Fjerde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Illustration til Fjerde Sången,
af Akseli Gallen-Kallela (1865-1931)

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Fjerde Sången

---

Fjerde Sången. Wäinämöinen möter Jouka- hainens syster i en lund och begär henne till äkta: 1 —30. — Aino skyndar gråtande hem och förtäljer saken för sin moder: 31—116. — Modren söker trösta henne och ber henne kläda sig i sina skönaste kläder: 117—188. — Dottren sörjer beständigt och säger sig ej vilja bli en gubbes maka: 189— 254. — Sorgsen vandrar hon ut, förvillar sig i skogen, kommer till en hafsstrand; här går hon att bada och omkommer i vågorna: 255—370. — Hennes moder gråter dag och natt öfver sin bortgångna dotter: 371—518

---

Aino, unga, vackra jungfrun,

Unge Joukahainens syster,

Gick att bryta löf i skogen,

Löf till qvastar uti lunden;

Bröt en badqvast åt sin fader,

Bröt en annan åt sin moder,

Band ihop den tredje qvasten

Åt sin unge raske broder.

Ren begaf hon sig mot hemmet,

10. Skyndade sig bort ur skogen;

Då kom gamle Wäinämöinen,

Såg i lunden unga jungfrun,

Perlbeprydda mön på gräset,

Yttrade ett ord och sade:

"Ej för andra, unga jungfru,

Än för mig, du unga jungfru,

Må du dig med perlor pryda,

Gyllne kors på bröstet bära,

Lockarne i flätor linda,

20. Sidenband i håret binda."

Jungfrun svarade och sade:

"Ej för dig och ej för andra

Vill jag kors på, bröstet bära,

Sidenband i håret binda;

Granna kläder ej jag önskar,

Ej ditt hvetebröd mig lockar:

Hellre bär jag snäfva kläder,

Äter brödets torra kanter

Hemma hos min gode fader,

30. Vid min hulda moders sida."

Korset rycker hon från bröstet,

Gyllne ringarne från fingret,

Kastar perlorna från halsen,

Röda banden från sitt hufvud

Ner på marken, till dess nytta,

In i skogen, till dess fromma,

Skyndar sörjande till hemmet,

Stannar gråtande på gården.

Fadren spörjer då vid fönstret,

40. Der han slöjdar på sitt yxskaft:

Hvarför gråter du, min dotter,

Stackars flicka, unga jungfru?"

"Har jag icke skäl att gråta,

Sorger, som mitt sinne trycka?

Derför gråter jag, o fader,

Derför gråter jag och klagar:

Korset från mitt bröst jag tappat,

Mist en prydnad från min gördel.

Från mitt bröst det gyllne korset,

50. Kopparfransarne från bältet."

Brodren spörjer då vid ledet,

Der han täljer på sin loka:

"Hvarför gråter du, min syster,

Stackars syster, unga jungfru?"

"Har jag icke skäl att gråta.

Sorger som mitt sinne trycka?

Derför sörjer jag, o broder,

Derför gråter jag och klagar:

Ringen fallit från mitt finger,

60. Perlorna jag fallt från halsen,

Gyllne ringen från mitt finger,

Silfverperlorna från halsen."

Systern spörjer ifrån stugan,

Der hon väfver gyllne gördlar;

"Hvarför gråter du, min syster,

Stackars syster, unga jungfru?"

"Har jag icke skäl att gråta,

Sorger, som mitt sinne trycka?

Derför sörjer jag, o syster,

70. Derför gråter jag och klagar:

Guldet fallit från mitt änne,

Silfversmyckena från håret,

Blåa banden från min panna

Röda snodderna från hjessan."

Modren, som på bodens trappa

Skummar grädde, spörjer slutligt:

"Hvarför gråter du, min dotter,

Stackars dotter, unga jungfru?"

"O min moder, som mig burit,

80. Du min hulda fostrarinna,

Svåra skäl jag har att sörja,

Tunga, tryckande bekymmer!

Derför, o min goda moder,

Derför gråter jag och klagar:

Ut jag gick att löf mig bryta,

Löf till qvastar uti lunden,

Bröt en badqvast åt min fader,

Bröt en annan åt min moder,

Band i hop den tredje qvasten

90. Åt min unge, raske broder,

Började att hemåt vandra,

Framgick genom svedjelunden,

Då kom Osmoinen från dälden,

Talade mig till på sveden:

""Ej för andra, stackars flicka,

Än för mig, du stackars flicka,

Må du dig med perlor pryda,

Gyllne kors på bröstet bära,

Lockarne i flätor linda,

100. Sidenband i håret binda.""

"Korset slet jag då från bröstet,

Ryckte perlorna från halsen,

Blåa banden från min panna

Röda banden från mitt hufvud,

Kastade dem ner på marken,

In i skogen, till dess nytta,

Talade ett ord och sade:

""Ej för dig och ej för andra

Vill jag kors på bröstet bära,

110. Sidenband i håret binda;

Granna kläder ej jag önskar,

Ej ditt hvetebröd mig lockar:

Hellre bär jag snäfva kläder,

Äter brödets hårda kanter

Hemma hos min gode fader,

Vid min hulda moders sida.""

Hennes moder tog till ordet,

Svarade sitt barn och sade:

"Gråt ej, du min unga dotter,

120. Frukt utaf din moder, sörj ej!

Smör du får ett år förtära

Och blir fagrare än andra;

Fläsk ett annat år dig gifves,

Och mer täck du blir än andra,

Tredje året gräddpiroger,

Och du blir mer skön än andra!

"Gå i boden der på kullen,

Öppna allra bästa boden,

Der står kista invid kista,

130. Ena skrinet på det andra,

Öppna allra bästa kistan,

Slå med klang upp granna locket:

Gyllne gördlar sex der finnas,

Blåa kjortlar, sju till talet,

Förr af månens dotter väfda,

Sömmade af solens dotter.

"En gång i min ungdoms dagar,

När som flicka upp jag vexte,

Gick jag ut att plocka hallon,

140. Bär vid bergets fot i skogen,

Hörde månens dotter väfva,

Solens sköna dotter spinna

Utanför den dunkla skogen

Vid en löfrik kulles sluttning.

"Närmare till dem jag trädde,

Fram jag steg till sjelfva stället,

Började att blygsamt bedja,

Yttrade ett ord och sade:

Gif utaf ditt guld, o Kuutar,

150. Päivätär, utaf ditt silfver

Åt en stackars, fattig flicka,

Åt mig arma barn, som beder!

"Kuutar gaf ett gyllne smycke,

Päivätär en silfverprydnad;

Silfret fäste jag i håret,

Invid tinningarne guldet,

Kom, en blomma lik, till hemmet,

Glädjen lik till fadrens gårdar.

"Gick så prydd i tvenne dagar,

160. Men uppå den tredje dagen

Tog jag guldet från min tinning,

Sköna silfret ifrån håret,

Förde smyckena i boden,

Under kistans lock dem lade,

Der de ända hittills legat,

Hela tiden obesedda.

"Bind nu sidenband kring pannan,

Goda guldet vid din tinning,

Klara perlorna kring halsen,

170. Gyllne korset fäst vid bröstet,

Kläd dig i det finsta linne,

Af det bästa lärft du finner,

Tag så yllekjorteln på dig,

Sidengördeln bind kring midjan,

Påkläd strumporna af silke,

Sirligt sydda läderkängor,

Uppfäst håret uti flätor,

Knyt dem till med band af siden,

Tag på fingren gyllne ringar,

180. Gyllne armband fäst vid handen.

"Så du kommer in från boden,

Stiger smyckad in i stugan

Till en fägnad för de dina,

Till förnöjelse för slägten,

Går, en blomma lik, på vägen,

Vandrar vacker som ett hallon,

Skönare än förr du varit,

Mer än någonsin beundrad."

Så den hulda modren talte,

190. Så hon sade till sin dotter.

Dottren hörde henne icke,

Lydde ej sin moders maning.

Gråtande hon gick på gården,

Klagande på hemmets gårdsplan,

Höjde der sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Huru är den sällas sinne,

Lynnet hos en lyckans gunstling?

Sådant är den sällas sinne,

200. Lynnet hos en lyckans gunstling,

Som en bölja, sakta krusad,

Eller som en våg i skålen.

Huru är den sorgsnas sinne,

Hågen hos en stackars fogel?

Sådant är den sorgsnas sinne,

Hågen hos en stackars fogel,

Som en drifva under taket,

Som den djupa brunnens vatten.

"Ofta nu, jag mulna flicka,

210. Ofta mina tunga tankar

Dväljas i det torra gräset,

Genom lundens snår sig släpa,

Smyga ångestfullt på ängen,

Vältra sig bland låga buskar;

Mörkt som tjäran är mitt sinne,

Hjertat svartare än sotet.

"Bättre hade det väl varit,

Vida bättre, om jag aldrig

Blifvit född till denna verlden,

220. Vuxit stor och hunnit lefva

Här till dessa svåra dagar,

Dessa glädjelösa tider!

Om jag dött på sjette natten,

På den åttonde fått bortgå,

Mycket hade då ej fordrats;

Blott ett litet stycke linne,

Blott en handsbredd jord på renen,

Några tårar af min moder,

Några färre af min fader,

230. Ej en enda af min broder."

Så hon gret en dag och tvenne;

Slutligt sporde hennes moder:

"Hvarför sörjer du min flicka,

Hvarför gråter du och klagar?"

"Derför gråter jag och klagar.

Sörjer evigt, stackars flicka.

Att du gifvit bort mig arma.

Att ditt eget barn du bortskänkt

Till ett stöd åt åldrig make,

240. Till en gubbes ögonfägnad,

Att en skröplig gubbe skydda,

Som i vrån beständigt vistas.

Hellre du mig bort befalla

Djupt inunder vida fjärdar,

För att sikens syster blifva,

Fiskens vän i vattnet vara!

Bättre är i vattnet vistas,

Bo inunder blåa böljor,

Att som sikens syster lefva,

250. Fiskens vän i vattnet vara,

Än att stöda skröplig make.

Vårda gammal gråhårsgubbe,

Som vid hvarje fotsteg faller,

Som mot hvarje stubbe stupar."

I sin bod hon går på kullen,

Träder in i bodens inre,

Öppnar allrabästa kistan,

Slår med klang upp granna locket,

Finner der sex gyllne gördlar,

260. Blåa kjortlar, sju till talet;

Aino börjar då sig kläda,

Tager på, sig allt det bästa,

Fäster guld uppå sitt änne,

Silfverprydnader i håret,

Blåa sidenband kring pannan,

Röda snodder kring sitt hufvud.

Så från hemmet ut hon vandrar,

Bort från lund till lund hon irrar,

Öfver kärr och öfver moar,

270. Genom djupa ödemarker;

Sjunger för sig sjelf och säger,

Yttrar under det hon framgår:

"Tunga qval mitt sinne qvälja,

Sjukt af sorger är mitt hufvud;

Dock så tungt ej qvalen qvälja,

Sorgen ej så svårt mig plågar,

Att jag finge dö, jag arma,

Att jag usla fölle unnan,

Ginge bort från dessa sorger,

280. Dessa tryckande bekymmer.

"Tid för mig helt visst det vore

Att från denna verlden skiljas,

Tid till Manala att komma,

Ner till Tuonis dunkla boning;

Icke sörjde mig min fader,

Ej min moder skulle gråta,

Ej min systers kinder fuktas,

Ej min broder tårar fälla,

Om jag störtade i vattnet,

290. Om jag drunknade i hafvet,

Sjönke i de djupa vågor,

Ner till hafvets mörka botten."

Så i tvenne dar hon vandrar;

Slutligen på tredje dagen

Kommer hon till vida hafvet,

Till den vassbevuxna stranden,

Öfverraskas der af natten,

Nödgas dröja der i dunklet.

Här hon gråter då i qvällen,

300. Klagar högljudt hela natten

Ensam på en sten vid stranden

Vid den vida vikens botten.

Andra morgonen helt tidigt

Bort mot uddens spets hon blickar,

Ser vid udden trenne jungfrur

Bada sig i hafvets böljor;

Aino blir den fjerde jungfrun,

Smärta stängeln blir den femte;

Lemnar linnet på en buske,

310. Kastar kjorteln på ett aspträd,

Strumporna på bara marken,

Skorna på en sten vid stranden,

Perlorna på hvita sanden,

Ringarne bland strandens stenar.

Brokig sten på fjärden syntes,

Skimrande en häll i hafvet,

Ditåt simmar unga jungfrun,

Söker att till klippan komma.

Slutligen, när fram hon hunnit,

320. Sätter hon sig ner att hvila

På den gråbesprängda klippan,

På den blanka hälln i hafvet;

Stenen störtar då i vattnet,

Kala klippan går till botten,

Jungfrun sjunker ner med henne,

Aino invid stenens sida.

Så förgicks den unga dufvan,

Så den arma tärnan omkom.

Än hon talte i sin dödsstund,

330. Sjunkande ännu hon sade:

"Ut begaf jag mig att bada,

Svalka mig i hafvets vågor,

Def förgicks jag, unga dufva,

Omkom vådligt, arma fogel.

Aldrig må min gode fader,

Aldrig i sin lefnadsdagar,

Draga not i dessa vatten,

Fånga fisk ur dessa fjärdar!

"Ut begaf jag mig att bada,

340. Gick till hafvets strand att simma,

Der förgicks jag, unga dufva,

Omkom vådligt, arma fogel;

Aldrig mera må min moder,

Ej så länge tiden varar,

Hemta vatten för sin bakning

Vid den vida vikens hemstrand!

"Ut begaf jag mig att bada,

Gick till hafvets strand att simma,

Der förgicks jag, unga dufva,

350. Omkom vådligt, arma fogel;

Aldrig må min unge broder,

Aldrig i sin lefnads dagar,

Vattna mer sin raska stridshäst

Här på denna strand vid hafvet!

"Ut begaf jag mig att bada,

Att i hafvets våg mig svalka.

Der förgicks jag, unga dufva,

Omkom vådligt, arma fogel;

Aldrig må min unga syster,

360. Ej så länge tiden varar,

Skölja mer sitt ljufva anlet

Invid hemmets vik på bryggan!

"Ty det vida hafvets vatten

Är ju blod ur mina ådror;

Ty det vida hafvets fiskar

Lifnärt sig utaf mig arma;

Ty hvar torkad qvist på stranden

Är ett refben ur min sida;

Ty det gräs, på stranden grönskar,

370. Är ur mina lockar slitet."

Det var unga jungfruns bane,

Så den vackra dufvan omkom.

Hvem skall tidningen förtälja,

Hvem skall mundtligt budskap bära

Hem till jungfruns höga boning,

Till den fagra flickans hemgård?

Björnen går att budskap bringa,

Går att tidningen förtälja;

Ej sitt budskap björnen frambär,

380. Störtar öfver boskapshjorden.

Hvem skall tidningen förtälja,

Hvem skall mundtligt budskap bära

Hem till Ainos höga boning,

Till den fagra flickans hemgård?

Vargen går att budskap bringa.

Går att tidningen förtälja;

Ej sitt budskap vargen frambär,

Störtar öfver fårahjorden.

Hvem skall tidningen förtälja,

390. Hvem skall mundtligt budskap bära

Hem till Ainos höga boning.

Till den fagra flickans hemgård?

Räfven går att budskap bringa.

Går att tidningen förtälja;

Ej sitt budskap räfven frambär.

Störtar öfver gårdens gåsflock.

Hvem skall tidningen förtälja,

Hvem skäll mundtligt budskap bära

Hem till jungfruns höga boning,

400. Till den fagra flickans hemgård?

Haren går att budskap bringa,

Går att tidningen förtälja;

Med bestämdhet han försäkrar:

"Ej hos mig skall ordet stanna!"

Haren börjar då att springa,

Löper fram, med långa öron.

Trippar krokbent utmed vägen,

Skuttar korsmynt fram sin kosa,

Hem till jungfruns höga boning,

410. Till den fagra flickans hemgård.

Skyndar fram till badstudörren,

Hukar ned sig här vid tröskeln;

Badstun uppfylld var af tärnor,

Som med qvast i handen sporde:

Snedfot, kommer du att kokas,

Eller stekas, du rundöga,

Åt vår värd till aftonmåltid,

Till en frukost åt värdinnan,

Till ett mellanmål åt dottren,

420. Till den unge sonens middag?"

Haren börjar då att orda,

Rullar ögonen och yttrar:

"Lempo lär väl här ha kommit

Att i edra grytor stekas!

Budskap bringar jag till eder,

Tidningar jag har att tälja:

Död är unga vackra jungfrun,

Svunnen bort den tennbriskprydda,

Unga mön med silfverspännet,

430. Med det kopparprydda bältet;

Ner hon gått i våta hafvet,

Djupt inunder vida fjärdar,

För att sikens syster blifva,

Fiskens vän i vattnet vara."

Modren började att gråta,

Badade i strida tårar,

Yttrade till slut och sade,

Klagade, af sorg betagen:

"Aldrig må ni, arma mödrar,

440. Aldrig någonsin i verlden

Edra unga döttrar locka,

Edra egna barn beveka

Att emot sin vilja giftas,

Så som jag gjort, olycksfulla,

Så som jag min dotter lockat,

Fostrat upp min unga fogel!"

Modren gret, och tårar flöto,

Vattnet rann i strida tårar

Ned ur hennes blåa ögon

450. På den jemmerfullas kinder,

Tårar föllo, tårar flöto,

Vattnet rann i strida tårar

Från den arma modrens kinder

På det rikt beprydda bröstet.

Tårar föllo, tårar flöto,

Vattnet rann i strida tårar

Öfver det beprydda bröstet

Ned på fina klädningsfållen.

Tårar föllo, tårar flöto,

460. Vattnet rann i strida tårar

Öfver fina klädningsfållen

Ned på hennes röda strumpor.

Tårar föllo, tårar flöto,

Vattnet rann i strida tårar

Öfver hennes röda strumpor

Ned på guldutsydda skorna.

Tårar föllo, tårar flöto,

Vattnet rann i strida tårar

Öfver guldutsydda skorna

470. Ned inunder hennes fötter,

Rann på marken, till dess nytta,

Rann i vattnet, att det öka.

När till marken vattnet hunnit,

Flöt det fram i stora floder;

Trenne elfvar häraf blefvo,

Af de tårar, som hon gråtit,

Som på hennes kinder runnit,

Brustit fram ur hennes ögon.

Bildades i alla elfvar

480. Trenne eldigt strida forsar.

Och ur alla forsars brusning

Trenne klippor upp sig reste;

Invid kanten af hvar klippa

Höjde sig en gyllne kulle;

Högst på spetsen af hvar kulle

Vexte trenne unga björkar,

Och på hvarje björk i toppen

Gyllne gökar tre sig satte.

Gökarne begynte gala,

490. Kärlek, kärlek! gol den första,

Brudgum, brudgum! gol den andra.

Glädje, glädje! gol den tredje.

Den, som galar: kärlek, kärlek!

Galar så i trenne månar

För den kärlekslösa flickan,

Som i hafvets sköte slumrar.

Den, som galar: brudgum, brudgum!

Galar dubbelt flera månar

För den öfvergifne fästman,

500. Som i saknad blifvit lemnad.

Den, som galar: glädje, glädje!

Galar så i all sin lifstid

För den glädjelösa modren.

Som till lifvets slut skall sörja.

Men den arma modren sade,

När hon gökens stämma hörde:

"Ej en stackars moder länge

Lyssna må till gökens stämma!

När den gyllne göken galar,

510. Klappar hjertat hårdt i barmen,

Tårar brista fram ur ögat,

Strömma på den armas kinder,

Tårar, trindare än ärter,

Digrare än bönans kärna,

Och en aln tärs af dess lifstråd,

Vexten faller hop en handslängd,

Hela kroppen dignar kraftlös,

När hon gökens röst förnimmer!"