Anders Jacob D. Cnattingius biografi

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


A. J. D. Cnattingius
Biografisk oversigt

Anders Jacob D. Cnattingius
(1792-1864)



Anders Jacob Danielsson Cnattingius, f. 13 febr. 1792 i Askeryds församling, d 13 maj 1864 i Kättilstad. Föräldrar: kyrkoherden i Askeryd och Bredestad, hovpredikanten Daniel Cnattingius och Anna Charlotta Edman. Åtnjöt undervisning i Linköpings trivialskola och i dess gymnasium ht. 1806—vt. 1810; student i Uppsala 1810; disp. 25 maj 1814 (Secunda Iliadis Homericse rhapsodia grace et svethice, p. 9; pres. J. Tranér). Informator hos ekipagemästaren Kr. Troilius i Göteborg 1811—13; lärare vid Afzelius'ska skolan i Stockholm 1815; prästvigd i Linköping 20 okt. 1816; adjunkt hos komministern vid Hedvig Eleonora församling i Stockholm 27 maj 1817 och v. komminister därstädes 31 aug. 1819 (räknat från 23 aug. 1819—1 nov. 1820); ledamot av direktionen för Stockholms prästsällskap från dess stiftande 1819 och sekreterare därstädes jan. 1819—1827; lärare vid Norrmalms allmänna barnaskola i Stockholm 17 okt. 1820 (tillträdde 1 nov., erhöll fullmakt 17 nov.); tillika ledamot av direktionen för och sekreterare i Sällskapet för växelundervisningens befrämjande från dess stiftande maj 1822—1833 samt amanuens vid Stockholms stads konsistorium 25 febr. 1823; v. notarie vid samma konsistorium 2 dec. 1823; upprepade gånger tf. konsistorienotarie ävensom tf. sekreterare vid direktionen för Stockholms stads undervisningsverk, senast 25 juli 1829—31 aug. 1830; redaktör av Theophrosyne, läsning för kyrkans och skolornas vänner 1823—25 (erhöll utgivningsbevis 27 aug. 1823); medredaktör av Stockholms kyrkotidning 1824—28 (erhöll utgivningsbevis 8 dec. 1823); predikant vid Djurgårds hälsobrunn 1824; inrättade på kronprins Oskars befallning en normalskola för växelundervisning i Kristiania 1825; ledamot av norska kommissionen for vexelundervisningens indförelse 1825; medarbetare i kommittén till överseende av rikets allmänna undervisningsverk 12 sept. 1826—1828; avlade pastoralexamen i Linköping 21 juni 1826; hovpredikant 18 apr. 1828; erhöll utgivningsbevis å Svensk kyrkotidning 17 dec. 1828, vilken dock aldrig utkom; kyrkoherde i Flisby och Norra Solberga pastorat 27 jan. 1832 (tillträdde 1833); prost 20 nov. 1841; ledamot av prästeståndet vid riksdagarna 1847 —48, 1850—51 och 1853—54 och var därunder bl. a. ledamot av expeditionsutskottet 1847—48, av ecklesiastika lagutskottet 1847 —48, 1850—51 och 1853—54, av lagutskottet 1847—48, av förstärkt statsutskott 1847—48 och 1853—54, av bevillningsutskottet 1850 —51 och 1853—54, opinionsnämnden 1853—54 samt av förstärkt bankoutskott 1853—54; kyrkoherde i Kättilstad och Tjärstad 17 juni 1850 (tillträdde 1851); kontraktsprost 26 maj 1852—1862; utarbetade enligt K. M:ts uppdrag 18 jan. 1853 en jämförelse mellan kyrkolagen, och kyrkolagskommitténs förslag av år 1846 (avgiven 15 apr. 1854). Ledamot av Svenska bibelsällskapet 1817, av Patriotiska sällskapet 1829, av Samfundet pro fide et christianismo 1830, av Pedagogiska sällskapet 1831, av Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande 1834, av Evangeliska sällskapet, av Svenska fornskriftsällskapet 1844, av Linköpings stifts bibelsällskap, av Linköpings stifts missionssällskap, av Jönköpings läns hushållningssällskap och av Östergötlands läns hushållningssällskap; LNO 1853; teol. doktor 7 sept. 1860; var dessutom ledamot av utländska lärda sällskap.

Gift 1 sept. 1834 med sin kusin Ulrika Matilda Sofia Cnattingius, f. 16 okt. 1812, d 19 jan. 1894, dotter till kyrkoherden i Normlösa och Härberga Johan Cnattingius.



Biografi


C. hade gammal förnäm prästgårdskultur i blodet. Hans förfäder hade i sex generationer i obruten följd varit präster inom Linköpings stift; genom sin farfars, kyrkoherden Anders C:s' (d 1787) moder kunde han leda sin härstamning tillbaka till Laurentius Petri d. ä. samt till Sture- och Vasaätterna. Fadern, Daniel C, var vittert anlagd — som student i Uppsala tillhörde han sällskapet Apollini sacra — och hade tjänstgjort som e. o. teol. adjunkt vid universitetet, innan han blev kyrkoherde i Askeryd; till prästgården här hade han medfört ett dyrbart bibliotek, som han ytterligare ökade men före sin död (1809) förlorade, då prästgården lades i aska. Kulturintressena gingo i arv till sonen och fingo näring under hans vistelse vid det vittra Linköpingsgymnasiet, där han i de tidiga ungdomsåren knöt vänskap för livet med de obetydligt äldre K. F. Dahlgren och P. A. Sondén; som barn hade han haft S. J. Hedborn till lärare. C:s ungdomsutveckling företer visserligen ingenting originellt, men den är synnerligen intressant som en återspegling av de andliga rörelser, vilka under 1800-talets första decennier bröto sig mot varandra eller i olika kombinationer förenade sig med varandra. Bliven student i Uppsala 1810, slöt han sig till de unga östgötar, som med Atterbom i spetsen bildade »nya skolans» kärntrupp. Hans medellöshet tvang honom emellertid att redan följande år lämna Uppsala och antaga plats som informator i ekipagemästaren Kr. Troilius' hus i Göteborg. Här förenade han sig med några ynglingar, som i liknande ställning vistades i Göteborg, bl. a. Henrik Reuterdahl, till ett sällskap, som kallade sig Apollini sacra — »med särskilt avseende därpå att vi alla beredde oss till mottagande av den filosofiska lagerkransen» — och som på lördagseftermiddagarna samlades till diskussioner och föredrag. I den ungr domliga kretsen var C.' talesman för den nya skolans idéer; Reuterdahl vittnar därom bl. a. med orden: »C. gjorde mig bekant med Phosphoros, och såsom han själv därav var hänförd, så blev det även jag.» Med sin osentimentala och praktiska läggning kunde.C. dock icke länge förbli gripen av fosforismen. Till Uppsala återvände han 1813 men måste redan två år senare av ekonomiska skäl avbryta studierna där utan att ha vunnit den hägrande akademiska lagern. Genom Dahlgrens förmedling fick han anställning som lärare vid Afzelius'ska skolan i Stockholm och bodde liksom Dahlgren några år hos dess ledare, Arvid Afzelius. Till hans förtrogna vänner under Stockholmstiden hörde även Anders Fryxell. Inflytelserna från' Afzelius ledde hans studier och intressen in på den fornnordiska litteraturen, och han fick härvid eggelse och hjälp av ingen mindre än den danske språkforskaren Rasmus Rask, som från hösten 1816 till febr. 1818 vistades i Stockholm och även hade sin bostad hos Afzelius. Han synes ha flitigt umgåtts med Rask, som flera,gånger omnämner honom i sin dagbok, och under dennes ledning översatte han den prosaiska Eddan (tr. 1819), en god prestation, som alltjämt är den enda översättningen direkt från isländska till svenska av Snorreeddan. Det var nu en stark götisk stämning, som behärskade honom, och i denna anda var det han tillsammans med Dahlgren 18 nov. 1815 stiftade Manhemsförbundet. Om Dahlgren därmed närmast synes ha åsyftat en vänskapsförening för kamratlig samvaro mellan lärare och lärjungar, så gav C. förbundet en götisk karaktär och ville göra det till ett institut för nationell fostran med undervisningen koncentrerad på forntiden. — detta framgår tydligt hl. a. av hans långa anförande i protokollet 29 apr. 1818, som för förbundets tidigare historia liksom för skiftningarna i hans egen ståndpunkt är mycket upplysande. Den första undervisningsstadgan (16 febr. 1816), ett grundligt arbete, torde också i det väsentliga vara C: s' verk. Under inflytande av K. J. L. Almquist, som i början av 1816 inträdde i förbundet, och blev dess ledande själ, men också av andra impulser avlägsnade sig C. emellertid från den »antiquariska» göticismen, som han nu menade bilda blott »halva svenskar», och anslöt sig till Almquists enligt C:s' omdöme »fullständiga och härliga undervisningsplan»; vad som hägrade för honom var verklig folkbildning, trängande till samhällets djupare lager. Obestridligt var C. en av Manhemsförbundets verksammaste medlemmar, och för honom blev dess nationella bildningssträvan utgångspunkten för ett ihärdigt och fruktbringande arbete, som låter honom framstå som en av folkbildningens pioniärer.


Sedan C. prästvigts 1816, tjänstgjorde han som e. o. prästman i Hedvig Eleonora (Ladugårdslands) församling och förenade där-, med, efter den Afzelius'ska skolans upplösning, från 1820 anställningen som lärare vid Norrmalms allmänna barnaskola, vilken tillämpade lancastermetoden. Redan Manhemsförbundet hade gjort ett försök att införa växelundervisningsmetoden; och »under en mångårig sysselsättning med barna-undervisningen och närmare kännedom av svenska folkskolornas behov» blev C. en ivrig förespråkare för denna på grund av de möjligheter, den syntes öppna för en hela folket omfattande undervisning. Han var en av initiativtagarna till det 1822 bildade Sällskapet för växelundervisningens befrämjande och blev såsom direktionsmedlem och sekreterare under elva år en av dess ledande krafter. Som sådan var han i tillfälle att framgångsrikt arbeta för upprättande av folkskolor i landet och deras förseende med den nödvändigaste undervisningsmaterielen. Sällskapets plan att i Stockholm upprätta en normalskola »för växelundervisningens fullkomnande och lärares bildande» kunde av ekonomiska skäl icke förverkligas, men i stället anlitades vissa barnaskolor, bl. a. Norrmalms, för ändamålet, och många lärare fingo sin utbildning av C. Sin syn på den grundläggande undervisningens uppgift har han uttalat i ord, som peka långt framåt och ha i bästa mening modern anstrykning: den bör »sätta barnets själsförmögenheter i en naturenlig verksamhet. Dessa förmögenheter, ännu späda och outvecklade, böra icke tagas i anspråk av sådana läroämnen, som, helt och hållet liggande utom deras sfär, icke sällan hämma, själsbildningen, förkväva kunskapslusten och motverka all förnuftig uppfostran. Det är till medvetenhet av sig självt och till känsla för den värld, i vilken det lever, som barnet småningom bör väckas, innan någon högre och viktigare kunskap må begäras.» Ett betydelsefullt inflytande på folkskoleundervisningen utövade C. även genom de läroböcker, han utarbetade. 1821 utgav han en bearbetning av J. Hübners bibliska historia med tillägg av en kort översikt över kyrkans historia; 1825 utgav han en liten lärobok i historia och geografi för nybörjare och slutligen 1832 en läsebok för folkskolan, vilken liksom den förra kom till flitig användning i hela landet och upplevde många upplagor. C: s' anseende som skolman gjorde också, att stora uppfostringskommittén vid ett av sina första sammanträden (sept. 1826) inkallade honom till medarbetare. Hans erfarenhet och insikt togos i anspråk även för växelundervisningens införande och organiserande i Norge 1825. Hans rent prästerliga verksamhet torde denna tid ha trätt tillbaka för hans pedagogiska intressen. Inom huvudstadens kyrkliga liv spelade han dock en viss roll, bl. a. såsom det nybildade Stockholms prästsällskaps förste sekreterare (1819—27) och genom sin publicistiska verksamhet i Theophrosyne och Stockholms kyrkotidning.

När C. 1833 som kyrkoherde i Flisby pastorat återvände till hemstiftet, blev den prästerliga gärningen för honom huvudsaken, och han ägnade sig nitiskt åt församlingsarbetet. Efter tidens uppfattning var han en god predikant med klar och logisk framställning. De sällskapsgåvor, han odlat i den Dahlgrenska kretsen, gjorde honom omtyckt i umgängeslivet; folklig till sin läggning, stod han på förtrolig fot med sina församlingsbor, om han också som stämmoordförande var myndig och drev sin vilja igenom. En av hans första åtgärder i Flisby var upprättandet av en folkskola, vars undervisning han följde med oavlåtlig uppmärksamhet. Med den på 1830-talet begynnande nykterhetsrörelsen sympatiserade han, och han bildade själv en nykterhetsförening i pastoratet. Bevarande oförminskat intresse för folkbildningen och upprätthållande förbindelsen med sina Manhemsvänner, ägnade han sin från församlingsarbetet lediga tid åt fortsatta studier och populärt skriftställen. I den serie folkskrifter, som Almquist startade 1839, medverkade C. med broschyren »Den christna kyrkan under det apostoliska tidehwarfwet» (1840). Den lilla av beundran genomandade minnesteckningen över Karl XIV Johan, som han avfattade omedelbart efter konungens död, framträdde också som en folkskrift. Hans mest betydande arbete var den till Lutherjubileet 1846 utgivna boken »Martin Luthers lefwerne», grundad på ett flerårigt studium av Luthers skrifter och Lutherlitteraturen och länge den bästa och fullständigaste Lutherbiografien på svenska språket. En anmärkningsvärd, av forskningen hittills förbisedd detalj är, att C. visar sig känna det i svenska riksarkivet befintliga brev, som Luther sände ärkebiskop Albrekt av Mainz 31 okt. 1517. Arbetet belönades med ledamotskap i Historisch-theologische gesellschaft i Leipzig.


Bland stiftets prästerskap intog C. en plats bland de erkänt främste, och han utsågs till dess representant vid riksdagarna 1847 —48, 1850—51 och 1853—54. Från början betraktad som konservativ, visade han sig dock i någon mån påverkad av de liberala idéerna, och 1850 skrev Kr. Stenhammar bekymrad: »I prästeståndet finnas flera grå än man tänkt. Det mest oförmodade är, att C. synes höra till dessa, och vårt stift skulle alltså hava missräknat sig på honom.» Hans biskop, J. J. Hedrén, hyste dock mindre farhågor, vilket framgår av hans ord till K. Fr. Wingård ungefär samtidigt: »Någon vill tvivla på C. Men jag icke. Emellertid skall jag våga honom ett ord, om det något kan sätta.» Möjligen har också det Hedrénska inflytandet bidragit till att kvarhålla honom inom den konservativa fraktionen, ehuru hans hållning i många stycken var starkt reformvänlig. Folkundervisningens fortsatta utveckling och det fulla genomförandet av föreskrifterna i 1842 års folkskolestadga var ett av de huvudintressen, han arbetade för, och han bidrog kraftigt till att frågan om folkskollärarnas pensionering fördes fram till en åtminstone provisorisk lösning vid 1850—51 års riksdag. I sådana rent kyrkliga frågor som bibelöversättningens revision och införande av nya predikotexter, men också rörande prästerskapets ekonomiska angelägenheter gjorde han vid olika tillfällen inlägg av betydelse. Mest uppmärksammade blevo emellertid hans insatser i fråga om kyrkolagsarbetet. Då den sedan 1824 arbetande kyrkolagskommitténs förslag till kyrkolag m. m. 1846 förelåg färdigt, underkastade C. det en granskning, som utmynnade i ett eget kyrkolagsförslag, vilket utkom i tryck 1850. Vid riksdagen samma år rönte förslaget uppmärksamheten att efter enskild motion komma under omprövning i prästeståndet och betecknades i dess slutliga yttrande som ett värdefullt bidrag till lagarbetet. C. hade därmed dokumenterat sig som framstående expert på kyrkolagfarenhetens område, och han. fick ett par år senare, 1853, regeringens uppdrag att utarbeta en sammanfattning av konsistoriernas yttranden och anmärkningar rörande kommittéförslaget. Den »Jemförelse emellan nu gällande kyrko-stadganden och kyrkolags-comiténs 1846 afgifna förslag till kyrkolag etc, tillika upptagande de anmärkningar, som vid K. comiténs förslag blifvit framställde», som C. följande år framlade, utmärker sig genom mönstergill klarhet och överskådlighet och är såsom uppslagsverk av förblivande värde. Åt det stort lagda försöket att åstadkomma en ny enhetlig kyrkolag gavs emellertid grundskottet genom C: s' vidlyftiga bearbetning, i det den klart ådagalade de olika ståndpunkternas oförenlighet.


C: s' hälsa var alltid bräcklig, och under sitt mångahanda arbete åldrades han tidigt. Reuterdahl, som återsåg sin ungdomsvän vid riksdagen 1847, fann honom då vara »en nästan avsigkommen gubbe», ett omdöme, som dock endast kan gälla det yttre intrycket. I Kättilstad, vars pastorat han övertog 1851, överlämnade han församlingsvården till större delen åt sin adjunkt; de offentliga uppdragen, överinseendet över Kinds kontrakt (såsom prost sedan 1852) och studier togo hans egen tid mest i anspråk. För de nya kyrkliga problem, som trängde sig fram, saknade han icke blick, och om också väckelserörelsen, som på 1850-talet nådde även till Kättilstad, var något för hans kyrkliga åskådning främmande, visade han dock lugn fördragsamhet mot den och upprätthöll ett vänskapligt förhållande till dess anhängare. Ännu under de sista årens svaghet och krämpor vilade över den gamle prosten ett skimmer från ungdomsårens drömmar och ideal. Intill sin död 1864 var han också föremål för allmän vördnad. I eftervärldens hågkomst har han skymts undan av andra mer originella och mer framträdande personligheter, med vilka han samarbetade, och han vittnade själv anspråkslöst, att han i jämförelse med dessa utförde sitt kulturarbete »med inskränktare förmåga och på en underordnad plats». Men han var en värdig och mångsidigt verksam representant för den prästbildning under 1800-talets förra hälft, som med gammaldags fromhet förenade vida humanistiska intressen. — Brev från C. till ordföranden i direktionen för Sällskapet för växelundervisningens befrämjande greve J. G. De la Gardie finnas i Lunds universitetsbibliotek och brev till L. Kr. Wiede i Linköpings stifts-och landsbibliotek. Vetenskapsakademien förvarar brev från honom till S. Loven; K. J. Sundevall och P. F. Wahlberg.


Kilde: riksarkivet.se
Anders Jacob D Cnattingius, http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=14901, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rurik Holm.), hämtad 2012-06-13.


HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.