Föreläsningar i finsk mytologi - Heroer

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

IV. Heroer

SIDEN ER UNDER OPBYGNING

För den bildade menniskans blick erbjuder vildens lif i många hänseenden en nära öfverensstämmelse med barnets, och man plägar derföre äfven benämna nationernas vilda, naturliga tillstånd en barndomsålder. Men ställa vi osa på de vilda folkens egen ståndpunkt, så torde det blifva svårt att bland dem upptäcka något enda, som ej anser sin barndoms- och hela sin ungdomstid redan vara försvunnen. Liksom den mognade och erfarne mannen mången gång med vemodsfull känsla blickar tillbaka på de flydda dagar, då i hjertat endast bodde fröjd och glädje, och då lifvet var så lätt och ljuft, så hör man till och med de vildaste Samojedstammar tala om en flyktad gyllene tid, som de älska att skildra med de fagraste färger. De prisa denna tid i synnerhet för den gudsfruktan och sedernas renhet, som då var rådande, och beredde förfäderna de mäktiga gudarnas ynnest och beskydd. I denna tid var en allmän rikedom och välmåga herrskande bland folket, sjukdomar kände man ej, och menniskorna voro stora, i besittning af en utomordentlig styrka och begåfvade med en hög vishet.

Under denna mångbeprisade tid lefde äfven de stora hjeltarne, hvilka numera alldeles försvunnit ifrån jorden. Hos alla de altaiska folken utgöra dessa hjeltars utförda bedrifter det mest älskade föremålet för sagan och sången. Sjelfva Sibiriens öde stepper, skogar och tundror genljuda ännu i dag af de qväden, som uppstämmas till de hugstore männernes ära. Men det var icke blott genom krigisk bragd, som de förvärfvat sin ryktbarhet, utan alla de egenskaper, som gifva menniskan ett värde, egde hjeltarna i mångfaldt högre grad. De voro öfvermåttan vise, utmärkt kunniga i sångens värf, väl förfarna i smide och andra yrken. Till och med i trollkonstens hemligheter voro de vida bättre invigda, än nutidens schamaner. Alla möjliga förträffligheter funnos hos dem förenade, men sången plägar likväl tilldela dem en och hvar någon företrädesvis utmärkande egenskap. Den ena eger en lysande sångar-gåfva, den andra utmärker sig genom sin vishet och sitt snille, den tredje besitter förmågan att ikläda sig skepnaden af en björn, en orm, en fågel o. s. v. Gemensamma för dem alla äro hjeltekraften, mannamodet, tapperheten, och dessa egenskaper besitta sjelfva de qvinnor, som höra till hjelteslägtet. Det ligger också i sakens natur, att sådana företräden ej kunna umbäras, om annars hjeltarna göra skäl för namnet, samt om sången verkligen hvilar på en historisk grund. Att åter betvifla detta, är enligt min tanke icke möjligt, ty med undantag af Finnarnes, hänföra sig alla de öfriga stammarnas episka sånger och sago-berättelser ganska bestämdt till krigiska bragder. Och hvad de finska sångerna beträffar, så träder väl hjeltebragden i dem ofta i bakgrunden och öfverflyglas af andra mera aktade egenskaper, men i alla fall är striden ett ämne äfven för de flesta bland våra förfäders episka qväden. Dock äro de strider, som skildras så väl i Finnarnes, som de öfriga beslägtade folkens sånger, ej framkallade af ett allmännare, ett nationelt intresse, utan det är blott för sin egen, eller på sin höjd för slägtens och sina närmaste anförvandters sak, som den mäktige hjelten träder ut i kamp och strid. I de flesta fall gå hans bemödanden derpå ut, att med styrkan af sin arm tillvinna sig en skön jungfrus hand. Då denna sed ännu i dag är rådande hos många sibiriska stammar, så inses lätt, att hjeltesången har en historisk grund. De stora bedrifter, som sången tilldelar forntidens hjeltar, äro i sjelfva verket samma slags äfventyr, som hos vildare stammar någon gång äfven ännu utföras af kraftfulla och modiga individer. Sagan har efter sin vanliga art förhöjt glansen af de framfarna hjeltarnes bragder, och på samma sätt skall den i en framtid äfven förfara med de äfventyr, som i dag utföras, förutsatt att sagan hos dessa stammar eger en framtid.

Trogen sin natur, att af det i sig sjelft enkla och obetydliga skapa någonting stort och underbart, har sagan förvandlat de framfarna hjeltarna till ett eget slag af väsenden, hvilka visserligen ega mycket gemensamt med menniskorna, men likväl icke egentligen höra till menniskoslägtet, utan utgöra ett medium emellan gudar och menniskor. För att förhöja deras glans och anseende, pläga somliga folkslag härleda deras anor ifrån sjelfva gudarna. Så anse Tatarerna, enligt hvad jag redan förut omnämnt, sina hjeltar vara danade af himmelens gud, som ursprungligen förordnade dem till sina ståthållare på jorden, och tilldelade dem en odödlig natur, den de likväl sedermera förverkat. Esterna betrakta jemväl himmelens gud vanna issa eller Tara såsom hjeltarnas fader, och låta honom frambringa dem redan före verldens skapelse, samt försätta deras ursprungliga boning i den gamle fadrens himmelska lund. Hos Finnarne förekommer en tradition, enligt hvilken Wäinämöinen och Ilmarinen framfödas af en himmelsk jungfru, Ilmatar benämnd, som ifrån sin höga boning sänker sig på vattnet, och der göres hafvande af vinden. Äfven de blifva danade före verldens skapelse och deltaga sedermera, liksom de estniska hjeltarna, i skapelsens fullbordande. Ja det ges till och med en tradition, enligt hvilken Wäinämöinen frambragt verlden, och en annan förmäler, att Ilmarinen smidt himlafästet. Dessa och många andra utomordentliga värf, som de finska runorna tilldela sina hjeltar, hafva gifvit anledning till den bland de lärda mycket gängse åsigt, att så väl Wäinämöinen och Ilmarinen, som äfven Lemminkäinen, ursprungligen blifvit af Finnarne dyrkade såsom gudar. Denna åsigt förtjenar en sorgfällig granskning; men för att anställa densamma, och öfverhufvud erhålla en sann föreställning om de finska heroerna, är det af nöden, att vi i korthet göra oss reda för innehållet af de gamla hjeltesångerna, hvilka samt och synnerligen ingå i vårt Kalevala epos. Innan vi dock skrida till denna redogörelse, torde vi böra göra oss förtrogna med ett par i runorna ofta förekommande lokaliteter: Kalevala och Pohjola.

Ordet Kalevala hänför sig egentligen, såsom sjelfva dess ändelse antyder, till en ort, och kan, i vårt språk lämpligen öfversättas genom Kaleva-hemmet. Men härvid framställer sig genast frågan: Hvad betecknar ordet Kaleva? Ganander och många andra författare både före och efter honom hålla Kaleva för ett personligt namn, och förege att han varit en mäktig jätte, som egt en talrik mängd söner (Kalevan pojat), till hvilkas antal man äfven räknar Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen. Mig vill det likväl synas såsom skulle Kaleva i våra forntida qväden aldrig förekomma såsom en personlig benämning, utan städse brukas som ett epitet för mäktiga heroer. Runorna omtala väl en gammal hädangången man, som benämnes, Kaleva, vanha Kaleva (gamla Kaleva), men han kallas dock äfven oftare Wipunen, som utan tvifvel är det egentliga och personliga namnet, då deremot Kaleva synes blifvit honom tilldeladt i egenskap af epitet. Min åsigt om den personliga betydelsen af ordet Kaleva stöder sig hufvudsakligen derpå, att, utom Wipunen, äfven den vise Wäinämöinen upprepade gångor i våra runor benämnes Kaleva, ehuru Wipunen och Wäinämöinen bestämdt äro tvenne skilda personer. Härtill kommer ännu den omständighet, att Wäinämöinen jemväl ganska ofta kallas Kalevan poika (Kalevas son), till följe hvaraf åter en ny motsägelse uppstår, så framt Kaleva fattas såsom ett personligt namn. Slutligen förtjenar anföras, att samma benämning icke blott tilldelas Wäinämöinen, utan äfven Lemminkäinen, ehuru dessa personer ingalunda äro söner af en och samma fader. I anledning af de uppenbara motsägelser, i hvilka man sålunda inledes genom uppfattningen af Kaleva såsom ett personligt namn, kan jag således ej annat, än tilldela detsamma betydelsen af ett epitet, och tror mig ega dertill så mycket större skäl, som i Turkiskan finnes ett beslägtadt ord Aalep, hvilket betyder hjelte, och åtminstone i tatariska sagor alltid utgör ett stående epitet för enahanda individer, som Wäinämöinen, Lemminkäinen och Kullervo äro i de finska. I och med detta antagande försvinna äfven de förberörda motsägelserna, ty både Wipunen och Wäinämöinen kunna väl begge med största skäl kallas hjeltar, och att såväl Wäinäraöinen, som Lemminkäinen och Kullervo hedras med epitetet hjeltesöner, deri ligger ej heller någonting anstötligt. — Enligt denna utläggning af ordet Kaleva skulle Kalevala således egentligen beteckna ett hjeltehem i allmänhet; men så vidsträckt är dock ej dess betydelse i runorna. Dessa vitsorda Wäinämöinen (Kal. run. 6, v. 234) såsom Kalevalas yppersta man (Kalevalan kaunihin), och det är företrädesvis hans hem, som i dem benämnes Kalevala, ehuru detsamma äfven understundom heter Suvantola eller Osmola af Osmo, som likaledes är ett af Wäinämöinens epiteter, samt derjemte allmännast och egentligen bär namnet Wäinölä af stammen Wäinö, såsom Wäinämöinen äfven ofta plägar kallas.

På särskilda ställen i runorna erhåller dock Wäinämöinen, såsom boende i Kalevala, binamnet Kalevalainen d. ä. Kalevalas invånare, hvilket epitet äfven tillägges Lemminkäinen och Ilmarinen. Följaktligen var Kalevala äfven deras hem; men detta kan ingalunda sökas i Wäinölä, då sången uttryckligen säger, att hvar och en af de nämnda hjeltarna egde sin särskilda gård. Om nu de tre Kalevala-hjeltarna, egde hvar sin bestämda gård, och likväl alla voro Kalevalas invånare (Kalevalaiset), så måste namnet Kalevala åtminstone omfatta gränserna af en by. Att denna föreställning om Kalevala i sjelfva verket ej är främmande för våra runor, härflyter äfven ganska tydligt derur, att samtliga Kalevalas invånare sägas höra till en och samma slägt (Kalevan suku), och att de finska slägterna fordom lefde tillsammans i hvar sin särskilda by, torde ej kunna dragas i tvifvelsmål.

På några ställen i runorna ordas äfven om Kalevan kansa eller Kalevan väki (Kalevas folk), hvilka benämningar åter tyda derpå, att Kalevala omfattade ett helt land. Slutligen anser jag det icke otroligt, hvad Agricola och flere andra författare anföra, att de tre Kalevala-hjeltarne någon gång blifvit åtminstone af somliga stammar dyrkade såsom gudar, och i detta fall eger Kalevala ytterligare betydelsen af ett gudahem, motsvarande den skandinaviska mytologins Asgård.

Jemte Kalevala omtalas i våra äldre runor en annan, mycket frejdad, men emot denna fiendtlig ort, som benämnes Pohjola eller Pohja. Dessa benämningar äro ännu i dag allmänt gängse hos Finnarne och beteckna hela det nordliga Finland, isynnerhet norra delarna af Österbotten. Samma betydelse igenfinnes allaredan i runorna; men liksom enligt det nuvarande språkbruket, plägar jemväl uti dem Pohjola eller Pohja helst antaga benämningen af Pohjan-maa (se Kal. run. 1, v. 20; run. 10, v. 87, m. fl.). Ofta begagnas äfven Pohjola eller Pohja, då det fattas i betydelsen af ett helt land, såsom liktydigt med Lappmarken. Så yttrar Lemminkäinen i Kal. run. 12, vv. 35 och 36, att han är sinnad begifva sig till Pohja-sönernas härdar, till de lappska barnens slätter (Pohjan poikien tulille, Lapin lasten tanterille), hvarmed run. 13, vv. 129 och 130, kan jemföras. I vv. 169 och 170 af sistnämnda runa förekomma äfven orden: ifrån Pohjas långa ända, ifrån de lappska barnens slätter (Pohjan pitkästä perästä, Lapin lasten tanterilta), och i run. 17, vv. 219 och 220 (jfr. run. 32, vv. 465 och 466) heter det: ifrån Pohjas långa ända, ifrån det vidsträckta Lappland (Pohjan pitkästä perästä, Lapin maasta laukeasta). Såsom synonymt med Lappland anses Pohjola för köldens hem, och i anledning deraf anropar Ilmarinen i en trollsång (Kal. run. 48, vv. 324-346) Pohja-sonen att hämta is ifrån Pohjola till läkedom för brännskador. — Till bevis derpå, att benämningen Pohjola hänför sig till Lappland, länder också den omständighet, att der, utom köld, äfven rådde ett stort mörker; att der funnos renar, steniga fjäll (kivi-kummut) och andra den lappska naturen tillhöriga föremål. Sjelfva språket var ej i Pohjola detsamma som i Kalevala, utan der talades, såsom run. 12, vv. 198—200, uttryckligen angifver, det lappska språket. Liksom Lappland, plägar äfven Pohjola någon gång benämnas Turja, och Pohjolas invånare Turjalaiset (se Kal. run. 26, vv. 291 ff.; jfr. run. 48, vv. 313 och 314), men egentligen torde Turja beteckna Norge, ty detta ord är tvifvelsutan detsamma som Rutja, hvilket äfven i dag hos finska allmogen utgör namnet på Norge.

Ehuru det anförda tydligen ådagalägger att Pohjola och Pohja i våra runor ofta identifieras med Lappland, så gifvas dock många sådana runo ställen, som försätta detsamma visserligen i den höga norden, men det oaktadt inom det finska folkets landamären. Der idkades åkerbruk, folket bodde i hus, och dess seder voro ungefär desamma som i Kalevala. Förrän Sampo blef ifrån Pohjola bortröfvad, rådde der äfven en otrolig rikedom. Allt detta passar ingalunda in på Lappland. Men hvad som isynnerhet bevisar att man med Pohjola icke alltid betecknat Lappland, är den omständighet, att Wäinämöinen af sin moder anmodas söka sig en brud i Pohja ty der, säger hon (Kal. run. 5, vv. 230—235), äro ej flickorna lappska tossor, utan tvåfallt bättre och skönare att skåda än dessa.

Ofta fattas Pohjola, liksom Kalevala, i betydelsen af en by, och plägar äfven benämnas kylmä-kylä (den kalla byn); mången gång ordas i runorna om flere Pohja-gårdar, hvilka föreställas såsom belägna nära till hvarandra, och då nöden var stor, lät den ryktbara värdinnan i en hast sammankalla Pohja-folket (Kal. run. 42, vv. 61 ff.), hvilket jemväl betraktades såsom stående i ett inbördes slägtskapsforhållande, och derföre understundom benämndes Pohjan-suku (Pohjas slägt), eller Pohjan suuri suku (Pohjas stora slägt).

Äfven förekommer Pohjola i betydelsen af en gård, och denna betydelse är i sjelfva verket den mest vanliga. Så qvädes i Kal. run. 42, v v. 93 och 94, att Wäinämöinen engång insöfde såväl Pohjolas (Pohja-gårdens) husfolk, som hela den öfriga bya-skaran (kaiken Pohjolan perehen, ja kaiken kyläisen kansan). I run. 28, vv. 5 och 6, säges Lemminkäinen hafva tagit till flykten ifrån det mörka Pohjola, från den dystra Sara-gården (pimeästä Pohjolasta, sangasta Saran talosta). Saran talo är här detsamma som Sariola, hvilket namn åter i runorna ofta omvexlar med Pohjola, och enligt sin etymologi (sariola af sara starrgräs) sannolikt betecknar en »starrbevuxen nejd«. En annan benämning på Pohjola är Pimentola, den mörka orten, af pimeä mörk.

Slutligen betecknar Pohjola, i motsats mot Kalevala, det värsta tillhåll för leda troll och onda väsenden. Det är i denna mening Pohjola begagnas, då Pohja-sonen, såsom redan nämndes, i eldens besvärjelse-sång åkallas att komma för att hela brännskador. Härpå tyder äfven benämningen Lemmon-kansa (Lempo-skaran), som tillägges Pohja-folket i Kal. run. 29, v. 566, och paha-valta (det onda väldet), såsom det kallas i run. 42, v. 308. I denna betydelse sammanfaller Pohjola med den fornnordiska mytologins Jotunaheim.

Utom dessa lokaliteter nämnes i en Kalevala-episod Joukola l. Luotola, som var den unge Joukahainens hem, och i den nya editionen tydligen försättes till Lappland. I en annan episod ordas åter om en ort, som bär namnet men till sitt läge ej närmare angifves. — Till dessa och andra smärre lokaliteter skola vi i det följande återkomma, och gå nu att betrakta det inbördes förhållande, hvari Pohjola och Kalevala träda till hvarandra, ty det är kring dettä ämne som Kalevala-dikten förnämligast hvälfver sig.