Eddas naturhistoria - Åkerbruk

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Johan Gustaf Hjalmar Kinberg

Eddas naturhistoria

4. Åkerbruk och Vegetabiliers användning

Åkerbruk och Vegetabiliers användning finnas nägra uppgifter, de flesta rörande dryckesvaror.

Rekonstruktion af vikingegård, Stöng, Island)

Om åkerbruk i allmänhet lärer Hávamál:

Tidigt sådd åker

ej man lite på,

ej på unge sonen!

väder åkern

styr, vett sonen,

visst ovissa båda, (Háv. 89).

Hávamál lärer:

Mycket ej skall du en man gifva, ofta köpes lof för litet; för half kaka och en dryck af hornet fick jag mig förtrogne.

Mikit eitt skala manni gefa, opt kaupir sér í litlu lof; með hálfum hleif ok með höllu keri fékk ek mér félaga. (Háv. 52).

Rig gaf sin son Jarl, utom annat, jordegendom,

bjöd honom ega odalmark, af ålder odlad.

þann bað hann eignask óðalvöllu, aldnar bygðir. (Rig. 37).

Han rådde ensam öfver 18 gårdar, átján búum, och många klenoder. (Rig. 39).

Helge iklädde sig en trälkvinnas drägt och gick att mala säd, gekk at mala, för att undvika efterspaning; trälkvinnorna hade således till åliggande att mala säd. (Helg. Hund. II, pros. 1—2).

Då sade Blind

den arglistige:

Så pigga ögon

hos Hagals piga:

är ej af träls ätt

hon som vid kvarn står;

stenar remna, . . . (Helg. Hund. II, 2).

Nu har hårda ödet

höfding träffat,

då konung skall

kornet mala;

heldre höfdes

dessa händer

svärdets fäste

än kvarn svänga. (Helg. Hund. II, 3).

Egentligen vefven på qvarnen: möndultré.

Hagal svarade och kvad:

Litet under om

trumman låter,

då konungs mö

kvarnen vefvar;

syster är hon begges,

Sigars och Högnes,

ty har så skarpa ögon

Ylfinga mön. (Helg. Hund. II, 4).

Jättarna odlade säd: halm, strå, strá, omtalas. Då Trym väntade Fröja hem såsom sin brud, sade han:

Stån upp, jättar!

och halmströn bänkar,

nu föres mig

Fröja till brud,

Njärda-dottern

ifrån Noatun. (þrym. 23).

Det står här, att bänkarna skulle beströs med halm, ehuru det annars icke var bänkarna utan golfvet, som ströddes med halm.

Å fjell eller fjärd,

om du fara ämnar,

stadig mat du medföre. (Háv. 116).

Nio dygns fasta omtalas.

Ej erhöll jag ett bröd eller dryck af horn.

Við hleifi mik seldu né við hornigi. (Háv. 139).

Då tog Edda tjock kaka både tung och fast, tät af sådor.

Þá tók Edda ökkvinn leif þungan ok þykkan, þrunginn sáðum. (Ríg. 4).

Codex Wormianus har okvinnleif sammanskrifvet, hvaraf man skulle kunna förmoda, att dermed menats ett särskildt slags bakverk.

Efter verldens pånyttfödelse:

skola osådda åkrar växa.

Munu ósánir akrar vaxa. (Völusp. 68).

Drycker

Nordisk drikkehorn fra 900-tallet. Sølvbeslag med ornamentik i Jellingstil, (Maastricht, Holland)

Mjöd dricker Mime

hvarje morgon

af pant valfaders,

veten I det eller hur? (Völusp. 24).

För Odins mottagande hade tillrustningar hos Hel blifvit gjorda. På hans fråga svarade Vala:

Här åt Balder brygdt står mjödet, skira drycken, täckt af skölden.

Hér stendr Baldri of brugginn mjöðr, skírar veigar, liggr skjöldr yfir. (Vegt. 7).

Tryms gästabud för sin förmenta brud Fröja börjades med öl:

Tidigt på kvällen

dit kommo jättar,

och för dem blef

öl fram buret. (þrym. 25).

Då i urtiden gudarna hade gästabud hos Öge, sade Tor till honom:

Åt Åsar brygg du ofta öl!

þú skalt ásum opt sumbl göra. (Hým. 2).

Sumbl är dryck, öl, äfven gästabud. Här synes 'öl' vara mest lämplig öfversättning, då kvädet just handlar om ölkitteln, och Öge

bad Sifs man kitteln

till sig föra:

då jag mycket öl

eder brygger. (Hým. 3).

Ty hade anförtrott kitteln åt sin bror Tor:

Bor öster om

Elivågor

mångvis Hyme

vid himlens ända;

fader, modig,

min har kittel,

härlig panna,

väl hel mil djup. (Hým. 5).

Hundvíss: hundrafaldt vis. Ordet tyckes, genom sin ljudlikhet med hund, fött en dålig betydelse.

Tor frågade då:

Vet du, om vi få

det kokkärlet? (Hým. 6).

Då Ty, som medföljde Tor, kom till sin mormor, som hade 900 tjenare, säger sagan:

Sonson fann sin

mormor så led,

hade hufvud

nio hundra;

en annan gick

prydd med guld in,

var blond, och öl

bar åt ättling. (Hým. 8).

Hymes hustru höljde Tor och Ty med kitteln för att dölja dem för Hyme. Men (Hým. 9).

Stolpen bräckes

för jättens blick,

men ryggåsen

ramlar i tu. (Hym. 12).

Åtta kittlar

föllo från bjelken;

höll blott en,

hårdsmidd kittel. (Hým. 13).

Hymes ölkittel, ölkjól, nådde ned på marken med ringarna, då Tor tog den på hufvudet:

men på hälar

ringar hacka. (Hým. 34).

Uttröttad kom till gudars ting, hade kitteln, som Hyme egde; men gudar månde hos Öge dricka godt öl vid etterorms dödstid.

þróttöflugr kom á þing goða, ok hafdi hver þanns Hýmir átti; en véar hverjan vel skulu drekka öldr at Œgis eitrorm-meiði. (Hym. 39).

Etterormens dödstid: vintern.

Loketrätan, Lokasenna, kallas äfven Öges dryckeslag, Œgisdrekka. Öge tillredde nemligen åt Åsarna öl, hafði búit ásum öl.

Ölet bars fram af sig sjelf, sjálft barsk þar öl. Lok. Inledn.

Då gudarna berömde Öges tjenare, harmade det Loke, så att han dödade en af dem, hvaröfver gudarna blefvo vreda och drefvo Loke till skogs, til skógar, men gingo sjelfva att dricka, en þeir föru at drekka.

Vid ölet språkade gudarna och ej alltid, enligt sagorna, på det finaste sätt. I ett sådant samtal framhåller Loke gudarnas svaga sidor. Han frågade en tjenare, hvarom gudarna talade.

Säg det du, Elde!

förr än du ett enda

fjät mera går framåt:

hvad här inne hafva

för öl-talan

segrarnes söner. (Lok. 1).

Loke sade, innan han gick in till Öges gästabud:

In skall jag gå

Öges salar i

att öllaget se;

hån och oro

för jag Åsasöner,

och blandar dem så men i mjöd. (Lok. 3).

Och då han kom in, kvad han:

Törstig kom

hit till salen jag,

Lopt, den långa väg:

Åsar att bedja,

att en mig gåfve

en klunk af klart mjöd. (Lok. 6).

Hvi tigen I så

tvärt, gudar!

att I ej kunnen tala?

mig sitt och ståplats

i samkvämet väljen,

eller hafven mig hädan! (Lok. 7).

Då Brage nekade honom detta, sade Loke:

Mins du, Odin!

när vi i urtiden

blandade blod samman:

ölet dricka

du jemt skulle afstå,

om ej oss båda det blef buret. (Lok. 9).

Då Byggve, Frös tjenare, gaf sig in i trätan med Loke, och då denne frågade, hvem han var, svarade Byggve:

Byggve jag heter,

men mig hurtig kalla

gudar och menskor;

så är jag här hedrad,

att Ropts söner dricka

alla öl samman. (Lok. 45).

Då Loke utfor i smädelser mot gudarna, sade Heimdall:

Full är du, Lokel

så att du är från vettet,

hvi lugnas du ej Loke?

Dryckenskap vållar

hvarje menska,

att hon ej vet hvad hon talar. (Lok. 47).

Då gick Sif fram och skänkte åt Loke mjöd i bägaren och sade: Hell vare dig, Loke! nu, fatte du bägarn, full af forntids mjöd! henne (Skade) du ensam låte bland Åsars söner för skam fredad vara.

þá gekk Sif fram ok byrlaði Loka í hrímkalki mjöð ok mælti: Heill ver þú nú, Loki! ok tak vid hrímkalki fullum forns mjaðar! heldr þú hana eina látir með ása sonum vammalausa vera. (Lok. 53).

Loke sade:

Ensam du vore, om du så vore, glad och god mot make.

Ein þú værir, ef þú svá værir, vör ok gröm at veri. (Lok. 54).

Loketrätan slutar med Lokes förbannelse öfver Öge:

Öl har du bryggt, Öge! men du aldrig skall mera gille göra; med allt ditt gods, som här inne är, skola lågor leka och bränna dig å baken.

Öl görðir þú, Œgir! en þú aldri munt siðan sumbl um göra; eiga þin öll, er hér inni er, — leiki yfir logi, ok brenni þér á baki! (Lok. 65).

Då Skirne kom till Gymes gård, sade Gerd:

In bed du honom gå uti vår sal och dricka af mustigt mjöd!

Inn bið þú hann ganga i okkarn sal ok drekka inn mæra mjöd! (Skírn. 16).

Men då Gerd svarat nej i till frieriet, och Skirne uttalat förbannelser, sade Gerd:

Hell dig nu hellre, sven! och höj skummande kalk, full af forntids mjöd!

Heill verðu nú heldr, sveinn! ok tak við hrimkalki fullum forns mjaðar! (Skirn. 37).

Horn nämnes i stället för öl eller mjöd:

Agnar gick till Grimne och gaf honom ett fullt horn att dricka. Grimne drack deraf och kvad. . .

Agnarr gekk at Grímni ok gaf hánum horn fullt at drekka. Grímnir drakk af. (Grimn. Inledn. 56).

Hell dig, du Agnar! oskadd dig bjuder Veraty vara; för en dryck du skall nog aldrig med bättre lön lönas.

Heill skaltu, Agnarr! alls þik heilan biðr Veratýr vera; eins drykkjar þú skalt aldregi betri gjöld um geta. (Grimn. 3).

Odin och Sága, Saga, dricka med glädje till evig tid ur guldkärl; om det är öl eller vin, nämnes ej här. (Grimn. 7).

Odin undervisar Agnar i gudaläran; det heter om gudarnas boningar:

Den åttonde är Himmelsberg,

och der Heimdall

säges helgedom hålla;

der gudars vakt

dricker i fridens hus

glad sitt goda mjöd. (Grimn. 13).

Rist och Mist,

vill jag, till mig horn bära.

Dessutom uppräknas flera, som bära öl åt enherjarne. (Grimn. 36).

Odin sade:

Du, Geirröd! drucken

är, du druckit mycket,

mycket har du mistat,

då du hjelp af mig mistat,

alla enherjars

och Odins ynnest. (Grimn. 61).

Tor frågade Allvis:

hvad heter det öl,

som menskors barn dricka,

i hvarje verld? (Alvíssm. 34).

Allvis svarade:

Öl nämns det hos menskor, men hos Åsar bier, vaner kalla't vätska, men jättar klar vört, och de döde mjöd, Suttungs söner kalla't dryck.

Öl heitir með mönnum, en með ásum bjórr, kalla veig vanir, hreina lög jótnar, en í helju mjöð, kalla sumbl Suttungs synir. (Alvíssm. 35).

Veig var en dyrbar dryck, möjligtvis vin.

Hávamál lärer:

Bättre börda bär man ej på vägen, än mannavett mycket; sämre matsäck såg man ej till resan än ruset utaf öl.

Byrði betri berrat maðr brautu at en sé mannvit mikit; vegnest verra vegra hann velli at, en sé ofdrykkja öls. (Háv. 11).

Ej är så godt,

som det säges,

öl för menskobarn;

ju mindre vet man,

dess mer man drack,

hvart vett tog vägen. (Háv. 12).

Glömskans häger heter

han, som öfver ölrus sitter,

han stjäl mannens minne;

den fogelns fjädrar

mig fjettrat ock

uti Gunnlöds gård. (Háv. 13).

Full jag vardt,

vardt öfverfull

hos den vise Fjalar;

men lag är bäst,

då man kan hem

komma rätt redig. (Háv. 14).

En narr gapar,

till gille kommen,

mumlar eller stilla sitter;

allt är godt,

om han fått dricka;

öppet är då hans sinne. (Háv. 17).

Håll ej på hornet,

men höfviskt du mjöd dricke,

tala väl eller tig!

Okynnig du

för ingen synes,

för det du går snart hem att sofva. (Háv. 19).

En glupsk man,

som ej har vett,

äter sig ohelsa;

ofta skämt drar

i ett ståtligt lag

öfver löjlig man magen. (Háv. 20).

Djuren det känna,

när de hem skola,

och de gå då från gräset;

men ovis man

känner aldrig

sin mages mått. — (Jemf. p. 70. Háv. 21).

Mycket för tidigt

kom jag till många ställen,

men somligstäds för sent;

öl var drucket,

somt var ej färdigt:

sällan kom en led lägligt. (Háv. 66).

Man skulle vara försigtig uti beröm, så ock med öl, och först rosa

öl, som drucket är.

öl er drukkit er. (Háv. 81).

Det skulle drickas, sedan brasan blifvit tänd:

Vid eld öl du dricke.

Við eld skal öl drekka. (Háv. 83) .

Gunnlöd gaf åt Odin

en dryck af dyra mjödet . . .

drykk ins dýra mjaðar . . . (Háv. 105).

men

Suttung, på mjöd sviken, han lemnat och Gunnlöd, som grät.

Suttung svikinn han lét sumbli frá ok grætta Gunnlöðu. (Háv. 110).

Häraf synes som om sumbl vore det samma som dýrr mjöðr.

Sedan Odin lärt några kraftiga sånger, heter det:

och jag fick en dryck af dyra mjödet, öst ur Odröre.

ok ek drykk of gat ins dýra mjaðar ausinn Óðreri. (Háv. 140).

Óðrerir (Óðreyrir) är kärlet, hvarur skalderna hemta ingifvelser.

Var med öl mest varsam och med annans hustru!

Ver þú við öl varastr ok við annars konu! (Háv. 131).

Hvems öl du dricker, välj åt dig af jord kraftig! ty jorden hjelper ölrus, men eld mot sjukdom, ek mot förstoppning, ax mot hvar trolldom, . . . örter mot särskador . . .

Hvars þú öl drekkr, kjös þú þér jarðar megin! þviat jörð tekr við öldri, en eldr við sóttum, eik við abbindi, ax við fjölkyngi . . . beiti við bitsóttum . . . (Háv. 137).

Om Rigs besök heter det:

Mannen täljde

träd till väfbom

hustrun spann och väfde. (Rig. 16).

I en förnämare familj förfärdigade husbonden vapen,

och snodde sträng, krökte båge och skaftade pilar.

ok sneri streng, álm of bendi örvar skepti. (Rig. 28).

Husmodren skötte om sitt linne, lade å bordet

märkt duk, hvit, af lin.

merktan dúk, hvitan af hörvi. (Rig. 31).

och bjöd Rig

på kakor tunna, hvita af hvete,

hleifa þunna, hvita af hveiti, (Rig. 31).

med mera, och

vin var i kannan.

vin var i könnu. (Rig. 32).

Sonen, som föddes efter Rigs besök, kallades Jarl.

Fröja kvad till Hyndla efter hennes berättelse:

Bär du minnes-öl åt min galt, så han mins alla ord att täjla detta talet, om trenne morgnar, då han med Anganty om ätter talar.

Ber þú minnis öl minum geltil svá hann öll muni orð at tina þessar rœðu á þriðja morni, þá er þeir Angantýr settir rekja. (Hyndl. 44).

Men Hyndla sade . . .

bär du åt Ottar öl till handa; etterblandadt må det ondt bringa.

ber þú Óttari bjór at hendi eitri blandinn mjök illu heilli! (Hyndl. 47).

Fröja svarade:

han skall dricka dyra drycken; jag ber alla gudar hjelpa Ottar.

hann skal drekka dýrar veigar, bið ek Óttari öll goð duga. (Hyndl. 48).

Völund gaf Bödvild öl:

Bjöd han henne ölet,

ty bakslug man han var,

så att hon i sätet

satt och somna'. (Völund. 28).

Högnes dotter sade till kungen:

Tycks mig, att vi ega andra syslor, än med ringbrytarn öl att dricka.

Hygg ek, at vér eigim aðrar sýslur, en með baugbrota björ at drekka. (Helg. Hund. I, 18).

Helge sade till Sigrun:

Vi skola dricka dyra mjödet fast vi mistat lifsglädje och land.

Vel skulum drekka dýrar veigar, þótt mist hafim munar ok landa. (Helg. Hund. II, 46).

Vid Gunnars graföl bar Borghild fram öl, som var grumligt af etter (gift). Sigmund var härdad, så ettret icke skadade honom, hvarken ut- eller invärtes, och hans söner tålte det äfven utvändigt. Men då Sinfjötle druckit deraf, dog han strax. (Sinfjötl).

Om Segerdrifva och Sigurd säges, ibland annat, följande:

Hon tog då ett horn, fullt af mjöd, och gaf honom minnesdryck.

Hon tók þá horn fullt mjaðar ok gaf hánum minnisveig. (Sigrdr. 9—10).

Öl jag dig för,

envigs apel!

med kraft enadt

och mycken ära;

fullt med liflig sång

och lyckoord,

goda trollord

och glädjerunor. (Sigrdr. 10).

Envigs apel, brynþings apaldr; Sigurd liknas vid ett äppleträd, håller möte iklädd brynja.

Ölrunor skall du kunna,

om du vill för annans

hustru vara trygg, sjelf trogen:

å hornet skall du rista,

äfven på handryggen

och rista å nageln Nöd. (Sigrdr. 12).

Fyldt horn signa,

se upp vid fara,

och lägga lök i drycken;

då jag det vet,

att du får aldrig

men-blandadt mjöd. (Sigrdr. 13).

De runor, som Odin lärt af Mimes hufvud, skulle ristas på hvarjehanda föremål, och dermed borde förfaras på följande sätt:

Alla blefvo afskafha,

som inristade blifvit,

och häfda i det helga mjöd

och sända å vida vägar:

äro hos Åsar,

äro hos alfer,

några hos visa vaner,

några egas af menskor. (Sigrdr. 23).

De äro bokrunor,

de äro hjelprunor

och alla ölrunor,

kostbara kraftrunor,

för den, som dem kan reda

och förvara

till sin egen helsa.

Njut det du lärt,

tills gudar förgås. (Sigrdr. 24).

Ibland Segerdrifvas råd må påpekas:

Mitt sjette råd är detta,

då vid öl-lag flyga

vrånga ord bland män:

ej med druckna

kämpar kom i delo;

vinet stjäl mångens vett. (Sigrdr. 34).

Trätor och öl

har för trätobroder

mången varit till men:

för en till bane,

annan till olycksfrö;

mycket vållar männer sorg. (Sigrdr. 35).

Sedan Sigurd blifvit sårad, heter det:

Fram på kvällen

friskt var drucket,

och godt vardt glammadt. (Brot Sig. 12).

I öl blandades stundom hvarjehanda för att förtaga minnet af en bitter tilldragelse. En sådan dryck erhöll Gudrun.

Förde mig Grimhild kalk att dricka, sval och smärtsam, ej jag sorgen mindes: deri fick blandas jord förtrollad, svalt sjövatten, och soningsvätska.

Fœrði mér Grimhildr full at drekka svalt ok sárlikt, né ek sakar mundak: þat var um aukit jarðar magni, svalköldum sœ ok sonardreyra. (Gudr.II,21).

Voro å hornet mång slags runor ristna och röda, reda't jag ej kunde: lång ljungfisk Haddingjalands, ax oskuret, djurs inelfvor.

Váru í horni hvers kyns stafir ristnir ok roðnir, ráða ek ne máttak: lyngfiskr langr lands Haddingja, ax óskorit, innleið dýra. (Guðr. II, 22).

Var i det ölet mångt ondt samladt: blom all skogens och ollon brända, dagg från äril, offers inelfvor, kokt svinlefver, i ty hon sorgen döfvar.

Váru þeim bjóri böl mörg saman: urt alls viðar ok akarn brunnin umdögg arins, iðrar blótnar, svíns lifr soðin, þviat hon sakar deyfði. (Guðr. II, 23).

Sen jag det fått, då glömde jag all furstens ofärd i saln.

En þá gleymdak, er getit hafðak, öll jöfurs örlög i sal. (Guðr. II, 24).

Röda runor: rödmålade. Ljungfisk, lyngfiskr, är orm.

Knefrud kom till Gjukes och Gunnars salar och till

bänkar omkring äriln

och till ölet ädla. (Atl. 1).

Drukko der stormännen

— de dolske tego —

vin i vapensal,

frukta Huners vrede. (Atl. 2).

Vin var den dyrbaraste drycken:

Vi skola vin dricka,

drycken mest dyra. (Atl. 11).

På ett annat ställe heter det:

Stå upp! och gif oss att dricka af stora kärl godtvin, ty hända kan, att det blifver det sista gillet.

Statt upp! ok gef oss at drekka af stórum kerum gott vin, þviat vera má, at sjá sé várin siðarsta veizla. (Völs. Fasc. I, 21. BUGGE p. 284).

Atle drack öl, men äfven vin: (Atl. 37).

Men der drack Atle, . . . vin i vapensaln.

En þar drakk Atli, . . . vin í valhöllu. (Atl. 15).

Då män syntes utanför Jörmunreks borg,

då log Jörmunrek,

drog i sina mustascher,

redde sig till svärdsgny,

svor öfver vinet:

skok han sitt bruna

hår, såg å sköld hvita,

och han lät gullkärlet

i sin hand skaka. (Hamd. 22).

Äfven barnen fingo öl. Sedan Gudrun dödat sina barn, sade hon till deras fader, Atle:

Ej kallar du mera till dina knän Erp och Eitel öl-glada två: ser ej mera dem sitta midt emot, gull skifta, spjuten skafta, manar klippa eller häst köra.

Kallara þú siðan til knjá þinna Erp né Eitil, ölreifa tvá: séra þú siðan i seti miðju gulls miðlendr geira skepta, manar meita né mara keyra. (Atl. 40).

Då Atles bud kom till Gunnar och Högne,

öl-glädje blef det.

ölværir urðu. (Atl. grœnl. 5).

Bjödo mjöd möar med mycken godhet ur hornen många, tills man mycket druckit.

Báru mjöð mærar, margs var alls beini, fór þar fjöld horna, unz þótti fulldrukkit. (Atl. grœnl. 8).

 

Då Gudrun dödat sina söner, gaf hon deras blod och hjertan åt Atle och kvad:

Dina söner mist har du, hvilket du sist ville, . . . jag gjort dig dryck sällsam, blandat in blod deras; jag tog deras hjertan och på tenen stekte, gaf dig dem sedan, sade, att kalf det var.

Maga hefir þú þinna mist, sem þú sízt skyldir, . . . drýgðak þér svá drykkju, dreyra blétt ek þeirra: tók ek þeirra hjörtu ok á teini steiktak, seldak þér siðan, sagðak, at kálfs væri. (Atl. grœnl. 82).

Du det ensam vållat, rätten icke lemnat, tuggade ifrigt med dina oxlar.

Einn þú því ollir, ekki réttu leifa, töggtu tiðliga, trúðir vel jöxlum. (Atl. grœnl). 83.

Atle svarade:

Grym var du, Gudrun! då du kunde så göra, och tog dina barns blod att blanda med min dryck.

Grímm vartu, Guðrún! er þú gera svá máttir, barna þinna blóði at blanda mér drykkju. (Atl. grœnl. 84).

Hos Jörmunrek tillgick muntert.

Glam var i salen, männen öldruckna.

Glaumr var i höllu, halir ölreifir. (Hamd. 20).

Men sedan fiendens besök inträffat:

gny vardt i kammarn, i kras gå ölkärl.

styrr varð i ranni, stukku ölskálir. (Hamd. 24).

Vin

Men af vin endast

vapenprydd

Odin evigt lefver. (Grimn. 19).

Rig blef bjuden på vin. Vin var i könnu. (Rig. 32).

Runor skulle ristas:

i vin och i vört.

í vini ok í virtri. (Sigrdr. 22).