Eddas naturhistoria - Däggdjur

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Johan Gustaf Hjalmar Kinberg

Eddas naturhistoria

5. Däggdjur

Apa, Api.

Apa

Med tillnamnet ósviðr, ovis, nämnes på ett ställe. Verbet apa, dåra, bedåra, användes äfven i Eddas sånger. Se här nedan under insekter; på sistnämnda ställe i sitt sammanhang. Háv. 75. Grimn. 34. Sólarlj. 84).

Det är mer än troligt, att man kände till, att apor funnos. I den fornnordiska litteraturen, fastän icke i Sämunds Edda, begagnas ordet i sammansättningar såsom apaligr: aplik, apaskapr: apnatur.

Ordet begagnas i Grímnismál: hvar ovis apa i stället för menniska.

Katt, Köttr, Felis domestica L.

Katt

Högne hade lofvat sin dotter åt Granmars son Hödbrodd, fastän flickan sade sig hafva

kallat Hödbrodd, för kung så dådlös som kattans son.

Höðbrodd kveðinn konung óneisan sem kattar son. (Helge Hund. I, 19).

I andra skrifter omnämnas kattar-skinn och katt- belgr: kattskinn, kattskinns glófi: kattskins handske.

Varg, Úlfr, Gandr, Vitnir, Canis lupus L.

Varg

Heid den visa valan: . . .

vargar hon tämde.

vitti hon ganda. (Völusp. 1).

Vid verldens undergång:

när Odin far att med ulf strida.

er Óðinn ferr við úlf vega. (Völuep. 57).

Loke kallades vargens fader. Då Loke bad att få sitta i gudarnes lag, sade Odin:

Res dig då, Vidar! och låt ulfs fader sitta i samkväm! så oss Loke ej kväder lastfullt tal här i Öges sal.

Rístu þá, Viðarr! ok lát úlfs föður sitja sumbli at! síðr oss Loki kveði lastastöfum Œgis höllu í. (Lok. 10).

Då stod Vidar upp och skänkte i åt Loke; men sedan han druckit, kvad han till Åsarna:

Þá stóð Viðarr opp ok skenkti Loka; en áðr hann drykki, kvaddi hann ásuna:

Hell er, Åsar, hell er, Åsynjor och alla heliga gudar! . . .

Heilir æsir, heilar ásynjur ok öll ginnheilug goð! . . . (Lok. 11).

Då Loke hånade Ty, derför att Fenrisulfven slukat hans hand, sade Ty till Loke:

En hand har jag mist, men du din heder; ondt är bådas sorg; ulf har ej heller godt, när han i bojor skall vänta verldens slut.

Handar em ek vanr, en þú hróðrs-vitnis, böl er beggja þrá; úlfgi hefir ok vel, er i böndum skal biða ragnarökkrs. (Lok. 39).

Úlfr, Fenrisulfven, Lokes son.

Ulf sé ek liggja årösi fyr, unz rjufask regin;

pvi mundu na?st, nema pu nu pegir, bundinn, bölvasmiörl

Lok. 41.

Frö kvad:

Ulf ser jag ligga för åns utlopp, tills gudar förgås; vid honom snart, vill du ej nu tiga, du binds, smädesmed!

Úlf sé ek liggja árósi fyr, unz rjúfask regin; þvi mundu næst, nema þú nú þegir, bundinn, bölvasmiðr! (Lok. 41).

Under Loketrätan sade Loke till Tor:

Jordens son

har nu hit in kommit,

hvi skryter du så, Tor?

du vågar det dock icke,

när du skall mot ulf strida

och han sväljer hela Odin. (Lok. 58).

Lokes andre son, Narfve, blef en varg, varð at vargi. (Lok. slutord).

Då Tor sade, att han påä Läsö dödat berserkars hustrur, menade Hårbard, att det var skamligt att strida mot kvinnor, men Tor svarade:

Varginnor de voro, knappt kvinnoväsen: slogo sönder mitt skepp, hvilket sjelf jag stöttat, hötte mig med jernspett men skrämde Tjalfe.

Vargynjur þat váru, en varla konur: skeldu skip mitt, er ek skorðat hafðak, œgðu mér járnlurki, en eltu Þjálfa. (Hárb. 39).

Tor sade till Hårbard:

Värre än ulf tror jag, du ulfva skulle, om du fick af hammarn hugg.

Úlfi hæra hygg ek þik œpa munu, ef þú hlýtr af hamðri högg. (Hárb. 47).

Odin frågade Vaftrudne:

Hvad sker Odin till aldra sist, då gudarna gå under?

Hvat verðr Óðni at aldrlagi, þá er um rjúfask regin? (Vafþr. 52)

Vaftrudne svarade:

Ulf glupa må Allfader, honom Vidar hämnar: kalla käftar han klyfva skall i ulfvastriden.

Úlfr gleypa mun Aldaföðr, þess mun Viðarr reka: kalda kjapta hann klyfja mun vitnis vígi at. (Vafþr. 53).

Valhall kännes igen, enligt Odins utsago, ibland annat, derpå att

Varg hänger

vester om dörrn. (Grimn. 10).

Odin kvad äfven om sina ulfvar:

Gere och Freke

föder stridsvan

fräjdad Härfader;

men af vin blott

välväpnad

Odin evigt lefver. (Grimn. 19).

Om Valhall och striden mot Fenrisulfven säger han:

Femhundra dörrar

och fyrtio dertill

finnas, som jag vet, uti Valhall;

åtta hundra enherjar

åt gången gå ur hvarje dörr,

då de fara att strida emot vargen. (Grímn. 23).

Odin lärer:

Skall nämns den ulf, som åtföljer den skimrande guden till skyddande skog; en annan, Hate, han är Rodvitnes son, som löper före klara himlabruden.

Sköll heitir úlfr, er fylgir inu skírleita goði til varna viðar; en annarr Hati, hann er Hróðvitnis sonr, sá skal fyr heiða brúði himins. (Grimn. 39).

Den skimrande guden, klara himlabruden: solen.

Hávamál lärer:

Stig upp tidigt,

vill du andras gods

eller ock lif ega:

sällan liggande ulf

ett lår får,

ej somnad man seger. (Háv. 58).

Vidare heter det, att man ej skulle fästa lit till

gapande ulfven.

gínanda úlfi. (Háv. 85).

Loke Ulf födde

med Angerboda. (Hyndl. 39)

Hyndla sjöng:

blott se nu framåt längre, men Odin månde ulf möta.

fáir sjá nú fram um lengra, en Óðinn mun úlfi mœta. (Hyndl. 43).

Hedin var hemma hos sin fader Hjörvard, konung i Norge, Noregr. Hedin for en julafton ensam hem från skogen, ór skógi, och mötte en trollkvinna; hon red på en varg och hade ormar till tömmar, sú reið vargi ok hafði orma at taumum. (Helg. Hjörv. Pros. 31—32).

En trollkvinna på Sigarsvallar i Norge red julafton på en varg.

Red pä vargen, då det mörkt var, en kvinna. . . på Sigarsvallar.

Reið á vargi, er rökkvit var, fljód eitt. . . á Sigarsvöllum. (Helg. Hjörv. 37).

Om samma händelse säges vidare:

. . . då han såg kvinnan rida på vargen, sá konuna riða varginum. (Helg. Hjörv. Pros. 37—38).

Krigaren är vargens vän, varga vinr, som skaffar honom byte. (Helg. Hund. I, 6).

Vidres hundar as vädra kring oss.

fara Viðris grey valgjörn um ey. (Helg. Hund. I, 13).

Vidres hundar äro Odins vargar, Gere och Freke.

Ulfidet var stridsfältet.

Tidigt sporde från ulfidet. . .

Frá árliga ór úlfiði. . . (Helg. Hund. I, 17).

Gudmund säger till Sinfjötle, då denne blifvit förvandlad till varg:

Du har ätit ulfvars föda.

þú hefir etnar álfa krásir. (Helg. Hund. I, 38).

Sinfjötle svarade:

På Sagas näs nio barn fingo vi, blott ulfvar, deras far är jag ensam.

Niu áttu vit á nesi Ságu úlfa alna, ek var einn faðir þeirra. (Helg. Hund. I, 41).

Gudmund svarade:

Ej var du fader fenrisulfvars, äldste af dem! så vidt jag minnes: sen dig gillat framför Gnipalund tursamöar å Torsnäs. . .

Faðir varattu fenrisúlfa öllum ellri, svá at ek muna: síz þik geldu fyr Gnípalundi þursameyjar á þórsnesi. . . (Helg. Hund. I, 42).

Gilla: gälla, snöpa.

Vidare heter det: . . .

vid vargtjut van i skogar ute.

vargljóðum vanr á viðum úti. (Helg. Hund I, 43).

Och på ett annat ställe:

ulfven ätit af korpens föda.

át hálu skær af hugins barri. (Helg. Hund. I, 58).

Helge liknar sig sjelf vid en grå ulf.

I grå ulf haden gripit, honom för Hamal höll konung Hunding.

er úlf grán inni höfduð, þar er Hamal hugði Hundingr konungr. (Helg. Hund. II, 1).

Helge liknas äfven på ett annat ställe vid ulfven. Ulf betyder stundom fogelfri. (Helg. Hund. Il, 37).

Jfr. uttrycket vargr i véum, 'varg i veum'.

Det vare dig hämd

för Helges död,

att du varder varg

ute i skogen,

utan gods och

hvarje gamman,

saknande mat,

om du ej åteln söker. (Helg. Hund. II, 33).

Reidmar uppmanade sin dotter Lyngheid att föda en dotter ulfhågad, úlfhuguð. (Sigurd. Fafn. II, 11).

Regin kallade Sigmunds son, Sigurd, den fräcka ulfven, frekr úlfr. (Sigurd. Fafn. II, 13).

Enligt Nibelungenlied fick Guttorm vargkött att äta för att kunna begå mordet å Sigurd.

Sigurd låg efter döden alldeles

gifven åt ulfvar. . . vargar tjuta om man din egen.

of gefinn úlfum. . . vargar þjóta um veri þínum. (Gudr. II, 7).

Gudrun gick att uppsöka, hvad vargen lemnat, varga leifar. (Gudr. II, 10).

Och hon sjunger:

Ulfvar synts mig

mycket bättre,

om de låtit mig

lifvet mista. (Gudr. II, 11).

Vargen kallas på ett ställe likbest, hrægifr. (Gudr. II, 29).

På Gunnars fråga angående inbjudningen till Atles gästabud svarade Högne:

Hvad tror du bruden bådat,

då hon åt oss ring sände,

omgifven af vargahår?

jag tror, att hon varna ville;

hår af vargen fann jag

fästadt i röda ringen:

ulfsväg för visso

oss väntar att rida. (Atl. 8).

Ulfvar skola ega

Nifiunga-arfvet,

gamla grånande,

om Gunnar doge.

Glaumvör drömde om Gunnar:

Blodigt såg jag svärdet

draget ur din brynja,

— svårt är sådan dröm

för nödstäld man säga: —

spjut jag instucket

genom din midja såg,

och tjöto ulfvar

vid spjutets ändar. (Atl. grœnl. 24)

Gunnar uttydde drömmen:

Hundar der springa:

börja starkt skälla;

sä bådar hundskall

spjutens flygt ofta. (Pag. 62. Atl. grœnl. 25)

Galgar benämndes vargtré vindköld, vindkalla vargträd. Tranans läte hördes der. (Hamd. 19).

HOLZMANN påpekar vid detta ställe, att korset blifvit kalladt waragtreo, vargträ. — Jemf. under Trana.

Hamde kvad:

Icke tror jag oss vara af ulfvaart, att vi skola skada hvarandra, nornors hundar, de högst glupska, lika, i öknen födde.

Ekki hygg ek okkr vera úlfa dœmi, at vit mynim sjálfir um sakask, sem grey norna, þau er gráðug eru i auðn um alin. (Hamd. 30).

Vargen kunde vara ett godt järtecken:

Det är det tredje:

om du tjuta hörer

ulf under askgren;

lycka unnas

dig öfver hjelmprydde,

om du ser ulf framför fara. (Sig. Fáfn. Il, 22).

En nötväcka, i väntan på att Sigurd skulle döda Regin, sjöng:

Ulfvar jag väntar, der jag hans öra ser.

Þar er mér úlfs ván, er ek eyru sék. (Fáfn. 35).

Det är: ulfven hoppas på föda, blott Sigurd visar sig.

På ulfvens klor, á úlfs klóm, skulle runor ristas. (Sigrdr. 21).

Segerdrifva sade till Sigurd:

Arm är löftesvarg.

armr er vára vargr. (Sigrdr. 28).

Det är: uselt är löftesbrott.

Sonen hämnas gerna, äfven om han tagit mansbot för dödad fader eller slägtinge. Han kallas vargdropi. (Sigrdr. 40).

En ulf syns hos den unge, fast han med guld är godtgjord.

Ulfr er i ungum syni, þó sé hann gulli gladdr. (Sigrdr. 40).

Kött af varg och orm skänkte mod och vildhet.

Några ulf skuro,

några orm stekte,

några åt Guttorm

af vargen delte,

förr’n de tordes,

skadelystne,

för hjeltens färd

försåt lägga. (Brot af Sig. 4).

Brynhild sade till sin man, Gunnar, om Sigurds son, som hon ansåg äfven böra dödas:

Låtom sonen följa

sin fader åt;

ej skall ulfyngel

länge fostras. (Sig. Fáfn. III, 12).

När Atle bjudit Gunnar och Högne till sig, varnade Gudrun dem, sände bud med runor och Andvares ring, och knöt dervid varghår, vargshár. (Dráp Nifl.).

Hund, Hundr, Hvelpr, Canis familiaris L.

Hund

Garm tjuter vid Gnipagrottan, fängslet brister, och ulfven flyktar. Fram ser jag längre, mångt kan jag säga om segergudars väldiga skymning.

Geyr Garmr mjök fyr Gnípahelli, festr mun slitna, en freki renna. Fram sé ek lengra, fjöld kann ek segja um ragnarök römm sigtiva. (Völusp. 37, 48).

Garm, motsvarande Kerberos hos de gamle grekerna, tjuter förskräckligt vid Gnipagrottan i Hels, dödsgudinnans, rike, så att fjettrarna brista för 'ulfven', fenrisulfven eller möjligen Loke.

Garm, sade Odin, är den förnämste bland hundar. (Grimn. 44)

Odin red på Sleipne ned till Niflhel:

mötte han hunden, som ur hålan kommit

mœtti hann hvelpi þeim er ór helli kom. (Vegt. 2).

Han var blodig på bröst framtill, på spå-fadern skälde länge.

Sá var blóðugr um brjóst framan ok galdrs föður gó um lengi. (Vegt. 3).

Galdrs faðir: Odin.

Trym hade guldband på sina hundar.

Trym satt å högen,

tursadrotten,

guldband snodde

åt sina hundar. (Þrym. 6).

Om hundarna på Gymes gårdar säges det:

Der voro hundar vilda och bundna framför grinden på skidgärden, som omgaf Gerds hus.

Þar váru hundar ólmir ok bundnir fyr skiðgards hliði, þess er um sal Gerðar var. (Skirn. Pros. 10—11).

Skirne red till en fäherde och frågade honom: . . .

hur jag till samtal mä komma

med unga mön

för Gymes hundar. (Skirn. 11).

Det var ett kännetecken på Odin, att ingen hund var så ilsken, att han vågade springa på honom, at engi hundr var svá ólmr, at á hann mundi hlaupa. (Grímn. Inledn. 43).

Geirröd lät derför

fasttaga den man, hvilken hundarna icke ville anfalla.

handtaka þann mann, er eigi vildu hundar á ráða. (Grímn. Inledn. 46).

Håvamål tillråder:

föd väl häst hemma, men hund å utgård.

heima hest feita, en hund á búi. (Se pag. 7).

Uti Stockholmshandskriften, afskrifven år 1684, finnas några vers, som saknas uti Codex regius: bland hvilka må anföras, hurusom Hávamál varnar för:

hundars skall,

hunda gelti, (Háv. 87).

eller skällande hundar. Man har ändrat detta till:

hundars hälta,

hunda helti,

troligtvis endast för stafrimmets skull, hvilket ej synes nödigt, då följande vers är fritt bildad. Hälta: haltandet.

Då Billings mö lofvat Odin ett möte, aflopp det sålunda:

 

Soluppgången nära kom jag se’n åter, då folket i saln somnat: en hund jag då fann på härlig flickas plats i bädden bunden.

Ok nær morni, er ek var enn um komin, þá var saldrótt um sofin: grey eitt ek þá fann innar góðu konu bundit beðjum á. (Háv. 101).

Jarl, Rigs son, tillredde jagt- eller stridsvapen och brukade bland annat äfven

hundar hetsa.

hundum verpa. (Rig. 36).

Sinfjötle sade till Gudmund:

Förr ville jag vid Frekasten korpar mata med dina lemmar, än edra tikar mätta och vattna eller galtar fodra;

Fyrr vildak at Frekasteini hrafna seðja á hrœum þínum, en tíkr yðrar teygja at solli eða gefa göltum; (Helg. Hund. I, 46).

att sköta hundar var således vanhederligt.

Odin sade till konung Hunding, att han skulle förrätta de sämsta sysslorna, bland hvilka nämnas:

hundar binda, hästar vakta, gifva svinen mat, förr'n till sömns du går.

hunda binda, hesta gæta, gefa svinum soð, áðr sofa gangir. (Helg. Hund. II, 39).

Atle sade om sin dröm:

Jag tyckte af min hand hundar lösta, utan glädje gläfsa båda: deras kött syntes mig ruttnadt vara, man mig tvang liken att tära.

Hugðak mér af hendi hvelpa losna, glaums andvana gylli báðir: hold hugðak þeirra at hræum orðit, naudigr ná nýta ek skyldak. (Gudr. II. 42. Se vidare under Falk).

Hvelpr öfversättes med hvalp, men ordet användes, åtminstone i kväden, om hundar i allmänhet. Lika som i denna dröm släppte Gudrun hundarna, hvelpa, lösa. Se här nedan Atl. 44, p. 62. Hvalpar hade man nog icke bundna.

Med Sigurds och Brynhilds lik skulle, bland annat, brännas två hundar, två hökar och det tillägges:

då är allt deladt

i lika delar,

så att hvardera skulle hafva med sig efter döden en hund, en hök, samt dessutom Brynhild tärnor och Sigurd svenner. (Sig. Fáfn. III, 67).

Då Gudrun dödat Atle och skulle bränna hans folk inne, släppte hon hundarna lösa, hvelpa leysti. (Atl. 44).

Detta sammanhänger med Gunnars uttydning af Glaumvörs dröm om vargarna.

Hundar der springa, börja starkt skälla, så bådar hundskall spjutens flygt ofta.

Rakkar þar renna, ráðask mjök geyja, opt verðr glaumr hunda fyr geira flaugum. (Atl. grœnl. 25. Pag. 57).

Björn, Bera, Brun bera, Björn, Ursus arctos L.

Björn

Namnet berserk betyder antingen 'klädd i björnhud’ eller snarare 'utan pansarskjorta'. (Göd. p. 296).

Hávamál varnar: tro ej. . .

björnaleken.

bjarnar leiki. (Háv. 86).

Kom så från jagtmark skarpögd jägar Völund, vandrande den långa väg; gick bruna björnen att steka, brann ris tidigt af torra furan, vindtorra veden, framfor Völund.

Kom þar af veiði veðreygr skyti Völundr, liðandi um langan veg; gekk brúnni beru hold steikja, ár brann hrísi allþurr fura, viðr inn vindþurri, fyr Völundi. (Völund. 10).

Å björnfäll, ringar räknande, satt der alfers furste.

Sat á berfjalli, bauga taldi álfa ljóði. (Völund. 11).

Det gjorde Ylfingars

ättling helt nyss

vester om våg,

om dig veta lyster:

Jag björnar tog

i Bragelunden,

och örnars slägt

med spjut mättade.

Nu jag sagt, mö!

hvadan brynjor blodats,

och vi vid hafvet

visst ej stek ätit. (Helg. Hund. II, 9. Första delen, 1—4, osäker, enl. GRUNDTVIG: pag. 223.).

Man skulle rista runor:

På björnens ramar.

á bjarnar hrammi. (Sigrdr. 21).

Tydligen menas här klor.

Björnar mörkbruna bita huggtänder i menskors fristad, kommer ej Gunnar hem.

Birnir blakkfjallir bíta þreftönnum gumna griðstaði, ef Gunnar ne kemskat. (Atl. 9).

Om Gudrun och hennes dödade bröder heter det:

hon ej grät öfver bröder, de björnhärda, och barnen snälla.

er hon æva grét brœðr sína berharða ok buri svása. (Atl. 41).

Den retade Jörmunrek röt

som björn ryter.

sem björn hryti. (Hamd. 26).

Isbjörn, Hvitabjörn, Ursus maritimus L.

Isjörn

Kostbära drömde:

Björn tyckte jag kom hit in

och bröt upp stockar,

riste sina ramar,

sð att vi räddes:

i mun fast höll oss

så vi föllo i vanmakt,

der var äfven larm,

och ej så litet.

Björn hugðak hér inn kominn,

bryti upp stokka,

hristi svá hramma,

at vér hrædd yrðim:

munn oss mörg hefði,

svá at vér mættim ekki,

þar var ok þrömmun

þeygi svá litil. (Atl. grœnl. 17).

Högne svarade:

Väder då växer, varder snart skräckligt; isbjörnen du såg ju, då blir storm, östlig.

Veðr mun þar vaxa, verða ótt snemma, hvitabjörn hugðir, þar mun hregg austan. (Atl. grœnl. 18).

Utter, Otr, Lutra vulgaris L.

Utter

Regin sade:

Utter hette vår broder, han for ofta i en fors i en utters skepnad: han hade tagit en lax och satt på åbrädden och åt blundande. Loke slog honom i hjel med en sten; Åsarne tyckte sig hafva god lycka och flådde skinnet af uttern. Samma kväll drogo de på gästning till Reidmar och visade sin fångst Då togo vi dem med händerna och pålade dem dråpslösen: att fylla utterskinnet med guld och att äfven hölja det utvändigt med rödt guld.

Otr hét bróðir várr, er opt fór i forsinn í otrs liki; han hafði tekit einn lax ok sat á árbakkanum ok át blundandi. Loki laust hann með steini til bana; þóttusk æsir mjök hepnir verit hafa ok flógu belg af otrinum. Þat sama kveld sóttu þeir gisting til Hreiðmars ok sýndu veiði sina. Þá tóku vér þá höndum ok lögðum þeim fjörlausn: at fylla otrbelginn með gulli ok hylja utan ok með rauðu gulli. (Sig. Fáfn. II, Inledn. 13 etc.).

Sedan Loke skaffat guldet af And vare, heter det:

Åsarna utredde åt Reidmar godset och stoppade upp utterskinnet och reste det på fötter; då skulle Åsarna stapla upp guldet och hölja skinnet. Men när det var gjordt, gick Reidmar fram och såg ett morrhår och bad dem hölja det. Då drog Odin fram ringen, Andvares skänk, och höljde håret.

Æsir reiddu Hreiðmari féit, ok tráðu upp otrbelginn ok reistu á fœtr; þá skyldu æsirnir hlaða upp gullinu ok hylja. En er þat var gört, gekk Hreiðmarr fram ok sá eitt granahár ok bað hylja. Þá dró Óðinn fram hringinn Andvaranaut ok huldi hérit. (Sig. Fáfn. II. Pros. 5—6).

Då sade Loke:

Guld är dig nu redt, och du lösen har hög för mitt hufvud; ej för din son varder sällhet skapad; det varder båda eders bane.

Gull er þér nú reitt, en þú gjöld hefir mikil mins höfuðs; syni þinum verðra sæla sköpuð; þat verðr ykkarr beggja bani. (Sig. Fáfn. II, 6).

Reidmar sade:

Röda guldet tror jag mig råda öfver, så länge som jag lefver.

Rauðu gulli hygg ek mik ráða munu, svá lengi sem ek lifi. (Sig. Fáfn. II, 9).

Men då Fåfne och Regin af Reidmar ville utfå sina delar af böterna, niðgjöld, efter sin broder Utter, vägrade Reidmar det och blef under sömnen dödad af sin son Fåfne, som tog allt guldet (Sig. Fáfn. II. Pros. 9—10).

Ekorre, Íkorni, Sciurus vulgaris L.

Ekorre

Ratatosk heter ekorren, som ränna skall på Yggdrasils ask.

Ratatoskr heitir íkorni, er renna skal at aski Yggdrasils. (Grímn. 32).

Hjort, Hjörtr, Cervus.

Hjort

Eiktyrne heter hjort,

som på hallen står

och gnager Läråds grenar;

från hans horn drypa

droppar i Hvergelme;

dädan komma elfvar alla. (Grimn. 26).

Eiktyrne, den ektornade, med starka horn försedde; Elg? Läråd: trädet, som råder för lä: verldsträdet. Hvergelme: urbrunnen i Niflhel.

Hjortar finnas ock fyra

med finböjda halsar,

som å grenarna gnaga:

Dåin heter en,

Dvalin en annan,

Dunör och Duratro. (Grímn. 33).

Dåin: dvärg bland hjortarna: rådjur? De funnos i Danmark och Skåne vid deras första bebyggande, äfven i sydligare trakter. Möjligtvis häntyda namnen på de olika hjortarterna.

Ytterligare säges det om Yggdrasils ask, att

hjort biter upptill, men dess sida murknar, Nidhögg gnager nedtill.

hjörtr bitr ofan, en á hliðu fúnar, skerðir Niðhöggr neðan. (Grímn. 35).

Här styra till stranden snabba kölar, segelhjortar med rår långa.

Snúask hér at sandi snæfgir kjólar, rakka hirtir ok rár langar. (Helg. Hund. I, 51).

Rakka hjörtr, segelhjort, poetiskt uttryck för snabbseglare.

Helge Hundingsbane stod så högt öfver andra höfdingar som asken bland törne,

eller den hjortkalf af daggen stänkt, som är högre än djurhopen, hornen glänsa mot sjelfva himlen.

eða sá dýrkálfr döggu slunginn, er öfri ferr öllum dýrum, ok horn glóa við himin sjálfan. (Helg. Hund. II, 38).

I ett annat kväde heter det endast:

eller högbent hjort bland vilda djuren.

eða hjörtr hábeinn um hvössum dýrum. (Guðr. II, 2).

Liknelsen här är bättre än den förra om hjortkalfven med horn.

Ren, Hreinn, Cervus tarandus L.

Ren

Hávamál liknar en falsk kvinnas kärlek vid hvarjehanda . . . .

eller som för en halt att ren å halt fjell hinna.

eða skyli haltr henda hrein í þáfjalli. (Háv. 90).

Huruvida härmed menas tam eller vild ren, känna vi ej. Bilden, i hvilket fall som helst, härleder sig från norden.

Nötkreatur, þjórr, Uxi, Yxn, Kú, Kálfr, Bos taurus L.

Nötkreatur

Audumla, en ko, som slickade på saltklipporna; från hennes spenar strömmade den mjölk, hvaraf Yme lefde. Urkon lärer ännu omtalas i sägner i Ydre härad. Jfr. Gödecke, p. 282.

Jätten Trym sade:

Gå här på gården kor,

med gyllne horn,

fullsvarta nöt,

till jättens gamman;

mängd har jag skatter,

mängd har jag skänker,

och endast Fröja

tycks mig fattas. (Þrym. 24).

Gullhyrndr betyder gullhornad, men liksom gullhárr är en som har gult hår, kan det förra ordet öfversättas med gulhornad, helst detta äfven nu är en vanlig färg på oxhorn.

Vid Tryms gästabud för Tor, den förres förmenta brud, visade Sifs man, Tor, hvad han, enligt sagan, förmådde äta och dricka:

Ensam en oxe, åtta laxar, alla läckerbitar, åt kvinnor ämnade, åt Sifs man, och drack tre fat mjöd.

Einn át oxa, átta laxa, krásir allar, þær er konur skyldu, drakk Sifjar verr sáld þrjú mjaðar. (Þrym. 25).

Ett sáld: en tunna = 6 mælar, högst = 80 kannor, 240 potter danskt mål.

Då detta Trym,

tursa drott, kvad:

'Hvar såg du brudar,

bita skarpare?

jag såg ej brudar

bita bredare,

eller mera mjöd

en mö dricka. (Þrym. 26).

Han ej anade godt, då han såg hexornas skräck å golf kommen: der nu tre tjurar blefvo tagna, böd jätten strax att dem sjuda.

Sagðit hánum vel hugr, þá er sá gygjar græti á gólf kominn; þar váru þjórar þrir of teknir, bað senn jötunn sjóða ganga. (Hým. 14).

Versindelningen är här efter d:r K. HILDEBRAND.

Hufvud läto de afhugga och till sjudning sedan bära; Sifs make åt, förr'n till sömns han gick, ensam Hymes två nöt med allt.

Hvern létu þeir höfði skemra, ok á seyði siðan báru; át Sifjar verr, áðr sofa gengi, einn með öllu yxn tvá Hýmis. (Hým. 15).

För att Tor måtte få agn till sitt fiske, sade Hyme:

Vänd dig till hjorden, om du det vågar, du bergsbors skräck! och sök bete. Jag väntar, att dig varder agn af oxe ej svårt taga. Svennen snarligt drog till skogen, der han en oxe, helsvart, mötte. Tursars bane bröt af tjuren de högresta hornen tvenne.

Hverf þú til hjarðar ef þú hug truir, brjótr bergdana, beitur sœkja! (Hým. 17). þess væntik, at þér myni ögn af uxa auðfeng vera. Sveinn sýsliga sveif til skógar, þar er uxi stóð alsvartr fyrir. (Hým. 18). Brant af þjóri þurs ráðbani hátun ofan horna tveggja. (Hým. 19).

Tor satte sen oxhufvudet, uxa höfuð, på kroken, på hvilken midgårdsormen nappade. (Hým. 22).

Att mjölka kor syntes vanhederligt för en man:

Vet du, om jag gaf dem, som jag ej skulle gifvit, de svagare, seger: så var du åtta år under jord kor mjölkande och kvinna, och du har ju der burit . . .

Veiztu, ef ek gaf þeim, er ek gefa ne skylda, inum slævurum, sigr: átta vetr vartu fyr jörð neðan kýr mólkandi ok kona ok hefir þú þar borit . . . (Lok. 23).

I 7:de strofen har man efter þar tillfogat börn of, hvilket dock är öfverflödigt, då bera äfven betyder 'bära' om djur, som äro drägtiga eller framföda foster: kon har burit. Här begagnas det, såsom ytterligare smädelse, om Loke.

Då Skirne kommit fram till Gymes gårdar, heter det:

Han red dit, der en fäherde satt på en hög och tilltalade honom: Säg det, herde! der du å högen sitter och vaktar alla vägar: . . .

Hann reið at þar er féhirðir sat á haugi ok kvaddi hann: (Skirn. 10. Pros). Segðu þat, hirðir! er þú á haugi sitr ok varðar alla vega: . . . (Skirn. 11).

Féhirðir: en herde i allmänhet.

Horn till dryckeskärl omtalas. Agnar gaf Odin ett fullt horn att dricka. (Grímn. Inledn).

Liknelsevis omtalas hjordar i allmänhet och deras vett. Hávamál lärer:

Glupsk man, som saknar lefnadsvett, äter sig ohelsa; ofta löje uti bildadt lag bringar dum man magen.

Gráðugr halr, nema geðs viti, etr sér aldrtrega; opt fær hlœgis, er með horskum kemr, manni heimskum magi. (Háv. 20).

Hjordarna veta. när de hem skola, och gå då från gräsbetet

Hjarðir þat vitu, nær þær heim skulu, ok ganga þá af grasi. (Háv. 21. Jemf. p. 42).

Kreatur i allmänhet, fé, omtalas äfven i de vackra versarna:

Fä dör, fränder dö, du sjelf dör äfven; dens rykte dör aldrig, som sig ett godt vunnit.

Deyr fé, deyja frændr, deyr sjálfr it sama; en orðstírr deyr aldregi hveim er sér góðan getr. (Háv. 76).

Fä dör, fränder dö, du sjelf dör äfven; ett jag vet, som aldrig dör, dom öfver död man.

Deyr fé, deyja frændr, deyr sjálfr it sama; ek veit einn at aldri deyr: dómr um dauðan hvern. (Háv. 77).

Kon hade sitt värde, och att ega en sådan hoppades fattig man:

Bättre är lefva

än vara liflös,

kvick karl får nog ko;

eld såg jag uppbränna

den rike mannens bo,

men ute stod döden för dörrn. (Háv. 70).

Äfven kalfven omtalas med häntydan på faran för honom af en iråkad sjukdom: lita ej på

sjuka kalfven.

sjúkum kálfi. (Háv. 87).

Vid Eddas måltid för Rig (Heimdall) heter det, att

Soppa var i skålen.

Soð var i bolla. (Rig. 4).

Att soppan var kalfsoppa, synes af följande:

Kalfven var kokt bästa biten.

Var kálfr soðinn, krása beztr. (Rig. 4).

Dessa två vers anses af S. GRUNDTVIG såsom senare tillagda, troligen emedan de utgöra öfverskjutande vers, hvilket dock förekommer på flera ställen i samma kväde. BUGGE anser dem äkta, hvilket har det skäl för sig, att då Edda bjöd på kaka och soppa, borde hon äfven sätta fram köttet, hvarpå denna var kokt.

Följden af besöket blef sonen Träl, stamfader till trälarne, om hvilka man får en föreställning af beskrifningen:

Var å händerna skrynkligt skinn, krökta knogar, kartnaglar, digra fingrar, vidrigt anlet, kutrygg, långa hälar.

Var þar á höndum hrokkit skinn, kroppnir knúar, kartnir negl, fingr digrir fúlligt andlit, lotr hryggr, langir hælar. (Rig. 8).

Uttrycket langir hælar häntyder på plattfot eller på stora fötter. Han tillväxte och trifdes väl och arbetade med

bast att binda, bördor att bära: han bar dertill hem ris långa dagen.

bast at binda, byrðar görva; bar hann heim at þat hrís gerstan dag. (Rig. 9).

Hans brud beskrifves äfven:

Dit kom till gården gingelbent tös; ärr var å fotblad arm var solbränd, näsa nedböjd, hon nämndes Tir.

Þar kom at garði gengilbeina, örr var á iljum, armr sólbrunninn, niðrbjugt er nef, nefndisk Þír. (Rig. 10).

De fingo 12 söner, hvilka

byggde stängsel, åkrar gödde, skötte om svinen, getter vallade, gräfde torf.

lögðu garða, akra töddu, unnu at svínum, geita gættu, grófu torf. (Rig. 13).

Dessutom fingo de 8 döttrar, af hvilka en hette Tranben, Trönubeina. Af dessa uppkommo träl-ätterna.

Ammas son Karl

tog oxar att tämja, årder göra, hus att timra och lador bygga, kärror att göra och köra plog.

öxn nam at temja, arðr at görva, hús at timbra ok hlöður smiða, karta at görva ok keyra plóg. (Rig. 23).

Ottar offrade åt Fröja, reste henne ett altare, som han i ny rödfärgade med nötblod, nauta blóði. (Hyndl. 10).

Helges fogel kvad bland annat, att han ville välja:

gullhornade kor från kungens gård.

gullhyrndar kýr frá grams búi. (Helg. Hjörv. 4).

Från Hundland omtalas en vallgosse, hjarðarsveinn.

Helge med sin här gjorde i Brunaviken, Brunavágum, strandhugg, och de åto der rått (kött), rått, hvilket väckte förvåning, så att Sigrun frågade, hvarför de åto sådant. (Helg. Hund. II. Pros. 5—6).

Hvi skola hjelmklädde rått kött äta?

Hví skal und hjálmum hrátt kjöt eta? (Helg. Hund. II, 8).

Helge förklarar det dermed, att han hade hållit fältslag och litet stek ätit lítt steikt etit. (Helg. Hund. II, 9).

Sedan Atle blifvit sårad, klagade han öfver Gudrun och beskref sin giljarefärd:

Allt var förträffligt, då hit vi foro, ståtlig var skaran af män högborne; boskapen riklig, ocksä vi njöto; fullt med gods fans der, många det skänkte.

Allt var ítarlikt um órar ferðir, margs var alls sómi manna tiginna: naut váru œrin, nutum af stórum, þar var fjöld féar, fengu til margir. (Atl. grœnl. 94).

Får, Sauðr, Ovis aries L.

Får

Lår, lær, förekommer på några ställen; kan hafva varit af flera slags djur, möjligen äfven af får.

Här och hvar torde jag blifvit hem bjuden, om jag ej behöft ett mål mat, eller om hos trogne vännen två lår hängde, deraf jag ett ren ätit.

Hér ok hvar mundi mér heim ofboðit, ef þyrptak at málungi mat, eða tvau Iœr héngi at ins tryggva vinar, þars ek hafðak eitt etit. (Háv. 67).

Husdjur i allmänhet omtalas i de pag. 70 anförda versarna.

Fä dör,

fränder dö . . . (Háv. 76)

I nästa vers nämnas särskildt inhägnade fållor för får, grindr, vid beskrifningen om lyckans ostadighet:

Fulla fållor såg jag hos Fitjungs söner, nu bära de nödens staf; rikdom är som ögonblick: han en vansklig vän är.

Fullar grindr sá ek fyr Fitjungs sonum, nú bera þeir vánar völ; svá er auðr sem augabragð: hann er valtastr vina. (Háv. 78).

Regin smidde Sigurd ett svärd, gerði Sigurði sverð, som hette Gram. Det var så hvasst, att, då han höll det ned i Rhen, Rín, och lät en ulltott, ullarlagð, flyta med strömmen, skar det i sönder ullen lika som vattnet. Sigurd klöf med samma svärd Regins städ. (Sig. Fáfn. II. Pros. 14—15).

Book, Get, Hafr, Geit, Capra hircus L.

Get

Endast Tor omtalas såsom åkande med bockar. Då han, klädd som Fröja, med Loke, klädd som flicka, skulle åka till jätten Trym, heter det:

Hem blefvo bockar så brådt förda, snabba vid skaklar, skulle väl löpa; bergen remna, jorden brinner, åkte Odins son till jättarnas hem.

Senn váru hafrar heim um reknir, skyndir at sköklum, skyldu vel renna; björg brotnuðu, brann jörð loga, ók Oðins sonr í jötunheima. (Trym. 22).

Om Tors och Tys resa från Åsgård till Hyme heter det:

De drogo långt den dagen ifrån Åsgård och till Egil kommo; han vaktade bockar med horn höga, de åt hus vände, som Hyme egde.

Föru drjúgum dag þann fram Ásgarði frá, unz til Egils kvámu; hirði hann hafra horngöfgasta, hurfu at höllu, er Hýmir átti. (Hym. 7).

Tor kallas bockars drott, hafra dróttinn. (Hym. 20).

Då Tor for åter från sin bragd hos Hyme, blef en hans bock sjuk:

Foro ej långt, förr'n Lorrides bock sig lade liksom halfdöd: skakelhäst var sjuk i foten, men det hade listig Loke förvållat.

Fórut lengi, áðr liggja nam hafr Hlórriða hálfdauðr fyrir: var skær skökuls skakkr á beini, en þvi inn lævísi Loki um olli. (Hym. 37).

Deraf att skakelhästen, d. v. s. bocken, särskildt namnes, kan man förmoda, att af Tors bockar en ansågs gå mellan skaklarna och den andre löpa vid sidan. 

Tor hade före afresan ätit sill och bockkött, hafra, hvilket ord äfven betyder hafre. (Hárb. 3).

Skirne sade till Gerd:

Rimgrimne nämns den turs, som dig ega skall nedan om likgrinden; der dig vid trädets rot de usla getters vatten gifve! en bättre dryck du aldrig smake, möl så sjelf du ville, möl så sjelf jag ville.

Hrímgrímnir heitir þurs, er þik hafa skal fyr nágrindr neðan; þar þér víflmegir á viðar rótum geita hland gefil œðri drykkja fá þú aldregi, mær, af þínnm munum, mær, at mínum munum! (Skírn. 35).

Odin lärde:

Heidrun heter geten,

som står på hällen

och gnager på Läråds grenar;

skålen fylla

hon skall med klara mjödet,

hvilket ej får fattas. (Grimn. 25).

Hávamál säger:

Eget bo är bäst, fast litet, man är herre hemma; ega två getter och ett halmtäckt hus bättre är än att tigga.

Bú er betra, þótt búkot sé, halr er heima hverr; þótt tvær geitr eigi ok taugreptan sal, þat er þó betra en bœn. (Háv. 36).

Snör, Karls hustru, bar getskinnskjortel. Ibland deras barn nämnas: Dräng, Smed och Bonde. Snör och Karl voro stamfäder till frie mäns ätter. (Rig. 24—26).

Om deras göromål se p. 72, Rig. 23.

Getter mjölkades. Gudmund sade till Sinfjötle:

då du Gullnes getter mjölkade.

þá er þú Gullnis geitr mólkaðir. (Helg. Hund. I, 45).

Sinfjötle kvad till Gudmund:

Förr mä du, Gudmund! getter valla, i bergsskrefvor branta klifva, uti handen hafva hasselstafven; det är dig blidare än svärdets domar.

Fyrr mundu, Guðmundr! geitr um halda ok bergskorar brattar klífa, hafa þér i hendi heslikylfu; þat er þér bliðara en brímis dómar. (Helg. Hund. II, 21).

Getter nämnas af Sigrun liknelsevis Helge Hundingsbanes fiender:

som för ulfven yra getter rymma fjellet, fulla af skräck. (Jemf. Hyndl. 46).

sem fyr úlfi óðar rynni geitr af fjalli geiskafullar. (Helg. Hund. II, 37).

Svin, Svín, Göltr, Runi, Gyltr, Gríss, Sus scrofa L.

Svin

Andrimne låter i Eldrimne Särimne koka: det bästa fläsk; men det få veta, hvad enherjarne äta.

Andhrimnir Iætr í Eldhrímni Sæhrímni sóðinn: fleska bezt, en þat fáir vitu, við hvat einherjar alask. (Grímn. 18).

Det är: kocken i Valhall lät i kokkitteln koka svinet.

Forspjallsljóð, 17, nämner äfven Särimne. Såsom en konstprodukt från 17:de århuudradet och en imitation af de gamla sångerna är denna sång för vårt ämne icke användbar.

Hávamál varnar för

rytande svinet

rýtanda svíni. Háv. 85.

I samma sång förekommer:

Uppåt se skall du ej i en slagtning — såsom galtar varda menskosöner —.

Upp líta skalattu i orrostu — gjalti glíkir verða gumna synir —, (Háv. 129).

På Fröjas resa med Hyndla till Valhall skulle de färdas med Fröjas galt, runi, och en af Hyndlas ulfvar, hvaremot Hyndla invände, att galten, göltr, icke kunde följa med hennes häst, marr, och misstänkte, att galten var den förklädde Ottar, hvilket Fröja nekade och fortfor: (Hyndl. 5).

Glänsande galten, gullborstklädde, är Hildesvin, den mig danat tvenne snälla dvergar, Dåin och Nabbe.

þar er göltr glóar, Gullinbursti, Hildisvíni, er mér hagir görðu dvergar tveir, Dáinn ok Nabbi. (Hyndl. 7).

Språkom vi från sadeln! sitta vi skola och om furstars ätter döma, om de kämpar, som från gudar kommit.

Sennum vit ór söðlum! sitja vit skulum ok um jöfra ættir dœma, gumna þeirra er frá góðum kvámu. (Hyndl. 8).

Slutligen sade likvisst Fröja till Hyndla, att hon skulle gifva åt galten af minnets öl, att han tre dagar derefter skulle kunna åter upprepa hvad han hört. (Hyndl. 44).

Uti berättelsen om Hedins löfte vid bragebägaren nämnes Norge såsom skådeplatsen, och att löftet skedde julafton. Om kvällen gjorde man heliga löften. Offergalten framleddes, man lade sina händer på honom och afgaf så högtidliga löften vid bragebägaren; var framleiddr sónargöltr, lögðu menn þar á hendr sínar, ok strengdu menn þá heit at bragarfulli. (Helg. Hjörv. Pros. 31—32).

Att sköta svin och hundar nämnes med hån.

Säg du det i afton, när du svin fodrar och ger tikar dryck och föda. . . .

Segdu þat í aptan, er svínum gefr ok tíkr yðrar teygir at solli. . . . (Helg. Hund. I, 35).

Detsamma återkommer på ett annat ställe. (Helg. Hund. I, 46).

Så ock då Odin befaller Hunding att

gifva svinen mat (Jemf. p. 61).

gefa svínum soð (Helg. Hund. II, 39).

Hama sik sade man om kreatur, hästar och nötkreatur, som vände bakdelen mot vinden. CLEASBY-VIGFUSSON. — Fylkja hamalt var att bilda svinfylking, svínfylkja. (Sig. Fáfn. II, 23).

Kittelvaktaren, hvergætir, som var i fara att blifva dödad i stället för Högne, tyckte icke om striden och

fann dagen dyster att dö ifrån svinen.

ok sinn dag dapran at deyja frá svínum. (Atl. grœnl. 63).

Vildsvin nämnas icke af Edda, men voro säkerligen kända af de gamle nordboerna.

Häst, Hestr, Hross, Marr, Equus caballus L.

Häst

Valkyrjorna redo:

Valkyrjor ifrån fjärran såg hon redo att rida till gudars land: Skuld höll skölden, Skögul var en annan, Gunn, Hild, Göndul och Geirskögul; nu har jag omnämnt Herjans tärnor, valkyrjor, redo till fält att rida.

Sá hon valkyrjur vítt um komnar görvar at riða til Goðþjóðar: Skuld hélt skildi, en Skögul önnur, Gunnr, Hildr, Göndul ok Geirskögul; nú eru taldar nönnur Herjans, görvar at riða grund valkyrjur. (Völusp. 31).

Grund: en gräsbevuxen fast mark, passande till slagfält.

Odin sadlade sjelf sin häst:

Upp steg Odin, åldrig kämpe, och uppå Sleipne sadel han lade; dädan han red ner till Nifihel. . . Fram red Odin så fält genljöðo, han kom till höga Hels boning. Då red Odin östan för dörrn, der valans graf han visste vara.

Upp reis Óðinn, aldinn gautr, ok hann á Sleipni söðul um lagði; reið hann niðr þaðan Niflheljar til. . . (Vegt. 2). Fram reið Óðinn, foldvegr dundi, hann kom at hávu Heljar ranni. (Vegt. 3). Þá reið Óðinn fyr austan dyrr, þar er hann vissi völu leiði. (Vegt. 4).

Yggdrasil, Odins häst, kallas så bildlikt, emedan Odin under 9 nätter säges hafva hängt (vistats) i verldsträdet, för att söka efter visdomsrunor — i ensamhet likasom Moses på Sinai.

Tursadrotten Trym skötte sjelf om sina hästar

och sina märrars man jemnade.

ok mörum sinum mön jafnaði. (Þrym. 6).

Om han kammade eller klippte dem jemna, säges ej.

Två kunde åka på en vagn. Tor sade till Fröja:

Vi två skola åka till jättars boning.

Vit skulura aka tvau í jötunheima. (Þrym. 12).

Men Fröja blef vred och sade:

Mantokig tänker du mig vara, om jag till jättens hem med dig åkte.

Mik veiztu verða vergjarnasta, ef ek með þér í jötunheima. (Þrym. 13).

Tor måste emellertid bekväma sig till att i stället för Fröja låta utkläda sig till brud:

Då sade Loke, Löfö-sonen: må jag ock tärna med dig vara, vi två skola åka till jättehemmen.

Þá kvað þat Loki, Laufeyjar sonr: mun ek ok með þér ambótt vera, vit skulum aka tvær i jötunheima. (Þrym. 21).

Bildlikt kallas en farkost hafvets häst, lögfákr, och bränning-svin, brimsvín:

Gick Lorride, grep i stäfven, tog vattenhäst med kölvatten: ensam med åror och öskar bar han till jättens bostad bränning-svinet.

Gekk Hlórriði, greip á stafni, vatt með austri upp lögfáki; einn með árum ok með austskotu bar hann til bœjar brimsvín jötuns. (Hym. 27).

Tors bock kallas på skämt häst. (Hym. 37).

Då Brage blifvit smädad af Loke, gör den förre följande förlikningsförslag:

Häst och svärd ger

jag dig af mitt gods,

jag, Brage, bjuder dig så en ring:

att du mot Åsar

ej afund hyser;

egga ej gudar mot dig! (Lok. 12).

Men Loke svarade:

Häst och armring må

jemt utan vara

båda du, Brage! (Lok. 13).

Loke sade till Frigg:

jag vålla kan, att du ej mera ser hemåt Balder rida.

ek því ræð, er þú riða sérat siðan Baldr at sölum. (Lok. 28).

Färjkarlen fick icke forsla hästtjufvar, hrossaþjófa, eller annat löst folk. (Hárb. 8).

Den som rider i mörkret, myrkriða, kallades en kvinna, som lät locka sig till otrohet.

Skirne sade till Frö:

Häst gif du mig då,

den mig bär omkring hemska

fladdrande flammor. (Skírn. 8).

Frö svarade:

Häst jag dig gifver,

som dig bär öfver hemska,

fladdrande flammor. (Skirn. 9).

Skirne sade till hästen:

Mörkt är ute,

tid, jag menar, är att fara

öfver fuktigt fjell

till tursafolken;

båda vi lyckas,

eller oss båda tar

der den väldige jätten. (Skirn. 10).

Skirne red till Gymes gårdar i jättarnes land. Fuktigt fjell, fjellmyr, úrig fjöll.

Om Skirne sade en tärna:

En man här ute

stigit af hästens länd,

låter djuret här beta. (Skírn. 15. Jmf. Skirn. 10, 17, 18).

Efter väl förrättadt frieri red Skirne hem.

Frö sade:

Säg du mig det, Skirne! förr'n du kastar sadlen af hästen och du stiger ett steg framåt. . .

Segðu mér þat, Skírnir! áðr þú verpir söðli af mar ok þú stigir feti framarr. . . (Skirn. 40).

Vaftrudne frågade:

Säg mig du, Gagnråd!

der du på golfvet vill

din framgång försöka:

hvad heter den häst,

som drar hvarje

dag öfver drottnar? (Vafþr. 11, 6).

Odin svarade:

Skinfaxe heter

han, som drar skära

dagen öfver drottnar;

bästa häst

anses han hos Reidgotar,

alltid manen lyser. (Vafþr. 12).

Vaftrudne:

Hvad heter häst, som

från öster drar

natt öfver goda gudar? (Vafþr. 13).

Odin:

Rimfaxe heter han, som drager natt öfver gode gudar; fragga han hvarje morgon fäller, deraf blir dagg i dalar.

Hrímfaxi heitir, er hverja dregr nótt of nýt regin; méldropa fellir hann morgin hvern, þaðan kemr dögg um dala. (Vafpr. 14).

Skinfaxe kallas äfven Glad, d. ä. den klara, ljusa, blanka.

Rimfaxe: med rimfrost i manen (rim-manke, GÖD.); äfven kallad Fjörsvatne, d. ä. den, som förmörkar lifvet.

Alla enhärjarne dräpa hvarje dag hvarandra, men rida från striden och sitta sedan som vänner tillsammans. (Vafþr. 41).

I Vidars land, Vide, växte buskar och högt gräs;

men der från hästrygg

stiger sonen,

flink att hämna fadren. (Grimn. 17).

Odin lärde:

Glad och Gylle, Gler och Skeidbrime, Silfverlugg och Sine, Gisl och Falhofne, Gullugg och Lättfot, dem Åsarne rida hvar dag, då de till doms fara under ask Yggdrasils.

Glaðr ok Gyllir, Gler ok Skeiðbrímir, Silfrintoppr ok Sinir, Gísl ok Falhófnir, Gulltoppr ok Léttfeti, þeim ríða æsir jóm, dag hvern er þeir dœma fara at aski Yggdrasils. (Grimn. 30).

Årvak och Alsvinn, de lätta, upp här'från skola sol draga; under deras bogar Åsar, de blida gudar, jernköld gömt.

Árvakr ok Alsviðr þeir skulu upp héðan svangir sól draga; en und þeirra bógum fálu blíð regin, æsir, ísarnkul. (Grimn. 37).

Svangr: med uppdragen buk. Ísarnkul: kyla, som då man känner på jern, — för att svalka hästarna.

Bäst bland hästar är Sleipne, Sleipnir. Grimn. 44.

Man skulle, isynnerhet när man visade sig offentligt, ej skämmas för hästens skull, om den var klen.

Tvagen och mätt ride man till tinget, fast han ej är fint klädd! för skor och brokor må man ej skämmas, ej för sitt ök [fast han ej har ett godt.]

þveginn ok mettr riði maðr þingi at, þótt hann sét væddr til vel! skúa ok bróka skammisk engi maðr, né hests in heldr, þótt hann hafit góðan! (Hav. 61).

Håvamål framställer, att en hvar duger till något:

Halt rider häst, enhändt vallar hjord. . .

Haltr riðr hrossi, hjörð rekr handarvanr. . . (Hav. 71).

Det föreskrifves att:

köpa mager häst, och föda väl häst hemma.

magran mar kaupa, heima hest feita.

Den förstnämnda föreskriften kunde afse det billigare priset, eller att kreaturet skulle vara afvelsdugligt, eller i allmänhet att det, för att vara kraftigt och uthållande, icke bör vara fett. Feita betyder äfven göda, men dermed afsågs nog endast, att den inköpta magra hästen borde bringas i hull. 

Hávamál varnar vidare:

Tro ej broders bane, fast mött å banad väg, ej hus halfbrunnet, ej snabbe hästen — ty häst är gagnlös vid brott af en fot —, man vare ej trygg nog, att tro på allt sädant. Så är kvinnors kärlek, deras som falskt tänka, som åka å hal is med obroddad häst, yster tvååring, dertill tämd illa, eller vid en stark by lofva styrelös, eller som för en halt att ren å halt fjell hinna.

Bróðurbana sínum, þótt á brautu mœti, húsi hálfbrunnu, hesti alskjótum — þá er jór ónýtr, ef einn fótr brotnar —, verðit maðr svá tryggr, at þessu trúi öllu! (Háv. 88). Svá er friðr kvenna þeirra er flátt hyggja, sem aki jó óbryddum á isi hálum, teitum tvevetrum, ok sé tamr illa, eða í byr óðum beiti stjórnlausu, eða skyli haltr henda hrein i þáfjalli. (Háv. 90).

Hávamál råder, att den, som kunde smida hästsko, skósmiðr, skulle icke göra sådana åt andra, ty om de icke skulle passa, skór er skapaðr illa, skulle man blifva föremål för onda önskningar. (Se under Jern, pag. 20. Háv. 126).

Jarl, Rigs son, brukade ibland andra idrotter:

rida hästar

hestum riða (Rig. 36).

och i striden:

sprängde åstad på hästen,

hesti hleypti. (Ríg. 39).

Han skänkte bort:

fint byggda hästar.

mara svangrifja. (Ríg. 40).

Jarls söner:

hästar tämjde.

hesta tömdu. (Ríg. 44).

Den unge Kon red på fogeljagt, hvarom en kråka kvad: . . .

Hellre måtte du

hästar rida,

svärden svänga

och härar slå. (Ríg. 49).

Fröja säger till sin syster Hyndla:

Rida vi skola fram till Valhall.

Ríða vit skulum til Valhallar. (Hyndl. 1).

Tag du nu en din ulf ur stallet! honom springa låt med galten min!

Nú taktu úlf þinn einn af stalli! lát hann renna með runa minum! (Hyndl. 5).

Der på svarade Hyndla:

Sen är galt din gudaväg att gå; han må ej ställas bredvid min häst.

Seinn er göltr þinn goðveg troða, vilkat ek mar minn mætan hlœða. (Hyndl. 5).

Ibland märkliga namn må anföras:

Heid och Rosstjuf, från Rimne komna.

Heiðr ok Hrossþjófr frá Hrímnis komnir. (Hyndl. 35).

Hrossþjófr: hästtjuf.

Om Sleipnes härkomst sjunger Hyndla:

Ulf födde Loke med Angerboda, men fick Sleipne med Svadilfare, ett riktigt skarn, det allra sämsta, det var af Byleists broder kommet.

Ól úlf Loki við Angrboðu, en Sleipni gat við Svaðilfara; eitt þótti skars allra feiknast, þat var bróður frá Byleists komit. (Hyndl. 39).

Niduds män

stego ur sadlar

vid husets gafvel.

stigu ór söðlum

at salar gafli. (Völund. 8).

Man svor vid det vigtigaste, som man kände:

Eder skall du mig först

alla svärja:

vid skeppets reling

och vid sköldens rand,

hästens bogar

och vid svärdets egg. (Völund. 33). 

Nidud kvad till Völund:

Ej fins man nog hög att dig af hästen draga.

Erat svá maðr hár, at þik af hesti taki. (Völund. 38).

Hästarna ansträngdes i fjell och vattendrag:

Våra hästar tröttnat på stora fjellet. . .

Mara þraut óra á meginfjalli. . . (Helg. Hjörv. 5).

I Svafaland sågo de lågor öfver landet och stora dammoln som af hästar, landsbruna ok jóreyki stóra. Konungen red ned från fjellet och fram i landet (slätten). Reið konungr af fjallinu fram í landit. (Helg. Hjörv. eft. 5).

Svafa, en valkyrja, red genom luft och haf, reið lopt ok lög. (Helg. Hjörv. eft. 9).

Rimgerd sade till Atle:

Gnägga skulle du, Atle! om ej du gillad vore, då Rimgerd lyfter svansen; baktill hjertat ditt, Atle! tror jag sitta, fast du har just hingstens röst.

Gneggja myndir þú, Atli! ef þú geldr ne værir, brettir sinn Hrimgerðr hala; aptarla hjarta hygg ek at þitt, Atli! sé, þótt þú hafir reina rödd. (Helg. Hjörv. 20).

Atle svarade från fartyget:

Hingst skulle dig jag synas, om du pröfva fick. . .

Reini mun þér ek þykkja, ef þú reyna knátt. . . (Helg. Hjörv. 21).

På en fråga af Helge svarade Rimgerd:

Tre gånger nio foro, men framför red en, mö, hvit under hjelm; stoen stampa', stänkte af deras manar dagg i djupa dalar, hagel i höga hagar, deraf komma goda år, allt det var mig ledt, som jag såg.

Þrennar níundir meyja, þó reið ein fyrir hvít und hjálmi mær; marir hristusk, stóð af mönum þeirra dögg í djúpa dali, hagl í háva viðu; þaðan kemr með öldum ár, allt var mér þat leitt, er ek leitk. (Helg. Hjörv. 29).

Helge sände

Sigar att rida

efter Ölimes

enda dotter. (Helg. Hjörv. 38).

Fursten såg

möar rida,

höga med hjelmar

på himlaslätten;

deras brynjor voro

med blod stänkta,

och af svärden

strålar skeno. (Helg. Hund. I, 16).

Men från hästen

Högnes dotter

till kungen sade. . . (Helg. Hund. I, 18).

Öges dotter

tacklade hästar

sänka ville.

Œgis dóttir

stagstjórn-mörum

steypa vildi. (Helg. Hund. I, 30).

De tacklade hästarna: skeppen.

Du vardt Granes brud på Bråvalla, gullbetslad vardt du, god att springa: jag har mången ridt dig trött ridit, klen under sadeln, utför bergen, hexa!

Þú vart brúðr Grana á Brávelli gullbitluð vart, gör til rásar: hafdak þér móðri mart skeið riðit svangri und söðli, simull forbergis. (Helg. Hund. I, 44).

De af riket redo snabbt på Svipud och Sveggjud till Solhems daggrika dalar, disiga branter; . . .

Þeir af ríki renna létu Svipuð ok Sveggjuð Sólheima til dala döggótta, dökkvar hliðir; . . . (Helg. Hund. I, 49).

Sigrun red med valkyrjor öfver luft och haf; reið hon um lopt ok um lög. (Helg. Hund. II. Inl. t. 14).

Jag förmodar, att detta rätt ofta förekommande uttryck, såsom poetiskt, betyder, att man färdades till lands och vatten.

Då Helge med Völsungarne syntes vid kusten,

kastade sig Gudmund upp på en häst och red att speja upp på berget vid hamnen.

Guðmundr hljóp á hest ok reið á njósn á bergit við höfnina. (Helg. Hund. II. Pros. 17—18).

Gudmund red hem med krigsbud.

Guömundr reið heim með hersögu. (Helg. Hund. II. Pros. 23—24).

Sigrun sade vid Helges död till Dag ibland annat:

Stanne häst, som under dig springer, just då du fly ville fiendens flock!

Rennia sá marr, er und þér renni, þóttu fjandr þína forðask eigir! (Helg. Hund. II, 31).

Marr betyder häst i allmänhet. Sto heter merr.

Vigblär, Helges häst, var gullbetslad, gullbitli vaur. — Gullbetsel anses för betsel med munbett af guld. (Helg. Hund. II, 36).

Att vakta hästar, hesta gæta, synes hafva ansetts för en låg syssla, då Odin ålade Hunding detta bland andra göromål. (Helg. Hund. II, 39).

Hästen följde hjelten efter döden. Sigurds tärna såg en afton Helge, efter döden, rida med månge män till sin hög, sá, at Helgi reið til haugsins með marga menn. (Helg. Hund. II. Pros. 39—40).

Tärnan kvad:

Månne det är ett svek, jag tycker mig se, eller ragnarök, då döde män rida,  då I så edra hästar sporren? eller är åt höfdingar hemkomst beskärd?

Hvárt eru þat svik ein, er ek sjá þykkjumk, eða ragna rök, er riða menn dauðir: er jóa yðra oddum keyrið? eða er hildingum heimför gefin?

Ej är det ett svek, du tycker dig se, ej tidens slut, fastän oss du ser, som hugga med sporrar våra hästar; ej är åt höfdingar hemkomst beskärd.

Era þat svik ein, er þú sjá þykkisk, né aldar rof, þóttu oss lítir: þótt vér jói óra oddum keyrim; nema er hildingum heimför gefin. (Helg. Hund. II, 40, 41).

Men både hjelte och häst skulle vara åter i Valhall, innan solen gick upp. Helge sade:

Nu måste jag rida röda vägar, låta ljusa fålen flygstig träda: skall vara vester från vindhjelms bro förr'n Salgofne segerfolk väckt.

Mál er mér at riða roðnar brautir, láta fölvan jó flugstig troða: skal ek fyr vestan vindhjálms brúar, áðr Salgofnir sigrþjóð veki. (Helg. Hund. II, 49).

Salgofnir var tuppen i Valhall.

Sedan Sigurd funnit Fåfnes bo, rådde honom Gripe att taga skatten och

guldet lasta på Granes bogar; sen rider du till Gjuke stridsrådige kung.

gulli hlœða á Grana bógu; ríðr þú til Gjúka gramr vígrisinn. (Sig. Fáfn. I, 13).

Sigurd Fåfnesbane gick till Hjelpreks stuteri, stóð, och valde sig en häst, som sedan kallades Grane. (Sig. Fáfn. II. Inledn).

Fartygen och vågorna liknas ofta vid hästar:

Hvilka rida der på Räfils hästar höga vågor, dånande haf? Segelhästarne äro svettsprungna, mot storm böljhästar visst knappt stå sig.

Hverir ríða þar Ræfils hestum hávar unnir, haf glymjanda? Seglvigg eru sveita stokkin, munat vágmarar vind um standask. (Sig. Fáfn. II, 16).

Jemf. HOMEROS II. 20, 227. Tidskr. f. Vet. o. Landth. 1878, 104.

Hlunnvigg öfversättes med plankhästar, men torde vara de stöttningsbräden, som kunde fällas ut långs sidorna, likasom ännu på vissa holländska fartyg. (Sig. Fáfn. II, 17).

När Åsarna spränga öfver Bilröst (= Bifröst, i Odins likgalder 9), brister denna,

och simma i dyfloden hästar,

ok svima í móðu marir. (Fáfn. 15).

Fåfne rådde Sigurd att afstå från skatten:

och rid hem hädan.

ok ríð heim héðan. (Fáfn. 20).

En nötväcka beskref Gjukes dotter Segerdrifva för Sigurd, och nämner äfven hästens namn. Känner du, heter det,

mön under hjelm. . . på Vingskorne red.

mey und hjálmi. . . Vingskorni reið. (Fáfn. 44).

Sigurd lastade Fåfnes skatt pä sin häst Grane:

men hästen ville icke gå framåt, förr än Sigurd stigit upp på honom.

en hestrinn vildi eigi fram ganga, fyrr en Sigurðr steig á bak hánum. (Fáfn. Slutord).

Seglmarr: segelhästen, fartyget; derå skulle ristas runor. (Sigrdr. 16).

Runor voro ristade:

å öra Arvackers och å Alsvinns hof, å de hjulen, som sno under Rögnes vagn, å Sleipnes tänder och å slädans skaklar.

á eyra Árvakrs ok á Alsvinns hófi, á því hveli, er snýsk undir reið Hrögnis , á Sleipnis tönnum ok á sleða fjötrum. (Sigrdr. 20).

Om med fjöturr verkligen bör förstås skaklar eller möjligen medar eller tömmar, är ovisst.

Runor skulle ristas å Granes bröst, á Grana brjósti. (Sigrdr. 22).

Den förnämste mannen red främst. Gudrun frågade:

Hvar är nu Sigurd,

mannadrotten,

när fränder mina

förut rida? (Brot af Sig. 6).

Sedan Sigurd blifvit dödad, säges om hans häst:

Hänger jemt grå hingst [hufvud] öfver döde fursten,

Gnapir æ grár jór yfir gram dauðum. (Brot af Sig. 7).

Och Gudrun sade:

Ofta var hemma högre glädje, då han, min Sigurd, sadlade Grane.

Opt var i túni teiti meiri, þá er minn Sigurðr söðlaði Grana. (Guðr. I, 22).

Männen redo att fria:

Ej jag ville det, att mig man egde, förr'n I, Gjukungar, reden till gården, tre konungar stora till häst; om dock eder färd ogjord varit!

Né ek vilda þat, at mik verr ætti, áðr ér Gjúkungar riðuð at garði, þrir á hestum þjóðkonungar; en þeirrar farar þörfgi væri. (Sig. Fáfn. Ill, 35).

Om Sigurd säger Gudrun:

Han som guldprydd satt å Granes bogar.

er með gulli sat a Grana bógum. (Sig. Fáfn. III, 39).

Öfverskriften till en sång heter Helreið Brynhildar, Brynhilds ridt till Hel, hvilket skedde, sedan hon, såsom i inledningen till sången beskrifves, blifvit bränd.

och var hon i en sådan vagn, som var täckt med dyrbart tyg (siden?). Så är det sagdt, att Brynhild åkte med vagnen till Hel och for förbi en gård, der någon gygja bodde. (Jfr. Helreið 2, 3).

ok var hon í reið þeirri, er guðvefjum var tjölduð. Svá er sagt, at Brynhildr ók með reiðinni á helveg ok fór um tún, þar er gýgr nökkur bjó. (Helreið Brynh. Inledn).

Brynhild sade till gygjan:

Jag må säga dig, vis från vagnen, du vettlösa!

Ek mun segja þér svinn ór reiðu vitlaussi mjök! (Helreið Brynh. 5).

Brynhild omtalade, att Sigurd red på Grane. (Helreið Brynh. 11).

Efter Sigurds mord sade Gudrun till Tjodrek:

Grane sprang till tinget, . . . alla sadeldjuren svettsprungna och under mördarna tröttridna voro. Gråtande gick jag att med Grane språka och tårkindad talte honom till: sorgsen Grane sänkte i gräs sitt hufvud, han allt visste, att herrn ej lefde.

Grani rann at þingi, . . . öll váru söðuldýr sveita stokkin ok of vaniö vási und vegöndum. (Guðr. II, 4). Gekk ek grátandi við Grana rœða, úrughlýra jó frá ek spjalla: hnipnaði Grani þá, drap í gras höfði, jór þat vissi, eigendr ne lifðut. (Guðr. II, 6).

Gunnar och Högne erbjödo åt Gudrun ersättning för dråpet å Sigurd:

Hon frågade då, hvem fara ville häst att sadla, vagn att sköta, [hästar rida. . .]

Hon frétti at þvi, hverr fara vildi vigg at söðla, vagn at beita, hesti riða. . . (Guðr. II, 17).

Cf. BUGGE p. 268 not 18.

Då Gudrun blifvit nödgad att taga Atle till man, heter det:

Snart sågs till häst hvar en hjelte, men vif välska lyftes i vagnar: vi sju dagar i svalt land redo, på andra sju vågor plöjde, [men tredje sjutal på torrt land gingo.]

Senn var á hesti hverr drengr litinn, en vif valnesk hafið i vagna: vér sjau daga svalt land riðum, en aðra sjau unnir kniðum, [en ina þriðju sjau þurt land stigum.] (Guðr. II, 35),

Då Oddrun skulle hjelpa Borgny, som var hafvande och hade svåra plågor, red hon till henne:

Hon tog från stallet betselstyrda, svarta stoet, sadel på lade.

Brá hon af stalli stjórnbitluðum ok á svartan söðul of lagði. (Oddnin. 2).

När hon kommit fram:

Mångt kvad Oddrun,

starkt kvad Oddrun, 

kraftiga trollord

öfver Borgny. (Oddrún. 6).

Det halp mö och son

ur moderlifvet. (Oddrún. 7).

Larm var att höra af gullhofvar, när på gården redo Gjukes söner.

Hlymr var at heyra hófgullinna, þá er í garð riðu Gjuka arfar. (Oddrún. 25).

Atle sände en gång till Gunnar man kunnig att rida, Knefrud han nämdes.

Atli sendi ár til Gunnars kunnan segg at riða, Knefruðr var sá heitinn. (Atl. 1).

Knefrud sade efter framkomsten:

Atle mig hitåt sände i sitt ärende på betslade stoet i mörk och okänd skog.

Atli mik hingat sendi riða örindi mar inum mélgreypa myrkvid inn ókunna. (Atl. 3).

Huna-kungen Atle hade hjulvagnar, hvelvagnar. (Atl. 30).

Läto hejdlöst hjeltar å fjell framstorma betslade hästarna i mörk skog och okänd; ristes all Hunmark, då hårda kämpar foro; spörädda fålar föstes på vallar gröna.

Fetum létu frœknir um fjöll at þyrja mari 'na málgreypu myrkvið inn ókunna; hristisk öll Hunmörk, þar er harðmóðgir fóru, ráku þeir vandstyggva völlu algrœna. (Atl. 13).

Sigurds dotter, Svanhild, var gift med Jörmunrek, som lät trampa henne under hösthofvar, lét troða Svanhildi undir hrossa fótum. (Guðr.-hvöt Inl.).

Gudrun klagade:

Bland sorger mina är den svårast. . . att så de ljusa lockar Svanhilds i sand trampats af hästars hofvar.

Þat er mér harðastr harma minna. . . er þann inn hvíta hadd Svanhildar auri tröddu und jóa fötum. (Guðr.-hvöt, 18)

När sönerna blifvit eggade till strid,

modigt stego de å hästbogar.

hlóðusk móðgir á mara bógu. (Guðr.-hvöt, 8).

Gudrun kväder:

Sadla, Sigurd! din svarta häst: fålen den snabba låte du hit springa! . . .

Beittu, Sigurðr! in blakka mar: hest inn hraðfœra láttu hinnig renna! (Guör.-hvöt, 21).

Gudrun och Sigurd hade nemligen lofvat hvarandra, att den först döde skulle besöka den efterlefvande. Hästarna hade äfven lif efter döden, en föreställning, som var en nödvändig följd af hjeltarnas sysselsättning i Valhall.

Blakkr är egentligen mörk, mörkbrun.

En annan sång handlar äfven om Svanhilds död:

Bådas er syster Svanhild hette, hon som Jörmunrek gaf att trampas å allmän väg af hvita, svarta, grå, inridna Gota-hästar.

Systir var ykkur, Svanhildr um heitin sú er Jörmunrekr jóm um traddi: hvitum ok svörtum á hervegi, grám, gangtömum Gotna hrossum. (Hamd. 4).

På liknande sätt uttryckte sig Gudrun enl. Guðr.-hvöt. 2.

Gudruns son:

lekte rask på hästryggen.

mœrr um lék á mars baki. (Hamd. 15).

Sedan Erp blifvit dödad af sina bröder,

de unge foro då på fjell-mossar med hunske hästar, att mord hämna.

liðu þá yfir ungir úrig fjöll mörum húnlenzkum, morðs at hefna. (Hamd. 17).

Af det föregående se vi, att hästar från olika trakter under omnämnas.

Om hästens skoning se Jern, p. 20.

Hval, Hvalr.

Hval

På Tors och Hymes fångstfärd:

Hyme mycket modig, drog på en krok tvenne hvalar upp.

Dró meirr Hýmir móðugr hvali einn á öngli upp senn tvá. (Hym. 21).

När de kommit i land, sade Hyme:

Vill du halft verk med mig göra, att du vår farkost vill fast binda? eller hem hvalar haf till gården och det branta berget igenom!

Mundu of vinna verk hálft við mik, at þú flotbrúsa festir okkarn? eða heim hvali haf til bœjar ok holtriða hver i gegnum! (Hým. 26).

Hvitfisk, Hvítingr, Delphinapterus.

Hvitfisk

Gudrun uttydde Atles dröm om växter, hökar, hundar, och denna om hökar på följande sätt:

Der skola männen om sjöfångst orda och hvitfiskars hufvud taga: de månde dö fort om få nätter, före dager fångsten äta.

Þar munu seggir um sæfang dœma ok hvitinga höfði næma: þeir munu feigir fára nátta fyr dag litlu dróttum bergja. (Guðr. II, 43).

Se under Hund, p. 61.