Brynhilds och Gudruns träta (NFS)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |  |
 |
 |
 |
Öfversättning:
Nils Fredrik Sander
(Ur Völsungasagan)
Det var en dag, när de gingo till ån för att bada; sä gick Brynhild längre ut i vattnet. Gudrun sporde, hvartill det gagnade. Brynhild svarade: ”Hvi skulle jag vara jämlike med dig i detta mer än i annat? Jag tänkte, att min fader vore mäktigare än din, och min man har uttfört många hjältebragder och red öfver den brinnande elden, men din man är konung Hjälpreks träl.” Gudrun svarade med vrede: ”Då voro du visare, om du tege, hellre än att du lastade min man, ty det är alla mäns utsago, att ingen slik kommit i världen för dylika saker; och icke passar dig väl att lasta honom, för ty att han är din förste man. Han dräpte Fafner och red genom vafurlågan, hvilket du trodde om Gunnar; och han låg hos dig och tog af dig ringen Andvaranöt, och må du här känna honom.”
Brynhild såg nu och igenkände denna ring. Då bleknade hon, som om hon vore död. Brynhild for hem och sade icke ett ord om kvällen. Och när Sigurd gick till sängs, sporde Gudrun: ”Hvi är Brynhild så nedslagen?” Sigurd svarade: ”Icke vet jag det rätt klart, men det anar mig, att vi snart skola få veta något närmare.” Gudrun mälte: ”Hvi njuter hon icke sitt gods, sin sällhet och alla mänskors lof, helst hon fått den man, som hon ville.” Sigurd mälte: ”Hvar var hon då, när hon sade, att hon tyckte sig äga den förnämste eller den, som hon själf ville?” Gudrun svarade: ”Jag skall efterhöra det i morgon, hvem hon helst vill äga.” Sigurd svarade: ”Därifrån afråder jag dig, ty du får ångra, om du gör det.”
Om morgonen sutto de i sin frustuga, och Brynhild var tystlåten. Då mälte Gudrun: ”Var glad Brynhild! Ångrar dig vårt samtal, eller hvad står i vägen för din gamman?” Brynhild svarade: ”Endast ondska drifver dig till detta, ty du har ett grymt hjärta.” ”Döm icke så”, sade Gudrun, ”utan tig hellre!” Brynhild svarade: ”Fråga endast efter det, som är dig nyttigare att veta och som passar förnäma kvinnor; ty är godt att erkänna det goda, när allt går dig efter önskan.” Gudrun svarade: ”Alltför tidigt vore ännu att yfvas häröfvor, och vore detta visst något sorgförebud. Hvad eggar dig emot mig? Jag har icke gjort dig något till ångers.” Brynhild svarade: ”Det skall du få umgälla, att du fått Sigurd; ty jag unnar dig icke att äga honom och hans myckna guld.” Gudrun svarade: ”Icke kände jag edert samtal, men väl måtte min fader besluta om mitt giftermål, oaktadt du icke vore med därom.” Brynhild sade: ”Icke hafva vi haft några lönliga samtal, och dock hafva vi svurit hvarandra eder, och det mågen I veta, att I sveken mig, och det skall jag hämnas.” Gudrun svarade: ”Du är bättre gift än du förtjänar, ditt öfvermod skall illa sluta, och det torde många få umgälla.” ”Förnöjd kunde jag vara”, sade Brynhild, ”om du icke hade en berömligare man.” Gudrun svarade: ”Du har en så förträfflig man, att ovisst är, hvem som är en större konung och har mesta rikedom och makt.” Brynhild svarade: ”Sigurd slog Fafner, och det är mera värdt än allt konung Gunnars rike, såsom kvädet är:
Sigurd slog ormen,
hvad sedermera aldrig
skall glömdt varda,
så länge världen står;
men brodern din
dristade hvarken
genom elden rida
eller öfver den stiga.”
Gudran svarade: ”Grane gick ej fram genom elden under konung Gunnar, men väl dristade han att rida, och icke tarfvas förebrå honom brist på mod.” Brynhild sade: ”Döljom det ej, att jag icke tror Grimhild om godt.” Gudrun svarade: ”Baktala icke henne, ty hon är mot dig som mot sin dotter.” Brynhild sade; ”Hon är hela upphofvet till det onda, som grämer mig; hon bar Sigurd ondt öl, så att han icke mindes mitt namn.” Gudrun svarade: ”Månget vrångt ord talar du, och mycken lögn är slikt.”
Brynhild svarade: ”Njut så Sigurds kärlek, om du icke har svikit mig; men edert samkväm är oförtjänt, och må dig gånga, som jag önskar!” Gudrun svarade: ”Bättre skall jag njuta hans kärlek, än du torde önska: och ingen skall säga, att han njutit för mycket godt af mig, icke en enda gång.” Brynhild sade: ”Illa mäler du, och hvad som nu undslipper dig skall du ångra, när din hätskhet lagt sig.” Gudrun sade: ”Du kastade först hätska ord å mig: nu låter du, som om du ville öfverskyla det; ändock bor grymt uppsät därunder.” ”Nedläggom onyttigt kif”, sade Brynhild, ”jag teg länge med den sorg, som bodde i mitt bröst, men jag älskar din broder allenast; må vi nu tala om något annat.” Gudrun sade: ”Långt framåt skådar din hug.”
Men däraf uppstod mycken olycka, att de gingo till floden och Brynhild igenkände ringen; däraf kom deras träta.
