Beowulf (RW) 42

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 42
Weohstan omtalar Beowulfs sista vilja.

Då var skönjbart, att denna färd ej utföll lyckligt

För den som med orätt därinne förvarade

3060 Smycken vid murens fot. Förut hade väktaren

Dödat en och annan: nu hämnades

Hårt denna fejd. Underbart är det var

Den kraftberömde jarlen når slutet

Av sina levnadsöden, då han ej längre får

3065 Med sina fränder bebo mjödhuset.

Så gick det Beowulf, då han sökte bitter strid

Med bergets väktare: själv visste han ej

Vad som skulle vålla hans skilsmässa från livet.

Så hade de frejdade furstarne, som ditlagt skatterna,

3070 Belagt dem till domedag med djup förbannelse:

Att den man, som plundrade detta fält, skulle vara

Hemfallen under skuld, inspärrad på osaliga orter,

Fastgjord med helvetesfjättrar och straffad för sina synder.

Ej var han¹ guldgirig: hellre hade han

3075 Förut skådat herrens huldhet.²

Weohstans son Wiglaf talade:

»Ofta måste mången jarl för ens skull

»Lida trångmål, såsom oss vederfarits.

»Ej kunde vi övertala med något råd

3080 »Den käre fursten, rikets herde,

»Att ej angripa den där guldväktaren,

»Låta honom ligga, där han länge varit,

»Bebo sitt hemvist till världens ända.

»Det höga ödet har rått. Den bittert förvärvade

3085 »Skatten har skådats: för mäktigt var det öde,

»Som drog hit denne furste.

»Jag var därinne och överblickade alla

»Husets smycken, då jag fått tillfälle,

»Och den ej behagliga färden stod fri

3090 »In under jordmuren. I hast fattade jag

»Med mina händer en väldig börda

»Av dyrbara skatter och bar den hit ut

»Till min konung. Han var då ännu levande,

»Vid sans och medveten. Sorgsen talade då

3095 »Den gamle rätt mycket, lät hälsa eder,

»Bad eder uppföra efter den döde vännen³

»På bålets plats en reslig hög,

»Stor och härlig, liksom han varit bland män

»Den ärorikaste kämpe vida över jorden,

3100 »Medan han fick njuta borgskatterna.

»Låtom oss än en gång skynda att se

»Och uppsöka de konstrika skatterna,

»Undren vid murens fot! Jag skall visa vägen,

»Att I på nära håll mån skåda nog

3105 »Ringar och guldplåtar. Må båren bliva

»Genast färdiggjord, då vi komma ut,

»Och må vi sedan bära vår furste,

»Den käre mannen, dit där han länge

»Skall få vila i herrens skydd!»

3110 Wihstans son, den stridsdjärve mannen,

Lät sedan bjuda många tappra

Odalmän, att stridsskarornas herrar

Skulle från fjärran forsla ved

Till den godes bål. »Nu skall glöden förtära

3115 » — Den mörka lågan växa — kämparnes härskare,

»Som ofta uthärdat järnskuren,

»Då pilarnas storm, driven av strängarna,

»Susade över sköldmuren, och spjutet gjorde nytta,

»Följde, fjäderprytt, pilen på hans färd.» —

3120 Och nu kallade Wihstans vise

Son ur konungens följe sju

De yppersta hirdmän samman kring sig,

Gick själv den åttonde stridskämpen

Under fiendens tak. En gick i spetsen

3125 Och bar i handen en brinnande fackla.

Ej blev där då lottning om vem som skulle

Plundra skatten, när kämparne

Fingo se en del ligga utan väktare,

Förgänglig i salen. Föga sörjde någon

3130 Över att de skyndsamt buro ut ur högen

De dyrbara skatterna. Även skolo de draken

Över klippmuren, läto havet taga,

Floden famna smyckenas herde.

Där lastades på vagn en otalig mängd

3135 Vridet guld, och ädlingen bars,

Den grånade kämpen, till Valudden.

Noter:

1. Beowulf.

2. Detta svåra ställe tolkas på flere sätt. Av Bugge så: Icke hade han förut fullständigare Skådat herrens guldrika nåd

3. Handskriften har: 'efter vännens bragder'.