin Faders rike tillika med kriget, hvarigenom han intog många länder och kallades Jota-Dolge eller Finnars förföljare. Finland kallades ock fordom Jätteland.

Domalder blef offrad åt afgudarne för missväxt vid år 365. Denne hungers nöd orsakade en stor folkflyttning ur Skandinavien, Wiliner, Wendler eller Bergfinnar drogo ned åt landet in i Skåne, sedan anförde af Ajo til Småland, och vid år 370 til Gottland, samt sedan til Tyskland." Finnmarkken i Småland, och Gottländska Språkets sträfhet, äro bevis til Finnarnes därvaro. Se Vinder, Joter, Jättiläiset, Drifva.

AATINS

barn, Nordens äldste invånare, se Jätit.

AHTI

En Sjö-rå, som gaf fisk och anropades af vidskeppelige Fiskare. Kanske Lapparnes Akte eller Ahti, den Lapske Afguden Stor-Junckarens Hustru, (Se Veden-emä) Finnarnes Akka. De Grækers Actæon, Pan, piscatoribus & venatoribus favens, synes vara den samma.

AHIKAINEN

Se Ritikainen, den samma som Ahtolainen.

AHTOLAINEN

En stygg ond vålne; et troll, som bandt ormar om sina gärdsgårds-störar, i stället för vidjor. Ödlan kallas därföre i Runorne: Ahtolaisen aidan wittas.

AJATTARA

Ajattarot in pl. Skogs-Spöken – Priapus. En ond förskräckelig vålne af könet i skogar: förvillade Skogsmän och jägare: nämnes i Finska Bibel-version i plurali 3 Mos. B. 17. v. 7. Ej pidä Ajattaroille uhrattaman – i Svenska öfversättningen: åt djeflomen – Se Hattara.

AKKA

Ukkos Hustru: en mägtig Gudinna, jämföres med J. Maria, och tyckes vara den samma i medeltiden. I Runor heter det om Mehiläinen:

Pistä siipesi simaan,

Toinen siipesi meteen,

Akan wanhan wakkaseen;

Tuo sitten simoa tuolta...

och straxt därpå anropas Mariatar. Se Ukko.

AKKA

äfven en Sjö-Råderska, Hafs-Fru: bodde vid et sund; hon kammade eller borstade sig, och då därvid hände at en tinne eller borst flög i sjön; blef däraf genom böljornes skummande en tomt-orm och metmaskar. Se Ahti.

Akka Salmen Korwallinen

Oli päätään sukiwa,

Hapsiaan harjaawa,

Pii harjasta pirahti

Lawialle lainehelle,

Selwälle meren selälle...

Se Syöjätär.

AKKA

wanha Kaiwo-Keträ, en flitig käring i spånad och väfnad; planterade furun och tallar. Se Sämsä och Wennon-härkä.

AKLIKKES-Olmai

trenne Gudamagter hos Lapparne, lägre ned i luften, til hvilkas ära lördagen och Söndagen hölts helig. De fleste Lappar hafva helgat Fredagen Sarakka, Lördagen Rariet och Söndagen de 3:ne Aklikes-olmai til ära. Därföre när Lapparne hafva försedt sig med Fredags- Lördags- och Söndags-arbete, hafva de gifvit offer i förlikning. Sidenius.

ALAMAN-Järvi

samma som Aloen-järvi, Fennorum Lerna malorum sive Styx; en eldputt, där elden fants sedan flere varp dragits; skall finnas ytterst i Lappmarken, äfven af samma namn i Pudasjärvi, Pedersöre, och Ilmoila Soknar i Österbotn &c.

Uti en gammal Runa, där det berättas om eldens upkomst, genom det at Ilmarinen flintade eld af en orm, säges, at gnistan flög keskelle Alaman-järwen:

Iski tulta Ilmarinen,

Wälkytti Wäinämöinen,

Ylhännä Taiwoisessa,

Eläwällä ennuxella,

Kirjawalla kärmehellä,

Kirpaisi kipuna yxi.

Läpi Taiwoisen yhdexän,

Taiwas puolen kymmenettä.

Meni ajna mennesään,

Wieri ajna wiertessään

Keskellen Alaman järwen,

Nieli tuon tuli Soroisen...

ALOEN-järwi

Finnarnes Styx, i högsta Lappmarken. En eldpuss; där elden fanns i en sarf. Då Ilmarinen och Wäinämöinen slogo up eld, for en eldgnista i Alue-träsk, som deraf 3 gångor i sommarn uptorkades, så at Stengruset på botnet syntes. Där drogs sedan not, at upsöka elden; först med en not af bast, och man fångade väl fisk, men ej den hvari elden var; sedan gjordes en annan not af lin och hampa: J. Maria rodde och Wäinämöinen satt i styret; noten drogs mot och med strömmen; och då fångades en krampfisk; men hvarken Wäinämöinen eller Maria tordes gripa den. En svart karl 3 tum hög steg då up från hafvet, som hade stenskor, en hjelm af flinthårda hällen, långt hår til hälarne och skägg alt til midjan: han släkte med bara händer Krampfisken, fann i den en lax, i laxen en gädda, i gäddan en sik, i siken en sarf, i sarfven et rödt nystan, i nystanet eldstrimman och elden, hvars sveda och värk sedan manas och hänvises til Kipumäki.

ALWA-järvi

En insjö vid Kammola hemman i Wijtasaari Socken, där rudera funnits vid en källa af fordna tiders åbyggnader djupt in i jorden, vid hvilkas gräfvande flere blifvit illa betagne, samt sårade med blemmor och utslag på kroppen.

Denna Alwa-järwi insjö såsom ock Pudasjärwi Sjö äro förr besökte af Tavastlänningar för fiskeri: – Krono-skyttar hafva först nedsatt sig här på orten. Af de 3 första som här stadnat at bo har en hett H. Leppanen, den andra uptagit Urpela hemman vid Kiwijärvi Sjön, den 3:dje med tilnamnet Hassinen stadnat vid Alwa-järvi forssen, och förmenas, at alla desse varit Savolax-boer, hvilka uppå någon viss årlig ränta bekommit Kongl. tilstånd, at uptaga denna ort.

I en gammal Runa om eldens upkomst heter det: Tuosta tuo tuli soroinen, pahan tehtyä pirahti, Alwejärwen ala päähän...

ALUEN-järvi

eller Ljemon-wesi, en så eldhet Sjö, at ock Sjöfoglarne där ömkeligen qvidde:

Koskelot kiwuttelexen,

Keskellä Aluenjärwen

Tuon tuiman tulen käsissä,

Waiwatessa walkiaisen.

AMUND

den 6:te. Sextus Rex Finlandiæ, vestes pelliceas, quæ tum in usu erant, auro argentoque distingvi curavit, vestes autem corpori proximæ a capite ad calcem cohærebant. Messenius in Chronic. Finland. Mscr. Limnels Disp. de Tavastia p. 17. Præs. Hinr. Hassel, Aboæ.

ANTERETTOIN

Löylyn-haldia: en bad-patronessa, som förvarar sår, at ej värman i dem ingår. Se Auterinen.

ARNGRIM

Audins Präst i Finland. Se Aate.

ASAR

Se Esiwalda.

AUDE

Se Aate.

AUTERINEN

Bad-qualme. Finnarne äro mycket rädda, at badångan skall gå i et öppet sår, hvarföre de hafva Löylyn Sanat eller Synty, som äro Signelser til bad:

Löyly poika Auterinen,

Auterettären tekemä,

Hiki wanhan Wäinämöisen,

Herran hengestä hywästä.

AUTERETAR

& Auterinen: så kallas badet i Runor, och anses för botande och sundgörande Gudomligheter; ty Finnarne viste ej af bättre medicament än badstugugång.

ÄHKY

en sjukdom med bukref, troddes vara Äimeröises Son.

ÄJÄTÄR

en af Juuttaas döttrar; däggade ormar.

ÄIMÄTÄR

en stolt mö, blef hafvande af vårvädret; födde vargar.

ÄIMERÖINEN

ordsak til ref, Ähkys fader.

ÄMMÄN-Koski

Se Qwena ström och Cajana.

ÄRJÄMÖINEN

en kall buse, med rimfrost, stel och skyf; härmed förstås en sträng alfvarsam vinter. Se Puhuri och Hyytämöinen.

B

BEIWE

Solen: Lapparne räkna Solen ibland sine Gudar, som äro längre ned i luften. – De offrade åt Solen, på det hon skulle skina väl och befordra gräsväxt och hvita Kreatur, samt åto gröt om midsommars qvällen Solen til heder; de offra ock åt Solen för åtskilliga Sjukdomar, besynnerligen för mangel på förstånd. Lenardt Sidenius.

BERG-Finnar

Se Aate, Winder, Jätit, Joter.

BJARMER

Se Jumala.

C

CAJANA

De Gamlas Qwenland, eller Amazoners land, fingeras hafva fått namn af Janus, en afgudabild, som nedslutit utför Ämmänkoski, då Finnarne ropat; Ca – Janus! Se Janus! jämför Qwenland, Qvenaström.

Cajana Slott är funderadt i K. Carl IX tid 1606 af Clemens Eriksson, mot Ryssarnes anfall, 15 mil ifrån Ryska gränsen. 1716 in Jan. intogs det af 4000 man Ryssar. Se Ol. v. Dalins Sv. R. hist. 3. D. p. 562.

D

DOMALDER

Se Aate, Joter, Jätit. Domalder hämnades grymmeligen Finnarnes trolöshet emot sin Fader, däraf blef han kallad Jota Dolgi eller Finnarnes fiende.

DRIFWA

Finska Höfdingen Snö eller Nieus dotter af Fornjoterska stammen, Wanlands, den 6:te Upsala Konungens af Ynglinga Stammen, gemål; Wisburs moder, som hon födde i Finland; hon förgjorde sin man. Se Aate.

DUMBR

Konung i Öster- och Wästerbotn. Se Verelii not, ad Herv. S. p. 27. Han regerade vid pass A. C. 867. Messenii Scond. Illustr. T. X. p. 4. Pet. Nic. Mathesii Disp, de Ostrobotnia p. 3 & Stecksenii de Westrobotnia p. 15.

E

EGRES

skötte ärter och bönor, rofvor, kåhl, lin- och hamp-växten.

ENARA

träsk, en af Sveriges urgamla gränsor, längst up i Lappmarken.

ERÄ-pyhä

offer-hälla i Orihwesi, af samma sorte som Lapparnes parse-ware, Se Uhri-paikka.

ESIWALDA

kallas all öfverhet af Finnarne. Grefve Bonde, i sit tal om Finnarnes härkomst uti Kongl. Vitterhets Academien, skrifver Aesiwalda, som han deriverar af Asar, eller de sednare Nordens inbyggare, Som kommo från Asien under Oden den yngres anförande.

ETELÄTÄR

Sjelfva Sunnan-vädret, anses per allegoriam, som en ljuslig och vän Mö, och kallas Etelätär neiti nuori. Hon anropades af Hofslagare eller hästgällare, at svalka luften ifrån Östan och Wästan. Bön til henne lyder sålunda:

Etelätär Neiti nuori,

Ijätäk ijästä pilwi,

Nosta lonkka luotehesta,

Syrjin yhtehen syseä,

Lomatuxen loukautak,

Sada mettä Taiwoisesta,

Sima pilwistä pirota,

Teoxillen tehtäwillen,

Panoxillen pantawillen

Se Rana-neida.

F

FINNAR

Se Winder, Wiliner, Aate, Joter –

FORNIOTI

eller Fernioti, är sammansatt af Jotun eller de Joter, som fordom var Finska folkets namn; härmed öfverensstämmer, hvad Suidas nämner om et folk, som kallades Ιουθουγγοι, hvilket synes hafva bodt i negden af floden Ister, som nu kallas Donau. Fornioter var Konung i Jättaland, som kallades Finland, i Qvenland eller Terra Amazonum beläget öster om hafsbotn. (Peringskjölds ättartal, Genealog VIII p. 86.) Se Kare.

I Swewernes ställe nalkades Nya Schyter från Mithridatiska bullren til Scandia.

En vördig Husfader Fornioter, förmodeligen af Jumalers ätt, nedsatte sig i en del af Jotnahem, som då kallades Kuenland, nu västra Ryssland, Finland, Österbotn. Se Athe.

FROSTI

en Finsk Kung. I K. Frostes tid gjorde Svenska Konungen Agne anfall på Finnarne. Sic enim Sturlesonius in vita Agni Expeditionem bellicam suscipiebat in Finlandiam, ubi proelium committebat cum Froste Rege Finnorum, quem superabat acie. Schefferus in Lapponia C. 6: p. 49, 50.

G

GYLPHO

Svensk Konung, men til sin härkomst en Finne, ty han var Finska Konungen Ferniottis Sonason. Loccenii hist. Sv. Lib. I. p. 2.

H

HAARNI

et Ähkys tilnamn, it. samma som Aarni – menes Haarni hautoja sywiä. R.

HAGA

gods, Ugglarne tilhörigt, i Janakkala Socken i Tavastland; var först ämnadt til Slott. Et högt berg.

HAKOISTEN

linna, vid Haga gård; en djup graf som där finnes, är märke därtil. På 2:ne ställen i Hattula, i Säxmäki och 1/4 mil ifrån Tavastehus emot Norden vid en liten sjö, ses ännu rudera af en mur, uprest af ofanteligen stora stenar, i nog lång sträcka; ehuru nu mera något lägre än tilförene.

HALLGRIM

en Reese, dräpt af Domar, i dess egen kula. Se Mjehen-Syöpä och Kuippana.

HALTIA

en Rådare; ande, som troddes finnas särskild för hvar menniskja, hvar tomt, hus, skogslund, sjö, penninge-gömma och berg.

Denna tanka, om en rådande och en menniskja medföljande ande, har blifvit bibehållen ifrån äldre tider – Se om Petri ande Act. 12: v. 15. och i våra Symboliska Böcker är det uptagit i morgon och afton-bönerne.

Item: Haltia, är en menniskjas kynne och naturell samt hardiesse; t.ex. säges: Sillä on kowa eller hywä haltia, karhia luonto, han är modig, orädd.

Aarnen-haudan haltia, Draken eller Penninge-skratten, som låg öfvar nedgräfna skatter. Denne Aarnen-haudan haltia kan förliknas med Thrain i Svenska Mythologien. Et troll, som uti sin graf förvarade sin Rikedom eller en stor skatt, som därföre var svår at röra.

Denne var också efter sin död förskräckelig för den eld och rök, som han pustade ur sin graf; hvilket kan syfta på de lysgubbar (Errones, ignes lambentes), som synas på sådana ställen.

Huoneen-haltia, samma som Tonttu. Se Tonttu custos, præses Domus.

Weden-haltia, en ande i insjöar, som skulle blidkas af fiskare. Hans elaka anslag förhindrades genom fjälspeck, tran. Se Weden eukko eller Emä.

Wuoren-haltia, Bergs-rå. Se Wuoren-wäki.

Wuoren-haltia hupia, en Hijen heimolainen, Hiisis frände, och Wäinämöises, Eldgudens, compagnon vid järnsmide.

HATTARA

paha hattara; en troll-kåna i gamla sagor; nästan samma som Ajattarot och Lemmas, v. infra. Kallas i Finska käringa-sagor paha hattara, för dess okynne. Item Hattarat, bångstyrige jättar och Himmels-bestormare. Hattaroita hallitseepi, håller styr på bångstyrige Rimthussar. Prov. Ei tiedä Jumalakaan kuinga kurjaa pitää, hattaraa hallitsee.

HÄRKÄ

eller Mulli, En rätt märkelig Mythologisk Oxe, mycket lik de Separatisters och Chiliasters, hvaraf de tänka hålla et fett gästabud på jorden, utan tvifvel i sällskap med Troglodyterne, sedan de få et jordiskt herravälde.

Finska Runorne beskrifva denna Oxe ofanteligen stor, så at dess hufvud rördes i Tavastland och svans fläcktade i Tårneå. Dermed förstås altså förmodeligen Karlvagnen. Svalan flög en hel dag ifrån manken til svansändan, och Ickorn sprang en månads tid imellan hornen, utan at hinna sitt mål.

En liten svart karl slagtade honom, hvaraf fecks 100 såar kött, 7 båtar fulla med blod och 6 tunnor talg eller fett, hvaraf smörjor gjordes, därmed man läkte bränsår, m.m. Runan berättar:

Hätkä kaswo kaunihisti (aliis, kainuhussa),

Lihoi mulli lijotengin,

Pää häly Hämeen maassa,

Händä torkku Torniossa:

Päiwä kauden pääsky lensi

Häpeheldä hännän päähän;

Kuukauden orawa juoxi,

Härjän sarwein wäliä,

Eipä wielä päähän pääsnyt,

Ensingänä ennättänyt;

Hajettiin Tappajata...

Mies musta merestä nousi...

Ensin wäänsi polwillensa,

Sitten käänsi kyljellensä,

Sijtä siirsi seljällensä.

Saatijn siitä saalihixi,

Sata saawia lihoa;

Werta seitsemän wenettä,

Kuuta kuusi tynnyriä;

Täst on woitteet otetut,

Tästä kahteet katotut,

Jolla wihat wiskotahan,

Tulen poltot poltetahan,

Tulen woima woitetahan,

Tulen pahat paratahan...

HÄRJÄN-pyry

En Ström, Hämeen Linnan takana, på andra sidan om Tavastehus: förekommer i Runor.

HEIMDALLER

vishetens Präst på Saaris i Finland.

HELAA

den årstid, då Pingst-högtiden infaller i Maji eller Junii månad, hvaraf Christi himmelsfärd kallas Hela-Tuorstai och Pingst Heluntai. Finska folket, i Synnerhet i Tavastland och Åbo anställa då lekar, Hiippa kallade, enke-lekar, m.fl. dansa kring eldar i åkrar och gröna parker o.s.v. Tyckes träffa in med Grækernes ανθεστηζιων och αλωα, arealia – hvarom Suidas. De lust-eldar, som på flere ställen i åkrar och på öpna fält göras, kallas på Finska Hela walkia, vid hvilka brasor de sig roa, i synnerhet i Tavastland uti Hattula Socken, med godt öl under musik och hoppande. Elden flintas ej altid up; utan tages med gnidning af trän, såsom villarna göra i Norra America. Detta sker hälft då man underhåller rök på åkern vid koernes fållande. En sådan eld anses för helig, och kallas på Finska Kitkan-walkia.

HELKA

utan tvifvel Helga, el. Olga, aliis, den heliga Helena. Finnarne beskrifva henne, såsom hywä, priski, warsin walittu waimo. d.ä. hon anses för en ganska god utvald Qvinna och vis Gumma, at, jämte Maria, dämma blodsår efter järnskador; Se Luonottaret, hennes döttrar. Hon anropades, at tilbinda blodsår, på följande vis:

Tule tänne tarwitaan Helka waimo hempiätär, Tukis multa turppailla, Maan saroilla sammaltelek Reikeä rewennyttä, Peitä pienillä kiwillä, Ettei maito maahan pääse, Puna peltoon putoa.

Kom hit, här behöfves Du väna qvinna Helka, Stoppa til med muld torf, Mylsja med tåteltåfs Det uprifna hålet, Täck med små stenar, At mjölken ej må nedrinna, Den röda bloden drypa i åkern.

HELWETTI

Plågo-rummet för de osälla efter döden; dit, och til Kipumäki, hänvisa ock troll ofta plågorne. Deriveras af Svenska ordet Heel, som emottog dem, som ej voro märkte i tiden med Sverds (Geirs-uddi), och sägnade de döda, som lefvat väl.

HERHILÄINEN

(En Bålgetinge) i Runor; upkom då Karilainen stötte med sin häl i jorden. Se Karilainen.

HIIDEN

eller Hijjen Emäntä; Hijsis Stygga hustru; af dess sträfva hår togs strängar til Wäinämöises nya och märkeliga harpa.

Kust' on kielet kantelossa?

Jouhista hywän orihin,

Hiuxista Hijjen emännän,

Weden wahoista walitut,

Se Hijsi.

HIIDEN

eller Hijjen HEIMOLAINEN, Hijsis Slägtinge och anförvandt. Wuorten- haltia Hupia rectius, Upia, en som förvarar och gömmer malmstreken i berg – Bergs-rå.

HIJJEN-HEVONEN

en helfvetes Fri-trafvare, hvarpå troll och sjelfva Pesten skjutsades til afgrundens klippor. Pesten (Rutto) får denna skjutshäst på följande sätt:

Lähe kumma kulkemaan, Maan paha pakenemaan, Ihosta alastomasta; Kyllä mä sullen annan kyyin Ja annan ajo hewosen, Jonk ej kynnet jäällä nuljak, Jalak räiskyk kalliolla, Sija tuonne kunna käsken, Otas Hijjestä hewonen, Warsa wuoresta walihtek, Kotiis männäxesi; Kuin sinä liet kyytiä kysywä, Anowa ajo hewosta: Tunnema sinua manoan, Ajoaxes hyvästi, Tuonne Turjan kallioon, Wuoreen teräxiseen; Aja sitten kalliot kowastik, Pesät Hijjen pelmuutak. Kotiisi männesästi Hijjen hirmu kankahia, Ikusseen helwettijn, Jost et kuulu kuuna päänä Ilman sinä ikänä: Mäne sinne kunne käsken Lapin sysmän synkiään, Pohjan pellon penkereen, Mäne tuonne kunne käsken Pimiäseen pohjolaan.

Far tilvägs du underliga, Fly du landsplåga Ifrån det nakna hullet; Nog skall jag ge dig skjuts, En häst at köra med, Hvars hofvar ej flinta på isen, Hvars fötter ej snafva på hällan, Kör dit jag ber dig, Tag häst ifrån blåkullan, Välj dig en fola ifrån berget, Til din hemresa, Om du frågar efter skjuts, Och begärar en trafvare: Jag manar dig dit, Så at du må köra friskt, Dit til fjälls i Norrige, I ståhlhårda berget; Kör sedan hårdt på hällarne, Häf Blåkulls ugnarne huller om buller. Då du far hem. Efter blåkulls hiskliga sandmoer, Til den eviga afgrunden, Hvadan du ej hörs någonsin, Ej heller syns i evärdeliga tider: Far dit jag visar dig, In i Lappmarkens tjockaste skog, I nordens åkerbrink, Far dit jag ber I den mörka Norden.

HIJJEN-HIRWI

de Göthers Alpandir, et ohyggeligt djur, på hvilket Sigurd ridit. Peringskjöld gör det til en Elephant. I Finska Runor är det en elg; Hijsis tamde dragoxe. Af des tagel togs äfven harpsträngar til Wäinämöises välklingande harpa. Hiwuxista Hijjen hirwen, karwoista merikateen.

HIJJEN-IMMI

en Hijsis hus-jungfru, en dugtig möja; också af dess sträfva tagellika hår tog Väinämöinen strängar til sin harpa.

Teki harpun hauwwin luusta,

Kandelen kalan ewästä,

Pani kielet kandeleseen

Hiuxista Hijjen-immin,

Jouhista uwet orihin.

HIJDEN-KIUKAAT

eller luolat, i Björneborgs Lähn, stora stenrösar eller Jättegrafvar, dylike, som ock finnas i Österbotn; förmenas vara af Hijsis slägt och afföda upstaplade, dels nedfallne boningsrum, dels Grift-ställen ifrån Braune-åldren; hvartil märken funnits i de qvarlefvor af karl- och häst-rustningar, som ibland aska och bengrus träffats under desse stenhögar, hvilka finnas på ansenliga högder i skogarne – Se Jätit och Åbo Tidn. 10:de årgången för år 1783, p. 186 – och 9:de årgång, för år 1782, sid. 221 och följ.

HIJJEN-KISSA

Se Kipinätär.

HIJDEN-LINNA

et upstapladt berg, af Hijsi utsedt til Slott i Paldamo – Se Kalewan pojat.

HIJJEN-LINTU

i.e. Ampiainen, så kallades Getingen, och ansågs för en blåkulles fogel.

HIJJEN-PESÄT

Bergstrolls boningsrum, Se Hijjen-Kiukaat och Hijjen hevonen.

HIJJEN-RAKKI

En helfvetes hund, cerber, furie –

HIJJEN-RUUNA

en underjordisk häst. Se Hijsi.

HIJJEN-WÄKI

alt Hijsis husfolk, en gruflig skara af plågoandar, som uphetsas af troll på dem de vilja illa. Voi Hijjen väki är en af små-svordomarne.

Hijsi hade et väl försedt hushåll: hus och hem, hustru och barn, hästar, hundar och kattor, som alle voro af et argt kynne och likadana med sin husbonde.

Hippa var en af Hijsis döttrar, som i lag med Kalma gaf brådtom åt tjufvar, at återhämta det bortstulna. Se Kipinätär; och alle föregående artiklar under Hijjen och Hijsi.

HIJLITÄR

En af skogs-dejorna i Nordanskog, som skulle förtaga svedan af brännsår. Hon anropades vid dylika eldskador således:

Palon Tytti pohjan neiti

Hijlitär Tapion waimo,

Tuo polwin porossa pyöri,

Kypenesä kyynärwarsin.

Oris juoxi Pohjolasta,

Jonk on lampi lautaisella,

Wesi selwä selkä luula:

Ottipa sijtten hyytä,

Otti jäätä jähdyttöä,

Suusta Pohjolan orihin

Tuolla hyyllä hyywytteli

Tuolla jäällä jäähytteli

Paikkoja palaneita

Lihan tuiki tullehita.

HIJSI

En mägtig Gud eller Gudinna, som fredade för skogsdjur, men var i sig sjelf förfärlig; dyrkades på flera ställen i Finland, hvarom än vitna orter nämnde efter honom, til åminnelse af dess dyrkan: t.ex. Hijden-wuori, Hijden linna &c. Hijsi är til namnet mycket lik de Ægyptiers Gudinna Isis, Osiris syster och maka, bägge födde af Saturnus; bonarum artium, morum & agriculturæ promotores.

Se Wennerdahls Mythol. och Suidas.

Hijsi ansågs för en grufvelig stark Jätte, grym och förfärlig; hvilken dref Björnar och Vargar som lamb. Agricola säger: Hijsi metseleist soi woiton. i.e. Hiisi de feris largitus fuit victoriam.

It. med Hiisi förstås så väl Blåkullan, som Hin Onde, då det säges: mene hijteen, far til faners; mistä hijjestä se tuli, af hvilket elakt rum kom han? jo sen hijsi wei: woi hijsi toki, det var Hin – vox indignantis & admirantis.

Hijsi är af flere slag: 1:o Wesi hijsi, 2:o Mettän hijsi, 3:o Wuori hijsi eller Hijden wäki – desse alla, näml. vatn-, skogs-, bergsrån, tro trollen sig kunna uphitsa och utcommendera, at qvälja och plåga i synnerhet tjufvar, at göra en döf, blind, darrande, och med flere sjukdomar behäftad; en sådan önskan är denna:

Ken katehen Kahtonowi, Silmin kierin kexinöwi, Ken kuujalla kuunnelwoo, Wälillä wäjystänöö, Hiijen hursti hurmehinen, Korwiin kohettuoon Korwin kuulemattomaxi.

Ho som afvundsamt ser, Koxar med sneda ögon, Den som lyss på tåget, Lurar på vägen häremellan, Hin ondes blodiga duk, Må svepas om hans öron, Så at han blifver döf.

Hijsi eller Hijttis, anses för Hijsis fula och stygga boning. Et hiskeligit ställe; helfvete. Run. Hijden hijli huonet – Flere orter i Finland, hemman och sjöar bära namn af Hijsi – i Pijkis och i Paldamo Hijsi och Hijttis i Åbo Stad en gård, Hijdenala i Pemar, Hijttis i Janakkala, Kimito och Lojo, Hiiden kangas i Nousis, Hijden wesi och Hijden wainio i Wichtis &c. Se Kalewa.

HIJTEIN-KIRKKO

vid gamla Kunga-Sätet Saaris i Wirmo Socken, vid berget Isomäen wuori, Hijtein Kirkko, i.e. Templum Deorum sylvestrium; där finnas stenar satte i den ordning, som Tempel brukade grundläggas och upmuras.

HIJTOLAINEN

eller Hittolainen, et elakt bergstroll af Hijsis familie, hvars sträfva hår förvandlades til ormar; hvarföre ormen titleras: Hijtolaisen hiuskarwa, Pannahaisen partakarwa.

HIPPA

(Ylimmäinen Metän Kuningas) Faunus el. Pan, den förnämste Skogs-Gud, kanske den samme, som titleras Kuippana; skulle drifva Skogsdjur i giller och fällor, hvarom han anropas således:

Kuippana metän kuningas, Metzä Hippa halliparta, Kulettele kultiasi Mieluussa Mehtolassa, Käyttele hopeitas, Puhalla punainen lanka Poikki Pohjolan joesta, Sini lanka siuwwauta, Tulla suurta tulla pjentä, Wiljaa monen muosta, Kynttä kaiken karwallista, Lapin laajalta mäeltä Nijn säs tu-u tuonnempata Laajasta Lapin perästä &c.

Kuippana du Skogens Kung, Du Skogens lustige Gubbe med skiftande skägg, Led dina guldvärda djur I den nöjsamma skogen, För an dina silfverdyra Kreatur, (i synnerhet Räfvar), Blås ut rakt dit röda garn Tvärs öfver ifrån Nordens elf. Svinga den blåa tråden (tvinna), At både stora och små djur må komma, Villebråd af många slag, Klordjur af alla färgor, Ifrån Laplands vidsträkta högder; Hämta dem längre ifrån, Ifrån det vidlyftiga Lapplands yttersta vrå. –

Hiippa, en lek om våren. Se Helaa.

HILLERWO

en Utter-Gudinna, Saukon oma Emuu. Bodde vid forssar, bäckar och källor; skulle gifva uttrar; kallades ock wejen ehtosa Emäntä; en rik och gunstig vatu-fru; dess man var Juoletar.

St. HINRIK

En Lärare ifrån England; kom til Sverige med sin Landsman Cardinalen Nicolaus Albanensis 1153, och blef af honom förordnad til Biskop i Upsala. Han fölgde med Erik den Helige til Finland, där han omvände och döpte många hedningar, och styrkte dem, som af Eriks vapen redan voro tvungne til dop och Christendom.

Men när Hendrik på Svenskt sätt ville gästa på et gods, som tilhörde Lalli, en förnäm Finne, och i ägarens frånvaro uttog det han behöfde, blef han af den förtörnade Lalli öfverfallen och ihjälslagen på isen i Kjulo träsk, först på året 1158. Lalli afhögg St. Hinriks tumm, hvarpå var en gullring, som flög på isen, men glittrade fram om våren, då den gjorde mirakel och en blind, som först blef den varse, feck sin syn igen. Samma tumm, är nu et insigne i Åbo Dom-Capitlets Sigill.

Detta dråp gjorde Henrik til en Martyr och uphögde honom til et Helgon. Påfven Adrian IV utgaf en Bulla, at St. Henrik skulle blifva Canonicerad, och d. 19 Januarii, kallad Hindriksmessa, skulle hans åminnelse heligt firas, och St. Henrik antagas til Sveriges och Finlands Patron. Hans graf i Nousis kyrka, tre mil ifrån Åbo, blef mycket besökt. Hans åkallan troddes bota sjukdomar och hela kropps bräkligheter. Dom-Kyrkan i Åbo blef invigd på Unikangar til hans ära, och hennes underlagde Bönder kallades St. Henriks Landtboar. St. Henriks bild i Lebens grösse fins af träd, med Biskops mitra, i Pedersöre kyrkas väkenhus.

Se Lalli och Rändämäki.

HIPPA

en Skogs-Gud. Se Hiippa – En annan vid namn Hippa anses för Hijsis dotter, Som skulle plåga tjufvar, hvarom Runan säger: Hippa hijjen tyttäriä – warkahani wartaxi, omoani ottamahan. – Se Hijjen väki, Hijsi, Kipinäter.

HIRMU

en förskräckelig Jätte; fördref colique. Hirmu kourilla kowilla, kaikkiwallan kahleilla.

HITTAWANIN

eller hittavainen, dref, lik en Jagthund, de rädda hararne fram; anropades som en Gudamagt, för at gynna Jagt och djur-fånge i Careln.

HITU

Hijjen neitosia eller Hijten. En orm-piga, en af Furierne. Ormen liknas vid henne: Hitu hijten neitosia, palmikko paulalle nojjan, hius rihma hijten nojjan – ormen trollens hårband, at fläta med.

HOMMA

Kimmain Kuningas, skulle stämma blod.

HOMARIN Koski

En strid Ström med forss, som i Runorne dels nämnes vara i Sverige, dels tros vara Turkin rajalla, vid Turkiska gränsen.

HONGAS

En Nordanskogens Fru, skulle hålla styr på björnen, at han ej skadade boskapen:

Hongas pohjolan emäntä

Pane panta pihlajainen

Nenän ympäri nykerän

Kuin ei pihlaja pitäne

Niin sä rautanen rakenna...

HONGATAR

eller Hongotar, n. pr. fæm. En Skogs-nymph, Furuträns beskydderska; Björnens mor och amma; Hongonen dess man, Björns fader. Beskrifves såsom trumpen och tvär, waljo-waimo, bor i Romentola – Se Tapiola. Den grymma Björnens amma kan ej heller hafva mildt utseende. Om Björnen heter det i Runorne; Hongikosta sinun sukusi, Hongotar sinun sukusi...

HOROGALLEN

en gammal Lappsk, af dem så kallad, under-himmelsk Gud. Kan äga likhet med οξγια, Bacchi högtider, som höllos på sky-höga berg, hvars Präster nämndes οξγεονεσ, de där höllo sammankomster hjeltar och Gudar til heder. Suidas.

HÖLMÄ

En underjordisk Järn-Gud. R.

Hölmä Tuonelta tulowi,

Maan alta Manalan poika,

Löyti suosta ruoste heinän,

Teräs heinän hetteestä,

Weipä Ilmarin pajaan –

Itte seppä Ilmarinen...

I sjelfva verket ej annat, än tack- och myrjärnets uphof, v. Ilmarinen.

HULDA

en Finsk trollkäring, hvilken berättas hafva förgjort Svenska Konungen Wanlander – törhända Taciti Welleda, en jungfru, som kunde spå, och Dalins weli öda, en af honom föregifven Spådoms-Gudinna. Se Athe.

HURUS

och hurus-wäinen, en välgörande Nymph, Wäinämöises dotter, hämmade blodflöder.

HYRYITÄR

eller Hyryttär, n. pr. sæm. af Panittares afföda, skötte elden i koppar-kettlar.

HYSE

en skogs-ande, rådande öfver vargar och björnar, samma som Hijsi, Hysi dref skogs-djuren i vall.

Hysis häst eller Hijjen Ruuna var en underjordisk häst, hvarpå reds til blåkulla efter smörjor, då man blifvit sårad af järn: R. hikoowako Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas...

HYSISBORG

eller Hijsi Slott i Österbotn, emellan Sotkamo och Paldamo. Et berg med trappsteg. Se Hijsi, Soini.

HYYTTÖ

den Rimmiga köldens iskalla moder. Se Kijron-koski. Pakkanen.

HYYTÄMÖINEN

eller Hyyhäröinen, den af is och snö rimmige och stele Pakkases Farfader. Vintern kallas Talwi poika Hyytämöinen. Hotades, at ej förr kyla tår och fingrar, än han islagt Wuoxen-forss, så at ingen droppa skulle drypa; äfven en qvinnas händer i deg-tråget och fålan i stod-qveden; kölden skulle höra til dessa orden:

Pakkanen Puhurin poika,

Talwi poika Hyytämöinen,

Ellös kylmäk kynsiäni,

Warpahiani palelek!

Äskensä minuua palelek,

Kuinkas kuiwat Wuoxen kosken

Weden wuotamattomaxi,

Akan kädet taikinahan,

Wahtahan hewosen warsan.

I

IHARI

en forss uti Kangasala vid Pälkänä i Tavastland, som kom up 1604 vid Ihari by, då Sarsan koski flod torkades, hvaraf är detta ordstäf derpå orten: Ilkiä Iharin koski saatti Sarjan waiwaisexi d.ä.

Imunitis Torrens Ihari dum nascitur extra
Pauperiem peperit, qua pungitur incola Sarsæ.

Vid. Christ. Limnel Disp. de Tavastia P. II. p. 24 & Åbo Tidn. för år 1784. Se Inari.

ILKKA

eller Ilkainen, Jacob, en bonde från Ilmola Socken i Österbotn, anförare för Bönderne i Klubbe-kriget 1596 mot Claes Flemming. Se Nujja eller Klupu-sota. Ilkka, är et Bonde-hemman vid Ilmola Moderkyrka, straxt bredevid landsvägen.

ILMARINEN

Wäinämöises yngre bror; Luft-Guden, öfver väder; samme med Æolus, rådde äfven öfver eld och vatn. Iski tulta Ilmarinen, wälähytti Wäinämöinen pimiäsä Pohjolasa. Han gjorde krigståg och färder lycklige. Ilmarinen rauhan ja ilman tei ja matkamiehet edes wei. Denne Wäinämöises Bror och Compagnon, var ock en god järnsmed och masugns mästare vid tack- och myrjärnets kokning – hvarom sjunges i Raudan Synty:

Itte Seppä Ilmarinen Pani orjat liehtomaan, Painamaan palkkalaiset, Orjat liehto löyhytteli: Jo päiwänä Kolmantena Kahto ahjosan alustan; Mitä mun tuleni tuopi, Kuta ahjoni ajaa? Rauta tungexen tulesta, Iso rauta lähteestä Emä rauta we-en nawoilta Kahteloo, kääntelöö: Hoss! sinua rauta raukka, Ettsäs silloin ollut suuri, Kuins tuotihin pajahan, Kuinssas heilut hetteessä, Wenyt wehnässä tahassa, Nousit nuorra taikinana, Kumma sinun ahjoon ajelin.

Sjelfver Smeden Ilmarinen Satte trälarne at draga bälgen, De legda, at krysta på (pusta), Drengarne drogo bälgen, at de flåsade: Redan den 3:dje dagen Besåg han sin ässjas botn (understa lag); Hvad godt förer min eld, Hvad drifver min ässja fram? Järnet tränger sig ut ur elden. Det stora järnet från källdyn, Moder-järnet ifrån vatudjupet. Han beser det, vänder om det: O! du stackars Järn, Intet var du då stor, Då du hämtades i Smidjan, Då du välde (gungade) i hängdyn, Var segt och tögdes såsom en hvetmjöls-deg, Uptogs obrukadt likt deg, Då jag föste dig in i ässjan (i masugn)

Se det öfriga under Luonnotar, Aluen-järvi.

Finnarnes Ilmarinen beteknar ofta regnet, åskan och luften, såsom Jofur eller Jupiter. I anseende til Smed-kunskapen kunde Ilmarinen anses för Swafnis, den Finska Vulcanus, ty honom blefvo alla goda vapn tilskrifna.

Ilmarinen, såsom en god Pil-smed, anroptes äfven vid Pestskott –

Jollama puskuja puserran,

Ampu-tautia ajelen;

Itte llmoinen Jumala,

Itse Wanha Wäinämöinen,

Itse Seppo Ilmarinen

Täsä myöskin tarwitahan,

at utdraga pest-skotten.

IMMI

En kärleks-mö – Finnarnes Astrild, som skänker ej mindre oro än ro, bryr och sårar de dödeligas hjertan. Se Pohjolan impi.

INARI

En af Stygis hiskeliga brådstupande forssar. Inarin wesi, Pohjolan puolesa; et afgrundens träsk ytterst i Norden; dit troll, samt alla onda vålnader och gastar hänvises. Se Aluen-järwi och Ihari: R.

Tuonne ma sinun manoan

Inarihin ilkiähän

Rutian koskehen rumahan,

Kust et kuulu kuuna päänä,

är et Exorcisternes trogna votum mot det onda.

INDOMIEHET

samme som Tietäjät, eller lika med Grönländares Angekokker och Persernes Magi – trodde sig veta alla hemligheter: om något var bortstulit, en häst bortrymd, eller någon skada skedd; så viste de beskrifva alt, endast de sågo i en bränvins-bägare: de viste säga om man hade at förvänta lyckelig eller olyckelig utgång på et ärende, om giftermål &c. Desse voro Läkare, som äfven frånvarande kunde bota, om något af den sjukas kläder eller husgeråd til dem hämtades.

De föreskrifva åtskilliga narraktige botemedel, såsom at gå omkring en kyrka, eller om natten inpå kyrkogården &c. och den som af deras cur ej blir frisk, beskylles at icke hafva observerat alla deras löjeliga uptåg och föreskrifter, eller säger man, at en ond ande eller menniskja varit förhinderlig m.m.

Desse Tietäjät, eller vise Gubbar, sökas på flere mils väg. De äro altid försedde med vidskeplige amuleter, t.ex. menniskjo-hufvudskallar, ben, stoft från kyrkogården, ormhufvuden m.m. hvarmed de tro sig uträtta alt. Ingen törs förtörna desse allvetande herrar; ty då rasa de, bita tänderna, deras hår resa sig, de hoppa af enthousiasme up i vädret, stapla fram några ord, stampa med fötterna och bärga sig som fullkomligen rasande; därföre kallas de Indo-miehet – jotka owat innosansa, haldiosansa liikkuwat – Myrrys miehet – Se Haltia, Tietäjät, Noider eller Noidat, Myrrys miehet.

J

JABMIAIMO

Lapparnes Wallhall eller Gripnis-Salar, Finnarnes Tuonela, Manala, dödens boning, et stycke ned i jorden. När någon dör, säga Lapparne, at själen är faren til Jabmiaimo. Äfven mena de, at själen är faren til Jabmiaimo, när man är blefven sjuk, hvarföre Lapparne sluta, at kroppen vil komma efter och dör. Då de falla i sin ecstas eller dvala (Lappi lankeepi loween); fara de til Jabmiaimo; när Noiden är kommen til Jabmiaimo, begärer hans slägt, at själen må äterkomma i kroppen och menniskjan framdeles lefva. De sjungas dädan up med troll-Runor. Sidenius.

Alla döda äro i Jabmiaimo lika så väldiga, som de hafva varit häruti verlden, och de få en ny lekamen i dess stad och ställe, som här förrutnat i jorden. Se Rotaimo, Rota och Tuoni.

Jabmiaimo kan jämföras med gamla Göthernes Gripnis-Salar; de döda hjeltars boning och hemvist, där de möttes och bodde i de dödas rike. Här satt Jallwadur på en gyldene stol, och omkring honom de berömdaste hjeltar, hvilka verlden någon tid sedt. Här sjöngs Gymesliod, en sång, som förnögde de aflednas öron i Gripnis-Sal eller Jabmiaimo.

JABMIAKKA

är dödens moder, härskarinna i Jabmiaimo. Til Jabmiakka offra Lapparne, på det menniskjorna må så lefva; ty Jabmiakka och dödningarna sjelfve stå efter, at af de lefvande få ned til sig dem, som äro i slägt med dem, såsom barn, barnabarn &c. Sidenius.

JAMI-kiatser

underjordiske andar, åt hvilka Lapparne offra ben och några små stycken, som de taga af de förnämsta lemmar på offer-altaret, och om hvilka de säga, at Gudar och Jamikiatser skola däraf kunna göra sig nya kreatur och skapa kött på benen. Alla tider bruka de ock tilbedja på knä och låfva Gudarna med deras sånger. Sidenius.

JÄTIT

el. Jättiläiset, samma som Kalewan-pojat, eller Bibelns Enakims barn, Nephilim et Gibborim, Resar och Goliather, Jättar, tyranner och väldige.

Dem tilägnas än de Stenrösor (ehuru de mästa äro Lapparnes qvarlefvor, af fattiga kojor), som finnas nästan öfver alt i Finland, i synnerhet i Haliko, äfven i Björneborgs Län, där de ock heta Hijjen kiukaat, luolat; i Vijtasaari, Lapinrauniot; i Laihela och Sijkajoki i Österbotn Jättiläisten haudat, asunsiat, huoneet.

Desse Atins barn. Nordens äldste invånare, lekte i sina tjocka skogar, hvarest träden äro lika gamla med verlden och stå med sina lummoga qvistar snärde kring hvarandra, och gömma i sina snären de villaste djur.

Vårt gamla Sverige och Finland kallades Jotanhem eller Jättars land, af sina Reslika inbyggare, som då hade ben och ej bråsk, blod och ej vassla, hvilkas kroppar hvarken veklighet, eller vällust, eller utländske drycker hade gjort qvinliga.

Jättstrikar bodde i Norrland. Fordna invånarena i Jästrikeland och i vårt Paldamo. (Se Hijsi och Calevan pojat) i längd och styrka, nästan Jättarne lika. Se Kalewan-pojat.

JORTANA

Styggie flod, öfver hvilken de döda skuggor skulle föras, dit svedor förvistes: i Runor, stundom en Elf, stundom heter det: Jortana, Jumalan Poika, Tulek työsi tuntemahan.

Bukrefven (Ähky) manas til Juortanin jokiin suuhun (Ilomantzin) rajoilla yxi Juortanin joki där säges ock qvesan (Se Kotalahti) vara upkommen, Juordanin jokijn suissa – dit förvises ock qvesan från fingret:

Hoss sinua koitu hoihka

Menes Tuonne kunne käsken,

Jordanin jokiin suihin;

Sielt olet kutta kulkenunna

Mieron herjä heittänynnä,

Märkinä märättämään,

Panemahan paisumina...

Då de läsa öfver ormbett, gifva de in åt boskapen qvicksilfver, salt, camphert, dyfvelsträck och bäfvergäll, som de blanda med vatten, hvilket de mana ifrån Jordanin joki af Kyytöläinen:

Tuo wettä Jordanin joesta, Hywän wirran pyörtehestä Wettä Wennon lähtehestä... Laula wettä kielelleni, Tuolta wettä tuota kohden, Jordanaisesta joesta.

JOTUN

Joter, Finska folkets fordna namn, hvarföre Domalder heter Jota-Dolgi, Finnarnes Baneman eller mördare, häraf är ock Fornijoti sammansatt – Se Fornioti, Athe, Jätit.

JOUKKAWAINEN

En Jätte, som ville täfla med Wäinämöinen; men Wäinämöinen stack honom genom hjertat med et spjut; då Nuori-Joukawainen anropade alla Gudamagter så til lands som sjös, och äfven i sin nöd vände sig til J. Maria, som på en natt läkte såret, så at han blef helt frisk.

Han öfvertalte sedan Wäinämöinen, at sjunga, hvaraf mörkrets portar öpnades, luften daldrade, klipporne brusto; härom heter det i Runan:

Leuwwat liikku, pää järisi,

Kiwet rannalle rakoowi,

Paaet paukku kalliolla,

Wäinämöisen laulaissa;

Portit pohjalla repesi,

Ilman kannet katkieli,

Wäinämöisen laulaissa...

Joukawainen mötte Wäinämöinen på en väg och retade honom, hvarom Runan berättar sålunda:

Ennen Wanha Wäinämöinen

Ja Tuo nuori Joukkawainen

Tulit tiellä wastuxuta,

Aisa aisahan takisti;

Wembel tarttui wembelehen...

Joukaiwainen sade då i sin ungdoms hetta:

Se nyt tiellä olkohon,

Joka tienneepi enemmin;

Se tieldä pois poiketkohon,

Joka tienneepi wähemmin!

Muistan meret kynnetyxi,

Sarka jaot sauwwotuxi,

Ilma pielet pistetyxi,

Mäet myllermöitetyxi,

Kiwet luoduxi kokohon.

Jussit & extendi campos, subsidere valles,
Fronde tegi silvas, lapidosos surgere montes.
Ovid. metamorph. Lib. I: v. 43, 44.

Men Wäinämöinen beviste sig vara äldre, och fattade i Joukkawainen, för at kasta honom i sjön, säjande:

Lapsen tieto, waimon muisto,

Ja ei Uron parta-suisen!

Minun on meret kyntämäni,

Sarka jaot sauwwomani – etc.

Han lockade sedan Wäinämöinen at sjunga;

Laula, laula Wäinämöinen,

Hyräile hywä sukuinen...

Tuopa wanha Wäinämöinen

Warmon kyllä wastaeli...

Warainen on laulamaxi

Aikainen on ilon teoxi.

Men när ock Wäinämöinen började sjunga; så måste alt daldra och röras, såsom det åfvanföre är berättadt. Se Wäinämöinen.

Joukkawainen var lik Thormoder, som sjunger när han drager pilen ur hjertat, och lifvet följer efter handen. Joukawainen kan ock liknas vid Göthernes Hogne och Håward. Den förre sönderslet Swiphalder, när han förvandlat sig i et lejon, och log när man skar ur honom hjertat. Håward, kämpen, hotar då han står på knä, och kämpar ännu när han mistat bägge benen: kroppen är stympad, men hjertat oförsagdt.

JOULU

kalla Finnarne Julen, den de af gammalt och ännu hålla för den yppersta högtid, och hvartil i synnerhet välplägning af mat och dricka beredes, samt då framför andra tider nyttjas; däraf är äfven detta ordspråk gängse: Juoman l. juoda Jouluna pitäwi syödä lihaa laskiaissa – Se Laskiainen, d.ä. om Julen skal man dricka.

Biskop Jesper Swedberg i dess Schibboleth och Ol. v. Dalin i Sw. Rik. Hist. derivera ordet af Jul, rota, som fans på Runestafven för denna dag, til tecken, at Solen återvände tilbaka mot Norden; eller af Jola, Joldra, för de lekar och dryckes-lag, med Odens galtens förtärande, som då anstältes Oden til heder, och för at vinna god årsväxt, i det inträdande nya året. Om den påföljande kornväxten mycket lagt sig härs och tvärs, säga Finnarne än i dag, at husbonden, eller den som sådt, varit full om Juldagen.

Hos Gräkerne firades en Högtid af mäst lika namn, hvarom Suidas. Ιολεια, festi dies, qui in Jolai honorem celebrantur. Ιολαοσ, Heros quidam, qui apud Athenienses colitur; Hos Scapula finner man följande: Ουλω vocabatur Ceres: 'Ουλοσ & Ιουλοσ, hymnus, qui in honorem Cereris concinnebatur. And. Wennerdahl, i dess Mythol. Lex. förmäler ock, at Cereri til ära firades en högtid i December månad; hvilket alt leder Julen, Finsks Joulu, i hänseende på namn, tid och äfven vällefnads plägsed, åtminstone för Christendomen, til gemenskap med Grækernas omrörde fest. Vist och aldeles afgjordt är det, at våre Joter och äldste landets invånare, långt för Christum uti hedenhös, i uråldriga tider firade Jul rätt högtideligen, just samma tid i December, som vi nu för tiden, ehuru i andra afsigter.

JUMALA

Den Högste Guden: är ej Nom. propr. utan Apellativum. Jumala Tempel var beryktadt i Helsingeland. v. Hervara Sagan med Verelii noter. De Bjarmer, som voro af Finsk härkomst, dyrkade en afgud, under namn af Jomala, hvars Tempel högst heligt förekommer äfven i gamla Isländska Sagor. I Herrauds Saga p. 27: thar är gofgad God, thad er Jumala heitir, och hos Snorro Sturleson i St. Olofs Saga P. VII. 143. i garthinom stendur Goth Bjarma, er Jomali heitir.

Ordets Jumala derivation se Dalins Sv. Rik. Hist, I. Del. C. III. not. r. C. IV. not. m. Andre derivera det af Ebreiska Jom, dag, och El, Gud, som ock kommer öfverens med Lapparnes Jubmel: andre af Jom, dag, och Malech, full, (plenus fuit) plenus dierum, evig, alsmägtig &c. Andre af Samojediska Jum, himmel, och Baal (Syriska) Herre, eller Esthiska pallua, dyrka, tilbedja, det samma som Finnarnes palvella.

Den Högste Guden kalla Finnarne, efter inkommen Christendom Luoja och Kaikkiwalda, Skapare och alsmägtig. De gamle Finnar hade likväl redan i hedentima begrep om et alltings skapare, som de kalla kaiken mailman takoja, ilman kannen kalkuttaja, expansi fabricator, fästets utsmidare, uttänjare.

Wäinämöinen i striden med Joukawainen tyckes ock ådagalägga sin allmagt.

Så väl Finnar, som Lappar, nämna alltings Skapare Jumala – Finnarne Jumo, Lap. Jumi eller Jubmel. Se Archtopolitans Disp. p. 12. de origine & Relig. Fennonum.

Schefferus in Lapponia och Petr. Bång hist. Eccles. nämner en Jumala, som Bjarmerne skola hafva dyrkat: inne i gårdenom står ock de Bjarmers Gud och heter Jumala, St. Olows Saga supra cit. Häfdateknarena äro ej viste, hvarest de skola sätta detta Bjarme land (waara, wuori maa, Bergland, Fenn.), där Jumala såsom en Öfver-Gud, bland andre små-gudar, dyrkades. Somlige sätta det emellan Wäster- och Österbotn, andra i Cajana Län, andre i Finnland &c. v. Architopolitani Disp loc. cit. De Wotaker i Kasan dyrka Gud, under namn af Jumar, de Ctscherennisser – Jama.

Af gamla Konunga-Sagor är otvifvelacktigt, at Finska folket ansågo Jumala för en Öfver-Gud, och gåfvo honom en präcktig dyrkan. Mycken likhet är, at Finnarne kallat Gud Jumala, af Grækiska ομολωιοσ ζευσ hvilket Epitheton Grækerne tillagt Jupiter och derunder dyrkat honom som en fridgifvande Gud. Ceres har äfven i Thebæ blifvit för lika orsak dyrkad, och kallad ομολωια – Suidas in voce ομολωιοσ.

JUMALERS

eller de Amalers ätt härstammade af Gudar, de äldste och förste landets invånare; af hvilka Fornioti var. Se Fornioti, Aathe, Jätit.

JUMO

Jymi, Yme – En af öfverboer i Västerbotn af Resa-slägte, som skulle bestorma himmelen. Umeå Stad är efter honom nämnd. Se Pohjolan poika, Jätit, Kalewan-pojat.

JUNKKER

eller Junkari, En Lapsk afgud, hvilken dyrkades såsom gynnande jagt och djur-fånge: han anroptes vid en stor sten eller träd-stubbe, dit ock, honom til heder, Renblodet och alla hornen af hvar Lappsk famille samlades: han var tilbeden under namn af Stor-Junker och Lill-Junker. Af Renhornens myckenhet i dessa stora högar på gamla offer-ställen, kastade Stor-Junker til åminnelse, kan dömmas til Lapparnes ålder.

JUOLETAR

Neptunus. Hillervos man; styrde i lag med henna uttrar i giller. Han bodde eller hölt til i källor och gölar, hvarifrån han upmanas:

Juoletar ukko kaunis,

Wejin kultanen kuningas,

Nouse tänne liettehestä,

Antomahan ainoasi...

JUORTANI

Se Jortana.

JUUKELI

den samme med Juutas. Se Kyytöläinen, Ahtohinen.

JUUTAS

Sjelfver Hin onde, ormens uphof, Loke. Härmed utmärka Finnarne en elak, ond, arglistig, som ormen. Juutas bemärker äfven i Esthniskan, djefvulen eller hin onde. Se Katrinatar.

I ormens tjusnings-ord heter det:

Uupu Juutas juostuahan,

Wäsy wäipäs käytyään,

Ukon uuelle kiwelle...

Kuola tippu konnan suusta,

Kino ilkiön kiasta...

Äsken Herra hengen antoi

Käskyn Pietarin perästä...

Juutas hade med sin Hustru Catrinatar 9. stygga afgrundens foster. Efter honom äro än dessa Finska talesätt: Jo sen Juutas wei – han for til faners: mihenkä juuttaalle se meni: mikä Juutas sinun on: Juutaskos sen on, joss ei se lähde &c.

JUXAKKA

den 3:dje Maderakkas dotter hos Lapparne, hvars beställning är, at emottaga barnen, när de äro födde, och bevara dem ifrån stöt och fall. Hon hjelper ock qvinnorne i deras sedvanliga månads-sjuka; Lapparne offra til henne, på det hon må vara flitig därutinnan – Sidenius.

JYRY

St. Jöran, Georg, d. 23 April; en dag, hvars märkvärdighet efter Sanct Jöran säkert kommit ifrån Påfvedömet. Jyryn päivä helgades, som en sabbath, än i detta seculo; ingen fick då arbeta, hugga eller bulta, eller gå hårdt i dörrarne; hvarföre ock dörr-gångjärnen smordes, på det de ej skulle knarka. Alt detta skedde, för at förekomma åskan (Ukko) om sommarn, på det ej årsväxten skulle skadas. Ändteligen fingo qvinfolken denna dag sticka strumpor, men alt annat groft arbete var förbudit: Eljest skreks nog starkt, i synnerhet om isen sköt denna dag: at supa sig full var likväl ingen synd. Denna dag offrades ock mjölk eller hela silbunckar under vissa helgade träd i skogs-lundarne.

K

KAINU

Kainun maa, Sjökanten i Österbotn. item, de gamlas Qvenland eller Cajana Län.

KAINULAISET

kallas, så af Savolänningar, som af alla öfverboar uti Sokneskatarne i Österbotn, alle de som bo åt Sjökanten och tala finare eller förnämare Finska; hvaraf denna phrasis är: se puhuu – murtaa kainuuxi, talar fin Finska.

KAISAN, KAJJAN, KATHARINAN PÄIWÄ

En af de Påviske antagen helg hos Finnarne för detta. Då samlade värdinnan utomgårds af dess grann-qvinnor par näfvar mjöl af hvarje; hvaraf tilreddes en moos, mämmi kallad. Därtil kokades med et härtil spardt Kohufvud, hvaraf tungan allenast med mämmi blef i fähuset förtärd. Då kliptes fåren 3:dje gången på året, som det ock än sker. Se Katrinatar.

KALARI

En strid forss. lika med Ihari, dit sveda förvises:

Tuonnema sinun manoan,

Kutian koskehen kowahan,

Iharihin ilkiähän,

Kalarihin karkiahan,

Siell on hywä huiskatasi...

KALEWA

En Jätte, förfärlig och stark, alla Jättars General och Fader för 12 Söner, hvilkas namn äro förgätne, dock nämnes Hijsi som bygde Slott af berg i Paldamo; Soini, hvilken rodde på en dag til Limingo, och satte sig där ned (et hemman nämnes än efter honom): Kihawanskoinen och Liekiöinen rögde ängar och brukade svidjor. Sjelfva Wäinämöinen och Ilmarinen tros vara Calewas Söner. De bodde förut å sin Faders hemort i Paldamo, men begåfvo sig sedan til flera orter; äfven voro de i Kemi.

KALEWAN-pojat

Jättar, som arbetade öfvernaturligt och gjorde storvärk; de voro goda slotter-karlar; ty de bärgade ängar på en natt. Biskop Agricola räknar dem bland de Tawasters Gudamagter. Calewan pojat (Calebs Söner) niitut ja mwdh löit. Filii Calebi, Fennice, Calewan pojat, talas än om i Finland; de tros varit Jättar, af större kropps växt, än vi. Arngrimus Jonæ säger, at de voro de Cananeiske Jättar, som skolat flytt åt Norden för Josuae och Calebs Svärd. Jfr. Disp, de Borea Fennia p. 20.

Österbotn styrdes i Ingialds tid af Jätten Calewas, Califas, kanske den Skandiske Drott af Gylfes ätt, som ännu i den orten behåller namnet af ätteläggar. (Dalin.)

Calewa hade, såsom sagt är, 12 Söner, otroligen starke, af hvilka förnämligast 3 bygdt stora Slott i Österbotn. En Hijsi upförde en ofantelig Byggnad 10 mil öfter om Cajaneborg, midt i moras och kärr, af grufveligen stor sten och jord, med trappsteg af mer än en famn mellan hvartdera.

Calewas andre Söner Wäinämöinen, Ilmarinen och Lieköinen bodde i Finn-, Tavast- och Savoland.

Med desse Kalewas Söner hafver Konungen i Finland underkufvat sig hela Ryssland, som de gamle Finnar därom ännu qväda. Pass. & præp. Joh. Cajani bref til Probst. P. N. Mathesius införd i Disp. de Ostrobotnia.

Se Hijsi, Soini, Jättiläiset, Kyrialsbotn, Miehen Syöpä.

Kalewan pojat tilskrifves i uråldriga muntliga sagor och berättelser åtskilliga hjelte- och jätte-dater. Deras öfvermage Jungfru-döttrar voro så starka och karlvulna, at de i sina förkläden buro ofanteliga stenar och lade dem i högar, hvaraf berg äro upkomne. Et sådant berg, af Jättar ihopburit af lösa stenar, är vid Päjände i Hattula Socken i Tavastland, et stycke från Rahkola hemman i en bro-ända, hvarom jag hörde där dylikt berättas.

Hijsis Slott i Paldamo är ej annat, än et berg af lösa stenar.

Desse Jättar (Kalewan pojat) måtte ock hafva bodt i Kemi Socken. Följande anecdot tycks bekräfta det. För 20 år sedan lefde i Rouwwanjemi i Kemi, i Paawoniemi gård, en gammal gumma Caisa vid namn, som berättat: Kalewan tyttären ottaneen hewosen ja kyntäjän ja auran, jotka toi äitilleen ja sano: mikä sitti sontiainen tämä on, jonka minä löysin, äiti, maata tonkimasta? äiti sanoi: wie pois pijkani: meidän pitää pois paeta täldä maalda; ne tulewat tänne asumaan. Det är. En Jätte-flicka uptog i sin famn en häst, plöjarn och plogen, bar dem til sin moder och frågade: hvad för en torndyfvel månde detta vara, som jag fant, min mamma, gräfva eller böka i jorden? Modren svarade: för dem bort, min pia, vi måste bort från detta land, och de komma hit at bo.

KALKI

et af Soinis, Calewas Sons, tilnamn, for dess skalkstrek; Se Soini.

KALMA

likstank, följer med Kejjuset och deras anhang. Anses ock i troll-Runor, för en särskild underjordisk magt, som skal näpsa tjufvar, mot hvilka han uphetsas således:

Nouse Kalma kaaheille,

Hippa Hijjen tyttäriä,

Warkahani wartiaxi,

Omoani ottamahan.

KALMISTO

Begrafnings platser, i synnerhet sådane, som finnas än i skogar och på holmar efter Lapparne och fordna landets invånare, för hvilka de vidskepplige bära mycken aktning, och upggräfva där fordna lik til sina trollskap. Sådane finnas flerestädes i Finland, t.ex. i Sijkajoki Socken vid Frantzila Capell, Pungerä gamla kyrkogård, och Kalma-saari i Mangila träsk &c.

KALLIIT-ILLAT

dyra Helgedags-qvällar, voro måndags och hela torsdags qvällen; äfven Söndagen. Om Söndags-morgonen i dagjämningen, då koerna varit i fållan, har värdinnan gådt omkring dem 3 gångor mot Solen, och i en besynnerlig kropps ställning burit imellan tänderna en knif, och i handen gårdsens nycklar, lija, yxa, m.m. i andra handen brinnande stickor af torrved.

Om Torsdags qvällen fick ingen spinna, om det icke skulle spöka.

KAMMO

n. pr. den samma som Kimmo. En förskräckande och hiskelig vålne i Sten-rösor; hvadan det Finska verb. neutr. se kammoo – se kammotaa kattoaxeni, det fasar mig, at se.

Synes i troll Runor vara en stenarnes patron. Se Sjöjätar, Camus Fennorum.

KAMULAINEN

et bergs-troll af samma calibre med Koljumi och Pirus anhang. Se Ukko.

Lik Geirskagel, en af de underjordiska plågo-andar; plåga med Piru de osälla skuggor.

KANGATAR

En skogs-mö, bodde på sandåsar, där hon ruskade, i lag med Tuuletar, furuträn, at de bättre växte i längd och tjocklek.

KAPEET

Se Kawet.

KARE

Jätten Forniots Son, af hvilken de Carelare eller Karjalaiset härstamma. Björner säger (Sv. R. Häfd. åld. p. 17.): Kyre och Kare-boerne härstamma af ättfadren Kare.

Fornioter hade med sin hustru Laufeja Sönerne Kare, Loge och Hlar eller Ägir. Kare blef genom sina lyckliga Sjöresor en väder-Gud och i Fadrens ställe domare i Kuenland (Finnland), Kajana, Karjalan maa eller Carelen.

Se Trägårds Utdrag af Ol. v. Dalins Sv. R. hist p. 19.

KARELN

Fennis Karjalan maa, nämnd af Kare. Fornioteri tertius filius Kari, Fenningiæ Aboriginum, eorundemque pastorum (nominis sui originem habet a fennica voce Karja, pecus), alterius instar Romuli, Rex erat. De regione Carjala ad pagum Carjala in Wirmo coloniam accessisse probabile videtur. Nam Carelia Fennis Carjala audit. Regio quædam vasta quoque nomine Carja in desertis Russiæ esse dicitur a Rudbeck Atl. T. I: p. 363.

KARHUN-pejjahaiset

Se Kouwwon-päälliset.

KARILAINEN

Kiwi karista, hemma från stenklipporne, skulle göra järnet slött (Raudan sulkia), eller förtaga dess värkan. Han var halt och ofärdig, som Vulcanus; men med sin tå och häl gräfde han i jorden, hvadan Herhiläinen och Mehiläinen utflögo, at hämta honings-smörjor åt järn-skadorne:

Karilainen kaita poika

Kaiwo maata kannallaan,

Warpa allaan watusti;

Herhiläinen maasta nousi,

Karilaisen kannan tiestä;

Jo päiwänä kolmantena

Karilainen kaita poika

Kaiwo maata wielä kannallaan,

Mehiläinen maasta nousi,

Karilaisen kannan tiestä;

Lähitti mein perään,

Ylitze meren yhexän,

Meri puolen kymmenettä,

Simoa tawottamahan...

Til Karilaises klippa förvises Ähky: Tuonnema sinun peto manaan, Karilaisen kallioon...

KATI

n. pr. fæm. puiden Emuu; En Skogs-Gudinna, som alstrar trän i skogen.

Kati kaunis, neito nuori

Pisti karwan kankahaseen,

Ukon mustihin mutihin,

Sijtä eppä synty synty

Sijtä Eppä suku sikisi...

Honka puu Romentolasta,

Mesi lauhto mehtolasta...

Meri-kate – id. ac Wesi-Hijsi – Karwoista meri kateen, eller en Sjö- Häst, hippopotamus.

KATRINATAR

Sanct Catharina; Et af Helgonen, hvilken ock anropas som Deja, God Ladugårds gumma i sällskap med J. Maria, hafvande sina pigor och stillerskor, som skulle hägna och sköta boskapen. Bön til henna lyder således, där hon tillitas om, at stilla eller hejda Björn ifrån hjorden:

Katrinatar Waimo kaunis! Aita rautanen rapa-ak Ympäri minun eloni, Kahen puolen karjastani Ettei koske konnan poika; Yön Tytti, hämärän neiti, Wiisi pijkoa pityö, Kuusi käskyn kuuliata, Karjoani kahtomassa. Neity Maria Emonen, Maasta asti aita pannuk, Wilun ilman wiskomatak, Kowan ilman koskematak, Käywwä karjan kaunihistak, Tänä kiesuxen kesänä, Jumalan suwena suurra, Pelkomata pieni kynnen, Wasikan warajamatak! Kiwexi minun omani, Pääxi kannon kaunoseni Suulla-annik suun suun e-essä! Ano Luojalta lupoa, Jumalalta uskallusta, Tänä kiesuxen kesänä, Köywwä karjan kaunihisti.

Catharina du väna Fru! Sätt up i hast en gärdsgård så stadig som järn, Omkring min egendom, På ömse (båda) sidor om min boskapshjord, At den gemena styggans afföda ej må komma åt; Nattens flicka, daggryningens mö, Må hålla (bestå sig) 5 pigor, 6 lydige underhafvande, At vårda (valla) min boskap. J. Maria du väna moder! Sätt up alt ifrån jorden (marken) börjandes en gärdesgård, Så at skogs kalla vädret (björn) ej må kullkasta den (slänga öfver ända), Och et hårdt väder ej röra vid den, På det boskapen må så gå vackert, fredligen, Hela denna sköna sommar, Guds långa sommarn igenom, At de små klöfvarna må få gå utan farhåga, Kalfvarne utan at rädas före! Mine egne må blifva til sten förvände (i hans ögon), Min vackra mjölk-ko til en stubbända Äfven för den glupskastes mun! Begär låf af Skaparen, Förtröstan af Gud, Om denna vackra Sommar, At boskapen må få gå i fredlig stillhet, väl fredad.

Se Kaisa och Juutas.

KAWE

Wäinämöises Far, en mägtig Herre i Norden; låg i moderlifvet 30 Somrar, där han ledsnade at längre vara, och som en Pallas eller Mars kom där ut med sköld och hjelm. Runan berättar:

Kawe ukko pohjan Herra,

Ikäinen iku Turilas,

Isä wanha Wäinämöinen,

Makais äitinsä kohdusa

Kolme kymmentä keseä;

Ikäwystyi aikojaan,

Oudostui elämitään;

Wijlaisi äitinsä kohdun,

Potkaisi punaista tuota,

Sormella nimettömällä,

Wasemmalla warpahalla...

Päästi sotamiehen miekkoneen,

Satuloineen orihin,

Kupehesta kunottaran,

Lapsen waimon lappiosta...

KAWEH, KAWOH

eller Kawet, anses ock stundom för en stark välgörande Ande, då den anropas til hjelp mot sjukdomar:

Kaweh ennen jaxon jaxoi,

Kaweh ennen päästön päästi,

Mixetsä minua päästä?

alluderes til föregående Runa om hans födelse.

Kawet in genit. Kapehen, in pl. Kapehet eller Kapeet.

Märk 1:o med Kawet förstås ofta en mägtig Förste i Månan, som hjelpte den mot Kuumets anslag. Se Kuumet.

2:o Ofta menas med Kapeet Skogsdjur med släta hår, såsom haror, räfvar och hemtamde, såsom får, hästar – ja, sjelfva menniskjan. – Se mitt Finska Lexicon, sub Kawet & Kapeet. – t.ex. då orm-förgiftet blåses och manas vidskepligen ifrån menniskjohullet, heter det:

Weeäs wiinana wihasi,

Maitona oma makusi,

Luojan luonto kappaleesta,

Karwasta iso-kapeen,

det är menniskjan.

Men at med Kapeen eller Kaween förstås menniskjan, synes ännu tydeligare af följande Runo-fragment, då sjukdom utmanas utur kroppen:

Ihosta imehnolaisten, Emon tuoman ruumihista, Karwoista Kawon tekemän, Minä mies Jumalan luoma, Luoma kolmen Luonnottaren, Kantama kahen Kapeen.

Ifrån menniskjornes hull, Af dem som äro födde af qvinno, Ifrån et menniskjo barns hullhår, Jag af Gud skapade menniskja, Af de 3 natursens krafter värkad, Buren af 2:ne menniskjor (af et par ägta folk).

Och mot ormstyngets värkan:

Kuin purit Kapeen karwan,

Kuin purit ihon imeisen –

Dessa verser förklara hvarandra, och synes tydel. af repetition, at Kapeen karwa är det samma, som iho imeisen, menniskjans hull.

Karwa Emo & Emo-Kawet-Kapeen, kallas menniskjan, för dess hullhår, ofta i Runor.

3:o Kapeet beskyllas orätt, så af Biskop Agricola, som Dr. Juslenius och flere deras anhängare, hafva upfrått månan; utan tvärt om hjelpte och frälste de månan från Kuumet; ty Runan säger: Kawet päästi päiwän paistamaan, Päästi kuun kuumottamahan.

4:o Dessutom deriveras Kapeet, som är pluralis, orätt af kapeendua, coarctari; ty kapeet har i singulari kawet, gen. kapehen eller kapeen och brukas här i Österbotn, på min ort i dagligt tal, om får, haror, ja, om hästar, som äro släthullige, äfven om menniskjor – &c., altså et apellativum och ej proprium – Se Rändämäki, kapeetten hauta.

I Runorne Suru Runo-suomalaiset, eller Klago-Runorne öfver det usla, tilståndet i landet efter Storkyro Slaget 1714, nämnes kapeet, efter vårt dagliga sätt at tala, för får och lamb: om fienden heter det: Tuimuuwella tultuansa, söi siat sikiiöinensä, karihtat kapeinensa, lamben med sina tackhår.

5:o De som påstå at kapeet äta månan, derivera ordet af Grækiska ordet καβαιστοσ, infatiabilis, inexplebilis.

6:o Kapeet anses ock för fiskare och at de hade sitt fiskevatn. I Runor heter det, Kapeet kalalle läxi – item Kapeen kala wesi.

KÄITÖS

Deus pecorum, Pan; skulle vårda och valla boskapen i skogen. Se Kekri.

KÄMÖINEN

-sen, Kyynäläises Bror; en orm-patron.

KÄRES

(Käärmetten Emu). En orm-föderska.

KÄREITÄR

(Ketun Emuu). En Räfvens patronessa, som skulle skaffa honom i saxen; heter

Käreitär kulta waimo!

Otas kullat kulppiisi,

Hopiat pikariisi...

Nämät on kuulut Ruotsin kullat...

näml. Räfskinnen, Se Tornio.

KÄÄRÄMÖINEN

En ormödlornes patron. Ödlan kallas i Runor; Käin käärek Käärämöisen – Se Panula, Kyytöläinen.

Käärämöinen, den samma som Fafnis, en ohyggelig orm, som förvarade en stor skatt.

KEJJUSET

eller Kejjungaiset, små elfvar, flygande genier: likna i ögonen på dem, som tro sig se desse vid lik, processer, kyrkogårdar och vägar, snösjun, små barn-dockor, eldstrimmor; utan tvifvel ej annat, än förstörda lifs-andar. De tros vara hvita och svarta, onda och goda, infinna sig där någon själas och där lik är, hafva en stank (kalma) med sig, hvarmed de upfylla rummet. Det fordras en god imagination och vantro, at få se dem, eller ock et godt bränvinsrus, eller feber-yrsel. Somlige tro dem vara mellan-andar, hvarken änglar eller djeflar.

De som hata hvarannan och vilja straffa sin fiende, sägas bära de dödas ben och stofft ifrån kyrkogårdar, här i yttersta norden, i sängrummet, där då Kejjuset infinna sig, at oroa och qvälja. Si credere fas est.

KEITO

En af Cycloperne, eller en af underjordiska smidje-drängar, som uptog de pilar, hvilka Rampa hade med perisokia och pirulainen skutit i luften, som däraf daldrade:

Ampu perisokia,

Ampu yhen nuoliahan

Ylähäiseen Taiwahaseen,

Tahto taiwaskin haleta,

Ilman kaaret katkehilla,

Mennesä pahan okahan;

Risti rautanen putoisi,

Tuon keito käsin tapaisi,

llman maata maistamatak,

Tannerta tawoittamatak.

Han skulle och curera styng, hvarföre han anroptes:

Otak keito kehähänsi,

Tahik woipa wäkehensi

Siwalla siansi harja,

Wä-äk poisi werinen weihti...

KEITOLAINEN

-sen, skogs och tufvornes vålne. Af dess pik formerades ormtungan. Aliis, kietolainen. I Troll-Runor, sjelfva ormen, som fick ögon af linfrö, tungan af Jätten Calewas svärd, tänderne ifrån Tuonis brodd. Om ormen heter det:

Mist' on silmät siunailtu?

Silmät liinan siemenistä.

Mist' on kieli keitolaisen?

Miekasta Kalewan pojan.

Mist' on hammas keitolaisen?

Orahasta Tuonen Otran.

KEKRI

eller KÄKRI, Befordrare af Boskaps-trefnad. Ansågs af Carelare, såsom en Boskaps-patron. Biskop Agricola säger i sit rim: Kekri se liseis Karian kaswon – hvarföre ock Kekri til heder i November hölts ymniga dryckeslag. Se Ollin päiwä. Huru Käkri kan jämföras med de Athenieniers lagstiftare Kekrops och Cecropia, under hvilket namn Minerva dyrkades i Athen, lämnas därhän.

KEKRI

(Allhelgona), en stor och gammal högtid, at fägna sig öfver god årsväxt och inbärgning. Se Wuoden alkajaiset och sielujen-päiwä.

Til Kekri slagta Carelare åter et får, såsom til Olsmessan, och förtära den jämte annan mat, öl och bränvin, med flere vidskeppelser, såsom om Olsmesso-dagen, men nu med än större helgedoms-ceremonier. Man fick ej en gång smaka på maltet, då det var på badstugu-lafven at mältas; ty då skulle halsen svälla på dem, som det gjorde: och utom alt annat tillagades då om aftonen upvärmd mjölk med så kallad Mämmi, hvilket skulle ätas i fähuset, och få noga, at intet åter utbars; eftersågs ock noga, om någon af gästerna dölgt sådant i munnen, det han oförmärkt utbära ville. Men skulle något blifvit qvar, som ej förtärdes på en gång; så spardes det i fähuset til en annan gång. Vid samma tilfälle indoppades en fogelvinge uti öl och därmed öfversmordes koerna på ryggen och sjöngs en Kekri Runa til Tapios heder. v. Köyry. Den än i dag brukelige Kekri visan sjunges som 1, 2, 3, 4. låt oss lustige vara, &c. eller yx, kax, kolm, neljä, ann ilonen olla, kosk suru tulee, ann hänen mennä – &c. och lyder således:

Ei aina Kekriä kestä,

Ei aina Tupia pestä,

Ei aina höyky,

Ei aina möyky,

Ei aina wiina flaskusa löyky;

Kosk juomme hywä oltta,

Niin mahdam tupakkaa polttaa;

Isken siis walkiat taulaan,

Ja wirwoitan kaulaan,

Ja wihdoin iloisest laulan.

KEKRITÄR

en af Kekris dejor.

KIASE-OLMAI

en Lappsk fiskeriets Gud, som sänder fisken til kroken och nätet eller garnet. Sidenius.

KIJRON-KOSKI

en strid forss up i kallasta Lappland, dädan kölden har sin första upkomst, efter Runorne mot kölden (pakkasen sanat).

Itki Hyyttö poikojaan, Wesi silmästä tipahti, Pirahti pisaran werta, Toinen toisesta norahti: Tuoll on poikani polosen, Kiiron koskessa kowassa! Äläs kylmä kynsiäni, Ennen kuin kylmät Kiiron kosken Tilkan tippumattomaxi, Pisaran pirahtamatak...

Hyyttö (den af rim och is stela) begret sina söner, Vatnet (tåran) dröp från ögat, En droppa vid lag föll ned; En annan droppa tilrade ned af det andra ögat: Där är, min älendas. Son, I den faseligen strida Kijro forssen! Förkyl ej förr mina finger-ändar, Föran du tilisar Kiiro forss, Så at icke en enda tår dryper, At ej mer en droppa spritter ut...

Se Packanen, Puhuri, Kyrön-koski.

KILLAN-KETO

Svet. Hedendantz och kaunis nummi, en lund vid Tursunperä by i Wirmo Socken, där Wirmo och Nousis boerne fira sina ludicra isthmia med löpa, springa, bållspel, sjunga. At de Nordiske folkslag således förvärfvat sig armstyrka och vighet berättar Ol. Magn. Lib. XV. p. 340. Stephanius in Saxonem Grammaticum.

KILKA

– och

KILO

– samma som Paholainen och Piru.

KIMMO

och KAMMO, Et Spöke, som knakar och brakar samt slår i knutarne. Grækernes och Romarenas Camus; tyckes vara Stenarnes patron. Kiwi Kimmon kammon poika, syöjättären syämmen syrjä... v. Kammo.

KIPINÄTÄR

en af Hiisis arga klösande hus-kattor; uphetsas på tjufvar til at truga dem, at med skyndsamhet hämta det stulna igen.

Kipinätär (en hon-katta) Hiijen kissa,

Rewi reisiä jalosti,

Kipinänä kiirehtiös...

KIPUMÄKI

En plågo-ort: berättas vara uppe i Kemi Socken vid Kemi Älf; en hög kulle, där en flat ihålig sten fins midt uppå backen, lik et bord, med flere sten altaren omkring uti en ring; et gammalt offerställe: men dit nu ingen, af vidskeppelig frugtan, vågar upstiga; ty ingen, som där upgått, skal kommit helbregda tilbaka. Detta hafva lefvande menniskjor i mit tidehvarf berättat.

Beskrifves i troll-Runorne sammaledes, hvilket bekräftar föregående berättelse.

I sten på Kipu wuori, som står midt uppå backen, äro 9 hål, 9 famnar djupa, dit sveda och värk manas och förvises af troll således:

Kunnek kipuja kiistän?

Kunnek tungen turmioita?

Kipu wuoren kukkulalle;

Tuosa on reikeä yhexän,

Joka reikä keskinäinen,

Yhexän sylen sywyinen,

Sinnek kipuja kiistän...

Sveda och värk skulle fösas in i sprickan af sten, som beskrifves:

Tuonnema kipuja kiistän,

Ajan tuonne aluhia,

Kiwen kirjawan sisähän,

Maxan karwasen malohon,

Korennolla koiwusella,

Walkamella waskisella...

Til Kipumäki var ej så lätt at upklänga; därföre säges ordstäfsvis:

Annas kattua kokea,

Kumman kynnet kilpistywät,

Kumman warpahat wajoowat

Nostessa nokimäkiä,

Kiwetessä kipumäkiä.

Det är: trots, den är karl, som slipper dit up. Se Kiwutar.

KIPULAN NEITO

eller Kipu Tyttö. En af Parcerna. v. Tuoni,

Tuo kiwa Kipulan neito

Istuu tykyttelöö,

Keskellä kipumäkeä,

Kipuja kokoiloo,

Wammoja walitteloo...

Bodde på Kipumäki och samlade plågorne. Om henna säges:

Kippu Tytti Tuonen neiti

Se ennen kiwussa itki,

Sekä waiwoisa walitti...

Sinne kiirehen kipuja...

Likaledes:

Kipu Tyttö Tuonen neitsy

Kipuja kokoeleepi,

Keskellä kipumäkiä,

Kipumäen kukkulalla,

Kirja wakkanen käessä,

Kirja kansi kainalossa...

Det är: hon hade Pandorae brokiga ask i handen.

KIPU WUORI

samma som Kipumäki, där stenarne af en bock föddes.

Kiwi kimmon kammon poika...

Pukin hännästä putoisi,

Nostessa kipumäkeä,

Kipuwuorta kiiwetessä.

KIRIS

eller Kirsi Tuorstai, Skär-thorsdagen i dymmel-veckan; höls helig efter införd Christendom: men missbrukades ock til vidskeppelse. I synnerhet skedde flere uptåg i fähuset med liar och med korsande, at förekomma troll-kånors åtkomst.

Träffar, i anseende til kälfall och vanligt årstids arbete, in med Grækernes högtid Σκιζον, hvarom Suidas: Σκιζον, festum apud Athenienses in honorem Minervæ eo tempore celebratum, quo ædificare & domos tegere solebant.

KIWUTAR

En af plågo-möerne; Den samma som Kipu-Tytär, en Wäinämöises dotter: dryftade eld, och bodde på Kipumäki, dit alla onda värkar och svedor förvistes. Hennes syssla var at koka plågorne:

Tuonne Kiirehen Kipuja, Kattila on Kiwuttarella, Pata Wäinen tyttärellä, Jolla keittäwät kipuja, Keskellä Kipumäkeä; Siell ompi kipuset koirat, Hallit hallan karwalliset, Jotka ennen kiwussa ulwo, Sekä waiwoissa walitti.

Dit hänviser jag, manar, plågorne, Där plågo-möen har en kittel, Wäinämöises dotter en gryta, Hvarmed de koka plågorne, Midt uppå plågo-backen (blå-kullan); Där äro plågfulla hundar, cerberi, Stora gråhårige doggar, Som fordom tjöto (ylde) i plågorne, Qvidde under qvalen.

Kiwutar emottog på plågo-orten, Kipumäki, svedorne, då de dit manades; hvarföre Noider och Indomiehet säga:

Tuonne kiirehen kipuja,

Kiwuttaren kinttaiseen...

Kattila Kiwuttarella,

Pata Wäinen tyttarella,

Jolla keittää kipuja,

Keskellä kipumäkeä,

Kipu wuoren kukkulalla,

Reikä siell' on keskellä kiweä,

Johon kiirehen kipuja,

Johon waiwoja walitan

Ihosta alastomasta...

Hon kallas ock Kipumäen Iso-Emäntä och Kiwutar kauhia Emäntä – En af Hwedrungs möerna eller de 3 plågo-andar hos de underjordiska; Furier och Olycks-andar, som plågade de onda efter döden. Se Kipumäki.

KLUPU-SOTA

Se Nujja-sota och Ilkka.

KOIRAN KUONOLAISET

Se Kuontolaiset.

KOLJUMI

En stark Rese; kanske Goljat – men anses i Runor för Piru, wahwa peto, som med et eldgnistrande svärd (Risanöth) krossades:

Tuo Jesus tulinen miekka,

Kannas kuuran karwallinen,

Säkeinen säihäytäk

Käteeni oikiahan,

Jolla paiskoan pahoa

Rumat henget ruhtasisin

Jolla ma hurttia hosusin,

Koljumin kowasti löisin.

Se Kamulainen.

I gamla Svenska Sagor nämnes Kole, et troll, til Jätte, som sölat sina händer med mycket oskyldigt blod – Se Miehen syöpä.

Eljest är här i Frantzila en muntlig gammal saga, om 2:ne Jättar Koljo och Kiljo, som täflat sins imellan, och kastat stora stenar, af hvilka den ene än heter Koljon-kivi och den andra Kiljon-kiwi. Hundrade årtag är imellan hvardera i Sijkajoki elf, hvaraf gölen heter koljon suando, och backen där gent emot kiljon kangas. – Ex auditis & visis.

KONTION MAAHAN PANIAISET

Se Kowwon päälliset.

KOTALAHTI

et ställe, eller en sjövik, där qvesan är född, af gemene horors byk och kläd-tvätt:

Koi synty kotalahessa...

Huorat huhto huntujaan,

Juordanin jokiin suussa...

Sieltä läxi koina kulkemaan.

KÖNDÖS

Förestod svedjor och åkrar (huhdat) befrämjade åkrar och Svedersbruk.

KÖPELI

Gast och spöke, som stimmade i hus, gamla Slott m.m. och syntes vid galgbackar samt Kalmistot. Visade sig i åtskillig skepnad. Allmogen befarade af Köpeli sig tilfogas skada och hvarjehanda illistiga och oförmodade anfall. I gamla Finska Sagor förekomma Köpelin wuori och Linna. Namnet tycks vara grækiskt. Κοβαλοσ (tyskarnes Kobolt) asstuus, qui malis artibus utitur; Latro bipennem gestans, qui exercet latrocinia, Suidas.

KÖÖPELIT

in pl. samma som männingäiset och kejjuset, af Grækiska Κοβαλοι, Daemones Asperi & immites. Scapula. Namnet liknar Gebeleitzin, den Thracierne och de Göther dyrkat såsom Seger-Gud. Dalins Sv. R. Hist. t. Del. p. 24.

En Göthernes Gud, Gebleitzin, nämnes i Ek. Bentzelii Utkast til Sv. folkets hist, p. 94.

KOUWWON-PÄÄLLISET

Björn-graföl, firades med många ceremonier, under musik af Runor och öldrickande, då Björn-hufvudet uphängdes i et träd: til detta gelag gjordes af grannarne et sammanskott af spanmål och matvaror. En gosse och flicka utvaldes til brudpar i full skrud. Gästerne voro högtids-klädde. Först bars hufvudet, och sedan det öfrige Björn-köttet in, hvarpå ärtsoppa var kokad; när han kom med dessa tilredde rätter til förstugu-tröskelen, sade han dessa orden til introitus:

Pois olkoon pojjat porstuasta,

Pijat pihti puolisista

Hywän tullesa Tupaan

Autuan sisälle astuisa.

Vidskepelser och löjelige sedvanor vid Björn-jagter äro ännu öflige på visse orter i Lappland. Fordom ansågs det som en trosartikel, at Björn var et heligt djur (på Lapska, passe waisie). De gifva honom på sit språk många besynnerliga titlar. (Efter uttydning på Svenska, kallas Björnen, Berg-gubbe, Berg-farfader, m.m.) Sammalunda gifva Finnarne Björnen flere heders-titlar, såsom Ukko, messän wanhin, kulta kämmen, kultainen kuningas.

Alla hans lemmar, ben och knotor nämnas med vissa ifrån det allmänna Lapska språket åtskilde namn. Man vet icke hvarest de tagit alle orimligheter som endast vid Björnars fångande brukas. De anse alt sådant för hemligheter, hvilka icke för främmande böra uppenbaras. Så snart Björnen blifvit dödad och under det de föra honom hem, upstämmas vissa Joikningar eller sånger.

Schefferus, Lappon. ill. p. 233, omtalar några af deras visor. Deras första compliment til Björnen skal vara denna: Kitulis pourra, kitulis i skade tackemis, Sobbi jalla saiti: det är: de tacka Björnen, at han ej gjort dem skada, sönderbrutit deras stafvar och spjut.

Den förnämste Banemannen slår merendels en mässings-nagel i sit gevär, eller hänger något visst märke på sin hals, det han en lång tid bär, som et heders tecken. De hafva äfven hvarjehanda underliga ceremonier och sånger, sedan de äro hemkomne, samt när de sönderdela och förtära Björnen. Dylika uptåg voro i detta seculo i Österbotten, Savolax och Carelen vanliga.

Alt detta slutas med en sång, angående den heder, som de nu visa emot Björnen, med begäran, at han ville förkunna detta åt andre Björnar, på det desse ock villigt måtte låta fånga sig.

Alla ben i Björnen hopsamlas så hela de äro, och rangeras i behörig ordning uti en upkastad grop, af samma längd som Björn varit, hvarpå lägges fint björkris: gropen betäckes sedan noga med långa klabbar, hvaruppå sedan bredes granris. Desse löjelige ceremonier blifva dock icke hos alle Lappar på lika sätt i akttagne.

Se Fischerströms Oeconom. Lex. 2:dra Del. p. 57.

KÖYRY

Se Kekri

KRAKLA

et troll, en Jättinna; gjorde et skepp af spånor, bar endast en och kunde dock aldrig öfverlastas. Fick altid börd hvar det ville.

KRATTI

En Tavasters Penninge-Gud, samme som Svenskarnes Skratt. Låg öfver de i jorden gömda skatter och Penninge-kistor. Se Aarni.

Probsten Doct. Nils Idman deriverar ordet af Κραταιοσ – Rei alicujus potens & Dominus; valens in continendo. Kratti troddes ock ej upgifva gömman, utan offer och åtskilliga signerier. Viste ofta penninge-kistan vid jord- eller vattu-ytan, men sänkte den åter ned, då han ej var gunstig.

Kratti, samma som Svenskarnes Wahle eller Pluto. Wahles Tempel var på et rum i en lund utaf Alträn, som aldrig löfvades, utan stodo nakna, också den tid då alla andra skogar frögdades. Inga foglar qvittrade uppå deras grenar; utan några korpar hade där endast bygt sina nästen. Där skrattade skator, där tjöto ufvar och ugglorne skreko. Inga herdar drefvo där sina hjordar; ty backarne voro brände (utan tvifvel af koppar-erg). Luften där ikring var tung. Om nätterna syntes där sällsamma syner.

KUIPPANA

En Förste i Skogen, lång och förfärlig, med grått skägg; dref harar och räfvar i giller och snaror; han får den hedern, at heta Skogs-kung (tör hända en Finsk Fylckis-kung), Kuippana metän Kuningas, messä Hippa halliparta.

Se Hippa. Lik Rhomund Hallgrims Son; et troll och Rese, som tillika med blodet hade ärft både växt, krafter och grymhet af sin Fader. Hans gång var så tung, at han ock tyktes vilja vada genom jorden. Alla hans åtbörder voro faselige och sjelfva upsynen grym. Han hölt til i Skogar i Kyrials botten el. Pohjola.

KUNINGS-KALMAR

Et berg i Wirmo Socken vid Parsila by, där et sten-bord står, med 12 omkringstälde stensäten. Tecken til Räfste-ting eller Allhärjars-ting med allmogen i Hedendomen.

KUNNARI

et så kalladt Silfverberg i Kalajoki Socken, emellan Metzäby och Alavieska. Består af stibium, Blyertz och Svafvel-kjes. Jag fick däraf 1783 en spitsglas malmstuff. Finnarne kalla berget Hopia-wuori.

KUNOTAR

Kawes mor, se Kawe.

KUOHARIT

Hästgällare, utgifva sig för de ypperste och kunnigaste troll; kunna ock värkeligen än i dag de bästa gamla troll-Runor, synnyt och sanat. Förr än en lärlinge antages til detta hederliga ämbete, omdöpes han på en sten midt i en strid forss; då han får Indo och haltia, nästan som Lapparne i Nemagwelles namn.

Kuoharin sanat läsas vid hästars utskärning, där Etelätär neity nuori, neity Maria Emoinen, Wäinämöinen, Mehiläinen med flere anropas, at kyla, svalka, förtaga sveda och värk.

KUONTOLAISET

(Koiran Kuonolaiset); Et slags vilda kalmukker, Som tros äta människjo-kött. Skola til mun och ansigte likna hundnos. Anthropophager. Se Miehen Syöpä.

KUUMET

förmörkade Månan (Peto, Piru joka rupeis kuun peittämän) hvarom de hafva en barnslig berättelse; Kawet hjelpte månan i sit skick; härom lyda orden i en Runa:

Kuumet ennen kuun kehitti

Kawet kuun kehästä päästi

(Kawet i.e. lintu, Eläwä Jumalan luoma, Eläin),

Riihen rautaisen sisästä

(Oli jo peittänyt kuun rautaseen riiheen),

Ja mix ett sinä sitten paha pakene?

Pakene pakana hengi,

Kule kutta kunne käsken,

Lähe herja häätämällä;

Pääsi ennen päiwän poika,

Päiwättären päästäjessä,

Jesus kuun kehästä päästi,

Päiwän päärlystä ylönti...

Om månans af- och tiltagande bruka Finnarne i dagligt tal följande utlåtelser, utan tvifvel i afseende på föregående fabel: Kuu syödään månen ätes, Kuu syntyy månen födes, hvilka likligen leda sit Ursprung af mythologiska historien om Saturnus, som ätit sina barn. Isis var Saturni dotter, och dyrkades i eget och äfven i Cereris namn, under månans bild. Se kapeet.

KUSTÖ-Capell

eller Slott, är af Åbo Biskopen Ragwald anlagd 1312. Messenii Scond. Illustr. T. X. p. 13. Sedan Biskops-sätet avbrann 1470 intogs det år 1523 av de ädelmodiga Flemmingarne, nedbröts 1528, så at nu näppeligen några lämningar synas. Nu Öfverste Boställe vid Åbo Läns Infanteri-Regemente. Se Tunelds Geographie 5:te uplagan 2 afdeln. sid. 165.

KUUTAR

En af månans hus-jungfrur; skulle agta för getingars styng – Kätke kuutar poikiasi, päiwätär pereitäsi...

KYRÖN-KOSKl

En strid forss i Tavastkyrö, brant och brådstupande öfver en bergshälla. Skall hafva någon gång stadnadt i dess fart, såsom Motala, och då har man sedt under fallet en stor kittel, som, efter forn-sägen, i fegde-tiden skal vara dit nedsatt, full med pengar, dem ingen kan dädan få.

KYRIALS

botn, där Hallgrims kula var; det stycket af Finland, som ligger högst i Norr; bebodd af Jättar, Kalewat och Jättiläiset, Samt Hijsis familie i Sotkamo och Paldamo – grymma och hasklige – Se Miehen-syöpä.

KYTÖLÄINEN

a Kytö. En Skogs-planteur. Af dess tårar växte up vide.

Kowin itki Kytöläinen,

Wiholainen wingutteli,

Kyynnel juoxi kyön silmästä,

Toinen toisesta norahti...

Kannoille pajut pakahtu...

KYYNÄLÄlNEN

En orm kjusare –- Se Kämöinen.

Kyynäläinen, deriv. a kyy, en koppar-orm, Aspis; hade ormar til piskor, hvarföre Runan säger om ormen: Kyynnäläisen kyndöruoska, mato musta maan alanen...

KYYITÖLÄlNEN

den samme. Et afgrundens foster, som varit uphof til alla maskar och ormar; kallas af Finnarne, Matojen Emuu – maskarnes moder och uphof. Då han plöjde, betjente han sig af ormar til oxpiska. Ödlan kallas Kyytöläisen kyntöruoska. Se käärämöinen, panula, ahtolainen, juutas – Mitäs itket kyytöläinen Tihiässä Tuomikossa, paxussa paju-metässä.

L

x

M

x

N

x

O

x

P

x

Q

x

R

x

S

x

T

x

U

x

V

x

Å

x

Ä

x