De ketiska samojedernas religion
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
De ketiska samojedernas religion
Kai Donner
Helsingfors, 1915
Fattig och arm på världsliga ting är samojeden vid Ket-floden. Men hans värld är dock rik och stor och skön, ty hans tillvaro är ej enbart bunden vid det jordiska. Han äger ännu förmågan att genom sång och saga dikta sig ett fantasiens rike, där han lever ett lika levande liv som någonsin på jorden. På samma sätt som ett barn genom sin inbillning tror sig kunna i guldskimrande dager se det förflutna liksom det kommande, på samma sätt som ett folk med ett stort förflutet drömmer om en ärorik framtid, bygger sig samojeden tack vare fäderneärvd saga och sägen om ett lysande föregående, och trots den nuvarande förnedringen, en framtid som fullt motsvarar det förgångna. Därigenom ätt han, oberörd av tidens bränningar, med tillförsikt förbinder det som varit med det som skall komma, är han lycklig och nöjd med sin nuvarande tillvaro. Och tack vare detta söker han även såvitt möjligt bevara allt som hör till det förflutna. Däri har han ock lyckats bättre än de vid Ob boende stamförvanterna. Han har i behåll sin tro och sin religion, han har sina gamla gudar och sina präster — schamaner, och hans umgänge med skogens och vattnets och luftens andar är lika förtroendefullt och gott som vårt med gamla vänner.
Området kring övre Ket kan man gott kalla för schamanernas förlovade land. Varje jurt har sin egen förmedlare mellan människor och andar, och i nästan varje kåta kan man om kvällarna få höra trolltrummans dova mullrande och schamanernas hemska sång. Dagligen var jag i tillfälle att höra denna välbekanta musik, och på varje nytt ställe sökte de överträffa varandra genom uppvisningens längd och en allt konstfullare schamanering samt ett virtuosmässigt användande av trumman.
De vackraste minnena från denna färd hänföra sig till de underbara kvällar, då jag i urskogarnas dunkel fick närvara vid dylika hedniska gudstjänster. Jag kommer livligt ihåg mina intryck isynnerhet från ett av dessa tillfällen. Vi sutto några män på en utskjutande udde vid flodstranden. Kvällen var stilla och mörkret föll på. Elden hade sakta slocknat bort och likt stora, mäktiga skuggor reste sig urskogens urgamla trädstammar mot den klara stjärnhimmeln. Snön låg mjuk på den öde jorden och naturen syntes sova i ödemarksdvala. Länge hade männen förtäljt sina forntida sagor om avsomnade hjältar, och schamanen hade talat med andarna i himlen som i underjorden. Jag hade - glömt bort allt som fanns kvar av kulturmänniska i mig, jag hade ej tänkt på kristendom eller andra läror, utan fullkomligt försjunkit i barnslig beundran över allt det jag såg och hörde. Jag kände mig med ens som ett barn, och jag inbillade mig, liksom i barndomen, att varje föremål hade en ande, att vattnet och luften befolkades av mystiska osynliga väsen, som på ett oförklarligt sätt styra världens gång och människornas öden. I ödemarkens oberördhet och i dess oändliga stillhet blev jag fången av allt det sagolikt mystiska och religiöst oförklarliga, varav tron på så mycket beror. Efter några dylika tillfällen blev jag visserligen förhärdad och orkade ej mera i lika hög grad öda känslor på dem, men vad jag än i dag har kvar av det sedda och hörda, är en djupare förståelse för vad och huru dessa ödemarksbarn känna och tänka. Deras religion har för mig blivit levande, och jag inbillar mig att just en dylik förståelse och kunskap på mångahanda sätt kan vara och är till nytta. På annat sätt kan man knappast tränga till botten av någon fråga, det må sedan gälla vilket område av det levande livet som helst.
Utom denna första schamanering i urskogen kommer jag särskilt ihåg ännu en annan gång. Vi hade suttit länge och väl och hört på sånger och samtal med andarna. Vi tänkte redan på att reda våra bäddar, då en gammal och berömd schaman vid namn Marga steg fram och berättade följande för främlingen bland dem. Han förtäljde på sitt lugna, sävliga sätt om sin farfar, som för många årtionden sedan en vår blivit kallad från skogarna till den långt belägna byn Makovskoe. Dit hade anlänt en högrest man, helt säkert en avkomling av de förut härskande madur-hjältarna, som berättat att han var av samma stam som de själva. I byn hade de suttit i över en månads tid, och främlingen hade, som jag, frågat efter ord och upptecknat sagor. Varje kväll hade han, så berättade mannen, efter slutat arbete ur sin svarta väska framtagit en stor flaska, ur vilken han hällt åt gubben ett par supar. Detta hade farfadren förtäljt, och nu frågade han mig, om jag möjligen kände till mannen. Jag sade mig ha hört om honom, ty jag förstod att han häntydde på Castrén. Jag tillade att jag hörde till samma stam. Gubben tog sig då en funderare och frågade slutligen, om ej den tiden småningom vore inne, då alla de olika med varandra besläktade stammarna skulle förena sig, om ej den tiden snart skulle randas, då egna män i fred skulle få styra i skogarna och på Ob. Och jag svarade, av medlidande och för att ej bräcka hans vackra förhoppningar, att den tiden säkert skall randas.
Officiellt äro även samojederna vid Ket kristna och nästan alla äro döpta på ett eller annat sätt, det vill säga av prästen själv eller på avstånd genom hans blotta ord. Men i alla fall äro invånarna vid Korgelky (Björn-floden = Ket) lika stora hedningar som deras förfäder, och med rätta skriver Fröding "att samojederna ha ben till gudar".
Alla samojeder utan undantag tro på en högsta gud, som skapat världen och människorna och som härskande över universum styr och leder allting. Men deras teologi har ej av honom lyckats skapa ett personligt väsen, och han själv liksom hans boning är förlagd till den fjärran himmeln, där han lever ett så att säga isolerat liv. Oftast är han ej mer än ett abstrakt begrepp, som nästan sammansmälter med och är liktydigt med himmeln själv, utan att man riktigt får klart för sig vilketdera begreppet är det ursprungliga. Han är så okänd och han lever så avlägset, att det ej lönar sig att anropa honom med böner eller blidka honom med offer, och blott i undantagsfall vänder sig schamanen till honom. Om honom och om himmeln ha samojederna inga klara begrepp, men ha i stället mycket detaljerade föreställningar om underjorden och de där boende andarna, vilket allt är karakteristiskt för en stor del naturfolk.
Men om samojederna blott liksom instinktivt känna världen behärskad av en högsta gudom, ha de i stället en synnerligen konkret uppfattning om allt och alla i den omgivande naturen. De tro att varje föremål har sin ande och att varje dylik ande blott genom tingens förstöring kan frigöras, alldeles som människans själ vid dödens inträdande.
De samojediska andarna, eller populärare uttryckt gudarna, kunna indelas i en mängd kategorier: de överallt förefintliga, som representera förfäder, rent lokala gudar, och slutligen de, vilka gemenligen kunde benämnas husgudar.
De mest betydande bland de förstnämnda äro skogens och vattnets andar. Den förra anses i allmänhet vara god och mot människorna vänligt stämd, men den senare är snarare ond och fruktas därför i hög grad. Skogsanden, pargä, som ofta finnes avbildad i människoskepnad på träd i skogen, härskar över allt villebråd och bestämmer över människornas andel av detsamma. Han nöjer sig med relativt ringa offer; ofta är det nog med att smörja hans mun med björnfett eller traktera honom med brännvin, men ibland fordrar han till och med konstfullt smidda pilar och bågar av bästa slag. — Vattnets gud, som aldrig avbildas, är sniken och snål samt alltid färdig att gripa efter rov, om han ej rikligen undfägnas. Han kan ej endast vägra att giva människorna fisk, utan han kan skicka över dem sjukdomar, och han har makten att taga dem till sig i vattnens djup. Han står också i förbund med underjordens andar, hos vilka han spelar en tjänares roll. För den skull är det alldeles nödvändigt att ej endast höst och vår offra åt honom rikligt med fisk, det vill säga ofta av träd gjorda avbildningar av fisk, utan är det också ens plikt att vid anträdandet av en resa eller avslutandet av en sådan skänka honom penningar och annat. Och blir man sjuk och har man ej tillgång på en schaman, som kan klargöra orsaken, är det likaså nödvändigt att offra genom att i strandbuskarna hänga tyger och kläder till hans begagnande. På detta sätt blev min språkmästare på Tym-floden frisk, sedan han därförinnan förgäves slukat av mina mediciner. Vattenguden kan ibland trots allt visa sig ovänlig och ogin, och då kan man på ett effektivt sätt tukta honom genom eld. Nära ställen där han anses ha sin bostad, alltså invid ensamma skogssjöar eller djupa vikar, antändas då eldar, därifrån brinnande bränder kastas i vattnet. Det berättas om flere personer, som personligen blivit hotade att bli plundrade av honom, att de räddat sig enbart genom att sveda honom eller blott hota honom med eld, som han under inga omständigheter kan tåla.
Till samma grupp av allestädes närvarande och överallt verkande andar höra även dylika, vilka kunna anfalla människor med sjukdomar och olyckor av mångahanda slag. I väster äro de i allmänhet avbildade som små människoliknande figurer, men vid Ket äro de nästan opersonliga, och man anser dem stå i så intim beröring med underjordens väsen, att man vanligen offrar åt dem samtidigt. På flere ställen har man den uppfattningen att liv och död, sjukdom och hälsa äro direkt beroende av underjordens andar, vilka äga makten att efter behag avklippa människans livstråd. Blott forntidens hjältar ägde styrka att tilltvinga sig ett längre jordiskt liv, ej genom offer och löften, utan med våld och svek.
Den viktigaste av alla de gudagestalter, som framträda i samojedeinas religiösa liv, och den som har den mest avgörande betydelsen, är utan tvivel kuödar-gup eller stamfadren för varje särskild stam. I honom hylla de sin egentliga gud och han härskar oinskränkt över världen, utrustad som han är med fullmakter av självaste den himmelske guden. Han är visserligen i den mån lokaliserad, att varje stam blott dyrkar sin egen stamfar, men genom sitt andliga hövdingaskap intar han en dominerande plats i stammens religiösa liv. Dessutom stå alla dylika andar i ett visst religiöst genealogiskt sammanhang med varandra, som gör att var och en av dem på sin ort representerar det högsta av all deras gemensamma makt. Dymedels bilda de ett kollektivt begrepp, som tryckt en stark prägel på samojedernas religion. Vid Tym finna vi denna ande avbildad i de mest olika former, men vid Ket finnas ej bilder, utan dyrkas anden här såsom sådan och samtidigt det djurslag, till vilket han hör. Ty det märkliga i saken är just att han alltid anses varå ett djur, om ock utrustat med mänskliga egenskaper. Vid övre Ket är han en björn, och därför kallar sig stammen björnstammen, då de anse sig leda sitt ursprung från ett dylikt djur. I detta sammanhang skall jag ej utreda, huru de tänka sig själva stamträdet, jag nämner blott det faktum, att samojederna vid Ket än i denna dag som är fullt och fast tro på människors förvandling till djur och tvärtom. Genom att på ett särskilt sätt hoppa över vissa kullfallna träd och genom att samtidigt upprepa vissa magiska ord går det lätt att förvandlas till björn. Likaså kan det gott hända att en flicka, som förtärt någon fågelhane, blir befruktad och föder en fågelunge i stället för ett människobarn. På grund av dylika djupt inrotade åskådningssätt förefaller det dem ej heller det minsta egendomligt, att människorna kunna stamma från djuriska förfäder. I synnerhet är det lätt att inbilla sig att björnen äger mänskliga egenskaper; ofta hör man hans röst, som låter alldeles som en människas. Dylika föreställningar äro väl ej tillfyllest för att förklara totemismens uppkomst, men de giva oss i varje fall ett begrepp om huru och på vilka vägar den kunnat komma till och vinna en vidsträckt spridning.
Totem-djuren äras och aktas av alla samojeder på ett särskilt sätt. Huru skadliga och rovlystna de än må vara, dödas de aldrig, och man aktar sig att hos andra förtära av deras kött. Dylikt betraktas av dem ungefär med samma ögon som kannibalism hos oss, och i enlighet med deras tro vore det ju verkligen detsamma som att förtära av sitt eget kött och blod.
Till samma stam hörande personer få egentligen ej gifta sig med varandra, men numera efterkommes ej detta bud lika strängt som förut. Man har dock funnit det bättre att i allmänhet förbjuda äktenskap mellan närstående släktingar, och jag har ej hört om dylika ens mellan kusiner.
Den totemistiska stamfadern är, som jag redan sagt, den förnämsta av de samojediska gudarna. Han tros kunna ej blott tillföra stammen rikedomar och lycka, utan han anlitas också när det gäller allt som rör det dagliga livet. Han kan göra en man god, och han kan skänka en steril hustru barn, han välsignar arbetet och förljuvar livet. Åt honom offrar stammen i sin helhet vid de årligen återkommande festligheterna, och åt honom skänker mannen vapen, fällar och pengar, kvinnan nålar, trådar och dukar.
Jag har förut nämnt att samojeden tror på förekomsten av andar i varje naturföremål. Särskilt är detta fallet med stenar, vilka genom sin egendomliga form tilldraga sig en viss uppmärksamhet. Hos en man fann jag en gång en sten, som liknade en mänsklig fot, och den bevarades omsorgsfullt i tanke att den kunde skydda mot onda andar. Även är det ganska vanligt att finna stenar, på vilka man med en god fantasi kan spåra anletsdrag, det vill säga gropar och upphöjningar, vilka ange ögon, näsa och mun, och som äro föremål för dyrkan. En av bilderna visar en dylik med trasor ombunden sten, som jag fann var en högt ärad ande vid Ket. Den hade sitt eget tempel och en hel del penningar låg offrad åt den. För fotografering flyttade jag ut tingesten, som kallades pyl-paja (= stengumman). För att ej förtörna henne måste jag offra 20 kopek, som hon tydligen upptog nådigt, eftersom ingenting ont hände mig på resan. — Ofta tror man att dylika stenar kunna förflytta sig från ställe till ställe, och i synnerhet vid Ket har jag sett en hel massa sådana vandrande och oroliga andar. De dyrkas som mäktiga gudar, och man offrar åt dem utan att egentligen göra klart för sig, vad gott de kunna åstadkomma eller vari deras egentliga makt består. Det är ofta blott det hemlighetsfulla och oförklarliga, som är anledningen till en dylik vördnad från människornas sida.
I väster och i norr ha ostjak-samojederna alla utan undantag en mängd husgudar, men i öster hålla sig endast schamanerna med dylika. En person kan i sin ägo ha ända till 15 stycken av dessa små trädockor, vilka representera olika andeväsen. En del av dem äro husgudar i den bemärkelse, att de främst skydda hemmets härd och familjens medlemmar. Andra åter ha som sin speciella mission att skrämma bort onda andar och främst dylika, som medföra sjukdomar. De vita bland dem föra lycka och välsignelse med sig, och till dem höra alla olika slag av jaktgudar. De så kallade svarta skydda mot allt ont och benämnas svarta ej på grund av mörkare färg eller dräkt, utan endast därför att de själva genom att vara onda kunna fördriva andra lika illasinnade andar. Här, liksom på så många andra ställen, gäller den regeln, att man endast genom onda medel kan bekämpa det onda. Husgudarna ha vanligen sin bostad i en stor näverkorg, där de vistas med alla sina tillhörigheter. Små av bly gjorda vapen och djur höra till deras utrustning och en stor massa kläder till deras välförsedda garderob. Rikedomen på kläder förklaras därigenom att de alla minst en gång årligen måste erhålla en ny omgång. Kostymerna bestå av pälsverk och tygbitar, vilka på ett särskilt sätt vecklas om de små dockorna, vilka "nakna" oemotståndligt locka en att skratta. Ingenting av kläderna får sys, allt måste bindas och knytas, och själva omklädningen kan ej ske annat än genom en virgo eller en schaman.
Samojeden har aldrig förmått uppstämma sånger till naturens lov, och man kunde nästan tro honom vara oberörd av den. Det enda som verkligen ådagalägger, att han är i kontakt med densamma, är hans religion. Ty genom sin tro har han faktiskt visat oss, huru intimt han anser sig sammanbunden med det honom omgivande livet. Blommorna och djuren ha en själ som han själv, och med de senare står han i direkt släktskapsförhållande. En vackrare förståelse för naturen kan man i själva verket ej tänka sig. Och fastän hans dyrkan för densamma ej klär sig i granna ord, grundar sig det hela på en djup uppfattning om sammanhanget mellan allt som lever.
Alla samojeder tro att människan har en särskild ande och dessutom en själ. Anden representerar livet, och själen är centrum för det mera personliga jaget. Om livet efter döden finnas de mest olikartade föreställningar. I detta sammanhang vill jag påpeka en viktig omständighet, som alltför ofta lämnats obeaktad och som förklarar, hurusom forskare ofta kommit till så olika och oriktiga resultat, när det gällt att studera primitiva naturfolks religiösa åskådningssätt. Man har ej velat ihågkomma, att det bland naturbarnen existerar olika och en synnerligen individuell prägel bärande åskådningar i denna fråga liksom i alla religiösa ting över huvud. Det är alldeles på samma sätt med dem som med oss. Man kan ej på grund av en enskild persons utsago bygga upp en korrekt bild av ett folks religion, lika litet som man för resten kan göra det av ett helt folks språk. Och just i religiösa frågor spelar det individuella en osedvanligt stor och för det mesta underskattad roll. Detta gäller särskilt primitiva människor, vilkas frodiga fantasi i varje ögonblick är färdig att bygga vidare på vilket fattigt motiv eller ämne som helst.
Åskådningarna om livet efter detta beröras i speciellt hög grad av ovanstående reservation. Vid sidan av den mest detaljerade kännedom om livet i dödens riken, kan man träffa på den allra största okunnighet. Såsom exempel på detta påstående vill jag först anföra vad Castrén har att förtälja om en man han träffade i byn Togur (Narymska kretsen). "På sitt vis var han (mannen) ock en filolog, ty han kunde hjälpligen reda sig på fyra bland de sjuttiosju språk, som enligt hans förmenande skulle finnas i världen", säger Castrén. "När jag en gång sporde denne höglärde Thebaner, huru han trodde, att det går människan efter döden, svarade han i bestämda ordalag: "såsom med hunden — att ligga, där hon ligger och ruttna, där hon ruttnar." Tillspord om icke själen enligt hans mening skulle fortsätta sin tillvaro efter jordlivet, svarade han: "gå och se, så vet du." Av egen erfarenhet kan jag berätta om ett motsatt fall. Det blev en gång tal om underjorden med en man vid Tym-floden. Jag väntade mig av honom, som svar på min fråga huru han föreställde sig denna plats, på sin höjd några allmänna ord om beskaffenheten av livet på andra sidan graven. Men i stället förvånade han mig genom att svara: "huru skulle jag ej känna till den platsen, jag har ju själv varit därborta." Därefter berättade han mig följande, som bland annat bevisar, vilken stor roll inbillningen kan spela bland primitiva människor. "Jag hade länge legat sjuk", berättade han, "och hettan (febern) hade ansatt mig argt. Slutligen lämnade min ande kroppen och började flyga bort. Jag kom till trakter, där jag aldrig förut varit, och ju längre jag kom, desto dystrare blef det. Jag trängde mig över ett stort hav, genom underliga skogar och höga berg. Äntligen lyckades jag komma till en hög ås, från vilken jag skådade en svart flod. I floden fanns det en myckenhet människor, som alla försökte fly bort från det svarta vattnet. En del af dem sjönk allt djupare i dyn, sprattlade förgäves utan att komma någon vart. Andra klevo långs bergens hala sluttningar uppåt, tills deras blödande händer ej orkade med mera och de själva föllo ned. I floden reste sig en himmelshög stång, och på denna klättrade en del. Stora fåglar flaxade kring stången och skrämde människorna att släppa sitt tag. Andra foro omkring på floden och försökte ej fly bort, utan fiskade och levde gott på sandbankarna. I skogarna ovanför floden jagade somliga människor, och de levde alldeles som på jorden. Några voro där med hela sin familj, men andra väntade på att få hustru och barn till sig. Sedan jag tittat mig omkring och vandrat längre bort, somnade jag. När jag vaknade, hade jag kommit tillbaka till jorden, och solen började just stiga upp. Jag väcktes av dess strålar och kände mig alldeles frisk. Först när jag steg upp, märkte jag att jag varit död, ty min moder hade klätt mig fin och flyttat mig ut och täckt över mitt lik med en nävermatta, som man brukar göra med de döda. Min mor berättade mig efteråt, att jag dött mot kvällen, men att jag sedan fått nytt liv av solens strålar." Samojeden, som varit illa däran, hade i feberyrsel sett allt vad han berättat, och när omgifningen och han själv trott på att döden för en tid inträtt, är det ej underligt att han varit övertygad om verkligheten av sitt besök i underjorden.
Schamanerna tro i allmänhet att anden ej genast efter döden lämnar kroppen, utan att den ännu någon tid kan leva om ej i liket, så åtminstone i dess närhet. Senare beger sig anden på vandring och kan ibland anstifta mycken skada, om man ej genom lämpliga offer förmår blidka dess vrede. Mäktiga, för länge sedan avlidna schamaners andar kunna ännu i åratal förgöra människor. En berömd schaman på Tas skickade bland annat en gång sina andar till en annan schaman och dödade honom. Men dennes ande anföll ett år senare den förstnämnde och trängde sig in i hans mage, åstadkommande ett lidande, som slutade med döden. Människans själ (samoj. kuei) behöver man aldrig frukta. Efter döden aflägsnar den sig och hamnar småningom i underjorden, där den fortsätter att leva ett liv närmast påminnande om det som leves på jorden. Därför måste man ock sörja för att den där får det möjligast bra. Liket utrustas även med allt som kan vara till nytta i en annan värld. Man förser det med kläder och vapen och matvaror, och brännvinet saknas ej heller. Ty det kan vara gott att till och med i underjorden då och då taga sig en sup, eftersom samojedernas underjord är nästan lika kall som de kristnas helvete är varmt. Alla föremål, som läggas på graven, vilken mest är ovan jord, skadas eller brytas sönder på det att deras andar må kunna frigöra sig och medfölja husbonden på hans långa resa. En del samojeder anse att själen egentligen delar sig i två delar, av vilka den första far ner till den under Obs mynning liggande underjorden och den andra söker sig upp till stamfadern, som tillsammans med himmelens gud avgör om den gjort sig förtjänt av ett bättre liv. Om så ej är fallet, förenar den sig till ett och förblir i underjorden. Om den är god, får den leva uppe i skyarna, men ingen samojed förmår skildra huru livet därstädes gestaltar sig, ty ingen har kunnat bilda sig ett begrepp om ljuvligheten i himmeln. Detta beror i hög grad på att naturfolken i allmänhet i långt större omfattning detaljerat ha reda på underjorden och ej intressera sig för himmeln. Detta faktum får sin förklaring, då man betänker, att de ej skapat sig något egentligt helvete och att deras underjord är en ort, där man kan anses kunna leva lika drägligt som på jorden. Himmeln är helt enkelt ej så synnerligen av behovet påkallad. Ogudaktighet och onda gärningar få ofta sitt straff på jorden, och detta straff, som kommer i form av olyckor, pålägges människan av de alltbestämmande gudarna.
Underjorden, som befinner sig under mynningen av Ob, regeras av en kvinnlig guddom vid namn "de sju jordarnas (landens) navelsträngarna klippande gumma." Hon bestämmer i vilket ögonblick människan skall födas till världen, och i hennes hand ligger det att avgöra, när man skall dö. Detta avgörande är dock icke godtyckligt, och det kan i hög grad påverkas av de andra gudarna. Hennes tjänare är vattnets ande, som i många fall endast utför hennes befallningar.
Utom ande och själ äger människan ytterligare en ande, tös kallad, som under hennes livstid befinner sig, ej i henne, utan i hennes omgivning. Den följer människan som en skugga, och det är genom denna egendomliga andes närvaro, som en schaman till exempel kan få reda på en människas annalkande. Efter döden vandrar denna ande bort utan att någonsin återkomma.
Av ryssarna ha samojederna möjligen lånat sina föreställningar om lik, vilka i nattens mörker äga förmågan att röra sig fritt omkring och skada samt uppäta levande. Dylika lik kallas efter ryskan jeretnik, och fruktan för dem är ganska stor. Det finns en hel kategori av sagor, vilka behandla kampen mellan dylika lik och levande människor. I mörker är jeretnikernas makt nästan obegränsad, men vid dagsljus äro de absolut maktlösa. Det finnes blott ett sätt att oskadliggöra dem, och det är ett enkelt medel. Man hugger åt sig en stadig aspkäpp, som spetsas i ena ändan, och fastnaglar med den liket vid jorden på det sätt, att man låter käppen gå rakt genom magen och ryggraden. Efter en dylik behandling kan liket ej röra sig, och ingen behöver längre frukta detsamma.
I allmänhet är ostjak-samojedernas uppfattning om livet efter detta ganska enkel, och vid dödens inträde spelar magien en ringa roll. De tro ej som jurakerna på någon själavandring, enligt vilken själen i underjorden lever lika länge som på jorden blott med den skillnad, att den på förstnämnda ställe år för år föryngras, tills den slutligen födes på nytt genom något litet barn. Deras rädsla för den döde är ej heller synnerligen stor. De ryska bönderna i Sibirien lida däremot av en vidskeplig fruktan för lik, och jag har hört berättas om ett helt byalag, som av rädsla för en på en gård plötsligen avliden människa en hel natt vakat tillsammans i ett väl upplyst rum blott och bart därför, att ingen vågat röra vid den avlidne. Tunguserna föra åter sina lik till avsides belägna platser, där de begravas och därifrån de församlade vandra bort på fyra åt olika väderstreck förande vägar, för att ej liket måtte kunna leta sig fram till dem. Samma fruktan hysa tydligen ostjakerna att döma av den vid övre Vach av mig konstaterade seden, att de vid en persons dödsfall giva andra namn åt en namne till den avlidne. Nämnandet av den avlidnes namn kan medföra ont, likaväl som hos samojederna nämnandet av totem-djurets, vilket även är strängt förbjudet. Den enda åtgärd samojederna vid ett dödsfall vidtaga är att flytta sin kåta till en annan plats, men detta sker även från ett ställe, där en kvinna fött. Platsen är oren, och man må därför akta sig för densamma. Där samojederna ha fasta bostäder av annan typ än den ryska, brukar man också överge hyddan och lämna den obebodd för några år. Detta sker dock ej enbart av rädsla för den döde.
Samojederna tro, som bekant, på ögonens makt att tillfoga skada av ett eller annat slag. De tro bland annat att den avlidne genom sina blickar kan förgöra de levande. Ett ögonkast är nog för att framkalla döden, och därför är man tvungen att på det noggrannaste skydda sig emot en dylik möjlighet. Det är ej nog med att man väl sluter till ögonlocken; ögonen måste på ett mera mekaniskt och effektivt sätt tillslutas. Vanligen gör man det genom att betäcka dem med kopparslantar, men i brist på mynt kan man använda stenar eller andra ogenomskinliga föremål. Till och med av kristna präster välsignade samojedlik har jag sett prydas med kopparslantar för ögonen och brödbitar i armhålorna. Resten av föremålen lägges vanligen på sidan av graven.
När jag övergår till att möjligast kortfattat beskriva kulten och därmed sammanhängande omständigheter, måste jag främst säga några ord om den intresseväckande personlighet, som i dagligt tal kallas för schaman och de facto lika mycket är samojedens vademecum i andliga ting som hans livmedicus och rådgivare i alla livets skiften. Den riktige schamanen, han som tror sig på grund av verklig gudomlig kallelse ha blivit en medlare mellan människan och andevärlden, är alltid en man. Det finns visserligen en del kvinnor och män, vilka yrkesmässigt bedriva spådom och genom privatmagi försöka hjälpa sjuka, men de äro alla till en del humbugsmakare och kunna aldrig höja sig till verkliga präster, som de förra. Schamanerna åtnjuta stor aktning bland sina medmänniskor, och såvitt jag varit i stånd att bedöma dem äro de i regeln mera begåvade än andra. Dessutom äga de en ganska rik poetisk ådra och en fantasi, vilken ofta frestar dem att producera en svada, som kan vara häpnadsväckande och som hos de troende stärker andakten, men för de otrogna som jag oftast är enbart rolig.
Det händer ej sällan att schamanvärdigheten går i arv från far till son, och jag har vid Ket träffat en, som i rakt nedstigande led var den sjunde innehavaren av ifrågavarande befattning. Man inser lätt att dylika representanter för den religiösa kulten, då de led efter led ärvt förfädernas kunskap, deras seder och bruk, på ett synnerligen tillförlitligt sätt kunna förtälja om densamma. Då ju dessutom schamanerna alltid direkt eller indirekt gå i lära hos äldre utövare av facket, är det alldeles naturligt, att kulten hos samojederna bäst bevarat sin ursprunglighet. Tron på det ena. och det andra kan variera, men sättet att anropa gudarna och offerhögtiderna genomgå nästan inga förändringar.
Schamanen är en medlare mellan människorna och andevärlden. Han har reda på gudarnas vilja, och han köpslår med dem om liv och död, lycka och olycka. Allt detta uppdagar han genom att endera själv bege sig till andarnas bostäder eller genom att kalla någon av dem till sig. Huru en schaman kommer i kontakt med den för vanliga människor förborgade världen skall jag i det följande skildra. Därförinnan måste jag tala om hans utrustning.
Kostymen består vanligen av en svart eller av annat mörkt gjord kåpa, som vid Ket sällan är prydd med någonting, men på andra orter oftast är utsirad med granna figurer, av metall gjorda gudabilder, vingar, vapen, fåglar, fiskar, ormar och andra emblem. På fötter och händer har han särskilda skodon och vantar, och på huvudet sitter en mössa prydd med totemdjurets kännetecken och långa band, vilka symbolisera och representera den makt, som i västerlandet på liknande sätt kommer till synes genom fjäderbuskar och hornrudiment på krigares och höga herrars huvudbonader. Näst hatten är schamanens trumma hans viktigaste redskap för att komma i kontakt med gudarna. Den är oftast förfärdigad av en renhud, ramen är aldrig helt rund, och dessutom äro kanterna försedda med upphöjningar. I renhuden finnas diverse teckningar oftast föreställande jorden och underjorden med sina andar, och på baksidan av trumman äro fästade bjällror, band och av metall gjorda bilder av schamanens tjänande andeväsen. Trumman hålles vanligen i den vänstra handen, och i den högra har han en så kallad sked, med vilken han trummar. Skedens baksida är beklädd med skinn, men insidan är blank eller försedd med teckningar. Skaftet anses vara av jordiskt ursprung, men själva bladet av himmelskt. Ofta har schamanen ytterligare en av järn smidd stav med bjällror eller annat skrammelverk, och genom att skaka densamma kan han vid lämpliga ögonblick ytterligare öka bullret.
Schamaneringen sker alltid på kvällen vid mörkrets inbrott och kan fortgå natten igenom. Då en dylik skall försiggå, kallar schamanen till sig sin medhjälpare, som tar fram trumman och långsamt värmer den vid en brasa för att få huden att bli möjligast spänd. Vid Ket förbereder sig ej schamanen på något sätt, men på andra ställen händer det ofta, att han för att lättare kunna försätta sig i trance förtär en del flugsvampar. Det gift dessa svampar innehålla är ganska starkt, och av egen erfarenhet kan jag säga, att det verkar starkt berusande. Infödingarna använda sig också ibland därav för att i brist på alkohol ändock kunna berusa sig. Vid schamaneringen bör schamanen känna sig fullkomligt frisk, ty såsom sjuk har han ingen makt med andarna. Ett tillfälligt illamående kan lika så väl göra slut på seancen som närvaron av en hund eller någonting annat orent. När det hela skall börja, låter man brasan slockna i jurten, schamanen bereder åt sig plats vid baksidan av boningen mitt emot dörren, sätter sig på en speciell renhud, och åskådarna lägga sig i en krets omkring honom. När en fullständig och förväntansfull tystnad inträtt, fattar han stående framför elden sin trumma, sätter sig ned, lutar sig emot instrumentet och börjar genom högljudda gäspningar visa, att han skall somna bort från denna värld. Samtidigt lyfter han schamanmössan på sitt huvud, och när han gäspat nog, somnar han in för en kort stund. När han vaknar på nytt är han som förändrad, hans rörelser se ut att vara omedvetna, han är som i dvala och fäster sig ej alls vid sin omgivning samt anlägger en helt annan röst. Till att börja med trummar han helt sakta och gnolar på melodier utan egentliga ord, eller också inflickar han ord ur något för åhöraren obegripligt språk. Han viskar, så det ekar i trumman, han visslar och gäspar och stånkar. Man hör olika slag av djur springa långs trummans sida, och deras läten genljuda överallt. På detta sätt kallar han till sig alla sina medhjälpare, andar och djur från luften och underjorden. Småningom blir trummandet starkare och mera taktfast, och schamanen själv börjar sjunga en sång. Sedan han hunnit med ett par strofer, väntar han tills åhörarna upprepat dem. Denna körsång ledes av medhjälparen, som spelar rollen av klockare i församlingen. Sången och trummandet bli småningom allt våldsammare och häftigare, hela tiden stegras spänningen hos de närvarande ej endast genom schamanens ord utan kanske lika mycket genom att de själva deltaga i det hela. Schamanen beskriver under denna period av schamaneringen sin färd till andarnas boningar, han berättar om den besvärliga vägen, han skildrar farorna som möta honom i form av ödemarker, brinnande skogar, stormiga hav, stridande kämpar, list och försåt, förgiftade vatten, sjukdomsdjävlar och så vidare i oändlighet. När han trotsat alla dessa tusen faror, når han slutligen fram till anden han vill besöka. Då upphör helt plötsligt all sång och all musik, och under några ögonblick råder en ljudlös tystnad. Men snart blir larmet värre, schamanen ser ut som en dåre, hans kropp rycker konvulsiviskt, hans ögon stå som på skaft, och hans röst är hemsk att höra. Han sjunger ej mera, utan fastmer liksom pressar han fram varje ord med synbar ansträngning. Han talar med anden, underhandlar med honom, hotar och bönfaller, skrämmer och faller till föga. Komma de överens om saken, avhandla de sedan offrets art och storlek. När det gäller människors liv, går schamanen i borgen för att offret skall verkställas, och sitt eget liv lovar han som pant. Men förrän han kommer till tals med underjordens gudar, måste han själv visa sig vara bepansrad mot allt och måste visa sig kunna trotsa döden. Under den hemskaste dans tar han i tur och ordning alla de närvarandes knivar och ristar sig med dem på bröst och axlar. Han skär sig djupa sår, men han skall göra det så, att blodet ej börjar rinna.
Efter samtalet med andarna begynner återfärden, som beskrives på samma sätt som ditfärden och som likaledes accompagneras av de närvarande. Men bullret och sången avtaga, ju mer schamanen närmar sig målet, och hans egen vilda dans blir allt saktare. När han återvänt till kåtan, blir det stilla och tyst, och efter en stund upprepar schamanen vad anden sagt honom och varuti offret skall bestå. Om saken därmed är uträttad, har schamanen ej annat att göra än att återkomma till det jordiska. Han skickar bort andarna och börjar gå omkring från den ena till den andra av de närvarande och kastar framför var och en sin sked, som skall falla med insidan uppåt. När detta äntligen skett, anses sanningsenligheten av hans utsago bekräftad. Han begynner då sin slutdans, som avser att återföra hans ande till den jordiska kroppen. Under ett egendomligt hoppande och medan han ber en så kallad befrielsebön, klär han av sig och nedlägger alla sina insignier på renhuden. Därefter renar han sig med glödande kol och brinnande bränder. När anden börjar återvända och hans kropp återgår till sitt jordiska skick, dricker han några skopor vatten, ber för sista gången om befrielse och faller ner på marken. Det hela är slut, anden har återvänt till kroppshyddan, och schamanen faller i en dvala, som kan räcka i timmar.
Det ovanstående är en i all korthet avfattad bild av förloppet vid ordentliga och regelrätta schamaneringar. Om främlingar, till exempel otrogna ryssar, äro närvarande, påsättes mössan aldrig och det hela blir blott ett gyckel, vars rätta värde samojederna nogsamt förstå. Det gestaltar sig till ett skämt för att förlusta samojederna och inbilla ryssarna, att det ej ligger något allvar bakom hela saken. På detta sätt ha många lättrogna forskningsresande blivit lurade, enligt vad samojederna själva berättade mig.
När det gäller någon lättare sjukdom eller någon mindre betydande sak, kan schamanen reda sig utan denna ansträngande forrättning. Obetydliga sjukdomsandar kunna förjagas genom skrämsel, och detta sker på så sätt, att schamanen de facto skrämmer patienten. Dylika kurer äro vanliga, och lika vanligt är att tron bland samojederna gör lika stora underverk som bland oss. Sällsynta äro de schamaner, vilka genom blotta ord kunna bota sjuka. Blödningar stillas ibland på detta sätt, men då händer det vanligen, att schamanen samtidigt med stor skicklighet trycker på blodkärlen och att han alltså dymedels råder bot för det onda.
Lindriga sjukdomar botar varje samojed själv, och detta gäller i synnerhet magsjukdomar. Kolik blir man herre över genom följande lustiga medel. Man lägger sig raklång på rygg och blottar magen. En annan person tager en bit kol och ritar på de sjuka ställena tre ansikten, vilka skola föreställa andar. Om en stund ha dessa förjagat sina släktingar i magen, och patienten blir utan vidare frisk. Kapitlet om samojedernas privatmedicin är roande och långt, men i detta sammanhang kan jag dock ej närmare ingå därpå.
Tidigare har jag redan nämnt ett par ord om samojedernas offer, men för fullständighetens skull skall jag här ännu tillägga några detaljer. Av det ovanstående framgår, att de visserligen ofta hembära sina gudar små privatoffer, men att de större och betydelsefullare dock i allmänhet ske genom schamanen. Gäller det årligen återkommande dylika åt stamguden, förrättas de av hela stammens manliga befolkning, men prästen leder det hela. Han slaktar offerdjuret och framsäger bönerna, vilka vanligen äro korta och enkla. Schamanen ber stamfadern beskydda de sina, förläna dem ett långt liv, befria dem från sjukdomar och annat ont, han ber om jakt- och fisklycka, om barn och tur i alla de mest olikartade företag. Under framsägandet av bönen nedläggas offren, de åt guden avsedda bitarna läggas å sido, och de övriga kokas i av var och en medhavda kärl, varifrån schamanen i tur och ordning tar en bit, den bästa, och kastar den i den heliga elden. Därefter begynner offermåltiden, som i vanliga fall ej tynges av något överdrivet religiöst allvar. Man känner sig tvärtom glad och hänger sig med iver åt den materiella sidan av saken, fullt förtröstande på att bönerna skola bli hörda.
Till en helt annan kategori höra de så kallade oblodiga offren, som mest förekomma i norr. I stället för att slakta den åt guden offrade renen, nöjer man sig med att i dess rygg skära ansikten av andar och andra lika underliga figurer. Efter en dylik ceremoni betraktas djuret som heligt, och det får aldrig slaktas, ej heller användas eller förtäras av anständiga människor. Ofta spännas de heliga renarna för släden, som innehåller husgudarna, och ärade gäster vederfares samma heder. Själva offret är betydligt mera invecklat än de vanliga, och patienten får undergå en särdeles egendomlig behandling. Schamanen börjar ofta med att anropa andarnas barmhärtighet. Han frågar först varför de överhuvud brytt sig om att sända människoanden ner till jorden, om den så snart igen blir återkallad. Och han undrar om det skall vara nödvändigt att just ifrågavarande människa ryckes bort, då det bland jordens sju folk (alla människor) finns så många andra långt syndigare och långt sämre samt betydligt äldre. Han förvandlar sig själv till den sagofågel, som rycker bort andarna eller livsskuggorna från jorden, flaxar omkring den sjuke, kryper mellan hans ben och snuddar vid honom med sina vingar (sin mantel) och lämnar honom till slut i fred.
I detta sammanhang vill jag uttala som min bestämda övertygelse, att, huru mycket därom än skrivits och talats, förekomsten av människooffer bland samojederna är en myt, som man ej kan sätta tro till. Högst antagligt är dock ätt ännu för ej länge sedan förekommit händelser, vilka givit skenbart stöd åt detta antagande, liksom åt tron på kannibalism bland dem. Det har nämligen konstaterats, att delar av avlidna barns kroppar blivit förtärda av äldre personer. Men detta har skett för att på de levande överföra vissa hos dessa barn förefintliga egenskaper, främst ungdomlighet. På samma sätt ha ju förr i tiden fallna fienders hjärtan och hjärnor förtärts, men numera dödar man ej någon för att tillägna sig goda egenskaper, utan nöjer man sig, och detta även endast i undantagsfall, med att på samma vis försäkra sig om dylika nyttiga egenskaper hos genom sjukdomar eller på naturligt sätt avlidna barn.
Förrän jag helt och hållet övergår till att skildra färder och förhållanden i fullständigt nya trakter, kan jag ej underlåta att tala om en del av samojedernas folklore, som på ett intimt sätt är sammanbunden med deras religion och föreställningar om forntid och framtid, jordelivet och himmeln.
Samojedernas sagor och sånger äro för det mesta långods från främmande folk. Så är fallet med större delen av hjältesångerna och en del av sagorna i samma stilart. Deras egen poetiska alstring är fattig och består mest av tillfällighetssånger, vilka utföras under rusets inflytande och endera utmynna i tacksägelser över någon välgärning eller skildra i bjärta färger det egna jagets eller familjens och stammens olyckor och svåra belägenhet. M. A. Castrén fann ingenting annat och trodde över huvud ej, att samojederna skulle ha skapat någonting av större värde.
I ödemarkerna vid stränderna av Ket klarnade det för mig, att samojederna trots allt lyckats självständigt skapa poesi i högre mening samt att de i verkligheten ägde diktverk värda att taga vara på. Jag fann nämligen ett ganska enastående prosaepos, som på ett primitivt, men rörande sätt skildrar deras innersta tankar och visar att de känna långt mer, än de låta främlingar ana.
Hjälten i detta epos är en man vid namn Itje. Han betraktas som sitt folks främste, och samtidigt är han deras urstamfader, från vilken de alla på olika sätt härstamma. Hans livs uppgift är att kämpa mot den mäktige i norr bosatte människoätaren Pynegusse samt mot alla främlingar, främst Kristus och dennes avkomma. Redan i sin ungdom blir han föräldralös genom Pynegusse, som dödar och förtär hela hans släkt. Själv lyckas han fly långt bort till skogarna, där han växer upp hos en gammal gumma, som vill uppfostra honom i okunnighet om dessa omständigheter. Men trots all försiktighet från hennes sida råkar han inom kort i kontakt med människoätaren, som lever vid stranden av en förtrollad sjö i gestalten av en blind gubbe. Sedan Itje roat sig med att snatta fisk ur gubbens båt, får han av sin uppfostrarinna erfara, vem han haft att göra med. Men då är det redan för sent, och gubbens andar nalkas för att bortföra Itje. De taga både pojken, gumman, hunden och kåtan med sig, och allt detta slukar människoätaren. Men ynglingen har medtagit sin kniv, och med denna skär han hål i jättens mage, dödar honom och räddar dem alla. Detta var Itjes första dust med den mäktige, som visserligen kunde dödas, men som alltid uppstod bland de levande igen, ännu starkare och fruktansvärdare än förut.
Under sina uppväxtår råkade Itje ut för det ena sällsamma äventyret efter det andra. Bland de vackraste och märkvärdigaste episoderna må endast följande nämnas. Under en strid mellan havets vidunder, en fisk med krumhorn, och jättefågeln Pyne hade den senare förlorat sina klor i ryggen på jättefisken. Genom denna olycka hade fågeln, som för övrigt var så stor och stark, att den slukade stora stenar och hela träd, blivit maktlös och eländig. Hon begärde hjälp av Itje, och denne åtog sig villigt den svåra uppgiften att skaffa klorna tillbaka. Då fisken bodde långt bortom de stora haven, blev det en mödosam uppgift att uppsöka den. Men Itje fann på råd; han förfärdigade ett strängaspel, med vilket han begynte spela på de olika djurens språk, så att de alla förstodo honom. Det gick med honom som med Orfeus, himmelens, jordens och vattnens djur samlades för att åhöra honom. Äntligen kom även jättefisken, som tjusad av musiken låg orörlig vid vattenytan. Under fortsatt spel vandrade Itje upp på dess rygg och for också bort med djuret. Klorna sutto ännu i ryggen, men såren hade börjat varas, och fisken kände sig nöjd, sedan Itje tagit bort dem. Av honom fick Itje till tack för sin gärning hans sköna dotter, och fågeln, som återfick sin kraft, blev honom en trogen medhjälpare.
Den stora kampen med jätten blev langvarigare och svårare. Upprepade gånger dödade Itje vidundret, men livet återvände lika regelbundet till den livlösa kroppen. Slutligen utspann sig mellan dem en häftig kamp om skogsandens, pargä’s dotter. Genom argan list rövade jätten flickan åt sig, men Itje, som förklädd tjänade hos sitt folks förgörare, vann slutligen i striden. Han dödade jätten, och för att omöjliggöra livets återinträdande i kroppen släpade han liket till ett stort bål, där det brändes. Men ännu i elden slogo de väldiga käkarna mot varandra, och man kunde uppfatta hotelser om att allt ännu ej vore förbi. I själva verket blåste vinden jättens aska åt olika håll, och av denna svarta aska födas varje sommar de milliarder myggor, vilka lika ivrigt som människoätaren alltjämt suga människors blod.
Efter denna slutliga seger över Pynegusse gifte Itje sig med skogsandens dotter, och i detta äktenskap föddes bland andra den björn, vilken äras såsom Ket-samojedernas stamfar. Långa tider efter dessa händelser levde samojedfolket lyckligt och utan strider. Itje regerade över dem och avvärjde alla faror och hotfulla överfall från grannarnas sida.
Men en vacker dag uppenbarade sig djävulen hos Itje och anhöll om att få mat och dryck. Itje gav honom stenar i stället, och djävulen vandrade bort till Kristus. En varm vänskap uppstod mellan den onde och Kristus, ty den senare stillade hans hunger med människors blod. För att hämnas på samojederna kom så Kristus, djävulens vän och alla ryssars fader, med sitt folk till Sibirien. De onda makterna segrade, samojedfolken skingrades åt alla väderstreck, och främlingarna blevo landets herrar. Vid den tidpunkten vandrade Itje bort från sitt folk och redde sig en bostad bortom de stora haven. Där sover han än i dag, men när tiden är inne, skall han återvända, säga samojederna, och då skall han samla sina barn till ett folk, köra bort främlingarna ur Sibirien samt göra landet och människorna fria. Detta tro samojederna fullt och fast, ty Itje själv har sagt åt Kristus vid sin avfärd: "Denna dag är din, och jag far bort, men morgondagen kommer, min dag skall komma, och då skall jag återvända, samla min stam och förjaga främlingarna ur landet". Vemodiga ord, utgångna ur folkets mun, vilket morgondagen ej mera skall skåda bland de levandes antal!
Jag har ej förmått annat än angiva de yttre konturerna av detta vidlyftiga epos. Men läsaren kan antagligen av dem redan inse, att detta av dem skapade verk är ett bland de värdefullaste bidragen till kännedomen om deras egenartade kultur. Egendomligt är blott, att ett dylikt vandrande folk, en i usla förhållanden levande stam, förmått åstadkomma ett så enhetligt verk. Om man, liksom jag, levat deras eget liv bland dem själva och hört dem med värme besjunga sin hjältes bragder, hört dem med sakta vemod berätta om förnedringens tider och oroliga, men dock med en brinnande iver fråga efter sin frälsares och befriares ankomst, då förstår man gott, att detta epos vältaligt uttrycker, vad de tänka och känna och om vad de drömma. Man kan samtidigt ej undgå att finna det större stammar och långt mera kultiverade folk till sin egen olycka ej förmått känna och tänka lika klart och drömma lika djärvt.
Kilde:
Kai Donner: Bland samojedar i Sibirien – åren 1911—1913, 1914, (1915), ss. 109-138.
