Källskrifter till Lapparnas mytologi Inledning

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Samisk runebomme med de karakteristiske symboler.
Samisk runetromme fra Lule Lappmark.
Samisk runetromme fra Lule Lappmark.
Samisk runetromme fra Bindal.
Samisk runetromme fra Bindal.
Samisk runetromme.
Samisk trommehammer, Norge.
Samisk runetromme.
Symboler på samisk runetromme, Finland.
Symboler på samisk runetromme, Finland.
Symboler på samisk runetromme, Finland.
Samisk runetromme, Torne Lappmark.
Källskrifter till Lapparnas mytologi

af
Edgar Reuterskiöld


Inledning


Vår kännedom om lapparnas mytologi är ännu mycket ringa. Visserligen sakna vi icke framställningar af densamma, men den ena ger ej mycket mer än den andra. Detta sammanhänger därmed att källorna inbördes stå i nära beroende af hvarandra. De verkliga originaluppgifterna äro jämförelsevis få. De ha sedan okritiskt sammanförts från alla håll af för saken intresserade präster och ämbetsmän. Det är i allmänhet dessa senare framställningar, som ligga till grund för de tryckta arbetena. Härtill kommer, att de svenska, det vill i vanliga fall säga de äldre, källorna hafva färre uppgifter, då det gäller mytologien, än de norska, det vill säga de senare.


Schefferus i sin »Lapponia» (1673) har ej någon omfattande lapsk mytologi. I 10 kap., som handlar om lapparnas hedniska gudar och deras nuvarande kult, omtalas ej andra än Thor, som lapparna enligt honom kalla Tiermes och Aijeke, Storjunkaren, med hvilken han sätter seitarna i nära samband, och slutligen Solen, som lapparna skulle kalla Baivve. Han tillägger efter Rheen, att om det vid några berg skulle finnas flera stenar, kalla de den första Storjunkaren och den andra hans hustru, den tredje hans son eller dotter och de återstående hans tjänare eller tjänarinnor. Men kännedomen om Storjunkaren eller rättare detta namn var egentligen inskränkt till Lule lappmark. Ty i det föregående kapitlet omtalar Schefferus efter Tornæus, att Torne och Kemi lappar ej alls kände till honom och knappast Pite och Ume utan endast Lulelapparna. I detta kapitel ger han oss dock ännu ett gudanamn Wiru Accha, Wirku Accha eller Viresaka från Torne eller, såsom han snarare tror, Kemi lappmark.


Icke ens de i 11 kap. afbildade och uttydda trummorna gifva oss mer än ett namn till, nämligen den på trumman D omtalade Tiuur. De tre helgdagsväktarna hafva på Rheens trumma (A) — möjligen i öfverensstämmelse med dåvarande lappen-ägarens uppfattning — uttydts som Kristus och hans apostlar. Äfven om vi medtaga den med 150 figurer försedda trumma, som finnes afritad i Schefferus’ eget interfolierade exemplar och upptagits i den franska, holländska och 2:dra engelska upplagan, få vi ej genom den åtföljande uttydningen vår kännedom om lapparnas mytologi utvidgad. Den upptager treenigheten, några änglar samt dessutom den lapska runstafvens helgondagar. Vi måste dock bortse från denna trumma, då redan en hastig blick på det ännu bevarade originalet visar, att den ej varit en verklig trolltrumma utan endast en modell till en sådan.


I Rudbecks »Atlantica», del II (1689) finnes ett flertal uppgifter om lapparnas mytologi. Många af den nordiska mytologiens gudar äro där placerade på trummorna. Äfven om man erkänner, att ett inflytande från den gamla nordiska religionen är omisskänligt hos lapparna, är det genast klart, att det är Rudbecks alltbehärskande afsikt med sitt arbete, som åstadkommit detta, och ej kännedom om lapparnas mytologi. Men å andra sidan får man ej utan vidare undersökning förbigå Rudbecks uppgifter.


Nästa mera betydande svenska arbete om lapparna är Högströms »Beskrifning öfwer de til Sweriges Krona lydande Lapmarker» (1747). Han omtalar först Jubmel och Perkel, hufvudmännen för de goda och onda »naturerna», d. v. s. gudamakterna.[1] Detta är tydligen kristendomens gud och djäfvul. Utöfver hvad Schefferus omtalat, nämner han endast Saracka,[2] Jaulo-herra och Ruotta samt personifierar månaden februari, Kuowa-manno[3] Men han tillägger: »Utom desse förenämde Gudar, som jag ej märkt dem hafwa under några bilder eller beläten tilbedit, har jag ock tid efter annan i akt tagit, at de hafwa jemwäl en hop andra genios, halfgudar eller något dylikt: wetandes jag ej huru stor ära de göra dem, eller under hwad wärde och Character de blifwa af dem holdne. Det wet jag, at en del föreställa sig sådana, som äro regerande dels i luften, dels på jorden, dels under jorden, dem de finna sig pliktige at på wist sätt hedra och wörda. Ibland hwilka jag ock kan räkna dem, som de mena ej allenast wara regerande wid hwart och et stånd och lefnadssätt, utan jemwäl wid alla tider och månader i året, o. s. w.»[4]. Hela formuleringen af dessa satser, särskildt indelningen af »sådana som äro regerande dels i luften, dels på jorden, dels under jorden» visar, att Högström, hvilket ju också var hardt när oundvikligt, haft kännedom om det storartade arbete för utforskande af lapparnas gamla religion, som anknöt sig till von Westens och hans medhjälpares missionsverksamhet bland lapparna och som resulterade i flera af såväl svenska som norsk-danska präster författade framställningar af en utvecklad lapsk mytologi. Högström säger: »at ock berättelserna om sådant äro undertiden nog skiljaktige, har jag äfwen i akt tagit, som kommit antingen af osanna rykten, eller ock, som mycket troligit är, af sedernas och manerens skiljaktighet i åtskilliga Lapmarker»[5]. Om vi sålunda endast taga hänsyn enbart till de tryckta svenska arbetena, skulle den förmodan ligga närmast till hands, att de ofvan omtalade framställningarna af mytologien egentligen hade sin tillämpning på norska förhållanden. Det är heller icke utan, att en tendens till en sådan uppfattning kan spåras i den senare litteraturen. T. o. m. von Düben låter undfalla sig om dessa källor, »att de röra norska förhållanden».[6] Men en uppdelning af de lapska mytkretsarna efter riksgränsen är naturligen orimlig. Den bemötes också redan af dessa källor själfva. I sitt bref till det svenska prästerskapet i Jämtland säger von Westen:[7] »thi at Svenske Lapper og finner ligger under det samme hedendom som vores, det har Jeg alt for klare bevisser paa, og paa mange steder hos os ere de Svenske finner og Lapper långt stærkere udi fiolkynga end vores og ere vores Lappers og finners Skolemestere og anförere.» Sidenius har samma uppfattning, då han säger, att en svensklapp helt och hållet bekräftat hans förteckning (jfr härom sid. xli). Det återstår då ingen annan förklaring till det egendomliga faktum, att Högström och de äldre svenska prästerna ej hade mer att säga om dessa ting, än att de härvidlag ej kände lapparna. Och så var nog i själfva verket förhållandet, fastän de i öfrigt gifvit oss så ovärderliga framställningar af lapparnas seder och bruk. Det fordrades också en annan läggning än den svenske 1600-tals-prästens för ett djupare inträngande i detta naturfolks religiösa tankevärld. Han var den kraftfulle och dugande ämbetsmannen, och för honom var hufvuduppgiften att här ordna församlingarna som i det öfriga riket. Lapparnas afguderi och allt, hvad därmed sammanhängde, var en oordning, som stred mot Guds och konungens bud och stadgar. Upptäcktes något sådant, måste det genast anmälas för länsman och fogde, att missdådaren skulle få sitt välförtjänta straff för lagbrottet. Dessutom var ju trolldom och vidskepelse intet särskildt utmärkande för lappmarken. Vi behöfva endast erinra oss följande fråga och svar (n:r 11) ur Svebilii katekes: »Huru och på hwad sätt skier sådan Afgudadyrckan? På åthskilligt sätt: Såsom tå man tilbeder Sool, Månan och Himmelens Häär, Englar, afsomnade Helgon, Helgonens Beläte och aflefwor, eller, söker hielp af Djefwulen och hans wärktyg, såsom Trollpackor, Löfwjerskor, Skoghråå, Siöråå, Tomtegubbar och mehra sådant.»[8] Lappen var endast en smula mer hemma i dessa ting än andra. Ämbetsmän och präster gjorde då sin plikt, när man fick reda på oordningarna. Men det var ej så lätt, ty som Sidenius (nedan sid. 53) säger, man var rädd att göra en lapp emot, ty då kunde man bli förtrollad. En sådan uppfattning var alldeles gifven för hexprocessernas tid och arftagaren till densamma. Men man måste å andra sidan erkänna, att då man en gång[9] på allvar från svenskt håll tog itu med undersökning af lapparnas vidskepelse, blef resultatet ej alltför stort. Hvad den förnämsta orsaken härtill var skola vi snart finna.


Följa vi exempelvis Skankes framställning (Hammonds Missionshistorie) af von Westens arbetssätt, finna vi snart, att hvad som gjorde att denne, sedan han vunnit lapparnas förtroende, fick en så noggrann kännedom om deras gudalära, var, att han lade trummorna till grund för sin undersökning. Vi se, hur på hvarenda plats »Runnebommen» genom någon ny »besynderlig Figur» ger von Westen en ytterligare inblick i lapparnas hemligheter. Man ser tydligt, att han utan denna knappast skulle fått någon kännedom alls om deras gudalära, huru väl han än kunnat lära känna deras seder och bruk för öfrigt. Äfven häri möta vi en skillnad mellan von Westen och hans svenska föregångare. Dessa fattade ej trummorna som de enda från lapparna själfva härrörande, skriftliga dokumenten um deras religion, utan de jämställde dem med deras offerlafvar och afgudabeläten. Därför förstördes också så många. När vi genomgå landshöfding Hans Kruses och superintendenten M. Steuchius’ relation till Kungl. Maj:t öfver inspektionsresan i lappmarken 1688[10] se vi, huru de visserligen konfiskerade en mängd trummor, men att få dem tydda bekymrade de sig icke om. Å andra sidan äga vi verkligen handskrifter, där uttydning af trummor förekommer, men de äro oftast ej mycket gifvande, då man i allmänhet gifvit kristna namn åt gudabilderna. Hvad beträffar Schefferus hade han fått några trummor, som ingå i »Lapponia», tolkade, men som ofvan framhållits, de gifva nästan intet. De äro dessutom af en typ med få figurer, så att äfven om de tolkats i öfverensstämmelse med lapparnas gamla uppfattning, skulle resultatet blifvit mindre än önskvärdt varit. Af hvad här sagts framgår, att det finnes en bestämd skillnad emellan de svenska källorna Schefferus-Högström och de skrifter, som direkt kunna härledas ur von Westens arbete. Hufvudanledningen till von Westens stora framgång i arbetet var dock den pietistiska arbetsmetod han använde. Jens Kildal har utförligt skildrat detta i sitt appendix till »Afguderiets dempelse». Han beskrifver, huru lapparna, då von Westen talade till dem, kommo och föllo ned vid hans fötter och lågo där, tills han slutat, och då under tårar bådo, att han ville taga dem i »hemmelig aandelig behandling». När lapparna fingo veta, att alla deras gudar voro djäflar, bådo de att få bekänna allt för von Westen för att få åtnjuta hans förbön. Då fick han fram deras trummor och utfrågade dem. Det bör också här framhållas, af huru stor betydelse det var, att man var lifligt öfvertygad om en verklig realitet i lapparnas religion, på det sätt naturligtvis att gudarna voro djäflar och deras trollkonster djäfvulens verkliga arga list. Det var sålunda inga kuriositeter, man beskref, utan verkliga, odisputabla realiteter. Härvidlag öfverensstämma både svenska och norsk-danska källor. Denna uppfattning ger också det bestående värdet åt dessa beskrifningar. Det är tydligt, att von Westen genom hela sin naturliga läggning och genom ofvan nämnda påverkan af pietismen var väl skickad att blifva den »lapparnas apostel» han blef. Dessutom hade han alltid varit vetenskapligt intresserad, hvilket i hög grad gagnade hans undersökningar af lapparnas etnografi. Det blef visserligen härvidlag som tidigare i hans lif, att han arbetade på ett stort verk, som aldrig kom ut, men hans samlande af upplysningar fick dock den största betydelse för eftervärlden.


Von Westens verksamhet bildar den stora vändpunkten i lapparnas religionshistoria. Sveriges konungar hade visserligen i motsats till de dansk-norska[11] med kraft och allvar allt sedan Gustaf Vasa och Karl IX arbetat på kristendomens stadfästande hos lapparna, men detta verk hade icke haft den framgång man hoppats. Det stannade, som ofvan framhållits, i mångt och mycket vid den yttre organisationen, äfven om enskilda präster funnos, som på ett sådant sätt arbetade på lapparnas omvändelse, att de kunde tjäna till föredöme för Von Westen och hans män.[12] Men det var dock genom Von Westen man egentligen fick upp ögonen för nödvändigheten att arbeta inifrån eller m. a. o. att verkligen lära känna lapparnas egen uppfattning och med en sådan kännedom som utgångspunkt söka kristna dem. Naturligtvis var Von Westens uppträdande endast den mera tillfälliga orsaken till det nyvaknade intresset för lapparna i Sverige. Den verkliga grunden finna vi i den inbrytande pietismen, som här liksom på annat håll väckte missionsintresset till lif. I all synnerhet på ett område är dock hans inflytande obestridligt, och det är, då det gäller de framställningar af den lapska mytologien, hvilka författades af svenska präster i första hälften af 1700-talet, framställningar, som äro verkliga källskrifter för kunskapen om de svenska lapparnas tro.


Vi äga, som först sades, icke mycken kännedom om lapparnas mytologi. Något ingående vetenskapligt arbete öfver densamma finnes ej. De bästa hittillsvarande framställningarna äro kapitlen därom i von Dübens »Lappland och Lapparna» (1873) samt Friis »Lappisk Mytologi» (1871) och Hellands »Beskrivelse över Finmarkens Amt» II (1906). Af äldre framställningar bör nämnas Jessens »Afhandling om de norske Finners og Lappers hedenske Religion», tryckt i Leems »Beskrivelse över Finmarkens Lapper». På senare tider har denna fråga förts framåt särskildt i trenne betydelsefulla uppsatser. I »Historisk Tidsskrift» (norsk) IV 1877 har J. Fritzner i en artikel om »Lappernes hedenskap og trolddomskunst sammenholdt med andre folks, især nordmændenes, tro og overtro» sökt uppvisa den lapska mytologiens fullständiga beroende af den nordiska. Från denna sida har Axel Olrik i en betydelsefull uppsats i »Danske Studier» 1905 »Nordisk og lappisk gudsdyrkelse» skärskådat frågan. Olrik vill ingalunda frånkänna lapparna all egen mytologi, men han anser sig kunna uppvisa många bestämda lån från den nordiska. Härigenom, framhåller han, blir kännedomen om lapparnas mytologi äfven af största betydelse för kunskapen om den nordiska. En liknande uppfattning uttalar K. Krohn i »Lappische Beiträge zur germanischen Mythologie» i Finnisch-Ugrische Forschungen VI (1906). Olrik förklarar tillika, att vi ej kunna komma till botten af denna sak, förr än materialet är fullständigare tillgängligt, och häri har han för visso framhållit kärnpunkten. Det är nämligen så, att en framställning af lapparnas gamla religion väsentligen är en historisk uppgift. Men genomförandet af denna möjliggöres icke endast af det i våra arkiv och bibliotek bevarade källmaterialet, utan däraf att vi hafva »en lapparnas bibel» i spåtrummorna, med hvilkas hjälp vi kunna kontrollera och beriktiga källskrifternas uppgifter. Å andra sidan vore också trummorna för oss en sluten bok, om vi ej hade dessa papper. Ty är framställningen af lapparnas gamla religion i hufvudsak en historisk uppgift, är tydandet af trummorna helt och hållet en sådan.


Men då, såsom ofvan framhållits, de hittills tryckta svenska källorna icke lämna något egentligt bidrag till förståendet af trummorna, utgifvas här för första gången efter originalen de viktigaste svenska lappmytologiska källskrifterna. De ha alla ett direkt samband med Von Westens aldrig utgifna arbete om den lapska missionen. För att rätt förstå dem har det varit nödvändigt att komplettera dera med några likaledes outgifna norsk-danska handskrifter från samma tid.


I det följande skola vi redogöra för de här utgifna handskrifterna samt lämna några biografiska uppgifter om deras författare och andra i sammanhang med dem uppträdande personer.


__________


I. Thomas Von Westens bref till prästerskapet i Jämtland den 11 mars 1723 jämte tvänne ordförklaringar till detsamma:
II. af lappänkan Kerstin Jacobsdotter och
III. af den lappfödde studenten Paulus Samilin, daterad Upsala d. 25 november 1742.


I. Originalet till Von Westens bref förvaras i Riksarkivet, »Acta Ecclesiastica, Hernösands stift i allmänhet». Det är förut publiceradt af S. Loenbom i »Twå Berättelser om Lapparnes Omwändelse ifrån deras fordna Widskeppelser och Afguderi» (Stockholm 1773). Loenbom har utgått från någon af de i våra handskriftsamlingar ej ovanliga afskrifterna i öfversättning. Den han haft till förfogande har varit skäligen dålig, och särskildt de lapska orden äro till oigenkännlighet korrumperade. Originalet insändes till justitiekanslärn G. Stierncrona af häradshöfding H. S. Stridsberg med en skrifvelse, dat. Brunflo i Jämtland d. 6 juli 1723, däri han omnämner, att han kommit öfver den vid tinget i Undersåker d. 1 april och »som Höga Öfverheten allena tillkommer att biuda och befalla uti sitt Rijke, Så har jag af underdånigst vyrdnad, ansedt detta manuscript af den beskaffenhet och medfölgd, att det in Originali bör insändas». Han tillade äfven några språkliga anmärkningar till brefvet och dessutom följande fundering: »Många af desse afgudaord synes hafva en gemenskap med orientalska afguderiet, och är värdt att här om göra sig underrättad hoos våra återkomne Svenska HHr Officerare som sutit uti Ryssland, och under fångenskapen varit uti Siberien Ukrainen Tartariet och Cosachin, om dee icke vidkänna några af desse afgudaord».


Detta Von Westens bref blef af stor betydelse. Haller har framhållit, att det möjligen haft samband med den för den lapska missionen så viktiga förordningen af den 3 oktober 1723.[13] Olof Malmer inrymmer åt det i sin »Berättelse om Ecclesiastique Wärcket i Lappland» af den 30 dec. 1742[14] en grundläggande betydelse för den lapska missionen. Det är tydligt, att de antydningar om lapparnas mytologi, som häri gåfvos, skulle väcka stort uppseende i Sverige, där man förut egentligen icke kände till dessa ting. Detta bref jämte Jens Kildals nedan omtalade resa 1726 — 27 genom de norra lappmarkerna i Sverige blefvo för den svenska lappmissionen särdeles viktiga händelser.


Angående Thomas Von Westen skall här endast gifvas de viktigaste data. I öfrigt hänvisas till litteraturen om honom. Han föddes i Trondhjem 1682. Student 1697. 1707 blef han professor linguarum et eloquentiæ i Moskva, men han tillträdde aldrig detta ämbete. Han upprätthöll bibliotekarietjänsten vid kungl. biblioteket i Köpenhamn nov. 1708— juli 1709, hvarefter han s. å. utnämndes till kyrkoherde i Veö i Romsdalen, hvilken tjänst han tillträdde jan. 1711. Under sin vistelse här blef han pietistiskt påverkad och slöt sig med 6 ämbetsbröder tillsammans till en förening »Sjustjärnan». Denna krets, som till en början hufvudsakligen ägnade sig ät inbördes uppbyggelse, framställde 1714 sina önskningar om kyrkans förbättring på högsta ort. Denna deras inlaga fick stor betydelse. År 1715 insände »Sjustjärnan» till missionskollegiet i Köpenhamn det bästa förslaget angående lappmissionens ordnande, Von Westen, som ansågs ha varit själen i dessa skrifvelser, utnämndes 1716 till lektor i Trondhjem och vicarius missionis. Åt lapparnas omvändelse ägnade han nu sitt lif, och det är en fullt berättigad äretitel man gifvit honom, då man kallat honom »lapparnas apostel». Men den tillfredsställelse han bort få känna af frukterna af sitt försakande och arbetsamma lif förringades i hög grad genom afundsamma förmäns och ämbetsbröders intriger emot honom. Deras mullvadsarbete underlättades också af hans opraktiskhet i världsliga ting. Han dog år 1727. Se om honom bl. a. Hammonds »Missionshistorie»; Thrap, »T. v. Westen og Finnemissionen», Kristiania 1879; Bricka, »Dansk Biografisk Lexikon» XVIII ss. 439—444; Haller, »Sv. Kyrkans mission i Lappmarken» s. 19 ff.


__________


II. Uttydning af de lapska orden i Von Westens bref af lappänkan Kerstin Jakobsdotter, upptecknad af prosten Abr. Burman i Offerdal i Jämtland. Den gifver ej många bidrag till lösningen af lappmytologiska frågor, men den är af vikt för bedömande af traditionens osäkerhet i hithörande ting redan vid denna tid, åtminstone hos tiggarlapparna, till hvilka Kerstin Jakobsdotter synes ha hört. Hennes ursprungliga hemort var möjligen norra Jämtland, se nedan s. 115, spalt 2. Som framgår af noterna, har Burman vid framställandet af sina frågor haft till sitt förfogande en mycket felaktig afskrift af Von Westens bref. Handskriften (kopia) förvaras i Skoklosterarkivet å Riksarkivet, »Miscellanea» I, fol. 384. Denna, som förut ej varit tryckt, har sedan den här redan var uppsatt, publicerats af Fellman, »Handlingar och uppsatser ang. finska lappmarken» I s. 399 ff., äfven i detta arbete försedd med noter af prof. Wiklund, s. 529 ff. Fellman angifver i innehållsförteckningen som möjligt årtal för författandet 1727.


Abraham Burman föddes 1696, stud. 1713, mag. 1719, t. f. kyrkoherde i Offerdal 1732, ordinarie 1737, död 1750. Jfr Biberg, »Hernösands Stifts herdaminne» III, s. 120.


__________


III. Uttydning af de lapska orden i Von Westens bref af lappstudenten Paulus Samilin. Denna är författad på uppmaning af professorn, sedermera biskopen i Skara, Engelbert Hallenius d. 25 nov. 1742. Handskriften förvaras i Riksarkivet i »Skrifvelser till Lappmarks Ecklesiastikverks Direktion» 1741—1746, p. 71. Den företer den egenheten, att en del öfverhoppats af renskrifvaren men efteråt inhäftats, skrifven af annan hand. Denna förklaring ingår i Mallmers ofvan nämnda »Berättelse», där den följer omedelbart på redogörelsen för Von Westens bref.


Utom förklaringen af de hos Von Westen förekommande gudanamnen m. m. innehåller Samilins skrifvelse också ett litet tillägg, upptagande förklaring af ytterligare sju, hos Von Westen icke förekommande ord. De flesta af dessa återfinnas i Forbus’ skrifvelse till Kungl. Maj:t (V) och rättelserna och tilläggen till densamma (XI), hvilka skrifvelser således i någon afskrift varit honom tillgängliga eller förelagda; mom. 5 om »Niåfwo gedge» (och kanske äfven några smådetaljer på andra punkter) är emellertid uteslutande hans eget meddelande och kan således lokaliseras till Lule lappmark.


Paulus Samilin föddes nämligen 1718 af lapska föräldrar i Lule lappmark, Jokkmokks socken och Sjokksjokks by. Han hölls af en borgare i Luleå, i pedagogien därstädes i 3 års tid. Kom hösten 1737 till Pite trivialskola, där han gick i 2 år. Okt. 1739 inskrefs han i Hernösands gymnasium, där han underhölls på offentlig bekostnad. Inskrefs i västerbottniska nationen i Upsala d. 3 sept. 1742. Död i Upsala 1743. Källor: »Hernösands Consistorii skrifvelser till Direktionen» i »K. M:ts bref m. m. till Lappm:s Ecclesiastikv. Direktion 1680—1742», Riksarkivet.


__________


IV. Kort Relation, om den danska Missions tillstånd uti Norrige, dels af berörde Missions-Betiänters meddelte Instruction, samt, dels af Missionariens Jöns Kihldals, mundtelige giorde berättelse, extraherad; som skiedde 1726. Af Carl Solander.


Denna relation insändes af landshöfding J. Grundel till kanslikollegium den 14 juni 1727 och förvaras i Riksarkivet i en bunt med ryggtitel »Ecclesiastikverket i Lappmarken». Relationen, som renskrifvits af samma hand som landshöfdingens skrifvelse, utgöres af 20 sidor i folio. En afskrift af densamma ingår i Pehr Högströms samlingar till Lapplands historia i Nordinska handskriftsamlingen i Upsala universitetsbibliotek (ett band i kvart, sign. N. 1008) där den, afskrifven af Pehr Högströms hand, omfattar 8 sidor. Den ligger äfven till grund för framställningen af den danska missionen i Prästeståndets memorial af den 4 aug. 1727.


Anledningen till att Solander författade denna relation var följande. I den instruktion, som Von Westen utfärdade för Jens Kildal i »Missions- Anstalter for Saltens Prowsti», ingick äfven det åliggandet, att han, om så behöfdes, skulle resa till den svenska Lappmarken för att tala med prästerna där om de norska lapparnas andliga väl samt se till, att de ej återföllo i afguderiet.[15] Till följd af denna instruktion reste Kildal redan vintern 1725—1726 till Sverige, som synes af ett bref från v. Westen till missionskollegiet i Köpenhamn.[16] Vintern därpå reste han åter in i Sverige. Hans resa utgick då från hans nya bostad i Saltdalen. Denna resa blef af stor betydelse. Enligt hvad Forbus meddelar[17] fattade Kildal sin uppgift så, att han skulle säga de svenska lapparna, att om de voro de norska lapparna till ett förargligt exempel genom att öfva afguderi, när de om sommaren kommo in i Norge, skulle man skjuta deras renar och drifva bort dem själfva. Han synes också ha gått fram med stor ifver och uppbränt lapparnas offeraltaren och afgudabeläten. Detta hans nit retade de svenska lapparna, och Kaitomlapparna hotade honom t. o. m. till lifvet, om han från Jokkmokk reste genom deras trakter till Jukkasjärvi. Han reste därför ned till kusten, där han från Kalix den 24 febr. 1727 skref till landshöfdingen och begärde pass till Jukkasjärvi. Detta erhöll han också och kom den 4 mars till Torneå, där han stannade till den 13, då han reste till Pello och Kengis samt var i Jukkasjärvi Marie bebådelsedag, hvarpå han reste till Ofoten. Under denna sin resa sammanträffade han med Solander. Huruvida han varit i Piteå, eller om han sammanträffat med Solander, som vid denna tid var adjunkt hos sin fader, i Lappmarken, kan ej af tillgängliga handlingar afgöras. Han har emellertid visat Solander de böcker han hade med sig i stället för pass. Dessa voro enligt landshöfding Grundels bref till Kungl. Maj:t af den 26 april 1727 »3 skref ne Volumina in folio, däraf det första hade titul af Saltens Prowsties Missionsanstalter daterad Trondhiem den 3 sept. 1724 bestående af 332 paginis; 2:a en Suite derutaf utan titul dat. Baalboen [Hammond: Belboen] d. 24 febr. 1725 sluter sig på p. 639; det 3:die under den 31 Martii samma år, sluter sig på p. 1276 innehållandes de en hop Instructiouer så wäl som extraherade Kongl. bref detta Missionswärket angående, uuderskrefne af sielfwe Vicario Missionis Thomas Westen och de andre Missionariis».[18] Det var ur dessa skrifter Solander gjorde sitt utdrag, och det var med dessa, som Kildal bestyrkte Lennart Sidenius’ berättelse, då han Mariebebådelsedag 1727 var i Jukkasjärvi hos pastor Joh. Tornberg. Och dessa böcker hade han således med sig, då han på vägen var hos Forbus i Torneå.


Solanders framställning är, som synes, en alfabetisk förteckning med förklaringar, under det att Sidenius’ och Forbus’ äro systematiskt ordnade. Detta kan bero därpå, att Solander beträffande mytologien hufvudsakligen tagit till uppgift att få förklaring på alla de gudanamn, som uppräknades i Kildals till landshöfdingeämbetet och af detta vidare till Kungl. Maj:t insända instruktion. Men å andra sidan är det ju med von Westens sätt att skrifva ingalunda uteslutet, att det kunde finnas tvänne framställningar i »de medhafda trenne volumina». Hammond meddelar i sin biografi öfver Kildal (s. 843) såväl Kildals lön m. m, som uppgifter ur instruktionen för honom. Dessa säger han vara tagna ur » Missionsanstalterne for Nordlandene», författade af von Westen år 1725, i hvilka han (jfr noten) äfven medtager »Missions-Anstalterne for Saltens Prowstie». I den nedan tryckta skrifvelsen frän Grundel refererar denne till en föregående, där han förfrågar sig hos Kungl. Maj:t, hur man skulle förhålla sig, om ytterligare några norska missionärer komme utan pass. På högsta ort insåg man denna frågas stora räckvidd och hänsköt frågan till prästeståndet.[19] Kungl. Maj:t resolverade i öfverensstämmelse med detta stånds utlåtande, att prästerna gärna må få brefväxla men ej mera vidlyftigt utan att rådgöra med sina förmän, men Kungl. Maj:t fann betänkligt att samtycka till danskarnas resa öfver gränsen.[20] Emellertid dog Von Westen 1727 och sedan råkade missionen hastigt i förfall i Norge, under det att den i Sverige fick en ny blomstringstid.


Carl Dan. Solander föddes 1699. Student i Upsala 1715. Magister 1722. Pastorsadjunkt s. å. hos sin fader i Piteå. Konrektor vid Piteå trivialskola samt vice pastor i Piteå och prost öfver Piteå och Luleå lappmarker 1730. Rektor i Piteå 1735. Kyrkoherde där 1740 samt kontraktsprost 1757. Död 1760. Biberg s. 164 f.


N:o V, VI, VII, VIII, XI, XII och XIII utgöras af skrifvelser och anteckningar af Henric Forbus. N:o IX är Lennart Sidenius’ bref till Joh. Tornberg jämte hans förteckning på en del oomvända lappars afguderi, samt X de af Forbus (s. 46) åsyftade bekräftelserna på hans relation till konungen.


__________


V. En kortt beskrifning om Kongl. Missions Collegio i Dannemark, om Missionen, LapScholarne, och Lapparnes fasliga afguderi, författad in Martio 1727, Af Henric Forbus.


Originalet till denna beskrifning af Forbus finnes i Riksarkivet i samma bunt som föregående. Handskriften utgöres af 9 blad i folio, hvaraf brefvet till konimgeu, helt och hållet af Forbus’ hand, utgör de 2 första och beskrifningen de 7 återstående. Beskrifningen är renskrifven af annan hand, men rättad af Forbus. Denna beskrifning ingår äfven i handskriften i Trondhjem, hvilken närmare beskrifves här nedan; i denna förekomma likaledes samtliga teckningar, men trumman har här erhållit raka sidor med endast hörnen afrundade; själfva skrifvelsen till konungen ingår ej i densamma.


J. Qvigstad i »Kildeskrifter til den lappiske Mythologi» känner utom denna Trohdhjemshandskrift ytterligare tvänne, nämligen den äfven af von Düben anförda afskriften i Kungl. Biblioteket i Stockholm (N:o 89 kvart i allmänna handskriftsamlingen enligt gammal signering), hvilken är en efter originalet gjord samtida afskrift på 12 blad i kvart med samtliga teckningar kopierade, samt N:o 988 fol. i Nye kgl. Samling i det Kongl. Bibliothek i Köpenhamn. Denna senare innehåller ej skrifvelsen till konungen, och plats är lämnad för teckningarna, som emellertid ej införts. Den är vidimerad »Ex autographo vid. Carl Hagelberg».


Utom dessa tre i litteraturen omtalade har jag — förutom orginalet — ytterligare anträffat en kopia häraf i Kungl. Biblioteket i Rålambska samlingen N:o 134 fol. ss. 154 — 104. Denna innehåller beskrifningen öfver missionsväsendet och afguderiet samt frågorna (nedan n:o XIII). Teckningarna äro lika Trondhjemshandskriftens; frågorna däremot äro endast 64 till antalet. Af Trondhjemshandskriftens saknas n:ris 12, 40, 42, 43, 44, 53, 65 och 67. Ordningsföljden är ej densamma och formuleringen af några frågor något annorlunda. Numren 58 och 59 äro sammanslagna till en och dessutom en ny tillfogad : »44. Har du fådt dhet stulna igen, genom hwem och på hwad sätt?»


I Upsala Universitetsbibliotek finnes i Nordinska handskriftsamlingen (sign. N. 1006) ett fragment häraf, 3 sidor i kvart. Det är slutet af beskrifningen, börjande med orden: »på en gång, i sin wrede hwarföre till att hålla honom blid och gunstigan, tienes honom den månaden i synnerhet.


En afsatt Lapptrumma — —», hvarpå fortsattes till slutet i öfverensstämmelse med originalet, hvarmed äfven afbildningen af trumman öfverensstämmer.


En liknimde relation som den till konungen insända har Forbus äfven insändt till Arvid Horn (jfr nedan s. 46 ff). Man kan väl förstå, at hvilken betydelse han ansåg den vara, då han sände den till såväl konnngen som Horn. Måhända har han också tyckt, att man gjorde för liten affär af den på högsta ort. Ty enligt anteckningarna på originalet inkom hans skrifvelse d. 18 april 1727, men remitterades först den 1 juni 1728 till Kanslikollegii yttrande. Beträffande dess behandling i kollegiet upplyser oss dess protokoll (1728, s. 411), att man beslöt, att relationen skulle kommuniceras superintendenten Sternell och att angående kyrkans uppbyggande i Koutokeino eller Utsjoki påminnelse skulle göras hos Kammarkollegiet.


Möjligen har Kildal omtalat för Forbus, att Solander insändt en relation till landshöfdingeämbetet, och hvad denna innehållit. Detta förutom sakens egen vikt är förklaringen till den hast, hvarmed Forbus handlade. Kildal var hos Forbus den 4 — 13 mars, och redan den 29 afgick Forbus’ bref till konungen.


I »Det skandinaviske Litteraturselskabs Skrifter» 1807 II s. 446 ff. finnes delvis tryckt en handskrift af Sigvard Kildal, hvilken handskrift till hela sin uppställning påminner om Forbus’. Då denna handskrift författades[21] och insändes till kanslirådet Bredal år 1730, skulle man vara frestad att antaga en mera direkt påverkan af Forbus. Men å andra sidan finnes hos Sigvard Kildal redan i det skick handskriften är publicerad, så mycket nytt, att man i denna måste se en själfständig bearbetning af samma källor som Forbus begagnat, nämligen de af »missionen i Trondhjem författade skrifterna». Däremot kan ej det antagandet vara uteslutet, att Forbus’ skrifvelser, som han skickat till Kildals närmaste släktingar och vänner, varit den direkta anledningen till att äfven denne skref till sina vederbörande. Författaren till denna handskrift är Sigvard Kildal, hvilken utgifvaren oriktigt identifierat med den äldre brodern Jens Kildal.


Sigvard Kildal, broder till Jens och Simon K., föddes 1704. Han var i fem år missionär i Ofoten, blef 1734 kyrkoherde i Kjöllefjord och 1738 i Vaagen. Död 1771. En dotter till honom var gift med en son till Lennart Sidenius Erlandsen, »Geistligheden i Tromsö Stift» s. 94.


__________


VI Sex notanda af Forbus.
VII. Forbus’ privata promemoria för ytterligare undersökning af lapparnas afguderi.


Dessa båda liksom numren XII och XIII äro hämtade ur den förut nämnda handskriften i Norske Videnskabers Selskabs bibliotek i Trondhjem (sign. 76/4-to.) Handskriften utgöres af 72 sidor i kvart, hvaraf dock de 4 sista äro blanka. Denna handskrift innehåller först, som ofvan nämnts, beskrifningen, därefter följer »refutationen», som här satts sist som n:r XIII, och därefter i följande ordning VII, VI och XII. Här ha de satts i annan ordning af skäl, som af det följande kommer att framgå.


Alfattniugsåret för dessa nummer kan ej afgöras mer än för n:r VI. Ty af de sista raderna där kan man se, att dessa notanda också äro författade år 1727. Måhända ha de åtföljt den till Horn insända relationen. Om dessa skrifter säger Forbus själf i sin ansökan till Kungl. Maj:t om Limingo pastorat, dat. Torneå d. 8 mars 1730, att han »genom Gudz nåd i liuset bracht, hwad i wårt kära fädernesland Swerige, om lapparues ännu öfliga högst beklageliga afguderi icke så noga bekant warit, såsom min der om författade relation 1727, den Eders Kongl. Maj:tt uti diupaste underdånighet iag understått at comnmnicera, och derpå gifne tillökning 1729, utwisar.» Den här omnämnda tillökningen är den nedan under n:r XI införda. I de intyg för denna ansökan han erhöll af prästerskapet i Torneå likasom af magistraten därstädes och af prästerskapet i Torneå lappmark talas också om, att han bragt afguderiet i ljuset under åren 1726, 27, 28, 29. Efter sin förflyttning till Limingo fick han annat föremål för sina skrifvelser och sålunda ej tid att syssla med dessa ting, hvartill han ja äfven då saknade direkt anledning.


__________


VIII. Ett bref från Forbus till Arvid Horn, dat. Kengis den 28 jan 1728, jämte bilaga.


Brefvet förvaras i Riksarkivet i samma bunt som IV och V tillsammans med Sidenius’ bref och »förteckning», som här meddelas som n:r IX. Alla dessa handlingar äro något fuktskadade; på hvilka ställen detta är fallet framgår af de inom klammer satta oläsliga eller otydliga orden. Brefvet utgör 6 sidor i folio, bilagan 3 sidor + 1 blank. Allt är skrifvet med Forbus’ hand.


Till detta bref hänvisar Haller vid omtalandet af lagstiftningsåtgärder för nykterheten bland lapparna (s. 36, not 2). Om brefvets och dess bilagors tidigaste öden kan förutom livad som framgår af Tornbergs rygganteckning å Sidenius’ bref (nedan s. 59 f.) anföras, att det jämte bilagor upplästes i Kanslikollegium den 9 mars 1728 (Kanslikollegii prot. samma dag, R. A.), men enär »Forbus om detta Bränwins fylleriet wid Riksdagen äfwen förmält uti enskylta beswären, hwarpå resolution, wore upsatt», resolverades, »att denne berättelsen jemte bilagan om afguderiet lägges till de andre härwarande papper om samma sak».


__________


IX. Lennart Sidenius’ bref till Joh. Tornberg med en »Fortäknelse på een deel oomvendta Lappars Afguderij». Brefvet är dateradt Öfversælsetter i Astafiorden, d, v. s. Øvre Selset i Ibbestad, den 17 okt. 1726.


Handskrifterna förvaras å Riksarkivet i samma bunt som de föregående. De insändes af Forbus till Horn, se föreg. n:o. De äro mera fuktskadade än föregående. Tack vare de nedannämnda afskrifterna har förteckningen dock kunnat återställas i ursprungligt skick. Oläsliga ord äro satta inom klämmer. Brefvet utgöres af 2 sidor, förteckningen 3 sidor i folio. På baksidan anteckning af Tornberg. Huru Forbus fått det i sin hand framgår af Tornbergs rygganteckning. Om detta brefs Öde läses i J. Fellman, »Anteckningar under min vistelse i Lappmarken» II s. 3, not. 2: »Danska missionären Lenart Sadenii manuskript, hvaraf utdrag ingår i Gananders mythologia fennica, borde efterforskas hos Tornbergska slägten i Vesterbotten eller i Torneå. Jag såg det fordom hos Doctor Wegelius (i Uleåborg), som var en samlare. Måhända förstördes det dock vid Uleåborgs brand». Som synes, var det en af de ej ovanliga afskrifterna Fellman sett. En sådan har också Ganander användt i »Mythologia Fennica» (1789). I sin helhet har en afskrift af såväl brefvet till Tornberg som förteckningen blifvit tryckt i tidningen »Stockholms Posten» för år 1785, alltså fyra år innan Ganander utgaf sin Mythologia. Brefvet ingår i n:r 295 (den 20 dec.) och förteckningen i n:r 296 och 297 (den 21 och 22 dec). Tidningens meddelare tyckes dock trots uppgiften i brefvet ej haft alldeles klart för sig, att själfva förteckningen var af Sidenius, ty han aftrycker i omedelbar följd med denna en handskrift ur ett annat sammanhang: »Wi underskrefne samtycka till den skrift, som Herr Probsten Hendrich Forbus insinuerat hos sin Höga Öfwerhet — — — » (se nedan).


Öfriga mig bekanta afskrifter äro en i Kungl. Biblioteket, Rålambska Samlingen n:r 134 fol. ss. 149 — 154 och en andra i samma bibliotek i en kapsel med påskrift: »Smärre Skrifter och handlingar rörande Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge, Norrland, Finland», i konvolutet Lappland, 16 sidor i kvart. I Upsala Universitetsbibliotek finnes en tredje i Palmskiöldska Samlingen n:r 104, ss. 515 — 530 (kvart). Slutligen finnes i J, Nenséns samlingar därsammastädes, del I (sign. R. 649) ss. 653 — 656 en afskrift af förteckningen. Denna afskrift är gjord efter en kopia, å hvilken stått antecknadt: »delineavit Carl Renmarck.[22] Luleå den 1 sept. 1742». Efter dessa rader har Nensén tillagt: »Obs. Orig. har varit så otydligt, att man ej kunnat se alla ord». Han anför därefter som exempel alla sammansättningar med saivo, som han skrifver wares. Nensén har ändrat stafningen af de lapska orden till öfverensstämmelse med sin egen. Men däremot har han ej ändrat Kananeida till Rananeida, som ju har sitt intresse, då det visar, att detta namn var fullkomligt okändt för Nensén, som dock var så hemma i lapsk folklore. Detta namn är för öfrigt oriktigt skrifvet hos alla afskrifter, men Ganander har det riktigt.


Handskrifterna i Kungl. Biblioteket i Stockholm ha följande tilllägg: »Missionarien Sidenius skall wara Swensk född, och har brukat sitt Modersmåhl, att betiäna sin correspondence dhess bättre, såsom man förstå kan, warandes Copierne ricktigt afskrefne och till hwar Bokstaf, Comma och punct nästan öfwerensstämmande medh Auctoris egenhändige skriffter, det betygar Hen: Forbus». [23]


Denna Sidenius’ förteckning har Ganander användt för de lapska uppgifterna i sin Mythologia fennica». På grund af likheterna emellan Gananders uppgifter och hvad som finnes hos den anonyme författare, som Leem anför s. 409 ff., har von Düben s. 215 ansett sig kunna identifiera Leems anonyme med Sidenius. Häri ger honom Qvigstad rätt (»Kildeskrifter til den lappiske Mythologi», s. 85.) Da vi nu ha Sidenius’ original framför oss, finna vi, att så icke är fallet. Det första stycket hos Leem öfverensstämmer ej med Sidenius, men väl med Forbus — utom det att de svenska benämningarna ej återfinnas. Likheterna äro dock så påtagliga emellan alla tre, att man tydligen kan se, att de alla öst ur samma källa, »de af missionen i Trondhjem författade skrifterna». Hvad Sidenius och Forbus beträffar, är ett beroende dem emellan uteslutet. Sidenius afsände sin förteckning den 17 oktober 1726 till Toraberg, som erhöll den den 15 januari 1727. Denne åter gaf den först den 1 jan. 1728 till Forbus (nedan s. 59 f.). Att Forbus ej känt till den förut, framgår af hans bref till Horn (nedan s. 46). Äfven Sigvard Kildals ofvan nämnda framställning återgår till samma källa, de nyss nämnda skrifterna. Dessa åter voro, som framgår af Grundels bref till Kungl. Maj:t af den 26 april 1727 ett slags sammelverk, utfördt af Von Westen (jfr ofvan sid. XVI och nedan sid. XXXII). Äfven om däri sålunda delvis ingingo saker, som författats af andra än Von Westen, är det dock mer än sannolikt, att de möjligen befintliga, i någon mån systematiska framställningarna gjorts af honom själf.


Qvigstad (»Kildeskrifter» s. 85 ff.) antager, att Forbus, Sidenius, Sigvard Kildal och Leems anonyme författare utgå från »Optegnelser af Jens Kildal». Han framhåller, att denne följde Von Westen på större delen af hans tredje resa. 1725 var J. Kildal i Vesteraalen och upptog af lapparna där bekännelser, som sedan insändes till Von Westen. Hvad detta sistnämnda beträffar, var det intet annat än hvad alla missionärerna enligt sin instruktion skulle göra. Vidare framhåller Qvigstad, att Kildal, som ofvan nämnts, uppehöll sig i Torneå den 4 — 18 mars 1727, och att Forbus säger, att allt hvad han skrifvit, upplästs för Kildal och af denne i vittnens närvaro bekräftats vara sant. Men som vi sett, var det icke af honom själf författade skrifter Kildal hade med sig på sin resa. Vidare måste erkännas, att om Forbus haft en skrift af Kildal till grund för sin berättelse, det skulle varit enklare att påpeka detta, då han ville använda denne som auktoritet än att skrifva: »Alt hwad här infört är om Lapparnas afgudar, afgudadyrkan, missionen, scholarne med mehra, är till sielfwe meningarne och sammanhanget föreläsit missionarien Hr Jöns Kihldal, wid dess wistande här i Torneå, och af honom besannat så wärkel, wara i Hr Bärgmästaren Seger Svanbergs närwaro» (nedan s. 42). De till våra dagar bevarade handlingarna ge oss ej heller någon anledning antaga, att Kildal skrifvit någon sådan berättelse. Han omnämner ej med ett ord någon sådan i sin stora, nedan omtalade handskrift »Afguderiets dempelse og den sande lærdoms fremgang». I sitt företal till denna framhåller han som ett skäl till, att Simon Kildal och Lennart Sidenius skulle väl känna lapparnas afguderi, att de, då Forbus tillsände dem sin skrift med begäran, att de skulle bekräfta dens sanning, gjorde detta. Här finnes ej ett ord om, att denna skrift skulle utgå från en af Jens Kildal författad redogörelse. Vidare skulle väl, om en sådan legat till grund för Forbus’ berättelse, denne knappast skickat den just till Jens Kildal för att bedja honom skaffa intyg om dess sanningsenlighet af de andra missionärerna, och än mindre skulle väl Kildal själf intygat denna i sitt isvar, där han säger: »Vor Herre Velsigne Hr Provist og hans ganske huus for saadan sanfærdig önskelig angifwelse, hwilken wel meget grimmer Satan, saasom den er saa fortreffelig imod ham» (Upsala Univ.-bibliotek S. 50) Härtill kommer, att han verkligen författat en sammanfattning af lapparnas afguderi (nedan s. 88 ff.), men ej ens i ingressen till denna omnämner någon föregående af honom skrifven berättelse. Det torde således få anses uteslutet att antaga någon af Jens Kildal skrifven berättelse som urkälla för Forbus, Sidenius, Sigvard Kildal och Leems anonyme författare.


Lennart eller Linnert Sidenius föddes i april 1702 i Jämtland. Fadern skall enligt Erlandsen, »Geistligheden i Tromsö stift», s. 84 ha varit pälsverkshandlare »vid en älf Siden i Jämtland», efter hvilken hans två studerande söner togo namnet. Enligt Wiberg, »Dansk Præstehistorie» III. s. 477 åter hette fadern Abrahaim Olsen Sidenius och modern Birgitte Mogidatter. Han dimitterades från Hernösands gymnasium af rektor Gene. Vid denna tid hade fadern flyttat in i Norge, hvilket väl är förklaringen till, att Lennart kom till Von Westen i Trondhjem, som dimitterade honom till Köpenhamns universitet 20 mars 1722, där han skulle få fri kost på Kommunitetet och fritt logi på Eilertsens Collegium samt ett årligt stipendium af 20 Rdr., om han ägnade sig åt missionen. Ex. theol. 1724, 1725 missionär i Ibbestad, 1728 vicepastor i Buksnes, där han 1740 blef kyrkoherde, död 1763. Gift med Ingeborg Pedersdatter Helman. En son Jonas S. var gift med en dotter till Sigvard Kildal. Källor: Erlandsen, »Biographiske Efterretninger om Geistligheden i Tromsö Stift, Kristiania 1857: Wiberg, »Bidrag til en almindelig dansk Præstehistorie», III; Hammonds missionshistoria s. 851 ff.


Johan Tornberg, son at kyrkoherden i Öfver-Torneå med samma namn, föddes 1670, stud. 1690, adj. hos fadren 1698. Kyrkoherde i Koutokeino 1706, i Jukkasjärvi 1719, död 11 febr. 1751.


__________


X. Simon Kildals och Lennart Sidenius’ bestyrkande af Forbus relation.


Forbus hade, som framgår af hans anteckning (nedan s. 43) aftalat med Jens Kildal att träffas i Jukkasjärvi julen 1727. Men emedan von Westen 1727 dött, hvilket Forbus ännu, då han skref till Horn, ej hade reda på, kom hvarken Kildal eller någon annan norsk missionär dit. Då det blef klart för Forbus, att något sammanträffande ej skulle äga rum, afsände han 1 jan. 1728 ett bref till Jens Kildal med en kopia af relationen, likaså en skrifvelse till Lennart Sidenius.[24] Jens Kildal kallar i sitt svar relationen för en sannfärdig angifvelse. Utförligare bekräftelse fick Forbus från Simon Kildal och Lennart Sidenius. Dessa här tryckta bestyrkanden äro bevarade i inledningen till Jens Kildals handskrift »Afguderiets dempelse» (Det Kongl. Bibliotek, Köpenhamn; närmare om denna handskrift se nedan). I Upsala Universitetsbibliotek, allm. handskrifts. S. 50 finnas två afskrifter af ett instämmande i Forbus’ relation. Detta instämmande lyder så: »Wij underskrefne samtycker i den skrift, hwilken Hr Probsten Högwördige Hr Henrich Forbus har insinuerat sin höga Öfvrerhet innehållande Afguderietz ock trulldommens skrekelige diupheter, som af Lapparne öfwas, ock bewitnar derjemte at det är ganska sanfärdigt alt hwad han har en hwar Afgud i besynnerlighet i dyrckelse ock tienst af menniskiorne tillägnat, ock om wij skole följa hans Calculum efter og Specificera hwar en afGud, då hafwe wij som han förfunnet efterföljande afgudar, nemligen: Radien. Kiriva Radien. Rananeide. Horagalles. Beive. Bieckolmai. Passevaraolmai. Lode og Gvelle. Gissenolmai. De tre Ailikes. Passevara. Leibolmai. Mano. [lakun] Possio akka. Passevara gvelle. Kiatze olmai. Moderakka. Sarakka. Unakka. Juxakka. Rotakka. Jamiakka. Hurneslodde. Saivogvelle. Nemogvelle. Saivoolmai. Saivo Neida. Hwilka äro de förnemsta trul Gudar hoos Lapparne. Og det kan här hoos tagas i acht, at Leibolmai ock Saracca Sacrament har warit allenast brukat af Lapparna Söderst i Norrland og öfweralt i Trundheims land, men icke lengre Norr: Hwarföre og Umeå samt Pitteå og Ångermanlandz Lappar i Swerige måste debiteras för dett samma, hwilka ligga i grändsorna med wåre Lappar og hafwa altid umgiengelse med dem; Dock at Uhmeå-Pitteå ock ångermanlandz Lappar som skatta tillika till Nårige ock Swerige har sannerligen giordt sin bekännelse och tillståt det beklageliga Sacramentz bruk; J öfrigit undantages ingen Lap, Söder el. Norr if:n den almenneliga Afgudz tienst. Wåre Lappar i Nårige äro wäl onde, men Lapparna i Swerige äro icke bättre, som wij hafwe förfarit hos dem, ty de Swenska Lappar förachta wåra för deras omwändelses skuld, och öf.:rtala dem på nyt at wända sig.»


Simon Kildal var bror till den ofta nämnde Jens K., född d. 31 okt. 1701, stud. 1724. Efter afslutade studier 1726 blef han missionär i Saltdalen, Folden och kringliggande trakter, dog 25 jan. 1761 som kyrkoherde i Throndenes och prost i Senjens kontrakt. Jfr Erlandsen, »Geistligheden i Tromsö Stift» s. 161.


__________


XI. Rättelser och tillägg till Forbus’ berättelse af år 1727.


Denna handskrift har jag ej kunnat återfinna i original. Den tryckes bär efter en kopia i Upsala Universitetsbiblioteks allmänna handskriftsamling (bunt sign. S. 50, konvolutet Norrland), där den finnes bland blad, som äro lösryckta ur en bok i kvart med fortlöpande paginering. Den börjas sid. 266 med frågan n:r 30 (jfr s. 72 nedan). Därefter börjar den här aftryckta handskriften s. 270 och fortgår t. o. m. sid. 278. Sid. 279 förekommer då det ofvan aftryckta oundertecknade instämmandet i Forbus’ relation; ss. 280 och 281 äro blanka. Sid. 282 innehåller ett transumt af Jens Kildals bref till Forbus af den 21 okt. 1728. Sedan äro sidorna 284 — 86 bortfallna, hvarpå s. 287 börjar med »At Gudarna på jordene» (nedan s. 64 sista stycket), hvarpå ss. 298 och 302 följa nyss omtalade afskrift och transumt. Originalen, efter hvilka dessa afskrifter gjorts, äro bevittnade af L. H. Backman. Denne var först collega inferior i Uleå skola ifrån 1727. Pastor i Kajana 1738, i Sotkamo 1746, där han blef kontraktsprost, död 1755.


Dessa rättelser och tilläg äro enligt Forbus’ egen uppgift författade 1729. (Jfr ofvan s. XX). De äro af betydelse äfven emedan de bestyrka det intresse, hvarmed Forbus undan för undan förskaffade sig såväl skriftliga som muntliga upplysningar angående lapparnas afguderi.


__________


XII. Forbus’ frågor till lapparna.
XIII. Forbus’ jämförelser mellan lapparnas och de klassiska folkens gudar samt refutation af lapparnas afgudadyrkan.


Angående dessa se ofvan under VI och VII. Om frågorna se äfven under V.


Henric Forbus föddes 1674. Fadern var borgmästare i Uleåborg.[25] Student i Åbo 1687. Magister 1694. Amiralitetspredikant i Karlskrona 1698.[26] Utnämndes år 1705[27] till kyrkoherde i Neder-Torneå, där han efterträdde Gabriel Tuderus. Han höll sin »valedictoria» 4 dag påsk 1760, hvarvid han började: »så är nu enteligen den liufva och önskeliga dagen kommen, på hvilken både Eder och min önskan blifver fullbordad, Eder att i blir af med migh, och min att jag slipper härifrån». Under predikans fortgång passade han på att säga ut, hvad han tänkte: särskildt fick Amiralitetskollegiet sina fiskar varma. Predikan väckte stort uppseende. Forbus förbjöds att lämna staden, tills han nöjaktigt förklarat sig. Man fann ej något irrlärigt i den, »men han insulterade församlingen, då han mera talade om att blifva befriad från förtretlighet än tackade Gud för befordran till en bättre lägenhet.» Han reste ändock och ingick under resan med ärendet till Kungl. Maj:t. Hela det till ett stort nummer uppblåsta ärendet rann ut i sanden. I början af sin tjänstetid hade han stora svårigheter med lön m. m. 1713 blef han prost. 1724 afstod han pastoratet åt sin styfmåg, men kvarstod som prost. Då han för sin hälsas skull ej längre kunde stå ut med de ansträngande visitationsresorna, sökte han sig en lugnare verksamhet. Han blef 1731 kyrkoherde i Limingo, ehuru församlingen önskat en annan. Där dog han 1737. Forbus var en sällsynt verksam människa. Öfverallt var han med och ordnade. Han reparerade förfallna kyrkor, ifrade för skolors upprättande, anförde bönderna emot rikets fiender. Hans intresse räckte till för allt. J. G. Scheller »Reise-Beschreibung von Lappland und Bothnien», Jena 1727, berättar, hur Forbus tog honom med sig till Torneå, där S. bodde ett år hos honom, för att F. skulle förkofra sig i tyska. Lapska lärde han sig, sedan han blifvit prost.


Men framför allt utmärkte han sig för sitt arbete för lapparnas omvändelse. Biskop Tamelin skrifver till Arvid Horn den 15 maj 1730: »har ock giordt then tiensten wid Lapparnas afguderies uptäckiande och deras på beskiedliget sätt omvändelse, så at ingen tilförene med så gudel:t zele der wid arbetat såsom han, och allenast för den orsaken wore wärd at promoveras fram för många Präster så i Swerige som Finland: Är thes utan en Lärd skickelig och drifwande Prästman». Detta hans intresse och den möda och lifsfara han utsatt sig för i Lappmarken emot en ytterst ringa lön framhålles äfven af domkapitlet i Hernösand och i alla andra intyg han fick för sin befordran till Limingo.[28]


Huru han förskaffade sig sin kunskap om lapparnas afguderi, omtalar han själf i Rättelser och tillägg (se nedan s. 69) »dels genom Lapparnas egen bekännelse i mångt måhl, ändoch de warit få som iag dertill förmått, dels igenom sanfärdiga berättelser så wäl munteligen som skrifteligen giorde». Det framgår af hans relation, att hans utan jämförelse viktigaste källor varit de skriftliga. Af allt att döma ha de bekännelser han personligen lyckats framkalla hufvudsakligen varit bekräftelse på eller förnekande af ett och annat, som de skriftliga källorna meddelat. Detta förringar dock ej värdet af Forbus’ arbete. Han var den förste här i Sverige, som på allvar tog i tu med dessa ting.


__________


XIV. En sammanfattning af lapparnas afguderi, författad af Jens Kildal.

Denna sammanfattning ingår i »Appendix» i en omfattande handskrift med följande titel: Afguderiets dempelse og den sande lærdoms fremgang. En Prædiken om afguderiets mægtige dempelse, og Guds Ords lærdom (i hinder) u-behindrede store fremgang; og det alt fra Apostlernes tider, og ind til nu i vore tider, i mångfoldige lande udj den ganske verden, ved hvis lesning man kand komme til hierte-grundede eftertanke om Guds u-begripelige store naade derudj, at hand har villet unde os, som vare afgudsdyrkere, sit Ord til Salighed. Samt dens Appendix, handlende om Lector h:r Thomas von Vestens arbeyde paa de aar 1722 og 1723 til Norlandenes og Trondhiems Amtes afgudiske lappers omvendelse, og om den store omvendelse, som der paa fuldte.


Denna synnerligen värdefulla handskrift uppdelas af Kildal i tre delar. Först en inledning med företal och dedikationer till hvar och en af sex präster, som på något sätt varit Von Westens medhjälpare. Den andra delen kallar han predikan. Den är en sorts missionshistoriskt utkast om den kristna kyrkans hednamission från apostlarna till Thomas Von Westen. Däri inmänges Kildals mytologiska uppfattning, som går ut på, att alla de klassiska gudarna varit människor, som äro döda, och att djäfvulen mottager offer i deras namn. Lapparna eller, som han omskrifver det, »et folk, som Scheyferus siger, at være kommet af de Scyther, hvilket opholder sig i nordiske lande», dyrka nu samma klassiska gudom under ett annat namn, det vill således i grund och botten säga djäfvulen. Den tredje delen är Appendix. Den redogör till en början för, hur det gick till, då von Westen omvände lapparna. Så kommer den här aftryckta sammanfattningen af lapparnas afguderi. Denna är icke förut tryckt, ehuru Qvigstad användt den här och där i noterna till »Kildeskrifter til den lappiske Mythologi». Slutligen komma direkta råd till lappskolemästarne, huru de skola behandla lapparna. Hela handskriften består af 144 sidor i folio och förvaras i Det kongelige Bibliothek i Köpenhamn i Thottske Samling n:r 815 fol. Företalet är dateradt Kiornæs (d. v. s. Kjaarnes) i Tysfiorden d. 29 jan. 1730.


Som bilagor till denna Kildals sammanfattning af lapparnas mytologi tryckas några af Thomas Von Westen år 1720 gjorda anmärkningar om lapska afgudar äfvensom en liknande af Kildal själf författad »förklaring». Båda dessa stå i inledningen till hans stora här omnämnda handskrift.


Jens Kildal föddes den 19 mars 1683 i Kristiansands stift. Han var en af von Westens trognaste medarbetare, måhända den, som stod honom närmast. Han ägnade sig helt åt missionen (se nedan s. 19 och s. 30). För att verkligen vinna lapparnas förtroende gifte han sig med en lappflicka Karen Arnesdotter (nedan s. 19). Kildals dödsår är mig icke bekant. Han lefde ännu 1759 (se Gunnerus’ bref »Norske Videnskabers Selskabs Skrifter» 1896, 4, s. 46 f.)


Namnet Kildal stafvas olika. Själf skrifver han det i inledningen till Afguderiets Dempelse Kiildahl. Erlandsen skrifver Kildal och likaså Qvigstad. Jfr Solanders stafning nedan sid. 18.


__________


XV. Recension af alle Lappiske Ord og Terminis, som i Missions-Historien ere anförte, med ydermeere explication og anmerkninger over eendeel, som paa sine steder ikke fuldeligen ere förklarede, af Hans Skanke, antagligen författad år 1731.


Denna skrift är ett »Fjerde Anhang» till Skankes »Epitome historiae missionis Lapponicæ». Denna viktiga handskrift som förvaras i Kallske Samling, n:r 603 kvart, i Det kgl. Bibliothek i Köpenhamn, utgöres af nära 575 sidor, hvaraf 10 blanka. Den är med utgifvandet af denna ordförteckning på sätt och vis fullständigt tillgänglig i tryck. Själfva missionshistorien ligger nämligen till grund för Hammonds verk. Jessens »Afhandling om de Norske Finners og Lappers hedenske Religion» är endast en lindrig bearbetning af Skankes framställning af samma sak. »Andet Anhang om Missionens Ekonomie» är tryckt af Jessen i »Kurze Nachricht von der königlichen dänischen Mission in dem norwegischen Lappland» i »Dänische Bibliothek» Tom VI (Köpenhamn 1745), ss. 601—688 från sid. 681. Tredje Anhang är den af Jessen afbildade trolltrumman. Fjärde det här utgifna. Femte Anhang »Om Qvænerne, og de 3:ne fornemste Finnernes Sprogs Dialecter; nævnlig, den Qvænske, Lappiske og Finniske» är tryckt af Gram i Oluf Bang »Samling af adskillige nyttiga og opbyggelige Materier» 7:de St, N:r VI s. 603 ff. Förste Anhang finnes ej mera kvar i handskriften.


Skanke har understundom i den här tryckta ordförteckningen en hänvisning till sidor i sin handskrift. Dessa hänvisningar ha här upptagits i noter jämte de åsyftade ställena. Då de åter gällt öfverskrifter till kapitlen o. d., ha de uteslutits. Det hade dock varit min afsikt att i noter anföra de motsvarande sidorna hos Jessen, men genom förbiseende vid ombrytningen kommo dessa noter att utfalla.


Såsom bihang till denna handskrift införes ett utdrag ur von Westens fullmakt och instruktion för Kjeld Stub och Jens Blok, dat. Kjøllefjord den 17 juli 1716, äfven den hämtad ur Skankes Epitome. Detta utdrag är af särskildt intresse, enär dess uppgifter med säkerhet kunna lokaliseras till en viss trakt: Von Westen hade nämligen vid denna tid endast haft att göra med lappar från Varanger, Tanen och Laksefjord, alltså Östfinmarken.


Hans Skanke, f. 1679 i Trondhjem, blef student 1699. Blef huslärare hos lagman Lange i Nordlandene under dennes uppehåll i Tromsö 1701. Här lärde sig Sk. lapska. 1705 blef han famulus hos biskop Peder Krog och medföljde denne på hans visitationsresa genom hela Finmarken. 1709 konrektor i Trondhjem. Han blef en trogen medhjälpare till Von Westen, och efter dennes död tog han hand om hans papper och nedsände under åren 1728—1731 i olika afdelningar sin Epitome jämte bilagor till missionskollegiet. Död 1739. Jfr Hammond ss. 867—874; Bricka XV s. 622 f.


__________


Såsom ofvan s. XX påpekats, ha de här nedan såsom n:ris VI, VII, XII och XIII publicerade partierna aftryckts efter Trondhjemshandskriften, den enda af våra källor, som upptager dem. Endast Forbus’ frågor, n:o XII, finnas äfven i en annan handskrift, jfr ofvan s. XVIII. I Trondhjemshandskriften äro emellertid dessa partier icke på något sätt skilda från hvarandra, genom streck eller mellanrum, särskilda rubriker eller nummer l. dyl., utan följa, jämte Forbus" beskrifning öfver afguderiet m. m. (n:o V), omedelbart på hvarandra i en enda följd. Då denna följd dessutom är en helt annan än den som här kommit till användning, måste här något närmare redogöras för de skäl, som föranledt dels uppdelningen af handskriftens sammanhängande text i flera olika partier och dels sättet för dessa partiers kronologiska inordnande bland det öfriga materialet. I vissa detaljer må äfven något vidlyftigare redogöras för de inre skälen för den ofvan gifna framställningen af förhållandet mellan de olika af Von Westen beroende författarna.


Det har redan s. XVI framhållits, att Solanders relation grundar sig på den synnerligen vidlyftiga »instruktion» för de norska lappmissionärerna, som Jens Kildal medhade på sin resa. Af en jämförelse med framställningen hos Hammond, s. 533 ff., framgår, att denna instruktion är identisk med Von Westens stora arbete »Missions Anstalter for Nordlandene», hvilket närmare beskrifves hos Hammond, ett arbete, som aldrig blef färdigt och aldrig tryckt och som numera af allt att döma tyvärr synes hafva förkommit (Qvigstad »Kildeskrifter», s. 89). Det ser dock ut, som om Hammond själf vid utarbetandet af sin missionshistoria (tryckt 1787) haft detsamma framför sig (jfr t. ex. hans s. 587, noten).


Landshöfding Grundels uppgift i sitt bref till K. M:t den 26 april 1727, att instruktionens tre tomer skulle vara »underskrefne af sielfwe Vicario Missionis Thomas Westen och de andre Missionariis», måste till sin senare del tydligen bero på missförstånd. Af Hammonds skildring af verkets tillkomst framgår oförtydbart, att ingen mera än Von Westen själf lagt verklig hand vid det. För att få ro och lugn till dess författande drog han sig tillbaka till gården Belbuen vid Trondhjem, och allteftersom de tre tomerna blefvo färdiga, synas de ha omedelbart sändts ned till Köpenhamn; i alla händelser skedde det så med den tredje tomen (Hammond, s. 534). Det är således otänkbart, att »de andra missionärerna» uppe i lapparnas trakter kunnat få tillfälle att studera och med sina underskrifter stadfästa arbetet, hvilket skulle ha erfordrat månader och år. Grundel har säkerligen förblandat missionärerna och missionens ämbetsmän i Trondhjem med hvarandra. De naturligtvis mindre vidlyftiga instruktioner, som missionärerna ärligen skulle erhålla, skulle nämligen underskrifvas af Von Westen, Skanke och Hans Hagerup (jfr nedan s. 20). Troligen voro äfven dessa instruktioner inbegripna i Von Westens trenne tomer. Själfva missionärerna hade icke haft något annat att skaffa med detta verk än att de väl i sina till Trondhjem insända berättelser lemnat ett eller annat litet material till detsamma. Dess ende författare var Thomas von Westen.


I en viktig detalj är Solanders redogörelse för Von Westens »Missions Anstalter» fullständigare än Hammonds. Han säger nämligen (nedan s. 20), att i detsamma finnes mycket infördt »i synnerhet om det afguderi, som han [von Westen] ibland de danske Lappar och finnar funnit». I titeln till sin relation förklarar Solander vidare, att densamma är extraherad dels ur missionsbetjänternas instruktion, d. v. s. Von Westens verk, dels af Jens Kildals muntligen gjorda berättelse. À priori är det kanske troligast, att Kildals muntliga berättelse närmast rörde detaljerna i det norska missionsverkets organisation, hvilka det icke kan ha varit så lätt att leta fram ur de tre vidlyftiga tomerna och sammanföra till ett helt. Man måste ju dock anse för möjligt, att också någon del af Solanders redogörelse för lapparnas afguderi kan härstamma från eller vara influerad af Kildals muntliga uppgifter, men det är då att observera, att denne fått sitt förnämsta vetande om lapparnas hedendom af von Westen och under sitt deltagande i Von Westens tredje missionsresa; under åren 1725 och 1726 hade han dock själfständigt undersökt afguderiet i Vesteraalen och norra delen af Salten, jfr Hammond, s. 838 ff., Qvigstad, s. 86. i alla händelser är således Von Westen själf hufvudkällan för Solanders »Förtekning jemte uttydning, på de afgudar och Offer, som de danska Missions betiänte, ibland sina i Finnmarcken och Nordlanden [alltså icke blott i Vesteraalen och Salten] warande inbyggare, befunnit giängse och öflige wara.»


I Torneå sammanträffade Jens Kildal den 4 — 13 mars 1727 med den initiativrike och bråkige Henric Forbus, prost och kyrkoherde i Neder-Torneå, och den 29 i samma månad insänder denne till K. M:t en kort beskrifning öfver missionsverket i Norge och lapparnas afguderi (n:o V nedan). Den källa, ur hvilken han har sina uppgifter, namnes ingenstädes i skrifvelsen, hvilken synes vara dikterad af förskräckelse öfver »det fasliga afguderiet, som i lappmarckerne ännu högst beklageligen öfwas skall», en förskräckelse, som tydligen väckts hos honom af Jens Kildals skildringar. Såsom kanske redan antydes af orden »öfwas skall», har han förut säkerligen föga eller intet vetat om det afguderi, som lefde kvar i de svenska lappmarkerna — afguderiet har, säger han, »alt til denne tiden warit så dolt och lönt hållit, at ingen annan, än lapparne sielfwe afwetat, men nu genom Gudz nåd börjar komma i huset». Om han under de visitationer i lappmarken han allaredan företagit både erfarit något nämnvärdt om lapparnas hedendom, hade han säkerligen icke dröjt att inberätta det. Intresset för den lapska missionen hade ju vid denna tid åter vaknat och bl. a. redan medfört den viktiga förordningen af den 3 okt. 1723 om lappländarnes flitigare undervisning i kristendomen och skolors inrättande där i orten. Med sin skrifvelse till K. M:t afsåg nu Forbus säkerligen närmast att vända vederbörandes uppmärksamhet på den organisation, som missionsarbetet erhållit väster om Kölen, och på de utmärkta och eftersträfvansvärda frukter denna organisation medfört. Af hans följande författarskap i samma ämne skulle man nästan vilja draga den slutsatsen, att han drömde sig själf som en svensk Von Westen, utfärdande vältaliga instruktioner till sina underlydande missionärer och med hjälp af ett vidlyftigt frågeformulär utfrågande lapparna om deras hedniska föreställningar och plägseder.


Den »korta berättelse om lapparnas afgudar och deras dyrkan», som Forbus insände till K. M:t, är af en helt annan art än Solanders relation. Denna senare var uppställd i alfabetisk ordning, Forbus’ berättelse åter delade upp gudarna i fem horisontella grupper, från ofvan till nedan, från stjärnehimmelen till den djupaste underjorden. Såsom redan ofvan anförts, lider det emellertid intet tvifvel, att icke också denna senare härstammar från den vidlyftiga »instruktion», som Jens Kildal medförde, d. v. s. från Von Westens »Missions Anstalter». Dels hade nämligen Forbus, såsom nyss nämnts, ingen före Kildals besök förvärfvad, själfständig kunskap om lapparnas hedendom, dels säger han själf i en följande afdelning (s. 42), att »alt hwad här infört är om Lapparnas afgudar, afgudadyrkan, missionen, scholarne med mehra, är till sielfwe meningarne och sammanhanget föreläsit missionarien Hr Jöns Kihldal, wid dess wistande här i Torneå, och af honom besannat så wärkeligen wara i Hr Bärgmästaren Seger Svanbergs närwaro», dels säger också slutligen Tornberg i sin följeskrifvelse till Sidenius’ helt analoga relation (s. 60), att Kildal »wid genomläsandet af denne relationen, approberade den samma, och med sine medhafda 2:ne [sic!] böcker in Folio, som woro skrefne och af Missionen i Trundheim författade, bestyrckte».


Von Westens stora och att döma af beskrifningarna mycket heterogena sammelverk bör således bl. a. ha innehållit dels en i alfabetisk följd ordnad beskrifning öfver lapparnas hedendom, alltså ett mytologiskt lexikon, dels också en mera systematisk skildring af deras afguderi, författad af den enligt Hammonds uppgifter (s. 580 if.) mycket beläste von Westen med användande af en indelning af gudarna, som han förmodligen funnit i en liknande gestalt i någon handbok i den klassiska mytologin[29]. Från lapparna själfva kan ett dylikt system icke härstamma; det förutsätter ett mera utveckladt teologiskt intresse och i allmänhet ett högre kulturstadium än hvad man kunde anträffa hos dem.


Äfven framställningen hos Skanke bestyrker i viss mån, att von Westens »Missions Anstalter» innehållit tvänne olika framställningar af den lapska mytologin. Också han har en, om också mycket vidlyftigare, systematisk framställning af liknande art som Forbus m. fl. (tryckt af Jessen hos Leem, jfr Qvigstad, s. 88), men dessutom äfven ett utförligt mytologiskt lexikon (n:o XV nedan, s. 99 ff.), och han hade väl kanske icke kommit på tanken att på detta sätt ge tvänne framställningar af samma ämne i stället för en enhetlig sådan, om icke ett uppslag härtill gifvits af Von Westens eget förfaringssätt i de anteckningar, som voro Skankes förnämsta eller enda källa vid utarbetandet af hans »Epitome historiæ missionis lapponicæ».


Den systematiska framställningen af den lapska mytologin har väl varit afsedd till ett slags kompendium för missionärerna. Härför talar äfven dess stora popularitet; den föreligger för närvarande i (förutom Skanke — Jessens nyssnämnda, mycket utvidgade skildring) icke mindre än fyra mer eller mindre afvikande redaktioner, som tydligen utgå från samma källa.


Den skrifvelse, som Forbus insände till K. M:t, innehåller förutom den systematiska relationen om afguderiet äfven en serie därpå följande anmärkningar (nedan s. 36 ff.). Af dessa har Forbus erhållit n:o 12 af bergmästaren Seger Svanberg i Torneå. Äfven af de öfriga torde han väl ha kunnat erhålla en och annan (t. ex. de som röra björnjakten) på ort och ställe, men otvifvelaktigt är väl, att många och kanske de flesta af dem härröra från andra partier af Von Westens stora handskrift; de anträffas också till en god del i andra härmed sammanhängande manuskript. Äfven spåtrummebeskrifningen torde vara hämtad därifrån, detta enär dess uppgifter också gå igen hos de andra af Von Westens framställning beroende författarne; af särskildt intresse är att återfinna den oriktiga öfversättningen »Vurneslodde, onde gudar» hos Sigvard Kildal, s. 462.


I Forbus’ manuskript, sådant det i kopia föreligger i Trondhjemshandskriften, följer omedelbart på detta en vidlyftig afdelning, innehållande »några forna tiders hedniska afgudars uprepande och lapparnes afgudars jämförelse med dem samt en kort refutation af deras dyrkan med skriftenes språk — — — examinatoren om det wederstyggeliga afguderiet, till någon hielpredo wid tillfälle att betiena sig af». Till affattningstiden kan denna »refutation» likväl icke föregå det närmast därpå följande partiet, i hvilket bland »Notanda» säges, att allt hvad här infördt är, blifvit föreläst Jens Kildal under hans vistelse i Torneå och bestyrkt af honom. Detta framgår särskildt däraf, att det i densamma säges (s. 80), att man för att stilla julmånens vrede hänger upp en ring i kåtan, »som han af rökehål i taket skall skina igenom». I skrifvelsen till K. M:t säges (s. 33), att denna ring hänges på väggen, »theri et hol är gjordt, at Månen skal skina gjenom det holet och ringen»; men i de år 1729 skrifna rättelserna och tillläggen, som grundade sig på underrättelser, som han erhållit efter affattandet af den i mars 1727 författade beskrifningen, anmärkes det särskildt (s. 64), att »det hål som föregifwit är Sub num. 4. wara giordt i wäggen, at Månen therigenom ock den hängiande ringen skall skina, är rökhål hwarigenom röken uhr lappketan upstiger ock utgår». Då Forbus icke kan misstänkas hafva legat länge på dessa senare erhållna underrättelser, innan han sände in dem till någon högre vederbörande, måste man antaga, att refutationen skrifvits år 1729 eller (troligen då snart) därefter. Af denna anledning har den i föreliggande edition placerats sist bland de från Forbus härrörande manuskripten.


Refutationen innehåller äfven eljest åtskilligt nytt i förhållande till skrifvelsen till K. M:t. Särskildt intressant är det, att man bland detta nya återfinner ganska mycket af det som Sigvard Kildal har att meddela i sin relation. Där återfinner man sålunda öfversättningarna »Radien eller werldenes man» (s. 77; S. Kildal, s. 451) och »Rananeide eller den gröna jungfrun» (s. 78, S. K. s. 452). Likaledes bl. a. uppgiften, att »fjällmän» och »fjällkvinnor» (= Passevaraolmai och -neide) ärades med ofter, »att man må lära trollkonsten, spå och fråga de döde» (s. 83: tS. K. s. 456), samt uppgiften, att »Passevaraguulli» skulle föra tillbaka den sjukes själ till den sjuke från Jamaimo (s. 85; S. K. s. 456). Att uppgifter, som återfinnas hos Sigvard Kildal, stått Forbus till buds redan vid insändandet af skrifvelsen till K. M:t, har nyss påpekats.


Åtskilligt af detta nya träffar man också i Solanders ofvan omtalade skrifvelse i en formulering, som ganska nära öfverensstämmer med Forbus’. Sålunda satsen, att Rananeide »om wåren skall giöra marken grön till renarnas födo» (s. 79; Solander s. 24). Vidare uppgifterna om »solgröten» och om hvita (i skrifvelsen till K. M:t felaktigt »kvicka») kreatur och en »solring», som offras till soljungfruns ära (s. 80; S. s. 23): om att man före julen på aftonen icke vågade hugga ved eller spinna för månens skull och att i rökhålet en ring upphängdes, genom hvilken månen skulle skina (s. 80; S. s. 24), samt uppgifterna om Passevaraolmai och Passevaralodde (ss. 83, 84; S. s. 24).


Samma uppgifter träffas väl också till stor del i Jens Kildals Appendix, men i utförligare och starkare omredigerad form. Endast hos denne återfinner man dock notisen om att ett träd (hos J. K. »en rok og snælle», hvilka ord Forbus kanske ej fullt förstått), smordt med blod, sattes vid offeraltaret till Rananeides ära (s. 79; J. K. s. 95).


Vid affattandet af refutationen har således Forbus haft till sitt förfogande ett mycket vidlyftigare material än hvad som kommer till synes i skrifvelsen till K. M:t. Att åtminstone en del af detta andra material tillkommit först något år efter skrifvelsens afsändande, har nyss påpekats. Huru stor del däraf faller under denna kategori och hvarifrån Forbus fått det, är svårare eller omöjligt att afgöra. En del härrör väl omedelbart ur hans anteckningar efter Von Westens »Missions Anstalter», en annan del härrör kanske från Solander, om hvilkens relation Forbus synes ha fått någon kännedom, och sålunda äfven på denna väg ytterst från Von Westen. Då redan i skrifvelsen till K. M:t den påfallande öfverensstämmelsen med Sigvard Kildals relation framträder i en viss detalj, är det väl slutligen icke för djärft att antaga, att äfven de öfriga detaljöfverensstämmelserna med denne kunna ha varit honom bekanta i mars 1727. Men något residuum blir väl ändå kvar, om hvars närmaste källa man ingenting vet; troligt är väl, att äfven andra präster, med hvilka Jens Kildal sammanträffade på sin icke alltför hastiga resa (han är i Kalix, säkerligen väl hos prästen, den 24 febr., men kommer icke till Torneå förrän den 4 mars), gjorde anteckningar och utdrag ur hans trenne foliotomer och att dessa anteckningar förr eller senare kommo under prosten-visitatorn Forbus’ ögon. I alla händelser torde man dock böra antaga, att hvilken än denna hans omedelbara källa har varit, den yttersta källan dock äfven här, åtminstone så godt som uteslutande, varit von Westen. Någon större, själfständig kännedom om den lapska hedendomen har vid denna tid nog ingen af Norrbottens eller de norra lappmarkernas präster ägt — det visas bäst af det uppseende, som Von Westens afslöjanden väckte hos dem alla.


Äfven Jens Kildal är författare till en i vissa afseenden liknande teologisk afhandling, den del af hans stora handskrift »Afguderiets dempelse», som han kallar »predikan (s. XXIX). Om denna kan stå i något orsakssammanhang med Forbus’ »refutation» och Von Westens »Missions Anstalter», låter sig väl numera icke afgöra, men förefaller icke osannolikt. I så fall har säkerligen äfven här initiativet till den för »examinatoren om det vederstyggliga afguderiet» lämpade inledningen till Kildals arbete utgått från Von Westen.


På den teologiska afhandlingen eller refutationen följer i Trondhjemshandskriften omedelbart en efter hvad det synes privat promemoria rörande allehanda detaljer, som böra närmare efterforskas (VII, s. 44 f.). Atfattandet af denna promemoria förutsätter kännedom om ännu någon annan framställning af den lapska hedendomen än den som ligger till grund för skrifvelsen till K. M:t.


Den osäkerhet om sols och månes plats i det mytologiska systemet, som röjes af frågan n:o 5, påminner sålunda därom, att Sigvard Kildal placerar dem i stjärnehimmlen (s. 452) i st. for i luften såsom Forbus (till K. M:t); hos Skanke— Jessen placeras solen bland de himmelska gudarna (s. 8). Frågan n:o 6 synes framkallad af en uppgift, som återgaf den hos Skanke— Jessen (s. 8 f.) förekommande meningen, att äfven Maderatja och Maderakka samt på sätt och vis också Sarakka, Uksakka oidi Juksakka hade sin uppehållsort i luften. »Saivo (frågan n:o 8) nämnes ej i skrifvelsen till K. M:t, men väl hos Skanke— Jessen (ss. 9, 23 ff.) Passevaralodde (frågan n:o 9) nämnes ej i skrifvelsen till K. M:t eller hos Skanke— Jessen, men väl hos Solander (sid. 24), Jens Kildal (s. 91) och Sigvard Kildal (s. 456). »Roffogelen» (samma fråga) är eljest okänd. Nubelolmai (frågan n:o 11) finnes eljest omnämnd blott i n:o 2 af examinationsfrågorna (s. 71), i Forbus’ rättelser och tillägg (s. 67 ff.), i Närömanuskriptet (Qvigstad, ss. 30, 35) och hos Skanke (s. 104) i formen Mubben-olmai (äfven hos Skanke — Jessen ss. 5, 15, men ss. 9, 33 blott Mubben); Nubelolmai måste vara en felläsning af ordet Mubben-olmai. Frågan om Vurneslodde (i n:o 11) synes motiveras däraf, att den å s. 40 förekommande öfversättningen »onde gudar» motsäges af Sigvard Kildals »Wurnes Lodde, onde Guder, men efter Ordets Bemerkelse, slemme Fugle» (s. 462).


Det förefaller sålunda, som om Forbus vid affattandet af denna promemoria erhållit kännedom om dels en framställning, liknande den hos Sigvard Kildal förekommande, och dels en framställning, påminnande om Skanke — Jessens. Försiktigast torde i alla händelser vara att gifva promemorian en plats något långt fram i raden af hans skrifter; den placeras sålunda här som n:o VII, s. 44 f. Frågan om hvarest och huru han erhållit kännedom om dessa andra framställningar sammanfaller med den ofvan s. XXXVII gjorda frågan.


I Trondhjemshandskriften följa nu sex notanda om Jens Kildals resa. Sin naturliga plats ha de icke här, utan snarare omedelbart efter skrifvelsen till K. M:t, hvarför de också i denna edition placerats som n:o VI, s. 42 f.


En viktig del af Forbus’ författareskap utgöres af den som n:o XII, s. 71 ff. meddelade långa raden frågor rörande afguderiet, hvilka voro afsedda att »appliceras till folket i orterne» för att erhålla en möjligast vidsträckt kännedom om deras hedniska föreställningar. Det hade visserligen varit allra intressantast att få taga del af lapparnas egna svar på dessa frågor, för så vidt nämligen frågeformuläret någonsin kommit till användning i praktiken, men i brist härpå är det af betydelse att studera själfva formuläret, hvilket äfven i och för sig ger en hop upplysningar om lapparnas hedendom. Det visar sig då, att Forbus vid affattandet af frågorna haft att tillgå icke blott de notiser, som lågo till grund för skrifvelsen till K. M:t, utan äfven en mängd andra, däribland åtskilliga, som icke torde vara kända från någon annan nu bevarad källa. Bl. a. synes han nu haft kännedom om Solanders manuskript (resp. den del af Von Westens tre tomer, som excerperats af denne), hvilket framgår af en jämförelse af frågorna 7, 8, 35-40 med motsvarande partier hos Solander. Äfven hos Skanke — Jessen återfinnes en del af det nya materialet, t. ex. frågorna 35-40 hos Jessen s. 81 f. och frågan 33 på s. 78). Frågan 49 om huldran eller »govetteren» hän tyder på från Norska Finmarken komna underrättelser (finmarkslapska gufiter = norska goveiter; jfr också Qvigstad s. 83; Leem s. 426). Men äfven material, som Forbus bör ha fått på mera själfständig väg, torde finnas bland dessa frågor; särskildt är detta fallet med frågan 23 om sjustjärnorna, hvilkas finska namn på samma gång anföres, en omständighet, som tyder på att upptecknande skett i Torne lappmark. Särskildt denna sistnämnda omständighet gör, att man, oafsedt dess plats i Trondhjemskopian, bör placera frågeformuläret ganska långt fram i serien af Forbus’ mytologiska skrifter och anteckningar.


Långt fram i serien stå också de rättelser och tillägg till den i mars 1727 till K. M:t insända skrifvelsen, hvilka Forbus år 1729 (jfr s. XX) inskickade. De meddelas här s. 64 ff. som n:o XI. Ur hvilka källor de alla stamma, synes icke kunna fullt afgöras. Själf talar han (s. 69) om de underrättelser han fått »dels genom Lapparnas egen bekännelse i mångt måhl, ändoch de warit få som iag dertill förmått, dels igenom sanfärdiga berättelser så wäl munteligen som skrifteligen giorde». Dessa senare, muntliga och skriftliga berättelser hafva väl varit hans hufvudkällor. Somliga af hans uppgifter påminna om de hos Skanke — Jessen meddelade, sålunda t. ex. uppgiften om att den ring, genom hvilken månen skall skina in i kåtan, hänges upp i rökhålet (s. 64; Jessen s. 81); likaså uppgiften om julmånens namn Anckaku (s. 64; Jessen s. 81; äfven hos Skanke nedan s. 99). Den påfallande notisen om att Juksakka skulle vara Maderakkas andra dotter och Uksakka hennes tredje dotter i stället för tvärtom förekommer annars blott hos Leems anonyme författare (s. 65; Leem, s, 414 f.). Historien om Horagalles’ födelse (s. 68 f.) återkommer i något annan form hos Sigvard Kildal (s. 453); äfven solens och månens plats i stjärnehimmeln i st. f. i luften finnes hos denne (s. 452).


Under en visitationsresa erhöll Forbus af pastor Johan Tornberg i Jukkasjärvi den 1 jan. 1728 en »förtecknelse på en del omvända lappars afguderi», hvilken sändts till denne af en norsk missionär Lennart Sidenius och åtföljdes af en skrifvelse, daterad Øvre Selsæter i nuv. Ibbestad den 17 okt. 1726. I följeskrifvelsen förklarar Sidenius, att »en af edra åhörare kom hit detta år, som bekände alltsammans efter medföljande förtecknelses innehåll». Man skulle således kunna ha all anledning att antaga, att denna relation verkligen gäller Tornelapparnas hedniska föreställningar, men en närmare granskning visar dock, att så icke kan vara händelsen. Man finner nämligen, att så godt som hela innehållet i Sidenius’ relation återfinnes i den berättelse, som Forbus i mars 1727 extraherade ur von Westens »Missions Anstalter». Det återfinnes dessutom i en form, som så nära sammanfaller med ordalagen i relationen, att man omöjligen kan komma till annan slutsats, än att de bägge äro referat af ett och samma original. Den största skillnaden mellan dem är den, att Sidenius’ relation är betydligt kortare och mindre innehållsrik ; den omnämner sålunda t. ex. icke månen, hvilket emellertid kan bero på onöjaktighet vid referatets affattande. Det nya hos Sidenius i förhållande till Forbus är likaledes af mindre vikt; märkligast är den starkare betoningen af Rariet i stället för Radien, hvarvid dock är att märka, att S. på det första ställe, där namnet Rariet förekommer, först skrifvit Radien, men omedelbart strukit det. Äfven här är det således von Westens uppgifter man möter, och det blir så en annan sak att undersöka, från hvilka trakter dessa härstamma. Att särskildt de uppgifter Sidenius medtagit i sin relation ej nödvändigt höra till den nordligare delen af von Vestens material, framgår bl. a. af den sydlapska, ej Tornelapska namnformen Nemo-gvelle och däraf att han uteslutande begagnar det sydligare ordet Saivo i st. f. det nordligare Passevara. Särskildt då man jämför Sidenius’ relation med Leems anonyme författares och Sigvard Kildals, kan man, såsom redan ofvan påpekats, ej värja sig för den tanken, att här föreligger en af von Westen skrifven, kort sammanfattning af de viktigaste punkterna i den lapska mytologien, afsedd för missionärernas behof. Under en dylik förutsättning kan man förstå dess spridning i så många exemplar, och man kan då också förstå, att missionärerna passade på att i densamma inarbeta sina egna observationer (jfr särskildt nedan om Sigvard Kildal).


Sidenius’ ord om en af prästens i Jukkasjärvi åhörare, som för honom bekant sin hedendom enligt relationens utsagor, få alltså tagas cum grano salis. Om en Jukkasjärvilapp verkligen gjort en dylik bekännelse, har det säkerligen skett af tvång eller för att så fort som möjligt bli den nitälskande missionären kvitt. Mot Sidenius’ ord strider för öfrigt hans den 23 juli 1728 afgifna förklaring (nedan s. 63), att »Maylmenradiens og Sarakkas alterens sacrament», som han ju också medtagit i sin relation,» har kun været brugt sör i landet; men ikke nor».


I sin bekanta beskrifning öfver Finmarken, tryckt 1767, aftrycker Leem SS. 409 — 419 en »Relation om Lappernes Afguder, hvis Auctor jeg ikke vist veed», men som vid närmare undersökning visar sig synnerligen nära öfverensstämma med Sidenius’ relation. I somliga punkter öfverensstämmer den emellertid mera med Forbus, nämligen i fråga om Radien, Jabmiaibmo och Rotaaibmo. Om Leibolmai har Leems anonyma källa mera än de båda andra, på några andra ställen mindre än den ena eller andra af dem. Rananeida kallas Ruona-Nieid och fiskeriets gud, säkerligen genom skriffel, Kiöse-Olmai.


Den mellanställning denna relation således intager mellan Forbus och Sidenius och den esomoftast ordagranna öfverensstämmelsen med den ene eller andre af dem visar tydligen hän på, att de alla tre ha en gemensam källa, och bevisar ytterligare, att Sidenius icke kan vara författare till den berättelse han sände öfver till prästen i Jukkasjärvi.


Äfven i den relation, som missionären i Ofoten och Tysfjorden Sigvard Kildal år 1730 insände till kanslirådet Thomas Bredal (se ofvan s. XIX), kan och måste man spåra samma källa. Redan Abrahamson, utgifvaren af denna relation, fann, att Leem, d. v. s. den anonyme författaren hos honom, »bruger paa adskillige Steder, hele Perioder igjonnem de selv samme Udtryk, som Kildal, og har da rimelig ogsaa kjendt dennes Indberetninger» (s. 447, noten). Emellertid är Sigvard Kildal mycket mera själfständig gent emot sin källa än Forbus, Sidenius och Leems anonyma relation. Anordningen af det hela företer åtskilliga olikheter, och han meddelar dessutom en hel del nytt material, på sina ställen t. o. m. med angifvande af den trakt, från hvilken uppgiften härstammar, hvilket betydligt förhöjer dess värde. Med hans relation böra äfven notiserna hos Hammond, s. 255 noten, jämföras.


En något annan ställning intager det manuskript, som härrör från Jens Kildal (jfr ofvan s. XXIX). Med kännedom om hans långvariga och intensiva verksamhet som missionär bland lapparna skulle man vänta att i hans manuskript finna en mängd nya upplysningar om deras hedendom. Så är dock knappast fallet. Icke utan skäl framhåller han själf i inledningen till sin framställning (nedan s. 88), att han »baade selv hördte lappers bekiendelser om det, saa og leste flittig i hr Thomasis Confessious böger om det samme» — han hade i själfva verket kunnat säga, att alltsammans härrörde från Von Westen och att han endast kom med en parafras af dennes uppgifter med uteslutande af den horisontella indelningen af gudarna. En indirekt (direkt?) antydan om detta sakförhållande kan man väl också läsa ut ur själfva titeln till hans verk: »Afguderiets dempelse Samt dens Appendix, handlende om Lector h:r Thomas von Vestens arbeyde paa de aar 1722 og 1723 til Norlandernes og Trondhiems Amtes afgudiske lappers omvendelse, og om den store omvendelse, som der paa fulgte».


Vida viktigare än denna källa är det mytologiska lexikon, som Hans Skanke meddelar i sin vidlyftiga »Epitome» (nedan u:o XV, s. 99 if.). Något själfständigt material träffar man väl icke häller här, utan författaren bygger helt och hållet på Von Westens uppteckningar, men det är af vikt, att mångt och mycket däraf icke återfinnes hos Forbus, Sidenius eller de andra på Von Westen beroende skribenterna, utan endast genom Skanke blifvit räddadt från förstörelsen (Qvigstad s. 89).


Bakom dessa många manuskript och relationer om lapparnas hedniska villfarelser finner man således ständigt och öfverallt namnet THOMAS VON WESTEN. Från honom härrör, direkt eller indirekt, nästan hela det material, hvarpå dessa handskrifter blifvit byggda. De bära ett kraftigt vittnesbörd om den märklige mannens outtröttliga verksamhet och utgöra ett äreminne öfver honom, bättre än månget annat. Såsom nedan s. 111 påpekats, är det dock ofta svårt att draga full nytta af hans meddelanden. Särskildt besvärligt är det att bestämma uppgifternas geografiska proveniens. Om den från år 1716 stammande fullmakten och instruktionen kan man visserligen med full säkerhet säga, att dess tyvärr alltför knappa notiser härstamma från Östfinmarken (jfr s. XXXI) men svårare och ofta omöjligt är det att lokalisera de hos Forbus och Sidenius m. fl. förekommande uppgifterna. Sannolikast är det väl dock, att de i hufvudsak härstamma från Helgeland, Lycksele och Åsele lappmarker samt de nordligaste delarna af Jämtland och nuv. Nordre Trondhjems amt.


__________


Då ofvanstående redan var uppsatt, utkom Isaac Olsens märkliga manuskript om lapparnas villfarelser och öfvertro, utgifvet af statsrådet J. Qvigstad som del II af hans »Kildeskrifter til den lappiske Mythologi», Trondhjem 1910. Ännu en värdefull källa för vår kunskap om lapparnas hedendom har därigenom blifvit tillgänglig, och den är så mycket intressantare, som en viktig del af Von Westens kännedom om Finmarkslapparnas mytologi, äfven sådan den framträder i den nedan s. 108 f. publicerade fullmakten, tydligen återgår på Isaac Olsens meddelanden



Fodnoter

  1. s. 175 f.
  2. s. 178 f.
  3. ss. 180 och 188.
  4. s. 179.
  5. s. 174.
  6. Von Düben, »Om Lappland och Lapparne» s. 215.
  7. nedan s. 4.
  8. Swebilius, »Förklaring öfwer Lutheri Lilla Cathechismus». Uppsala 1689.
  9. Jfr de af E. W. Bergman i Historisk Tidskrift 1891 s. 222 ff. utgifna protokollen ang. ransakningarna i de olika lappmarkerna år 1687.
  10. Riksarkivet: Landshöfdingens i Västerbotten skrifvelser till K. M:t. Tryckt hos I. Fellman, »Handlingar och uppsatser angående finska lappmarken och lapparne.» I. s. 327 ff. Helsincfors 1910.
  11. Vahl, »Lapperne og den lapske mission» II s. 7. Jfr äfven von Westen nedan s. 5.
  12. Jfr Skanke, »Epitome Historiæ Missionis Lapponicæ», pars qvarta, s. 43 f., där det heter: »Rangius [pastor i Silbojokk] forrettede alle sine Ministerialia i Lappisk Sprog, som vore missionairs Hr Morten Lund, Hr Rasmus Rachlöw, Kildal, og fleere aldt for temmelig tiid have avangeret at giöre ham efter, döde 1717, et aars tiid efter at Missionen paa denne siide var begyndt.»
  13. Haller: »Svenska kyrkans mission i Lappmarken», s. 22 ff.
  14. Riksarkivet: »Topographica, Lappmarken II». Denna berättelse är delvis tryckt af Fellman, »Handlingar och uppsatser ang. finska Lappmarken» I (Helsingfors 1910) s. 403 ff., dock ej de delar, som åsyftas här eller under III.
  15. Landshöfding: Grundels bref till Kungl. Maj:t, Umeå den 26 april 1727 (Riksarkivet, »Ecclesiastikverket i Lappmarken»); Hammond, »Missionshistorie», s. 844.
  16. Hammond, s. 845.
  17. Se nedan s. 42 f.
  18. Om dessa skrifter jfr äfven Hammond. s. 843 och 533, samt nedan, s. 20 ff.
  19. Prästeståndets bref, memorialier m. m. vid riksd. 1726-27.
  20. Riksregistraturet 1728. Jfr Haller o. a. a. s. 111 ff.
  21. Angående tiden för författandet se Qvigstad, Kildeskrifter, s. 85.
  22. Carl Renmark, son till prosten i Luleå J. A. Renmark († 1755). f. 1723 i Hernösand, stud. i Upsala 1740. mag. i Åbo 1748, Collega Scholæ i Piteå 1756. † 1773 Biberg III s. 185.
  23. Hos von Düben, s. 215, har Sidenius’ bref genom skrif- eller tryckfel fått årtalet 1716. Detta fel har sedan följt med till Bergqvist-Svinonius »Lappland», s. 184.
  24. »Transumt ur Missionarien Jöns Kildahls bref och berättelse». Upsala Universitetsbibliotek, allmänna handskriftsamlingen S. 50, konvolutet Norrland.
  25. Lagus »Åbo Akademis Studentmatrikel» I s. 227. Hülphers »Beskrifning öfver Norrland, Vesterbotten Band I.» Utdrag ur Tunæi herdaminne s. 38 äfvensom Leinberg »Åbo Stifts Herdaminne» II s. 196 not 3 uppgifver honom vara komministerson, likaså Günther »Hernösands Stifts Herdaminne» IV (Upsala Universitetsbibliotek, Westinska handskriftsamlingen 916). I så fall skulle hans fader varit komm. i Uleåborg Johannes F. Henric inskrefs vid Universitetet som Henric Henrici F.
  26. Enligt uppgift i sin ansökan till Limingo (se nedan) redan detta är ordinarie. Jfr Cavalin »Lunds Stifts Herdaminne» V s. 406.
  27. Fullmakten dat. Rawitsch d. 7 juni 1705. Riksarkivet: Acta Ecclesiastica, Hernösands Stift, Neder-Torneå Socken.
  28. Riksarkivet: Acta Ecclesiastica. Hernösands Stift. Neder-Torneå Socken.
  29. En dylik handbok var t. ex. Franciscus Pomey Pantheum mythicum, seu fabulosa deorum historia 1659, sedermera omtryckt i många upplagor. Den är indelad i sex afdelningar: De Diis Cælestibus; De Diis Terrestribus; De Diis Marinis; De Diis Inferis; De Diis Minoribus ac Miscellaneis; De Diis Adscriptitiis, seu Indigetibus, och i dess Ingressus påpekas särskildt, att i densamma användes en annan indelning af gudarna än tredelningen i Dii majorum gentium, Dii minorum gentium och en tredje klass, omfattande importerade gudar m. m. »Alia hîc, commodiorque, Deorum divisio facta est, quam sequemur & nos» (cit. efter en upplaga, tryckt i Frankfurt 1701). Hvarifrån Pomey närmast tagit denna väsentligen horisontella indelning har af brist på bibliografiskt material ej kunnat afgöras.

HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.