Källskrifter till Lapparnas mytologi Inledning

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Lappisk runebomme med de karakteristiske symboler.

Källskrifter till Lapparnas mytologi

af
Edgar Reuterskiöld

Inledning

TEKSTEN ER UNDER UDARBEJDELSE

Vår kännedom om lapparnas mytologi är ännu mycket ringa. Visserligen sakna vi icke framställningar af densamma, men den ena ger ej mycket mer än den andra. Detta sammanhänger därmed att källorna inbördes stå i nära beroende af hvarandra. De verkliga originaluppgifterna äro jämförelsevis få. De ha sedan okritiskt sammanförts från alla håll af för saken intresserade präster och ämbetsmän. Det är i allmänhet dessa senare framställningar, som ligga till grund för de tryckta arbetena. Härtill kommer, att de svenska, det vill i vanliga fall säga de äldre, källorna hafva färre uppgifter, då det gäller mytologien, än de norska, det vill säga de senare.

Schefferus i sin »Lapponia» (1673) har ej någon omfattande lapsk mytologi. I 10 kap., som handlar om lapparnas hedniska gudar och deras nuvarande kult, omtalas ej andra än Thor, som lapparna enligt honom kalla Tiermes och Aijeke, Storjunkaren, med hvilken han sätter seitarna i nära samband, och slutligen Solen, som lapparna skulle kalla Baivve. Han tillägger efter Rheen, att om det vid några berg skulle finnas flera stenar, kalla de den första Storjunkaren och den andra hans hustru, den tredje hans son eller dotter och de återstående hans tjänare eller tjänarinnor. Men kännedomen om Storjunkaren eller rättare detta namn var egentligen inskränkt till Lule lappmark. Ty i det föregående kapitlet omtalar Schefferus efter Tornæus, att Torne och Kemi lappar ej alls kände till honom och knappast Pite och Ume utan endast Lulelapparna. I detta kapitel ger han oss dock ännu ett gudanamn Wiru Accha, Wirku Accha eller Viresaka från Torne eller, såsom han snarare tror, Kemi lappmark.

Icke ens de i 11 kap. afbildade och uttydda trummorna gifva oss mer än ett namn till, nämligen den på trumman D omtalade Tiuur. De tre helgdagsväktarna hafva på Rheens trumma (A) — möjligen i öfverensstämmelse med dåvarande lappen-ägarens uppfattning — uttydts som Kristus och hans apostlar. Äfven om vi medtaga den med 150 figurer försedda trumma, som finnes afritad i Schefferus’ eget interfolierade exemplar och upptagits i den franska, holländska och 2:dra engelska upplagan, få vi ej genom den åtföljande uttydningen vår kännedom om lapparnas mytologi utvidgad. Den upptager treenigheten, några änglar samt dessutom den lapska runstafvens helgondagar. Vi måste dock bortse från denna trumma, då redan en hastig blick på det ännu bevarade originalet visar, att den ej varit en verklig trolltrumma utan endast en modell till en sådan.

I Rudbecks »Atlantica», del II (1689) finnes ett flertal uppgifter om lapparnas mytologi. Många af den nordiska mytologiens gudar äro där placerade på trummorna. Äfven om man erkänner, att ett inflytande från den gamla nordiska religionen är omisskänligt hos lapparna, är det genast klart, att det är Rudbecks alltbehärskande afsikt med sitt arbete, som åstadkommit detta, och ej kännedom om lapparnas mytologi. Men å andra sidan får man ej utan vidare undersökning förbigå Rudbecks uppgifter.

Nästa mera betydande svenska arbete om lapparna är Högströms »Beskrifning öfwer de til Sweriges Krona lydande Lapmarker» (1747). Han omtalar först Jubmel och Perkel, hufvudmännen för de goda och onda »naturerna», d. v. s. gudamakterna. Detta är tydligen kristendomens gud och djäfvul. Utöfver hvad Schefferus omtalat, nämner han endast Saracka, Jaulo-herra och Ruotta samt personifierar månaden februari, Kuowa-manno Men han tillägger: »Utom desse förenämde Gudar, som jag ej märkt dem hafwa under några bilder eller beläten tilbedit, har jag ock tid efter annan i akt tagit, at de hafwa jemwäl en hop andra genios, halfgudar eller något dylikt: wetandes jag ej huru stor ära de göra dem, eller under hwad wärde och Character de blifwa af dem holdne. Det wet jag, at en del föreställa sig sådana, som äro regerande dels i luften, dels på jorden, dels under jorden, dem de finna sig pliktige at på wist sätt hedra och wörda. Ibland hwilka jag ock kan räkna dem, som de mena ej allenast wara regerande wid hwart och et stånd och lefnadssätt, utan jemwäl wid alla tider och månader i året, o. s. w.». Hela formuleringen af dessa satser, särskildt indelningen af »sådana som äro regerande dels i luften, dels på jorden, dels under jorden» visar, att Högström, hvilket ju också var hardt när oundvikligt, haft kännedom om det storartade arbete för utforskande af lapparnas gamla religion, som anknöt sig till von Westens och hans medhjälpares missionsverksamhet bland lapparna och som resulterade i flera af såväl svenska som norsk-danska präster författade framställningar af en utvecklad lapsk mytologi. Högström säger: »at ock berättelserna om sådant äro undertiden nog skiljaktige, har jag äfwen i akt tagit, som kommit antingen af osanna rykten, eller ock, som mycket troligit är, af sedernas och manerens skiljaktighet i åtskilliga Lapmarker». Om vi sålunda endast taga hänsyn enbart till de tryckta svenska arbetena, skulle den förmodan ligga närmast till hands, att de ofvan omtalade framställningarna af mytologien egentligen hade sin tillämpning på norska förhållanden. Det är heller icke utan, att en tendens till en sådan uppfattning kan spåras i den senare litteraturen. T. o. m. von Düben låter undfalla sig om dessa källor, »att de röra norska förhållanden». Men en uppdelning af de lapska mytkretsarna efter riksgränsen är naturligen orimlig. Den bemötes också redan af dessa källor själfva. I sitt bref till det svenska prästerskapet i Jämtland säger von Westen: »thi at Svenske Lapper og finner ligger under det samme hedendom som vores, det har Jeg alt for klare bevisser paa, og paa mange steder hos os ere de Svenske finner og Lapper långt stærkere udi fiolkynga end vores og ere vores Lappers og finners Skolemestere og anförere.» Sidenius har samma uppfattning, då han säger, att en svensklapp helt och hållet bekräftat hans förteckning (jfr härom sid. xli). Det återstår då ingen annan förklaring till det egendomliga faktum, att Högström och de äldre svenska prästerna ej hade mer att säga om dessa ting, än att de härvidlag ej kände lapparna. Och så var nog i själfva verket förhållandet, fastän de i öfrigt gifvit oss så ovärderliga framställningar af lapparnas seder och bruk. Det fordrades också en annan läggning än den svenske 1600-tals-prästens för ett djupare inträngande i detta naturfolks religiösa tankevärld. Han var den kraftfulle och dugande ämbetsmannen, och för honom var hufvuduppgiften att här ordna församlingarna som i det öfriga riket. Lapparnas afguderi och allt, hvad därmed sammanhängde, var en oordning, som stred mot Guds och konungens bud och stadgar. Upptäcktes något sådant, måste det genast anmälas för länsman och fogde, att missdådaren skulle få sitt välförtjänta straff för lagbrottet. Dessutom var ju trolldom och vidskepelse intet särskildt utmärkande för lappmarken. Vi behöfva endast erinra oss följande fråga och svar (n:r 11) ur Svebilii katekes: »Huru och på hwad sätt skier sådan Afgudadyrckan? På åthskilligt sätt: Såsom tå man tilbeder Sool, Månan och Himmelens Häär, Englar, afsomnade Helgon, Helgonens Beläte och aflefwor, eller, söker hielp af Djefwulen och hans wärktyg, såsom Trollpackor, Löfwjerskor, Skoghråå, Siöråå, Tomtegubbar och mehra sådant.» Lappen var endast en smula mer hemma i dessa ting än andra. Ämbetsmän och präster gjorde då sin plikt, när man fick reda på oordningarna. Men det var ej så lätt, ty som Sidenius (nedan sid. 53) säger, man var rädd att göra en lapp emot, ty då kunde man bli förtrollad. En sådan uppfattning var alldeles gifven för hexprocessernas tid och arftagaren till densamma. Men man måste å andra sidan erkänna, att då man en gång på allvar från svenskt håll tog itu med undersökning af lapparnas vidskepelse, blef resultatet ej alltför stort. Hvad den förnämsta orsaken härtill var skola vi snart finna.

Följa vi exempelvis Skankes framställning (Hammonds Missionshistorie) af von Westens arbetssätt, finna vi snart, att hvad som gjorde att denne, sedan han vunnit lapparnas förtroende, fick en så noggrann kännedom om deras gudalära, var, att han lade trummorna till grund för sin undersökning. Vi se, hur på hvarenda plats »Runnebommen» genom någon ny »besynderlig Figur» ger von Westen en ytterligare inblick i lapparnas hemligheter. Man ser tydligt, att han utan denna knappast skulle fått någon kännedom alls om deras gudalära, huru väl han än kunnat lära känna deras seder och bruk för öfrigt. Äfven häri möta vi en skillnad mellan von Westen och hans svenska föregångare. Dessa fattade ej trummorna som de enda från lapparna själfva härrörande, skriftliga dokumenten um deras religion, utan de jämställde dem med deras offerlafvar och afgudabeläten. Därför förstördes också så många. När vi genomgå landshöfding Hans Kruses och superintendenten M. Steuchius’ relation till Kungl. Maj:t öfver inspektionsresan i lappmarken 1688 se vi, huru de visserligen konfiskerade en mängd trummor, men att få dem tydda bekymrade de sig icke om. Å andra sidan äga vi verkligen handskrifter, där uttydning af trummor förekommer, men de äro oftast ej mycket gifvande, då man i allmänhet gifvit kristna namn åt gudabilderna. Hvad beträffar Schefferus hade han fått några trummor, som ingå i »Lapponia», tolkade, men som ofvan framhållits, de gifva nästan intet. De äro dessutom af en typ med få figurer, så att äfven om de tolkats i öfverensstämmelse med lapparnas gamla uppfattning, skulle resultatet blifvit mindre än önskvärdt varit. Af hvad här sagts framgår, att det finnes en bestämd skillnad emellan de svenska källorna Schefferus-Höcström och de skrifter, som direkt kunna härledas ur von Westens arbete. Hufvudanledningen till von Westens stora framgång i arbetet var dock den pietistiska arbetsmetod han använde. Jens Kildal har utförligt skildrat detta i sitt appendix till »Afguderiets dempelse». Han beskrifver, huru lapparna, då von Westen talade till dem, kommo och föllo ned vid hans fötter och lågo där, tills han slutat, och då under tårar bådo, att han ville taga dem i »hemmelig aandelig behandling». När lapparna fingo veta, att alla deras gudar voro djäflar, bådo de att få bekänna allt för von Westen för att få åtnjuta hans förbön. Då fick han fram deras trummor och utfrågade dem. Det bör också här framhållas, af huru stor betydelse det var, att man var lifligt öfvertygad om en verklig realitet i lapparnas religion, på det sätt naturligtvis att gudarna voro djäflar och deras trollkonster djäfvulens verkliga arga list. Det var sålunda inga kuriositeter, man beskref, utan verkliga, odisputabla realiteter. Härvidlag öfverensstämma både svenska och norsk-danska källor. Denna uppfattning ger också det bestående värdet åt dessa beskrifningar. Det är tydligt, att von Westen genom hela sin naturliga läggning och genom ofvan nämnda påverkan af pietismen var väl skickad att blifva den »lapparnas apostel» han blef. Dessutom hade han alltid varit vetenskapligt intresserad, hvilket i hög grad gagnade hans undersökningar af lapparnas etnografi. Det blef visserligen härvidlag som tidigare i hans lif, att han arbetade på ett stort verk, som aldrig kom ut, men hans samlande af upplysningar fick dock den största betydelse för eftervärlden.

---