Anders Fjellner en efter samiska förhållanden märklig poetisk begåvning
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Temaside: Samisk religion og mytologi
Torkel Tomasson
Anders Fjellner
en efter samiska förhållanden
märklig poetisk begåvning
I.
Det är betydligt längre och krångligare väg till universitet från en nomads koja än från det avlägsnaste nybygge i obygden, skrev vi i något sammanhang i S. E. T. [Samefolkets egen tidning] en gång. Därmed åsyftade vi bl. a., att det äger nog sin riktighet, att man först måste ha tillägnat sig ett bofast levnadssätt och därmed sammanhängande tradition, innan förutsättningar tillfullo föreligga för att kunna prestera något varaktigare och ändamålsenligare eller tillägna sig, vad man i egentlig mening kallar kultur, som kort sagt betyder odling, vare sig det nu rör sig om uppodling av jord eller om s. k. andlig odling, d. v. s. odling av själsförmögenheterna.
Undertecknad kunde inte förlika sig med en liknande uppfattning, som jag stiftade bekantskap med, när jag på sin tid i samband med juridiska studier studerade rätts- och samhällsläran i Uppsala. Den stötte mig på något sätt, och jag tänkte närmast på, att vi i nomadstadiet ju hade startat ideella sameföreningar, sålunda ett stycke organisation. Och så tänkte jag på mina ornerade hornskedar och alla skidor och akjor, som jag själv och många samer med mig snidat, särskilt akjan som i dess fulländade form är ett sinnrikt slöjdalster, för att inte tala om all annan vacker samisk konstslöjd såväl manlig som kvinnlig, så att jag tyckte på den tiden åtminstone, att den uppsalienska rätts- och samhällsläran var väl ensidig, och att ordet kultur lika bra kunde ha sitt berättigande på människor i nomadstadiet som på nordbor. Varför skulle samerna, enkannerligen nomaderna, av dessa kallas för naturmänniskor i motsats till nordborna, vilka om sig själva alltid hållit styvt epitetet kulturmänniskor, som anses vara ett strå vassare än naturmänniskor, som lär betyda primitiva eller ofullkomliga. Eller varför skulle samernas hedniska religion betraktas som primitiv, ehuru den i själva verket rymde mer än germanernas himmel, Vallhall, där det inte fanns rum för andra än de värsta slagskämparna.
Nåja, ordet kultur är ett tänjbart begrepp och kan tillämpas på folk i alla utvecklingsstadier, det är allenast graden och ändamålsenligheten det skiljer på, och det må ursäktas mig, att jag vid fördjupade insikter måst revidera min uppfattning och vidgår numera gärna att, som sagt, en varaktigare och ända målsenligare kultur tarvar ett bofast levnadssätt. Ett ordnat samhälle med sjukvård, fattigvård, skolor, kommunikationer m. m. låter sig inte åstadkommas i nomadstadiet. Beträffande religionen håller jag däremot alltjämt fast vid, att samernas gamla hedniska religion varit, om inte bättre, så åtminstone fullkomligt lika god som germanernas.
För att emellertid först med några ord taga i sikte den materiella odlingen, så har det föga uppmärksammats, men är dock utomordentligt intressant att konstatera med vilken anpassningsförmåga och förtjänstfulla förutsättningar samerna tillägnat sig ett bofast levnadssätt. I flesta fall ha de först vid 40-års åldern och däröver i brist på renar övergivit nomadlivet och utan den ringaste tradition, i många fall med två tomma händer skapat sig en vacker bärgning som gårdsbrukare. Var kan man uppvisa motsatsen, d. v. s. att en gårdsbrukande nordbo, industriarbetare, kontorist eller akademiker vid medelåldern övergivit sin traditionella levnadsbana och i stället med två tomma händer slagit sig på och med framgång sökt sin utkomst som renskötande nomad? Visserligen är renskötseln numera privilegierad allenast för samer, men det är inte så länge sedan som denna näring stod öppen även för nordbor. Frågeställningen kan måhända anses mindre väl funnen och livet har kanske heller inte menat så, att man från gårdsbruk skall övergå till ett nomadiskt levnadssätt utan tvärtom.
Beträffande odling och förkovring av själsförmögenheterna, så ha även i det hänseendet samerna icke på något sätt stannat i växten, utan tvärtom presterat åtskilligt, som vittnar om förutsättningar och goda anlag. Att från nomadlivet icke utgått lärda män beror helt enkelt på den nyssnämnda alltigenom längre och krångligare vägen till universitetet. Att söner av professorer, läkare, präster, ämbetsmän m. fl. gärna gått i fädrens fotspår och upptagit deras yrken beror icke på någon anmärkningsvärd begåvning hos dem utan helt enkelt därpå, att det legat dem närmast och bekvämast till hands, liksom dessa yrken äro ekonomiskt givande och till på köpet skänka vederbörande mer socialt anseende än andra näringsfång. Och när man från barnsben växt upp i rum med böcker runt omkring från golv till tak och därtill haft förmånen att äga lärda pappor och ömsinta mammor, vilka icke sparat någon möda på att vägleda pojken på den s. k. lärda banan, så måste väl ynglingen vara, bra bortkommen, därest han inte kan absolvera en doktorsgrad eller sluta åtminstone som en smalspårig professor eller dito ämbetsman. Tradition, miljö och träning spela en utomordentlig roll, när det gäller utveckling och försprång på det ena eller andra området. Son av en bonde och son av en renskötare ha ock i regel valt fädrens yrken, enär de liksom fallit av sig självt och medfört minsta besväret.
Trots att samerna saknat nödig tradition beträffande allt vad tankearbete heter, ha de likväl även på detta område utfört en del prestationer — litterära åtminstone —, vilka i likhet med nyssnämnda förhållande om gårdsbruk vittna om förutsättningar och löftesrika anlag. Och hade de förfogat över en allmänbildning, som motsvarat de andliga resurserna, hade vi säkerligen kunnat räkna med ännu vackrare resultat än som nu är fallet.
I en synnerligen välkommen och förståelsefull avhandling i årsskriften »Norrbotten 1937» om Johan Thuri som författare har professor Björn Collinder i samband med Thuri uppmärksammat många andra författare av samisk börd, nämligen H. O. Heika, Peder Jalvi, A. Larsen, Isak Saba och Matti Aikio, samtliga från nordligaste Sameland, och Ante Pirak i Jokkmokk. Vidare nämner prof. Collinder alla dem, efter vilka musikforskaren Karl Tirén upptecknat bortåt ettusen samiska sånger (vuöleh). Till raden av litterära samer får väl vidare räknas Henrik Kvandahl, som, undertecknad veterligt, är den förste av samisk börd, som mera omfattande pejlat litteraturen och med detta till bakgrund försökt sig på samisk historieskrivning. Den är visserligen bristfällig, men utgör dock ett första trevande försök i den vägen, och hade Kvandahl bara ägt nödig humanistisk skolning, hade resultatet säkerligen blivit bättre.
Den måhända märkligaste person med utpräglade diktaranlag som det hårda nomadlivet fött, har dock förunderligt nog utgått från Härjedalen i södra Jämtland, en landsända som man eljest måhända trott var steril på samiska intellekt, enär det på länge inte hörts till något därifrån. Det är Anders Thomasson Fjellner, som föddes på Rutfjället i Härjedalen den 18 sept. 1795 och dog som kyrkoherde i Sorsele den 22 febr. 1876, sålunda något över 80 år gammal. Anders Fjellner har nämligen presterat så pass höglitterära alster, att framlidne professor K. B. Wiklund år 1906 i en liten avhandling, betitlad »Lapparnes sång och poesi» (publicerad i »Småskrifter utgivna av norrländska studenters folkbildningsförening, nr 3, 1906. C. Uppsala. W. Schultz»), funnit sig föranlåten att mobilisera hela sin lärdom för att dels placera den samiska sången och musiken bland etnografiskt gods, dels ock i samband därmed ta till storsläggan för att ordentligt tillintetgöra och slå ihjäl den lille, veke Anders Fjellner och samtidigt avfärda hans litterära produktion på en skräphög. Den Wiklundska kritiken, som är alldeles onödigt hänsynslös, är måhända det säkraste belägget för, att Anders Fjellner efter samiska förhållanden var en litterär ande av ovanliga mått. Och vad hade man inte fått vänta av denne fjällets son, därest han ägt grundlig lärdom och de materiella betingelserna för honom hade varit bättre än de voro. En akademiker av rang tar inte till storsläggan för att slå ihjäl en mygga, det fordras åtskilligt mer innan den obehärskade kritiken kommer i gång.
I trakterna av Rutfjället i Härjedalen leva ännu samer, vilka ha en dunkel kännedom om, att de haft en avlägsen släkting, som blivit präst och hette Fjellner, efter vilken de själva tagit detta tillnamn. Men om den en gång så ryktbare släktingens öden vet traditionen på Rutfjället numera så gott som ingenting. När jag år 1917 besökte Storvallen i Härjedalen, hittade jag där hos ett par äldre samer en kyrkohandbok på samespråket, som jag förvärvade, och om vilken det sades, att den hade tillhört »pristä Fjellner» (pastor Fjellner). Förmodligen hade denne förlagt den någon gång, när han under sin studenttid i Uppsala någon sommar besökte sin hembygd, där han sannolikt hållit någon enkel gudstjänst för sina stamförvanter. Någon klåfingrig har emellertid under senaste tid med en kniv klåttrat och skurit initialerna Fj—dt på den vackra, gedigna skinnpärmen.
På det lilla kala, men soliga Rutfjället, där som sagt Anders Fjellner första gången såg dagens ljus, voro Fjellners föräldrar renskötande samer, men redan 1804 förlorade Anders Fjellner sin far. En avlägsen släkting lär då ha varkunnat sig över den lille 9-årige Anders och, märkligt nog, rentav skickat honom till en skola i Östersund. Härifrån kom Anders till Härnösand, där han idkade nödiga gymnasiestudier för tillträde till universitet, och vårterminen 1818 inskrevs han som student i Uppsala. Huru han egentligen krånglat sig dit, om de förberedande skol- och gymnasiestudierna uteslutande bekostats av släktingar, eller om någon utomstående ekonomiskt starkare hjälpande hand på något sätt trätt emellan, är icke känt, men vore intressant att få närmare utrett. Åtskilligt tyder dock på, att släktingarna gjort sitt bästa, och att det var tack vare dem som Anders över huvud leddes in på studiebanan, vilket är enastående i sitt slag. En renskötares ekonomi förslår dock inte långt beträffande studier, och häri låg väl orsaken till, att Anders Fjellners vistelse vid universitetet icke blev långvarig. Redan efter två år eller 1820 avbrötos hans akademiska studier, som förmodligen varit inriktade på prästbanan, ty år 1821 erhöll Fjellner — enligt Bygdén — förordnande att såsom vikarie bestrida missionärssysslan i Jukkasjärvi och Karesuando socknar. Alltså hamnade han bland sina stamfränder i nordligaste Norrbotten, bland vilka Anders Fjellner med sin genuina »lappnatur» säkerligen fann sig mycket bra. Härunder lärde han sig finska språket praktiskt åtminstone så att han åren 1835—1842, enligt Bygdén, tjänstgjorde som »finsk och lapsk tingstolk». Dessförinnan hade han år 1828 blivit prästvigd i Härnösand, varefter han förordnades som pastorsadjunkt i Jukkasjärvi, och bestred även under någon tid pastorsgöromålen i Karesuando, där han sålunda kom i beröring med och arbetade under den fem år yngre och ryktbare prästen Lars Levi Læstadius som lär ha haft lapskt blod i sina ådror, huru många procent är dock inte bekant, men stamförvantskapet tycks inte ha gjort något starkare intryck på vare sig den ene eller den andre, och varken Læstadius eller Fjellner ha veterligt omnämnt varandra. Læstadius med sin grundliga lärdom kunde väl inte riktigt förlika sig med den mindre bokligt bildade Fjellner. Å andra sidan har väl den veke, poetiske Anders Fjellner inte riktigt kunnat med den något robuste Læstadius och hans drastiska domedagspredikningar. Bägge ha emellertid varit ense om och förtjänstfullt bekämpat den tidens florerande osed med brännvinskrögeriet i Lappmarken, Læstadius genom sina dundrande predikningar, Anders Fjellner bl. a. genom ett från trycket år 1829 utgivet blad, där han sökt fästa statsmakternas uppmärksamhet på tre för den tiden djupa olägenheter för samerna, nämligen för det första skogseldar (svedjande), varigenom renbetet förstördes, for det andra nybyggarnas utestående höhässjor, vilka utgjorde ett trätofrö mellan nybyggare och renskötare och för det tredje brännvinskrögeriet.
År 1838 ingick Anders Fjellner äktenskap med en av päivasläktens döttrar, en sameflicka från Karesuando, härstammande från Paldamo i Finland. Därmed blev Fjellner halvt om halvt renskötare och präst, och när han den 24 febr. 1841 utnämndes till kyrkoherde i Sorsele, anträdde han färden dit med hustru och barn på renskötarvis flyttande och »buförande», enligt v. Düben, med 11 stycken körrenar. Även den, som flyttat och »buförat» med renraider och känner detta förflyttningssätt från alla sidor, hade bra gärna velat se, när pastor och pastorskan Fjellner höll på »buföra» för att tillträda prästgården i Sorsele. Det var emellertid på våren, och snöföret tog slut på sista milen, varigenom det trasslade till sig. (Norrlands Tidningar, supplementblad nr l, Härnösand, 1843.) Den svenska allmogen i Sorsele kunde inte riktigt förlika sig med en själaherde, som kom trasslande och buförande på det viset, men sameallmogen där tog pastor och pastorskan Fjellner från allra första stund med storm och för dem var pastor Fjellner en mäkta lärd man. »Hördu, Andres!» lär en visitator, biskop eller prost, vilken det nu var, vid en visitation i Sorsele ha kallat på Anders Fjellner, vilket duande enligt gumman Grahn i Ammarnäs, som mindes och i ungdomen personligen lärt känna pastor Fjellner mycket väl, var ett absolut belägg för att bland alla präster vid visitationen det allenast var Anders, som begrep något och som skulle göra't. På samernas bröllop och festligheter var också pastor Fjellner medelpunkten. Enligt samma källa: Såtne li kå etja same-goppä, det är: han var som en annan lappgubbe, han.
Om också Anders Fjellner, i motsats till vad eljest varit förhållandet bland samerna, hörde till de få undantagen, som i jämförelsevis unga år fick börja studierna, vid normal ålder kan man nästan säga, så släppte han dock aldrig kontakten med fädrens nomadiska levnadssätt, förrän han vid 47 års ålder tillträdde kyrkoherdetjänsten i Sorsele. Under skolferierna och även under somrarna under sin studenttid i Uppsala lär han alltid ha besökt sin mor och släktingar på Rutfjället, där det på Fjellners tid bedrevs den intensivaste renskötsel man gärna kan tänka sig, på somrarna getning natt och dag och mjölkning morgon och kväll, för att inte tala om kävling och kalvar och stormjölkning i samband därmed minst två gånger i veckan och på vintrarna likaså getning av renhjorden natt och dag vid tider, när rovdjur inställde sig. Att studeranden Anders vid hemkomsten under vinter- och sommarferier inte tilläts att som andra studerande slå dank och gå sysslolös eller dra sig vid eldhärden i kåtan får nog anses som säkert och inte låg han åt det hållet heller. Tvärtom fick han nog göra rätt för sig och biträda vid rengetningen sommartid åtminstone. Därom ger hans ypperliga framställning om »Soldottern» ett nog så talande belägg. Enligt Gustaf v. Düben och O. Donner lär han till den grad bokstavligen ha trott på sägnen om henne, att han själv en dimhöljd dag på fjället tyckt sig höra renskällor och såg »Soldottern» sittande på en sten, men när han närmade sig och omfamnade henne för att få den alstringsstarka hjorden, befanns »Soldottern» allenast vara en sten. Och när Anders Fjellner under åren 1820—1842, alltså i över 20 år vistades i Torne lappmark, levde han där, såsom i föregående redan nämnts, halvt om halvt renskötare och präst, måhända mera renskötare. Man kan sålunda säga, att Anders Fjellner, åtminstone efter hans förhållanden, i osedvanligt hög grad behärskade renskötselyrket, som bl. a. är en förutsättning för att kunna uppfatta och tillgodogöra sig den samiska traditionen, därest man över huvud har fallenhet därför. Det finns många duktiga renskötare, men när det gäller tradition, vet många ingenting, knappast ens hur farfar eller farmor hette, något som dock på intet sätt är kännetecknande enbart för samerna utan gäller lika mycket andra folk. Anders Fjellner ägde emellertid enastående intresse för sitt folks sägner, delvis beroende därpå, att hand var född poet, vilken egenskap man icke torde kunna frånkänna honom.
Diktare och skalder, vilka mer än andra leva i andens värld, ha väl alltid uppfattat folksägnen efter deras behov. Det i deras tycke väsentligaste ha för dem varit nog för upprinnelsen till en dikt. På fragment ha de satt kött och blod, men det mekaniska upptecknandet av folksägnerna, ha de med- eller omedvetet överlämnat åt andra. För diktaren har målet varit vunnet i och med det att han fört dikten framåt. Så var det ock med Anders Fjellner. Han trodde sig i samernas sägner ha funnit fragment till sina stamförvanters historia, på vilka han satte kött och blod och därigenom skapade en slags ansats till ett samernas s. k. nationalepos, kallad Solsonen, som väl får anses som Anders Fjellners märkligaste litterära alster. Beklagligt nog har Anders Fjellner varit oförståndig och nämnt, att han upptecknat den efter en same vid namn Leuhnje i Torne lappmark och även hört dikten i Härjedalen, något som Fjellner tycks ha grundat på sina kortfattade minnesanteckningar, som för en utomstående alls inte motsvara begreppet uppteckna. Det är nu detta som prof. W. bokstavligen tagit på blodigaste allvar och funnit det ohållbart samt att dikten allenast är ett verk av Fjellner, vilken sålunda skulle ha ljugit och förfalskat och därigenom allenast ökat raden av litterära förfalskare. Då sålunda, menar prof. W., dikten om Solsonen icke kan anses vara, såsom Fjellner föregivit, upptecknad direkt ur folkets läppar, är den ingenting värd, därför skoningslöst ned med både Fjellner och hans dikter. Emellertid vidgår prof. W., att nämnda dikt på sin tid »väckte berättigat uppseende» och fann en läsekrets både på norska, tyska och engelska samt på svenska och slutligen på finska. Detta betyder väl i alla fall att dikten i fråga knappast är förtjänt av att skoningslöst kastas på skrothögen. Allt talar ju för att såväl Fjellner som hans dikter äga ett visst existensberättigande. Den stora allmänheten har i sin tur tagit den Wiklundska kritiken på blodigaste allvar och på sina håll har man totalt tagit avstånd från Anders Fjellner, vänt honom ryggen och ryst: »Fy en sån lapp!» Hans bild och de fattiga raderna om honom lära numera — enligt Ernst Manker — ha utplånats ur Nordisk Familjeboks tredje upplaga.
II.
De flesta folk ha sina nationalepos, och den grekiske skalden Homerus lär på sätt och vis vara ursprunget till dylik versifierad diktart, och som väl också som på andra håll givit impulsen till de nordiska litteraturklenoderna, de s. k. Eddakvädena, engelsmännens Beowulf och tyskarnas Nibelungenlied o. s. v. Och när den stora allmänheten i framtiden blir bättre än nu underrättad om, att dessa litteraturalster, inklusive Homerus' Illiaden och Odyssén, visst inte äro upptecknade ur folkets läppar utan tvärtom alster av hovpoeter och andra företrädare av den lärda skaldekonsten, så kommer väl antagligen den upplysta opinionen att svänga om. Och det kanske rent av kommer att yrkas på och med största beredvillighet villfaras, att Anders Fjellner blir förd tillbaka på sin gamla plats i Nordisk Familjebok. Han är om inte samernas Homerus så åtminstone en samernas Snorre.
Det sades nyss, att Anders Fjellner redan efter två år lämnade universitetet i Uppsala. Under liknande förhållanden säger det sig självt, att det blev si och så med hans lärdom, och när han kom till Torne lappmark, där han mera förde ett nomadiskt levnadssätt än kammarlärd präst, så kom det heller föga till någon boklig påbyggnad på egen hand, utan tvärtom smälte hans inhämtade elementära kunskaper ihop, vartill kommer att under liknande förhållanden oförmåga att hantera penna och papper mer eller mindre ofelbart plägar inställa sig. Tankarna finnas nog, men handen och pennan vägra att tjänstgöra. Vad som däremot inte tog skada eller smälte bort däruppe i Torne lappmark det var Anders Fjellners medfödda poetiska ådra, som tvärtom tycks ha frodats och fått tillskott på näring där. Men på papperet blevo rimmen och satserna av nyssnämnda skäl kladdiga och föga begripliga, varför de på egen hand i nödig utsträckning inte orkade lyfta vingarna för att i njutbar form nå fram till trycket. Fru Emilia Demant-Hatt, Danmark, och fröken Anna Bielke, Sturefors, ha, assisterade av professor K. B. Wiklund och nomadskolinspektören, doktor Erik Bergström, på ett oskattbart sätt väglett och hjälpt, så att Johan Thuris tankar övervunnit de formella grammatiska hindren för att på ett njutbart sätt genom trycket nå den stora läsekretsen, och lika oskattbart har den märklige språkforskaren i obygden, komminister Harald Grundström i Jokkmokk, tillgivet och anspråkslöst sörjt för att Anta Piraks tankar fått nödig luft under vingarna och därför nått en bredare läsekrets.
Det tillkommer professorerna Gustaf von Düben, fadern till det av allt, att döma i evärdeliga tider bestående standard- och praktverket »Om Lappland och Lapparne» (1873), och språkforskaren Otto Donner i Helsingfors, Finland, äran och förtjänsten av att åt eftervärlden förståelsefullt och varligt ha tagit vara på och bevarat de Fjellnerska diktklenoderna, vilka för samerna äro lika oskattbara som Eddakvädena äro för nordbor. Den nämnda Wiklundska kritiken har visserligen fördunklat deras vackra mission, men det ordnar sig nog så sant som det vackra och rätta alltid segrar i världen. Det är bara ledsamt, att de tre professorerna, vilka alla ha namn av erkänd rang samt även äro högt skattade av samerna för sina stora förtjänster, skola stå två mot en. Och det känns icke lätt att i detta blad behöva taga ställning till deras skiljaktiga meningar. Men det må ursäktas oss, att vi vilja ha ett litet ord i laget, därför att vi stå i stamförvantskap med Anders Fjellner och på grund därav på visst sätt äro part i målet.
I förutnämnda verk har prof. v. Düben, som är den förste som mera ingående personligen lärt känna, fäst sig vid och uppmärksammat Fjellner, med mästerliga kommentarer på svenska språket återgivit först och främst Fjellners förutnämnda förnämsta dikt: »Solsonen», som i detta blad återgives in extenso efter v. Düben och »Pisjan Pasjans son», den senare en slags hjältedikt, om vilken v. Düben säger, att även denna sångs översättning är gjord av Fjellner, »jag har blott bearbetat den, för vinnande av metrisk form». På de fragment av tradition, som lågo till grund för Fjellners dikter, satte Fjellner kött och blod i versifierad form på samespråket. Jämte dessa omfångsrika och till sitt innehåll vidlyftiga dikter har v. Düben återgivit andra smärre versifierade alster av Fjellner såsom »Tjock pelsen», »Samernas trogne tjänare hunden», och inte minst värdefullt en del fragmentariska, korta dikter om »Soldottern», allt otroligt mästerligt beledsagat och kommenterat. Och särskilt kommentarerna om »Soldottern» ge snart sagt vid handen, att den lärde v. Düben själv varit rengetare sommartid åtminstone. I varje fall vittna kommentarerna härom som allting annat i verket »Om Lappland och Lapparne», att v. Düben ägt enastående förutsättningar att kunna förstå den samiska mentaliteten och samernas tankevärld i övrigt. Häri ligger väl också förklaringen till, att prof. v. Dübens verk om samerna är uppskattat av alla och har ett bestående värde. Och när kyrkoh. Anders Fjellner som nämnt dog i febr. 1876, skrev prof. v. Düben en vacker levnadsteckning med porträtt över honom i den tidens förnäma tidskrift »Ny Illustrerad Tidning 1876, nr 15».
Prof. v. Düben, vars lärdomsmeriter voro aktningsvärda — han var både filosofie och medicine doktor — var egentligen läkare, professor i kirurgi, och han hade inte satt samespråket som mål för sina forskningar. Men märkligt nog tycks han ha hunnit inhämta kunskaper även på detta område mer än tillräckligt för hans behov för det storslagna etnografiska verket »Om Lappland och Lapparne». Förnämligast genom detta kom prof. Donner, som hade språk till specialitet, men också hyste stört intresse för folkpoesi, att intressera sig för Anders Fjellner och hans sånger, något som resulterade uti, att Donner sommaren 1874 beslöt att övervinna svårigheterna med den tidens besvärliga kommunikationer och resolut företog en resa till Sorsele, där han personligen uppsökte och sammanträffade med den då 80-årige kyrkoh. Anders Fjellner, som dock numera hade förlorat synen, så att han i det närmaste var blind. De anteckningar Fjellner delvis hade i behåll från den tid, då hans ögon voro friska, voro fragmentariska, formellt bristfälliga och därför föga begripliga för prof. Donner. Förtjänstfullt och ovärderligt tog emellertid Donner hand om den blinde sångaren, efter vilkens diktamen Donner på samespråket upptecknade samtliga längre sånger eller dikter, som Fjellner på svenska hade tillhandahållit prof. v. Düben. I versifierad form har även Donner upptecknat ett fragment om »Soldottern», vilket i v. Dübens verk återfinnes på prosa. Och lika förtjänstfullt som prof. Donner upptecknade de Fjellnerska sångerna på samespråket, lika förtjänstfullt har han sörjt för, att de på samma språk i tryck blivit tillgängliga i hans arbete »Lieder der Lappen» (Lapparnes sånger), Helsingfors 1876.
Detta arbete är emellertid skrivet på tyska, vilket språk man sålunda måste behärska därest man utöver den samiska texten vill tillgodogöra sig något av prof. Donners framställning eller hans översättning till tyska av de Fjellnerska dikterna. Den samiska texten är dock den värdefullaste och utan prof. Donner hade vi gått miste om den. Jag saknar tyvärr förutsättningar att kunna jämföra Donners återgivna samiska text med hans översättning av den till tyska, men finner däremot den samiska texten till sitt innehåll på ett utmärkt sätt stämma överens med den svenska texten i v. Dübens verk. Den samiska texten är värdefull därför, att man där möter Fjellners sånger pä grundspråket, på vilket han ursprungligen byggt dem, den svenska texten är icke desto mindre värdefull, enär man i den möter sångerna översatta av Fjellner själv. Vid tiden för v. Dübens tillvaratagande av sångerna, hade av allt att döma Fjellner ännu synen så pass i behåll, att han åtminstone nödtorvtigt varit i stånd till att skriva ned en översättning av sina sånger i de fall han inte direkt dikterat dem för v. Düben. I vilket fall som helst har Fjellner gjort sitt bästa och lyckats mycket bra, för att prof. v. Düben allenast genom lätta retuscheringar beträffande det rent formella, utan att därigenom förrycka, kunnat tillgodogöra sig såväl Fjellners sånger som därmed sammanhängande tradition på prosa om »Soldottern». Och fråga är om inte Anders Fjellners medfödda poetiska anlag framträda mer påfallande i den svenska texten än i den samiska, där man delvis spårar inflytande från den finska runometern. I den svenska texten har Fjellner, såvitt jag kan förstå, varken begagnat sig av rim eller av något känt s. k. versmått. Icke förty är där sång och poesi, det lär man väl knappast kunna förneka, och går man saken närmare in på livet, skall man måhända nödgas medge, att där även finns en typisk Fjellnersk meter. Det låter sig inte göra att ordagrant översätta ett poetiskt alster på samespråket till svenska, utan att innehållet därigenom fördärvas, blir rentav banalt, sången och poesien försvinner. Det är därför en lycka, att Fjellner själv återgivit sina poem på svenska, som numera är läs- och skriftspråk även för samerna. I »Tjockpelsen» äro exempelvis de första raderna i den samiska texten jämförelsevis tunga och knappast omedelbart fängslande, men i den svenska texten komma de hoppande och lekande, att man nästan omedelbart ser hur barnen hoppar och leker, de lyda så här:
- »Fordom barnen, gossar, flickor,
- brukat leka, fägnas, glada
- springa kring och hoppa, trampa
- fotspår omkring källan, leka
- enögd Stalo, leka gubbar.»
Kilde: Samefolkets egen tidning 20, 1938, N:r 3
Fodnoter
