Solsönernas Saga – Sagan om Jalok och Roiterna

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Sagan om Jalok och Roiterna

Länge voro vi icke

lyckliga i landet

Ej hafva vi hört krig omtalas.

men onda vandringsmän

med hårda vapen

hafva gjort oss stor skada.

Än äro vi drifne öfver fjällets branter,

än jagade öfver strida strömmar,

än blefvo vi med skarpa pilar beskjutne,

än stelnade våra kroppar af köld.

Af det funna landets människor

förljudes ännu från något håll

farliga, onda vandringsmän.

I ANDRA SAGOR har det berättats, hurusom Solsönerna under Tjårges ledning sökte och funno ett land, som var bättre och fridfullare än det gamla landet, där genom den onde Torajas förbannelse, långt tillbaka i tiden, svälten kommit i Solsönernas mun. Men en annan del af Solsönerna tågade under den modige Jaloks ledning en annan väg och kommo, genom Beijen-Neitas visa skickelse, på denna väg till samma land, dock först efter stora besvär och farligheter. Nu skolom vi berätta om de stora farligheter och äfventyr dessa Solsöner måste utstå, innan de kommo till Sameland.

Genom dagar och nätter, genom väldiga vildmarker, öfver häftigt brusande strömmar gick Solsönernas tåg. Heliga sånger ljödo, förkortande färden, besvärjande lurande faror. Nåjdernas trummor bullrade — trampet af renarna och folkets gång blef till ett brus och dön, som när stormens ande far fram öfver fjället. Stjärnorna lyste klara. Den lilla renkons blida ögon sågo kärleksfullt ned på de framtågande Solsönerna, i tidiga morgonstunder, när luften låg tunn och ljus som ett drömmande leende öfver naturen, och i sena kvällsstunder, när Ekkedes guokso dött i ett dallrande rödt sken öfver fjällspetsarna i väster.

Länge vandrade så Jalok och hans skara, utan att finna det goda landet, som var utlofvadt åt fäderna, och som man gått att söka. Och ibland de vandrande Solsönerna blef snart ett allmänt missnöje och många begynte knota: »vi skulle ha vandrat med Tjårges — helt visst hade vi då kommit till det goda landet. Nu nå vi aldrig dit.»

Nu hade Jalok och hans skara kommit till ett underligt land. Stora, blänkande sjöar sträckte sig hvart ögat såg och mellan sjöarna voro endast smala åsar af fast mark eller gungande myrmarker. Solsönerna, som ej sett slikt land förr, blefvo högeligen förskräckta och menade sig ha kommit ända dit, där världen slutar och nedgången finnes till den undre världen.

Onda andar funnos där i de stora myrarne. De blåste med sin giftiga andedräkt öfver åsarna, där Solsönerna uppslagit sina vandringskåtor, och strax sveptes hela nejden i ett tjockt töcken. Underliga, jättelika gestalter ströfvade ljudlöst omkring i töcknen. Många af Solsönerna försvunno, utan spår, utan att någon visste, hvart de tagit vägen.

Då blefvo Solsönerna än mera misslynta och misströstande och de sjöngo:

»På denna vår villsamma väg

låtom oss vandra långt bort tillbaka

likasom vi hafva kommit hit,

dit hvarifrån vi hafva kommit.

Ej vi berga oss med gräs

kunna ej gå på gungande myrar,

bära fruktan för töcknets andar —

görom oss färdiga att gå.»

Men Jalok, som var höfdingen, manade sina män framåt. Han talade till dem:

»Fäderna siade sagan om skatten,

lofvades landet, långt i fjärran.

Skatten, som Jubmel i jorden gömde,

en gång skall finnas af Solens söner.

Modigt vi drogo från kära hemmet,

sagornas skimrande skatt att söka —

töcknets andar dåra vårt sinne,

sprida splitet bland Sames söner.

Än dock modiga männen minnas

fädernas sång om sökta skatten.

Modigt mödorna måste mötas

enigt och fridsamt folket vandra

för att finna fädernas solskatt.»

Så manade Jalok sina män till endräkt, men Attjis-ene sände dimmornas och töcknens andar i täta horder öfver Solsönerna. Och så skildes Jaloks män i två hopar, och de kunde icke se och höra hvarandra. Och Jalok, som dock var höfdingen, samlade kring sig den flock, som var på hans sida, och talade: »Land ha vi gått att söka, ett godt land, där skatten gömmes åt Sames söner. Ett ondt land ha vi funnit. Gungande myrar och blänkande sjöar, men onda andar bo i myrarne och onda gudar i sjöarne. Låtom oss vandra längre bort.» Och männen slöto sig till honom, men deras tal var minskadt till hälften. De andra hade blifvit tagna af töcknens andar. Dimmorna slöto sig öfver dem — de glömde fädernas språk och fädernas sånger — de vadade i myrarne och fiskade i sjöarne och mindes ej längre det goda landet, som de gått ut att söka.

Och dessa, som stannade kvar, dårade af de af Attjis-ene utsända töckenandarne, kallades Suomiet, det är myrmän, och deras land kallades Suomaa, det är myrlandet.

Men Jalok och de, som voro med honom, fortsatte sin vandring och alla de renar, som de fört med sig från det gamla landet, följde äfven nu.

Så vandrade de, och den norra polens stjärna visade dem vägen, och främst vandrade Jalok och hans modigaste män. Till att hålla modet uppe hos männen och stärka kvinnornas krafter sjöng Jalok heliga sånger, och hans män med honom.

I ödemarkstystnaden i ensamhetens land rufvade svårmodets andar — där bodde onda gastar, sända af Attjis-ene, att dåra Solsönerna, komma deras mod att vackla. Men ljudet af Jaloks och hans mäns sång steg och föll i gungande takt — trängde i mäktiga vågor in i furudunklet — skrämde de onda andarna och lockade fram de goda. Skogens jättar veko åt sidan, och där blef likt en bred väg, där Solsönerna vandrade — och sången ljöd från Jalok och hans män, och skogens goda andar sjöngo med. Sådan var vandringsfolkets sång:

Från landet bort vi rest,

i hungersnöd vandrat från landet.

Mycket vi sett och hört

men icke däraf fått njuta.

Fädernas gömda skatt

gingo vi ut att söka,

söka bete och jakt —

nöden dref oss därtill.

Fädernas lofvade skatt

gömd intill jordens hjärta,

den goda tidens land

det rika landet, därborta

om hvilket sägnerna sagt,

om hvilket sångerna talat,

finna vi skola en gång.

Rest hafva vi långt bort,

modigt hafva vi vandrat

vårt mod hafva vi litat på,

ingen har oss befallt —

vi hafva gått af oss själfva.

Vi hafva tagit vårt gods,

allt, som af värde varit.

Hjordarna hafva oss följt,

gudarna följa oss äfven.

Onda andarnas makt,

gastar, som trampa och bullra,

dårande vålnaders mängd

resa sig i vår väg.

Solens vandrande folk,

Sames modige söner

akta ej mötande hinder

akta ej mötande mödor.

Solsöner! Vandrom till det goda landet!

Solsöner! Vandrom att skatten söka!

Solsöner, minnens fädernas sång!

Sjungom fädernas sång!

Bortom norra polens stjärna

västerut från sol och måne

stenrös finns af guld och silfver

ärilstenar, sänkestenar . . .

Bortom norra polens stjärna

Beijve vaktar sina skatter

vaktar troget hela dagen

vaktar dem ännu om natten.

Höga berg af guld och silfver,

renar, löpande på guldklöf

öfver silfvertyngda marker,

så, som i den goda tiden —

mjölk i strömmar, kött i träden,

läcker märg i alla stammar,

tusen ganska goda skatter

ljuse Beijve troget vaktar.

Hvem skall en gång skatten finna?

Solsöner! Vandrom till det goda landet!

Solsöner! Sjungom fädernas sånger!

Solens dotter, Beijen-Neita

har ett heligt löfte gifvit;

Beijve själf och höge Jubmel,

han, som strålar högst af alla

ha med helig ed det lofvat:

En gång skatten finnes åter.

Än en gång den goda tiden

komma skall till Sames söner!

Solsöner! Solsöner! Lyssnom till fädernas sång!

Solsöner I Vandrom att skatten söka.

Vandrom att finna det goda landet!

Så sjöngo Jalok och de modigaste bland Jaloks män. Och sången, buren af goda andar genom skogarnes väldiga vidder, växte i styrka och blef såsom stormvindens brus och vågornas gång på de stora vattnen. Och alla Solsönerna och deras kvinnor och barn, kände hur deras hjärta blef lätt i dem — hur det slog i takt med Jubmels hjärta djupt i jorden. Och sången blef jublande och glad och stark där den klang mellan furornas solröda stammar:

Solsöner! Solsöner! Lyssnom till fädernas sång!

Solsöner! Vandrom att skatten söka!

Vandrom att söka det goda landet!

Sjungom fädernas sång!

Långt och vidt hördes det vandrande folkets sång. Ja ända ned till den undre världen och till det understa Rotaimo trängde sången. Och den onda Attjis-ene, som ständigt bär bitterheten i sinnet mot Sames barn, hörde sångens väldiga ljud. Och dess kraft och förtröstan fyllde hennes hjärta med en bitterhet, häftigare än någonsin förut. Och hon skyndade till Schlipme, den undre världens elake nåjd och trollman och lade råd med honom.

Och den undre världens trollman var villig att hjälpa den onda Attjis-ene i hennes illdåd mot Solsönerna. Han dundrade på sin stora trumma och talade onda ord. Med kraftiga ganord sände han ut onda fiender emot de framtågande solsönerna.

Detta berättar nu sagan:

Jalok, som själf ägde någon nåjdekunskap, hade gått ut att bese landet och söka betesmarker i sällskap med stammens största nåjd, en man af Kallosläkten och nämd Hardajas, ty han var mycket stark. När de så gått ganska långt och kommit till ett fjäll, där god betesmark tycktes vara, blef plötsligen Jalok varse en stor rentjur, som kom vandrande öfver fjället.

»Se», sade Jalok, »här är oss godt att vara! Här är god betesmark och vildrenar finnas här, att föröka våra hjordar.»

Men Hardajas skrattade åt Jalok och sade: »Föga nåjdekraft äger du, som kommer med slikt tal. Ser du inte, att rentjuren är den undre världens onda trollkarl, som kommer att bringa ofärd öfver det vandrande folket. Men slikt skall ej lyckas.»

Och med kraftiga ganord och besvärjelser förskapade sig äfven Hardajas till en rentjur, som lopp fram emot den annalkande. Och de båda rentjurarna begynte strax att häftigt kämpa med hvarandra.

Nu var väl Hardajas en mycket stark nåjd, både med sina ord och med sin kropp, men den gamle Schlipme, undre världens arge trollman var ock en farlig kämpe. Skulderbred och armstark var väl Hardajas, men Schlipme förmådde han ej rubba. Med dofva smällar slogo deras horn tillsammans — deras näsborrar frustade eld, som förbrände marken framför deras fötter — deras klöfvars tramp och buller blef som åskans dunder och brak.

Förfärad skådade Jalok den fasansfulla striden, och i sin nöd anropade han den store urtidsnåjden, Nischergurgje, som en gång i förtiden besegrat den onde Schlipme.

Och den store Nischergurgje, som gifvit nåjdegåfvan i arf åt Kallosönerna, lät ej Hardajas, Kalloättlingen, förgås i striden.

Mäktig i gestalt kom han vandrande öfver fjället, ganska hastigt. Jalok såg honom där han kom — och han var vördig att skåda och hans steg jummade i bärgen som ljudet af en guds vandring.

Men de båda nåjderna, som flåsande kämpade med hvarandra, märkte intet af den mäktige mannens ankomst.

Och Nischergurgje ställde sig på långt afstånd från de stridande nåjderna och åsåg striden. Tappert kämpade Hardajas, tappert stred Solsönernas främste nåjd. Men den onde Schlipme, som väl varit alltför svag att besegra den store Nischergurgje, var dock alltför stark att besegras af en senare tidens nåjd, vore det ock den främste. Hardajas rentjur vacklade utmattad hit och dit — snart skulle han besegrad falla till marken.

Då höjde Nischergurgje sin hammare och slog nio slag på sin trumma.

Och hvarje slag var som åskans häftigaste skräll, och för hvarje slag lopp där fram en stor, svart ulf.

Alla de nio svarta ulfvarne störtade sig nu på en gång öfver Schlipmes rentjur, som förskräckt tog till flykten, sjungande:

»Voi voi, magra varg

voi voi med långa svansen!

Nog jag märker

nåjdens konster —

hjälpen gaf dig

Nischergurgje.»

Men efter detta stannade Solsönerna någon tid i detta landet, ty betet var ganska godt och hjordarna ökades. Alla voro glada och förnöjsamma och glada visor sjöngos vid vaktetiderna.

Detta förtröt dock den undre världens onda kvinna, och Schlipme, som än en gång lidit nederlag i striden mot Solsönernas nåjder, rufvade på hämd.

Det land, där Solsönerna nu vistades gränsade mot nordväst till vilda bergstrakter, där jättelika och underliga väsen hade sin boning. Vilda och hotande reste sig bergen, dystra och mörka stodo skogarne. Men nedanför, där Solsönerna byggde var landet vackert och ljust och med goda beten. Stora gingo Solsönernas hjordar på de frodiga betesmarkerna. Männen hade lagt bort sina vapen, nu ej brukade annat än vid jakt. Frid och endräkt rådde.

Den onda Attjis-ene och den onde Schlipme lade råd, huru de skulle göra ondt emot Solsönerna. Och Schlipme sade: »Se, jag vill sända onda vandringsmän emot Solsönerna.»

Detta tyckte Attjis-ene vara godt taladt. Och hon gaf honom därtill all sin kraft, att Solsönerna månde förgöras.

Schlipme vandrade upp till den öfre världen i en vanlig människas skepnad. Och han kom till ett litet elakt och hatfullt folk, som bodde uppe i de nordvästra bergstrakterna och talade med hundens skällande ljud. Hit gick Schlipme och var såsom en af dem och han blef deras store nåjd. Och de kallades Roite, ty de hade höga ben och små kroppar.

Schlipme stannade länge hos Roiterna och var en mäktig man bland dem. Och han tog ljus, som den elake Attjis stulit från solen och gömt i månen, och af detta måneljus gjorde han ondskefullt glimmande vapen, fyllda af stor trolldom, så att inga andra vapen kunde bestå emot dessa.

Och när Schlipme på så sätt beväpnat Roiterna, manade han dem ifrigt att draga ned till slättlandet, där Solsönerna vistades, för att taga detta goda land ifrån dem. Denna maning fick ej häller förklinga ohörd. I stora horder tågade Roiterna ned mot Solsönernas visten, härjande landet där de foro fram. Fåfängt sökte Solsönerna att sätta sig till motvärn — deras pilar studsade tillbaka från Roiternas bröst och spjuten kröktes. De onda Roiternas vapen, gjorda af månens ondskefulla strålar, kunde ingen motstå.

Solsönerna måste fly, och fyllda af sorg, sjöngo de en klagande sång:

»Länge voro vi icke

lyckliga i landet.

Ej hafva vi hört krig omtalas

men onda vandringsmän

med hårda vapen

hafva gjort oss stor skada.

Än äro vi drifne öfver fjällets branter,

än jagade öfver strida strömmar,

än blefvo vi med skarpa pilar beskjutne

än stelnade våra kroppar af köld.»

Men Jalok, som af gudarna fått en stor kraft, samlade sina flyktande män till rådplägning. Många voro de, som här talade misströstans ord och sade: »Låtom oss vandra åter till vårt förra land. Rättre att dö där än att här i ett främmande land omkomma.»

Men Jalok manade åter sina män till mod: »Låtom oss vandra längre bort, så skall den goda tiden komma.»

Och Hardajas, den store nåjden, trädde fram och sade:

»Ovännen har anstiftat det åt oss

ovännen har velat oss ondt.

Månsidans folk med månens strålar

sticka våra ben,

hejda våra vapen.

Ondt råd från Rotaimo

röjes hos Roiterna.

Låtom oss möta våld med list; —

med mäktiga ganord

skingra Schlipmes trolldom!

Fäderna kunde

många konster.

Kallos släkte kallas

Guottavuorok

Schlipmes konster kräfva

motstånd af Nischergurgje, —

Kallosönernas ättling

vågar en strid med de onde.

Guottavuorok nämnes

Kallos släkte af gammalt,

så må vi se om sägnen

ännu sanning kan säga.»

Glade hörde Solsönerna nåjdens råd och löfte. Många fruktade väl, att Hardajas ej skulle äga tillräcklig kraft att i trolldom besegra den undre världens nåjd, den onde Schlipme. Men Jalok, som sett Hardajas strid på fjället emot Schlipme, och som visste, att den gamle siaren, urtidens nåjd, Nischergurgje, stod Hardajes bi, fruktade intet.

Hardajas gick in i sin kåta och slog på trumman. Utanför stodo Solsönerna och äfven de mindre nåjderna i stum förväntan. Sång ljöd därinne och trummans dunder. Gastar skränade — vinden tjöt — åskan mullrade. Beijve släckte sitt lysande bloss och ett djupt, svart mörker kom öfver hela landet. Bäfvande stodo Sames söner kring Hardajas kåta.

Då ljöd ett högt skri, såsom fiskörnens rop.

Och åter flammade Beijves bloss upp, först med ett rödt och svagt skimmer, så som när solen vid midsommartid lyser öfver de nordliga fjällens spetsar, men sedan med ett allt klarare ljus.

Och Solsönerna voro mycket förskräckta.

Då kom Hardajas ut ur kåtan. Och han sade: »Godt råd är gifvet af andarne, därför må nu också rikligt offer frambäras åt De Höge.»

Många vackra herkar fördes fram till offer och offerblodet rann öfver Seitarna. Men när Solsönerna ville börja offermåltiden sade Hardajas: »Ätom ej af köttet — må Roiterna äta det och minnas Sames söner.»

Undrande hörde Solsönerna detta, men de lydde hans befallning. Och Hardajas gjorde underliga tecken och uttalade kraftiga ganord öfver köttet.

I detsamma hände det, att Roiterna upptäckt, att Solsönerna samlats till offermåltid. Och den feta kött- och blodlukten lockade dem.

Vildsinta stormade de fram mot Solsönerna. Men dessa hade märkt de anstormande och försvunno snabbt in i skogen.

Men när Roiterna kommo och funno allt det myckna offerköttet, blefvo de genast lystne och började glupskt äta däraf. Men Hardajas hade läst kraftiga ganord öfver köttet, och när det begynte smälta i deras buk blefvo de alla förvandlade till små, skällande djur, och deras vapen blefvo till hårda och glänsande tänder.

Skällande, gläfsande, bitande omkring sig störtade de förskräckta tillbaka mot sin fjällbygd. Och Schlipme, som såg dem, kunde ej lösa dem från deras trolldom, ty de hade ätit af offerkött, som de ej själfva ägde.

Så blefvo Roiterna, det elaka folket, förvandlade till fjällbygdens lemlar. Men sin onda natur behålla de — hvart tredje år vandra de ned från fjällen, förstörande allt i sin väg. Och sina onda, hårda vapen äga de ännu i sina framtänder, hvilka glänsa som månens strålar.

Men Jalok och Hardajas och alla Solsönerna vandrade glade vidare, tills de funno Sameland och sina bröder, så som i en annan saga är omtaladt. Långt var tåget — genom dagar och nätter gick det — stjärnorna blänkte — norrskenen flammade — hjordarna flåsade, trampande sig väg fram. Och genom ödemarkerna ljöd hög och klar Solsönernas vandringssång:

Solsöner! Solsöner!

Lyssnom till fädernas sång.

Solsöner! Solsöner!

Vandrom att skatten söka!

Vandrom att finna det goda landet!

Fodnoter