Samefolkets religion - Inledning

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samisk tromme (Manker 07)
Statens Hist. Museum, Stockholm

Temaside: Samisk religion og mytologi


Rafael Karsten

Samefolkets religion
De nordiska lapparnas hedniska tro och
kult i religionshistorisk belysning

Inledning

De skandinaviska och finska lapparnas — eller, såsom de själva kalla sig, samernas — gamla kultur har under de senaste decennierna varit föremål för mycken uppmärksamhet från nordiska forskares sida. Även deras religiösa föreställningar och bruk, d.v.s. de kvarlevor därav som bevarats till vår tid, ha därvid rönt beaktande, och det material som på sistnämnda område samlats är i själva verket så rikligt att det tillsammans med det äldre materialet från förgångna tider låter oss få en någorlunda fullständig bild av samernas hedniska fornreligion. Men fastän i äldre och nyare arbeten rörande detta arktiska naturfolk även denna viktiga sida av dess kultur ägnats tillbörlig uppmärksamhet, saknas dock fortfarande en sammanfattande, mera ingående framställning av den lapska religionen, som skulle motsvara nutida framsteg på det religionsvetenskapliga området. Föreliggande arbete utgör ett försök till en dylik sammanfattande framställning, i den mån en sådan för närvarande är möjlig. Sannolikt skall även denna framställning i en del avseenden befinnas vara ofullständig.

Trots materialets relativa rikedom är det ingen lätt uppgift att i alla detaljer söka rekonstruera de nordiska samernas »ursprungliga» eller primitiva hedniska religion. Svårigheterna därvid äro måhända större än beträffande andra finsk-ugriska folk. Själva samernas etniska ursprung är ju höljt i dunkel och deras religion begynte tilldraga sig uppmärksamhet från skandinaviskt håll jämförelsevis sent, först på 1600-talet, då de redan länge varit föremål för kulturell påverkan från de högre stående skandinaviska folkens sida. Att ett skandinaviskt inflytande gjort sig gällande är naturligt och lätt att påvisa, även om man måste fastslå att detta inflytande starkt överdrivits av en del moderna forskare. Men beträffande det äldre religionshistoriska materialet är det dessutom att märka, att de som lämnat de första uppgifterna om de s.k. lapparnas gamla gudalära och religionsbruk varit kyrkans män, för vilka det religiösa omvändelsearbetet varit huvudsaken. För dem var »hedningarnas» religion närmast en styggelse, ett djävulens bländverk, som med alla sina vidskepliga bruk så fort som möjligt borde utrotas. Denna missionärernas inställning till den hedniska religionen kom med nödvändighet att färga deras skildringar därav, medan den å andra sidan helt naturligt gjorde »hedningarna» själva mindre hågade att yppa sin tro för män som hade så ringa förståelse därför. Den lapp, som överbevisades om att ha utövat avgudadyrkan eller annan vidskepelse, fick inför domstol svara därför och hotades av stränga straff. Särskilt var man angelägen om att förstöra sådana synliga minnesmärken från deras hedniska forntid som de s.k. seitarna utgjorde, ävensom deras spåtrummor, i vilka sistnämnda man framför allt såg deras gamla vidskepelse och avgudadyrkan förkroppsligad. Då dessa kultobjekt, och isynnerhet trummorna, voro föremål för ett verkligt förstörelseraseri, förstördes med dem även några av de värdefullaste minnesmärkena från samernas hedniska forntid.

Källorna rörande samernas fornreligion ha så ofta omnämnts i moderna arbeten om deras religion och kultur, att vi ej här behöva närmare ingå på och värdesätta dem. Rikast och ur religionshistorisk synpunkt intressantast är det material vi ha angående de norska samerna och för vilket vi huvudsakligen ha »lapparnas apostel», Thomas von Westen, och hans medhjälpare att tacka. Visserligen var lapparnas eller »finnarnas» omvändelse till den enda sanna religionen huvudsaken även för von Westen, men han besjälades även av ett visst vetenskapligt intresse och insåg för övrigt, att detta omvändelseverk kunde krönas med framgång endast i fall man lärde känna deras egen uppfattning i religiösa ting. Ett visst studium av deras hedniska mytologi var därför nödvändigt. Användningen av det av den norska eller dansk-norska missionen hopbragta materialet underlättas i vår tid därigenom, att det numera föreligger samlat och kritiskt belyst i lätt tillgängliga arbeten. Främst bör i detta avseende nämnas lektor J. Qvigstads »Kildeskrifter til den lappiske mythologi» i två delar, av vilka del I (tryckt 1903) innehåller det viktiga av John Randulf författade s.k. Närömanuskriptet, del II åter detaljerade upplysningar »Om lappernes vildfarelser och overtro» (1910), vars författare är Isaac Olsen. Andra arbeten från äldre tid av grundläggande betydelse för de norska lapparnas mytologi äro Knud Leems »Beskrivelse over Finmarkens Lapper» (1767), till vilken såsom bilaga är fogad Jessens »Afhandling om de norske Finners och Lappers hedenske Religion», i huvudsak grundad på uppgifter av missionären Hans Skanke. Båda dessa avhandlingar voro likaledes inspirerade av von Westen. Icke mindre viktiga äro de äldre upplysningar om de svenska och finska samernas religion som av K. B. Wiklund publicerats i »Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen», vol. VII (1897–1909), innehållande meddelanden av Samuel Rheen, Olaus Graan, Nicolaus Lundius, Olaus Petri Niurenius, Johannes Tornaeus och Gabriel Tuderus. Ett klassiskt arbete om de svenska samerna från äldre tid ha vi även i Pehr Högströms »Beskrivning av de till Sveriges krona hörande Lappmarker» (1747). Jämförliga med de nämnda arbetena såsom religionshistoriska källor äro vidare de äldre handskrifter som, delvis med förklarande noter, år 1910 utgåvos av Edgar Reuterskiöld under titeln »Källskrifter till lapparnas mytologi». Dessutom finnas som bekant från såväl äldre som nyare tid flere sammanfattande större arbeten om samernas religion vilka till stor del stöda sig på de nämnda primärkällorna. Bäst känd är Schefferus’ »Lapponica» (1673), vari bl.a. de av K. B. Wiklund publicerade källorna ha använts. Samernas religion i dess helhet behandlas även i norrmannen J. A. Friis’ arbete »Lappisk mytologi» (1871), medan v. Düben i sitt stora arbete »Lappland och lapparna» (1873) särskilt uppehåller sig vid de svenska samerna och utförligt behandlar även deras religion. M. A. Castrén, den finska mytologins grundläggare, behandlar i sitt stora arbete »Nordiska resor och forskningar» mångenstädes även samernas religion, särskilt deras seitadyrkan. Originala smärre bidrag till denna sida av deras kultur ha givits av många senare nordiska forskare, av vilka bland norrmän och svenskar må nämnas J. Qyigstad, Gustaf Hallström, Ernst Manker och Carl Johansson och bland finnar Samuli Paulaharju, T. I. Itkonen, U. Harva m.fl. Ett av de viktigaste moderna bidragen till de finska lapparnas religion ha vi i Jacob Fellmans till stor del på egna iakttagelser grundade arbete »Anteckningar från min vistelse i Lappmarken» i fyra delar, publicerat 1910 av hans son Isac Fellman.

Det källmaterial rörande de skandinaviska samernas äldre religion, som för närvarande står till vårt förfogande, är dock i verkligheten icke så rikt som de ovannämnda arbetena synas giva vid handen. Att märka är nämligen, att de norska och svenska missionärer, som stå för dessa arbeten, i vidsträckt mån utnyttjat sina föregångares anteckningar eller begagnat sig av informationer som härstamma från samma källa. De flesta upplysningar vi ha angående de skandinaviska samernas äldsta hedniska religon återgå i själva verket direkt eller indirekt på »lapparnas apostel» Thomas von Westen.

Rörande de ryska samerna äro meddelandena ganska knapphändiga. En del viktiga sådana givas av A. Genetz i inledningen till arbetet »Wörterbuch des Kola-Lappischen» (1889). M. A. Castrén var i tillfälle att under sina resor besöka även Kolalapparna och ger i »Nordiska resor och forskningar» del I en del upplysningar om dem. Ett stort anlagt arbete på ryska om de nordiska samerna föreligger i N. Charuzins redan 1890 publicerade »Russkie laparyi» (»De ryska lapparna»), vari ett långt kapitel ägnas deras religion. Trots titeln inskränker sig författaren dock icke till de i det egentliga Ryssland boende grekisk-katolska samerna, utan behandlar dessas religiösa föreställningar och bruk i sammanhang med de finska och skandinaviska lapparnas hela mytologi.

Då samerna varit utbredda över ett jämförelsevis vidsträckt område i norra Europa och mottagit kulturella inflytelser från olika högre stående kulturfolk, är det naturligt att vissa olikheter i deras religiösa föreställningar kunna påvisas. Kolalapparna och de i Petsamo-området boende grekisk-katolska skoltlapparna ha stått under ryskt inflytande och uppenbarligen till en del påverkats av grekisk-katolska idéer, medan åter de skandinaviska samerna mottagit inflytelser från skandinaviskt håll. I den mån vi känna de ryska samernas hedniska religion synes den representera ett primitivare stadium av religiöst tänkande än deras västliga stamförvanters. Att hos dessa senare den lapska mytologin framträder så mycket rikare, beror uppenbarligen på skandinaviskt inflytande. Den animism eller andetro, som tydligen utgör grunden för samernas urreligion, utvecklar sig efterhand i mera polyteistisk riktning, i det andeväsendena bliva mera personligt utformade eller antropomorficerade. Genom beröringen med skandinaverna lärde sig detta primitiva naturfolk bl. a. helt nya näringar, såsom jordbruk och skeppsfart, vilken förändring i deras kultur helt naturligt även kom att få en viss religiös betydelse.

Det var norrmannen J. Fritzner som först riktade forskarnas uppmärksamhet på det skandinaviska inslaget i samernas religion. Det skedde i en uppsats med titeln »Lappernes Hedenskab og Trolddomskunst sammenholdt med andre Folks, isaer Nordmaendis, Tro og Overtro», publicerad i (Norsk) Historisk Tidsskrift 1877. Fritzner sökte i denna uppsats visa att samernas hela religion måste betraktas såsom ett lån från skandinaverna. Samma åsikt har med stort eftertryck gjorts gällande i början av detta århundrade av en del andra nordiska forskare, särskilt av Axei Olrik i Köpenhamn och Kaarle Krohn i Finland. För dessa forskare är samernas hela religion skandinaviskt påverkad till den grad, att man rent av ansett den kunna kasta ljus över den fornskandinaviska religionen. I överensstämmelse därmed har även Krohn givit sin uppsats om detta ämne den betecknande titeln »Lappische Beiträge zur germanischen Mythologie» (Finnisch-Ugrische Forschungen 1906) Påverkad av Krohn skattar U. Harva i sitt arbete om lapparnas religion åt samma överdrift när han säger att »deras enda genuina och samtidigt äldsta form av religion är dyrkan av de avlidnas andar», vilken även den enligt honom röjer en del främmande drag. Denna fråga skall i det följande närmare belysas med hänsyn till olika religiösa föreställningar och kultbruk. Här må i detta sammanhang endast sägas, att de skandinaviska element, som kunna påvisas i den samiska religionen, mera hänföra sig till det periferiska än till själva dess kärna. Att ett naturfolk skulle »låna» så gott som hela sin religion av något annat högre stående folk är en uppenbar orimlighet.

Harvas ovannämnda, på finska skrivna bok »Lappalaisten uskonto» (1915) samt Reuterskiölds »De nordiska lapparnas religion» (1912) höra åtminstone i Finland till de mera kända sammanfattande skildringarna av lapparnas religion i början av detta sekel. Harvas arbete är ett populärt översiktsarbete utan strängt vetenskaplig karaktär, vilket framgår även därav att alla litteraturhänvisningar uteslutits. Även innehållsförteckning och sakregister saknas, vilket allt gör det lilla arbetet svåranvändbart. Många viktiga problem rörande samernas religion förbliva olösta. Reuterskiölds arbete har formellt mera karaktären av en vetenskaplig undersökning, men är enligt min mening skrivet med otillräcklig religionsvetenskaplig kunskap, och en oriktig tolkning gives av flere lapska religionsbruk. Författaren har vid sin tolkning bl. a. låtit alltför mycket påverka sig av en i början av detta århundrade härskande religionshistorisk teori om ett »föranimistiskt» stadium i naturfolkens religioner, vilken icke längre kan vidhållas.

Under de senaste åren ha i Sverige och Finland, två framstående arbeten om lapparnas kultur publicerats i vilka även deras religion beaktats. Det ena är Ernst Mankers arbete om »De svenska fjällapparna» (1947), det andra I. T. Itkonens stora verk »Suomen lappalaiset», (1949) det största arbete som hittills utgivits om de finska samerna. Den allmänna bild Manker i sin bok ger av de svenska lapparnas religion är kortfattad, men koncis och träffande, och Itkonens motsvarande utförligare framställning av de finska lapparnas religiösa föreställningar utgör ett nytt värdefullt bidrag till ämnet. Ingendera författarens framställning i berörda avseende gör dock anspråk på fullständighet. Itkonen hade några år tidigare (1946) publicerat ett större arbete om de nutida finska lapparnas religion under titeln »Heidnische Religion und späterer Aberglaube bei den finnischen Lappen» vilket i något förkortad form ingår i hans senaste verk »Suomen lappalaiset». Även Manker har tidigare beträtt det religionshistoriska området genom sitt monumentala verk »Die lappischen Zaubertrommel» I—II (1938, 1950), vari dock först del II behandlar den egentligt religionshistoriska sidan av saken.

Om det nu föreliggande materialet rörande de nordiska samernas religion gäller detsamma som i regel kan sägas om dylikt material samlat bland andra naturfolk, nämligen, att det som härstammar från en äldre tid ur religionshistorisk synpunkt är det viktigaste. Detta sammanhänger naturligtvis främst därmed, att de äldsta anteckningarna gjordes under en tid då samerna ännu icke i samma grad som senare voro påverkade från skandinaviskt håll. Men det beror även därpå, att de präster och ämbetsmän som gjorde dessa anteckningar, ehuru de betraktade hedningarnas religion med kristna glasögon, under en långvarig kontakt fingo en djupare inblick i samernas världsåskådning och mentalitet än vad som bland moderna forskare är vanligt. Inga enligt »moderna» vetenskapliga metoder utförda forskningar kunna ersätta den ingående, levande kunskap om ett naturfolks psyke som endast kan erhållas genom en långvarig vistelse bland detta folk. Härtill kommer att — såsom redan antyddes — de spår av en forntida hednisk kult som ännu anträffas bland våra samer endast kunna betraktas såsom kvarlevor från ett för länge sedan övervunnet skede i deras andliga utveckling.

Författaren till detta arbete företog sommaren 1927 en forskningsresa till Petsamo i avsikt att stifta närmare bekantskap med de s.k. skoltlapparna och om möjligt studera kvarlevor av deras religion. Det var huvudsakligen en orienteringsresa och min mening var att snart återvända för att fortsätta dessa forskningar. Denna avsikt har av olika orsaker, dels beroende på ogynnsamma yttre förhållanden, dels på att mitt etnologiska intresse tidtals kommit att länkas åt helt annat håll, aldrig kunnat realiseras. Det är emellertid av stor vikt att den, som inlåter sig på att skildra ett naturfolks religion och kultur vunnit någon, om ock ytlig personlig kännedom om folket i fråga och lärt känna den naturliga miljö i vilken det lever, och ur denna synpunkt hade min vistelse i Petsamo sin betydelse. Andra forskare bland mina landsmän som vistats längre tid bland lapparna ha lyckats samla mera kvarlevor av deras gamla vidskepelser och jag skall i det följande söka göra rättvisa åt deras forskningar.

Den naturliga miljöns betydelse i fråga om ett naturfolks religion har ovan antytts. Geografiska förhållanden, den natur och det klimat, i vilka ett primitivt folk lever, kommer med nödvändighet att icke blott på ett avgörande sätt inverka på dess materiella kultur, utan bestämmer hela dess andliga egenart. De betyda uppenbarligen långt mera än medfödda etniska och rasegenskaper. Särskilt gäller detta om folk levande i arktiska trakter sådana som eskimåer, lappar och de nordsibiriska naturfolken, beträffande vilka man kan tala om en särskild, för alla gemensam arktisk kultur. Det är i en sådan geografisk miljö som bl.a. en religionsform sådan som schamanismen finner naturliga utvecklingsbetingelser.

Naturfolk levande i bergstrakter synas även starkt påverkas av den naturliga miljön. Det är särskilt på denna grund jag i det följande stundom kommer att jämföra lapparna med ett lägre folk i en annan del av världen som, rent etnografiskt sett, synes ha föga eller intet gemensamt med dem, nämligen quichuaindianerna i Perus och Bolivias fjälltrakter. Fastän Lapplands fjäll icke på något sätt kunna jämföras med de skyhöga Anderna, ha dock livsbetingelserna för de båda folken i vissa avseenden gestaltat sig tämligen lika. Framför allt kan man på båda hållen studera vissa sidor av den religiösa vördnad en imponerande bergsnatur alltid synes väcka hos lägre stående naturfolk och de kultbruk till vilka den ger upphov. Men även på annat håll i världen finna vi intressanta jämförelsepunkter när det gäller att belysa samernas animistiska naturdyrkan. Den jämförande metoden skall hjälpa oss att förstå åtskilliga drag i deras primitiva religion som kanske annars skulle te sig svårförklarliga.

Frågan i vilken grad en jämförande metod, enligt vilken i olika delar av världen boende lägre stående folks föreställningar och bruk sammanställas med varandra och förklaras enligt likartade principer, äger något berättigande i sociologin och religionsvetenskapen, har mycket diskuterats intill den dag som i dag är. Den jämförande metod, som allmänt kom till användning i större arbeten på dessa områden vid den tid då den jämförande sociala antropologin uppkom i slutet av förra århundradet representerad av sociologer sådana som H. Spencer, sir John Lubbock, Letourneau och otaliga deras efterföljare i England och i Frankrike har med rätta kritiserats, fastän man ganska ofta ser den tillämpas ännu den dag som i dag är. Till dess svagheter hör framför allt att den leder till en okritisk och ytlig användning av den etnologiska litteraturen samt till förhastade slutsatser och generalisationer, vilka i många fall visa sig vetenskapligt ohållbara. Här är icke den rätta platsen att närmare ingå på dessa metodfrågor. Med hänsyn till den metod jag själv följer i detta arbete är det dock nödvändigt att betona, att man ingalunda är berättigad att helt förkasta den jämförande sociologiska metoden. Allt beror sist och slutligen på huru man använder den. Dess berättigande baserar sig först och främst på det obestridliga psykologiska faktum, att själva det mänskliga själslivet till sin daning är lika överallt, och att det följaktligen hos olika folk under mer eller mindre likartade förhållanden måste ge upphov till likartade föreställningar och bruk. Den moderna religionsvetenskapen är tvungen att erkänna tillvaron av såväl »elementartankar» som »folktankar», för att använda de av tysken A. Bastian införda uttrycken. På religionens område ha rent psykologiska synpunkter sin särskilda betydelse. Men för att man skall kunna jämföra de religionsbruk, som anträffas hos ett primitivt folk i en trakt av världen med motsvarande bruk hos ett annat folk i en helt annan del därav och på denna grund möjligen kunna härleda sig till en för båda gällande allmän lag av objektiv giltighet, fordras att föreställningarna på båda hållen blivit noggrant och kritiskt under- sökta. Tvenne bruk, som ytligt betraktade te sig alldeles lika, kunna nämligen det oaktat basera sig på alldeles olika föreställningar. Dessutom visar det sig ofta att själva uppgifterna, grundade på alltför ytliga forskningar, äro oriktiga. Den allmänt jämförande metoden förutsätter därför att på olika håll noggranna specialforskningar blivit utförda. I fråga om många sociala och religiösa företeelser och institutioner borde därför sociologin och religionsvetenskapen tillsvidare gå fram i specialforskningens tecken.

En forskare som sysslar med de lägre eller s.k. primitiva folkens religioner måste för övrigt vinnlägga sig om att såvitt möjligt befria sig från de fördomar som så lätt hindra honom från att ernå objektivt giltiga resultat. Till dessa hör måhända främst benägenheten att se ett visst folks religionsbruk genom någon viss, för tillfället »modern» skolas glasögon, vars syn på företeelserna man dogmatiskt godtar. Icke minst forskningarna rörande lapparnas religion har under tidernas lopp blivit lidande därav. Vi böra sålunda undvika att genom en mer eller mindre tendentiös tolkning i deras äldsta religion till varje pris söka spår t.ex. av en tro på ett »högsta väsen», eller av en föranimistisk tro på opersonliga »makter», eller söka göra denna religion till ett blott skandinaviskt kulturlån. Ett primitivt folks religion måste i främsta rummet förklaras ur sig själv, ur de föreställningar som obestridligen framträda inom densamma, och icke enligt några för tillfället måhända allmänt härskande religionsvetenskapliga »teorier». Ju mindre en forskare tillhör någon bestämd sociologisk eller religionshistorisk »skola», desto större förutsättningar har han att giva en objektiv bild av de företeelser han behandlar.

Det är i enlighet med dessa principer jag själv i detta arbete sökt tolka samernas religionsbruk, tolkningar som i många punkter framhålla nya synpunkter. De rön jag gjort under decennier långa tidigare studier rörande primitiv religion ha naturligtvis härvid tjänat mig som vägledning, men det grundläggande för min uppfattning i enskilda frågor ha dock städse varit samernas egna, kritiskt undersökta föreställningar. Utan en grundlig orientering på den allmänna religionshistoriens område är det enligt min tanke omöjligt att tillfredsställande behandla ett enskilt folks religion. Att beträffande en religionsform som, i likhet med samernas, numera i huvudsak tillhör det förgångna, likväl i många fall endast tolkningar av hypotetisk giltighet kunna framställas, är naturligt.

Fodnoter