Mythologia Fennica

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Mythologia Fennica.jpg


MYTHOLOGIA FENNICA
ELLER
FÖRKLARING
ÖFVER
De NOMINA PROPRIA DEASTRORUM, IDOLORUM,
LOCORUM, VIRORUM &c.

ELLER
Afgudar och Afgudinnor, Forntidens Märkelige Personer,
Offer och Offer-Ställen, Gamla Sedvänjor, Jättar,
Troll, Skogs-Sjö- och Bergs-Rån m. m.
Som
Förekomma i de äldre Finska Troll-Runor, Synnyt, Sanat,
Sadut, Arwotuxet &c. samt än brukas och nämnas i dagligt tal;
Til deras tjenst,
Som vela i grund förstå det Finska Språket, och hafva smak för Finska
Historien och Poësin, Af Gamla Runor samlad och uttydd
Af
CHRISTFRID GANANDER, Thomasson
Philos. Mag. & Sacell.

ÅBO, Tryckt i Frenckellska Boktryckeriet 1789.
På egen Bekostnad.





Kongl. Maj:ts

Tro-Tjenare och Professor i Vältaligheten och Skaldekonsten,
vid Kongl. Åbo Academie,
Högädle och vidtberömde,
Herr Mag. HENRIC GABRIEL PORTHAN,

Höggunstige Gynnare!


Med hvad berömvärd nit, beledsagad af de vidsträktaste insigter, Herr Professoren sökt uplysa vår Finska historie, updaga landets ålderdoms minnings-märken, granska, upodla, tilöka och fullkomna Finska Språket, samt stadga dess poësie, därom vitna Herr Professorens utkomna arbeten, som icke allenast äro kända och högaktada innom eget land, utan ock med bästa loford emottagne och granskade af de lärde i Göttingen, London och Pettersburg, samt flerestädes; hvarigenom Hr. Professoren altså hedrat sig sjelf, sin fosterbygd och sina landsmän, samt förskaffat vårt Finska Språk all aktning.

Utom dess har Hr. Professoren satt sine Landsmän i en berömlig medtäflan, at upodla och lära bättre känna sit Landsspråk, som härtils blifvit föga agtadt.

Herr Professorens outtrötteliga Bref-växlingar och täta resor, hafva alla syftat därhän, at befrämja et så lofligt andamål.

Jag, får min del, har förmon, at härmedelst offenteligen tacka Herr Professoren för, nu snart i 21 års tid, gunstigt, så munteligen som skrifteligen meddelte underrättelser och upmuntringar, at fortfara til Finska Litteraturens förmon.

Denna Finska Mythologie, som til större delen är samlad af Hr. Professorens egna skrifter, både trykta och i handskrift varande, mig gunstigt meddelte, gamla Finska Runor, tilägnas vördsammast hel och hållen Hr. Professoren, såsom et vedermåle, huru jag använt Finska Vitterheten til fördel, de undervisningar jag haft äran, at handfå af Hr. Professoren.

Tillika utbeder mig ödmjukast, at detta må få blifva til evärdelig åminnelse af den agtning, hvarmed har förmon at framhärda

Högädle och Vidtberömde Herr Professorens

allerödmjukaste tjenare

Christfrid Ganander.

Frantzila i Siikajoki Socken och
Uhleåborgs Län d. 28 Apr. 1785.



Företal


Finska Mythologien är, så vål som alla andra folkslags, inveklad i många mörka sagor och berättelser om Landets fordna Gudar och Gudinnor, med tillämpningar eller allusioner til naturliga händelser och borgerliga förrättningar, som behöfva sin utläggning och förklaring, hvilken bäst vinnes af Finska, så kallade, gamla troll-Runor; då de jämföras med hvarandra, och til hjelp tages andra Nationers Mythologie.[1]

Våra Finska Runor likna mycket i det Mythologiska eller Fabelagtiga Ovidii Metamorphoses; som ses i synnerhet under namnen Luonnottaret, Louheatar, Joukawainen o.s.v.

Våre Finnar voro dock ej ensamma de, som nyttjat detta inbundna sätt, at föreställa höga sanningar, om Gud, verlden, dess skapelse, naturens ändringar och verkningar, tingens uphof, själens odödlighet, et tilstånd efter döden i et glädje- eller plågo-rum m.m. under förtäkta ord och i liknelsetal, som, för deras sinlighet, bättre kunde fattas och, i brist af skrifkonst, i väl sammanhängande Runor, i minnet bibehållas, alt ifrån hedentimma til närvarande tid; utan nästan alla Slägter på jorden hafva älskat dessa sinnebilder och mythiska sagor. – Alla hedningar hade en otalig mängd af Gudomligheter.

Nästan alla ting i naturen, dalar, berg, trän, vatn, luft hade sin egen vålne, eller, om man skall så säga, Gud.

De Ægyptier, den äldste och lärdaste nation, tilbädo Osiris, Isis, och en outsägelig hop af apor och andra djur.

Phænicierne, de störste handlande i gamla verlden, ärade Baal, Baalsemen.

Chaldaerne, Bel, Mylitta.

Perserne, Mithra, Solen och de 4 Elementerna, såsom Gudomligheter:

Så trodde ock de Araber och Indianer; och et tallöst antal af Gudar, af större och mindre rang, hade de visaste folkslag i ålderdomen, de Græker och Romare.

Dock tillade de sine Gudar och Gudinnor de största och gemenaste laster; såsom, ägtenskaps-brott, afvund, hämd, ondska och grufsamhet, som voro deras vanliga dater, hvilket Homer, Aristophanes och Æschines ådagalägga. Til exempel kan Jupiters och Junos äfventyr vara nog tilräckeligt bevis.

Ehuru de äldste Scribenter, Herodotus, Plato och Aristoteles, antaga den äldre tidens berättelser för helt sanfärdiga och i egentelig mening, och hafva så trodt dem, som de berättas; så hafva dock sednare tiderne ansedt dem för kloka fabler af Allegorisk betydelse, och de vise hafva gjort dem til Physiska eller Moraliska vehiclar, och formerat deraf Philosophiska sanningar, klädde i sinnebilder och Mythologiska Sannsagor. Zeno, den Stoiska Sectens stiftare, var, som det synes, den förste, som utveklade sanningen ifrån dess lindor. Cicer. N. D. I: 14. II: 24. – Närmast bidrogo därtil de Platoniker, efter Christi börd i det 3:dje och 4:de århundrade, hvilka, til at afhjelpa den insmygande hedendomen, förvandlade desse fabler i Allegoriska hölsor, som gömde de högsta sanningar.[2]

Jag kan icke undgå, at här anföra något af det Hr. Abboten och vice Presid. m.m. J. Fr. v. Jerusalem i sina Betraktelser öfver Religionens Förnämsta Sanningar, angående denna sak, skrifver: 2. Del. sid. 15. "Hvarföre skulle Stjernorna allena vara upfylde af Gudomlighet? Någre menniskjor hafva framför andre så utmärkt höga egenskaper, at de omöjeligen kunna härstamma af naturliga människjor; deras ande måste vara af högre art, och de således vara en högre Guda afföda. Efter döden återtaga de sit rum ibland Gudarne; dock behålla de altid utmårkt böjelse för deras förra fädernesland och äro dess Skyds-Gudar t.ex. S. Niclas i Ryssland, Wäinämöinen, Ilmarinen i Finland.

Luft, haf, floder och vädret äro i den grofva menniskans ögon, som icke känner naturens lagar och dessas gemensamma ändamål, så många särskilde magter, som til deras verkningar icke bero af hvarandra; hvarföre skola ock icke de vara fulle af en lika osynlig kraft? – Åter igen nye Gudar – Deras storhet är väl sins emellan åtskild, men de äro sjelfrådande i deras Herradömen, och måste altså blifva ombedne af Gudar och menniskor om deras välvilja. Juno nödgas gifva Æolus goda ord, när hon vil hafva storm på hafvet, och lofva honom til tacksamhet en af sina skönaste Nympher; Neptunus åter finner ganska illa, at Väder-Guden dristar besatta sig med hans element; och således blifver aldrig någon ände på dikter om Gudar och Gudinnor.

Uti Naturen och i hennes eget lefverne, vederfares den enfaldiga menniskjan både ljuft och ledt, både goda och förskräckande händelser, hvilkas närmaste orsak hon icke inser; alt detta kan icke komma af annat, än af sådane osynlige och verksamme väsenden. Så mycket flere blifva Gudarne; altid nye under-gudar, goda och illa görande spöken, vålnader och féer. Trettio tusend voro de redan vid Hesiodi tid. Och alle desse Gudar, så månge de äro, större och mindre, blifva altid människorna like: kunna altså icke dyrkas utan på människjo sätt och bibehållas i deras goda vilja, eller försonas; äro de icke för mägtige, kunna de ock för deras oginhet straffas, och förmås til mera tjenstfärdighet, medelst indragning af deras vanliga offer och lofsägningar. Augustus, at hämna sig på Neptun för en utstånden storm, vågade förbjuda, at uti en högtidlig procession bära hans bild med de öfrige Gudarnas.

Sådane äro Gudarne hos Homerus, sådane voro de hos de uplyste Romare, och sådane äro de i denna dag hos Samojederne och Villarne i Canada.

Sid. 17. Det enda man af dem begärte, var endast tilfredsställandet af närvarande behof och begärelser, samt at få veta sit tilkommande öde – Dygdig kunde man sjelf vara.

Satis est orare Jovem, qui donat & aufert,
Det vitam, det opes: æquum mi animum ipse parabo.

Sid. 39. Genom många Symboliska föreställningar, som til äfventyrs skulle betekna vissa Nationale händelser och naturs verkningar, dem hvarken de eller deras mästare sjelfve mera förstodo, så väl som genom de mångfaldiga diktade små Guddomar och Andar, hade den gamle Religionens sanningar förlorat deras första enfald. Se vidare sid. 27, 40 och Apolog. Conf. Aug. p. m. 229.

Sammalunda utmärka våre Finnar i sin Mythologie ofta naturliga verkningar och orsaker, under flera Guda-namn, såsom til exempel, åskan med Ukko och Ilmarinen, Järnets uphof med Luonnotar – samt ådagalägga en mycken naturlig insigt i naturens kännedom, dels kraft och verkningar.

Sjelfve Götherne i sin äldsta Mythologie komma öfverens i samma idéer om troll i Berg, Sjöar, Dalar, Skogar, Resar och Jättar – som äro aldeles de samme med Romarenas, Grækernas och Finnarnes samt Lapparnes Mythiske varelser.

Vi hafve inga andra spår qvar til Finnarnes, såsom ostridigt de äldste[3] Nordens inbyggares, härkomst, regering och lefnadssätt, än dem man spridda och strödda kan komma öfver och blifva varse i Finska Mythologien, i Finska Språket och i landets uråldriga hemseder[4]

Så vål Finska ordspråk, som Runor eller Poëtiska Sånger, aldeles olika andra nationers, 8 stafvige Rythmer utan rim, gifva anledning at sluta om Språkets fordna häfd – i de förra, är folkets gamla Sedo- och Vishets-lära förvarad; de sednare eller Runorne angå deras Hedniska Gudalära, Metamorphoser, Theogonie, slögder, näringar, vidskeppelser m.m, – Därigenom at desse blott i allmogens minne många secler igenom varit bibehållne och först i nyliga tider, utur dagligt tal samt mundteliga sånger, blifvit fattade i Skrift, har händt, at de i et och annat tyckas vara försämrade; men i dem är ock mycket qvar, som en kännare af språket välbefogad fötter i jämförelse med det man i upodlade tungomål anser starkt ock vackert.[5] I gamla Finska Runor finner man ock, under regelbunden och Sinrik ordaställning, et med Allegorier, Metaphorer och flera sådana prydligheter lifligt lekande snille.[6]

Til at kunna därföre begagna sig af den äldre Finska Poësin, och med nytta, nöje och smak läsa våra Finska Runor, och igenfinna det höga, det vackra, det intagande i de samma, är en Mythologisk kundskap oundvikeligen nödig, Finska Mythologien är en clavis poëseos Fennicæ. Lika så litet som Ovidius, Wirgilius och Homerus skulle förstås, och deras rätta mening, hvartil de alludera, inhämtas utom Mythologisk insigt, och kundskap om Romares och Grækers hemseder; lika så litet kommer man ock til rätta med Finnarnes Runor, utom Mythologie.

I den afsigt, at gifva ljus åt den äldre Finska poësien, har jag gjort den Mythologiske Samling, som jag nu ställer inför allmänhetens ögon, under det jag i flere år genomgått alla tilgängelige, och möjligen i landet existerande Runor, af hvilka jag tillika utplockat flere hundrade ord, til en vacker tilökning til et nytt Finskt Lexicon, med phrases, som nu äfven är under renskrifning.

Under en tid af några och 20 år, som jag samlat och granskat Finska ord, har jag väl blifvit varse, at flere ord til ljud och betydelse äro lika med Grækiska, men huruvida Probsten D. Nils Idman (l.c. p. 39.) rätteligen slutar, at Finnarnes Hedniska Gudalära varit til största delen Grekisk; hvilket däraf skulle bestyrkas, at de fläste Gudars namn äro i Finska Språket främmande och komma intet af Finska ord; det är något som jag, för min ringa del, anser vara betydande tvifvelsmål underkastadt; emedan de med samma skäl, i min tanka, kunde hänledas ifrån Hebraiskan, eller flere Europäiska än lefvande språk. Så väl Stam-orden i Finskan och ändelserne, hvilka äro Finske, som den Mythologiska. Genealogien tyckes bevisa motsatsen; härtil kommer, at samma begrep, som Romare, Græker, Göther, med flere, sig gjort om sina större och mindre Gudamagter, hafva ock Finnarne. Dessutom äro någre Mythologiska namn verkeliga Stam-familiers, märkelige i lifstiden och efter döden ihågkomne personers samt än varande orters namn.

Med den Finska Mythologien har jag ock velat förena den Lappska.

Hvad jag af Lappska Mythologien anfört, har jag tagit af et Manuscript, författadt af Danske Missionairen, Lenart Sidenius, och öfversändt ifrån Öfver-Sallsetter i Astafjorden d. 17 Oct 1726. til Kyrkoherden Johan Tornberg i Jukkasjärfvi och af honom til Probsten mag. Hinr. Forbus d. 1. Jan. 1728. Det är öfverensstämmande med en annan Dansk Missionarii Jöns Kijhldals berättelser.

Lapparne hafva classificerat och rangerat sine Gudar i följande ordning:

1:o Til de Gudar, som äro allerhögst uppe i Stjernhimmelen, eller Öfver-Gudar, räknas Jubmel, Rariet, Radier och Rana-neida.

2:o Til Gudar, som äro lägre ned i luften, höra, Beiwe, Torden, Bjegs-olmai, Gissen-olmai, Akklikkes-olmai.

3:o Gudar, som äro på jorden, räknas Stor- och Lill-Junkker, Leib-olmai, Kiase- olmai, Mader-akka och dess 3 döttrar: Sarakka, Ux-akka, och Jux-akka, Saiwa- olmai, Saiwo-neides, Saiwo-serva, Saiwo-lodde, Saiwo-gwelle.

4:o Underjordiska Gudamagter och Orter äro Jabmiaimo, Jabmi-akka, Nemagwelle, Rota, Rotaimo, Rota-landa, Jamikiatser; hvilka alla i detta Mythologiska Lexicon, under sina alphabeter, kommas at utredas och beskrifvas, efter Danska Missionairen Sidenii upgifter i nämnde Mscr.

För den likhet, som fins i Lapparnes och Finnarnes Mythologie, såsom folks, hvilka synas vara af en Stam och extraction[7] så til Språkets, som fordna lefnadens öfverensstämmelse, (hälft som det är bevist, at Lapparne bodt förut i landet och Finnarne med dem äro befryndade) har jag velat förena bägges Mythologie; samt här och där i detta arbete jämföra dem med hvarandra; och hvarest ske kunnat, äfven visa då och då til den äldre Svenska Mythologien, hvarest äfven förekomma, om icke samma och lika lydande Mythologiska namn, dock dylika idéer. Som hos de bägge andra; hvartil äröfringar, commerce och folkflyttningar måtte bidragit.

Af alla dessa 3, nu under Sveriges Krono lydande folkslags Mythologie, kan aftagas och lätteligen slutas til deras likhet i tänkesätt om Religion; at de trodt själens odödlighet och et annat lif efter detta; som kan ses då man efterslår Tuoni, Jabmiaimo, Manala, Kipumäki, Kivutar o.s.v.

Man skulle förmoda, at af denna Finska Mythologien vinna tillika någon uplysning i Finska folkets historie och geographie; då här och där anföras fordna Sedvänjor, af hvilka många än äro bibehållna, och någre orter blifva updagade, som förut varit föga kände.

At denna Mythologie må vinna det påsyftade ändamålet, at uplysa, samt dess mera trovärdighet och pålitelighet hos Finska vitterhets älskare, bör jag til slut upgifva de källor, ur hvilka jag hämtat dessa närvarande Mythologiska uplysningar, näml.

Af Ol. v. Dalins och Af Botins Sv. R. historie. Af Björners Brew om Finnars, Lappars och Samojeders ursprung. Archtopolitani Disp. de Religione & origine Fennnorum, Upsaliæ 1728. Magist. Christ. Er. Lencquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum – Aboæ, Præs. Prof. Eloqv. Hinr. Gabr. Porthan, edit. 1782.

Biskop Agricola har, som bekant är, i sina kända rim, nämnt Finska Gudars och Gudinnors namn, dem jag ock, ehuru råbråkade, här uptagit.

Finska så kallade troll-Runor, hafva præsterat mig de fläste Mythologiske personers och orters namn, som förklarat sig sjelfve, genom det sammanhang som i dem träffats.

Hvad jag sjelf sett och hört, har jag med all trygghet kunnat anföra.

Denne Finske Mythologie tryckes i qvart-format, för at kunna framdeles biläggas det under arbete varande nya Finska Lexicon.

Om mine värde Landsmän och älskare af Finsk Vitterhet, kunna hafva häraf någon nytta, skall det vara mig en ogemen fägnad.



A

AARNI

en vålne, som tros ligga öfver gömda skatter i jorden; kallas Aarnion haltia, Aarni haudan isäntä, joka makaa Aarteen päällä. Då skatten nedlades, gjordes flere löften, såsom: at en röd tupp, eller 3 fårhufvuden, m.m. skulle offras åt Aarni haudan haltia, eller draken, af den som ville uptaga de gömda penningarna &c. Se Kratti. – Skattgräfvare hafva så väl här, som i Tyskland, hvarjehanda vidskeppeliga uptåg, då de leta efter skatter. Se Fresenii Past. Saml. om Skattgräfvande: de mumla, läsa troll-ord, kasta tärningar af bly, offra, bruka slagruta; och finna sig dock ofta bedragne såsom Alchemisterne.

Aarni ses om Solskensdagar, och nattetid vid eld, i skogar och på backar uptorka och skura sina möglade skatter; ofta höres han skallra sina Riksdalrar, då han är gunstig åt någon melancholisk penningekär.

Dock, oaktadt all vidskeplighet, finnas än ofta här i Finland penninge-gömmor, som blifvit af invånarena nedgräfde dels i förra seculo, då Wenäjän Räikkä, pelko wuosi var, eller Ryssens fiendtliga infall befarades, 1656. (Se Finska Ajan-Tieto), dels i sednare krigstider omkring 1713 til 21; kanske också af någon gammal Penninge-Gud, som af afvund och illvilja frivilligt nedgräfvit sina pengar och redbarheter, på det hvarken barn eller slägt måtte efter döden få någon del af deras svett och möda. – Ännu händer någon gång, at med notdrägter utur insjöar fås hela penninge-kistor, hvilket händt för någre år sedan i Pijppola här i Sijkajoki Socken. I Kemi och annorstädes har funnits, efter stora Ryskasegden och än i våre tider, i gropar nedgömd Spanmål i skogarne. Se Haltia.

Af Aarni, såsom rikedomars och skatters gömmare, synes Arilstider fått sit namn; såsom de äldste i verlden och de sällaste fordom varit i Jothanhem (Jothers, de Finnars land) långt förr, än Krake fådde guld och et så dyrbart mjöl dambade af Frodes qvarnar, mjölk lopp i floderne och ekarne svettades honing.


AATES

eller Audes; en Finsk Drott, om hvilken v. Dalin säger, at dess dotter var gift med Wisbur, son af Wanlander och "Drifva, en dotter af Finska Höfdingen Snö eller Nieu; och vidare: Wisbur emottog efter Fadren Wanlander Upsala öde, och förlikt med Finska huset gifte sig med Finska Drotten Athes eller Aude den rikes dotter, som födde honom Sönerne Gisl och Audr (i Finska Krönikan kallade Gris och Amund), men snart förskjuten måste med dem resa hem; hvarpå Wisbur med en annan qvinna aflade sonen Domalder: den Finska Hulda gaf då åter förbannelser, med hvilka Gisl och Audr sändes til honom, at utkräfva åtminstone Modrens morgongåfva, som var tre stora byar och en guldkädja. Resan var dock fåfäng, oaktadt Gudarnas försäkran: at Ynglingarne från den stunden skulle sins imellan strida och guldkädjan en gång blifva en bane för den ypperste man i deras ätt. Modren Hulda ville med vidskeppelser fördärfva Wisbur; men sönerne gjorde det med vapen: de sköflade i Sverige och anstälte upror, hvarvid Fadren en natt blef innebränd vid år 340.

Men Domalder, Wisburs Son af andra giftet, ärfde dock sin Faders rike tillika med kriget, hvarigenom han intog många länder och kallades Jota-Dolge eller Finnars förföljare. Finland kallades ock fordom Jätteland.

Domalder blef offrad åt afgudarne för missväxt vid år 365. Denne hungers nöd orsakade en stor folkflyttning ur Skandinavien, Wiliner, Wendler eller Bergfinnar drogo ned åt landet in i Skåne, sedan anförde af Ajo til Småland, och vid år 370 til Gottland, samt sedan til Tyskland." Finnmarkken i Småland, och Gottländska Språkets sträfhet, äro bevis til Finnarnes därvaro. Se Vinder, Joter, Jättiläiset, Drifva.


AATINS

barn, Nordens äldste invånare, se Jätit.


AHTI

En Sjö-rå, som gaf fisk och anropades af vidskeppelige Fiskare. Kanske Lapparnes Akte eller Ahti, den Lapske Afguden Stor-Junckarens Hustru, (Se Veden-emä) Finnarnes Akka. De Grækers Actæon, Pan, piscatoribus & venatoribus favens, synes vara den samma.


AHIKAINEN

Se Ritikainen, den samma som Ahtolainen.


AHTOLAINEN

En stygg ond vålne; et troll, som bandt ormar om sina gärdsgårds-störar, i stället för vidjor. Ödlan kallas därföre i Runorne: Ahtolaisen aidan wittas.


AJATTARA

Ajattarot in pl. Skogs-Spöken – Priapus. En ond förskräckelig vålne af könet i skogar: förvillade Skogsmän och jägare: nämnes i Finska Bibel-version i plurali 3 Mos. B. 17. v. 7. Ej pidä Ajattaroille uhrattaman – i Svenska öfversättningen: åt djeflomen – Se Hattara.


AKKA

Ukkos Hustru: en mägtig Gudinna, jämföres med J. Maria, och tyckes vara den samma i medeltiden. I Runor heter det om Mehiläinen:

Pistä siipesi simaan,
Toinen siipesi meteen,
Akan wanhan wakkaseen;
Tuo sitten simoa tuolta...

och straxt därpå anropas Mariatar. Se Ukko.


AKKA

äfven en Sjö-Råderska, Hafs-Fru: bodde vid et sund; hon kammade eller borstade sig, och då därvid hände at en tinne eller borst flög i sjön; blef däraf genom böljornes skummande en tomt-orm och metmaskar. Se Ahti.

Akka Salmen Korwallinen
Oli päätään sukiwa,
Hapsiaan harjaawa,
Pii harjasta pirahti
Lawialle lainehelle,
Selwälle meren selälle...

Se Syöjätär.


AKKA

wanha Kaiwo-Keträ, en flitig käring i spånad och väfnad; planterade furun och tallar. Se Sämsä och Wennon-härkä.


AKLIKKES-Olmai

trenne Gudamagter hos Lapparne, lägre ned i luften, til hvilkas ära lördagen och Söndagen hölts helig. De fleste Lappar hafva helgat Fredagen Sarakka, Lördagen Rariet och Söndagen de 3:ne Aklikes-olmai til ära. Därföre när Lapparne hafva försedt sig med Fredags- Lördags- och Söndags-arbete, hafva de gifvit offer i förlikning. Sidenius.


ALAMAN-Järvi

samma som Aloen-järvi, Fennorum Lerna malorum sive Styx; en eldputt, där elden fants sedan flere varp dragits; skall finnas ytterst i Lappmarken, äfven af samma namn i Pudasjärvi, Pedersöre, och Ilmoila Soknar i Österbotn &c.

Uti en gammal Runa, där det berättas om eldens upkomst, genom det at Ilmarinen flintade eld af en orm, säges, at gnistan flög keskelle Alaman-järwen:

Iski tulta Ilmarinen,
Wälkytti Wäinämöinen,
Ylhännä Taiwoisessa,
Eläwällä ennuxella,
Kirjawalla kärmehellä,
Kirpaisi kipuna yxi.
Läpi Taiwoisen yhdexän,
Taiwas puolen kymmenettä.
Meni ajna mennesään,
Wieri ajna wiertessään
Keskellen Alaman järwen,
Nieli tuon tuli Soroisen...


ALOEN-järwi

Finnarnes Styx, i högsta Lappmarken. En eldpuss; där elden fanns i en sarf. Då Ilmarinen och Wäinämöinen slogo up eld, for en eldgnista i Alue-träsk, som deraf 3 gångor i sommarn uptorkades, så at Stengruset på botnet syntes. Där drogs sedan not, at upsöka elden; först med en not af bast, och man fångade väl fisk, men ej den hvari elden var; sedan gjordes en annan not af lin och hampa: J. Maria rodde och Wäinämöinen satt i styret; noten drogs mot och med strömmen; och då fångades en krampfisk; men hvarken Wäinämöinen eller Maria tordes gripa den. En svart karl 3 tum hög steg då up från hafvet, som hade stenskor, en hjelm af flinthårda hällen, långt hår til hälarne och skägg alt til midjan: han släkte med bara händer Krampfisken, fann i den en lax, i laxen en gädda, i gäddan en sik, i siken en sarf, i sarfven et rödt nystan, i nystanet eldstrimman och elden, hvars sveda och värk sedan manas och hänvises til Kipumäki.


ALWA-järvi

En insjö vid Kammola hemman i Wijtasaari Socken, där rudera funnits vid en källa af fordna tiders åbyggnader djupt in i jorden, vid hvilkas gräfvande flere blifvit illa betagne, samt sårade med blemmor och utslag på kroppen.

Denna Alwa-järwi insjö såsom ock Pudasjärwi Sjö äro förr besökte af Tavastlänningar för fiskeri: – Krono-skyttar hafva först nedsatt sig här på orten. Af de 3 första som här stadnat at bo har en hett H. Leppanen, den andra uptagit Urpela hemman vid Kiwijärvi Sjön, den 3:dje med tilnamnet Hassinen stadnat vid Alwa-järvi forssen, och förmenas, at alla desse varit Savolax-boer, hvilka uppå någon viss årlig ränta bekommit Kongl. tilstånd, at uptaga denna ort.

I en gammal Runa om eldens upkomst heter det: Tuosta tuo tuli soroinen, pahan tehtyä pirahti, Alwejärwen ala päähän...


ALUEN-järvi

eller Ljemon-wesi, en så eldhet Sjö, at ock Sjöfoglarne där ömkeligen qvidde:

Koskelot kiwuttelexen,
Keskellä Aluenjärwen
Tuon tuiman tulen käsissä,
Waiwatessa walkiaisen.


AMUND

den 6:te. Sextus Rex Finlandiæ, vestes pelliceas, quæ tum in usu erant, auro argentoque distingvi curavit, vestes autem corpori proximæ a capite ad calcem cohærebant. Messenius in Chronic. Finland. Mscr. Limnels Disp. de Tavastia p. 17. Præs. Hinr. Hassel, Aboæ.


ANTERETTOIN

Löylyn-haldia: en bad-patronessa, som förvarar sår, at ej värman i dem ingår. Se Auterinen.


ARNGRIM

Audins Präst i Finland. Se Aate.


ASAR

Se Esiwalda.


AUDE

Se Aate.


AUTERINEN

Bad-qualme. Finnarne äro mycket rädda, at badångan skall gå i et öppet sår, hvarföre de hafva Löylyn Sanat eller Synty, som äro Signelser til bad:

Löyly poika Auterinen,
Auterettären tekemä,
Hiki wanhan Wäinämöisen,
Herran hengestä hywästä.


AUTERETAR

& Auterinen: så kallas badet i Runor, och anses för botande och sundgörande Gudomligheter; ty Finnarne viste ej af bättre medicament än badstugugång.


ÄHKY

en sjukdom med bukref, troddes vara Äimeröises Son.


ÄJÄTÄR

en af Juuttaas döttrar; däggade ormar.


ÄIMÄTÄR

en stolt mö, blef hafvande af vårvädret; födde vargar.


ÄIMERÖINEN

ordsak til ref, Ähkys fader.


ÄMMÄN-Koski

Se Qwena ström och Cajana.


ÄRJÄMÖINEN

en kall buse, med rimfrost, stel och skyf; härmed förstås en sträng alfvarsam vinter. Se Puhuri och Hyytämöinen.



B

BEIWE

Solen: Lapparne räkna Solen ibland sine Gudar, som äro längre ned i luften. – De offrade åt Solen, på det hon skulle skina väl och befordra gräsväxt och hvita Kreatur, samt åto gröt om midsommars qvällen Solen til heder; de offra ock åt Solen för åtskilliga Sjukdomar, besynnerligen för mangel på förstånd. Lenardt Sidenius.


BERG-Finnar

Se Aate, Winder, Jätit, Joter.


BJARMER

Se Jumala.



C

CAJANA

De Gamlas Qwenland, eller Amazoners land, fingeras hafva fått namn af Janus, en afgudabild, som nedslutit utför Ämmänkoski, då Finnarne ropat; Ca – Janus! Se Janus! jämför Qwenland, Qvenaström.

Cajana Slott är funderadt i K. Carl IX tid 1606 af Clemens Eriksson, mot Ryssarnes anfall, 15 mil ifrån Ryska gränsen. 1716 in Jan. intogs det af 4000 man Ryssar. Se Ol. v. Dalins Sv. R. hist. 3. D. p. 562.



D

DOMALDER

Se Aate, Joter, Jätit. Domalder hämnades grymmeligen Finnarnes trolöshet emot sin Fader, däraf blef han kallad Jota Dolgi eller Finnarnes fiende.


DRIFWA

Finska Höfdingen Snö eller Nieus dotter af Fornjoterska stammen, Wanlands, den 6:te Upsala Konungens af Ynglinga Stammen, gemål; Wisburs moder, som hon födde i Finland; hon förgjorde sin man. Se Aate.


DUMBR

Konung i Öster- och Wästerbotn. Se Verelii not, ad Herv. S. p. 27. Han regerade vid pass A. C. 867. Messenii Scond. Illustr. T. X. p. 4. Pet. Nic. Mathesii Disp, de Ostrobotnia p. 3 & Stecksenii de Westrobotnia p. 15.



E

EGRES

skötte ärter och bönor, rofvor, kåhl, lin- och hamp-växten.


ENARA

träsk, en af Sveriges urgamla gränsor, längst up i Lappmarken.


ERÄ-pyhä

offer-hälla i Orihwesi, af samma sorte som Lapparnes parse-ware, Se Uhri-paikka.


ESIWALDA

kallas all öfverhet af Finnarne. Grefve Bonde, i sit tal om Finnarnes härkomst uti Kongl. Vitterhets Academien, skrifver Aesiwalda, som han deriverar af Asar, eller de sednare Nordens inbyggare, Som kommo från Asien under Oden den yngres anförande.


ETELÄTÄR

Sjelfva Sunnan-vädret, anses per allegoriam, som en ljuslig och vän Mö, och kallas Etelätär neiti nuori. Hon anropades af Hofslagare eller hästgällare, at svalka luften ifrån Östan och Wästan. Bön til henne lyder sålunda:

Etelätär Neiti nuori,
Ijätäk ijästä pilwi,
Nosta lonkka luotehesta,
Syrjin yhtehen syseä,
Lomatuxen loukautak,
Sada mettä Taiwoisesta,
Sima pilwistä pirota,
Teoxillen tehtäwillen,
Panoxillen pantawillen

Se Rana-neida.



F

FINNAR

Se Winder, Wiliner, Aate, Joter


FORNIOTI

eller Fernioti, är sammansatt af Jotun eller de Joter, som fordom var Finska folkets namn; härmed öfverensstämmer, hvad Suidas nämner om et folk, som kallades Ιουθουγγοι, hvilket synes hafva bodt i negden af floden Ister, som nu kallas Donau. Fornioter var Konung i Jättaland, som kallades Finland, i Qvenland eller Terra Amazonum beläget öster om hafsbotn. (Peringskjölds ättartal, Genealog VIII p. 86.) Se Kare.

I Swewernes ställe nalkades Nya Schyter från Mithridatiska bullren til Scandia.

En vördig Husfader Fornioter, förmodeligen af Jumalers ätt, nedsatte sig i en del af Jotnahem, som då kallades Kuenland, nu västra Ryssland, Finland, Österbotn. Se Athe.

FROSTI

en Finsk Kung. I K. Frostes tid gjorde Svenska Konungen Agne anfall på Finnarne. Sic enim Sturlesonius in vita Agni Expeditionem bellicam suscipiebat in Finlandiam, ubi proelium committebat cum Froste Rege Finnorum, quem superabat acie. Schefferus in Lapponia C. 6: p. 49, 50.



G

GYLPHO

Svensk Konung, men til sin härkomst en Finne, ty han var Finska Konungen Ferniottis Sonason. Loccenii hist. Sv. Lib. I. p. 2.



H

HAARNI

et Ähkys tilnamn, it. samma som Aarni – menes Haarni hautoja sywiä. R.


HAGA

gods, Ugglarne tilhörigt, i Janakkala Socken i Tavastland; var först ämnadt til Slott. Et högt berg.


HAKOISTEN

linna, vid Haga gård; en djup graf som där finnes, är märke därtil. På 2:ne ställen i Hattula, i Säxmäki och 1/4 mil ifrån Tavastehus emot Norden vid en liten sjö, ses ännu rudera af en mur, uprest af ofanteligen stora stenar, i nog lång sträcka; ehuru nu mera något lägre än tilförene.


HALLGRIM

en Reese, dräpt af Domar, i dess egen kula. Se Mjehen-Syöpä och Kuippana.


HALTIA

en Rådare; ande, som troddes finnas särskild för hvar menniskja, hvar tomt, hus, skogslund, sjö, penninge-gömma och berg.

Denna tanka, om en rådande och en menniskja medföljande ande, har blifvit bibehållen ifrån äldre tider – Se om Petri ande Act. 12: v. 15. och i våra Symboliska Böcker är det uptagit i morgon och afton-bönerne.

Item: Haltia, är en menniskjas kynne och naturell samt hardiesse; t.ex. säges: Sillä on kowa eller hywä haltia, karhia luonto, han är modig, orädd.

Aarnen-haudan haltia, Draken eller Penninge-skratten, som låg öfvar nedgräfna skatter. Denne Aarnen-haudan haltia kan förliknas med Thrain i Svenska Mythologien. Et troll, som uti sin graf förvarade sin Rikedom eller en stor skatt, som därföre var svår at röra.

Denne var också efter sin död förskräckelig för den eld och rök, som han pustade ur sin graf; hvilket kan syfta på de lysgubbar (Errones, ignes lambentes), som synas på sådana ställen.

Huoneen-haltia, samma som Tonttu. Se Tonttu custos, præses Domus.

Weden-haltia, en ande i insjöar, som skulle blidkas af fiskare. Hans elaka anslag förhindrades genom fjälspeck, tran. Se Weden eukko eller Emä.

Wuoren-haltia, Bergs-rå. Se Wuoren-wäki.

Wuoren-haltia hupia, en Hijen heimolainen, Hiisis frände, och Wäinämöises, Eldgudens, compagnon vid järnsmide.


HATTARA

paha hattara; en troll-kåna i gamla sagor; nästan samma som Ajattarot och Lemmas, v. infra. Kallas i Finska käringa-sagor paha hattara, för dess okynne. Item Hattarat, bångstyrige jättar och Himmels-bestormare. Hattaroita hallitseepi, håller styr på bångstyrige Rimthussar. Prov. Ei tiedä Jumalakaan kuinga kurjaa pitää, hattaraa hallitsee.


HÄRKÄ

eller Mulli, En rätt märkelig Mythologisk Oxe, mycket lik de Separatisters och Chiliasters, hvaraf de tänka hålla et fett gästabud på jorden, utan tvifvel i sällskap med Troglodyterne, sedan de få et jordiskt herravälde.

Finska Runorne beskrifva denna Oxe ofanteligen stor, så at dess hufvud rördes i Tavastland och svans fläcktade i Tårneå. Dermed förstås altså förmodeligen Karlvagnen. Svalan flög en hel dag ifrån manken til svansändan, och Ickorn sprang en månads tid imellan hornen, utan at hinna sitt mål.

En liten svart karl slagtade honom, hvaraf fecks 100 såar kött, 7 båtar fulla med blod och 6 tunnor talg eller fett, hvaraf smörjor gjordes, därmed man läkte bränsår, m.m. Runan berättar:

Hätkä kaswo kaunihisti (aliis, kainuhussa),
Lihoi mulli lijotengin,
Pää häly Hämeen maassa,
Händä torkku Torniossa:
Päiwä kauden pääsky lensi
Häpeheldä hännän päähän;
Kuukauden orawa juoxi,
Härjän sarwein wäliä,
Eipä wielä päähän pääsnyt,
Ensingänä ennättänyt;
Hajettiin Tappajata...
Mies musta merestä nousi...
Ensin wäänsi polwillensa,
Sitten käänsi kyljellensä,
Sijtä siirsi seljällensä.
Saatijn siitä saalihixi,
Sata saawia lihoa;
Werta seitsemän wenettä,
Kuuta kuusi tynnyriä;
Täst on woitteet otetut,
Tästä kahteet katotut,
Jolla wihat wiskotahan,
Tulen poltot poltetahan,
Tulen woima woitetahan,
Tulen pahat paratahan...


HÄRJÄN-pyry

En Ström, Hämeen Linnan takana, på andra sidan om Tavastehus: förekommer i Runor.


HEIMDALLER

vishetens Präst på Saaris i Finland.


HELAA

den årstid, då Pingst-högtiden infaller i Maji eller Junii månad, hvaraf Christi himmelsfärd kallas Hela-Tuorstai och Pingst Heluntai. Finska folket, i Synnerhet i Tavastland och Åbo anställa då lekar, Hiippa kallade, enke-lekar, m.fl. dansa kring eldar i åkrar och gröna parker o.s.v. Tyckes träffa in med Grækernes ανθεστηζιων och αλωα, arealia – hvarom Suidas. De lust-eldar, som på flere ställen i åkrar och på öpna fält göras, kallas på Finska Hela walkia, vid hvilka brasor de sig roa, i synnerhet i Tavastland uti Hattula Socken, med godt öl under musik och hoppande. Elden flintas ej altid up; utan tages med gnidning af trän, såsom villarna göra i Norra America. Detta sker hälft då man underhåller rök på åkern vid koernes fållande. En sådan eld anses för helig, och kallas på Finska Kitkan-walkia.


HELKA

utan tvifvel Helga, el. Olga, aliis, den heliga Helena. Finnarne beskrifva henne, såsom hywä, priski, warsin walittu waimo. d.ä. hon anses för en ganska god utvald Qvinna och vis Gumma, at, jämte Maria, dämma blodsår efter järnskador; Se Luonottaret, hennes döttrar. Hon anropades, at tilbinda blodsår, på följande vis:

Tule tänne tarwitaan
Helka waimo hempiätär,
Tukis multa turppailla,
Maan saroilla sammaltelek
Reikeä rewennyttä,
Peitä pienillä kiwillä,
Ettei maito maahan pääse,
Puna peltoon putoa.
Kom hit, här behöfves
Du väna qvinna Helka,
Stoppa til med muld torf,
Mylsja med tåteltåfs
Det uprifna hålet,
Täck med små stenar,
At mjölken ej må nedrinna,
Den röda bloden drypa i åkern.


HELWETTI

Plågo-rummet för de osälla efter döden; dit, och til Kipumäki, hänvisa ock troll ofta plågorne. Deriveras af Svenska ordet Heel, som emottog dem, som ej voro märkte i tiden med Sverds (Geirs-uddi), och sägnade de döda, som lefvat väl.


HERHILÄINEN

(En Bålgetinge) i Runor; upkom då Karilainen stötte med sin häl i jorden. Se Karilainen.


HIIDEN

eller Hijjen Emäntä; Hijsis Stygga hustru; af dess sträfva hår togs strängar til Wäinämöises nya och märkeliga harpa.

Kust' on kielet kantelossa?
Jouhista hywän orihin,
Hiuxista Hijjen emännän,
Weden wahoista walitut,

Se Hijsi.


HIIDEN

eller Hijjen HEIMOLAINEN, Hijsis Slägtinge och anförvandt. Wuorten- haltia Hupia rectius, Upia, en som förvarar och gömmer malmstreken i berg – Bergs-rå.


HIJJEN-HEVONEN

en helfvetes Fri-trafvare, hvarpå troll och sjelfva Pesten skjutsades til afgrundens klippor. Pesten (Rutto) får denna skjutshäst på följande sätt:

Lähe kumma kulkemaan,
Maan paha pakenemaan,
Ihosta alastomasta;
Kyllä mä sullen annan kyyin
Ja annan ajo hewosen,
Jonk ej kynnet jäällä nuljak,
Jalak räiskyk kalliolla,
Sija tuonne kunna käsken,
Otas Hijjestä hewonen,
Warsa wuoresta walihtek,
Kotiis männäxesi;
Kuin sinä liet kyytiä kysywä,
Anowa ajo hewosta:
Tunnema sinua manoan,
Ajoaxes hyvästi,
Tuonne Turjan kallioon,
Wuoreen teräxiseen;
Aja sitten kalliot kowastik,
Pesät Hijjen pelmuutak.
Kotiisi männesästi
Hijjen hirmu kankahia,
Ikusseen helwettijn,
Jost et kuulu kuuna päänä
Ilman sinä ikänä:
Mäne sinne kunne käsken
Lapin sysmän synkiään,
Pohjan pellon penkereen,
Mäne tuonne kunne käsken
Pimiäseen pohjolaan.
Far tilvägs du underliga,
Fly du landsplåga
Ifrån det nakna hullet;
Nog skall jag ge dig skjuts,
En häst at köra med,
Hvars hofvar ej flinta på isen,
Hvars fötter ej snafva på hällan,
Kör dit jag ber dig,
Tag häst ifrån blåkullan,
Välj dig en fola ifrån berget,
Til din hemresa,
Om du frågar efter skjuts,
Och begärar en trafvare:
Jag manar dig dit,
Så at du må köra friskt,
Dit til fjälls i Norrige,
I ståhlhårda berget;
Kör sedan hårdt på hällarne,
Häf Blåkulls ugnarne huller om buller.
Då du far hem.
Efter blåkulls hiskliga sandmoer,
Til den eviga afgrunden,
Hvadan du ej hörs någonsin,
Ej heller syns i evärdeliga tider:
Far dit jag visar dig,
In i Lappmarkens tjockaste skog,
I nordens åkerbrink,
Far dit jag ber
I den mörka Norden.


HIJJEN-HIRWI

de Göthers Alpandir, et ohyggeligt djur, på hvilket Sigurd ridit. Peringskjöld gör det til en Elephant. I Finska Runor är det en elg; Hijsis tamde dragoxe. Af des tagel togs äfven harpsträngar til Wäinämöises välklingande harpa. Hiwuxista Hijjen hirwen, karwoista merikateen.


HIJJEN-IMMI

en Hijsis hus-jungfru, en dugtig möja; också af dess sträfva tagellika hår tog Väinämöinen strängar til sin harpa.

Teki harpun hauwwin luusta,
Kandelen kalan ewästä,
Pani kielet kandeleseen
Hiuxista Hijjen-immin,
Jouhista uwet orihin.


HIJDEN-KIUKAAT

eller luolat, i Björneborgs Lähn, stora stenrösar eller Jättegrafvar, dylike, som ock finnas i Österbotn; förmenas vara af Hijsis slägt och afföda upstaplade, dels nedfallne boningsrum, dels Grift-ställen ifrån Braune-åldren; hvartil märken funnits i de qvarlefvor af karl- och häst-rustningar, som ibland aska och bengrus träffats under desse stenhögar, hvilka finnas på ansenliga högder i skogarne – Se Jätit och Åbo Tidn. 10:de årgången för år 1783, p. 186 – och 9:de årgång, för år 1782, sid. 221 och följ.


HIJJEN-KISSA

Se Kipinätär.


HIJDEN-LINNA

et upstapladt berg, af Hijsi utsedt til Slott i Paldamo – Se Kalewan pojat.


HIJJEN-LINTU

i.e. Ampiainen, så kallades Getingen, och ansågs för en blåkulles fogel.


HIJJEN-PESÄT

Bergstrolls boningsrum, Se Hijjen-Kiukaat och Hijjen hevonen.


HIJJEN-RAKKI

En helfvetes hund, cerber, furie –


HIJJEN-RUUNA

en underjordisk häst. Se Hijsi.


HIJJEN-WÄKI

alt Hijsis husfolk, en gruflig skara af plågoandar, som uphetsas af troll på dem de vilja illa. Voi Hijjen väki är en af små-svordomarne.

Hijsi hade et väl försedt hushåll: hus och hem, hustru och barn, hästar, hundar och kattor, som alle voro af et argt kynne och likadana med sin husbonde.

Hippa var en af Hijsis döttrar, som i lag med Kalma gaf brådtom åt tjufvar, at återhämta det bortstulna. Se Kipinätär; och alle föregående artiklar under Hijjen och Hijsi.


HIJLITÄR

En af skogs-dejorna i Nordanskog, som skulle förtaga svedan af brännsår. Hon anropades vid dylika eldskador således:

Palon Tytti pohjan neiti
Hijlitär Tapion waimo,
Tuo polwin porossa pyöri,
Kypenesä kyynärwarsin.
Oris juoxi Pohjolasta,
Jonk on lampi lautaisella,
Wesi selwä selkä luula:
Ottipa sijtten hyytä,
Otti jäätä jähdyttöä,
Suusta Pohjolan orihin
Tuolla hyyllä hyywytteli
Tuolla jäällä jäähytteli
Paikkoja palaneita
Lihan tuiki tullehita.


HIJSI

En mägtig Gud eller Gudinna, som fredade för skogsdjur, men var i sig sjelf förfärlig; dyrkades på flera ställen i Finland, hvarom än vitna orter nämnde efter honom, til åminnelse af dess dyrkan: t.ex. Hijden-wuori, Hijden linna &c. Hijsi är til namnet mycket lik de Ægyptiers Gudinna Isis, Osiris syster och maka, bägge födde af Saturnus; bonarum artium, morum & agriculturæ promotores.

Se Wennerdahls Mythol. och Suidas.

Hijsi ansågs för en grufvelig stark Jätte, grym och förfärlig; hvilken dref Björnar och Vargar som lamb. Agricola säger: Hijsi metseleist soi woiton. i.e. Hiisi de feris largitus fuit victoriam.

It. med Hiisi förstås så väl Blåkullan, som Hin Onde, då det säges: mene hijteen, far til faners; mistä hijjestä se tuli, af hvilket elakt rum kom han? jo sen hijsi wei: woi hijsi toki, det var Hin – vox indignantis & admirantis.

Hijsi är af flere slag: 1:o Wesi hijsi, 2:o Mettän hijsi, 3:o Wuori hijsi eller Hijden wäki – desse alla, näml. vatn-, skogs-, bergsrån, tro trollen sig kunna uphitsa och utcommendera, at qvälja och plåga i synnerhet tjufvar, at göra en döf, blind, darrande, och med flere sjukdomar behäftad; en sådan önskan är denna:

Ken katehen Kahtonowi,
Silmin kierin kexinöwi,
Ken kuujalla kuunnelwoo,
Wälillä wäjystänöö,
Hiijen hursti hurmehinen,
Korwiin kohettuoon
Korwin kuulemattomaxi.
Ho som afvundsamt ser,
Koxar med sneda ögon,
Den som lyss på tåget,
Lurar på vägen häremellan,
Hin ondes blodiga duk,
Må svepas om hans öron,
Så at han blifver döf.

Hijsi eller Hijttis, anses för Hijsis fula och stygga boning. Et hiskeligit ställe; helfvete. Run. Hijden hijli huonet – Flere orter i Finland, hemman och sjöar bära namn af Hijsi – i Pijkis och i Paldamo Hijsi och Hijttis i Åbo Stad en gård, Hijdenala i Pemar, Hijttis i Janakkala, Kimito och Lojo, Hiiden kangas i Nousis, Hijden wesi och Hijden wainio i Wichtis &c. Se Kalewa.


HIJTEIN-KIRKKO

vid gamla Kunga-Sätet Saaris i Wirmo Socken, vid berget Isomäen wuori, Hijtein Kirkko, i.e. Templum Deorum sylvestrium; där finnas stenar satte i den ordning, som Tempel brukade grundläggas och upmuras.


HIJTOLAINEN

eller Hittolainen, et elakt bergstroll af Hijsis familie, hvars sträfva hår förvandlades til ormar; hvarföre ormen titleras: Hijtolaisen hiuskarwa, Pannahaisen partakarwa.


HIPPA

(Ylimmäinen Metän Kuningas) Faunus el. Pan, den förnämste Skogs-Gud, kanske den samme, som titleras Kuippana; skulle drifva Skogsdjur i giller och fällor, hvarom han anropas således:

Kuippana metän kuningas,
Metzä Hippa halliparta,
Kulettele kultiasi
Mieluussa Mehtolassa,
Käyttele hopeitas,
Puhalla punainen lanka
Poikki Pohjolan joesta,
Sini lanka siuwwauta,
Tulla suurta tulla pjentä,
Wiljaa monen muosta,
Kynttä kaiken karwallista,
Lapin laajalta mäeltä
Nijn säs tu-u tuonnempata
Laajasta Lapin perästä &c.
Kuippana du Skogens Kung,
Du Skogens lustige Gubbe med skiftande skägg,
Led dina guldvärda djur
I den nöjsamma skogen,
För an dina silfverdyra Kreatur, (i synnerhet Räfvar),
Blås ut rakt dit röda garn
Tvärs öfver ifrån Nordens elf.
Svinga den blåa tråden (tvinna),
At både stora och små djur må komma,
Villebråd af många slag,
Klordjur af alla färgor,
Ifrån Laplands vidsträkta högder;
Hämta dem längre ifrån,
Ifrån det vidlyftiga Lapplands yttersta vrå. –

Hiippa, en lek om våren. Se Helaa.


HILLERWO

en Utter-Gudinna, Saukon oma Emuu. Bodde vid forssar, bäckar och källor; skulle gifva uttrar; kallades ock wejen ehtosa Emäntä; en rik och gunstig vatu-fru; dess man var Juoletar.


St. HINRIK

En Lärare ifrån England; kom til Sverige med sin Landsman Cardinalen Nicolaus Albanensis 1153, och blef af honom förordnad til Biskop i Upsala. Han fölgde med Erik den Helige til Finland, där han omvände och döpte många hedningar, och styrkte dem, som af Eriks vapen redan voro tvungne til dop och Christendom.

Men när Hendrik på Svenskt sätt ville gästa på et gods, som tilhörde Lalli, en förnäm Finne, och i ägarens frånvaro uttog det han behöfde, blef han af den förtörnade Lalli öfverfallen och ihjälslagen på isen i Kjulo träsk, först på året 1158. Lalli afhögg St. Hinriks tumm, hvarpå var en gullring, som flög på isen, men glittrade fram om våren, då den gjorde mirakel och en blind, som först blef den varse, feck sin syn igen. Samma tumm, är nu et insigne i Åbo Dom-Capitlets Sigill.

Detta dråp gjorde Henrik til en Martyr och uphögde honom til et Helgon. Påfven Adrian IV utgaf en Bulla, at St. Henrik skulle blifva Canonicerad, och d. 19 Januarii, kallad Hindriksmessa, skulle hans åminnelse heligt firas, och St. Henrik antagas til Sveriges och Finlands Patron. Hans graf i Nousis kyrka, tre mil ifrån Åbo, blef mycket besökt. Hans åkallan troddes bota sjukdomar och hela kropps bräkligheter. Dom-Kyrkan i Åbo blef invigd på Unikangar til hans ära, och hennes underlagde Bönder kallades St. Henriks Landtboar. St. Henriks bild i Lebens grösse fins af träd, med Biskops mitra, i Pedersöre kyrkas väkenhus.

Se Lalli och Rändämäki.


HIPPA

en Skogs-Gud. Se Hiippa – En annan vid namn Hippa anses för Hijsis dotter, Som skulle plåga tjufvar, hvarom Runan säger: Hippa hijjen tyttäriä – warkahani wartaxi, omoani ottamahan. – Se Hijjen väki, Hijsi, Kipinäter.


HIRMU

en förskräckelig Jätte; fördref colique. Hirmu kourilla kowilla, kaikkiwallan kahleilla.


HITTAWANIN

eller hittavainen, dref, lik en Jagthund, de rädda hararne fram; anropades som en Gudamagt, för at gynna Jagt och djur-fånge i Careln.


HITU

Hijjen neitosia eller Hijten. En orm-piga, en af Furierne. Ormen liknas vid henne: Hitu hijten neitosia, palmikko paulalle nojjan, hius rihma hijten nojjan – ormen trollens hårband, at fläta med.


HOMMA

Kimmain Kuningas, skulle stämma blod.


HOMARIN Koski

En strid Ström med forss, som i Runorne dels nämnes vara i Sverige, dels tros vara Turkin rajalla, vid Turkiska gränsen.


HONGAS

En Nordanskogens Fru, skulle hålla styr på björnen, at han ej skadade boskapen:

Hongas pohjolan emäntä
Pane panta pihlajainen
Nenän ympäri nykerän
Kuin ei pihlaja pitäne
Niin sä rautanen rakenna...


HONGATAR

eller Hongotar, n. pr. fæm. En Skogs-nymph, Furuträns beskydderska; Björnens mor och amma; Hongonen dess man, Björns fader. Beskrifves såsom trumpen och tvär, waljo-waimo, bor i Romentola – Se Tapiola. Den grymma Björnens amma kan ej heller hafva mildt utseende. Om Björnen heter det i Runorne; Hongikosta sinun sukusi, Hongotar sinun sukusi...


HOROGALLEN

en gammal Lappsk, af dem så kallad, under-himmelsk Gud. Kan äga likhet med οξγια, Bacchi högtider, som höllos på sky-höga berg, hvars Präster nämndes οξγεονεσ, de där höllo sammankomster hjeltar och Gudar til heder. Suidas.


HÖLMÄ

En underjordisk Järn-Gud. R.

Hölmä Tuonelta tulowi,
Maan alta Manalan poika,
Löyti suosta ruoste heinän,
Teräs heinän hetteestä,
Weipä Ilmarin pajaan –
Itte seppä Ilmarinen...

I sjelfva verket ej annat, än tack- och myrjärnets uphof, v. Ilmarinen.


HULDA

en Finsk trollkäring, hvilken berättas hafva förgjort Svenska Konungen Wanlander – törhända Taciti Welleda, en jungfru, som kunde spå, och Dalins weli öda, en af honom föregifven Spådoms-Gudinna. Se Athe.


HURUS

och hurus-wäinen, en välgörande Nymph, Wäinämöises dotter, hämmade blodflöder.


HYRYITÄR

eller Hyryttär, n. pr. sæm. af Panittares afföda, skötte elden i koppar-kettlar.


HYSE

en skogs-ande, rådande öfver vargar och björnar, samma som Hijsi, Hysi dref skogs-djuren i vall.

Hysis häst eller Hijjen Ruuna var en underjordisk häst, hvarpå reds til blåkulla efter smörjor, då man blifvit sårad af järn: R. hikoowako Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas...


HYSISBORG

eller Hijsi Slott i Österbotn, emellan Sotkamo och Paldamo. Et berg med trappsteg. Se Hijsi, Soini.


HYYTTÖ

den Rimmiga köldens iskalla moder. Se Kijron-koski. Pakkanen.


HYYTÄMÖINEN

eller Hyyhäröinen, den af is och snö rimmige och stele Pakkases Farfader. Vintern kallas Talwi poika Hyytämöinen. Hotades, at ej förr kyla tår och fingrar, än han islagt Wuoxen-forss, så at ingen droppa skulle drypa; äfven en qvinnas händer i deg-tråget och fålan i stod-qveden; kölden skulle höra til dessa orden:

Pakkanen Puhurin poika,
Talwi poika Hyytämöinen,
Ellös kylmäk kynsiäni,
Warpahiani palelek!
Äskensä minuua palelek,
Kuinkas kuiwat Wuoxen kosken
Weden wuotamattomaxi,
Akan kädet taikinahan,
Wahtahan hewosen warsan.


I

IHARI

en forss uti Kangasala vid Pälkänä i Tavastland, som kom up 1604 vid Ihari by, då Sarsan koski flod torkades, hvaraf är detta ordstäf derpå orten: Ilkiä Iharin koski saatti Sarjan waiwaisexi d.ä.

Imunitis Torrens Ihari dum nascitur extra
Pauperiem peperit, qua pungitur incola Sarsæ.

Vid. Christ. Limnel Disp. de Tavastia P. II. p. 24 & Åbo Tidn. för år 1784. Se Inari.


ILKKA

eller Ilkainen, Jacob, en bonde från Ilmola Socken i Österbotn, anförare för Bönderne i Klubbe-kriget 1596 mot Claes Flemming. Se Nujja eller Klupu-sota. Ilkka, är et Bonde-hemman vid Ilmola Moderkyrka, straxt bredevid landsvägen.


ILMARINEN

Wäinämöises yngre bror; Luft-Guden, öfver väder; samme med Æolus, rådde äfven öfver eld och vatn. Iski tulta Ilmarinen, wälähytti Wäinämöinen pimiäsä Pohjolasa. Han gjorde krigståg och färder lycklige. Ilmarinen rauhan ja ilman tei ja matkamiehet edes wei. Denne Wäinämöises Bror och Compagnon, var ock en god järnsmed och masugns mästare vid tack- och myrjärnets kokning – hvarom sjunges i Raudan Synty:

Itte Seppä Ilmarinen
Pani orjat liehtomaan,
Painamaan palkkalaiset,
Orjat liehto löyhytteli:
Jo päiwänä Kolmantena
Kahto ahjosan alustan;
Mitä mun tuleni tuopi,
Kuta ahjoni ajaa?
Rauta tungexen tulesta,
Iso rauta lähteestä
Emä rauta we-en nawoilta
Kahteloo, kääntelöö:
Hoss! sinua rauta raukka,
Ettsäs silloin ollut suuri,
Kuins tuotihin pajahan,
Kuinssas heilut hetteessä,
Wenyt wehnässä tahassa,
Nousit nuorra taikinana,
Kumma sinun ahjoon ajelin.
Sjelfver Smeden Ilmarinen
Satte trälarne at draga bälgen,
De legda, at krysta på (pusta),
Drengarne drogo bälgen, at de flåsade:
Redan den 3:dje dagen
Besåg han sin ässjas botn (understa lag);
Hvad godt förer min eld,
Hvad drifver min ässja fram?
Järnet tränger sig ut ur elden.
Det stora järnet från källdyn,
Moder-järnet ifrån vatudjupet.
Han beser det, vänder om det:
O! du stackars Järn,
Intet var du då stor,
Då du hämtades i Smidjan,
Då du välde (gungade) i hängdyn,
Var segt och tögdes såsom en hvetmjöls-deg,
Uptogs obrukadt likt deg,
Då jag föste dig in i ässjan (i masugn)

Se det öfriga under Luonnotar, Aluen-järvi.

Finnarnes Ilmarinen beteknar ofta regnet, åskan och luften, såsom Jofur eller Jupiter. I anseende til Smed-kunskapen kunde Ilmarinen anses för Swafnis, den Finska Vulcanus, ty honom blefvo alla goda vapn tilskrifna.

Ilmarinen, såsom en god Pil-smed, anroptes äfven vid Pestskott –

Jollama puskuja puserran,
Ampu-tautia ajelen;
Itte llmoinen Jumala,
Itse Wanha Wäinämöinen,
Itse Seppo Ilmarinen
Täsä myöskin tarwitahan,

at utdraga pest-skotten.


IMMI

En kärleks-mö – Finnarnes Astrild, som skänker ej mindre oro än ro, bryr och sårar de dödeligas hjertan. Se Pohjolan impi.


INARI

En af Stygis hiskeliga brådstupande forssar. Inarin wesi, Pohjolan puolesa; et afgrundens träsk ytterst i Norden; dit troll, samt alla onda vålnader och gastar hänvises. Se Aluen-järwi och Ihari: R.

Tuonne ma sinun manoan
Inarihin ilkiähän
Rutian koskehen rumahan,
Kust et kuulu kuuna päänä,

är et Exorcisternes trogna votum mot det onda.


INDOMIEHET

samme som Tietäjät, eller lika med Grönländares Angekokker och Persernes Magi – trodde sig veta alla hemligheter: om något var bortstulit, en häst bortrymd, eller någon skada skedd; så viste de beskrifva alt, endast de sågo i en bränvins-bägare: de viste säga om man hade at förvänta lyckelig eller olyckelig utgång på et ärende, om giftermål &c. Desse voro Läkare, som äfven frånvarande kunde bota, om något af den sjukas kläder eller husgeråd til dem hämtades.

De föreskrifva åtskilliga narraktige botemedel, såsom at gå omkring en kyrka, eller om natten inpå kyrkogården &c. och den som af deras cur ej blir frisk, beskylles at icke hafva observerat alla deras löjeliga uptåg och föreskrifter, eller säger man, at en ond ande eller menniskja varit förhinderlig m.m.

Desse Tietäjät, eller vise Gubbar, sökas på flere mils väg. De äro altid försedde med vidskeplige amuleter, t.ex. menniskjo-hufvudskallar, ben, stoft från kyrkogården, ormhufvuden m.m. hvarmed de tro sig uträtta alt. Ingen törs förtörna desse allvetande herrar; ty då rasa de, bita tänderna, deras hår resa sig, de hoppa af enthousiasme up i vädret, stapla fram några ord, stampa med fötterna och bärga sig som fullkomligen rasande; därföre kallas de Indo-miehetjotka owat innosansa, haldiosansa liikkuwat – Myrrys miehet – Se Haltia, Tietäjät, Noider eller Noidat, Myrrys miehet.



J

JABMIAIMO

Lapparnes Wallhall eller Gripnis-Salar, Finnarnes Tuonela, Manala, dödens boning, et stycke ned i jorden. När någon dör, säga Lapparne, at själen är faren til Jabmiaimo. Äfven mena de, at själen är faren til Jabmiaimo, när man är blefven sjuk, hvarföre Lapparne sluta, at kroppen vil komma efter och dör. Då de falla i sin ecstas eller dvala (Lappi lankeepi loween); fara de til Jabmiaimo; när Noiden är kommen til Jabmiaimo, begärer hans slägt, at själen må äterkomma i kroppen och menniskjan framdeles lefva. De sjungas dädan up med troll-Runor. Sidenius.

Alla döda äro i Jabmiaimo lika så väldiga, som de hafva varit häruti verlden, och de få en ny lekamen i dess stad och ställe, som här förrutnat i jorden. Se Rotaimo, Rota och Tuoni.

Jabmiaimo kan jämföras med gamla Göthernes Gripnis-Salar; de döda hjeltars boning och hemvist, där de möttes och bodde i de dödas rike. Här satt Jallwadur på en gyldene stol, och omkring honom de berömdaste hjeltar, hvilka verlden någon tid sedt. Här sjöngs Gymesliod, en sång, som förnögde de aflednas öron i Gripnis-Sal eller Jabmiaimo.


JABMIAKKA

är dödens moder, härskarinna i Jabmiaimo. Til Jabmiakka offra Lapparne, på det menniskjorna må så lefva; ty Jabmiakka och dödningarna sjelfve stå efter, at af de lefvande få ned til sig dem, som äro i slägt med dem, såsom barn, barnabarn &c. Sidenius.


JAMI-kiatser

underjordiske andar, åt hvilka Lapparne offra ben och några små stycken, som de taga af de förnämsta lemmar på offer-altaret, och om hvilka de säga, at Gudar och Jamikiatser skola däraf kunna göra sig nya kreatur och skapa kött på benen. Alla tider bruka de ock tilbedja på knä och låfva Gudarna med deras sånger. Sidenius.


JÄTIT

el. Jättiläiset, samma som Kalewan-pojat, eller Bibelns Enakims barn, Nephilim et Gibborim, Resar och Goliather, Jättar, tyranner och väldige.

Dem tilägnas än de Stenrösor (ehuru de mästa äro Lapparnes qvarlefvor, af fattiga kojor), som finnas nästan öfver alt i Finland, i synnerhet i Haliko, äfven i Björneborgs Län, där de ock heta Hijjen kiukaat, luolat; i Vijtasaari, Lapinrauniot; i Laihela och Sijkajoki i Österbotn Jättiläisten haudat, asunsiat, huoneet.

Desse Atins barn. Nordens äldste invånare, lekte i sina tjocka skogar, hvarest träden äro lika gamla med verlden och stå med sina lummoga qvistar snärde kring hvarandra, och gömma i sina snären de villaste djur.

Vårt gamla Sverige och Finland kallades Jotanhem eller Jättars land, af sina Reslika inbyggare, som då hade ben och ej bråsk, blod och ej vassla, hvilkas kroppar hvarken veklighet, eller vällust, eller utländske drycker hade gjort qvinliga.

Jättstrikar bodde i Norrland. Fordna invånarena i Jästrikeland och i vårt Paldamo. (Se Hijsi och Calevan pojat) i längd och styrka, nästan Jättarne lika. Se Kalewan-pojat.


JORTANA

Styggie flod, öfver hvilken de döda skuggor skulle föras, dit svedor förvistes: i Runor, stundom en Elf, stundom heter det: Jortana, Jumalan Poika, Tulek työsi tuntemahan.

Bukrefven (Ähky) manas til Juortanin jokiin suuhun (Ilomantzin) rajoilla yxi Juortanin joki där säges ock qvesan (Se Kotalahti) vara upkommen, Juordanin jokijn suissa – dit förvises ock qvesan från fingret:

Hoss sinua koitu hoihka
Menes Tuonne kunne käsken,
Jordanin jokiin suihin;
Sielt olet kutta kulkenunna
Mieron herjä heittänynnä,
Märkinä märättämään,
Panemahan paisumina...

Då de läsa öfver ormbett, gifva de in åt boskapen qvicksilfver, salt, camphert, dyfvelsträck och bäfvergäll, som de blanda med vatten, hvilket de mana ifrån Jordanin joki af Kyytöläinen:

Tuo wettä Jordanin joesta, Hywän wirran pyörtehestä Wettä Wennon lähtehestä... Laula wettä kielelleni, Tuolta wettä tuota kohden, Jordanaisesta joesta.


JOTUN

Joter, Finska folkets fordna namn, hvarföre Domalder heter Jota-Dolgi, Finnarnes Baneman eller mördare, häraf är ock Fornijoti sammansatt – Se Fornioti, Athe, Jätit.


JOUKKAWAINEN

En Jätte, som ville täfla med Wäinämöinen; men Wäinämöinen stack honom genom hjertat med et spjut; då Nuori-Joukawainen anropade alla Gudamagter så til lands som sjös, och äfven i sin nöd vände sig til J. Maria, som på en natt läkte såret, så at han blef helt frisk.

Han öfvertalte sedan Wäinämöinen, at sjunga, hvaraf mörkrets portar öpnades, luften daldrade, klipporne brusto; härom heter det i Runan:

Leuwwat liikku, pää järisi,
Kiwet rannalle rakoowi,
Paaet paukku kalliolla,
Wäinämöisen laulaissa;
Portit pohjalla repesi,
Ilman kannet katkieli,
Wäinämöisen laulaissa...

Joukawainen mötte Wäinämöinen på en väg och retade honom, hvarom Runan berättar sålunda:

Ennen Wanha Wäinämöinen
Ja Tuo nuori Joukkawainen
Tulit tiellä wastuxuta,
Aisa aisahan takisti;
Wembel tarttui wembelehen...

Joukaiwainen sade då i sin ungdoms hetta:

Se nyt tiellä olkohon,
Joka tienneepi enemmin;
Se tieldä pois poiketkohon,
Joka tienneepi wähemmin!
Muistan meret kynnetyxi,
Sarka jaot sauwwotuxi,
Ilma pielet pistetyxi,
Mäet myllermöitetyxi,
Kiwet luoduxi kokohon.

Jussit & extendi campos, subsidere valles,
Fronde tegi silvas, lapidosos surgere montes.
Ovid. metamorph. Lib. I: v. 43, 44.

Men Wäinämöinen beviste sig vara äldre, och fattade i Joukkawainen, för at kasta honom i sjön, säjande:

Lapsen tieto, waimon muisto,
Ja ei Uron parta-suisen!
Minun on meret kyntämäni,
Sarka jaot sauwwomani – etc.

Han lockade sedan Wäinämöinen at sjunga;

Laula, laula Wäinämöinen,
Hyräile hywä sukuinen...
Tuopa wanha Wäinämöinen
Warmon kyllä wastaeli...
Warainen on laulamaxi
Aikainen on ilon teoxi.

Men när ock Wäinämöinen började sjunga; så måste alt daldra och röras, såsom det åfvanföre är berättadt. Se Wäinämöinen.

Joukkawainen var lik Thormoder, som sjunger när han drager pilen ur hjertat, och lifvet följer efter handen. Joukawainen kan ock liknas vid Göthernes Hogne och Håward. Den förre sönderslet Swiphalder, när han förvandlat sig i et lejon, och log när man skar ur honom hjertat. Håward, kämpen, hotar då han står på knä, och kämpar ännu när han mistat bägge benen: kroppen är stympad, men hjertat oförsagdt.


JOULU

kalla Finnarne Julen, den de af gammalt och ännu hålla för den yppersta högtid, och hvartil i synnerhet välplägning af mat och dricka beredes, samt då framför andra tider nyttjas; däraf är äfven detta ordspråk gängse: Juoman l. juoda Jouluna pitäwi syödä lihaa laskiaissa – Se Laskiainen, d.ä. om Julen skal man dricka.

Biskop Jesper Swedberg i dess Schibboleth och Ol. v. Dalin i Sw. Rik. Hist. derivera ordet af Jul, rota, som fans på Runestafven för denna dag, til tecken, at Solen återvände tilbaka mot Norden; eller af Jola, Joldra, för de lekar och dryckes-lag, med Odens galtens förtärande, som då anstältes Oden til heder, och för at vinna god årsväxt, i det inträdande nya året. Om den påföljande kornväxten mycket lagt sig härs och tvärs, säga Finnarne än i dag, at husbonden, eller den som sådt, varit full om Juldagen.

Hos Gräkerne firades en Högtid af mäst lika namn, hvarom Suidas. Ιολεια, festi dies, qui in Jolai honorem celebrantur. Ιολαοσ, Heros quidam, qui apud Athenienses colitur; Hos Scapula finner man följande: Ουλω vocabatur Ceres: 'Ουλοσ & Ιουλοσ, hymnus, qui in honorem Cereris concinnebatur. And. Wennerdahl, i dess Mythol. Lex. förmäler ock, at Cereri til ära firades en högtid i December månad; hvilket alt leder Julen, Finsks Joulu, i hänseende på namn, tid och äfven vällefnads plägsed, åtminstone för Christendomen, til gemenskap med Grækernas omrörde fest. Vist och aldeles afgjordt är det, at våre Joter och äldste landets invånare, långt för Christum uti hedenhös, i uråldriga tider firade Jul rätt högtideligen, just samma tid i December, som vi nu för tiden, ehuru i andra afsigter.


JUMALA

Den Högste Guden: är ej Nom. propr. utan Apellativum. Jumala Tempel var beryktadt i Helsingeland. v. Hervara Sagan med Verelii noter. De Bjarmer, som voro af Finsk härkomst, dyrkade en afgud, under namn af Jomala, hvars Tempel högst heligt förekommer äfven i gamla Isländska Sagor. I Herrauds Saga p. 27: thar är gofgad God, thad er Jumala heitir, och hos Snorro Sturleson i St. Olofs Saga P. VII. 143. i garthinom stendur Goth Bjarma, er Jomali heitir.

Ordets Jumala derivation se Dalins Sv. Rik. Hist, I. Del. C. III. not. r. C. IV. not. m. Andre derivera det af Ebreiska Jom, dag, och El, Gud, som ock kommer öfverens med Lapparnes Jubmel: andre af Jom, dag, och Malech, full, (plenus fuit) plenus dierum, evig, alsmägtig &c. Andre af Samojediska Jum, himmel, och Baal (Syriska) Herre, eller Esthiska pallua, dyrka, tilbedja, det samma som Finnarnes palvella.

Den Högste Guden kalla Finnarne, efter inkommen Christendom Luoja och Kaikkiwalda, Skapare och alsmägtig. De gamle Finnar hade likväl redan i hedentima begrep om et alltings skapare, som de kalla kaiken mailman takoja, ilman kannen kalkuttaja, expansi fabricator, fästets utsmidare, uttänjare.

Wäinämöinen i striden med Joukawainen tyckes ock ådagalägga sin allmagt.

Så väl Finnar, som Lappar, nämna alltings Skapare Jumala – Finnarne Jumo, Lap. Jumi eller Jubmel. Se Archtopolitans Disp. p. 12. de origine & Relig. Fennonum.

Schefferus in Lapponia och Petr. Bång hist. Eccles. nämner en Jumala, som Bjarmerne skola hafva dyrkat: inne i gårdenom står ock de Bjarmers Gud och heter Jumala, St. Olows Saga supra cit. Häfdateknarena äro ej viste, hvarest de skola sätta detta Bjarme land (waara, wuori maa, Bergland, Fenn.), där Jumala såsom en Öfver-Gud, bland andre små-gudar, dyrkades. Somlige sätta det emellan Wäster- och Österbotn, andra i Cajana Län, andre i Finnland &c. v. Architopolitani Disp loc. cit. De Wotaker i Kasan dyrka Gud, under namn af Jumar, de CtscherennisserJama.

Af gamla Konunga-Sagor är otvifvelacktigt, at Finska folket ansågo Jumala för en Öfver-Gud, och gåfvo honom en präcktig dyrkan. Mycken likhet är, at Finnarne kallat Gud Jumala, af Grækiska ομολωιοσ ζευσ hvilket Epitheton Grækerne tillagt Jupiter och derunder dyrkat honom som en fridgifvande Gud. Ceres har äfven i Thebæ blifvit för lika orsak dyrkad, och kallad ομολωιαSuidas in voce ομολωιοσ.


JUMALERS

eller de Amalers ätt härstammade af Gudar, de äldste och förste landets invånare; af hvilka Fornioti var. Se Fornioti, Aathe, Jätit.


JUMO

Jymi, Yme – En af öfverboer i Västerbotn af Resa-slägte, som skulle bestorma himmelen. Umeå Stad är efter honom nämnd. Se Pohjolan poika, Jätit, Kalewan-pojat.


JUNKKER

eller Junkari, En Lapsk afgud, hvilken dyrkades såsom gynnande jagt och djur-fånge: han anroptes vid en stor sten eller träd-stubbe, dit ock, honom til heder, Renblodet och alla hornen af hvar Lappsk famille samlades: han var tilbeden under namn af Stor-Junker och Lill-Junker. Af Renhornens myckenhet i dessa stora högar på gamla offer-ställen, kastade Stor-Junker til åminnelse, kan dömmas til Lapparnes ålder.


JUOLETAR

Neptunus. Hillervos man; styrde i lag med henna uttrar i giller. Han bodde eller hölt til i källor och gölar, hvarifrån han upmanas:

Juoletar ukko kaunis,
Wejin kultanen kuningas,
Nouse tänne liettehestä,
Antomahan ainoasi...


JUORTANI

Se Jortana.


JUUKELI

den samme med Juutas. Se Kyytöläinen, Ahtohinen.


JUUTAS

Sjelfver Hin onde, ormens uphof, Loke. Härmed utmärka Finnarne en elak, ond, arglistig, som ormen. Juutas bemärker äfven i Esthniskan, djefvulen eller hin onde. Se Katrinatar.

I ormens tjusnings-ord heter det:

Uupu Juutas juostuahan,
Wäsy wäipäs käytyään,
Ukon uuelle kiwelle...
Kuola tippu konnan suusta,
Kino ilkiön kiasta...
Äsken Herra hengen antoi
Käskyn Pietarin perästä...

Juutas hade med sin Hustru Catrinatar 9. stygga afgrundens foster. Efter honom äro än dessa Finska talesätt: Jo sen Juutas wei – han for til faners: mihenkä juuttaalle se meni: mikä Juutas sinun on: Juutaskos sen on, joss ei se lähde &c.


JUXAKKA

den 3:dje Maderakkas dotter hos Lapparne, hvars beställning är, at emottaga barnen, när de äro födde, och bevara dem ifrån stöt och fall. Hon hjelper ock qvinnorne i deras sedvanliga månads-sjuka; Lapparne offra til henne, på det hon må vara flitig därutinnan – Sidenius.


JYRY

St. Jöran, Georg, d. 23 April; en dag, hvars märkvärdighet efter Sanct Jöran säkert kommit ifrån Påfvedömet. Jyryn päivä helgades, som en sabbath, än i detta seculo; ingen fick då arbeta, hugga eller bulta, eller gå hårdt i dörrarne; hvarföre ock dörr-gångjärnen smordes, på det de ej skulle knarka. Alt detta skedde, för at förekomma åskan (Ukko) om sommarn, på det ej årsväxten skulle skadas. Ändteligen fingo qvinfolken denna dag sticka strumpor, men alt annat groft arbete var förbudit: Eljest skreks nog starkt, i synnerhet om isen sköt denna dag: at supa sig full var likväl ingen synd. Denna dag offrades ock mjölk eller hela silbunckar under vissa helgade träd i skogs-lundarne.



K

KAINU

Kainun maa, Sjökanten i Österbotn. item, de gamlas Qvenland eller Cajana Län.


KAINULAISET

kallas, så af Savolänningar, som af alla öfverboar uti Sokneskatarne i Österbotn, alle de som bo åt Sjökanten och tala finare eller förnämare Finska; hvaraf denna phrasis är: se puhuumurtaa kainuuxi, talar fin Finska.


KAISAN, KAJJAN, KATHARINAN PÄIWÄ

En af de Påviske antagen helg hos Finnarne för detta. Då samlade värdinnan utomgårds af dess grann-qvinnor par näfvar mjöl af hvarje; hvaraf tilreddes en moos, mämmi kallad. Därtil kokades med et härtil spardt Kohufvud, hvaraf tungan allenast med mämmi blef i fähuset förtärd. Då kliptes fåren 3:dje gången på året, som det ock än sker. Se Katrinatar.


KALARI

En strid forss. lika med Ihari, dit sveda förvises:

Tuonnema sinun manoan,
Kutian koskehen kowahan,
Iharihin ilkiähän,
Kalarihin karkiahan,
Siell on hywä huiskatasi...


KALEWA

En Jätte, förfärlig och stark, alla Jättars General och Fader för 12 Söner, hvilkas namn äro förgätne, dock nämnes Hijsi som bygde Slott af berg i Paldamo; Soini, hvilken rodde på en dag til Limingo, och satte sig där ned (et hemman nämnes än efter honom): Kihawanskoinen och Liekiöinen rögde ängar och brukade svidjor. Sjelfva Wäinämöinen och Ilmarinen tros vara Calewas Söner. De bodde förut å sin Faders hemort i Paldamo, men begåfvo sig sedan til flera orter; äfven voro de i Kemi.


KALEWAN-pojat

Jättar, som arbetade öfvernaturligt och gjorde storvärk; de voro goda slotter-karlar; ty de bärgade ängar på en natt. Biskop Agricola räknar dem bland de Tawasters Gudamagter. Calewan pojat (Calebs Söner) niitut ja mwdh löit. Filii Calebi, Fennice, Calewan pojat, talas än om i Finland; de tros varit Jättar, af större kropps växt, än vi. Arngrimus Jonæ säger, at de voro de Cananeiske Jättar, som skolat flytt åt Norden för Josuae och Calebs Svärd. Jfr. Disp, de Borea Fennia p. 20.

Österbotn styrdes i Ingialds tid af Jätten Calewas, Califas, kanske den Skandiske Drott af Gylfes ätt, som ännu i den orten behåller namnet af ätteläggar. (Dalin.)

Calewa hade, såsom sagt är, 12 Söner, otroligen starke, af hvilka förnämligast 3 bygdt stora Slott i Österbotn. En Hijsi upförde en ofantelig Byggnad 10 mil öfter om Cajaneborg, midt i moras och kärr, af grufveligen stor sten och jord, med trappsteg af mer än en famn mellan hvartdera.

Calewas andre Söner Wäinämöinen, Ilmarinen och Lieköinen bodde i Finn-, Tavast- och Savoland.

Med desse Kalewas Söner hafver Konungen i Finland underkufvat sig hela Ryssland, som de gamle Finnar därom ännu qväda. Pass. & præp. Joh. Cajani bref til Probst. P. N. Mathesius införd i Disp. de Ostrobotnia.

Se Hijsi, Soini, Jättiläiset, Kyrialsbotn, Miehen Syöpä.

Kalewan pojat tilskrifves i uråldriga muntliga sagor och berättelser åtskilliga hjelte- och jätte-dater. Deras öfvermage Jungfru-döttrar voro så starka och karlvulna, at de i sina förkläden buro ofanteliga stenar och lade dem i högar, hvaraf berg äro upkomne. Et sådant berg, af Jättar ihopburit af lösa stenar, är vid Päjände i Hattula Socken i Tavastland, et stycke från Rahkola hemman i en bro-ända, hvarom jag hörde där dylikt berättas.

Hijsis Slott i Paldamo är ej annat, än et berg af lösa stenar.

Desse Jättar (Kalewan pojat) måtte ock hafva bodt i Kemi Socken. Följande anecdot tycks bekräfta det. För 20 år sedan lefde i Rouwwanjemi i Kemi, i Paawoniemi gård, en gammal gumma Caisa vid namn, som berättat: Kalewan tyttären ottaneen hewosen ja kyntäjän ja auran, jotka toi äitilleen ja sano: mikä sitti sontiainen tämä on, jonka minä löysin, äiti, maata tonkimasta? äiti sanoi: wie pois pijkani: meidän pitää pois paeta täldä maalda; ne tulewat tänne asumaan. Det är. En Jätte-flicka uptog i sin famn en häst, plöjarn och plogen, bar dem til sin moder och frågade: hvad för en torndyfvel månde detta vara, som jag fant, min mamma, gräfva eller böka i jorden? Modren svarade: för dem bort, min pia, vi måste bort från detta land, och de komma hit at bo.


KALKI

et af Soinis, Calewas Sons, tilnamn, for dess skalkstrek; Se Soini.


KALMA

likstank, följer med Kejjuset och deras anhang. Anses ock i troll-Runor, för en särskild underjordisk magt, som skal näpsa tjufvar, mot hvilka han uphetsas således:

Nouse Kalma kaaheille,
Hippa Hijjen tyttäriä,
Warkahani wartiaxi,
Omoani ottamahan.


KALMISTO

Begrafnings platser, i synnerhet sådane, som finnas än i skogar och på holmar efter Lapparne och fordna landets invånare, för hvilka de vidskepplige bära mycken aktning, och upggräfva där fordna lik til sina trollskap. Sådane finnas flerestädes i Finland, t.ex. i Sijkajoki Socken vid Frantzila Capell, Pungerä gamla kyrkogård, och Kalma-saari i Mangila träsk &c.


KALLIIT-ILLAT

dyra Helgedags-qvällar, voro måndags och hela torsdags qvällen; äfven Söndagen. Om Söndags-morgonen i dagjämningen, då koerna varit i fållan, har värdinnan gådt omkring dem 3 gångor mot Solen, och i en besynnerlig kropps ställning burit imellan tänderna en knif, och i handen gårdsens nycklar, lija, yxa, m.m. i andra handen brinnande stickor af torrved.

Om Torsdags qvällen fick ingen spinna, om det icke skulle spöka.


KAMMO

n. pr. den samma som Kimmo. En förskräckande och hiskelig vålne i Sten-rösor; hvadan det Finska verb. neutr. se kammoo – se kammotaa kattoaxeni, det fasar mig, at se.

Synes i troll Runor vara en stenarnes patron. Se Sjöjätar, Camus Fennorum.


KAMULAINEN

et bergs-troll af samma calibre med Koljumi och Pirus anhang. Se Ukko.

Lik Geirskagel, en af de underjordiska plågo-andar; plåga med Piru de osälla skuggor.


KANGATAR

En skogs-mö, bodde på sandåsar, där hon ruskade, i lag med Tuuletar, furuträn, at de bättre växte i längd och tjocklek.


KAPEET

Se Kawet.


KARE

Jätten Forniots Son, af hvilken de Carelare eller Karjalaiset härstamma. Björner säger (Sv. R. Häfd. åld. p. 17.): Kyre och Kare-boerne härstamma af ättfadren Kare.

Fornioter hade med sin hustru Laufeja Sönerne Kare, Loge och Hlar eller Ägir. Kare blef genom sina lyckliga Sjöresor en väder-Gud och i Fadrens ställe domare i Kuenland (Finnland), Kajana, Karjalan maa eller Carelen.

Se Trägårds Utdrag af Ol. v. Dalins Sv. R. hist p. 19.


KARELN

Fennis Karjalan maa, nämnd af Kare. Fornioteri tertius filius Kari, Fenningiæ Aboriginum, eorundemque pastorum (nominis sui originem habet a fennica voce Karja, pecus), alterius instar Romuli, Rex erat. De regione Carjala ad pagum Carjala in Wirmo coloniam accessisse probabile videtur. Nam Carelia Fennis Carjala audit. Regio quædam vasta quoque nomine Carja in desertis Russiæ esse dicitur a Rudbeck Atl. T. I: p. 363.


KARHUN-pejjahaiset

Se Kouwwon-päälliset.


KARILAINEN

Kiwi karista, hemma från stenklipporne, skulle göra järnet slött (Raudan sulkia), eller förtaga dess värkan. Han var halt och ofärdig, som Vulcanus; men med sin tå och häl gräfde han i jorden, hvadan Herhiläinen och Mehiläinen utflögo, at hämta honings-smörjor åt järn-skadorne:

Karilainen kaita poika
Kaiwo maata kannallaan,
Warpa allaan watusti;
Herhiläinen maasta nousi,
Karilaisen kannan tiestä;
Jo päiwänä kolmantena
Karilainen kaita poika
Kaiwo maata wielä kannallaan,
Mehiläinen maasta nousi,
Karilaisen kannan tiestä;
Lähitti mein perään,
Ylitze meren yhexän,
Meri puolen kymmenettä,
Simoa tawottamahan...

Til Karilaises klippa förvises Ähky: Tuonnema sinun peto manaan, Karilaisen kallioon...


KATI

n. pr. fæm. puiden Emuu; En Skogs-Gudinna, som alstrar trän i skogen.

Kati kaunis, neito nuori
Pisti karwan kankahaseen,
Ukon mustihin mutihin,
Sijtä eppä synty synty
Sijtä Eppä suku sikisi...
Honka puu Romentolasta,
Mesi lauhto mehtolasta...

Meri-kate – id. ac Wesi-HijsiKarwoista meri kateen, eller en Sjö- Häst, hippopotamus.


KATRINATAR

Sanct Catharina; Et af Helgonen, hvilken ock anropas som Deja, God Ladugårds gumma i sällskap med J. Maria, hafvande sina pigor och stillerskor, som skulle hägna och sköta boskapen. Bön til henna lyder således, där hon tillitas om, at stilla eller hejda Björn ifrån hjorden:

Katrinatar Waimo kaunis!
Aita rautanen rapa-ak
Ympäri minun eloni,
Kahen puolen karjastani
Ettei koske konnan poika;
Yön Tytti, hämärän neiti,
Wiisi pijkoa pityö,
Kuusi käskyn kuuliata,
Karjoani kahtomassa.
Neity Maria Emonen,
Maasta asti aita pannuk,
Wilun ilman wiskomatak,
Kowan ilman koskematak,
Käywwä karjan kaunihistak,
Tänä kiesuxen kesänä,
Jumalan suwena suurra,
Pelkomata pieni kynnen,
Wasikan warajamatak!
Kiwexi minun omani,
Pääxi kannon kaunoseni
Suulla-annik suun suun e-essä!
Ano Luojalta lupoa,
Jumalalta uskallusta,
Tänä kiesuxen kesänä,
Köywwä karjan kaunihisti.
Catharina du väna Fru!
Sätt up i hast en gärdsgård så stadig som järn,
Omkring min egendom,
På ömse (båda) sidor om min boskapshjord,
At den gemena styggans afföda ej må komma åt;
Nattens flicka, daggryningens mö,
Må hålla (bestå sig) 5 pigor,
6 lydige underhafvande,
At vårda (valla) min boskap.
J. Maria du väna moder!
Sätt up alt ifrån jorden (marken) börjandes en gärdesgård,
Så at skogs kalla vädret (björn) ej må kullkasta den (slänga öfver ända),
Och et hårdt väder ej röra vid den,
På det boskapen må så gå vackert, fredligen,
Hela denna sköna sommar,
Guds långa sommarn igenom,
At de små klöfvarna må få gå utan farhåga,
Kalfvarne utan at rädas före!
Mine egne må blifva til sten förvände (i hans ögon),
Min vackra mjölk-ko til en stubbända
Äfven för den glupskastes mun!
Begär låf af Skaparen,
Förtröstan af Gud,
Om denna vackra Sommar,
At boskapen må få gå i fredlig stillhet, väl fredad.

Se Kaisa och Juutas.


KAWE

Wäinämöises Far, en mägtig Herre i Norden; låg i moderlifvet 30 Somrar, där han ledsnade at längre vara, och som en Pallas eller Mars kom där ut med sköld och hjelm. Runan berättar:

Kawe ukko pohjan Herra,
Ikäinen iku Turilas,
Isä wanha Wäinämöinen,
Makais äitinsä kohdusa
Kolme kymmentä keseä;
Ikäwystyi aikojaan,
Oudostui elämitään;
Wijlaisi äitinsä kohdun,
Potkaisi punaista tuota,
Sormella nimettömällä,
Wasemmalla warpahalla...
Päästi sotamiehen miekkoneen,
Satuloineen orihin,
Kupehesta kunottaran,
Lapsen waimon lappiosta...


KAWEH, KAWOH

eller Kawet, anses ock stundom för en stark välgörande Ande, då den anropas til hjelp mot sjukdomar:

Kaweh ennen jaxon jaxoi,
Kaweh ennen päästön päästi,
Mixetsä minua päästä?

alluderes til föregående Runa om hans födelse.

Kawet in genit. Kapehen, in pl. Kapehet eller Kapeet.

Märk 1:o med Kawet förstås ofta en mägtig Förste i Månan, som hjelpte den mot Kuumets anslag. Se Kuumet.

2:o Ofta menas med Kapeet Skogsdjur med släta hår, såsom haror, räfvar och hemtamde, såsom får, hästar – ja, sjelfva menniskjan. – Se mitt Finska Lexicon, sub Kawet & Kapeet. – t.ex. då orm-förgiftet blåses och manas vidskepligen ifrån menniskjohullet, heter det:

Weeäs wiinana wihasi,
Maitona oma makusi,
Luojan luonto kappaleesta,
Karwasta iso-kapeen,

det är menniskjan.

Men at med Kapeen eller Kaween förstås menniskjan, synes ännu tydeligare af följande Runo-fragment, då sjukdom utmanas utur kroppen:

Ihosta imehnolaisten,
Emon tuoman ruumihista,
Karwoista Kawon tekemän,
Minä mies Jumalan luoma,
Luoma kolmen Luonnottaren,
Kantama kahen Kapeen.
Ifrån menniskjornes hull,
Af dem som äro födde af qvinno,
Ifrån et menniskjo barns hullhår,
Jag af Gud skapade menniskja,
Af de 3 natursens krafter värkad,
Buren af 2:ne menniskjor (af et par ägta folk).

Och mot ormstyngets värkan:

Kuin purit Kapeen karwan,
Kuin purit ihon imeisen –

Dessa verser förklara hvarandra, och synes tydel. af repetition, at Kapeen karwa är det samma, som iho imeisen, menniskjans hull.

Karwa Emo & Emo-Kawet-Kapeen, kallas menniskjan, för dess hullhår, ofta i Runor.

3:o Kapeet beskyllas orätt, så af Biskop Agricola, som Dr. Juslenius och flere deras anhängare, hafva upfrått månan; utan tvärt om hjelpte och frälste de månan från Kuumet; ty Runan säger: Kawet päästi päiwän paistamaan, Päästi kuun kuumottamahan.

4:o Dessutom deriveras Kapeet, som är pluralis, orätt af kapeendua, coarctari; ty kapeet har i singulari kawet, gen. kapehen eller kapeen och brukas här i Österbotn, på min ort i dagligt tal, om får, haror, ja, om hästar, som äro släthullige, äfven om menniskjor – &c., altså et apellativum och ej proprium – Se Rändämäki, kapeetten hauta.

I Runorne Suru Runo-suomalaiset, eller Klago-Runorne öfver det usla, tilståndet i landet efter Storkyro Slaget 1714, nämnes kapeet, efter vårt dagliga sätt at tala, för får och lamb: om fienden heter det: Tuimuuwella tultuansa, söi siat sikiiöinensä, karihtat kapeinensa, lamben med sina tackhår.

5:o De som påstå at kapeet äta månan, derivera ordet af Grækiska ordet καβαιστοσ, infatiabilis, inexplebilis.

6:o Kapeet anses ock för fiskare och at de hade sitt fiskevatn. I Runor heter det, Kapeet kalalle läxi – item Kapeen kala wesi.


KÄITÖS

Deus pecorum, Pan; skulle vårda och valla boskapen i skogen. Se Kekri.


KÄMÖINEN

-sen, Kyynäläises Bror; en orm-patron.


KÄRES

(Käärmetten Emu). En orm-föderska.


KÄREITÄR

(Ketun Emuu). En Räfvens patronessa, som skulle skaffa honom i saxen; heter

Käreitär kulta waimo!
Otas kullat kulppiisi,
Hopiat pikariisi...
Nämät on kuulut Ruotsin kullat...

näml. Räfskinnen, Se Tornio.


KÄÄRÄMÖINEN

En ormödlornes patron. Ödlan kallas i Runor; Käin käärek Käärämöisen – Se Panula, Kyytöläinen.

Käärämöinen, den samma som Fafnis, en ohyggelig orm, som förvarade en stor skatt.


KEJJUSET

eller Kejjungaiset, små elfvar, flygande genier: likna i ögonen på dem, som tro sig se desse vid lik, processer, kyrkogårdar och vägar, snösjun, små barn-dockor, eldstrimmor; utan tvifvel ej annat, än förstörda lifs-andar. De tros vara hvita och svarta, onda och goda, infinna sig där någon själas och där lik är, hafva en stank (kalma) med sig, hvarmed de upfylla rummet. Det fordras en god imagination och vantro, at få se dem, eller ock et godt bränvinsrus, eller feber-yrsel. Somlige tro dem vara mellan-andar, hvarken änglar eller djeflar.

De som hata hvarannan och vilja straffa sin fiende, sägas bära de dödas ben och stofft ifrån kyrkogårdar, här i yttersta norden, i sängrummet, där då Kejjuset infinna sig, at oroa och qvälja. Si credere fas est.


KEITO

En af Cycloperne, eller en af underjordiska smidje-drängar, som uptog de pilar, hvilka Rampa hade med perisokia och pirulainen skutit i luften, som däraf daldrade:

Ampu perisokia,
Ampu yhen nuoliahan
Ylähäiseen Taiwahaseen,
Tahto taiwaskin haleta,
Ilman kaaret katkehilla,
Mennesä pahan okahan;
Risti rautanen putoisi,
Tuon keito käsin tapaisi,
llman maata maistamatak,
Tannerta tawoittamatak.

Han skulle och curera styng, hvarföre han anroptes:

Otak keito kehähänsi,
Tahik woipa wäkehensi
Siwalla siansi harja,
Wä-äk poisi werinen weihti...


KEITOLAINEN

-sen, skogs och tufvornes vålne. Af dess pik formerades ormtungan. Aliis, kietolainen. I Troll-Runor, sjelfva ormen, som fick ögon af linfrö, tungan af Jätten Calewas svärd, tänderne ifrån Tuonis brodd. Om ormen heter det:

Mist' on silmät siunailtu?
Silmät liinan siemenistä.
Mist' on kieli keitolaisen?
Miekasta Kalewan pojan.
Mist' on hammas keitolaisen?
Orahasta Tuonen Otran.


KEKRI

eller KÄKRI, Befordrare af Boskaps-trefnad. Ansågs af Carelare, såsom en Boskaps-patron. Biskop Agricola säger i sit rim: Kekri se liseis Karian kaswon – hvarföre ock Kekri til heder i November hölts ymniga dryckeslag. Se Ollin päiwä. Huru Käkri kan jämföras med de Athenieniers lagstiftare Kekrops och Cecropia, under hvilket namn Minerva dyrkades i Athen, lämnas därhän.


KEKRI

(Allhelgona), en stor och gammal högtid, at fägna sig öfver god årsväxt och inbärgning. Se Wuoden alkajaiset och sielujen-päiwä.

Til Kekri slagta Carelare åter et får, såsom til Olsmessan, och förtära den jämte annan mat, öl och bränvin, med flere vidskeppelser, såsom om Olsmesso-dagen, men nu med än större helgedoms-ceremonier. Man fick ej en gång smaka på maltet, då det var på badstugu-lafven at mältas; ty då skulle halsen svälla på dem, som det gjorde: och utom alt annat tillagades då om aftonen upvärmd mjölk med så kallad Mämmi, hvilket skulle ätas i fähuset, och få noga, at intet åter utbars; eftersågs ock noga, om någon af gästerna dölgt sådant i munnen, det han oförmärkt utbära ville. Men skulle något blifvit qvar, som ej förtärdes på en gång; så spardes det i fähuset til en annan gång. Vid samma tilfälle indoppades en fogelvinge uti öl och därmed öfversmordes koerna på ryggen och sjöngs en Kekri Runa til Tapios heder. v. Köyry. Den än i dag brukelige Kekri visan sjunges som 1, 2, 3, 4. låt oss lustige vara, &c. eller yx, kax, kolm, neljä, ann ilonen olla, kosk suru tulee, ann hänen mennä – &c. och lyder således:

Ei aina Kekriä kestä,
Ei aina Tupia pestä,
Ei aina höyky,
Ei aina möyky,
Ei aina wiina flaskusa löyky;
Kosk juomme hywä oltta,
Niin mahdam tupakkaa polttaa;
Isken siis walkiat taulaan,
Ja wirwoitan kaulaan,
Ja wihdoin iloisest laulan.


KEKRITÄR

en af Kekris dejor.


KIASE-OLMAI

en Lappsk fiskeriets Gud, som sänder fisken til kroken och nätet eller garnet. Sidenius.


KIJRON-KOSKI

en strid forss up i kallasta Lappland, dädan kölden har sin första upkomst, efter Runorne mot kölden (pakkasen sanat).

Itki Hyyttö poikojaan,
Wesi silmästä tipahti,
Pirahti pisaran werta,
Toinen toisesta norahti:
Tuoll on poikani polosen,
Kiiron koskessa kowassa!
Äläs kylmä kynsiäni,
Ennen kuin kylmät Kiiron kosken
Tilkan tippumattomaxi,
Pisaran pirahtamatak...
Hyyttö (den af rim och is stela) begret sina söner,
Vatnet (tåran) dröp från ögat,
En droppa vid lag föll ned;
En annan droppa tilrade ned af det andra ögat:
Där är, min älendas. Son,
I den faseligen strida Kijro forssen!
Förkyl ej förr mina finger-ändar,
Föran du tilisar Kiiro forss,
Så at icke en enda tår dryper,
At ej mer en droppa spritter ut...

Se Packanen, Puhuri, Kyrön-koski.


KILLAN-KETO

Svet. Hedendantz och kaunis nummi, en lund vid Tursunperä by i Wirmo Socken, där Wirmo och Nousis boerne fira sina ludicra isthmia med löpa, springa, bållspel, sjunga. At de Nordiske folkslag således förvärfvat sig armstyrka och vighet berättar Ol. Magn. Lib. XV. p. 340. Stephanius in Saxonem Grammaticum.


KILKA

– och


KILO

– samma som Paholainen och Piru.


KIMMO

och KAMMO, Et Spöke, som knakar och brakar samt slår i knutarne. Grækernes och Romarenas Camus; tyckes vara Stenarnes patron. Kiwi Kimmon kammon poika, syöjättären syämmen syrjä... v. Kammo.


KIPINÄTÄR

en af Hiisis arga klösande hus-kattor; uphetsas på tjufvar til at truga dem, at med skyndsamhet hämta det stulna igen.

Kipinätär (en hon-katta) Hiijen kissa,
Rewi reisiä jalosti,
Kipinänä kiirehtiös...


KIPUMÄKI

En plågo-ort: berättas vara uppe i Kemi Socken vid Kemi Älf; en hög kulle, där en flat ihålig sten fins midt uppå backen, lik et bord, med flere sten altaren omkring uti en ring; et gammalt offerställe: men dit nu ingen, af vidskeppelig frugtan, vågar upstiga; ty ingen, som där upgått, skal kommit helbregda tilbaka. Detta hafva lefvande menniskjor i mit tidehvarf berättat.

Beskrifves i troll-Runorne sammaledes, hvilket bekräftar föregående berättelse.

I sten på Kipu wuori, som står midt uppå backen, äro 9 hål, 9 famnar djupa, dit sveda och värk manas och förvises af troll således:

Kunnek kipuja kiistän?
Kunnek tungen turmioita?
Kipu wuoren kukkulalle;
Tuosa on reikeä yhexän,
Joka reikä keskinäinen,
Yhexän sylen sywyinen,
Sinnek kipuja kiistän...

Sveda och värk skulle fösas in i sprickan af sten, som beskrifves:

Tuonnema kipuja kiistän,
Ajan tuonne aluhia,
Kiwen kirjawan sisähän,
Maxan karwasen malohon,
Korennolla koiwusella,
Walkamella waskisella...

Til Kipumäki var ej så lätt at upklänga; därföre säges ordstäfsvis:

Annas kattua kokea,
Kumman kynnet kilpistywät,
Kumman warpahat wajoowat
Nostessa nokimäkiä,
Kiwetessä kipumäkiä.

Det är: trots, den är karl, som slipper dit up. Se Kiwutar.


KIPULAN NEITO

eller Kipu Tyttö. En af Parcerna. v. Tuoni,

Tuo kiwa Kipulan neito
Istuu tykyttelöö,
Keskellä kipumäkeä,
Kipuja kokoiloo,
Wammoja walitteloo...

Bodde på Kipumäki och samlade plågorne. Om henna säges:

Kippu Tytti Tuonen neiti
Se ennen kiwussa itki,
Sekä waiwoisa walitti...
Sinne kiirehen kipuja...

Likaledes:

Kipu Tyttö Tuonen neitsy
Kipuja kokoeleepi,
Keskellä kipumäkiä,
Kipumäen kukkulalla,
Kirja wakkanen käessä,
Kirja kansi kainalossa...

Det är: hon hade Pandorae brokiga ask i handen.


KIPU WUORI

samma som Kipumäki, där stenarne af en bock föddes.

Kiwi kimmon kammon poika...
Pukin hännästä putoisi,
Nostessa kipumäkeä,
Kipuwuorta kiiwetessä.


KIRIS

eller Kirsi Tuorstai, Skär-thorsdagen i dymmel-veckan; höls helig efter införd Christendom: men missbrukades ock til vidskeppelse. I synnerhet skedde flere uptåg i fähuset med liar och med korsande, at förekomma troll-kånors åtkomst.

Träffar, i anseende til kälfall och vanligt årstids arbete, in med Grækernes högtid Σκιζον, hvarom Suidas: Σκιζον, festum apud Athenienses in honorem Minervæ eo tempore celebratum, quo ædificare & domos tegere solebant.


KIWUTAR

En af plågo-möerne; Den samma som Kipu-Tytär, en Wäinämöises dotter: dryftade eld, och bodde på Kipumäki, dit alla onda värkar och svedor förvistes. Hennes syssla var at koka plågorne:

Tuonne Kiirehen Kipuja,
Kattila on Kiwuttarella,
Pata Wäinen tyttärellä,
Jolla keittäwät kipuja,
Keskellä Kipumäkeä;
Siell ompi kipuset koirat,
Hallit hallan karwalliset,
Jotka ennen kiwussa ulwo,
Sekä waiwoissa walitti.
Dit hänviser jag, manar, plågorne,
Där plågo-möen har en kittel,
Wäinämöises dotter en gryta,
Hvarmed de koka plågorne,
Midt uppå plågo-backen (blå-kullan);
Där äro plågfulla hundar, cerberi,
Stora gråhårige doggar,
Som fordom tjöto (ylde) i plågorne,
Qvidde under qvalen.

Kiwutar emottog på plågo-orten, Kipumäki, svedorne, då de dit manades; hvarföre Noider och Indomiehet säga:

Tuonne kiirehen kipuja,
Kiwuttaren kinttaiseen...
Kattila Kiwuttarella,
Pata Wäinen tyttarella,
Jolla keittää kipuja,
Keskellä kipumäkeä,
Kipu wuoren kukkulalla,
Reikä siell' on keskellä kiweä,
Johon kiirehen kipuja,
Johon waiwoja walitan
Ihosta alastomasta...

Hon kallas ock Kipumäen Iso-Emäntä och Kiwutar kauhia Emäntä – En af Hwedrungs möerna eller de 3 plågo-andar hos de underjordiska; Furier och Olycks-andar, som plågade de onda efter döden. Se Kipumäki.


KLUPU-SOTA

Se Nujja-sota och Ilkka.


KOIRAN KUONOLAISET

Se Kuontolaiset.


KOLJUMI

En stark Rese; kanske Goljat – men anses i Runor för Piru, wahwa peto, som med et eldgnistrande svärd (Risanöth) krossades:

Tuo Jesus tulinen miekka,
Kannas kuuran karwallinen,
Säkeinen säihäytäk
Käteeni oikiahan,
Jolla paiskoan pahoa
Rumat henget ruhtasisin
Jolla ma hurttia hosusin,
Koljumin kowasti löisin.

Se Kamulainen.

I gamla Svenska Sagor nämnes Kole, et troll, til Jätte, som sölat sina händer med mycket oskyldigt blod – Se Miehen syöpä.

Eljest är här i Frantzila en muntlig gammal saga, om 2:ne Jättar Koljo och Kiljo, som täflat sins imellan, och kastat stora stenar, af hvilka den ene än heter Koljon-kivi och den andra Kiljon-kiwi. Hundrade årtag är imellan hvardera i Sijkajoki elf, hvaraf gölen heter koljon suando, och backen där gent emot kiljon kangas. – Ex auditis & visis.


KONTION MAAHAN PANIAISET

Se Kowwon päälliset.


KOTALAHTI

et ställe, eller en sjövik, där qvesan är född, af gemene horors byk och kläd-tvätt:

Koi synty kotalahessa...
Huorat huhto huntujaan,
Juordanin jokiin suussa...
Sieltä läxi koina kulkemaan.


KÖNDÖS

Förestod svedjor och åkrar (huhdat) befrämjade åkrar och Svedersbruk.


KÖPELI

Gast och spöke, som stimmade i hus, gamla Slott m.m. och syntes vid galgbackar samt Kalmistot. Visade sig i åtskillig skepnad. Allmogen befarade af Köpeli sig tilfogas skada och hvarjehanda illistiga och oförmodade anfall. I gamla Finska Sagor förekomma Köpelin wuori och Linna. Namnet tycks vara grækiskt. Κοβαλοσ (tyskarnes Kobolt) asstuus, qui malis artibus utitur; Latro bipennem gestans, qui exercet latrocinia, Suidas.


KÖÖPELIT

in pl. samma som männingäiset och kejjuset, af Grækiska Κοβαλοι, Daemones Asperi & immites. Scapula. Namnet liknar Gebeleitzin, den Thracierne och de Göther dyrkat såsom Seger-Gud. Dalins Sv. R. Hist. t. Del. p. 24.

En Göthernes Gud, Gebleitzin, nämnes i Ek. Bentzelii Utkast til Sv. folkets hist, p. 94.


KOUWWON-PÄÄLLISET

Björn-graföl, firades med många ceremonier, under musik af Runor och öldrickande, då Björn-hufvudet uphängdes i et träd: til detta gelag gjordes af grannarne et sammanskott af spanmål och matvaror. En gosse och flicka utvaldes til brudpar i full skrud. Gästerne voro högtids-klädde. Först bars hufvudet, och sedan det öfrige Björn-köttet in, hvarpå ärtsoppa var kokad; när han kom med dessa tilredde rätter til förstugu-tröskelen, sade han dessa orden til introitus:

Pois olkoon pojjat porstuasta,
Pijat pihti puolisista
Hywän tullesa Tupaan
Autuan sisälle astuisa.

Vidskepelser och löjelige sedvanor vid Björn-jagter äro ännu öflige på visse orter i Lappland. Fordom ansågs det som en trosartikel, at Björn var et heligt djur (på Lapska, passe waisie). De gifva honom på sit språk många besynnerliga titlar. (Efter uttydning på Svenska, kallas Björnen, Berg-gubbe, Berg-farfader, m.m.) Sammalunda gifva Finnarne Björnen flere heders-titlar, såsom Ukko, messän wanhin, kulta kämmen, kultainen kuningas.

Alla hans lemmar, ben och knotor nämnas med vissa ifrån det allmänna Lapska språket åtskilde namn. Man vet icke hvarest de tagit alle orimligheter som endast vid Björnars fångande brukas. De anse alt sådant för hemligheter, hvilka icke för främmande böra uppenbaras. Så snart Björnen blifvit dödad och under det de föra honom hem, upstämmas vissa Joikningar eller sånger.

Schefferus, Lappon. ill. p. 233, omtalar några af deras visor. Deras första compliment til Björnen skal vara denna: Kitulis pourra, kitulis i skade tackemis, Sobbi jalla saiti: det är: de tacka Björnen, at han ej gjort dem skada, sönderbrutit deras stafvar och spjut.

Den förnämste Banemannen slår merendels en mässings-nagel i sit gevär, eller hänger något visst märke på sin hals, det han en lång tid bär, som et heders tecken. De hafva äfven hvarjehanda underliga ceremonier och sånger, sedan de äro hemkomne, samt när de sönderdela och förtära Björnen. Dylika uptåg voro i detta seculo i Österbotten, Savolax och Carelen vanliga.

Alt detta slutas med en sång, angående den heder, som de nu visa emot Björnen, med begäran, at han ville förkunna detta åt andre Björnar, på det desse ock villigt måtte låta fånga sig.

Alla ben i Björnen hopsamlas så hela de äro, och rangeras i behörig ordning uti en upkastad grop, af samma längd som Björn varit, hvarpå lägges fint björkris: gropen betäckes sedan noga med långa klabbar, hvaruppå sedan bredes granris. Desse löjelige ceremonier blifva dock icke hos alle Lappar på lika sätt i akttagne.

Se Fischerströms Oeconom. Lex. 2:dra Del. p. 57.


KÖYRY

Se Kekri


KRAKLA

et troll, en Jättinna; gjorde et skepp af spånor, bar endast en och kunde dock aldrig öfverlastas. Fick altid börd hvar det ville.


KRATTI

En Tavasters Penninge-Gud, samme som Svenskarnes Skratt. Låg öfver de i jorden gömda skatter och Penninge-kistor. Se Aarni.

Probsten Doct. Nils Idman deriverar ordet af Κραταιοσ – Rei alicujus potens & Dominus; valens in continendo. Kratti troddes ock ej upgifva gömman, utan offer och åtskilliga signerier. Viste ofta penninge-kistan vid jord- eller vattu-ytan, men sänkte den åter ned, då han ej var gunstig.

Kratti, samma som Svenskarnes Wahle eller Pluto. Wahles Tempel var på et rum i en lund utaf Alträn, som aldrig löfvades, utan stodo nakna, också den tid då alla andra skogar frögdades. Inga foglar qvittrade uppå deras grenar; utan några korpar hade där endast bygt sina nästen. Där skrattade skator, där tjöto ufvar och ugglorne skreko. Inga herdar drefvo där sina hjordar; ty backarne voro brände (utan tvifvel af koppar-erg). Luften där ikring var tung. Om nätterna syntes där sällsamma syner.


KUIPPANA

En Förste i Skogen, lång och förfärlig, med grått skägg; dref harar och räfvar i giller och snaror; han får den hedern, at heta Skogs-kung (tör hända en Finsk Fylckis-kung), Kuippana metän Kuningas, messä Hippa halliparta.

Se Hippa. Lik Rhomund Hallgrims Son; et troll och Rese, som tillika med blodet hade ärft både växt, krafter och grymhet af sin Fader. Hans gång var så tung, at han ock tyktes vilja vada genom jorden. Alla hans åtbörder voro faselige och sjelfva upsynen grym. Han hölt til i Skogar i Kyrials botten el. Pohjola.


KUNINGS-KALMAR

Et berg i Wirmo Socken vid Parsila by, där et sten-bord står, med 12 omkringstälde stensäten. Tecken til Räfste-ting eller Allhärjars-ting med allmogen i Hedendomen.


KUNNARI

et så kalladt Silfverberg i Kalajoki Socken, emellan Metzäby och Alavieska. Består af stibium, Blyertz och Svafvel-kjes. Jag fick däraf 1783 en spitsglas malmstuff. Finnarne kalla berget Hopia-wuori.


KUNOTAR

Kawes mor, se Kawe.


KUOHARIT

Hästgällare, utgifva sig för de ypperste och kunnigaste troll; kunna ock värkeligen än i dag de bästa gamla troll-Runor, synnyt och sanat. Förr än en lärlinge antages til detta hederliga ämbete, omdöpes han på en sten midt i en strid forss; då han får Indo och haltia, nästan som Lapparne i Nemagwelles namn.

Kuoharin sanat läsas vid hästars utskärning, där Etelätär neity nuori, neity Maria Emoinen, Wäinämöinen, Mehiläinen med flere anropas, at kyla, svalka, förtaga sveda och värk.


KUONTOLAISET

(Koiran Kuonolaiset); Et slags vilda kalmukker, Som tros äta människjo-kött. Skola til mun och ansigte likna hundnos. Anthropophager. Se Miehen Syöpä.


KUUMET

förmörkade Månan (Peto, Piru joka rupeis kuun peittämän) hvarom de hafva en barnslig berättelse; Kawet hjelpte månan i sit skick; härom lyda orden i en Runa:

Kuumet ennen kuun kehitti
Kawet kuun kehästä päästi
(Kawet i.e. lintu, Eläwä Jumalan luoma, Eläin),
Riihen rautaisen sisästä
(Oli jo peittänyt kuun rautaseen riiheen),
Ja mix ett sinä sitten paha pakene?
Pakene pakana hengi,
Kule kutta kunne käsken,
Lähe herja häätämällä;
Pääsi ennen päiwän poika,
Päiwättären päästäjessä,
Jesus kuun kehästä päästi,
Päiwän päärlystä ylönti...

Om månans af- och tiltagande bruka Finnarne i dagligt tal följande utlåtelser, utan tvifvel i afseende på föregående fabel: Kuu syödään månen ätes, Kuu syntyy månen födes, hvilka likligen leda sit Ursprung af mythologiska historien om Saturnus, som ätit sina barn. Isis var Saturni dotter, och dyrkades i eget och äfven i Cereris namn, under månans bild. Se kapeet.


KUSTÖ-Capell

eller Slott, är af Åbo Biskopen Ragwald anlagd 1312. Messenii Scond. Illustr. T. X. p. 13. Sedan Biskops-sätet avbrann 1470 intogs det år 1523 av de ädelmodiga Flemmingarne, nedbröts 1528, så at nu näppeligen några lämningar synas. Nu Öfverste Boställe vid Åbo Läns Infanteri-Regemente. Se Tunelds Geographie 5:te uplagan 2 afdeln. sid. 165.


KUUTAR

En af månans hus-jungfrur; skulle agta för getingars styng – Kätke kuutar poikiasi, päiwätär pereitäsi...


KYRÖN-KOSKl

En strid forss i Tavastkyrö, brant och brådstupande öfver en bergshälla. Skall hafva någon gång stadnadt i dess fart, såsom Motala, och då har man sedt under fallet en stor kittel, som, efter forn-sägen, i fegde-tiden skal vara dit nedsatt, full med pengar, dem ingen kan dädan få.


KYRIALS

botn, där Hallgrims kula var; det stycket af Finland, som ligger högst i Norr; bebodd af Jättar, Kalewat och Jättiläiset, Samt Hijsis familie i Sotkamo och Paldamo – grymma och hasklige – Se Miehen-syöpä.


KYTÖLÄINEN

a Kytö. En Skogs-planteur. Af dess tårar växte up vide.

Kowin itki Kytöläinen,
Wiholainen wingutteli,
Kyynnel juoxi kyön silmästä,
Toinen toisesta norahti...
Kannoille pajut pakahtu...


KYYNÄLÄlNEN

En orm kjusare –- Se Kämöinen.

Kyynäläinen, deriv. a kyy, en koppar-orm, Aspis; hade ormar til piskor, hvarföre Runan säger om ormen: Kyynnäläisen kyndöruoska, mato musta maan alanen...


KYYITÖLÄlNEN

den samme. Et afgrundens foster, som varit uphof til alla maskar och ormar; kallas af Finnarne, Matojen Emuu – maskarnes moder och uphof. Då han plöjde, betjente han sig af ormar til oxpiska. Ödlan kallas Kyytöläisen kyntöruoska. Se käärämöinen, panula, ahtolainen, juutasMitäs itket kyytöläinen Tihiässä Tuomikossa, paxussa paju-metässä.



L

LALLI

en finsk bonde som mördade St. Hinrik. Sedan han kom hem ifrån Kjulo-träsk, och hade den mördade Biskopens mitra på hufvudet, sjöng barnflickan vid vaggan: Mistä Lalli lakin saanut, Paha mies hywän hytyrin. Se St. Hinrik.


LAPIN

koito kota. Lappens kalla kota: dit hänvises sveda och värk.


LASKIAINEN

Laskiais Tiistai. Fet-tisdagen i Fastan. De gamlas Bacchanalia. Firades mäst in Februario, då Fastlagen infaller. Samma tid blef i hedendomen årligen[8] offrat och offergille hållit, hvarvid kött, äfven af hästar, i synnerhet, såsom en gammal Göthisk lif-rätt, blef ymnigt ätit. At äta allehanda fett, såsom fläsk, stekt och kokt, ärt-soppor, korn-bröd med fläsk inbakadt, i agttages än i dag öfver alt i Finland: hvarpå sedan skrinnas med kälkor och skidor ned för backar, under rop och skrik: Pitkiä hamppuja, pitkiä pellawia, d.ä. lycka til lång hampa – til långt lin – näml. nästa sommar. Dagen användes ock til åkande med bjellror och skällor, samt andra uptåg. En sådan motion och krops-rörelse tyckes ock vara nödig, när man ätit så mycket fett och tagit til lifs af spiritueusa drycker och liqueurer.

Finnarne hafva om Fet-tisdagen et ordstäf, som betygar om en uråldrig plägsed af kött-ätande denna dag: Juoman jouluna pitäwi, syywwä lihaa laskiaissa... Men at Laskiainen skulle för köttätande deriveras af λασανα, culinaria vasa, ubi Senatui post sacrificia carnes parantur, såsom det läses hos Suidas, och Probsten Doct. Idman i dess Afhandling om Finska och Grekiska Språkens gemenskap sid. 40. menar, är ej afgjordt. Hälldre synes ordet Laskiainen, härröra af skrinnande i backar; ty Lasken, Lasketella är skrinna ned med kälcka. Denna dag slutes ock köttätandet och Fastan vidtager för Græker och Catholiker.

Åtskilliga vidskeppelser i akttagas om Laskiainen, såsom: at ingen får spinna eller hugga ved, på det koerna ej må blifva halta: matmodren går tidigt til sängs, och alt folket med dagen, på det äfven kona må hemkomma om Sommarn tidigare om qvällarne; men när man ätit så mycket fett och druckit, samt haft god rörelse på släng-kälckan, eller eljest, torde sömn vara nödig, med mera vällust, som sången åtföljer.


LAURIN-LÄHDE

St. Laurentii källa i Janakkala Socken, äfven kallad Janakkalan lähde; är dyrkad och besökt, såsom offerkälla, til sednare tider, därvid de ock öfvade fædissima Veterum Bacchanalia, hvarföre dess besökande ock vid vite är förbudit.


LAWIATAR

samma som Syöjätär.


LEIB-OLMAI

En af Lappska Gudar, som äro på jorden. En Gud för skytterier, djur- och fogla-fånge. Lapparne gifva honom offer, at de må vara lyckelige i deras skytterier och fogla-fånge. Sidenius.


LEKIÖ

samma som Liekkiö.


LEMMAS

en vän Nymph, kunde tilbinda sår och mildra svedan: Lemmas Laukan Hattaria – Suo muron murottaria. En myrjärnets omrörerska, då järnet koktes, uptaget från kärr och myror.


LEMMINGÄIN

nuori, idem.


LEMMES

En Skogs-Gud, eller Faun, som satte al och var dess Skyds patron. Leppä on Lemmexen tekemä, Kanelian kasivattama, puu puhdas Jumalan luoma.


LEMMETÄR el. LEMMÄTÄR

En smidje-mö, som dragit på bälgen, då järnet danades. Se Ruojuatar.

Rauta on Lemmättären liekuttama eller liekuttama, blåst, pustad med smidje-bälg. Skakade äfven med sin pust på trän i skogen, med en runkande väderil: hvarföre om furun heter:

Honga Hongattaren huojuttama el. huiskuttama
Lemmättären liejuttama,
Rangattaren Kajuma
Tuulettaren Tuuittama


LEMPO

En flygande ond ande; trollskott och sjelfver Hin Onde: noita nuolia wanuupi, Lempo lehti keihäitä – Smidde onda flygande pilar, drakar och trollskott. De Svenskars Midgars orm, Loke. Se Piru.

Med Lempo förstås ock Tapio i Björn-Runan; Tuoppa Lempo Lepeelle, Tänne saalis saapuille, Du Skogs-Rå, hämta, skaffa Rofvet på flacka strid-fältet.


LIEKKIÖ

En gast, som skrek i skogar, efter utkastade barn, och skrämde med sit skrän de resande; hade välde öfver gräs, rötter och trän. – De Græker kallade Apollo λυκειοσ; men tyckes ej hafva någon gemenskap med denna Finska Skogs-gast, om icke för medicinsk insigt och botanisk kunskaps skull.


LIEMO

Et stilla stående vatn. Et träsk, där elden fans; samme som Aluen järwi, där not drogs, för at finna elden.

Wietiin wesille nuotta,
Liemon wienoon weteen,
We-ettiin, wennättiin,
Liemon wienossa we-essä...
Saatiin sären kalooja... etc.


LIETO-LEMMINGÄINEN

En stark Roddare, af Wäinämöises Sjö-gastar, den han satte at ro sin nya båt:

Sitte wanha Wäinämöinen
Pani Lieto Lemmingäisen (soutamaan);
Äsken keikku wenehen keula,
Purajasi puoren nokka...
Souti päiwän suo-wesiä,
Toisen päivän maa-wesiä,
Kolmannen Emä-wesiä,
Laski laiwansa kiwelle
Kiwellekko wai hawolle,
Waikko hauwwin hartioille...


LlNNA-KANGAS

et gammalt Fäste i Pavola i Sijkajoki Socken. Item, mellan korsu gästgifvare-gård i Pavola och Pattijoki af Salo Socken i Österbottn; där äro 8 portar af et gammalt Slott. Flere sådane, af lika namn, finnas här i landet.


LINNAT

Slott, fästen, skansar och borg: månge sådane aro i Österbotn och Finland på högder och branta berg anlagda gammeldags-fästen och borgar i Rundlar, til försvar mot fiendtligt anfall, hvarföre de kallades i fordna sagor, ormar, drakar, m.m. i anseende til utseendet. Innom de samma försvarade de sig, och nedkastade stenar på fienden. Sådane fästen, anlagde af Konung Erik Emundsson eller Väderhatt, hvilken intog sjelf, såsom Holmgårdska Hofvets skydds-herre, med sin sjömagt, Finland, Estland och flere Östra orter, som nu velat draga sig undan Sveriges Herravälde, syntes sedan i långliga tider därstädes. Sådant har skedt vid är 930.

TORGNY Torgnyson, Uplands Lagman, hvars skägg betäkte hela bringan och låg ned på hans knän, i sin tid den visaste och en vördig man, talade på Riksmötet i Upsala vid år 1023 och sade: at hans Farfader Torgny hade bivistat Konung Erik Emundssons segrar i Finland, Estland, Österbotn – &c, och han förebrådde Olof Sköt-Konung, at han vårdslösade sina Östra Skattländer, Se Trägårds utdrag af Ol. v. Dalins Sv. R. Hist. p. 204, 182.


LINTUINEN

Et Björns heders-namn, för dess snabbhets skull. Ohtoseni Lintuseni, Kaunoiseni Kultaiseni.


LINTU-KOTOLAINEN

Et slags små Dvärgar i Turian maa, som troddes föra strid med tranor, och kunde et par af dem ligga på en tunn botn. Et gammalt rykte och tradition är ibland Finnarne, at sådane små menniskjor existerat, hvilka krigat med tranor, och af dem blifvit öfvervundne. Finnarnes imaginerte Lille-pytter, och Svenskarnes Andwar, en dvärg, fången i en gäddas liknelse, som gaf til at lösa sig en otrolig skatt, hvarpå den ohyggeliga ormen Fafnis låg, som blef dräpen af Sigurd Fafnis baneman.


LOAUS eller LAUS

En Skogsmagt för Renar och Elgar, som anropades vid Ren-jagten – Se dess hustru, Pohjan Eukko, Loweatar eller Laheatar.

Loaus, Pohjolan Isäntä
Anna mulle aika lintu
näistä puista puhtaista,
Warwuista walanteista;
Siitä mä sitten hywää kiitän,
Siitä kuuluwa kumarraan,
Kuins sas annat aika linnun,
Kotosixi tuomisixi...
Loaus Nordens Husbonde,
Gif mig et fullkomligt Rodjur
Af dessa mina rena trän,
Släta (qvistlösa) giller-stickor,
Därföre skal jag sedan tacka den goda,
Buga mig för (hedra) den beryktade.
När du nu ger en dugtig Elg,
Til hemkomst gåfvor, at fägna hem-folket med.


LOUHI

Pohjolas Hustru, den kalla nordens maka, eller Louhiatar, Qvinnor eller Nympher, som rådde öfver Nordanfjäll, och bodde i yttersta Nordens Skogar. Se Hongas.

Louhi skulle svalka med Nordan, at ingen hetta eller inflammation kom i öpna sår.

Louhi Pohjolan Emäntä,
Wetyöön wetinen lumme,
Kahden puolen kämmentäni
Tulen tuiki polttamata,
Walkian warastamata.


LOUHIATAR el. LOWEHETAR

beskrifves som en arg trollkona; förordsakade många plågor, såsom tandvärk, styng. Risen m.m. Hennes Character är:

Portto Pohjolan Emäntä,
Lowehetar wanha waimo.
Selin tuulehen makasi.
Persehin pahaan sähän,
Toki tuli tiinehexi,
Ahawa kohullisexi;
Tuota tyyty, Tuosta täyty,
Tuosta paxuxi panihin,
Lihawaxi lijtettyi...
Teki poikoa yhexän,
Yhestä wattan wäestä...

Item Suen Emuus, födde ock vargen ur sin qved. Kohussansa koiran kandoi, suwen muissa suolissahan, penin alla pernohinsa...

Hennes Söner voro Ruho, Rampa, Perisokia, samt dessutom hundar och andra rifvande djur.


LOWEEN

langeta, falla in ecstasin och vandra utom kroppen til Wallhall, i synnerhet hos Lapparne til Jabmiaimo – Se Saiwo-neides.


LUGUT

ord, som mumlande läsas öfver järnskador och contusioner, eller andra hexerier, at förgöra någon. Sådane läxor läsas med mycken andägtig mine, med blottadt hufvud; sådane voro de Svenskars gallrar och Odens galder. Se Synnyt, Aloen-järvi.


LUMOUS

var en konst, at göra sig hård mot skått, förgift, andras trolleri, ormbett och så vidare; ja, at kunna bevara sin boskap. Sina hus förvara de för eld med åskviggen, sina res-slädor med menniskjo-ben – Vid Rättegånger ansågo de sig för stora advocater och oöfvervinnerliga, om de buro hos sig korp- eller ormsten, ormskallar, grod lår-ben, o.s.v.


LUONOTTARET

3:ne raska Möjor, som i Ilmarises smidja, mjölkade af sine egne bröst tre slags järn, såsom nedanstående Smed-Runa ger vid hand.

Luonnottarat äro i sjelfva verket ej annat än naturens värkningar vid järnets tilverkning; därföre kalla ock Finnarne dem sjelf Raudan-haltiat, Emuset, Tyttäret, neijet, jotka synnytit rautaa. Visan eller Runan berättar således:

Kolme oli neittä Luonotarta,
Yxi lypsi mustan majjon,
Toinen walkian walotti,
Kolmansi punasen maijon.
Joka walkian walotti,
Sijt on tehty rääky-rauwwat.
Jokapa punasen piiotti
Sijt on tehtynä teräxet;
Joka lypsi mustan majjon
Sijt on tehty mellot rauwwat.
Ei rauta paha olisik,
Ilman käärmeen kähytäk,
Maon mustan muojuitak.
Hoss sinua rauta raukka,
Ettsäs sillon ollu suuri
Ett kowan kipusakaan el korjakaan,
Kuinssas maitona makaisit,
Hettiessä heiluvassa,
Wenyt wehnässä tahassa,
Sepon Ilmarin pajassa, – &c.
Trenne Jungfrur voro värksamma i naturen,
En mjölkade svart (mörk) mjölk,
Den andra lät drypa hvit,
Den 3:dje en rödbrun mjölk.
Den som lät sqvala den hvita,
Däraf gjordes det spröda kallbräkta järnet;
Den som neddröp (fälde) den röda
Däraf äro stål tilverkade;
Af den svarta mjölkade mjölken
Äro de bästa, segaste stång-järnen.
Ej vore järnet sjelf så elakt,
Utom ormens ondskefulla hväsande,
Den svarta maskens etterfulla illska.
O! du stackars järn,
Du var ej då stor,
Ej heller mycket svedande eller vacker,
Då du låg än som en mjölk
I den gungande hängdyn (flyn),
Töjdes som en hvete-deg
I Smeden Ilmarises hytta, –

Se vidare Helka, som kallas Ite Raudan-Emuu, järnets moder, ja näitten Tytärten äiti, och mor åt dessa 3:ne flickor.

De Braminer i Indien tilbedja äfven, utom den Högste Guden, 3 andra gudomligheter, Brama, Isuren och Vischnou. Se Gotfrid Less Geschichte der Religion I. Th. p. 424 utgifven i 8:o i Göttingen 1784.


LUONOTAR

är lika med de 4 mjölkströmmar, som i Edda säges hafva runnit af koen Audumblas spenar. Tör hända Finnarne härtil alludera vid järnets smältning och tilverkning. Tör ock betekna de 3 Nordens gudomligheter Oden, Thor och Frigga. Se Kawet.


LUPI LUPPA

En luden Skogs-Gud, Faunus, eller en Satyr. Se Ukkonen.



M

MAAHINEN

-sen, alt hvad af jorden tros fastna, såsom räform, utslag, exanthemata – Et slags små-andar, Elfvar, som en vis Gubbe på Holmön uti Qvarken i Wästerbotn trodde ligga vid tröskgårdarne, och förböd därföre kasta hett vatn ut, at de ej må skållas – deras små ben sade han sig hafva funnit i skogar. Han lefde än 1760 och var en Swedenborgian; de troddes dansa, hvaraf är elfve-dansen, och bo vid stenar, träd-rötter, i hus, under gålf, vid husknutar och trösklar, oroade någon dem til förtörnelse; så fick han skorf och utslag; hvarföre de borde först påhälsas vid inflyttningen til nytt hus och blidkas med salt, malt och bröd, eller messing skrapad i mjölk. Dödade någon dem, så blef han sjuk. Swedenborg såg dem vid Stockholms brand 1759 som myror, pissa på en husvägg och fläcka ut elden, som ock där stadnade och huset blef conserveradt. – Ingen fick kasta sit vatn utan farhåga af skada eller åkomma. En ägta Ceylonernes sats efter Pythagoras i Ostindien, at man först bör sopa med qvastar för sig, för än vatten kastas, at ej dessa elfvar må dö. Se Kati, Meri-kati.


MAAN-EMONEN

Ukkos hustru; gaf styrka åt de svaga. Nouse maasta maan Emoinen, wäixeni woimaxeni – v. Ukko.


MAAN-HALTIA

En Rådare i gårdar, som visar sig under menniskjo-hamn, som en gammal gubbe eller käring, och stökar om nätterna. Se haltia.


MADER AKKA

En af de Lapparnes Gudinnor, som äro på jorden; som emottager af Radier, det af honom belefvada eller med anda försedda fostret, och lefvererar det åter straxt til dess dotter Sar-akka.

Qvinnan Maderakka är med sina 3 döttrar, Sarakka, Uxakka och Juxakka, Qvinnorna til hjelp. Lapparne offra til henne, at hon skall tillåta sina döttrar, at tjena qvinnorne. Några säga, at denna Maderakka sjelf hjelper qvinnorne, i det hon bemänger sig i en hvar sina döttrars gärning. Sidenius. Jämför Neity Maria Emonen.


MAHNA

Et Svenskt troll och Jättinna; sådana äro många i de fordna sagor – Jämför Hattara, krakla.


MAMMA

En underjordisk troll-kona, maskarnes och ormarnes Moder. Mikä nosti Mamman maasta, tielle teuhakehtamaan, kartanolle kapsamaan. R.


MAMMELAINEN

eller Mammeloinen, En faselig kött- och ben-frätande troll-kona; ordsaken til tandvärk; dess beskrifning är:

Mammelainen maasta nousi,
Kolmikanta kaukahasta,
Lihan syöjä, luun puria,
Weren urelta wetäjä.


MAMMOTAR

n. pr. fæm. Matoin Emuu, ormars alstrerska. Anses äfven för en Sten-patronessa, hvarmed skatter betäckas. Kiwi kimmon kammon poika, Syöjättären syämmen syrjä, Mammottaren maxan pilppu.

En af furierne och underjordiska troll, som tros förvara i jorden nedgrafna gamla skatter. Hecate, Plutonis uxor inferorumque regina. Se Kratti, Arni, Haltia.


MANALA

den samma som Tuonela. De dödas rike. Häraf är talesättet: Jo se meni manalaan eli manalle han tog farväl af verlden.

Manala eller Tuonela är Göthernes Glitnis, döden, eller underjordiska Riket, hvarest Gandel, Skagel och Geirskagel lupo med brinnande ögon kring dödsens marker (det är i Tuonela eller Jabmiaimo); förskräckelse, ångest, qval och elände voro i deras följe, och det var en ängslan, at se dem. Tuoni eller Glitnis har här utbredt alla sina förskräckelser, hvilka Thors moder (neity Maria Emoinen eller Mariatar, hvilket liknar de Påfviskas sats), med sina böner hindrat, at ej få utbredas öfver jorden. Se Tuonela, Jabmiakka och Jabmiaimo – I Manala var ock en Pegasus eller Skjutshäst, at föra fram plågorne efter järn-skador. Hikowaako Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas. Tietä tuonne juostessahan.


MANALAN MATTI

döden, härskande i Tuonela, eller Tuonen Tuomas. Manalan Matti samma som Loke eller Charon; förde de döda skuggor öfver floden til Tuonela eller Manala. Finnarnes ordstäf är, då de blifva gamla, ledsna vid at lefva och tro sig ej mer blifva gifta: Manalan Matti minun naipi, ja Tuonen Tuomas mun perii.

Marta, samma som Tuoni.


Neity MARIA Emonen

anropas ofta i de af hedendom och Påfvisk lära blandade vidskeppeliga Runor, som utan tvifvel äro sammansatte för Reformations seculum. J. Maria är i alt en förträffelig hjelperska, i synnerhet vid barnsbörder, sjukdomar, pest, blod-sår och eldens upkomst.

Neity Maria Emonen,
Mesi keittä kielelläsi,
Sima suussasi suloa,
Konnan kuohuun kowaan

tilredde smörja til ormbett.

Är ej heller oförfaren til sjöss, ty det heter: Neity Maria Emoinen, itek airollen asehin, Tungeixen Tuho kätehen – grep sjelf til årarne.

Beskrifves såsom en god Baderska, Barberska, Apothekerska, olje- och flått- kokerska, til allehanda sår-smörjor, med Silkes Robe och långt släp, samt med en gullslef i handen.

Vid skador eller sår af järn heter det:

Jos rauta pahan teköö,
Teräs hieno hilpasoo;
Neity Maria Emonen
Pistä sormesi sulonen,
Reikään revenneseen,
Hienot helmasi kokoak.

Se Helka. Neity Maria och Jesus anropas i parallel, til ex. mot Rutto.

Isäni ikunen JESUS,
Esivanhemman Jumala...
Tuoltama anon apua,
Isältäni Jesuxelta,
Emoltani Marialta,
Näihin töihin työlähiin:
Neity M. Emonen
Tule tänne tarwitaan...
Woiteles metisin siiwin...

Se Mader-akka.


MARIATAR

berätta de vidskeppelige hafva varit J. Marias dotter. Hon kallas:

Mariatar kaunis waimo,
Tu-us pikku kattilansi,
Jolla werta keitetään,
Jolla ma hurmeen tymeen,
Weren wuotamattomaxi...
Punasta putoamatak – &c.


MÄNNINGÄISET

el. Menningäiset, Kyrkspöken, Vålnader, bodde i grifter, bergsskrefvor och öknar; skrämde folk. Se Kejjuset och Köpeli. Men Biskop Agricola föreger dem vara Gudar, som befordrade ägtenskap; hvarföre Probsten Doct. Idman, i sin afhandl. om Finska och Grækiska Språkens gemenskap, deriverar ordet af grækiska υμην, Hymenæus, Nuptiarum Deus – Suidas.


MEHILÄINEN

ilman lintu – En honings-fogel eller Trochilus; Linn. Den minste och lättaste af alla foglar. I Troll-Runor, et honings-bi eller Vise, som skall efter ordres ofta flyga öfver haf och fält, at hämta honing, mjöd, olja, med mera sött, de sjuka til vederqvickelse och trollen til smörja. t.ex.

Mehiläinen ilman lintu,
Lennä tuonne Tyyhyttele
Yhexän meren ylitse,
Meren puolen kymmenettä...
Tuo mettä mehtolasta,
Simoa Tapiolasta,
Kipiälle woitehexi,
Wammollen parantehexi...
Wojjak yldä, wojjak pääldä.

Denne honungs-fogel var ock utftäld för Snaror; därföre önskas honom lycka på resan, at hämta honing.Käy kuin kehää myöten päiwän permetä samoa. Se Karilainen. Ja, Mehiläinen flög högre än de som göra luft-resor med aëroflatiska machiner; ty han skulle flyga öfver om stjernorna och in i himmelen, som en Mercurius, och hämta honungs-salfvor och smörjor för brännsår: det heter:

Mehiläinen ilman lintu,
Lennä tuonne, jonne käsken,
Yli kuun, alati päiwän,
Taiwon tähtein ta-ati,
Otawaisten olka päitten;
Lennä Luojan kellarihin,
Kamarihin kaikkiwalllan;
Pistä siipensi simahan,
Kasta kaapunsi metehen,
Höyräytäk höyhenensi;
Tuo simoa siwessänsi,
Kanna mettä kaapussansi
Kauan rahnoin pahoin,
Tulen tuiki polttamihin.

Item:

Mehiläinen ilman lintu,
Käy kuun keheä myöten,
Päiwän päärmättä samoa...
Tuuok mettä Mehtolasta,
Simoa Tapiolasta...
Tuo simoa siiwelläsi,
Mettä kielensi nenällä...
Wojjak yldä, wojjak pääldä,
Kerran keskeä rapaja.

Se Neity Maria.


MEHTOLA

En ren barr-skog; annat än Tapiola. En skogsbygd, där skogs-djur, foglar, bien och andre skogens håfvor vanckade – Item, en skogs-Guda-magt, Pan: anses ock i Runor, som en Skogs-Fru rådande öfver djur och foglar. De titlar, hvarmed hon under tilbedjandet behedrades, äro: Mielus Mehtolan Emäntä, du benägna Skogs-värdinna:

Metän Ehtosa Emäntä,
Mielly mejjän miehiimmäk,
Antamaan ainuasi,
Omas ojentamaan,
Mielusasta Mehtolasta.
Du välviljoga Skogs-värdinna,
Var benägen åt oss Skogsmän,
Til at gifva ditt enda,
Räcka åt oss ditt egna,
Af den luftiga, nöjsamma, skogsparken.

Hon dref harar i gillren och vippsnarorne i lag med Ukkonen hvarföre harfångarne bedja:

Puhas Mehtolan Emäntä,
Metän kultanen Kuningas!
Kuk on laiska kulkemahan,
Sitä sijmalla siwalla,
Karkota kari perällä,
Mieluusta mehtolasta...

Se Ukkonen.

Ifrån Mehtola och Tapiola, skulle Mehiläinen anskaffa honing til sår-smörja. Se Mehiläinen.


MERI-TURSAS

En strand-bo; kallas partalainen, dels för det han vistades vid hafs-stranden, dels för sit långa våta skägg, hvarmed han krystade Pohjolas dotter som blef moder för 9 barn, alla afgrundens foster. Se Pohjolan imbi.

Syndy Neitsy Pohjolassa,
Impi kylmäsä kylässä,
Jok ej suostu sulhaisihin,
Mjelly miehijn hywiin;
Kuin tulowi immintuska,
Pakko neitosen panexen,
Syrjin syöstäxen mereen,
Kalsoin aaltoin ajaxen.
Meri Tursas partalainen
Teki neiden tijnehexi,
Meren kuohuilla kowilla,
Weden wankan waalehilla;
Teki poikoa yhexän,
Yhestä watanwäestä;
Pijlotteli poikiahan
Alla wijden willa waipan
Sarka kauhtanan kahexan;
Nimitteli poikiahan:
Minkä pani pakkaisexi – &c.


METELIWAARA

Se Waarat.


METZISTÖ

En skogs-lund, där afguderi bedrefs. Item, idolum, forte Priapus. – 2. Reg. 23; 6: 7.


METZÄN-EUKKO

Tapios hustru, Metän Emäntä; anroptes af Jägare, at gifva villebråd. Syntes stundom, då hon var gunstig med gyldene ringar och insvept i gyldene duk. – Men onådig viste sig med ringar af vidje-länkar och med ris-ruska. Henne til heder skulle sjungas Messän miehin wirsi, då man gick ut til skogs: Hon var ej blid då Jägaren sjöng:

Mielestä Metän Emännen,
Usein hywän Emännän
Sormet kulta sormuxisa,
Käet kulta käärehissä,
Jotk on soaanut[9] annillahan;
Usein pahan Emännän
Sormet wihta sormuxissa,
Käet wihta kääreissä,
Aina auttamattuessa.[10]
Alt efter Skogsvärdinnans godtycko,
Är den goda Mors
Finger understundom i gullringar,
Händerna inveklade i gulldukar,
Som hon fått med sina gåfvor;
Men ofta då mor är ond,
Äro fingren med vidjelänckar prydde,
Händerna omvicklade med vidjor,
Och altid då hjelplös.

Wäinämöinen slog på sin citra, kom ock Skogs-gudinnan med alla sina skogsdjur, at lyss på den härliga musiken: Itekkin metän Emändä, rinnon aidalle ajain. Se Wäinämöinen.


MIEHEN SYÖPÄ

Anthropophag, menniskjo-frätare – troddes vara i Norrska Lappmarken; dit hänvisas sjukdomar: ex. gr.

Mennekkös sinne sekahan (näml. til Rutian koski)
Tuol on muutkin murha-miehet
Miehen syöpähän kylään,
Lapin maahan laukiaseen,
Pohjan pitkähän perään...


MIESTEN SYÖJÄIN KYLÄ

var i Kyrials land, eller den ort i Kyrials botn, högft i Norr i Finland, där starke Resar och Anthropophager förfärade de ankommande; se föregående miehen syöpä. Efterföljande saga besannar det. När Domar (Upsala Kung) ännu var ung och låg uppå sjön, för at förvärfva sig ära och rikedom, blef han genom en häftig storm drifven emot Kyrials-botn, eller til det stycket af Finland, som ligger högst i Norr (Kemi, Cajana, Paldamo, Sotkamo, där Hijsi bodde och andre Jättar i berg; ty landet var än segelbart den tiden, emedan skeps-vrak ännu i dag finnas i flere moras i Kemi Socken). Han kastade sit ankare under en stor och mörk skog; han betäckte stranden och gick up, at bese landet. Där råkade han Hallgrim, en Rese, som var, för sina krafter och än mera för sina många konster, den farligaste. Hela vägen til hans kula var betäckt med nakna hufvudskallar och multnade ben, efter dem som han mördat och upätit. Hans grymhet var intet mindre än hans krafter, och det var et vidunder i naturen, hvars blotta åskådande kunde injaga en skräck hos det modigaste hjerta i verlden. Alla de som hördt hans namn, hyste en räddhåga för honom. Men Domar mötte honom utan fruktan. Deras strid var svår, men Risanöth (et svärd, det Rolf tagit i Grims kula; hörde Ynglinga-stammen til; dess sår läktes aldrig; slog genom sköld och hjelm), som den tiden var i Domars hand, behöll segren. Hallgrim föll, och Domar gick in i hans kula, hvarest en större rikedom, än han någonsin tilförene sedt, lyste honom i ögonen. Alla väggar voro klädde med sköldar af blänkande silfver, samt hjelmar af klaraste guld. Där hängde åtskilliga horn med ränder och bilder af den dyraste metall inlagde.


MIKKELIN päiwä

En stor högtid hos Norr-finnar; Se wuoden alkajaiset. Alla hästar tagas då in i stall; fodras med öl, korn, granris och hermelins kött, som skal præservera dem för hufvudsjukor, m.m. Boskapen drifvas tidigt och utan ljud i fähuset, om eljest väl skall gå. Se Ristin päivä.


MUNNU

En oculist i gamla Runor. Munnu silmän Tytteriä. Item, en af Nordens möer, som anropas af häst-gällare, at hämta is, rim och kyla. Texten säger:

Munnu silmän tyttäriä,
Höyhenes panuttaria.
Tuuwwos hyytä Pohjolasta,
Jäätä kylmästä kylästä,
Sillä hyyllä hyytele,
Jäällä tuolla jäähyttele,
Pistän hyyn hyppyseni,
Jällä jäähytän käteni,
Teen tulen tehottomaxi,
Walkian warattomaxi...


MYRRYS MIEHET

de samme som Indomiehet, trollkarlar och vidskeppelige, som dels med läsningar, lugut, synnyt, spåttande, flåsande och på-blåsande, med troll- Runor, synnyt, tro sig bota ormhund- och vargbett, eldskador m.m.



N

NÄKKI

Neptunus, Svenskarnes Åge. Se Weden-Emo – Efter forntidens berättelser och skrock-sagor (Se Urban Hjernes Flocker om flere hafs-fruar). Här i Finland beskrifves Näcken med långa utslagna hår naken visa sig på vatn, i solsken, på stenar vid forssar borsta och kamba sig, eller ajustera sit ljusgula hår äfven stundom sjunga (utan tvifvel en Siren sång eller Crocodils gråt, at låcka barn til stranden, och simmare i vatnet, dem hon kramar så at de blifva kål-blåa, suger deras blod m.m. Hvilket i sjelfva verket är kramp- eller seno-drag.) Käringar och utlefvade Sjö-gastar kunna skräma lätt-trogna med tusende Näck- och hafs-fru sagor, Se Ahti.

Näkken och alla de små guda-magter, som bo i de våta Riken, voro alla framkomne, at höra Wäinämöises sång och harposlag, hvars like de aldrig förnummit. Se Wäinämöinen.


NEITONEN NOROSTA

En vattu-nymph; bodde i våta dälder; kylde och svalkade. Af dess bröst-mjölk upväxte björkar. Hon anmodades af häst-gällare, at förtaga eldens eller det heta järnets kraft.

Nouse Neironen Norosta
Wuotehilta hyisen poijan,
Jäisen lapsen lappeasta;
Weä wijttasi wilusta,
Hamehensi hallan alta,
Heitä pahoilllen potowan
Kaatoowallen kattehixi;
Jottei poikasi potoisi
Kaatowaisi kannettunsi,
Jonk on huntu huutehessa,
Iho lijwi iljannessa,
Pajjan kaulus kaikkalassa.


NEMAGWELLE

En af Lappska jordiska Guda-magter, hvars hjelp ganska få meddelas. De få endast dess bistånd, som första gången omdöpas; ty Lapparne döpas med troll-döpelse mer än en gång; hvilket sker således, at när menniskjan blifver sjuk, gifver man henne et annat namn, och öser vatn på henne med dessa ord: Jag döper dig i detta namn N. N. och du skall lefva i detta namn N. N. De som få således troll-namnet, få äga, tillika med namnet, Nemoigwelle. Som denne Lapp ser ofta Nemoigwelle gå för sig öfver bäckar och moras; så har han honom ock när han skall gå tilkyrkan. Han dricker ock Sarakkas blod i samma bäck, hvar nemoigvelle står. Sidenius.


NEURERNE

äro stammen til Finnar, Lappar och Esthlänningar, som i Språk mycket liknat Hebreerne.

Se Trägårds Utdr. af Dalins Sv. R. hist. I. Del. Cap, 13, §. 3. pag. 13.


NOIDER

Lapparnes troll och vise män, som falla i dvala, under en viss sång; och hämta ifrån långt aflägsna orter något i barmen, samt berätta hvad de sedt och hördt, under sin vandel utur kroppen. Finnarne kalla denna ecstasis, langeta loween – Om Finnarnes Noidat och Myrrys miehet har man ej hördt sådant; utan endast, at de hoppa i raseri och gnissla med tänderna, som kallas, olla haltioisaan. Se Myrrys miehet och Indomiehet.


NUJJA-SOTA

eller Kluppu-sota, Klubbe-kriget i Finland 1597. På flere ställen i Finland, Tavastland och Österbotn hölts sådane klubbe-batailler. I Padasjoki by i Tavastland på åkern vid Nystelä by har i Konung Carl IX tid år 1597 klubbe-kriget ock gått för sig, såsom ock på flere orter i Finland; hvarföre Säxmåki, Ilmoila, Gamle-Carleby jämväl äro af klubbe-kriget märkvärdige. Nästa holmen vid Nystelä åker, på hvilken de slagne blefvo begrafne, heter än Nujja saari, i.e. insula clavorum. Menniskjo hufvud skallar synas där än i dag.

Hertig Carls afsägelse gjorde öfver hela landet mycket buller. Särdeles utblossade lågan i Öserbotn och Finland. Bönderne hade därifrån kommit til Hertigen och klagat öfver det betryck de ledo af Clas Flemmings Rytteri: sedan, då de nu blifvit upmuntrade, och hörde, at Hertigen af missnöje tagit afsked, blefvo de aldeles obändige: en af dem Bengt Poutu, samlade en stor svärm af sine likar, angrep dessa Flemmings Ryttare, ehvar han dem råkade, och öfvade på dem all barbarisk grymhet; hvaribland äfven Lagläsaren Erich Olofsson i Woitby mördades, för det han höll Rustning. Allmogens hop öktes derpå ansenligen, och valde sig en ny anförare. Jacob Ilkainen eller Ilkka från Ilmola Socken i Österbotn, af hvilken detta buller kallades Ilkkainens krig eller, af dess vapen, Klubbe-kriget.

Afsigten var nu icke mindre, än at anfalla Tavastland och Carelen, jaga därifrån hela Konungens (Sigismunds) rytteri, upbränna eller sköfla Clas Flemmings, Axel Kurks, And. Bojes och Anders Larssons gårdar, samt aldeles förstöra Åbo Slott.

Clas Flemming ryckte up med sit krigsfolk från Åbo den 23. Dec. 1596, tågandes til Birkkala i Öfredels härad och Björneborgs Län, där Bonde-hären vid Nockia Sätes-gård hade sit hufvud-läger. Han lät skjuta några Falkonet-kulor genom husen, hvaraf Bönderne förskräktes.

Ilkkainen drog sig om natten tilbaka in i en stor skog, som skiljer Tavastland och Österbotn; men förlorade i afvikningen några 100 man. Han blef sedan fängslad och afrättad. Antalet på de Bönder, som fallit i detta fält-tåg, var grufveligt, och har stigit öfver 11.000, hvilket för Österbotn var en obotelig skada.


NYKYRI

Se Sotakedot.


NYRKES

gaf Ickornar. Nyrkkes bodde sjelf i granskogar. Se Hittavanen.



O

OHTO

Ohtoinen, Et Björnens namn i Runor, för dess breda änne och stora hufvud. Tapios starkaste djur. – Se Tapio.

Han anropas, at ej röra vid Boskapen (som kallas sonda-reidet). Och skulle han vela pröfva sina tänders och ramars styrka så hade han därtil stockar och stenar. Dock om hans maj:ts grymhet vore alt för stor; så anropades Skogs- Gudinnan Tapio, at hon ville styra björn, och göra månan för honom mörk, sänka himmelen i moln, och förblinda hans ögon, på det han ej må se kona, som skulle vara i hans ögon som stenar och stubbar. Se Sini sirkku.

Ohtos födelse och höga härkomst alt ifrån himla hvalfvet och Sju-stjernorne, med J. Mariæ tilhjelp, beskrifves i följande Ohtos-synty eller Archæologie, ifrån Kuopio i Savolax.

Misä Ohto synnytelty?
Mesi kämmen kääunyteldy?
Kuun luona, tykönä päiwän,
Otawaisten olkapäillä:
Sieldä on maahan laskettuna
Hihnoisa hopeisisa
Kuldaisisa kätkyhisä.
Neityt Maaria Emonen
Wisko willoja wesillen
Kapalolta kuondaloita,
Selwälle meren selällen
Lakeelle laineellen;
Nuoita tuuli tuuwwitteli,
Wein hengi heilutteli
Nenään metisen njemen,
Saloja samoamaan,
Pohjan maita polkemaan:
Ellys pilloja pityö
Häpeseen hämmendyö,
Emosi sinun epäsi;
Elä sorra sonda reittä,
Koaha majjon kandajata
Enembi on emoillen työtä,
Suuri waiwa wanhimmalle,
Kuin poika pahoin tekee,
Lapsi kangein asuu:
Kule sikana siwuhte,
Wierihte wein kalana:
Tule tuwissa tulille,
Ilman Immin tietämätä.
Hvar är Ohto född?
Gull-ramen vänd som et barn (vaggad)?
Hos månan, nära vid Solen,
På axeln af karlvagns-stjernorne:
Dädan är han nedsläpt
I silfrade remmar (seltyg),
I gyldene vaggor.
J. Maria den lilla modren,
Kastade ulltappar på vatten,
Lindor som flagor,
På de klara hafs-fjälarne,
På de vida vågorne;
Dem vaggade vädret,
Vatu-draget omgungade dem
Til en honings-rik udd af näset,
At springa i skogarna,
För at tråka de Nordiska länderne:
Gör ej hvad elakt och rasande är,
Blanda dig ej i det nedriga (skamliga)
Din mor förbjöd dig det;
Förtryck ej det gönings orena låret,
Fäll ej mjölk-bäraren:
Mera har din moder at göra.
Din fosterska har stort besvär,
När sonen gör illa,
Dess barn förhåller sig argsint (styfsint);
Far förbi som et svin,
Där nära bredevid som en fisk i vatnet:
Kom hemma vid til vårt vistnings-ställe,
Utan at dejan vet deraf.


OLLIN päiwä

Olsmessan; då tordes ingen bärga hö, af farhåga, at om då rördes vid något boskaps-foder, så skulle björnen göra skada. Då slagtades och åts Willa-wuona (et oklipt lamb ifrån våren), då skörden slöts, hvartil äfven tilreddes öl och bränvin. Då fåret inbars, skulle med al- och granqvistar vatn kastas öfver Tröskeln. Förr än man tordes smaka af alla anrättningarne, skulle däraf utgjutas något i vrån vid bänken i bordsändan och på golfvet, samt under Aaatto-koiwu d.ä. en helgad björklund, eller det träd, som om midsommars qvällen sättes på gården. Sirppi-juusto kokas eller bakas denna dag och ätes i Österbotn.


OTAWATAR

En Gudinna ifrån Karlvagn eller Sjustjernorne, som synes varit dess make; kallas i gamla troll-Runor dagsens dotter. Hon anropades til hjelp mot natt-tjufvar, och at igenskaffa det bortstulna.

Otawatar päiwän Tyttö
Tule tänne tarwitahan
Omoani ottamahan
Kadonnutta kaihtemahan...

Se Päiwätär. Med dessa kan Svenskarnes Thiodan jämföras, eller Titan hos de Latiner, som skulle köra solens vagn.



P

PAHOLAINEN

En ond ande, djefvul, en ond vålne, ormens stamfader – Hade ormar til briskar och söljor; hvarföre ormen titleras i troll-Runor eller dess Synty:

Mato musta maan alainen
Toukka Tuonen karwalllinen,
Rinta solki Syöjättären,
Paholaisen pajjan naula...


PAINAJAINEN

Maran, som af mjeltsjuka ses, som en hvit nymph om nätterna under sömn; uplyser med sit sken hela rummet och trycker öfver bröstet, hvarunder de vråla och låta illa. Item Painajainen, som krossar barn och gör dem vindögde: fördrifves af vidskeppelige med stål och betsman, lagdt under hufvudef. Är i sjelfva verket en nerv och convulsiv sjukdom hos barn af syra –


PAKKANEN

Smäll-kalla kölden, den bistra Puhuris Son, med dess kulna och surmulna fru Hyyttö anvises til Kijron koski, at tilisa den, om han vore i stånd. Mot kölden stod man nog, när man fick följande at skyla sig med:

Tuos mulle utunen turkki,
Kanna willan karwallinen
Jolla tuima turwellennek,
Ettei pakkanen palelek,
Kowan ilman koskematak,
Pakkasen palelematak:
Talwen ilma Taiwaellek,
Ettei riko riskittyä.
Eikä wismoille wiraak:
Ämmöni utunen uuwin
Turwaxeni tuotuwohon,
Päälleni pujettakohon.
Hämta mig den varma svanskinströjan,
Bär hit den rikullige lurfviga pälsen,
Hvarmed jag förvarar mig mot den bistra kölden,
At ej kölden förkyler,
At ej den kalla luften får komma åt,
Vintern förkyla mig:
Den klare vinter-luften fare up under himmeln,
At den ej skadar någon christen el. gör någon enda lytter,
Eller verkar på huden rinnande fråstskador:
Min farfars, farmors varma edderduns paulun-säng el. tält
Må hämtas til min skygd,
Jag må påklädas, öfverhöljas därmed.

Jag tror man nog skall stå sig mot kölden så väl ombyltad, utan någon trollkonst.


PANNAHAINEN

En bannlyst, förbannad. Därmed förstås ofta ormen eller en elak stygga.


PANULAN NEITI

En underjordisk troll-mö, hvars bindel upfattes med ödlor. Ödlan kallas därföre: pää-puikko Panulan nejjen – En af furierne; upammade ödlor och ormar. Se. Kyytöläinen – Hon höll til i Aluen-järwi djup; plågade genom elden.


PANUTAR

En af ormens däggerskor – Juutases stygga dotter. Panattar den samme, förorsakade sveda och värk; åberopas äfven vid läsningar öfver sår och järn-skador. Rauta Ruoste hettäriä, höyhenes Panuttaria, maa isänsi, maa emänsi. –


PARA

samma som de Svänskas Bjära; en troll-konornes villige tjenste-ande, hvilken skall di mjölk af främmande koer, ysta det i sin mage och bära i Smör-kärnan. Dess underliga födelse ses i Mag. Christ. Er. Lincquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum P. I. p. 53.

För 100 år sedan, då man än förmodeligen var för skumögd och lätt-trogen och såg nog ofta spöken och elfvar dansa, hade man fått se detta kreatur, som til utseende skall varit luden, hvit och svart-spräcklig, mera rund än aflång (utan tvifvelen tjufaktig grannens katta), fötterne smala som en tranas, och 3 til antalet, liknade mycket en gammal dags slända. Då Paran klämdes imellan en dörr i et mjölk-hus och dog, sjuknade ock värdinnan samt afled straxt därefter.

När Para, bjäran, är född och fått lif, efter description l.c. så säges:

Kanna woita, kanna maitoa,
Tuo woita Wuoren Lukko,
Piimä Pirun-emäntä,
Pääästä piimä pindehestä,
Maito happaman hallusta...


PARAN-WOITA

Bjär-smör, som i sjelfva värket är en sort blöt svamp i Rötmånan (mucor unctuosus flavus, Linn. Fl. Svec. 1282), bruka de vidskeplige bränna i tjära, salt, svafvel och piska med en vidja, då dess ägarinna, troll-konan, tros komma af med ömkan och visa sig, med förbön för sin tjenste-ande.


PÄIWÄTÄR

En af vargens foster-möer – It. dagsens brudfrämma, den sköna morgonrådnan, som frälste Solen och månen ifrån förmörkelser, som den elaka Kuumet anstälde. Se Kuumet, Kuutar.


PÄIWÄIN WALITZIAT

dagväljare, namnes i Bibeln; utmärkte vissa dagar för olyckelige, af hvilka några kallades Katehen päiwät och Tyhjät päiwät, då var ej godt, at så åker, kuiwat päiwät 4, 5, och 6:te i nyet, ej aldeles gillade för goda. Tuulen päiwä, d. 2 Januarii, då skulle ej eld göras, af farhåga för eldsvåda nästa sommar. Måndag och Thorsdag, gamla teknedagar.


PÄÄSIÄINEN

en väl de Christnas högtid, men af vidskeppelige mycket vanärad. Om Påsknatten sättes än skällan på skäll-koen och lior på fähus-dörren, at förhindra de flygande troll-konors ingång.

Nu sittes hela natten, och man lyss, som det kallas. De tro sig se trollkonor flygande i luften utan aërostatiska machinens tilhjelp, höra bultas, smidas, tröskas – hvaraf spås om tilkommande ting, om årsväxt, dödsfall m.m. De flygande trollen skola ock nu föra all den ull, kohår, svansar m.m som de samlat, til blåkulla, såsom tionde åt Hin. (Se Norrländska troll-väsendet Capitain Elin). Nu tros ock, at man ser Solen dansa om morgonen. Jämför Strelings Physica.

At derivera ordet pääsiäinen af Grækernas παιανισαι, Pæanem aut apollinem invocare[11] och παιανισμος, Carmen ob liberationem a malis aut præteritis, aut futuris – Suidas, är något tvungit, hälst Finnarne ej vetat af Pääsiäinen eller Påskas firande, förr än efter införd Christendom: häldre kan ordet vara helt och hållit Finskt, af primitivo pääsen-stä – jag blifver fri, slipper lös – och betyder pääsiäinen, vi vocis, en lösnings, befrielses-dag, i likhet med Ebreernas passah, transitus – en öfver eller förbigång i afseende på mord-ängeln i Egypten vid första Påsk, och övergången öfver röda hafvet &c.


PELLERWOINEN

En god Skogs-planteur och åkerman, dess son var SämpsäSämpsä poika Pellervoinen. Se Wennon härkä och Sämpsä.


PELLON PEKKA

eller pekko. En korn-gud; befordrade vår-sådden och gaf god vört, som kallas pellon maito.

Probst. D. N. Idman l.c. deriverar namnet af Grækiska πηλω eller πελιθρω πηκος, cæni el. jugeri Deus – på finska Pellon Jumala, Agri Deus – Pellon pekkoa maistaa el. juoda, är, dricka vört, eller buska, färskt gäsit dricka.


PERKELE

djefvul; får flere namn – Lempo Hiisi, Piru, Pirulainen, Peiko, Pejjakas, Pejjainen, Pendele, Kilka, Kilo, paha Kurki – Græcis περκος, niger, nigris maculis variegatus – Sv. Hin Svarte. Hin onde. Diabolus enim, nescio qvare, nigris coloribus depingitur, nam alias format se in angelum lucis 2. Cor. II:14. Hädan är Finnarnes talesätt: Musta kuin perkele. Den samme som Svenskarnes Loke och Midgards-orm, hvarmed medel-guden Thor stridde; hos Lapparne den Gud, som var uphofvet til det onda. Probst. D. Nils Idman loc. cit. p. 35. deriverar Perkele af Απειροκαλοσ, recti experientiam non habens, Decori ignarus, ineptus; men nog tvungit. Hårdragit är ock, at förege, det Perkele vore den märkelige Bergelmer, som blifvit räknad ibland Gudar, hvilken, efter Eddas upgift, varit en Jotuner, namnkunnig af visdom och kallad Hin frode Jotun, af hvilken Odin den äldre lärt regerings- och krigs-vetenskapen; men hvilken han sedermera med sit anhang drifvit ifrån säte och land. Se Schönings afhandl. om Tids Regering i den gl. Nordiska hist. p. 105. Detta uphäfver ordet perkeles derivation af Απειροκαλοσ – dock säga finnarna, i anseende til Bergelmer, sillä on Perkeleen konstit – wiekas kuin perkele, illslug – men naturligen härstammar det af περκοσ, svart, som är lika til uttal och betydelse, emedan ock en sådan idée än i dag åtföljer sjelfva namnet. Se Piru, Hijsi. –


PERI-SOKIA

En af Louheatars 9 stygga söner – En af Thussar eller Cycloper – Enögda bestar; smidde viggar åt Thor eller Ukko och Ilmarinen.


PESUAN KANGAS

En stenhögd i Pavola af Sijkajoki Socken i Österbotn, där jag d. 16 Sept. 1783 nedraserade 4 stenhögar; det är en sten-rundel, liknande en gammal skants eller fäste, Linnat, med 2 portar på en ganska brant högd, midt uti låg och flät utan stenar, men omkring murad af gråsten. Tör hända en Kalmisto. Se Linnat, Linna kangas, Kalewa.


PIEHINGIN-WUORET

Bergs-rygg i S. O. ifrån Landsvägen 6/4 ut ifrån Piehingi by i Salo Socken. Där skola än synas tecken til rum och 4 st. portar. De äro första landt-känningar för seglande ifrån Brahestad.


Santta PIETARI

rådde til ormens födsel – Se Juutas. St. Pehr åberopas ofta i troll-runor, i anledning af flera Påfviska sagor om hans vandel med sin mästare. Sådane Runor höra til medel åldern för Reformations-tiden.


PIMENTO & PIMENTOLA

Se Pirulainen.


PINNEUS

filius Tapionis, aliis, Pinneys, Tipion poika.


PIRU

djefvulen, Perkele; agerar ock smed; smider pestskotts pilar, som Loke.

Piru pijliä takoo.
Pajassa owettomassa.
Ilman ikunattomassa;
Isä piiliä takoo.
Poika nuo sulitteloo –

Hans gesäller äro Ruho och Rompa samt Perisokia. Finnarrnes talesätt, Tulinen perkele el. piru, ger tilkänna, at han umgicks som smed med elden och det glödande järnet.

Rossæus säger, at Ryssarne dyrkat en Gud, under namn af Perun, den de förestält under en mans bild, hållande en eldhet sten i handen, hvilken til heder de underhöllo ständigt en brinnande eld af ekträd.

För det at ordet Piru, tyckes hafva någon gemenskap med Grækiska ordet πυρ, ignis, eld, den Perserne dyrkade som en Gud (Suidas), och den Finska Piru förstod sig på eldens kraft i ässjan, såsom smed, sluter Doct. Idman p. 36. loc. cit. at elden i Hedendomen blifvit hållen för Gud, och dyrkad under namnet Piru. Eldens dyrkan i Norden påstår Schöning i sin afhandl, om Tids Regering i den gamla Nordiska hist. p. 105.


PIRULAINEN

En ond ande af mindre slaget – Fans unge, lång och förskräcklig, i Runorne. Louheatars Son. Pirulainen pitkä poika hakkasi Tulisen koiwun, Saaressa nimittömässä – item – alt hvad som var af Pirus slägt, kallas Pirulainen, hin ondes pak; Se Paholainen. Dess tilhåll var i –

PIMENTO eller PIMENTOLA

pohjan perä, ultima Thule; yttersta mörkret, dels i afgrunden, dels i Norden vid Novaja Zembla och Turja (Norrige).

Ukko Turjasta tuloo.
Mies pitkä pimentolasta.
Täynnä hyytä, täynnä jäätä.
Syltä on housun lahkeesta.
Puolta toista polwen päästä,
Kahta syltä Roatiolda,
(i.e. housun persauxilta ifrån byxlinningen)
Täynnä hyytä, täynnä jäätä –

Se Turja & Tuli poika.

Denna långa man ifrån Pimentola, anropas ock som Hofslagare, då hästfoten flintat:

Tuli poika Pohjalasta,
Uros uudesta kylästä,
Pitkä mies Pimendolasta,
Tuo tulla tuhahteloowi.
Suoni wihko kainalossa,
Liuta kesseli selässä;
Minä nuota anelemaan,
Anna miekkonen minullen,
Minä nuota tarwihteisin;
Tästä liuta liukahtanna,
Tästä kalwo katkennunna;
Tähän kalwo kaswattele,
Tähän liityö lihoa,
Ellys märille männy,
Ellys wismoillen wiruoo –

Då elden fans i Aluanjärwi, sedan flera notvarp blifvit dragne, kom ock en stark Otter ifrån Pimendola

Tuli mies Pimendolasta,
Mies tarkka Topiolasta,
Joka rohkeisi ruweta,
Wiilemähän wikkelästi,
Rautaisitta rukkaisitta,
Wantuitta matoisitta...

I Pimendola smiddes äfven troll-pilar, som voro dödelige Pestskott.

Poika lähti Pohjan maahan,
Mies pieni Pimendolahan,
Nuolia teettämähän,
Wasamoita walmistamahan,
Ambu nuolia asetti,
Ruho nuolia takoi
Ramba jousta jännittääpi...

Se Pohjola.


PITKÄINEN

Et Ukkos tilnamn. Den långe, store, hederlige, ansenlige, majestätlige Ukko – at betekna Guds magt i åskan och betyga vördnad för honom. Ordet förekommer i Finska Bibeln.


POHJOLA

yttersta Norden, beskrifves såsom en mörk och förfärlig ort. Tartarus & ultima Thule – Se Pimendola, Pirulainen och Tuli poika.


POHJOLAN-EMÄNDÄ

både god och ond, alt efter nycker och behag; en af Nordens mägtigasta Herskarinnor; kunde både hjelpa och stjelpa, bota och skada, anropas därföre ofta. Hennes namn var Louhiatar eller Louheatar, Loweatar, Lowehetar eller Louhi.


POHJAN-EUKKO

Loaus hustru, en Skogs-gumma i Nordan fjäll, som skulle skaffa Renar och Elgar i vipp-snaran: hade en blå mantel:

Sini wiitta Pohjan Eukko...
Pane juonet juoxemahan,
Poikki Pohjolan joesta,
Sääret soikelehtamaan
Kynnet keikelehtamaan...

Nämligen för Rendjuret. Pohjolan Emäntä, den samma, Nordens värdinna – Se Louhiatar.


POHJOLAN IMBI

el. Neity; en spotsk, fräck men kättjefull mö – föraktade, som Penelope, friare: men af kättjebad kastade sig i hafvet, för at svalka sin hetta; hon blef där rådd af Meri-Tursas och födde 9 söner, utbölingar och arge bofvar – ibland dem Pakkanen, Rijsi, Puhuri, Hyyttö, Mäntykoiwu – Runan om henna säger:

Synty Neity Pohjolassa
Imbi kylmässä kylässä
Jok ei suostu sulhaisihin,
Mielly miehiin hywiin...

Nordens mö, hvilken, såsom ganska kall af sig, upmanades, at svalka brännsår och eldskador:

Nouse neitonen Norosta,
Wuotehilda hyisen pojjan,
Ijäisen pojjan Lappeasta,
Weä wijttast wilusta,
Hame-ensi hallan aIda.
Stat up ifrån den däfviga dälden,
Ifrån din rimmiga Sons barnsäng,
Ifrån sidan af din Östliga (evärdeliga) Son,
Drag din manteau ifrån kölden,
Din kjortel undan frosten.

Se Meri-Tursas.


POHJOLAN-ORIS

En af Nordens Pegaser, som var så smäll fet, at vatten hölts på hans rygg, hvarmed brännsår svalkades. Se Hiilitär.


POHJOLAN-POIKA

(Se Piru & Pimento) En af Bores söner, som dräpte Yme (Jumo) och gaf honom så djupa sår, at all Rymthursa slägten drunknade i blodet – Se JumoYme.


PUHURI

Köldens Fader: Pakkanen Puhurin poika, Talwi poika Hyyhäröinen; kallas så, för det man blåser i näfvan och är stel om fingren, aliis:


PUPULI

idem: Pakkanen Pupulin poika – eljest en hare. Då tänderne skaldra af köld, säges hakkaa pupulin-pupuu eller jänexen kaalia


PUNA-PARTA

anses för Tuonis Son och eldens vård-ande.

Puna parta Tuonen poika
Kirnusi Tulisen kirnun,
Säkeäisen säywwytteli,
Pukumissa puhtaissa,
Waatteissa walkeissa –

Se Piru.


PUSKUT

eller Kirouxet, kallas de bannor och svordomar, hvarmed troll sysselsätta sig, at förgöra folk och boskap, då de i raseri gnissla med tänderne, och uphetsa mörksens andar. En trånsjuka eller annat ondt, som de tilbringat sin ovän. Af samma slag, som Göthernes Seidur eller kokningar, hvarmed den Finske trollkonan Hulda om lifvet bragte den Svenske Konungen Wanland, efter Sturlesons berättelse.


PYHÄ

Forss, i Ulo elf, 3 gamla mil lång; så svår och strid, at man med båt därigenom ej kan komma upp, utan nödgas de, som med båt vilja ifrån Ulo til Cajana, för berörde forss svårighet skull, släpa sina båtar och foror 3/4 mil öfver land. Et lax-patu ställe är uti Pyhä forss i Muhos, som ännu kallas Trattila – Se Trattila, Ulo under ordet Uhri paikat. Se et gammalt Mscr. af 1705 af Erik Jacobsson Frosterus, Præp. & Pastor in Kemi – Anmärkningar öfver Ulo Socken af Norra Häradet uti Österbotns Höfdingedöme.


PYHÄ-MAA

utom kyrkgården, andre vidskeppelige offerställen. – Se Uhri paikat. Än är den omenskliga oseden här i svang, at rifva och sarga lik; afhämta de kraftigaste Amuleter, panaceer och medicamenter ifrån kyrkogårdarne; eller ock taga dädan trollpossor, at skada menniskjor och kreatur; gå om nätterne i kyrkan och rådfråga de döda; då trollet skall kläda sig in albis, eller messhaka och gå på altaret, upmana Kejjuset, eller de så kallade kyrk-spöken, at förfölja tjufvar, eller ovänner, eller befria en svagsint, som tros plågas af elfvar eller detta följe m.m. Se Risti-kannot. Ehuru detta låter otroligt, i vårt så kallade högt uplysta tidehvarf, får jag dock, efter Assessor Swedenborgs exempel säga, at alt detta har jag ex auditis & visis; & cum Sacellano in Wöro ol m, Tunæo, Relata refero.



Q

QWENA-STRÖM

flumen Amazonum, vid Cajana i Österbotn, kallad af Finnarne Ämmän- koski; strid och faselig, där ingen än lefvande kunnat nedfara, eller stiga upföre. Bryter af de största furustockar i et ögnableck i sit brådbranta fall, som pinnor eller pärttor.


QWENLAND

Cajana Län i Österbotn. Et gammalt säte för de tappra amazoner och skölde-möjor. I Konung Erik IX eller den Heliges tid 1150 underlagd med det öfrige Finland Sveriges Krona.

Ericus Jacobi Frosterus, Conrector Scholæ Uloënsis, postea Pastor & Præpositus in Pudasjärwi, tandem Præpos. & Pastor in Kiemi, skrifver om detta land d. 14 Sept. 1705 i sina Breves observationes ad Antiquitates Ostrobotnicas spectantes, pag. 2 & 3 på följande sätt:

»Emedan nu Finland med Österbotn var medelst denne Konung Eriks vapn lagd under Sveriges Krona, så har detta landet den tiden blifvit kallat Cajania eller Cajana, Cajnun maa, som det ännu af de Savolaxiske kallas, och bemärker uti det Finska Språket så mycket som Verecundus. pudicus, tuchtig, å Finska (Sijwollinen) Cainulainen, ty Österbotniske invånare hafva altid ifrån fordne tider betedt sig uti deras handtering, huus och umgänge sedigare och tuchtigare, än de som boo uti Sawoland; renligare och eljest i mycket annat vijst sig tjenstachtige emot de resande och vägfarande: härtil kan detta lämpas, at Hans Kongl. Maj:t, Konung Carl IX, i Österbotn här låtit i sin Kongl. Titul inflyta de Cajaners Konung, Konung Erik har låtit straxt igenom Biskopen Sanct Henrik fortplanta den Christeliga Religionen här i landet, at församlingen af vist folks antal inrätta, så at allaredan 170 åhr therefter uti Konung Magni tid (som är vorden kallad Smek) hafver i Österbotn varit några Pastorater, som Kjemi, Sahlå och andra Sochnar, hvilket kan bevisas af samma Konungs bref daterat Stockholm A:o Christi 1335 på Wåhrfrudags nativitatis, derest desse orden stå: Wij Magnus med Guds nåde, Sveriges och Noriges Konung, och Hemming med samma nåde Biskop i Åbo, helsom Eder Kyrkio-Präster i Sahlå, Kjemi, och andra Sochnar i Osterbotn &c. – Häraf spörjes, at den Christliga läran långt förut hade förkåfrat sig, för än samme Konung Magnus regerade, hvarföre ock denne Biskopen Hemming i Åbo är den 22, uti hvilkens tid Församlingarne hafva haft sina Kyrko-präster och visse intrader til Prästes öhl tijonde &c. Som Kongl. bref närmare utvijsar: ibland dessa gamle Sahlå och Kjemi Församlingar räknas ock billigt Pedersöre och Gamle-Carleby, Nerpis, Mustasaari med Storkyrö, ibland de äldsta, varandes fördenskull undran värdt, at man in til thenne dag icke något annat document har kunnat frambringa af de äldsta Församlingars Handlingar förutan detta Kongl. Brefvets Copia, hvaraf fuller för 80 el. 60 åhr sedan berättas originalet varit til finnandes i Calajoki, men nu icke mera kan framtees, mindre, at man fått namn på dem, som the tiderna varit Pastores uti de 350 åhr, nemligen ifrån 1335 intil 1500, då man befinner några såsom 1525 Michael, Pastor i Kalajoki, 1558 Canutus Pastor i Ijå, Petrus Simonis i Sahlo, 1558 Thomas Lungonis Pastor i Limingå, 1568 Jacobus Sigfrid i Kyrö, 1546 Petrus Andræ Pastor i Mustasaari, 1558 Eschillus i Kjemi, – &c. Utaf thesse Pastorum Fullmachter, utgifne af Konung Gustaf I. och Erik XIV. finnes ännu Copier i behåld.« – &c.



R

RADIEN

Lapparnes så kallade Öfverhimmelike Gud – Graecis Κραλαιοσ, viribus potens – samma som Ilmarinen. Radier, ehuru högst uppe i Stjernhimmelen, är något ringare än Rariet, som skall nedsända andan til menniskjo-fostret i moderlifvet och lefverera den Maderakka i händer – Se Rariet och Maderakka.

Radier uptager de döda til sig, när de efter döden en lång tid hafva varit i de dödas land; Se Tuonela.


RAHKOI

Et spöke, som de gamle Tawaster trodde förmörka Månan. Se Kuumet.


RAMPA

född af Louheatar, som blef hafvande af väder – var en arg skytte; sköt dödeliga pestskott. Ruhos broder, eller en af de 9 syskon, som Lowehetar födde. Piru var deras Fader. De Svenskars Thoraren, bekant för sina stygga fötter; hade en fot med 4 stygga tår och den andre med fem sådane, hvilken var styggare.

Äfven kan Rampa sättas i bredd med Welint, som fyllt de gamla sagor med sina konster. En krympling, gjorde sig en hamn af fjädrar, hvarmed han flög ifrån sit fängsle.


RANA-NEIDA

En af de Lappska Gudamagter, som bo mycket högt uppe i Stjerne-himmelen. Råder öfver de fjäll, som först om våren grönska, och gifver nytt gräs til Renens föda. Om våren göra Lapparne offer til henna, på det Renen måtte komma i tid til gräs-gång; kan jämföras med Finnarnes Etelätär, Svenskarnes Fröjja eller Frigga, Romarenas Flora. En Gudinna, som skulle utdela skönhet och gynna kärleken.

Det är under Fröjjas namn, som man vördat jorden, på hvilken vi bygga och af hvars ymnoga qved vi alla näras.


RARIET

En ibland de förnämsta Lapske Gudar, som äro allerhögst uppe i Stjern-himmelen. Somlige säga, at han är allestädes närvarande, somlige icke; dock förstå de ej den sanna Guden med Rariet.


RAUNI

Ukkos gemål, lika med Jupiters Juno. En af Carelska afgudamagter i fordna Hedenhös, hvarom Biskop Agricolæ ord och rim lyda:

Ja qwin kewä kylwö kylwettijn,
Silloin Ukonmalja juotiin.
(dracks skål eller minne, Thor til heder, som teknades med hammar-merket),
Siihen haetin Ukon wacka,
Nin joopui pika että akka.
Sijttä paljo häpie sielle techtin,
Qwin sekä cwltin ette nechtin.
Qwin Rauni ukon naini härsky,
Jalosti ukoi pohjasti pärsky.
Se sijs annoi ilman ja woen tulon...

Se Ukko.

En Gudinna dyrkad vid vår-utsädet, hos Græker Ρειωνη, kallades Gudinnan Juno. Suidas. Njord och Freijer fingo äfven den äran efter döden, at deras minne dracks, och blefvo med dyrkan ihogkomne, at göra års-grödan ymnig och det allmänna lefvernet fridsamt.


RAUTA MULLAN MÄKI

En hög backe imellan Sijkajoki Socken och Salo i Österbotn, 3/4 mil ifrån Korsu gästgifvare-gård och 1/2 fjerdedel ifrån Sorkasten suo åt Pattijoki, straxt vid Landsvägen, där äro 6 à 8 st. lapphögar, och marken til fordna tiders järn-smältning och hyttor.


RAUTA REHKI

eller Rauta Rekki, En Järnets Gud, som behedras med Guld-hjelm – Kulta Kilpi. – Se Wuolangoinen & Ruojuatar. (Ferri genius, aureo scuto insignis). Han anropas vid järnskador:

Rauta Rehki, kulta kilpi.
Tee mullen iku sowindo,
Wanno waka el. wankka weljexesi,
Wasten syöntäni sylöäk,
Wannottele wahtoani.

Sedan beskrifves Myrjärnets uphof:

Etpäs silloin suuri ollut,
Etkäs suuri etkäs pieni.
Et kowin koriakana,
Kuins sas suosta sotkettihin,
Wetelästä wellottihin.
Woi sinua Rauta raukka.
Rauta raukka koito kuona
Teräs Tenho päivällinen.
Poikasi teki pahoa.
Lapsesi tihoa työtä.
Tule työsi tuntemahan
Wikasi parantamaan.


RÄJJÄNNES

en updiktad ond ande; ansågs for vållande til barntrånsjukan (atrophia): Rijsi poika Rijjentehen. Rijjentehen Räjjentehen... Se Rijsi.


RÄNDÄMÄKI

Första och äldsta Biskops-sätet i Finland. Uppå Påfven Alexander III:s bref foro Hertig Gutorm och Arch. Biskop Stephan til Finland och lade Biskops-säte i Rändämäki. – Örnhjelm Hist. Eccl. p. 491.

K. Erich XIII 1453 inrättade Räfstting, där Biskopen i Åbo med några af Dom-Capitlet och en Riksens Råd, som repræsenterade Konungen, höllo Konungens Dom.

Biskoparnes värdighet var så stor, at de hade 40 vapendragare ifrån Österlandia eller Fenningia. Se Konung Albrechts bref 1366 til Åbo Biskopen Hemming. Om Biskop Magnus Olai Tavast berättas, at han hade Konungslig respect af Adel och Ofrälse, hvarföre han ock kunde båda upp folk, at dämpa et upror i Satacunda – vid. Gyllenstolpe in Descr. Sweogoth. L. V. C. XI.

Rändämäki har varit den första Christna Kyrka i Finland. Biskop Johan var den 8:de och sidsta Biskop i Rändämäki, de bodde på landet häldre än i Staden för Hedningarnas öfverfall och raseri, som de fruktade före. Biskop Magnus, som var en född Finne, flyttade först til Åbo 1300.

Mot norr ifrån Rändämäki kyrka, åt höger ifrån Landsvägen, är et berg, som tjent til borg och fäste. Innom åkergärdet, åt vänster, är en grop, där vatnet 2 gångor om hösten torkas, för än vintern kommer, och kallas där på orten Kapeetten hauta – dem jag sjelf besåg 1766.


RIJJENNES

Se Riisi & Räjjännes.


RIJSI

En barnsjuka, troddes vara Rijjentehes eller Räjjäntehes afföda – Skulle brännas och utrotas, med den eld, som Ilmarinen och Wäinämöinen blänkte från luften – NB. at electricera barn torde ock ej vara oäfvet; emedan flera led- och trån-sjukor botas med electricitets-kulan. – I troll-Runor heter det härom:

Iski tulta Ilmarinen,
Wälähytti Wäinämöinen...
Jolla poltan Rijjen suuta,
Rijjen hammasta hajotan –


RISTI KANNOT

och Petäjät, helgade eller korssade stubbar och trän, tallar. At sådane varit af ålder i mycken helgd och högaktning ses af Påfven Gregorii IX bref 1228 til Biskop Thomas i Åbo, om deras afskaffande, Hans Capellan Wilhelm fick ock hela den tracten genom öppet bref dat. i Nousis 1234.

Sådane helige lunder och trän nedhögg klockaren Påhl Lydikäinen vid pass år 1656 i Kuopio i Savolax. Se Åbo Tidning, för år 1772. N:o 14. sid. 3.


RISTIN PÄIWÄ

Korsmessan, då fähus-väggarne och koerna korssades och en helgad sten utbärs i skogen, under många löjliga ceremonier: denne dag eller d. 15 Sept. är Tavast-länningarnes, i Hattula och där omkring, års-högtid än i dag efter slutad skörd och inbärgning – Se Wuoden alkajaiset, Kekri, Mickelin päivä.


RITIKAINEN

En orm-patron. Ormen kallas Ritikaisen rinta solki, Ahikaisen ajjan-witzas.


ROMENTOLA

En ohyggelig skog. Se Hongatar, där Kati planterade furu-trän. Honka puu Romentolasta i.e. Sydän-maasta – Se Kati.


RONGOTEUS

gynnade Råg-skörden. En Carelsk afgud efter Wexionii och Wiborgska Biskopens Agricolæ upgift, Ρωγοσ el. τρυγησ Θεοσ, grani aut hordei Deus, Fennice: Rukiin Jumala hos Finnarne än vanligt talesätt – Se Pellon pekko. Svenskarne dyrkade Niord, en berömlig Konung; dess minne draks. Efter döden dyrkad, at befrämja årsväxten.


ROSTIOF

En finsk Kung; blef så högaktad af Svenskarne, at de efter döden gåfvo honom Gudommelig heder. Joh. Magnus Lib. I. C. 10.

Rex Fenniae Rostiophus, qui CXXV annos ante natum Christum floruit, delectatus fuit regni sui mediterraneis. d.ä. han bodde up i landet; ty hafs-stranden var osäkrare för Sjö-röfvare.


ROTA

Lapparne Rodaman, Grekernas och Romarenas Proserpina, Finnarnes Tuoni och Manalan Matti. Har sitt tilhåll mycket djupt neder i jorden i sitt –


ROTAIMO

hvart de personer komma, som icke lefvat efter deras Gudars vilja. De som äro i Jabmiaimo komma til Radien, sedan de hafva varit där en tid; men de som komma til –


ROTALANDA

slippa icke därifrån, men pinas där som i helfvetet. Til Rota hafva Lapparne offrat och där sökt hjelp, när ingen hjelp kunde väntas hos de andre Gudar. Lapparne hafva funnit, at Rota kommer med sjukdomar och plågar ut menniskjan och renen, då de intet annat råd funnit, än at de hafva köpt dem ifrån sig med offer; dock hafva de icke gärna offrat til henne på det gemena vis: utan nedsatt en död häst, at Rota på honom skulle rida bort från dem. Sidenius. Se Hiijen hevonen.


RUHO

Louheatars Son, smidde pilar och pestskott. Den samme som Svenskarnes Egill; en snäll bogspännare; Sköt fogeln i flykten. Ruho jousta jännittää, Rampa rautoja pitää, ampu perisokia – v. Piru, pimentola. Han var en obäklig Rese, af de 9 onda foster, som dess moder i en nedkomst framfödde.

Akka poikia tekeepi.
Saunan lautain perällä,
Poiki poikoa yhexän,
Yhellä wesi kiwellä,
Yxi Ruho, toinen Rampa,
Kolmas verinen sokia...

Detta Nom. propr. Ruho fins i gamla handskrefne domar utaf åren 1378, 1391, 1398, 1400 och 1417, så at det varit länge i bruk.


RUOJUATAR

n. pr. fæm. En järnets foster-moder; nästan samma som Wuolangoinen.


RUOSTEHETAR

Samma som Ruojuatar. Rauta Ruostehettäriä, d.ä. järnet af Råst-slägtet.


RUOTUSWÄINEN

En af Juutases döttrar. En helfvetes furie med ormar kring hufvudet. v. Panutar, lik Göthernes Gandel. En af de underjordiska plågo-andar, plågar de osälla skuggor.


RUSKON-KIWI

En Rå-sten, i Muhos Socken. Hvarom Probsten Erik Jacobsson Frosterus i sitt Mscr. af 1705. Breves observationes ad Antiquitates Ostrobotnicas spectantes p. 5. skrifver:

"Österbotn, som i Hedendomen är först bebodd af Lapparne, hvilka varit skattskyldige til Finska Regementerne jämte Ryssar och de Svenska eller Helsingiske Föreståndare, bevises af de många namn, som Lapparne efter sit afträde lämna måst, sedan de längre sig i Norden begifvit, sedan landet cultivera begyntes; såsom Lappfjerd Socken, Lappo Socken, Lapinoja i Calajoki Socken, Lappi by i Sijkajoki, Lappiniemi by i Limingå. Lappen har ock rodt efter Lax i Uhleå Socken ocn å Turcka holmen, det de äldsta bönder af sina förfäder hördt hafva; men sedan de Finska Regenters Regemente ändades, hvilkets gränsor alt hit til norden sig utsträckt hafva, som den stora Rämärks-stenen utvijsar, som i dag finnes 3 alnar bred, lång och hög, 4 mihl ifrån Uhleå stad, Öster-Norr belägen i Uleå Socken och Muhos by, kallas af landsfolket Ruskon kivi, därpå finnes uthuggit den Svenska Cronan, Ryssens kors och Lappens hammar, hvilka märken nu mera ej så grant kunna igenkännas, men för några tider varit helt synlige."


RUTIA

Norge. Rutian-Tundurit, Norrske fjällen. Aliis Rujja.


RUTIAN KOSKI

Tunturin takana; En strid forss i Norrige. Tör hända härmed förstås Målströmmen, emedan Runan nämner hafsfjälar och sund.

Tuonne tungen pois turmiot
Rutian koskehen kowahan,
Hauwin suuren hartioille.
Lohen pyrstöhön punaisen;
Johon puut tywin tulowat,
Hinat helpehin menewät.
Eli latwoin lankeawat;
Tuonnema kipuja kiistän.
Tuonne waiwoja walitan,
Sewille meren selille.
Ulapoille aukeille.
Lakehille lainehille.
Se sinun etehäk wiepi,
Biwan kauwas kaimoawi.
Eikä sinne kuu kuumotak.
Eikä sinne päiwä paista...


RUTIAN MERI

Norrske kusterne, Ishafvet, dädan Norrskenet (chasma Boreale; Se Pontoppidans Noriges nat. hist. Beskr.) tros komma; finnarne kalla Norrskenet eller lyssman Rutian el. Rujjan pilwet el. Rewon-tulet. Rujja – samma som Rutian meri.


RUTIMO

Et stort Skogs-spöke, som förmörkade Månan; hakkasi Rutimo rajjan, oxillaan päiwän peitti latwallaan kuun kehitti


RUTTO

Pesten; får fri skjuts til Norrige – Se Hijden hevonen.



S

SAARIS

Et gammalt Kunga-säte i Finland, hvaraf lämningar ännu Synes; i Wirmo Socken fordna Finska Kungars Hof och Säte. Et schytiskt namn är Saar, Ser eller Sir, som än brukas; betyder mägtig, stor, och stämmer öfverens med det Latinska ordet Cæsar eller Aesar, hvarmed de gamla Hetruscer beteknat all tings Herre och Skapare. Efter Götherne är Saragossa nämnt. Saraeen och Saarmat, Saarmader en stor och myndig man. Härsaar, Härsir och Ryssarnes Saar eller Czaar.

I England och Frankrike heter Konungen Sir. Turkiska förnämste Ministern Visir, aldeles som våre gamle Göther i sine fornsagor och sten-krönikor kallat dem, som i härfärder och eljest varit deras anförare, Visir.

Ordet Saar finnes i orternes namn i Finland. Saar, Odin saari, Hermensaari, Mustasaari, Pietarsaari. Sjelfva Finland heter Suomensaari, Finska Herradömet el. Stor-Förstendömet, det ena NB. af alla 3 Stor-Förstendömmen i hela Europa. Omkring Åbo har altså varit sedes Imperii Fennici – vid Dissert. de S:to Henrico p. 53. Cancell. R. och Prof. Algoth Scarins Wecko-Tidning, sub Tit. Saar Lovis den Tartariske nation, som nämner sig Zeremisser, af Finska orden Saar och mies, härman – Efter Sal. Biblioth. Ass. Brenners bref p. 107 til Biskop D. Er. Benzelius hafva de ock hos sig många ordasätt och sjelfva ordet Jumala ur Finskan behållit.

1646 d. 20 Aug. blef detta Saaris med Helgö Ladugård i Bjermo med dess underhafvande bönder, som utgöra en skatt af 2491 Dal. årligen under titel af Wasaburgs Grefskap, gifvit åt Grefven och Bisk. Gustaf Gustafsson; men 1681 d. 12 Jan. återföll den åter til Kronan.

SAIWO

En Lapsk öfverjordiak Gud. Σαβοι, Baccho consecrata loca. Suidas.


SAIWOGWELLE

(Bergfisk) som bevarar Lapske Noidens lif, när han skall begifva sig til Jabmiaimo, antingen til at hämta någon af sin slägt, fader eller moder upp igen, som skall vara Renvaktare, 1, 2, 3, 4 år och längre, eller at hämta en sjuk menniskjas själ upp igen. Se Jabmiaimo. – Sidenius.


SAIWO-LODDE

Bergsfä, som visar väg, hvarest Noider aktar at resa, och noiden brukar Saiwo ladde til at antasta andra menniskjor och Noider, när de äro vrede. Sidenius. Se Saiwogwelle och Saiwo-serva.


SAIWO-NEIDES

Bergs-qvinnor, som med deras saiwo-kiätse (bergs vatn) inviga och styrka noider, då de skola i strid mot hvarandra och försöka sin styrka.


SAIWA-OLMAI

Bergs-Gudar hos Lapparne, tjente Noidar, eller dem som i Noiderskap varit flitige, och sig dem tilköpt mot andre Noidar. Desse Saiwo- olmai gifva råd uti åtskilliga svårigheter, både uti sömn och eljest. Sidenius.


SAIWO-SERVA

En Bergs-Ren, som Lapparne sätta mot andra Noidars Saiwoserva, hvilka härdeliga stängas med hvarandra: den lapp, som äger den Ren, som mister hornet eller hufvudet, blifver sjuk och under tiden dör – i detta följe räknas ock Saiwolodde.


SALAMÄNTTI

En Finsk stark Otter. Beskrifves af Finnarne för priiwi ja wäkewä, riski, warsin päälleen oiwallinen mies, d. ä. en braf stark, frisk, och öfver sig ypperlig, förträffelig karl. R.


SALO

Den äldsta Kyrka i Österbotn. Sahlo Kyrkan, som hålles före vara den första och äldsta i hela Österbotn, hafver följande monumenter, som där finnes, neml. 1:o Liber Missalis Papisticus, 2:o Historia Lombardia, 3:o Revelationes Brigittæ uti pergament, 4:o Jungfru Mariæ beläte med dubbla dörrar före, af skönt arbete. 5:o S. Brigittæ beläte, med dubbla dörrar före, af skönt arbete. 6:o S. Jörans beläte. 7:o St. Petri och Pauli beläten. 8:o 3 st. små beläten. 9:o Christi Crucifix. Probst. i Kemi Erik Jacobsson Frosteri brev. observ. ad antiqv. Östrobotnicas spectantes, af 1705 i Mscr.


SARAKKA

En af Lapparnes ofvanjordiska Gudinnor af Finnarnes Akka eller Ζαγρευσ, Bachus infernalis, född af Proserpina, med Pluto samman aflad. Suidas. Sarakka är den första Mader-akkas dotter, som gifver barnet kropp i moderlifvet, när Radier har nedsänt andan. Sarakka har ock smärta af barns-börden, lika som qvinnan, hvilken är fruktsam och hafvande. Denna är flitigt tilbeden af hafvande qvinnor. – De dricka hennas skål i bränvin och äta Sarakka gröt, för en god barna-födelse. Sidenius.


SÄMSÄ

Faunus, en skogs-planterare; sådde alla backar, sandmoer och kärr med träd-frön, som wennon härkä upplögde. Han var Pellerwoises Son, och tänkte redan i sin tid på Skogs och villa träns plantering.

Sämpsä poika Pellerwoinen (Puihin Isäntä)
Otti wiisiä jywiä,
Seihtemiä siemeniä.
Lähti maita kylwämään,
Saloja tihittämään.
Suot kylwi, kanerwat kaswoi;
Norot kylwi, nousi koiwut;
Mäet kylwi, nousi männyt;
Kylwi kummut kuusikoixi,
Karangot kataikoxi...

Se Wennon-härkä.


SIGMUND

En Finsk Kung. Heidrekur, hans Bror, nämnes i Adalriks och Göthildas äfventyr 8 Bok, I, D. p. 430.


SIGTUNA

En by, i Kemi Socken i Österbotn, kallad efter Sigtuna Stadsboer ifrån Sverige; är i förstone bebodd af Svenskar för fiskeriets skull, hvilket, såsom Regale, var åt dem bort-arenderadt; som af gamla innemot 200 års original-documenter kan bevisas.


SINERVO

En Roslands-vålne, som födde Rot-maskar, utan tvifvel en blå fjäril. Den lästes, at bortfly ifrån Rosland, på följande vis:

Sinerwo sinun isänsi,
Sinerwo sinun emänsi,
Kulaten tulit kulosa,
Heläellen heinikossa
Minun hengi heinihini.
Minun ruoka ruoho-oni,
Kulisten kulossa menek,
Heläellen heinikossa,
Minun ruoka ruohoistani,
Syömästä tätä hywää.
Kaunista kalwamasta.

Finnarne hade altså begrepp om insecternes förvandling ifrån ägg, larv och puppa til insect eller flygande fjäril, långt för Linnæi tid.


SINISIRKKU

Et heders och smickrans namn åt Skogens Moder (Mehtän Emuu), som troddes upamma Björnen in i den tjocka skogen; hyssa, gunga, styra och sköta honom:

Tuuwwitteli, lijkutteli,
Wijnnä willa kuontalona,
Kuuana pellawas kupona,
Kirjawassa kammarissa.
Kehän kultasen sisällä.
Sisällä Salon sinisen.
Vaggade och hyssade på armarne, (Björnen)
Som det varit fem ullflagor,
Som 6 lin-kärfvor,
I den brokiga, tapezerade, utfirade kammaren.
I den dyrbara uptimbringen,
I den blåskiftande tjockaste skogen.

Hon skall nu agta sin unge och fosterson Björn; därför heter det:

Sini-sirkku pohjan neiti
Kielläs pojjes poikojansi,
Ettei turhaan tulisik,
Häpesehen horjatasik...
Du blåskiftiga sköna Nordens nymph
Neka bort (förbjud) din fosterson,
At han ej må komma i fåfängan (förgäfves),
Råka (snafva) på skam...

Sini-sirkku beskrifves efter dess ajustice, då hon blidkas således:

Hiuxet kullan suurtuassa eller suortuessa,
Pää kullan wipeleessa,
Käet kullan kääreessä.
Dess hår i gyldene låckar,
Hufvudet med gyldene flijkar och bjefs,
Händerne invecklade i gyldene svep (dukar).

Madame Sini-Sirkku skulle ock hålla styr på Björn så, at han ej rörde vid Boskapen: ty det heter åter:

Sini-sirkku Pohjan neiti
Peitä kulta peite-ellä,
Kata kulta katte-ella,
Wijys sikana siwutek,
Wyörytä weden kalana.
Ohitte minun omani
Sini-sirkku Nordens mö
Betäck med et gyldene täcke,
Skyl öfver med gyldene skygd,
För fram honom förbi som et svin,
Vältra honom likt en hafsfisk framom,
Förbi min egendom, egna hjord.


SIELUJEN-PÄIWÄ

dagen efter Kekri eller Allhelgona, då Badstugu värmes, qvastar, bad-vatn tilredes för pyhät-miehet, de heliga män, som tros komma, at bada. Den dagen drickes tappert; gås ut på visite i gårdarne, och hotas med ugnars och spislars nedstörtande, om ej bränvin gifves.


SKIALWA

En Finsk Kunga-dotter, som mördade Konung AgneFitets-näs, sedan kalladt Agnefit; där nu Stockholm är anlagd, Agne Skjafr Bonde var Dags son och efterträdare. Han for mycket i härnad och hade stor framgång i Finland. Omsider blef han af sin sednare gemål Skjalfva, Finska Försten Frostes dotter, uphängd med en guld-kjäd i et trä på den holmen i Mälaren, där Stockholm nu är. Ifrån den tiden kallades orten Agnesfit, som betyder Agnes näs. af Botin Sv. R. Hist. Messenii pentatopolis Sw.


SODAN AJAT

Pohjanmaalla. Stora fejde-tider i Österbotn. Nog många. A:o 1496 brände Ryssen Pohjan perä under Sten Stures regering. 1517 brände han andra gången samma tract. 1597 var klubbe strid med Clas Flemming. 1585 upbrände Ryssen Limingå kyrka och by, på 3:dje dag Jul; äfven på samma år i Augusti månad Ijo kyrka och tog Kyrkoherden Hr. Jacob med dess folk och slägt til fånga. 1591 brände han andra gången Limingå kyrkan. 1714 stod Kytö slaget, hvilken tid intil 1721 kallas ison sodan eli wenäjän wallan aika – &c.


SOTAKEDOT

Valplatser, eller fältslags-ställen; flere sådane äro i Finland, i Pälkänä, i Willmanstrand, i Storkyrö – &c. Nykyri, en bonde, hvarefter en gård uti Muhos ännu kallas, skall med sine anhörige och grannar ena reso så bemött de ströfvande Ryske partier, under stora fejden, at bloden flutit på isen och kyrkan blifvit frälst ifrån fiendens brand, hvilket skal vara händt, då Limingå kyrka af Ryssarne upbrändes år 1591.

Troll hänvisa qvesan, tandvärk och luu-walo til Suurille sotikedoille, siell on luutoinda lihoa, purraxesi, kalwoaxes.


SOINI eller SOLE

En af Kalewas söner: får det tilnamnet Kalkki (en skalk). Han var en ullspegel i alt sit lefverne; redan efter födslen, då han var endast 5 nätter gammal sparkade han sönder sit lindeband, hvaraf man förstod, at han skulle blifva en god busse; han utbjöds ock såldes därföre til Carelen åt en smed, Köyrötyinen vid namn, hvarest han gjorde flera skalck-streck: han antogs först til barn-amma, men gräfde ögonen ur barnet, matade det och åt äfven sjelf; dödade det och brände up vaggan, hvarom en gammal Runa säger:

Se kalki Kalewan poika.
Kuin ensin emästä syndyi,
Wijdellä wesi kiwellä.
Heti kohta kolmidissä,
Katkasi kapalowyönsä;
Nähtijn hywä tulewan,
Kenitihin kelpuawan
myyntihin wierahalle.
Karjalahan kaupittihin.
Sepoille köyrötyiselle,
Pandihiinpa lasta katzomahan;
Katzoi lasta, kaiwoi silmät.
Syötti lasta, söi Itekki:
Lapsen tandilla tapatti
Kätkyen tulella poltti.

Sedan satte hans husbonde honom at gärda; då han uprykte furur til gärdsel och ökn-granar til störar, samt vidjade med ormar: han sattes til at valla boskap: hans matmoder bakade honom et bröd, hvari hon lade en sten, däri han skar sin knif fördärfvad, då han var med boskapen i vall; hvaraf han så uphittades, at han kallade Björnar och vargar ihop, at rifva och upäta hela boskapshjorden: af koers ben och oxars horn gjorde han sig lurar, i hvilka han blåste och dref den nya hjorden, nämligen Björnar och Vargar, til gårds, hvilka han sjelf klafvade, och ändteligen uphittade björnen, at rifva sin matmoders lår. Så hämnades Soini det gäck, som matmodren spelt med honom: Runan säger:

Pani karhut kahleisiin.
Sudet rautoihin rakensi;
Neuwwolewi karhujaan,
Susillehen suin puheli:
Repäse Emännän reisi:
Tarttui karhu kandapäähän.
Repäisi Emännän reiden.
Sillä kosti piijan palkan.
Naisen naurun paransi.
Pahan waimon palkan maxo –

Se Kalewa, Hijsi – Jätit.


SUKKA-mieli

Asmodæus. En som stiftade oenighet imellan ägta folk, så at mannen bar svarta strumpor; anroptes, at ändra de afvoge sinnen til kärlek och bättre inclination:

Sukka mieli mielen käändäjä.
Mesilläs tuon mieli haudo,
Haudo mieli mielettömän,
Armahi armottoman.
Du svartstrunp-ande, som ändrar sinnen,
Uphöra med din honings-söta trut den dårens sinne,
Upmök den vetvilligas hjerta,
Min kärestas, som är ogin, hård och obarmhertig.


SUMBLE eller SUMBLI

En Finsk Kung efter hvilken Finland förmenes vara nämnd Suomen maa


SUMUS

En stor Sjö i Ryssland; dit förvises värkarne i sår.

Tuonnema sinun manoan,
Sumuxen wesijn päälle;
Pohjan pitkään perään,
Jost et pääse päiwinään –


SYNNYTÄR

En Orm-föderska.

Sen minä miehexi sanosin,
Urhohoxi arwelisin,
Joka kyytä kynsin lypsäis,
Käärmettä käsin pitelisi,
Syleilisi synnytärtä...
Winga wangahan makaisi,
Kiwellä ala perällä.
Tihiäsä Tuomikosa,
Paxysa paju metäsä...


SYNNYT

Archæologier öfver elden, ormen, sten, alla trän; läses öfver skador och sår af vidskeplige – Sådane äro Tulen-synty – Se Aloen- järvi – Kiven-synty – Se Kimmo – Madon sanat el. Kärmeen-synty – Se Juutas – &c.


SYÖJÄTÄR

n. pr. fæm. naaras piru – puoli pirua. Et halft troll. En af Anthropophagerne, grym och stor kött-äterska. Se Miehen syöpä.

Ödlan kallas dess bröst-brisk – Syöjättären rinta solki – &c. Af Syöjätärs spott växte tomt-ormen – Syöjätär merellen sylki – &c. anses äfven för en Stenarnes patronessa – Kiwi kimmon kammon poika, Syöjättären syämmen syrjä...



T

TAPIO

En Skogs-Gud, under hvilkens styrsel alla skogs-djur stå; han har magt, at gifva dem i Jägarens händer, och släppa dem därut. Var Gud öfver Jagt-redskap. Agricola.


TAPIO och TAPION WAIMO

En Skogs-Gudinna, den Jägare anropade om villebråd. Hennes heders-titel är mäst, Tuo Tarkka Tapion-waimo.


TAPIOTAR

Waimo tarkka, suuri sulkain Emuu, du noga agtgifvande Skogs-värdinna, du stora Fjäder-Fänas moder. Item: Metzän Eukko, Kaunis karwa – dref haror, foglar och smärredjur i giller, flakor och snaror.

Mielus Mehtolän Emändä,
Tapiolan Tarkka neito,
Wedä riistaista rekiä,
Tawaroista taluttele.
Kohden kulda langojani.
Du goda, gunstiga, Skogs-värdinna,
Löfskogens agtsamma Mö,
Drag en rik el. syld släda af peltteri,
Led an dina skatter,
Åt mina vippsnaror af messing, som blänka som guld.


TAPIO

ofta sjelfva Skogen; Björn däri är i Norden Herre och Kung öfver djuren. Titleras i Runor: Kuldanen Kuningas Tapion kainalossa d.ä. En Konung och Herre för alla andra skogsdjur här i Norden, residerar i den dystra skogen. Björn får ock det namnet Ohtoinen – v. Ohto & Ukkonen.

Tapio, sjelfva Skogs-Rån, blir ock för dess ålder och vördsamma skägg hedrad med det namnet Ukko, då Björn och harar (mettän kapeet) af honom anhålles. Om harar heter:

Anna Ukko uuhiasi, Anna ojnahat omansi Ukko kullainen kuningas, Tuuwwos ilman tuusimata, Waromata waaputtele...

Tapio skulle ock beskydda boskapen för Björnen och andra skogens villdjur:

Mehän (metzän) kullainen kuningas
Mehän Hippa haliparta
Pane panta pihlajainen,
Ympäri nenän nykerön (nykerän)
Kuin ei pihlaja pitäne,
Nijn sä rautanen rakenna...

Åt Tapio låfvades en tupp til offer – Kukko sinulle, kukko kaikelle kylälle, och i slutet af troll-Runor står ofta Kukko! Kukku! liksom Socrates på sin dödsstund bad offra en tupp åt Hälsos-Guden Æsculapius.


TAPIOLA

Löfskog; Tapios trygga hemvist in i tjockaste skogen. – Se Mehtola.

Item, Jagt och Skogs-Gudinnan Diana. Titeleras:

Tapiola Tarkka waimo.
Metän Ehtosa emäntä...
Jos lähen minä metällen,
Heti mehtä mieltyköön...
Mielly mejjän miehihimma.
Kostus mejjän koirihimma.


TARANIS

de Scythers Högsta Gud – tör hända Taurione, Diana, culta a Tauris Scythiæ populis, Suidas.


TARAN UKKO

gift med Taranis – En Lappsk och Finsk Öfver-Gud. Finnes i inscriptionerna, hvilka än finnas i Dalmatien samt vid Heilbron i Schwaben.


TIAKKA

in plurali Tiakat, fordom Diar eller Präster; förklarade Gudarnas vilja; förestodo afguda-tjensten och voro tillika folksens domare; nu kallas klockare och ringare kyrkjo-betjening, så i Ryssland som Norra delen af Österbotn, Tiakar.


TIETÄJÄT

Se Indomiehet, Noider, Myrrysmiehet.


TIERMES

En Lappsk öfver-gud, som rådde öfver åskan, thordön, regnboge, samt menniskjors hälsa, lif och död – Grækemes Ερμησ, Mercurius, Δισ ερμησ, Deus Hermes, famosissimus hic fere per orbem Deus, cui varias tribuebant ethnici functiones – är i lika rang med Biegsolmai (och Thorden, Lapsker Luft-gud); råder öfver väder och vind, öfver hafvet och vatnet. Har fått offer, på det han skulle nedlägga hafsens storm. Sidenius. Kan jämföras med Æolus, Neptunus och Finnarnes Ilmarinen.


TIJTTY

En ödlans stamfader – Iki Tijtty äjjyn poika.


TONTTU

En hus-gud, Lar, gick och rustade i en gård om nätterna; var af många slag; Jywä Tonttu bar hem skylar och ökte sädes-bingen. Raha-Tonttu, samma som KrattiPaska-Tonttu drog gödsel til gårds – Han skulle hvar morgon få et gröt-fat med smör-öga och flere rätter; hölts i mycken heder; Ficks på et besynnerligt sätt til gårds; Den som ville hafva honom borde Påsknatten taga et par märr-ranckor om halsen och gå omkring kyrkan 9 gångor – då tomten mötte honom, och frågade, hvad vil du ha? Om han då i sin häpenhet sade, paskaa, gödning; så fick han ock til öfverflöd, så at alt öfverflödade af den varan. – Sade han ock pengar, spanmål: så hämtade Tontten alt; därföre ock ordstäfvet är, där alt är i öfverflöd, Tonttu sillä on, Tonttu kantaa – Tomten måtte bära åt honom.

Tonttu, Hushållnings-guden, Græcis; Θωδ Θωνδ, Mercurius – Suidas.


TOUKO-LEIPÄ

Et stort bröd, som bakas i Julii månad. Ukko, åskan eller Thor, til heders; men brytes ej, utan förvaras i sädes-bingen tils vårsåningen följande år, och då med vissa cæremonier utdeles gårdsfolket at äta af.


TORDEN

(Thordön), Lapparne fruktade den, som en Gud, som oftast blifver vred och slår stora stycken af bergen, nedfäller trän och slår fä och menniskjor ihjäl: ty åskan buldrar ofta i Lappmarken för de höga fjällen skull. När han i sin vrede låtit höra sig i luften, hafva de låfvat honom offer, hvilket de också hållit – Sidenius.

Samma som Finnarnes Ukko och Ilmarinen, Se Tiermes.


TORNIO

Staden i Wäster-Norrland, kommer före i Runor, såsom en ort hvadan skinn-varor fås. – Af Räf-fångare heter det om Räfven:

Torin on tuotu Torniosta,
Tappelun Tapiolasta,
Toaatani on soasta soaanut,
Isän polwen korkeunna,
Äitin wärttänän pitussa.

Det är: med trätor hämtad från Torneå, med strid ifrån Tapiola – Min farfar har fått den från kriget, då han var sin fader knäs hög, så lång som modrens slända –
– It. samma med Ymes land (nu Umeå), där Rimthussarne berättes hafva blifvit dränkte i Yme Jättens blod. Se Jumo.


TUISKO

En Finsk Kung, item de Teutoners, eller gamla Tyskars. Deras bygd – Tuiskuland. Tuisku, Fennica wox – Sv. Urväder. Tulee kuin Tuisku – on se Tuiskun nähnyt


TULEN SYNTY

ord, som läses i troll-Runor öfver brännsår och eldskador, om eldens uphof. Archæologia ignis – Se Aloen järvi.


TULI POIKA POHJOLAINEN

En kall buse ifrån Norden, som skall släcka elden och förtaga dess sveda, anropas på detta sättet:

Tuli poika Pohjolainen!
Tule tummenna tuloja
Walkiaista warwentelek;
Nouses maasta mamman-Eukko,
Kana rautanen kawaak,
Syömään Tulen kipuja,
Tulen lientä lakkimahan,
Hyinen Tyttö, jäinen poika,
Tuli hyiseen kotaan,
Kiwiseen kellariin,
Täynnä hyytä, Täynnä jäätä...
Du eldens Son, Norrbagge!
Kom lät elden tassna,
Minska eldens hetta (låga),
Stig upp ifrån jorden du gamla mormor,
Stig hastigt up du järn-höna,
At upäta eldens svedor,
At läpja lågans velling.
Den rimmige flickan, isige gossen,
Kom i den rimfulle kåtan,
I den sten-kellaren,
Full med rim, full med is...

Se det följande Turja.


TULKKILA

Et bonde-hemman i Kemi, där den Påfviske tolcken bodde. Guds-tjensten skedde här i landet i fordna tider på Latin af de Påfviske Präster, som icke förstodo landets språk; därföre de nödgades bruka med sig å Predikstolarne tålckar, som hafva uttolkat, hvad predikanten på latin först predikade, på Finska för menigheten; häraf kallas ännu i dag et bonde-hemman i Kiemi, Tulckila, hvarå den Påfviske Translatoren eller tålcken bodt hafver – Probsten Erik Frosterus i sina observ. ostrob. 1705 i Mscr. skrifver härom således:

"Til et prof af denna Påfviske Tålcken, berättade för mig fordom Probsten och Kyrkoherden i Kemi Sal. Hr. Johan Tuderus, som förvisso haft denna tradition utaf sina förfäder; nämligen, när den Påfviske Predikanten å en Juhldag hafver läsit Esaiæ II Cap. v. 1. och i anledning deraf betygat, at Christus skulle födas af Jesse root, har Translator på Finska tålckat, och sig intet bättre förstått, än meningen skulle vara af gjässen eller en gåås, hvaröfver menigheten begynt lee, har den Påfviske Predikanten varnat honom til at rätta sig; men han sagt på Finska: Jos ei hän ole hanhen jalast, nijn olkohon warpahast, h.e. är han ej född af foten, så må han vara född af gås-tån."

Samma fins i Biskopens Pauli Justens relation utförligare.


TUONI

Se efter Tursas.


TURILAS

En stark Jette, som gungade klippor, hällar och berg, lika som bollar: Musta mies wäki Turilas, sepä Kijkutti kiweä, waaputti wahan neneä. Honom liknade Stark Otter i Svenska sagor, hvars namn ännu lefver i fruktan efter hans död, och aldrig lärer dö. Swerkker plägade slå handen i berget så hårdt, at hvar led syntes i fasta stenen. Elgthor vadade i hårda bergs-klippan. Sådane Jettar kalla Finnarne Wäki-Turilas.


TURJAN-MAA

Æthiopien, de Blåmänners, de brända Æthiopiers hemvist. Hiskeligen långt aflägsne varma länder, hvarom Finnarne selfve säga: se on kaukana. Ho! Herra Jumala sitä matkaa! Det är: Bevars! dit är en grufvelig lång väg! item, et föraktligt namn på aflägsna orter; fast ock under et sådant namn utmärkes orter, där svartkonster brukades.


TURJAN-MERI

Nord-Sjön, Ishafvet.


TURJAN TUNTURIT

Norrska fjällen – item Alperne. Turjan kallio, Norriges klippor, dit Rutto förvises – Se Hijjen hevonen.

Ukko Turjasta, en kall buse, som förtar eldens värkan – Se Tuli poikaUkko Turjasta tulo... – Se följande under T. pimentola.


TURKKA

Et fördom rikt laxfiske med Pata i Uhleä Elf, 5/4 mil ifrån Uhleå Stad; var det förnämsta Krono-fiske i fordna tider; men nu försämradt, för åmynningens upgrundande.


TURRI-TURRAS el. TURRISAS

Finska Krigs-Guden, som gaf seger. Mars, lika med Svenskarnas Thyr, mäst afhållen af de gamla Kämpar.

I Euräpää i Carelen är Tyriän-wuori, där dennes boning varit, och kallas än Tyrjän-Äjjä. Inbyggarena tro, at han än spökar förr krig, och slår på trumma i skyn, hvaraf de spå krig instunda.

Biskop Agricola räknar Turrisas ibland Tavastarnes afgudar, och säger i sina bekanta rim: Turisas annoi woiton sodast, gaf seger i krig. Synes öfverensstämma med Θουρασ, de Assyriers Kung, näst Ninus, som sedan blef kallad Mars, eller Θουριοσ, bellicosus Mars. Andre finna likhet i Thor, de Göthers Öfver-Gud eller Krigs-Guden. Thyrarting kallas Fältslag i gamla Svenska historien.


TURSAS

Se Meri Tursas.


TUONI

Wallhall, döden – v. Manala och Marta, brukas i Finska Psalmboken och Bibeln ofta för döden, grafven, förruttnelsen, helfvetet och förgängelsen – Se Radier.


TUONELA

Dödsens tilstånd och underjordiska Rike, full med förruttnelse – it. Audins-åkrar eller de dödas hemvist. Tuonella käydä, Tuonelassa waeltaa – falla i dvala, bortdåna, komma in ecstasi; a Græc. Θανειν – Sv. dåna, animo delinqui, εθανον, θανησ, Macedones, Scytharum vicini mortem apellabant δανον, Teste Plutarcho inde Fennorum Tuoni, död.

I Tuonela trodde de gamla finnas alt hvad som härpå jorden förnögde – där var ägta nöjen – silk, fläsk, korn, m.m. hvarföre de ock med sina döda satte i högen i hedentimma, knifvar, spjut, pilar, mat, kläder, ringar, husgeråd, pengar, gull, silfver, och trodde, at de gingo updaga och räknade sina skatter än efter döden. Se Jabmiaimo. Sådane qvarlefvor har funnits i ättehögarne äfven i Laihela Socken i Österbotn.

Emedan nu i Tuonela fans korn, gäddor och flere ätlige varor, kan man föreställa sig lätt, et Turkiskt paradis, där nectar drickes utur gyldene skålar, och de gamla Göthers Glyssiswallar, eller de sällas hemvisten efter döden, hvarest dygdens vänner fägnades. De gamlas föreställningar, i verldenes barndom, voro mycket sinlige; dock slutes billigt häraf, at de trodde själens odödlighet och et annat bättre lif efter detta.


TUONEN NEITO

En af Parcerne, dödsens brudfrämma. Bor på Kipumäki eller Kipuwuori. Har en Pandoræ ask i handen, full med plågor, med et måladt låck.

Kippu Tytti Tuonen neito,
Kipuja kokoiloopi,
Kipu wuoren kukkuralla,
Kirjo kansi kainalossa,
Kirjo wakkanen käessä,
Itkiä tihotteloopi...


TUONENOHRA el. OTRA

brädd af korn i Wallhall; förekommer i Runor, äfven som Tuonenhauki, en Gädda, för älskare af hvardera i andra lifvet; likasom Odens galt i Svenska sagor; ty fläsket var en lif-rätt för Götherne här i lifvet.

Wäinämöinen lade Tuonen otra til sträng pinnar i sin harpa. Pani naulat kandeleseen, orahasta Tuonen Otran, Tuonen hauwin hambahista.


TUULETAR

Väder-gudens Æoli väna Fru, vaggade och omrunkade de upväxande Furu-trän, som Skogs-möjan Kati planterade – Se Kati, Lemmätär, Kangatar.


TYRJÄN KOSKI

En strid forss i Norrige, eller Mälströmmen – Tuosta tywy Tyrjän koski. Run. It. Tyysty ennen Tyrjän koski, wesi Jordanan wäsähti el. joki Jortanan kunehuk – i.e. kuiwu, lugna – stadna i loppet.


TYRJÄN-WUORI

Se Turri.


TYYTIKKI

(Orawan Emuus – pjeni waimo) Tapion neiti.

Metsän pijka pikkuruinen,
Aukase rahanen aitta.
Mun metälle mäntyäni,
Luinen lukkosi murennak.
Mieluussa mehtolassa
Et Emäntä ljenekkään.
Jos et anna ajallani.
Jijälläni ilmuutak...

Ickornarnes Patronessa.



U

UHRI PAIKAT

Offerställen; sådane hade Finnarne så väl som Lapparne, så i hedendomen, som än nästan til våra tider, flere, såsom helgade lunder, stora trän, furun och tallar, stenar, hällar, berg, källor, kyrkor och kyrko-gårdar, dit mjölk, pengar, ja, ända til knappnålar offrades, at återfå sin syn, hälsa – och den som tog af källan eller Offerstället, sådane dit lagde persedlar, troddes krossas, få ögonsjuka, blifva blind. I Hattula Socken i Tavastland är en sådan sten, där regn-vatten stannar i en ihålighet, där flera surögde tvätta sig och offra dit nålar; det finnes ock källor och träsk, som man besöker för at löga sig. v. Eräpyhä & Pyhä maa, Janakkala källa &c.

Probsten Er. Frosterus i Anmärkn. öfver Ulo Socken i Mscr. berättar om Offerställen följande:

"Beträffande gl. offerställen, så kunna icke monge af them mera namngifvas, förutan hvad som skedt på Kehkoses hemman 1/4 mihl ned ifrån Mohos kyrka på norra sidan af Elfven, hvars första åboer kommit ifrån Kandalaxi Sochen i Ryssland, på hvilket hemman en korsboda mitt på gården varit, i hvilken boda blifvit offrat genom särskilte fönster för gåss- och flickebarn, sölfver, tenn, penningar &c. tå the skulle föras ther förbi til kyrkan at döpas, efter alle barn i annor händelse hafva fått något lyte, så at the antingen blifvit döfve, blinde eller dumbe" o.s.v.

En Soldat stjelpte bodan i elfven. Gården som förr varit förmögen blef utfattig.

Trattila et lax-patu ställe uti Pyhä fors och Muhos Capell-gäld; har äfven varit offer-ställe, där en vid namn Philippus offrat kokad lax i en tratt, at ärnå godt lax-fånge, då hans granne åt up det och sade, Ruton rualle, Jumala rohkiast andamaan, h. e. fort til mats och fort at ernå lycka af Gudi.

Ulo Salå kyrka är et offer-ställe, i synnerhet på 2:dra dag Jul.

Landshöfdingen Friherre Conrad Gyllenstjerna har, efter gjordt löfte, vid et särdeles tilfälle skänkt til detta Capell en Silfver-kalk, med drifvit arbete, samt en rar liten Communion-kanna, med et långt glas-rör samt foten och locket af Sölfver förgylde, med dess namn och vapn.

Er. Frosteri Mscr. l. c. p. 5. 11 & 10.


UKKO

Den äldsta Finnarnes Gudamagt, näst Jumala. Dyrkades vid vår-utsädets görande (Agricola) i parallel med Wäinämöinen och Ilmarinen. Äldre än Fornioter Finnarnes Stamfader, och efter döden tilbeden som Gud – Se Åbo Tidning. N:o 20, för år 1772.

Honom tilägnas flere egenskaper och värs. Han anropades til alla företaganden, och fruktades för dess ålder och magt.

Den samme, som Thor, ty Finnarne kalla än Thordön eller åskan, Ukko, ukkosen ilma, ukon ilmajylinä; ukko jylisee. Än talas ock om åsk-viggen, som man tror sig hitta där askan nedslagit; en svart hård sten-kil. Sammalunda hade Thor en vigg, til tecken at han var utdelare af mandom och styrka. Thors skål signades med hammar-märket och blef drucken til styrka och mandom – Sammaledes dracks Ukkos skål – Se dess gemål Rauni.

Ukko hos Finnarne var altså den samme som Thor hos Svenskarne, Taranis hos Celterne, och Atia eller Ajja hos Lapparne – Se Taranis och Taran-ukko.

Ukko skulle befatta sig med alt; han skulle beskydda alt, äfven boskapen i skogen: hvarföre man, då den utsläptes, önskade:

Piäk pilwessä käräjät
Säkehisä selwät neuwot,
Ettei noita kyllin soisi,
Kaihi wiljaltan witoisi;
Wähän minulla olisik,
Ahollen ajettawia,
Päällen pälwen pantawia...
Pantu Akka paimenexi
Luoja karjan kahtojaxi,
Iskekk Ukko uta puuta,
Komauta kongelota,
Miekalla tuli terällä,
Kurikalla kultaisella...

Item, vid Björn-jagten sjöngs: Ukkoseni lintuseni, käyppä kaiten karjan maita...

Ukko kallas ock Pitkäinen, eller den längste och Högste, äfven Isäinen och vanha mies, at beteckna dess Faderliga omsorg och allmagt. Ehuru Ukko var Åske-Guden; så ägde han dock ej ensam den magten at dundra; ty Wäinämöinen och Ilmarinen kunde ock låta blixt och dunder fara fram.

Ukko gaf styrka åt svaga, mot Bergs-troll, (dem han med sin åskevigg krossade) tillika med sin maka Maan Emoinen och tilbådos bägge på en gång således:

Ukon woima taiwahasta,
Maasta Maan Emoisen woima
Wäixeni woimaxeni,
Pirua pusertamaan,
Ramulaista kaatamaan...
Annas wielä Ukko uuluansi
Wäkeänsi mies wäkewä,
Wäixeni woimaxeni.
Ettän taitaisin tapella.
Että mä häjyn häwitän,
Tuiki tuimenettomaan,
Perkele peri katoon...

Se Rauni & Tapio.

Ukkos magt sträkte sig altså icke allenast til luften, utan ock til Skogs-lundarne; hvarföre han af Harfängare anropas:

Kostu korpi, mielly mehtä,
Taiwu ajnonen Tapio,
Metän Ukko halliparta,
Ota kullat kullistasi.
Hopiaiset housustasi,
Anna Ukko kindaisi,
Anna Ukko kirwestäsi,
Jolla puuta hakkailen...

Ukko tycks hafva likhet med ωγενοσ, Ogenus, antiquus Deus, Ukko, ωχοσ et Nom. propr. i Grækiskan. Emedan Ukon malja skulle drickas, eller Thors skål såsom Bisk. Agricola säger, vid vår-utsädet; så kan Ukko fattas i bredd med Frejjer, en Svensk afgud, hvars minne äfven dracks i samma afsigt, näml. at befordra god årsväxt och befrämja ymnoghet och välsignelse på alt – Och emedan Ukko nu i Finskan betyder appellative, en gammal gubbe eller man; så får man räkna, ifrån Ukkos tider de lycklige Arilds tider, som voro under Frejjer, som var i sin regering en lycklig Konung, och blef därföre äfven efter sin död dyrkad; til at välsigna årsväxten – I hans tid svettades honing utur ekarne, floderne runno med mjölk och guld maldes på qvarnarne. Så sjunga skalderne, och de enfaldigare tro det; men det är ej annat än Biskötseln. (Se Mehiläinen). Boskapsskötseln och åkerbruket var i högsta flor; de skötte sina bien, vårdade sina hjordar, brukade sina åkrar, hvaraf de njöto rika kärfvor. Det var det guld, som de slogo på sina qvarnar. Ej under om Finnarne drucko Ukkos minne om våren, förväntande af Ukko en god kornskörd, at få godt öl til Wuoden Alkajaiset och Joulu.

Ukko skulle bevara i krig, hvarföre han åkallades således:

Ukko kultainen Kuningas
Waari wanha Taiwahinen,
Tee minulle kiwinen miekka,
Eli rautainen rakenna,
Eteheni seisomahan,
Miehen päätä päästämähän.

Ukko skulle drifva Hararne i gildren:

Ukko kuldainen Kuningas,
Tuuwwos ilman tuusimatta,
Waromutta waaputtele.
Kynsin kytiyxelle (kynnyxelle),
Käpälön kahan eteen...


UKKONEN

sen i diminut. Väder- och Åske-Gud – anroptes äfven vid harfångst således:

Ukkoseni ajnoseni!
Nostas pilwi luotehesta,
Toinen lännestä lähetä.
Kolmas ijästä iske,
Lomatusten loukautak,
Sa-a hyytä, sa-a jäätä,
Näille puillen puhtaille,
Warwuille walanteille.

Det är: väck up dina väder-ilar ifrån alla streck, låt snöga rim och is på mina giller-stickor...

I sällskap med Mehtola mor dref han på hararne – Se Mehtolæ. Til honom sjelf heter det:

Metän kultanen kuningas
Anna Ukko lampaasi (uuhiasi),
Lupi Luppa karwasesi;
Juoxe wimpura wipuhun,
Pyyrö silmä pyyxeen...


ULAPPALA

Koiran Emuu, Canum nutrix. En hund-patronessa i gamla Runor; kallas, i anseende til det at hundarna födas blinda, Pohjolan sokea umpi, Ulappalan umpi silmä; skulle hämta mjölk åt hästgällare.

Lypsä tänne maitoansi,
Tipauta nisuxiansi,
Rauwan rahnoin pahoin,
Tulen tuiki polttamihin...


UROS

Se Weden kuningas.


UXAKKA

Maderakkas andra dotter, af Lappar tilbeden. Hon skulle förändra dotter til son i moderlifvet. Lapparne hafva offrat til henne, ty Lapparne synes vara bättre betjente med piltebarn än pigbarn, som icke kunna hållas til fiskeri eller skytteri. För sine piltebarn offra de, at få behålla dem til Leib-olmai tjenst, som är skytteri, efter som uxakka är altid i oenighet med Leib-olmai och emot honom. Sidenius.



W

WAARAT

Berg, månge sådane äro i landet, dem Jättiläiset tros hafva upstaplat – Se Linnat, Jätit.

Metelin-waara, et högt berg emellan Limingå och Uhleå Soknar, på hvilket man kan se 7 kyrkor på en gång. Er. Frosten Mscr. l.c.


WAAWATAR

samma som Wauwutar, en som har en at skrika; en plågo-qvinna, i hvilkens ullvant svedorne ifrån sår skjutsades af troll. Tuonne kiirehin kipuja, Waawuttaren wanttuiseen (i.e. Wawutar, joka otta kipuja luoxeen – kiputyttären sisar – syster åt Kipu Tyttö). Se Kiwutar, Kipumäki


WAIWIOTAR

En gammal troll-kåna, som troddes vara Vargens foster-moder – Woahetar, ex pronunciatione Savon. idem.


WANGAMOINEN

En stark kål-brännare och svidje-karl, född af Wanga med fadren Winga. Herre öfver ormar och ödlor.

Lieneekö minussa miestä,
Ukon pojassa urosta,
Wangamoisessa waroa?
Tämän pulman purkajata,
Tämän jaxon jaxajata? –


WARA MIES

Vargernings eller Reserve-karl, deriveras af Waregis Väringar, Nordiske kämpar, som tjente andra Konungar; de gingo ut ifrån Norden i krigstjenst hos andra – Hinc Fennorum Wara-mies, fast än et i sednare tider antagit ord af waregis, väringar, som voro hädan ifrån Norden och tjente som lifvagt Kejsaren i Constantinopel.


WAUWUTAR

En plågo-möja – Se Kiwutar och Waiwiotar.


WÄINEN

idem ac Wäinämöinen – Se Kiwutar.


WÄINÄMÖINEN

eller Wainemoinen; en af de förnämsta Finska Gudamagter; beskrifves näst Ilmarinen, såsom rådande i luften, vatnet och elden: Wälähytti Wäinämöinen pimiäsä pohjolasa, ljungade i den mörka Norden. Smidde järn eller åtminstone länte sin eld därtil.

Wäinämöinen walkia walosa.
Tuli wuori arpal arpelemaan,
Aarneen hautoi hawitsemaan,
Maita matkustelemaan.
Rotkot wuorten waeltelemaan,
Wieläpä runno rohkiasti,
Mäen laxosa sywäsä,
Wuoren suuren runnakosa.
Sielläpä sinä wammuxet rakenat,
Keihät teräwät teroitat...
Teräwixi teit teräxet...

Wäinämöinen kallas i gamla Finska Runor redan för Reformation den äldste Guden, Himmelske Fadren, synbart och ljusligen kände Guden. Græc. φαινομενοσ, lucens, splendens. φαιναιοσ Ζευσ, splendidus Jupiter, nitidus – est & cognomen Apollinis. Scapula.

Wäinämöises kaftan, råck och vepa var så förvarande, at den anropades til et Palladium i häftigaste striden; hvarom det heter:

Waippa wanhan Wäinämöisen
Kaapu kauka Lappalaisen
Sepä tänne tuotuwohon,
Suurillen sotikeoillen...

Wäinämöinen ansågs för så helig, at hans svett skulle bota, därföre anropas Hiki wanhan Wäinämöisen.

Han kallas ock för sin ålder och styrka samt vördsamma person Ukko wanha Wäinämöinen

Han är ofta med Ilmarinen i sällskap i hedenhös tiden; men efter Påfviska lärans införsel i landet, måste han vara i sällskap med Neitsu Maaria Emonen, som tyckes taga högra handen, såsom et fruentimmer. Då af en Carelare frågades, hvilka han trodt vara de högsta Guda-magter i hedendomen, svarade han: Itte wanha Wäinämöinen ja neitty Maria Emonen, utan at göra skilnad på tiden. – Än sedan Christendomen infördes och en någorlunda Guds kännedom upkom, blandas den Sanne Högste Guden af de anropande ibland med de fordna inbillade högsta magterna; ty ofta står i gamla Runor: Itse llmoinen Jumala, itse wanha Wäinämöinen, itse Seppä Ilmarinen, Neity Maria Emonen täsä myöskin tarwitahan, tämä jaxo jaxamahan, tämä päästö päästämähän – När de voro så många, så måste, om den ena ej hjelpte den andra hjelpa.

Wäinämöinen berättas hafva haft en besynnerlig rolig klädedrägt. Hans bälte var beprydt med fjädrar och plumer – Han synes varit bevingad som Mercurius, och klädd som en American i dun, som ses af efterföljande Runa, där Maria anmodas, at nappa en vingfjäder af Wäinämöises skärp, at smörja med:

Siwalla simanen sijpi
Wyöltä wanhan Wäinämöisen,
Wyöltä ainosen kapeen.
Ryck en honingsfull vinge
Ifrån den gamla Wäinämöises bälte (midja),
Den förnämste mannens lif.

Wäinämöises barn voro en dotter Kiwutar, och en son, af mariage de conscience, med en hafs-fru aflad, som kunde bota bölder; han åberopas i följande stycke.

Sala poika Wäinämöisen!
Nosta miekkasi merestä,
Lapiosi lainehista,
Jollas ruhtat rupia.
Eli painat paisuita...
Du Wäinämöises naturliga (i löndom aflade) Son!
Lyft up dit svärd ifrån hafvet,
Din spade (tre-uddiga gaffel) ifrån vågorne,
Hvarmed du krossar utslaget,
Eller ock krystar bölderna...

Hafsvatnet torde ock vara torkande och helande i synnerhet när en Wäinämöises son blef Doctor.

Fogelfångare, Jägare och skogsmän anropa Wäinämöinen, at slå på sin Harpa, på det dess ljufliga klang, må låcka fram alt villebråd – såsom följande Linnun-pyytäjän sanat gifva vid hand:

Itte wanha Wäinämöinen
Teki kalliolla kandeletta.
Kust on koppa kandelessa?
Koiwusta wisa-perästä.
Kust' on naulat kantelessa?
Tammesta tasaiset oxat.
Kust' on kielet kantelessa?
Jouhista hyvän orihin
Lemmon warsan wahteista...
Ite wanha Wäinämöinen
Kuhtu pijjat, kuhtu pojjat.
Soittamahan sormillansa.
Ei ilo ilolle käynyt,
Soitto soittollen tajonnut.
Kuhtu nainehet urohot.
Ei ilo ilolle käynyt,
Soitto soitolle tajonnut.
Ite wanha Wäinämöinen
Otti soiton sormillensa,
Käänsi käyrän polwillensa,
Kanteleen kätensä alle:
Wasta ilo ilolle käwi.
Soitto soitolle tajoisi.
Ej sitä metässä ollut.
Neli jalkasta jaloa.
Lintu parwia parasta.
Jok ej tullut tuiskuttain,
Karhukin ajdalle kawahti,
Soitettua Wäinämöisen.
Mielus Mehtolan Emäntä,
Tapiolan tarkka neito,
Wedä riistasta rekiä,
Tawaraista taluttele,
Kohden kulta langojani.

Sammaledes anropade Fiskare Wäinämöinen, om likaledes då förfärdigade en Harpa, hvarpå han spelte så ljufligt och kraftigt, at Fiskarne sprittade af glädje, sjelfver Hafs-Frun, Sirener och Delphiner högde sig up på vattubrynet och på hafs-stranden, at lyss –. Ja, sjelfva Wäinämöinen var så pathetisk och rörd af sin musique, at tårarne af glädje nedtilrade; såsom föregående och flere sådane gamla Runor tydeligen gifva tilkänna. O! en oförliknelig virtuose!


WÄINÄMÖINEN el. ÄINEMÖINEN

Poëternes Patron. Sjelf den ypperste Skald – Finlands Apollo – Harpors (Kanteles) stämmare och Fabriqueur. En ypperlig Orpheus, som med sin sång feck näcken, fiskar och alla skogs-djur, at glättigt lyss och röras.

Skaffade, som en Promothæus, elden på jorden; ljungade i lag med sin yngre Bror Ilmarinen; bygde skepp och båtar – Den unge Resen Joukawainen disputerte med honom om styrka, men blef illa belönt – Se Joukkawainen.

Den kunnige och vördige Wäinämöinen bygde sjelf pråmar och håpar; hvarom Runan berättar:

Ite wanha Wäinämöinen
Weisti wuorella wenettä,
Kalliolla kalkutteli:
Ei kirwes kiween koske.
Eikä kalka kalliohon...

Wäinämöinen ansågs ock i krig för en skyds-gud; hvarföre hans vepa vördades som et palladium mot skott, bly och krut:

Waippa wanhan Wäinämöisen,
Kaapu kauko Lappalaisen,
Sepä tänne tuotuwohon,
Suurilta sotikedoilda,
Weri pellon penkereiltä...
Jonga suojasta sotinen,
Jonga tappelen takoa...

Wäinämöinen öfverträffade Svenskarnes berömlige Skalder Eiwinder och Smider, berömlige för sin konst, at leka på harpa. Hans öde hade gömt honom ytterst i Norden, men hans själ var dock ädel i sina tankar. Han hade en särdeles gåfva, at röra alla sinnen när han slog på sin harpa och sjöng sina dikter. Det fick hans medtäflare den unga Jätten Joukkawainen erfara. Hans infallen voro lifliga och hans tankar höga. Han sjöng de framfarna hjeltars beröm, om verldenes grundläggning, om eldens uphof, om de skapade ämnens förborgade natur, och luften daldrade, och bergen gåfvo genljud; han beklagade den ömkelighet och fåfängelighet, mellan hvilka det menskliga lifvet delas, och de dödelige smulto i tårar. Han kunde beveka de hårdaste hjertan til medömkan, och upmuntra de sorgsnaste sinnen, til frögd. Ofta hade Weden Emäntä, Hafs-frun, Näcken och Åge, med de andra små Gudamagter, som bo i det våta, dansat på vatnet, när han suttit vid stranden och stämt sina strängar. Ofta hafva de Råd-andar, som bo i backar och lundar samlat sig för honom och lekt, när han slagit på sin harpa. Man sade, det den mägtige och vise allfadren Kaweh eller Hallbordur, den samme som Apollo, vore hans fader, och hade lärt honom, at handtera strängar. Och det, at han kunde beveka stenhårda bröst, och til lek och lust upmuntra halfdöda hjertan, gaf de enfaldigare anledning, at tro, det stenar och liflösa ting, björnar och skogs-djur, näckar och fiskar, Tapio och Mehtola, med foglar och yrfän rördes af hans spel, och samlades at lyss på hans gudomliga sång.

Då den gamle harpo-slagaren, vår Finska Orphæus, slog på sin harpa, sattes hela naturen til sjös och lands i rörelse; och förtjenar den Acten här in extenso at afskrifvas, såsom et mäster-stycke, som trotsar all Grækisk och Italiensk musik:

Sittek vanha Wäinämöinen
Istuxen itek ripahan,
Otti soiton sormillehen,
Käänsi käyrän polwillehen,
Kantelen kätensä alle.
Soitti wanha Wäinämöinen;
Wasta ilo ilolle käwi,
Soitto soitolle tajusi.
Ei sitä metässä ollut,
Jalan neljän juoxewata,
Koiwin koikelehtamata,
Jok ei tullut kuulemahan,
Tehessä Isän iloa,
Wäinämöisen soitellessa:
Karhukin aidalle kawahti
Soitettua Wäinämöisen.
Ei sitä metässä ollut,
Kahen sijwen suikawata,
Jok ei tullut tuiskuttain,
Ei sitä meressä ollut,
Ewän kuuden kulkewata,
Kahexan waeltawata.
Jok ei tullut kuulemahan
Itekkin Wein (weden) Emäntä,
Rinnoin ruoholle rojahti.
Wetäy wesi kiwelle,
Wahtallehen waiwoaxen.
Isestänni Wäinämöisen
Wedet juoxit silmistähän,
Kaseammat karpaloita,
Pyyliämmät pyyn munja,
Reheille rinnoillehen
Rinnoiltahan polwillehen.
Jaloilla jalkansa päälle,
Putoisit wesi pisarat
Läpi wijden willa waipan,
Sarka kauhtanan kahexan.
Sedan satte sig den gamla vördiga Wäinämöinen
Sjelf på stolen (sätet),
Tog stränga-spelet emellan sina fingrar,
Vände det utgröpta krokiga instrumentet på sina knän,
Harpan stälde han på sin hand.
Den vördige Wäinämöinen spelte;
Då blef det en fullkomlig glädje utaf,
Och spelet liknade en riktig concert.
Det var ej i skogen något
På fyra fötter löpande,
På sina långa ben (belingar) skänglande.
Som icke kom at lyss,
Då fadren sjelf väkte glädje,
Då Wäinämöinen sjelf spelte:
Sjelfva björnen äfven sprang häftigt up mot gärdes-gården,
Då Wäinåmbinen slog på harpan.
Ej fans någon i skogen,
Som flyger hvinande med två vingar,
Som ej kom lika som ur och damb
Ej heller af alt hvad i sjön fans,
Som rörs med sex senor,
Simmar af och an med åtta årar,
Som icke kom at lyss (höra).
Sjelfva vatnens moder (hafs-frun),
Kastade sig bröstgänges mot sjöstrandgruset,
Och makade sig på en strand-hälla',
Dragandes sig up besvärligen på buken.
Af sjelfva gubben Wäinämöises ögon
Tildrade tårarne,
Något större än tranbär,
Litet drygare än hjerp-ägg,
På hans vidöpna, breda, modiga bröst,
Och ifrån bröstet på knän,
Och dädan på föttren;
Hans tårar (vattudroppar) föllo
Genom fem ylle-vepor,
Genom 8 valmars jackor.


WÄKI TURILAS

Se Turilas. En Jätte och stark Otter.


WÄSI WITA

Wäinen poika – En stark Rese; Wäinämöises afföda.


WEDEN EMOINEN

eller Weden Emä, dref fiskar i nät och notvarp, samma som Ween eller Wein Emäntä. Hon kom at lyss på Wäinämöises ståtliga musik. Itekki Weden-Emäntä wetihin (wetäy) wesi kiwelle, waiwousi wattalolle – Se Näkki.


WEEN-KUNINGAS

och Ween Emäntä, (Neptunus med dess hafs-fru) Sirene, anroptes af Fiskare.

Hafs-Regenten beskrifves hafva en slokig hatt och vått skägg; til honom lyda orden:

Rätti-hattu tuores parta,
Lähes kanssani kalaan,
Kerallani Tuoresehen...
Ween kultanen kuningas,
Annas aika ahwenia.

Rätti hattu i.e. ween isäntä, kuningas weesä – Hafs-Frun kallas, We-en armas anti waimo – item:

Ween Ehtosa Emäntä
Sinä olet waimoista wakanen
Annas mulle ahwenia,
Kuletteles Kuukupoja,
Käytteles marut mahoja,
Hiekan hieromattomia,
Päiwän paistamattomia.
Alta aaltojen sywien,
Kalaisista kaarteista,
Awarasta aitastasi...

En Vattu-Rå, som κατ εξοχην simplement kallas Uros el. Ukko. En man, en gubbe; beskrifves som liten, oansenlig, med långt hår och skägg; men ganska tiltagsen och stark, som tordes gripa i eld-fisken, det hvarken Wäinämöinen eller J. Maria vågade sig til – Härom lyder Runan til Uros, denna karlvulne mannens, heder, vid eldens fångst ifrån Aloen-järvi; således:

Mies musta merestä nousi
Uros aallosta yleni,
Kolmen sormen korkuinen,
Neljän peukalon pituinen,
Wähän kuollutta parembi,
Katonutta kauhiambi.
Jalasa kiwiset Kengät,
Pääsä paasinen kypärä;
Hiwus kannolla takana,
Parta rinnolla edessä...
En svart karl steg up ifrån hafvet,
En modig man reste sig up ifrån böljan,
Tre fingers hög,
Fyra tums lång,
Litet bättre än en död,
Haskligare än en afliden.
På foten hade han sten-skor,
På hufvudet en hjelm af hafs-hällan
Dess hår hängde baktil på hälarne,
Och skägget frammantil på bröstet...

Denne tappre Uros blef den skiljesman, som slet trätan imellan Wäinämöinen och Joukkawainen, då han företedde sig i följande armatur.

Ej ennen ero tullut,
Kuin Uros merestä syndyi,
Rautalakki lainehista,
Rauta kintahat käessä.
Det blef ingen skilnad.
Förän Uros föddes (reste sig up) från hafvet,
Den med järn-hjelmen ifrån vågorne,
Hafvande järnhandskar på händerna.

Denne Uros måtte vara den samma, som Meri-Tursas. Se Meri-Tursas, Aloen-järwi, Joukawainen.

"Alle forntidens Resar äro icke annat än sinnebilder och varelser, dem Skalde- konsten diktat, med hvilka alla gamle folkslag beteknade deras stora förfäder, när de ville föreställa deras sällsynta hjelte-bedrifter. At vara stor på moraliskt sätt, var icke kändt i dessa grofva tider; man kände ingen annan storhet än et vildt mod med ovanlig styrka, och alt bestod uti en laglös våldsamhet.

At göra Skalde-bilden så mycket större och förskräckeligare, kunde den icke starkare uttryckas än under namn af Jättar och vidunder.

Detta är dessutom naturens eget språk, som icke behöfver något härma och efterfölja.

De gamle Nordiske Folken beskrifva uti sina skalde-qväden alla sina hjeltar, såsom dylike Resar; af samma beskaffenhet äro Grækernas nio alnar höge Aloider och Titaner, hvilke hade en styrka, som ingen kunde emotstå, och lade hela berg ofvan på hvarandra – Djärfve nog, at dymedelst vilja bestorma sjelfva himmelen." – Jerusalems Betraktelser öfver Religionens förnämsta Sanningar, 2 Del. sid, 188.

Sådant är språket äfven uti sångstycken om Wäki Turilas, Uros, Joukkawainen m.m.


WEINÄMÖINEN, WEINEMÖINEN el. WEINEMOINEN

anses af några för et fruentimmer, och kallas Akka wein Emoinen, – af wesi, vatten-wein och Emoinen, lilla mor, sjö-fru. Se Kiwutar.


WENDLER

Se Aate och Winder.


WENNON-HÄRKÄ

En stark drag-oxe, in i tystaste skogen, som upplögde det Sämpsä Pellervoinen sådde med trä-frön.

Wennon härkä Uljamoinen
(Puiden Hewonen, joka puita kynti, wäkewä kyntäjä)
Lähti maita kyntämään.
Saloja wakoamaan,
Suot kynti, kanerwat kaswoi;
Mäet kynti, nousi männyt...


WESI HIJSI

En ond ande, eller vattu-råderska (Wesi-piru). De vidskepplige säga sig än i dag, kunna upmana henne från vatnet, och bära henne i et vattu-käril, at skada nästan, i synnerhet tjufvar, som skola plågas af henne, eller blifva sur-ögda m.m. Eljest är denna, naturligtvis, en vattu-syrsa (Larva Dytisci), som upäter agn och fisk för fiskare, då fiskeriet vantrifves.


WILLATAR

En troll-häxa, som födde och upammade Ormen. En Juutases maitresse.


WILINER

Se Aate, Joter och –


WINDER

Et folk, som förmenas hafva gifvit Finland sit namn. Hos dem hade visheten sit Tempel.

Windernes Tempel voro upfylda med vidskeppelser. De brände ljus vid de dödas grifter och läste där sina sånger.


WINDLAND

Beboddes af Winderna. Finland. Det är knapt något land i Norden, som til större ymnoghet, under et omildt luftstreck, genom invånarenas outtrötteliga arbetsamhet, gifver alt, hvad til det menskliga lefvernets nödtorft och beqvämlighet betarfvas. Dess fördelaktiga hamnar befrämja dessförutan handeln, och dess flaggor blifva ärade i de fjärdar, där de synas; invånarena äro höfliga i sina åtbörder och behagliga i sit umgänge; Mot sin Konung trogna; i sina tankar förvetna, och i alla kroppsens öfningar skickeliga i faran oförskräkte; i segren ädelmodiga och i alla sina beslut snara. Se Adalrik och Göthildas Äfventyr. 8. Bok: I Del, p. 430. Se Arngrim, Sigmund.


WINGA

En Satyr, som besofde Wanga, hvaraf föddes Wangamoinen. Winga wangahan makaisi– deras afföda blefvo ödlor.


WIRAN-KANNOS

Befordrade hafver-växten.


WUODEN-ALKAJAISET

En slags Högtid, efter Finska nations smak, på åtskilliga tider om hösten efter slutad tröskning och inbärgning, då måltider hållas och drickes väldeligen. Norra Österbotningen firar Mickels messan eller Kekri, Allhelgona, sedan slagten gått för sig; då af det slagtade ätes stekt och sjudit. Kallas ock Sonnin-pejjahaiset – d.ä. Ox-graföl – Se Ristin-päiwä, Kekri.


WUOLA-HATTARA

fæm. Uxor Vulcani, forte Venus.

Wuolahetar, den samma. Raut on poika Wuolahinen, Wuolahattarein tekemä, eller Rauta poika Wuolattaren – Rauta poika Wulangoisen, Emä rauwwan Ruojuatar.


WUOLANGOINEN

Järnets fader, Vulcanus. Därmed förstås i Runor et myrjärn, som tages up ifrån kärr, myror och lösa dälder. vid. Ruojuatar.


WUOLAINEN

Den samme, eller en af Cycloperne. Wuolahatars man.


WUOREN-WÄKI

Bergs-Troll. Flere batailloner af dem kunde framvisa sig, arbetande i berg, smälte och förädlade metaller – Röfvade bort Prinsessor och vackra flickor. Höres ofta i gamla Sagor. v. Haltia.


WUOTAR

En smörje-kokerska och pulfver-häxa. Wuotar woitein tekiä kesät keitti woiteita – anropades då man fått contusion af något träd.



Y

YFVER-BOER

kallas Nordens inbyggare; och än hos oss, de som bo up i landet i Sockne-skatorne – Sättas mot Kainulaiset.


YME

Dräptes af Bores Söner. Se Pohjolan poika och Jumo.


YMES Land

vårt Västerbotn, Umeå och Lappland.


YRJÄNÄ

Nom. propr, viri. St. Jöran, vid. Jyryn-päiwä. – Då Boskapen om våren utsläptes ifrån Fähuset, skulle en karl gå så långt i skogen, som koerna pläga gå i bete, och ropa öfverljudt 3 gångor dessa orden: Sanct Yrjänä! tuo karjas kotiin. Detta skulle betyda så mycket, at Sanct Jöran, som var en Hus-Gud, rådande öfver hus-folket och gårds-boskapen, skulle drifva kona hem om aftonen, på det de ej måtte blifva i skogen liggande öfver natten.



Ä

ÄINEMÖINEN

Samma som Wäinämöinen.


ÄMMÄN KOSKI

Samma som Qwenaström i Cajana. Förmenes hafva sin uprinnelse af en källa, kallad Kulda-kaiwo, gullbrun, eller guld-källa; ligger under Maanselkä eller Landt-ryggen, å hvilkens ena sida vatnet löper mot öster Norr ut i Hvita hafvet; men å den andra sidan mot väster in Sinum bothnicum. Här var Cajana Borg eller Slott bygdt, som sprängdes af Ryssarne 1715.


NB. De öfrige ord, som begynnas på Ä och Ö, sökas under A och O.



Ö

ÖSTERBOTN

Se Qwenland, Ruskon-kivi, Kainulaiset, Kainunmaa.

Konung Erik IX gjorde Korsholm til et Herra-säte, lät befästa det och nämnas af det heliga korset. Den ypperste af Riksens Råd i Sverige, Erik Puke, blef A:o Christi 1400 den förste Höfvitsman på Korsholm. Han lefde i Engelbrechts och Konung Carl VIII: s Knutssons tid. 10 Socknar i Österbotn behålla deras Finska Språk, hvarutinnan de fulleligen differera sin emellan i anseende til pronunciation, och eljest de, som bo närmare åt Ryska gränsen och Savolax, några particulariteter hafva; men Språket är dock enahanda.

Sedan landet kom under Sveriges lydno, är det straxt besatt med Föreståndare eller Ståthållare, Domare, Fougdar med flere Esivallan personat.

Ifrån är 1400 hafva följande Landshöfdingar varit här i Österbotn til år 1734.

A:o 1400 Erik Puuke – på Korsholm.
1540 Mats Mårtensson – på Korsholm.
1564 Hans Swänske – på Korsholm.
1570 Petrus Bagge – på Uhleåborg.
1597 Hans Mönich – på Uhleåborg, då Flemmings klubbekrig stod i Ilmola.
1600 Isaak Behm – på Uhleåborg.
1611 Erik Haare – tilförordnad Befallningsman öfver Uleå och Cajanaborgs Fästning Samt dess Län.
1622 Christopher Werensstedt – på Uleåborg.
1626 Johan Månsson Ulfsparre
1630 Ernest Creutz – på Uleåborg.
1635 Melchior Werenstedt – på Uleåborg och Landshöfdinge öfver Öster-Norrlanden.
1646 Hans Kylle – pä Uhleåborg.
1650 Erik Akeson Soop – på Uhleåborg.
1656 Thure Ribbing – på Uhleåborg, Landshöfdinge öfver Öster-Norrlanden.
1660 Johan Graan – på Uhleåborg, Landshöfdinge öfver Öster- och Wästerbotn.
1676 Diedrich Wrangel – på Uhleåborg.
1687 Guftav Grasse – på Korsholm.
1694 Johan Ehrensköld – på Korsholm.
1707 Lorentz Clerck – General-Major, Landsh. och Friherre.
1720 Reinhold Wilh. von Essen, blef Landshöfdinge öfver Österbotn med Cajanaborgs Slått och Län år 1720. Dödde d. 3 Maji 1732 uti Uleå, därest han ock blef begrafven. Var General Major.
1733 Broderus Rålamb, Landsh. och Friherre. Kom til Österbotn 1733. Afsomnade 1734. Var en ganska litterat Herre.

Sednare tiders Höga Herrar, detta Lands Styresmän, äro i så färskt minne, (såsom Herrar, Grefv. och Riddare, v. Creutz – G. A. Piper, Groth, L. Göös, Jägerhorn, (Carl Magnus) som dog d. 29 Apr. 1782. Landshöfdinge i Uhleåborg, den förste efter Österbotns delning i 2:ne Län), at man i en urgammal antiquitets samling, ej velat inblanda så höga namn.

Hvad för öfrigt rörer Österbotn och dess öden, hörer egenteligen til Historien och Geographien; men denna sidsta Artikel om Österbotn, har man endast velat hit foga som appendix, tagen ifrån gamla papper.


Fodnoter

  1. Profess. Henr. G. Porthans Disp. de poësi Fennica P. V:ta p. 94. – Adde, quod in plurimis (sc. Runis Magicis) Mythica illa rerum incunabula, quæ narrant, studio plerumque indicantur obscurius; ac Mythologia præterea priscæ Fennicæ ratio hodie fere ignoratur, unde munia & attributa Idolorum Veterum, quorum sæpe mentio injicitur, ægerrime explicantur; ut allusiones taceam ad instituta & mores Majorum jam antiquatos.
  2. Se Prof. Meiners hist. Doctr. de vero Deo, p. 162. sq. Jämför Gottfried Less Geschichte von Religion, tr. 1784 i Göttingen i 8:0. I. Theil pag. 90.
  3. Af Botins Sv. hist. p. 10.
  4. Se Prof. Gadds Företal til Kyrkoh. och Probst. D. Nils Idmans afhandl. om Finska och Grækiska Språkens gemenskap.
  5. "Den äldsta Verlds-Historien består af idel Original urkunder eller Historiska Sånger, såsom de enda minnesmedel hos alla gamla folkslag, och med hvilka de första menniskjorna sökte, at hos sig bibehålla och til efterverlden öfverlämna de märkvärdigaste –" Jerusalem loc. cit. pag. 185.
    "Gamla Kämpe-Visor hafva länge uti Norden förlustat hopetals samlade åhörare, och samma bruk är ännu hos de vilda Americaner gångbart." En gammal Mans Bref til en ung Prins 2. Del. sid. 304. ed. 1785.
  6. D. N. Idmans Afhandl. l. c, pag. 9. not. c.
  7. De convenientia Lingvæ Hungaricæ cum Lapponica, Præside Ihre, Upsaliæ 1772. cfr. De origine lingvarum P. 11. Præs. Ihre, Upsaliæ 1761.
  8. Nic. Hahns Disp. de Sacris Antiqv. Hyperboreorum. Aboæ 1703.
  9. Soaanut, Savonica pronunciatio, pro saanut, har fått.
  10. Locat. cas. a auttamattuen – essa – är altid, utan at hjelpa –contractum pro auttamattomuessa – a auttamattomuus -uuden hjelplöshet, ogunst.
  11. Doct. och Probst. Nils Idmans afhandl. om Finska och Grækiska Språkens gemenskap pag. 40-41.