Beskrifning Öfwer Cajanaborgs-Län
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Beskrifning Öfwer Cajanaborgs-Län
af
Eric Castrén
Åbo, 1754
Sidst wil man något nämna angående de här fordom öflige widskeppelser. Ehuru desse igenom Lärarenas osparda möda och myckna flit nu mera mästendels afskaffade och utrotade äro, träffas här dock ännu de, som sådane widskeppelser äro tilgifne, och först hålla sig til wissa dagar och efter dem inrätta, sina sysslor: Såsom til exemp. intet börja utsäde, ei heller utsläppa boskapen, eller börja swediefäll på någon måndag, som almänt jemte fredagen kallas och hålles för kateben eller kadet päivä på swenska afwunds dag; intet spinna torsdags qwällarne; icke bulta eller mycket ramla i gårdarne och innom hus emot fredagen och i synnerhet Georgii dag, emedan det skal förorsaka desto häftigare tordön om sommaren: Icke slå, än mindre bärga något höö Olofsmässo dagen, på det biörn ei må skada boskapen. Det anses ock för ganska skadeligit at utgifwa något creatur ifrån gården förr än man firat Wuoden alkajaiset. Widare tros ock föra med sig hwariehanda förderf, om förfädernas stadgar och bruk om wissa dagars firande skulle å sido sättas.
Ibland sådane dagar är förnämligast kekri eller Allhelgondagen, som efter alt utsende firas på 2:ne handa sätt dels efter hedendomen den fordna finska Afguden kekri til ära, dels ock efter Påfwedömets plägsed de framfarne helgon eller så kallade Pyhille miehille til åminnelse. Efter hedendomens plägsed firas denne fäst sålunda: Aftonen för Allhelgon dagen eller ganska tidigt samma dags mårgon slacktas et får hälst års gammalt, som sedan kokas utan at söndra något ben, eller wid helsans förlust smaka något deraf, ja icke ens dess sälta, innan det framläggas helt på bordet. Deruppå upätes det utan at lämna någre qwarlefwor: Ock emedan under det namnet kekri äfwen tomtegubbar tyckes wara förborgade; ty tilredes för dem qwällen förut allehanda mat och drycker, som äro at tilgå, af någre uti fä hus för boskaps-lyckan, af någre uti stall för hästelyckan, af någre under store trän och wid stora stenar på åkrar eller i skogarne, och af somlige på alla upnämde ställen tillika, alt efter det förfädernes plägsed det kräfwer.
Men hwad efter Påfwedömet giöres de helige män til åminnelse, består deruti, at husbonden qwällen för allhelgon dagen i mörckret på gården dem emottager, och införer uti badstugan, som är för dem så wäl annors upstädad, som i synnerhet til badning tilredd med kalt och warmt watn, samt qwastar; hwarest äfwen är et bord anrättadt med allehanda mat och drycker. Husbonden uppassar dem derstädes wissa tider och omsider följande dags qwällen, som gemenligen kallas Sieluinpäivä, sent i mörckret med blottade hufwud och med öls och bränwins spänderande dem utur gården beledsagar. Hwarwid märckes at så framt efter desse helige mäns. badande qwarblifwer i watnet något ax af halmen, tages deraf bemärckelse til följande godt och fruchtsamt år; men befinnes der pärte brand eller deraf fallit kol, betyder det infallande misswäxt.
Wuoden alkajais fäst, hwars firande anses så nödigt, at alt företagande uti hushålningen dessutom ei har framgång, förutan det, såsom redan sagt är, inga creatur innan dess firande få utgifwas, är icke bunden til någon wifs dag, men äras allmänt på den dag, som det efter förfädernes plägsed uti en, och annan gård kommit i bruk. Til dess högtidelighet slacktas et får, och tilredes både mat och drycker til öfwerflöd. Det är besynnerligen märckwärdigt, hwad fåret beträffar, at innan dess kött både til hufwud och klöfwar, m. m. är af folck förtärdt, skal intet creatur deraf få; det ringaste imaka; hwarföre ock under dess slacktande inga hundar få wara närwarande, och efter slacktningen förwaras och nedgräfwes dess innan mäte m. m; på det icke heller någre roffoglar må komma dertil. De som desse widskeppelser äro tilgifna, pläga äfwen Thomas mässo dagen föra elden omkring sine gårdar, på det eldsskador måge, undwikas. Dagen för Juhl röra de inte watn, på det flugor, och, slik ohyra ei må trifwas i gårdarne. Juhl-ottan låta de intet synas någon eld ifrån gårdarne, på det kråkor ei må upäta årswäxten på åkrarne om hösten; då äfwen en karl helt nakot skal gå med lian på åkren, och lådas lika som slå höö, så framt tisteln i åkren skal kunna utrotas. Juhl-dagen gifwes foder åt hästarne utur en så kallad huhmar eller en trä mortel, och för höns lägges korn innom något kärilband , på det de måtte desto bätre wärpa, men eljest skola höns då ei få se dags lius, inga swin eller andre creatur utsläppas eller watnas hela dagen. Staffansmässo dagen watnas hästarne öfwer silfwer, och på det de måtte desto bättre trifwas, lägges samma dag i Kyrckiohofwen ett ikorn skin. Fastelags Tisdagen hålles ingen eld, utan lägger folcket sig ganska tidigt til hwila. Påsk högtiden helgas uppå widskeppeligit sätt ända ifrån Skär-dorsdagen. Om Skär torsdagen går husbonden 3 gångor omkring sin gård hafwande i ena handen en tiäru-bytta och et stycke näfwer, i andra handen bodnyckeln och en lia, i munnen et stycke swafwel, och wid lifwet bunden famt eftersläpande en stör eller ock en eldgaffel; hwarigenom tros all ohyra, i synnerhet ormar från gården kunna afstängas. Långfredagen bär man med någon skälla watn til sig ifrån fremmande brunnar, då sättes ock saltet, hwarmed boskapen Påskmorgon skal grutas uti koskällan och förwaras uti huhmar eller; trämorteln. Om Påsk morgon lägges skällan om halsen på kon, som bär den hela sommaren; all boskap grutas samma Påsk mårgon med salt och tidigt upköres ifrån sina nattläger med et dertil ifrån skogen om Skärtorsdagen hemtadt spö. Wid barna-Christning, trolofningar samt jagt och fogelfänge äro äfwen åtskillige widskeppeligheter öflige, som man dock här för widlyftigheten wil utelämna.
______________________
Kilde: Eric Castrén: Historisk och Oeconomisk Beskrifning Öfwer Cajanaborgs-Län Med Wederbörandes Tilstädielse, 1754, ss. 75-78.
