Trettiondenionde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Sång 39
Skitse af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Trettiondenionde Sången

---

Trettiondenionde Sången. Wäinämöinen uppmanar Ilmarinen att åtfölja honom till Pohjola för att derstädes bemäktiga sig Sampo; Ilmarinen går in på detta förslag och hjeltarne anträda färden till sjös: 1—330. — Lemminkäinen varseblifver dem under vägen och då han erfar hvart de begifva sig, erbjuder han sig att blifva tredje man; han upptages i deras båt och medföljer: 331—426.

---

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:

"Hör mig smed, o Ilmarinen!

Låt oss nu till Pohja fara

Att den goda Sampo vinna,

Att bese det granna locket."

Smeden llmarinen svarar,

Yttrar dessa ord och säger:

"Sampo står ej der att tagas,

10. Granna locket kan ej föras

Bort från Pohjola, det mörka,

Från det skumma Sariola;

Sampo har man undanskaffat,

Bragt är der det granna locket

In i Pohja-hälleberget,

Uti kopparklippans inre,

Bakom nio lås och riglar,

Och dess rötter har man fästat

På ett djup af nio famnar;

20. En i jordens famn är fästad,

I ett vattenfall den andra

Och i hemmets berg den tredje."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Smed, du gode vän och broder!

Låtom oss till Pohja fara,

Sökom der att Sampo taga!

Byggom oss en väldig farkost,

Dit vi kunna Sampo bringa,

Undanskaffa granna locket

30. Ifrån Pohja-hälleberget,

Ut ur kopparklippans inre,

Från de nio låsens stängsel."

Sade smeden Ilmarinen:

"Säkrare till lands är färden:

Lempo gånge ut på hafvet,

Döden ut på vida fjärdar!

Stormen skulle der oss kasta,

Vädret hit och dit oss vräka;

Våra fingrar blefve åror,

40. Våra flata händer styren."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Säkrare till lands är färden,

Säkrare, men mer besvärlig,

Dertill äfven mera krokig.

Båten har sin fröjd på vattnet,

Skeppets lust det är att ila,

Att gå fram på vida vatten,

Att de öppna fjärdar följa,

När det vaggas fram af blåsten,

50. När det bort af böljor bäres,

Gungas utaf vestanvinden,

Drifves fram af sunnanfläktar.

Men likväl och det oaktadt:

Om du ej till sjös vill resa,

Må till lands vår färd vi göra,

Släpa fram oss långsmed stranden!

"Hamra nu åt mig en klinga,

Smid mig ett eldeggadt slagsvärd,

Till att tukta dessa hundar,

60. Undandrifva Pohja-skaran,

Då jag går att Sampo taga,

Till den kulna byn derborta,

Till den mörka Pohja-gården,

Till det skumma Sarioia."

Det var smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Jern han föste in i elden,

Stål i smideshärdens kolhög,

Lade dertill guld en näfve,

70. Äfvensom en handfull silfver;

Ställde trälar till att pusta,

Lejde män att bälgen draga.

Ifrigt pustade hans trälar,

Drogo bälgen oförtrutet;

Jernet pöste upp som välling,

Stålet som en deg sig töjde,

Silfret skimrade som vatten,

Guldet vällde fram i vågor.

Derpå smeden Ilmarinen,

80. Den evärdelige hamrarn,

Blickar ner i smideshärden,

Synar bräddarne af bälgen,

Ser en klinga der sig dana,

Ser ett gyllne fäste formas.

Massan tog han ut ur elden.

Ryckte nu det goda smidet

Ur sin ässja, fram på städet,

För att der af hammarn klappas,

Smidde svärdet efter önskan,

90. Hamrade den bästa klinga,

Som han rikt med silfver prydde,

Smyckade med guldsirater.

Gamle, trygge Wäinämöinen

Kom att sjelf beskåda svärdet,

Grep den eldigt hvassa klingan,

Tog den uti högra handen,

Vände på den och besåg den,

Yttrade ett ord och sade:

"Passar detta svärd för mannen,

100. Lämpar klingan sig för bärarn?"

Svärdet passade för mannen,

Lämpade sig väl för bärarn:

Månen skimrade på udden,

Solen sken på flata sidan,

Stjernor glänste på dess fäste,

Hästen gnäggade på bettet,

Katten jamade på knoppen

Och på slidan tjöt en hundvalp.

Af och an han svängde svärdet

110. Uti remnan af ett jernberg,

Tog till orda sjelf och sade:

"Med en sådan egg, som denna,

Kunde berg i stycken huggas,

Hela klippor sönderklyfvas !"

Sjelfve smeden llmarinen

Yttrade ett ord och sade:

"Men, jag arme, hvarmed kan jag,

Hur skall jag mig nu försvara,

Väpna mig, och mig omgjorda,

120. Finna skydd till lands och vatten?

Skall min drägt af ben jag taga,

Kläda mig i pansarskjorta,

Spänna mig i stålsmidt bälte? —

Bättre är en man i ben-drägt,

Mera trygg i pansarskjorta,

Starkare i stålsmidt bälte."

Tid det blifver nu att fara,

Stunden närmar sig till uppbrott;

En är gamle Wäinämöinen,

130. Ilmarinen är den andre,

Ut de gå att häst sig söka,

Att gulmanig fåle fånga,

Betslet bära de i bältet,

Fålens remtyg öfver skuldran.

Samfäldt sökte de bli varse

Hästens hufvud mellan träden,

Spanade med skarpsynt öga

Kring den dunkelblåa skogen;

I en lund de funno fålen,

140. Den gulmanige bland granar.

Gamle, trygge Wäinämöinen

Och med honom Ilmarinen

Satte remtyg på den gyllne,

Betslade den ett år gamle;

Långsamt nu åstad de redo,

Två man högt, längs strandens sträcka,

Men från stranden ljöd en klagan,

Jämmer hördes från dess båthamn.

Gamle, trygge Wäinämöinen

150. Yttrade ett ord och sade:

"Der är visst en mö, som gråter,

Någon dufva, som sig jämrar;

Skola vi gå dit att skåda,

Att betrakta saken nära?"

Närmare han skred mot stället,

Gick att undersöka saken:

Ingen mö det är som gråter,

Ingen dufva som sig jämrar;

Det hans farkost är, som gråter,

160. Båten, som på stranden klagar.

Sade gamle Wäinämöinen,

Då han fram till båten hunnit:

"Hvarför gråter du, min trädbåt,

Klagar så, du årfäst-rika?

Sörjer du din fasta byggnad,

Styrkan uti dina tullar?"

Furuskeppet gaf till gensvar,

Årfäst-rika båten sade:

"Båtens håg står ut på vågen

170. Äfven från en tjärad stapel,

Flickans håg till mannens boning,

Äfven från ett ansedt hemvist;

Och, jag stackars skepp, jag sörjer,

Gråter här, jag arma farkost,

Efter den, som ut i vattnet,

Som mig ut i sjön skall skjuta.

"Väl man sade, då jag gjordes,

Sjöng och påstod, då jag byggdes,

Att jag reddes till en stridsbåt,

180. Rustades till örlogsfartyg

För att gods till hemmet bringa,

För att rika skatter rymma;

Men till strid jag ej fått styra,

Ej på färder efter byte.

"Andra, äfven sämre fartyg

Färdas ständigt ut i örlig,

Kunna stridens stråt beträda

Trenne gånger hvarje sommar,

Bringa hem ett rikligt byte,

190. Gods och håfvor i sitt lastrum;

Jag, ett väl hoptimradt fartyg,

Sammansatt af hundra bräder,

Måste murkna på min spånhög,

Vräkes här på timmerplatsen;

Markens allra sämsta maskar

Dväljas under mina vränger,

Luftens ömkligaste foglar

Bygga sina bon vid masten,

Alla ödemarkens grodor

200. Hoppa af och an i fören.

Dubbelt skönare det vore,

Tvåfaldt, kanske trefaldt bättre,

Att en tall på backen vara,

Att på heden stå som fura,

I hvars grenar ekorrn springer,

Kring hvars rot en hundvalp hoppar!"

Gamle, trygge Wäinämöinen

Yttrar då ett ord och säger:

"Klaga ej, du båt af bräder,

210. Gråt ej, skepp, du årfäst-rika;

Snart du får till striden styra,

Ut i blodig örlig gånga!

"Skepp, om skaparn dig har skapat,

Om du är en gifvarns gåfva,

Skjut med kanterna i vattnet,

Skrid med borden ut på vågen,

Utan att af händer röras,

Att af någon näfve gripas,

Att med axeln framåt skjutas,

220. Att i sjön med armen dragas!

Trädstams-skeppet gaf till gensvar,

Årfast-rika båten sade:

"Icke går mitt stora slägte,

Icke något brödra-fartyg

Outskjutet ut i vattnet,

Utan påstöt ut på vågen,

Då det ej med handen röres,

Ej med armen utåt vändes."

Sade gamle Wäinämöinen:

230. "Om jag ut i sjön dig skjuter,

Månne utan rodd du löper,

Framgår utan årors tillhjelp,

Utan bruk af akter-åran,

Utan någon vind i seglen?"

Trädstams-skeppet gaf till gensvar,

Årfast-rika båten sade:

"Ingen ur mitt stora slägte,

Ingen annan båt bland hopen

Löper utan rodd af händer,

240. Framgår utan årors tillhjelp,

Utan bruk af akter-åran,

Utan någon vind i seglen."

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till orda nu och sade:

"Månne då med rodd du löper,

Går du fram med årors tillhjelp,

Medelst bruk af akter-åran

Och med vind i dina segel?"

Trädstams-skeppet gaf till gensvar,

250. Årfäst-rika båten sade:

"Hela mitt så stora slägte,

Alla mina brödra-båtar

Löpa medelst rodd af händer,

Skrida fram med årors tillhjelp,

Medelst bruk af akter-åran

Och med vind i sina segel."

Nu den gamle Wäinämöinen

Lemnade sin häst på sanden,

Hängde grimman upp i trädet,

260. Band uti en gren dess tyglar;

Och sitt skepp han sköt i vattnet,

Qvad sin farkost ut på vågen,

Sporde sedan trädstams-skeppet,

Yttrade ett ord och sade:

"O du båt med böjda vränger,

Trädstams-skepp, du årfäst-rika!

Bär du äfven lika vackert,

Som du vacker är att skåda?"

Trädstams-skeppet ger till gensvar,

270. Årfäst-rika båten säger:

"Vackert nog jag torde bära,

Vid och stor jag är på bottnen,

Hundra roddare jag rymmer,

Tusen män, som stilla sitta."

Nu den gamle Wäinämöinen

Började att sakta sjunga,

Qvad vid båtens ena sida

Ynglingar med sträfva lockar,

Sträfva lockar, hårda händer,

280. Stolte män, i stöflar klädda,

Qvad vid båtens andra sida

Unga mör med koppargördlar,

Smyckade med tenn i håret,

Skönt med gyllne ringar prydda.

Wäinämöinen qvad derefter

Folk som båtens tofter fyllde,

Qvad en ålderstigen skara,

Som i alla tider suttit,

Der ej mycket rum var öfrigt,

290. Då till först de unga kommit.

Sjelf han satte sig vid rodret

I sin björkbåts böjda bakstam,

Lät sin farkost framåt skrida,

Yttrade ett ord och sade:

"Flyt i trädlös trakt, du farkost,

Vandra öfver vida fjärdar,

Flyt som bläddran öfver hafvet,

Som ett näckrosblad på vågen!"

Svenner lät han rodden sköta,

300. Tärnor sitta sysslolösa;

Svenner rodde, åror böjdes,

Men med färden led det icke.

Tärnor lät han rodden sköta,

Svenner sitta sysslolösa;

Tärnor rodde, fingrar böjdes,

Men med färden led det icke.

Gammalt folk till rodd han satte,

Och se på fick ungdomsskaran;

Gubbar rodde, hufvu'n skälfde,

310. Men ännu ej framled färden.

Sjelfve smeden Ilmarinen

Satte sig att ro omsider,

Och nu framgled furubåten,

Båten framgled, färden framled,

Långt hans årors slag förnummos,

Vida ljöd hans tullars gnissel.

Smeden ror och vattnet brusar,

Tofter knaka, borden böjas,

Båtens rönnträdsåror hvina,

320. Skaften ljuda gällt som hjerpen,

Bladen väsna högt som orren,

Förens ljud är snarlikt svanens,

Akterns brus likt korpens läte,

Tullarne likt vildgäss snattra.

Wäinämöinen sjelf, den gamle,

Styrde färden genom svallet

I sitt röda fartygs bakstam,

Stödd emot sitt starka styrblad;

Under vägen syns en udde,

330. En eländig by sig visar.

Ahti bodde der på udden,

Kauko invid uddens krökning;

Öfver brist på fisk han sörjde,

Hemmets brödlöshet begret han,

Torftigheten i sitt visthus

Och sin ringa lott i lifvet.

Borden för en båt han tillhögg,

Bottnen för sin nya farkost,

På den långa hunger-udden,

340. Nedanom sin by, den usla.

Goda öron hade Ahti,

Ännu vida bättre ögon;

Mot nordvest sin blick han sände,

Vände hufvudet mot söder,

Såg regnbågen långt på afstånd,

Kanten af ett moln i fjerran.

Dock, regnbågen var det icke,

Icke heller någon molnkant,

Det en farkost var, som framgick,

350. Var en båt som framåt styrde

Öfver hafvets öppna yta.

På dess vidtutbredda sträcka,

Med en ståtlig man vid styret

Och en kraftfull man som rodde.

Sade muntre Lemminkäinen:

"Ej jag känner denna farkost.

Känner ej det goda skeppet.

Som med rodd från Suomi kommer,

Drifs med årslag fram från öster.

360. Och mot vester styret vänder."

Nu med kraft sin röst han höjde,

Lät sin stämma mäktigt ljuda.

Ropade från udden högljudt,

Öfver sjön den raske sporde:

"Hvems är båten uppå vattnet.

Hvems är skeppet der på vågen?"

Männerna i båten säga,

Qvinnorna i skeppet svara:

"Hvem är du, som bor i skogen,

370. Som i denna vildmark hugger,

Då du denna båt ej känner,

Sjelfva Wäinö-gårdens farkost,

Och ej hjelten invid styret,

Eller den som rodden sköter?"

Sade muntre Lemminkäinen:

"Nu jag känner båtens styrman,

Känner roddarn likaledes:

Gamle trygge Wäinämöinen

Sitter sjelf vid båtens styre,

380. Hoddaren är Ilmarinen;

Hvart, j männer, gäller resan,

Hvart är kosan ställd, j hjeltar?"

Gamle Wäinämöinen svarar:

"Kosan riktad är mot norden,

Genom hafvets starka vågsvall,

Öfver skumbetäckta böljor,

För att Sampo oss förvärfva,

Att det granna locket hemta

Utur Pohja-hälleberget,

390. Ifrån kopparklippans inre."

Sade muntre Lemminkäinen:

"O du gamle Wäinämöinen!

Tag då äfven mig som hjelte,

Såsom tredje man på färden,

Då du går att Sampo taga,

Att bese det granna locket!

Väl som man för mig jag svarar;

Om till strid det komma skulle,

Öfver denna hand jag råder,

400. Kan begagna dessa skuldror."

Gamle trygge Wäinämöinen

Tager mannen med på resan,

Muntre sällen i sin farkost,

Och den muntre Lemminkäinen

Nu med skyndsamhet sig närmar,

Styr med snabba steg till stranden,

Hemtar med sig sido-bräder

Uti Wäinämöinens farkost.

Sade gamle Wäinämöinen:

410. "Träd tillfyllest finns i båten,

Nog af sidobord i skeppet,

Och en lagom last derjemte:

Hvarför bär du sidobräder,

Träd till öfverflöd i båten?"

Sade muntre Lemminkäinen:

"Ej förråd en farkost stjelper,

Stödet ej en stack förstörer;

Ofta nog på Pohja-hafvet

Pröfvar stormen skeppets sidor,

420. Kräfver motvind starka sqvättbord."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Derför har också mitt stridsskepp

En med jern bepansrad bringa,

En med stål beslagen förstäf,

För att ej af vinden drifvas,

Af och an af stormbyn vräkas."