Tredje Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Illustration til Tredje Sången,
af Akseli Gallen-Kallela (1865-1931)

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Tredje Sången

---

Tredje Sången. Wäinämöinen blir genom sin sångkonst vida berömd: 1—20. — Joukahainen begifver sig ut att i sång täfla med Wäinämöinen, men då denne är honom öfverlägsen, utmanar han Wäinämöinen till strid och förtörnar honom genom smädefulla ord, tills han omsider blir sjungen ner i ett kärr: 21—330. — Joukaliainen råkar nu i stor nöd och lofvar sin syster Aino till maka åt Wäinämöinen, som nu löser honom ur kärret: 331—476. — Joukahainen återvänder sorgsen hem och omtalar utgången för sin moder: 477—524. — Modren gläder sig högeligen öfver att få Wäinämöinen till svärson, men Aino gripes af oro och brister i tårar: 525 —580.

---

Gamle trygge Wäinämöinen

Lefver framåt ut i tiden

Uppå Wäinö-hemmets sveder,

Uppå Kalevalas moar.

Sjunger sina goda sånger,

Qväder dem med konst och insigt;

Sjunger dagarne igenom,

Natt på natt förutan afbrott

Om förgångna tiders minnen,

10. Djupa ursprungsord från fordom,

Dem ej hvarje barn kan sjunga,

Icke hvarje hjelte fattar

Här i dessa onda dagar,

Detta tidehvarf som bort flyr.

Rykten vida kring förspordes,

Sägner spridde sig i fjerran

Om den gamle Wäinös sångkonst,

Om den höge hjeltens vishet:

Sägner spriddes långt mot söder,

20. Hunno ända upp till Pohja.

Det var unge Joukahainen,

Magre ynglingen från Lappland:

Ut i byn engång han vandrar,

Hör då underliga rykten.

Hör att sånger blifvit sjungna,

Vida bättre qväden ljudit

Uti Wäinöläs svedjelunder,

Uppå Kalevalas moar.

Än han sjelf förmådde sjunga,

30. Lärt sig qväda af sin fader.

Högt förtörnas han häröfver,

Afund väckes i hans sinne,

Då i sånger Wäinämöinen

Anses honom öfverlägsen.

In han träder till sin moder.

Kommer till den ålderstigna.

Säger nu sig vilja vandra,

Längta att sig bort begifva

Bort till Wäinö-hemmets stugor

40. Att med Wäinämöinen täfla.

Men hans far förbjuder honom

Och hans moder honom nekar

Att till Wäinölä sig begifva

Och med Wäinämöinen täfla:

"Der skall du med sång besvärjas

Och med trolldomsqväden drifvas

Djupt i snön, allt intill munnen,

Och med händerna i luften,

Att du ej en arm kan röra,

50. Icke mer en fot kan vända!"

Sade unge Joukahainen:

"God är väl min faders kunskap,

Ännu bättre är min moders,

Bäst är dock min egen insigt!

Om en täflan jag begynner,

Om bland män jag mig försöker:

Mina sångare jag sjunger,

Qväder dem som mig besvärja.

Sjunger sjeif den bäste sångarn

60. Till den sämste ibland alla,

Qväder sten-skor på hans fötter.

Trädbeklädnad kring hans länder.

På hans bröst en tyngd af stenar,

Öfver skuldrorna en stenklump,

Handskar utaf sten på handen,

Hjelm af sten uppå hans hjessa."

Ut han gick, och lydde icke,

Tog sin egen gode vallak,

Tog sin häst, som frustar lågor

70. Och hvars fötter gnistor sprida:

Hästen han i redet spände

För sin guldbeprydda släde;

Sjeif i släden sig han satte.

Tog sig plats uti sin skrinda,

Gaf sin häst ett slag med snärten,

Med den perlbesatta pisken;

Framåt hastar raske springarn

Ilar dädan, lätt i loppet.

Fram med mycket gny han färdas,

80. Åker en dag, åker tvenne,

Åker inpå tredje dagen;

Nalkas på den tredje dagen

Wäinö-hemmets svedjemarker,

Kalevalas vida moar.

Gamle trygge Wäinäniöinen,

Den evärdelige siarn.

Färdas fram på sina vägar,

Lugn sin stråt tillryggalägger

Öfver Wäinöläs svedjemarker,

90. Öfver Kalevalas moar.

Joukahainen då sig närmar,

Möter honom uppå vägen:

Deras stänger sammanstöta,

Draglänk fastnar emot draglänk,

Rankorna tillhopa häfta,

Loka emot loka drifves.

Här de stanna uppå vägen,

Stanna och besinna saken;

Svett från deras lokor dryper,

100. Ånga står kring deras stänger.

Gamle Wäinäniöinen frågar:

"Af hvad slägt är du väl fostrad,

Då så tanklöst här du kommer,

Oförsynt emot mig åker,

Söndrar mina böjda rankor,

Krossar lokan, gjord af ungträd,

Slår min släde uti stycken,

Arma skrindan uti spillror?"

Nu den unge Joukahainen

110. Yttrade ett ord och sade:

"Jag är unge Joukahainen,

Men säg du din börd och härkomst:

Af hvad stam är du då fostrad.

Född af hvilket uselt följe?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Nämnde nu sitt namn för honom.

Yttrade derpå och sade:

"Är du unge Joukahainen,

Drag dig då en mån åt sidan,

120. Ty du är till åren yngre!"

Men den unge Joukahainen

Svarar dessa ord och säger:

"Här ej fråga är om ungdom.

Och om ålderdom ej heller!

Den i visdom öfverlägsne,

Den som eger högre insigt.

Han må stanna qvar på vägen,

Unnan må den andre vika!

Är du gamle Wäinämöinen,

130. Den evärdelige sångarn,

Må vi börja då att sjunga.

Må vi ordets makt försöka.

Må vi här hvarandra pröfva,

Man mot man i sång oss mäta!"

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrar då ett ord och säger:

"Hvad lär jag väl kunna duga

Uti sång och annan kunskap.

Jag, som all min tid har lefvat

140. Här på dessa öde sveder,

Och på hemmets åkerrenar

Hört allenast hemmets gökar?

Men likväl och det oaktadt:

Säg mig, låt mig la förnimma

Hvad du främst dig tror begripa,

Vet dig känna framför andra?"

Sade unge Joukahainen:

"Kanske vet jag ett och annat!

Detta vet jag med bestämdhet,

150. Känner det fullkomligt säkert:

Nära taket är hvart rökfång,

Lågan icke långt från härden.

Lätt är lifvet för en sjöhund.

Skälen, som i sjön sig vältrar:

Lax han finner rundtomkring sig.

Slukar sik i egen närhet;

Släta äro sikens åkrar,

Taket jemnt i laxens boning;

Gäddan leker under kyla,

160. Slemmynt fisk i vinterväder;

Aborrn, skygg, med krokig nacke,

Simmar hösten om på djupet,

Leker mellan grund om sommarn.

Slår i vattnet invid stränder.

"Om ej detta nog dig synes,

Vet jag ännu något annat,

Känner än en sak derjemte:

Uti Pohja plöjs med renar,

Men med häst i södern plöjes

170. Och med elg längst bort i Lappland

Pisa-bergets träd jag känner.

Furorna på Hornas klippa:

Stora träd bär Pisa-berget,

Hornas klippa höga furor.

"Trenne svåra forsar finnas,

Trenne stora, vida sjöar,

Trenne höga berg derjemte

Under detta himlafäste:

Hälläpyörä uti Häme,

180. Kaatrakoski i Karelen

Ha ej Wuoksi öfverträffat,

Icke Imatra besegrat."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Barnakunskap, qvinnoinsigt,

Ej en skäggprydd hjeltes visdom,

Icke ens den gifte mannens!

Sjung mig djupa ursprungsqväden,

Om evärdeliga ämnen!"

Nu den unge Joukahainen

190. Yttrade ett ord och sade:

"Finkens ursprung väl jag känner,

Vet att finken är en fogel,

Och den gröna orm ett kräldjur,

Och en fisk i vattnet girsen;

Känner ock att jern är härdigt,

Att den svarta mull är bitter

Och det heta vatten plågsamt,

Samt att elden häftigt bränner.

"Vatten är äldst bland läkemedel

200. Forsens skum bland trolldomssalvor

Bland besvärjare är skaparn,

Gud bland läkare den äldste.

"Vattnets upphof är ur berget,

Elden sitt från himlen leder,

Jernet har af rost sitt ursprung,

Kopparn sitt ur hårda klippan.

"Våta tufvan är äldst bland marker

Videt tidigast bland trädslag,

Furan första byggnadsvirket;

210. Stenen gaf den första gryta."

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till orda nu och sade:

"Vet du kanske ännu något,

Eller är ditt pladder slutadt?"

Sade unge Joukahainen:

"Än jag minnes något litet,

Minnes vissa flydda tider,

Då jag plöjde hafvets fåror,

Uthögg oceanens hålor,

220. Gräfde ut för fiskar gömslen,

Danade de dolda djupen,

Då jag sänkte insjövattnen,

Vältrade tillhopa kullar,

Sammanförde höga klippor.

"Var dessutom femte mannen,

Var den sjunde ibland hjeltar,

I att dana denna jorden,

I att luftens rymder bygga,

I att resa luftens poster,

230. I att bära himlabågen,

Leda månen på sin bana,

I att understödja solen,

Karlavagnens bana rikta,

Och på himlen utströ stjernor."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Detta ljuger du förvisso;

Ej du syntes dåförtiden,

När som hafvets fåror plöjdes,

Oceanens hålor höggos,

240. Gömslen gräfdes ut för fiskar,

När de dolda djupen gjordes,

Och när insjövattnen sänktes,

Kullar vältrades tillhopa,

Höga klippor sammanfördes.

"Icke heller såg man till dig,

Hörde af dig lika litet,

När som denna jord blef danad,

När man byggde luftens rymder,

Reste luftens höga poster,

250. När man uppbar himlabågen,

Ledde månen på sin bana,

Och när solen understöddes,

Riktning gafs åt Karlavagnen,

Stjernor uppå himlen ströddes."

Men den unge Joukahainen

Svarade härtill och sade:

"Om hos mig ej visdom finnes,

Hos mitt svärd jag visdom söker.

O du gamle Wäinämöinen,

260. Sångare med breda munnen,

Låt oss våra klingor mäta,

Uti tvekamp svärden pröfva!"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Icke särdeles jag rädes

Dina svärd och all din insigt,

Dina spjut och dina anslag,

Men likväl och det oaktadt

Vill mitt svärd jag icke pröfva

I en strid med dig, du arme,

270. Med dig, stackare, i tvekamp."

Nu den unge Joukahainen

Vred sin mun, sitt hufvud svängde

Och sitt svarta hår han slängde,

Yttrade ett ord och sade:

"Den som ej en tvekamp vågar,

Ej sitt svärd i strid vill pröfva,

Jag med sång till svin förvandlar,

Till ett djur med nedsänkt tryne;

Slike hjeltar jag besvärjer,

280. En åt ett håll, en åt annat,

Drifver dem uppå en dynghög,

Föser dem mot fähusknuten!"

Då förtörnas Wäinämöinen,

Grips af vrede och af blygsel;

Sjelf begynner han att qväda,

Företager sig att sjunga.

Ej hans sång är barnajoller,

Barnajoller, qvinnopladder:

Sången är en skäggprydd hjeltes;

290. Den ej hvarje barn kan sjunga,

Ej bland ynglingar ens hälften,

Ej bland fästmän tredjedelen,

Här i dessa onda dagar,

Detta tidehvarf som svinner.

Väldigt qväder Wäinämöinen,

Sjöar svalla, jorden skälfver,

Kopparbergen våldsamt skaka,

Fasta hällar höras dåna,

Klippor remna uti stycken,

300. Stenar rassla uppå stranden.

Öfver Joukahainens loka

Qvad han telningar af löfträd,

På hans rankor videbuskar,

På hans remtyg qvad han sälgar;

Qvad hans släde, guldutsirad,

Till en ruska ner i träsket

Och den perlbesatta pisken

Till ett strandens rö vid hafvet;

Qvad hans häst med bläs i pannan

310. Till en sten vid forsens strandbrädd.

Qvad hans svärd med gyllne handtag

Till en ljungeld uppå himlen,

Och hans brokigt prydda båge

Till regnbåge öfver vattnen;

Qvad hans fjäderprydda pilar

Att som snabba hökar segla,

Och hans hund med sneda käftar

Till en grundfast sten i jorden.

Joukahainens mössa qvad han

320. Till en molnspets, uppåt riktad,

Handskarne uppå hans händer

Till två neckrosblad i insjön,

Qvad derpå hans blåa mantel

Upp i fästets rymd, till strömoln,

Och det mjuka yllebältet

Till en stjerne-rad på himlen.

Sjelfve Joukahainen qvad han

Intill midjan ner i kärret,

Intill höfterna i ängen

330. Och till armarne i sandmon.

Nu den unge Joukahainen

Märkte väl och fann förvisso

Att han råkat rätta vägen,

Att han hunnit fram på färden,

Kommit sig i sångartäflan

Med den gamle Wäinämöinen.

Ena fotens kraft han pröfvar,

Men förmår ej foten höja;

Vill försöka med den andra:

340. Sko af sten han bar på denna.

Nu den unge Joukahainen

Känner sig af ångest gripen,

Råkar i allt större vånda,

Yttrar slutligen och säger:

"O du vise Wäinämöinen,

Du, en siare evärdlig!

Tag besvärjelsen tillbaka,

Återtåg de helga orden,

Lös mig utur detta trångmål,

350. Rädda mig ur detta läge,

Jag utfäster god betalning,

Lofvar dig den högsta lösen!"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Godt, hvad vill du då mig gifva

Om besvärjelsen jag bortta'r,

Återkallar mina qväden,

Löser dig ur detta trångmål,

Räddar dig ur detta läge?"

Unge Joukahainen svarar:

360. "Tvenne goda bågar har jag,

Tvenne ypperliga armborst;

En af dem slår till med styrka,

Och den andra skjuter säkert;

Du må välja den dig lyster!"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Bryr jag mig om dina bågar,

Dina armborst, arme dåre!

Bågar har jag sjelf tillräckligt,

Radade kring alla väggar,

370. Hängande på alla knaggar:

Utan karl på jagt de vandra,

Ströfva kring i skogen sjelfmant."

Och han sjunger Joukahainen

Ännu djupare än dittills.

Sade unge Joukahainen:

"Tvenne goda båtar har jag,

Tvenne ypperliga fartyg;

Snabb i kapprodd är den ena,

Och den andra stor och rymlig;

380. Tag af dessa någondera!"

Gamle Wäinämöinen svarar:

"Dina båtar bry mig föga,

Väcka hos mig ingen åtrå;

Båtar har jag sjelf tillräckligt:

Hvarje rullstock fullbelastad,

Hvarje vikstrand täckt af båtar,

En del säkra uti stormar,

Andra gående i motvind."

Och den unge Joukahainen

390. Ännu djupare han qväder.

Sade unge Joukahainen:

"Tvenne goda hingstar har jag,

Tvenne ypperliga fålar;

Snabb i loppet är den ena,

Och den andra rask i redet;

Välj bland dessa den dig lyster!"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Dina hästar bry mig föga,

Dina schäckar ganska litet;

400. Hästar eger jag väl äfven,

Full besatt hvarenda spilta,

Hvarje skjul af hästar uppfyldt;

Klart på deras rygg syns vattnet,

Och en sjö af fett på gumpen."

Och han qväder Joukahainen

Djupare ännu än dittills.

Sade unge Joukahainen:

"O du gamle Wäinämöinen!

Återtag de helga orden,

410. Tag besvärjelsen tillbaka,

Och en hjelm med guld jag ger dig,

Ger dig hatten full med silfver,

Vunnet af min far i kriget,

Hemtadt hem ur hårda strider!"

Gamle Wäinämöinen svarar:

"Ej jag bryr mig om ditt silfver,

Icke om ditt guld, du arme!

Sjelf jag har deraf tillräckligt,

Hvarje bod till trängsel uppfylld,

420. Alla kistor öfverfulla.

Gammalt guldet är som månen,

Silfret åldrigt såsom solen."

Och han sjunger Joukahainen

Ännu längre ned i kärret.

Sade unge Joukahainen:

"O du gamle Wäinämöinen,

Hjelp mig nu ur detta trångmål,

Lös mig ur mitt svåra läge:

Mina sädesstackar ger jag,

430. Afstår alla mina åkrar

Som betalning för mitt hufvud,

Som min egen lösepenning!"

Gamle Wäinämöinen svarar:

"Dina stackar ej jag önskar,

Dina åkrar lika litet;

Sjelf jag har deraf tillräckligt,

Öfverallt jag åkrar eger,

Stackar uppå hvarje svedland,

Har betydligt bättre åkrar,

440. Vida herrligare stackar."

Och den unge Joukahainen

Ständigt längre ned han qväder.

Nu den unge Joukahainen

Slutligen af ångest gripes,

Då i dyn han står till hakan.

Intill skägget uti gyttjan;

Mossa ren hans mun berörer,

Trädens rötter nå hans tänder.

Sade unge Joukahainen:

450. "O du vise Wäinämöinen,

Du, en siare evärdlig!

Tag tillbaka trolldomsorden,

Låt ännu mig arme lefva,

Släpp mig upp från detta ställe,

Vattnet neddrar mina fötter,

Sand berör mitt öga redan!

"Om besvärjelsen du löser,

Trolldomsorden återtager,

Ger jag dig min syster Aino,

460. Lofvar dig min moders dotter,

Att bli den din stuga städar,

Den som sopar golfvets tiljor,

Den som skurar dina mjölkkärl,

Den som dina mantlar tvättar,

Som dig väfver gyllne täcken

Och som honingsbröd dig bakar."

Nu den gamle Wäinämöinen

Fröjdade sig högeligen

Att få Joukahainens syster

470. Till ett stöd på gamla dagar;

Plats han tog på glädjestenen,

Satte sig på sångarhällen,

Sjöng en stund och sjöng en annan,

Sjöng en tredje stund derjemte;

Så besvärjelsen han löste,

Tog tillbaka trolldomsorden.

Men den unge Joukahainen

Kom nu upp ur dyn med hakan,

Höjde skägget utur gyttjan,

480. Och hans häst steg fram ur stenen,

Släden framstod utur ruskan,

Pisken ur ett rö vid stranden.

I sitt åkdon han sig satte,

Slängde sig uti sin släde,

Åkte bort med dystert sinne,

Med bekymmer i sitt hjerta,

Till sin gamla goda moder,

Hemåt, till den ålderstigna.

Fram med mycket brak han färdas,

490. Med ett sällsamt gny mot hemmet;

Släden krossar han mot rian,

Fimmerstängerna mot trappan.

Men hans moder anar oråd

Och hans fader honom frågar:

"Har med flit du krossat släden,

Fimmerstängerna med afsigt?

Säg, hvi far du fram så sällsamt,

Åker hem så oförståndigt?"

Nu den unge Joukahainen

500. Började att bittert gråta,

Sorgsen och ined nedsänkt hufvud,

Med åt sidan lutad mössa,

Med af smärta stela läppar,

Näsan nedtryckt öfver munnen.

Modren skyndar då att fråga,

Spörjer, då hon ser hans smärta:

"Hvarför gråter du, min gosse,

Unge son, säg hvi du sörjer,

Med af smärta stela läppar,

510. Näsan ner mot munnen sjunken?"

Sade unge Joukahainen:

"O min moder, som mig burit!

Skäl sig nogsamt hafva yppat,

Svåra saker förefallit,

Orsak nog jag har att sörja,

Mångahanda skäl att klaga:

Derför all min tid jag gråter,

Sörjer hela lifvet genom,

Att jag Aino bort har gifvit,

520. Lofvat bort min moders dotter

Åt den gamle Wäinämöinen,

Åt en sångare till maka,

Till ett stöd åt skröplig gubbe,

Som i vrån beständigt sitter."

Modren gnuggar sina händer,

Begge händerna hon gnuggar,

Yttrar så ett ord och säger:

"Gråt ej, du min egen gosse!

Här är icke skäl att gråta,

530. Ingen orsak till bekymmer:

Se det har jag städse hoppats,

Önskat mig i alla tider

Att till frände få den höge,

Få en hjelte in i slägten,

Wäinämöinen till min svärson,

Till min måg den store sångarn!"

Unge Joukahainens syster

Brister sjelf i bittra tårar,

Gråter en dag, gråter tvenne,

540. Sittande på hemmets trappa,

Gråter sorgsen i sitt sinne,

Full af tryckande bekymmer.

Hennes moder då sig yttrar:

"Hvarför gråter du min Aino?

Se, en ansedd make får du,

Till en hög mans hem du kommer,

Der du kan vid fönstret sitta,

Jollra sysslolös på bänken."

Dottren svarar då och säger:

550. "O min moder, som mig burit!

Skäl jag har ju dock att sörja:

Jag mitt sköna hår begråter,

Dessa unga rika lockar,

Dessa mina mjuka flätor,

Dem jag redan måste täcka,

I min ungdom undangömma!

"Och i all min tid jag sörjer

Öfver solens ljufva klarhet,

Öfver månens milda skimmer,

560. Hela himlafästets fägring,

Dem jag nu får öfvergifva,

Dem som ung jag nödgas Iemna

Hemma på min broders slöjdplats,

Utanför min faders fönster!"

Modren svarar då sin dotter,

Till sitt barn den gamla säger:

"Toka, gå med dina tårar,

Dumma barn, med dina sorger!

Här är intet skäl att sörja,

570. Ingen orsak till bekymmer.

Ty Guds sol ju skiner äfven

Annorstädes uti verlden,

Än invid din faders fönster

Eller vid din broders gårdsgrind:

Också vexa bär på kullar,

Smultron uti svedjelunder,

Dem du, stackars barn, kan plocka,

Äfven längre bort i verlden,

Än uti din faders lunder,

580. På din broders svedjemoar!"