Fragmenter i Lappska Mythologien: Tillägg (Læstadius)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Lars Levi Læstadius

Lars Levi Læstadius

Fragmenter i Lappska Mythologien

1845

Tillägg
till Fragmenter i Lappska Mythologien

Karesuando i maji 1845

Genom ytterligare Correspondens med Herr Kyrkoherden Fällman, har det ändteligen lyckats mig att få del af hans Manuscript i Lappska Mythologien. Det är Författarens oegennyttiga liberalitet, jag har att tacka för detta lån. Manuscriptet innehåller många vigtiga Uplysningar, hvilka jag, med Författarens Goda minne, tagit frihet begagna, uti följande tillägg. Herr Kyrkoherden Fällmann, har vistats en längre tid uti Finnska Lappmarken, såsom Pastor i Utsjoki, hvarifrån han äfven gjort excursioner till Ost-Finmarken, samt till Gränsorna af den egentliga Ryska Lappmarken, hvarest de största Trollkarlar tros hafva funnits. Under dessa utvandringar har Författaren med mycken noggranhet Upteknat Ställen med dervid fästade Mythologiska sägner, hvilka ännu cirkulera bland Lappska och finska Allmogen. Det har Naturligtvis icke ingått i planen för mitt arbete, som endast innefattar det allmännaste af Lapparnes fordna vantro, att Uppehålla mig vid locala omständigheter, hvilkas antal kunnat stiga snart sagt till oändlighet, om jag skolat omtala alla Mythologiskt märkvärdiga ställen i den Svenska Lappmarken, med den Noggranhet, som Herr Fällman brukat för den Finska Lappmarken. Och då i denna gren af Mythologien, jag menar den locala ännu återstår ett stort fällt för den, som har lust att fullfölja Herr Fällmans plan för den svenska Lappmarken, så tror jag mig knapt behöfva nämna, att mitt och Herr Fällmans Arbeten Näppeligen kunna komma i Collision, häldst Herr Fällman Upstält sin afhandling i Alphabetisk ordning, och dessutom varit i saknad af flere äldre vigtigare Arbeten i denna vetenskaps gren, för. ex. Jessens och den Anonymes, m. fl. Jag anför uti följande tillägg endast sådane föremål, som kunna tjena till Uplysning af det först anförda; och då Herr Fällman i Manuscriptet följt den Alphabetiska ordningen, så må de deraf lånta styckena få stå i samma ordning, dock med bifogad Numer För större redighet vid framdeles skeende Citationes.

No. 1 Akka eller Akko, Aijegs hustru, äfven Raudna, eller den barnlöse kallad, tillbads merändels i hällor eller Bergsgrottor. Hennes altaren ses än (på flere nämde ställen) - I Sombiojärwi tillbads hon i en sten, nästan midt i träsket, hvilken ligger högt ofvan vatten ytan. Ifrån denna åt söder på fasta landet finnes en ovanligt stor tufva, der än i sednare tider messingsringar, järn och andra metallbitar funnits. Åt denna tufvan skall man offrat till och med lefvande djur. På andra sidan om träsket säga sig de gamle hafva sett, ett gammalt offerbord, liknande botten af en båt. Iakob Fällman anmärkn. Då Raudna icke förekommer i den Svenska Lappmarken hvarken som quinnonamn, eller som Mythologiskt föremål, så förmodar jag att förestående är lånt af Finnarne. Och derest Lapparne i Finnska Lappmarken offrat åt "Akka" eller "Akko" så kan man dock icke veta hvilken af Akkerne de menat, Då nemligen "Aijegs" maka icke omtalas af Svenska eller Norrska Författare, således torde äfven sjelfva ideen om Aijegs Maka vara lånad af Finnarne. Hvad angår den ofvannämde "Båtkälen", så torde det vara en lemning af Tuderi "Hiden venet" eller "Blåkulla båt". Herr Fällman menar, att Finnarna med "Hiden" eller "Hiën" väki (Hin Håles folk) ursprungligen menat en stam af gamla Götherna, samt att talesättet: "Mene Hiteen" (far till fanners) vore nästan det samma som: "Mene Helsingiin" (res Du till Helsingland) efter Herr Fällmans tanke, är finnarnes "Helsingi" det samma, som Helsingfors, som varit bebodt af Svenskar för längre tid tillbaka.

Herr Fällman anmärker vidare; "Hien varsa" "Hien vasikka" (Hiisis Kalf.) kallades en Idol, som under min vistelse i Rovaniemi upgräfdes ur Jorden, hängande på halsen af ett Lik, hvilket låg under roten af en fler hundra-årig furu. Sådane Idoler lära Finnerne alldrig burit. Liket var alltså af Hiisis folk, eller Göther = Joter. Se härom min beskrifning om Jatulin kansa (Jätte folket). Helsingfors Tidning för 1830, october Månad 2. numret." Fällman. I anledning häraf tror samme Förf. att med "Hiden venet", som förekommer hos Tuder, ursprungligen menades Svenskarnes Båt, eller en Göthisk Båt. Om så är, så är det likväl säkert, att Lapparne i Kemi Lappmark lånat både namnet och föreställningen af Finnar, omänskönt Hiden venet numera icke skulle förekomma i Finska Mythologien.

No. 2. "Arnehawde" Finnarnes "Arnihauda" Gropar, hvaruti menas finnas nedgräfda skatter. De böra opsökas midsommarnatten, då vårdaren "Arne" är mest Gunstig, att lemna ut dem. Det bästa sättet, att utbekomma Skatten, har man ansett vara följande: sedan man funnit stället, der skatten ligger, sitter man derpå 3 midsommarnätter å rad. Skatten är nedgräfven af Lappar, som bruka förvara sitt silfver i jorden; men ställets "Halddo" eller "Arnne" ger ej ut den, om man ej fullgör Testamentets innehåll, eller det förbehåll Nedgräfvaren gjort, då han bedt Halddo, Vårdaren förvara den. Ett sätt anses vara, att plöja eller köra med Tuppen till stället; ett annat, att ro med båt af Näfver, simma med sten under vänstra armen, m. m. Ifrån sådane ställen, der Arnne vaktar penninge gömmorna, Upstiger midsommarnätterna rök, hvaraf man vet, att skatten finnes der. Ännu tros skatter finnas, hvilka vårdas af Arnne. Någon gång hittas tillfälligtvis penninge gömmor, som af Lapparne blifvit nedgräfne, och hvilka hastigt dött utan, att Hustrun eller Barnen fått kunskap om stället. Fällm. l.c. obs. Arnihauta, uttalas af Finnarne i Torneå Lappmark: Aarihauta och torde vara det samma som Lapparnes "Aarran" Eldstaden, hvarest Sarakka hade sin plats. Aarran kadde, kallas platsen närmast omkring Eldstaden, och Aarran haude skulle således betyda: Eldstadens grop, eller en Grop under Eldstaden. Nu vet man, att Stallo plägade gräfva ner sitt silfver uti sin Boning äfven under Sjelfva Spishällen, hvarest fiender minst kunde förmoda, att någon skatt skulle vara gömd. Således kom Aarran haude att betyda både Eldstad och Skattkammare; hvadan Finnarne, som Undanträngde Lapparne från Finland, lånte namnet "Aarihauta" eller "Aarni-hauta" af Lapparne. Förhållandet blir ungefär detsamma, fastän i omvänd ordning om man skulle antaga, att Finska ordet "Aarret" skatt, (Thesaurus subterraneus enligt Renvall) vore stamordet. Då skulle "Aarran-haude" också betyda både Skattkammare och Eldstad, emedan Eldstaden var placerad ofvanpå Skatten. I hvilket dera fallet som häldst, fick Aari hauta, Skattgropen, behålla sitt namn, äfven sedan man uphörde, att göma skatten under Eldstaden. Härifrån härleder sig den inbillningen, att man trott sig se rök Upstiga från Aari hauta. Men lånad är visserligen föreställningen om midsommarnattens magiska betydelse i afseende på Skattens Uptäckande. En dylik föreställning finnas ännu quar hos allmogen på Landet. Man tror sig äfven se lycktbloss eller fegljus just på de ställen der Draken ligger på skatten: Finnarne på Torneå Elf tro, att man blir bensvag, om man efter Uptäckten af en sådan skatt, emot Råets vilja, tager bort densamma. Detta skall hafva händt en Lapp i Enontekis, hvilken för längre tid tillbaka ville taga med sig en börda af de Malmstuffer, som skola finnas i ett berg vid Jokukielinen. Han blef vid nedgåendet från berget bensvag, och slapp icke ur fläcken, hvarföre han måste lemna alltsammans.

No. 3. Atsitje, Atsisen edne vel Atsitjehene, lamia quædam, cujus maritus fuit Stalo, monstrum sive Gigas, qui ut ipse infestissimus Lapponibus, ita hostilis etiam progeniei parens fuit, a qua olim vexatos se fuisse fabulose perhibent Lappones, en gammal trollkona hos de fordna Lappar. Lind. et Öhrling. Lexicon, anmärkt af Fällman, obs. [Atsitjehene en viss trollkvinna, vars make var Stalo, ett vidunder eller en jätte, som var både ytterst illasinnad mot Lapparna och en mot sin avkomma fientlig fader. Lapparna berättar i sina sagor att de fordom hade plågats av henne.] I Luleå Lappmark kallas den stora dagsländan Atjits-Edne. d.v.s. Åskans mor. är en art af Libellula, på Svenska Troll Slända.

No. 4. "Besosing. Uti Högströms ofvanciterade Beskrifning pag. 52. läses, att Lapparne fordoms dags offrat sina Barn lefvande åt en AfGud Besosing. Att sådant skett en mil ifrån Kemi Träsk, anför han (Högström) ur Gabriel Tuderi Manuscript: - Uti Nils Fellmans handskrefna beskrifning öfver Kapell-Gället Kemiträsk af år 1751 står det: hafva Lapparne tillbedt Sten och träd-afGudar, och det, som faseligt varit, offrat dem sina Barn, som ock skall vara skett här vid Kemi Träsk, två mil nedan för Kyrkan på en till stora träsket instickande Bergsklint, den Lapparne fordom kallat "Besousing" men sedermera "Ämmän niemi". Då nu mera namnet Besousing eller Besosing, hvarken i Kemiträsk eller någonstädes i Lappmarken är kändt, ej heller vidröres i några handlingar, och stället der hon tillbads har likhet med dem, hvar Bjeg-Olmai, Vädermannen eller Väder Guden hade sitt säte, ville jag anse Besousing eller Besosing för den ännu till namnet kända Bjegolmai. Det enda, som hindrar min fullkomliga öfvertygelse häruti, är att stället heter Ämmänniemi, hvilken benämning traditionen härleder deraf, att AfGuden, som der blifvit tillbedd varit en quinlig Gud." Fellm. Mig synes denna historia ganska misstänkt. Uti den skrift af Gabriel Tuderus, hvilken Lönbom lät utgifva af trycket, finnes icke denna Högströms Upgift besannad. Men om, efter Nils Fellmans Manuscript Lapparne verkeligen offrat sina Barn till Någon Afgud, hvilket likväl hvarken sagorne eller någon annan Författare bekräftat, så har det visserligen skett till försoning för någon våldsverkan som af Barnen blifvit begången mot sjelfva AfGuden, hvilket torde kunna Uplysas af Nedanskrefne berättelse. Namnet "Besousing" eller "Besosing" kan jag icke med Fellman antaga såsom en Finsk förvridning af Bjegs Olmai, Utan snarare torde Finnarne och de förenämde Författarena, hafva förvridit Lappska ordet Betsautso, tallmo, Pinetum svarande mot Finnarnas "Petäjät" d. v. s. heliga lundar eller tallmoer, hvilka äfven dyrkades af Finnarne. Uti Finnarnes mun, kunde Lapparnes Betsautso lätteligen förvandlas till "Betsautsingi" hvilket åter af Förenämde Författare, såsom varande alldeles obekanta med Lappskan lätteligen Förvandlades till "Besousing". Ett Exempel af Finsk förvridning kan tjena till bevis för denna förmodan. Det finns ännu i Enontekis eller Karesuando församling en vidlyftig Fjelltrakt, som af Lapparne kallas Pesits, men af Finnarne Pessingi; äfven finnas innom Torneå Lappmark 2ne ställen, hvilka af Lapparne kallas Vatsats, men af Finnarne Vittangi; hvaraf man kan finna, huru finnarne förvrida Lappska ord. Uti Lapparnes Betsautso, tillbads och dyrkades troligen Någon af Akkerna, hvaraf Finnarne, i sednare tider bättre underrättade om den Gudomlighet, som dyrkades i Betsautso eller Betsautsingi, tagit sig anledning att kalla stället "Ämmen niemi" d.v.s. Kärring Udden, fastän de i Tuderi och Nils Fellmans tider inbillade sig, att Lapparne dyrkade sjelfva Tallmoen, såsom varande mera öfverensstämmande med Finnarnes egna vidskepliga bruk. Att Lapparne i Kemi träsk möjligen offrat något Barn åt Gudinnan i Betsautsingi eller Besousingi, till försoning för någon af Barnen mot Gudinnan begången förolämpning, kan icke vara alldeles utan grund, då man närmare besinnar följande händelse, hvarom Comminister Fredrik Engelmark har erhållit en trovärdig berättelse af en Gammal LappGubbe i Jockmock.

På 1740-talet hade en rik Lapp i Jockmock låtit öfvertala sig, att låta sin son studera. Denne Lappgosse antog namnet Sundelin, och blef efter fulländade Studier Prest samt slutligen Pastor i Arjeplog. Såsom Student kom han en gång hem till sina föräldrar, hvilka ännu hemligen dyrkade Afgudar. En vacker dag företog sig Studenten, i samråd med en af sina Cussiner, att bränna opp Föräldrarnes AfGud. Men så snart Föräldrarne fingo se AfGuden i Elden, blefvo de högeligen förskräckta, och ropade med vemodig klagan: "The vuoijop; The vuoijop" d.v.s. Nu sjunka vi, (neml. under jorden.) Föräldrarne beslöto nu, att Sonen tillika med den andre Våldsverkaren skulle offras till försoning åt den förolämpade Afguden, på det de icke skulle sjunka under jorden. Men Ynglingarne voro på sin vakt, och vakade tuorvis i tre dygn innom hvilken tid den förskräckliga katastrophen troddes inträffa. Då emellertid ingen olycka hände, och ynglingarne derjämte gjorde Narr af föräldrarnes vantro, samt yttrade, att AfGuden kunde hämna sig sjelf, om han vore en Gud, så blefvo föräldrarne lugnade, och öfvergåfvo sin vantro.

En dylik Händelse berättar Prosten Torneus om en Lapp Peder Päiviö i Torneå Lappmark, hvilken i sin Ungdom var en ifrig AfGudadyrkare; "men det hände sig en gång, att renarne begynte mycket dö för honom, derföre han anropade och flitigt ärade Seitan, men det halp intet, renarne dödde immerfort. På sistone dragar han med alla sina söner till afguden, förer med sig många lass torr ved, pryder vackert med friska Granquistar kringom, gifver honom offer, de hudar med bällingar, horn och hufvud, som han af de döda renar dragit hade; falla alla på knä innerligen bedja Seitan, att han med något tekn sig Uppenbara ville, om han en Gud vore. När på sådant, tekn intet syntes, ändock de hela dagen, likasom Bals propheter (1. Reg. 18) tillbedit hade, stodo de upp ifrån sin förmenta andelighet, och kastade all den torra ved, som de medfört hade, uppå Afguden, och tände eld på honom, och så upbrände hela Bys Afguden. Då hans Pagani ville dräpa honom derföre, svarade han likasom Gideon. (Jud. 6.): lät AfGuden hämna sig sjelf på mig. - Han brände sedan alla Seitar, hvarest han dem fann och sände sin Äldsta son, som hette Vuollaba, till att bo i den namnkunniga Lappbyn Enar, som skattar till tre konungar, att han der måtte förbränna alla deras afgudar och Seitar, hvilka i den Byn rätt många voro, det Vuollaba ock efterkom, och härföre måste han dem undfly uti annat konungarike, Norrige, där bor han än. Densamme hafver in Perpetuum försvurit brennevin, efter han en gång excess dermed gjort hade." (Torneus sid. 30).

Man finner häraf att Lapparnes Nit om sina AfGudar, förmådde dem, att hämnas grymt då någon vågade våldföra sig på dem, och detta torde hafva gifvit Finnarne anledning, till den beskyllning, att Lapparne offrade sina egna Barn åt Besousing.

No. 5. "Bjeg olmai: Vädermannen eller vädrets Gud. Åt honom skall än offras i trakterna af Terskoi och Imandra i Rysska Lappmarken, der han dyrkas i Bergsklinta." (Fellman).

No. 6. "Geddekis Akko, eller Geddekis Galggo. Den som lyckades att komma tilltals med henne, fick gemenligen löfte på allt, hvad han begärde, och det hon lofvade slog alldrig felt. Hon kunde disponera i synnerhet vind och väder. Hennes hufvud station var Lages vuodna, det är Laxfjorden; men hon tillbads i hela Finnmarken och Finska Lappmarken." (Fellm.).

No. 7. "Haldo. (Rå) troddes finnas särskilt för hvarje Skogslund, sjö Penninge Gömma, hus, Berg, djur m. m. Så hade Björn sin "Haldo" som om Vintern födde honom med mjöd, det är Getings Honung, hvaraf hon lagade honom en dryck och gaf dageligen en kopp deraf." Fellman som på samme ställe anför några finska verser innehållande samtal emellan Bäfvern och dess Haldo. "Åt tjatse Haldo, som bor i vattnet (Sjö Rån) offra Lapparne vid Imandra än en större eller mindre Silfver penning, att hon måtte utlemna den bäfver han vårdar." (Id.).

No. 8. "Haldo-tjåkkå. Nära Karasjoki kyrka. Här skall en dotter af Erik Eriksson, som flyttade från Muonioniska under Carl den XIItes krig, hafva blifvit Bergtagen. Fadren gick ofvan på Berget och stoppade sin staf in i Berget, sägande: Ger ni ej tillbaks min dotter, skall jag bränna detta Berg och land. Då hade "Haldo Emed" eller Råns hustru sagt till sin man: Gifvom till baks flickan, eljest bränner denna Gubben vårt land och nedrifver vårt hus. Utom denna rådplägning, som flickan hörde, fann hon der hvarjehanda redskap af samma slag, som menniskor begagna. Hon matades med mjölk, fil, ost, fårkött. m.m. Ännu råder hos Lapparne fördomen om Bergtagning. I synnerhet då ett Barn, som förvillas i skogen, förkommer, tros det vara bergtaget." (Fellm.).

No. 9. "Havitsen Galggo" var Grodans mor, en Finsk Kärring på landet, hade gifvit sin dotter till foster dotter åt novitsen Galggo (en annan Trollkona) der den illa artade flickan fick höra, att hennes mor blifvit mördad, hvilket hon tog så illa opp, att hon ernade hoppa i voken, Foster modren sökte förgäfves hindra henne från sådana tankar: hon hoppade ner i voken. Men i detsamma slog Fostermodren henne med en järnspade på ryggen, så att hon blef pukkel ryggig, och förvandlades till Groda. Lika anecdot har man i Tawastland, att Grodan vore en förtrollad Jungfru, och likasom man der anser för ovärdigt, att martera en groda, likaså är det i Lappmarken. (Fellm.).

Obs. Föreställningen tyckes vara lånad af främmande Nationer. I Quickjock finnas bland Lapparne många och vidlyftiga berättelser om grodan, men de äro icke äkta utan lånade af Norrmänn.

No. 10. "Kowre, eller Kewre, en Gudomlighet som tillbedes af Tverska Lappar i Ryska Lappmarken emellan Kola och Kandalax. Kowre är en, utan knifs eller jernsakers tillhjelp afflådd Ren, Upstäld stående på bakfötter, med framfötterne oppåt. Sedan Renkroppen sålunda af Kölden förstelnat, invigdes den till hela Byalagets Gud, medelst sång och Böner, i hvilka hela menigheten deltar. Dessutom underrättas Guden i sånger om sina Åligganden; hvarvid offerpresten, sittande framför Menigheten dirigerar sången, samt faller sedan i dvala, hvarunder han ser, om Guden blir Nådig och mägtig; men under dvalotillståndet får ingen väcka honom. Till ett sådant behof, väljer hvar sin bästa ren och framhemtar för menigheten; då offer Presten af de erbjudna väljer den största och fetaste. Alla i Byalaget offra genast åt honom (om den helgade rehnen var en hane, henne, om den helgade rehnen var en hona; ty på annat sätt kan jag icke förstå, hvarföre Förtattaren nyttjar både hon och han om ett och samma föremål) och ju mera offer hon får, dess mäktigare, villigare och Gynsammare blir hon. En sådan Kowre Upstäldes hvart år till jultiden. För 5 a 6 år (således innom detta århundrade) skola flere hundrade Personer hafva tillbedt samma Kowre, men numera äro de af Vederbörande auctoriteter derifrån så afhållne, att högst 15 a 20 Personer i största hemlighet våga tillbedja henne. Afsigten härmed skall vara Renars trefnad." m. m. (Fellman).

Obs. detta stycke, är i min tanke, mycket märkvärdigt och Uplysande. Man får häraf Uplysning om betydelsen af "Passe aldo" (den heliga Renkon) som förekommer hos Leem, och "Passe Aldo vare" (den heliga renkons Berg.) Troligen hafva äfven Finnmarkens Lappar fordomdags offrat åt en sådan, till Gudomlighet helgad Renko. Men hvad skulle nu denne helgade Renko egentligen föreställa. Herr Fellman tror, att Kowre eller Kewre, skall betyda den starke. Men häruti kan jag icke instämma med honom, så mycket mindre, som Fellman sjelf under ordet "Kewre" antydt dess nära förvandskap med Finnarnes "Köyri" Käyri, eller "Kekri", hvilket Renvall öfversätter med: Genius Mythologicus, Rei pecuniariae Patronus, inde festum Finnorum solenne, vel convivium cum epulo in honorem Του Kekri, tempore autumnali quondam, ante sacra Christiana, Celebrari solitum..

Ganander berättar äfven, att Kekri, (synonymt med Köyri) var en stor och gammal högtid, som firades för god årsväxt och inbergning. Karelare slagta till Kekri ett får och förtära det jämte annan mat. m. m. Finnarnes Köyri, Käyri, eller Kekri och Lapparnes Kowre, var således Ymnighetens Symbol. Fråga blir allenast, om Lapparne lånt sitt Kowre af Finnarnes Köyri eller tvärtom. Då Herr Fellman berättar, att Kowre, eller den heliga renkon skulle slagtas och flås utan knif eller andra jernsakers tillhjelp, så hänvisar Detta till en mycket aflägsen forntid, då inga järnredskap ännu funnos. Skada blott, att Förf. icke efterfrågat på hvad sätt en sådan renko kan flås utan jern redskap. Monne den heliga renkon flåddes med hvassa stenar? Att Kowre, såsom den nu blifvit beskrifven af Herr Fellman, är Finmarks Lapparnes "Passe aldo" måste jag taga för alldeles gifvit. Och ehuruväl ingen annan författare omtalat, att Lapparne äfven dyrkat en slagtad Ren, så synes det likväl af Herr Fellmans ofvanstående Upgift, att en Helig Renko blifvit dyrkad. Men hvarföre? Troligen var det icke egentligen den flådda Renkroppen, utan dess andeliga repræsentant i Saiwo, d.v.s. stammodern för alla Renar, som ärades och dyrkades under den synliga Renkroppen; på samma sätt som Saiwo-Sarwo, Saiwo-lådde, Saiwo-qvuolle, m.fl. voro föremål för Lapparnes vidskepliga föreställningar.

No. 11. "Ladde-Karbas, eller Gamladde-Karbas ett slags Spå trumma, i likhet af ett fartyg, den Lapparne hängt i träd. Se Nils Fellman i ofvan citerade Beskrifning." Fellman! obs. Monne icke "Ladde-Karbas" (Landtbons lilla båt) eller "Gam- (rättare Kama-) Laddes-Karbas den med (Lappkengor?) Finnpjexor försedda Landtmannens båt, vara synonym med "Hiden venet" och de små skepp, som af Lapparne hängdes opp i träden, vara en symbol af de fordna vikingarnes fartyg? - De som kommo för att mörda, röfva och plundra, kunde väl icke komma från närmare håll än Blåkulla.

No. 12. "Lamrekas, Finarnes Laurukainen." Herr Fellman har hört samma berättelser om Laurokainens bedrifter, som ofvan (4. Del. §. 28) blifvit om honom berättadt, dock likväl med några variationer. Fellman skrifver: "När de (Karjelah?) en gång foro öfver Enare träsk, samt för vind voro tvungne, att taga land på en holme, der de alla lade sig att sofva: då Lawrekas under tiden, medan vädret stillade sig, sköt ut alla båtar, som voro Nio till antalet, och hoppade sjelf i den Nionde. Alla deras vapen och proviant voro i båtarne. I deras hungersnöd skafde de barken af 100 Furuträn hvaraf holmen fick namn af "tjuotte-Petsje-suoloi" den hundra talliga holmen. Då Laurukainen besökte stället efter 9 dygn, voro de flesta döda endast några hade litet lif. Gammalt folk påstå sig hafva sett quarlemningar af menniskoben på denna holme. Vid Kalba en holme i Kalbasölkä i midten af Enare Träsk, påstås Laurukainen på samma sätt hafva förgjort fyra båtlaster strövande Karelare. Kemi-träsks invånare påstå honom på lika sätt hafva förgjort ett större ströfparti i Jumisko, hvarest han, medan fienderna sofde, sedan han narrat vakten att plocka bär, bundit alla 9 båtar tillsammans, och skjutit ut dem. Vakten rusade väl efter honom, men blef af Laurukainen ihjälslagen med en yxa. Laurukainen troddes kunna insöfva folk, hvilken döfvande förmåga på Kemi Lappmarks dialect kallas "Marit" eller "Marvvit". Han ansågs dessutom såsom en "Silmän-Kääntäjä", d.v.s. en som förvänder synen. Kittilä bor, förmäla, att Laurukainen i egenskap af vägvisare och forsstyrmän för ett dylikt fientligt ströfparti, styrde båten i stort vattenfall hvarest hela sällskapet omkom, utom lotsen, sjelf, som hoppade på en stor klippa straxt ofvan fallet. (Jämför Del 4. §. 32.)

"En gång förde Laurikainen ett fientligt ströfparti Öfver Pallas Tunturi. Genom sin Trolldom lät han Eldar lysa och Byar synas nedanför fjellet, under intalande att de borde anfalla Byns invånare oberedda. - Det är, likväl sade han för Er omöjligt, att här hitta fram. Skynden er efter mig - hvarefter han begynte med Eldbloss i handen springa förut; men då han kom nära fjellbranten, gjorde han sig som Silmän Kääntäjä osynlig, samt kastade sitt bloss nedför precipisen, efter hvilket hans fiender Karelarne rusade utför branten, och omkommo." (Jämför Del 4. §§ 26. 27. 28).

Obs. Magister Castrén (nämd i första delen af denna mythologi) har under sin resa i Karelen hört nästan samma berättelser om Laurukainens bedrifter, som i Lappmarken. Men Karelarne vilja icke vidkännas den beskyllningen, att deras förfäder förföljt Lapparne. Se Mag. Castréns redogörelse Öfver sin Resa inför Finl. litteratur Sällskap, intagen i Finlands Allmänna Tidning April 1840. No. 82. och följ.

No. 13. "Låbmot" är en Trollkonst, hvarigenom man kan förtaga kulans och jernets verkan. Konsten kallas på Finska "Lumous". Stallo till ex. kunde borttrolla kulans verkan (och äfven Jernets, att det icke bet på). Men en Silfver kula kunde han icke förtrolla. "Lumous" sträcker sig äfven derhän, att man genom detta trolleri kan förtaga verkan af Spön, förgift, Trolldom, m. m. Tjufvar tror kunna förtrolla hundar, att de ej skälla, samt menniskor, att de ej vakna. Fellm. Obs. Denna Folktro finnes äfven i den Svenska Lappmarken. (Læst.).

No. 14. Under ordet "Loween lanketa" hvilket är finska och betyder falla i dvala, anmärker Herr Fellman: "För att kunna falla i dvala, måste man ega skicklighet i konsten, att sjunga Trollsång, hvilket på Lappska enligt Författarens förmenande heter "jåiget" (juoiket). Konsten att "jåika" eller sjunga Trollsånger hade en kärring först fått lära sig af Perkel, (Djefvulen), derigenom, att Perkel spottade i Kärringens hand, hvarifrån Kärringen slekte Spotten, hvadan Jåikandet, nu mera tros höra Hin Onde till. (Fellm.).

Obs. Då Presterskapet och andre Stånds Personer, för att slippa höra det obehagliga lätet af fulla Lappar, fördömt jåikandet, såsom ett Djefvulens verk, så låssa somliga Lappar i Prestens närvaro hafva samma tanke om jåikandet; men nog jåika de ändå i sina Skogar, och någon annan sång känna de sällan. (Læst.).

Min i Spådoms Läran antydda åsigt rörande Spågubbarnes Magnetiska sömn, att de nemligen före acten togo hemligen in narkotiskt verkande medel, tyckes snarare bekräftas än vederläggas af följande beskrifning öfver Flugsvampen (Svensk Botanik Tab. 108. Agaricus muscarius Lin.)

Då varande utgifvare af Svensk Botanik anmärker om denna Svamp: "Dess rusgifvande egenskap är i Synnerhet blifven bekant genom det bruk, som Nordasiatiska Folkstammar ännu deraf göra. Och Herr Theol. Doctorn och Prof. Ödmans tanke, att de i gamla Svenska Historien ryktabara Kämpar, Bersärkar kallade, försatt sig i ett rysvärdt tillstånd af raseri och mordlystnad, genom Flugsvampens förtärande, synes nog sannolikt. De beskrifvas under detta tillstånd såsom alldeles utom sig, lika villdjur: de öfverföllo lefvande och döda ting, skydde intet slags fara och urskilde icke vänner från fiender, De troddes vara öfvervinnerliga fruktades och hatades; och som de förmodligen i tysthet förtärde det rusgifvande medlet, så viste ingen rätta orsaken till deras yra. Den blef likväl icke utan förklaring: man gick dermed vanliga genvägen, och skref det på onda andars räkning. Af Flugsvampen förtära Ostiakerna en i sender, eller decoct på 3 stycken. Andra Folkslag tåla att äta 3-4 stycken, och skall blodens omlopp deraf ej ökas. - Verkan deraf är först glädtighet med sång dans. m. m. Sedan känna de Krafterna ovanligen ökas. Kroppen inbilla de sig blifva större. De yra, rasa få Convulsiva rörelser, Afmattas slutligen och falla i sömn. I 12-16 timmar plär raseriet räcka: de Upvakna återstälda till sina sinnen, men liksom förkrossade och utan minne af det nyss förbigångna. - Sjelfva Urinen af den, som förtärt Svampen skall enligt Stellers Upgift, bebehålla egenskapen att ge rus, hvarföre Tungusiska Schamaner, då de skola slå sin Troll Trumma dricka deraf."

Att Flugsvampen finnes temmeligen Allmänt i Lappmarken, är allmänt bekant; och att Lapparne medhaft sin Trollkraft ifrån sitt Urland det Nordliga Asien torde väl knappast kunna betviflas. Om nu Tungusiska Schamaner känna Flugsvampens Narkotiska egenskaper, hvad kan väl hindra Lapparne från att känna denna och kanske andra Narkotiskt döfvande medel. Men till Trolldomen hör just, att förhemliga det egentliga Trollmedlet.

No. 15. "Luotta-Muorra ett slags SpåTrumma liknar Kölen af en Ren-Ackia. Nils Fellman i ofvan Citerade beskrifning." (Fellm.). Obs. Luotta Muor tyckes vara en Finsk Öfversättning af Tuderi "Tilliteles träd". Men att finnarne icke förstått Lapparnes Mening med "Liet-Muor", hvilket Tuder af okunnighet i Lappskan kallar än "Lista muor", än åter "Brolti-Muor" synes af Del 2. §. 7, äfven som af den omständigheten, att Finnarne af illparighet gifvit den förmenta Båtkölen Namn af "Hyden Venet".

No. 16. "Mader akko kunde se i mörkret. Tjentes hon i sju år, gaf hon de blinda syn, de döfva hörsel, viste de vilsefarande vägen, och gjorde, att man alldrig fór vilse. Hennes offer altare bestod af 3 släta stenar på jämn mark uti en Skogstrakt å sådant ställe, der inga andra stenar funnos i närheten. Stenarne voro 3, en störst, den andra mindre och den 3dje minst, men alla jämna och släta. Det förnämsta offret åt henne var en villrens hona, eller en Gumse båda med fulla horn. Å andra ställen har hon blifvit tillbedd uti en Någorlunda hög Stubbe, eller 2 sådane invid hvarandra, väl quistade. Till henne offrades äfven Ren, får och Fogelkött hugget i bitar, och salt i ett tråg, som ställdes på toppen af Stubben. Hon Skall ock någon gång fått en hel Ren, som alltid skulle vara en hona; men gaf man henne ett får måste det vara en Gumse. Då man gick för att tillbedja henne, togs mössan af hufvudet, så snart man såg henne på afstånd, och bockade ödmjukt 3 gånger. Sedan lade man sitt offer på den största af de 3 Stenarne, samt begynte liggande på knä sin sång, att vara Maderakko i lif och död trogen och tillgifven. Sången till Maderakkos ära lyder så: Mon läm Maderest, Ja Maderi mon bådam. Maderakkost mon läm ällam, Ja Maderakko gvuovlui mon bådam. På svenska: Af Mader är jag kommen, til Mader jag kommer igen; Genom Mader Akko har jag lefvat. Till Mader-Akko kommer jag igen. (Observeres, att Mader Akko var hela Människoslägtets Stammoder). "Den som tjente och tillbad Mader-Akko måste altid hafva sko på vänstra foten. Bytte han Någon gång skohö, borde det ske med största hastighet. Äfven tillskrefvo Lapparne sin Mader Akko förmågan att uppenbara tillkommande ting, samt kraften att råda och styra allting till det bästa." (Fellman!).

No. 17. "Under Ordet "Nåide" indelar Herr Fellman Nåiderne efter deras större och mindre förmåga i Pahas takke Nåide, som gjorde menniskor och Boskap skada med sin Trolldom; Galge Nåide, en Trollkarl, som kunde utröna orsaken till det onda, och afhjelpa detsamma; Girde Nåide, en flygande Trollkarl, kunde förvandla sig i hvarjehanda djurs skepnader, m. m. En sådan hade engång förvandlat sig till en Id, och såsom sådan blifvit en gång fångad med not: han hoppade väl genast ur båten, men skadade dervid några fjäll under framfenorna, hvaraf sedan uppkom en bar fläkk på huden, sedan han åter förvandlades till menniska. – "Uti Kaira-Vuopis By hade fordom fångats en Björn med bälte omkring länden. Man trodde, att det var en Lapp, som blifvit förtrollad till Björn; och man vågade ej äta denne Björns kött. Icke för länge sedan hade en man i Kairavuopio dött, som sade sig hafva sett en varg med tårar i ögonen, då han var på jagt, och satt vid sin Stockeld i Skogen. Han hade gifvit vargen mat, och vargen hade icke velat gå bort, förr än han blef bortkörd. Efter några år kom en Ryss från Kola, och berättar, att han varit i två år förtrollad till varg, samt att han såsom sådan njutit välfägnad af Mannen vid Storkelden. Orsaken, hvarföre han då gret var den att hans kamrat nyss var skuten!" (Fellman). NB. Jag anför detta såsom bekräftelse på det som förut blifvit anfört om dylika Metamorphoser. Denna Folktro, att en menniska kan genom Trollkonster förvandlas till Björn och varg finns äfven bland allmogen i Sverrige, hvaraf ordspråket "löpa varg" och "Varg i Veum," till ex. "Varg i Veum heter jag." (Frithiofs Saga af Tegnér).

No. 18. "Pavus Nilas och Piittus", 2ne ryktbara Nåider i början af christna tiden, hade förvandlat sig till Villrenstjurar och stångades i denna skepnad förfärligt, till dess en annan Trollkarl Pola Vuola jouna skilde dem åt med Spjutstöfven. Fellman har härom en vidlyftigare berättelse under ordet "Pavus Nilas".

No. 19. En vidlyftig berättelse om den i Torneå - samt Kemi Lappmarker ryktbara Päiviö slägten har Fellman uptagit af Lapparnes traditioner, hvaraf det hufvudsakliga är, att Päiviö härstammar ifrån Solen; att han var en stor Trollkarl; att han öfvervann Torakas en stor Trollkarl af Tors ätt, o.s.v. Men då traditionen omförmäler, att samme "Päiviö" eller "Päivats" (den lilla Solen) gjorde en resa till Stockholm, för att klaga öfver Birkalarnes tyranni, att han dersammastädes antagit christendomen, ehuru hans Hustru, som i Andanom var närvarande, vid Döpelse acten det samma misstyckte, samt att han hade 3 Söner Vuolleb, Isak och Johannas: så tyckes traditionen något förblomerad passa på den af Prosten Torneus omtalte Päiviö, hvilkens son Vuollaba förstörde Lapparnes afgudabilder. (Tillägg. No. 4). Päiviö var äfven, enligt traditionen, en väldig Villrens Jägare (hvilken berättelse, äfven cirkuleras i Karesuando) hade för detta Ändamål 30 drängar och många Pigor; Han kunde stundom fånga hela 1000de Villrenar på en gång, hvilket väl nu af traditionen anses som ett Trolleri. Men saken äger dock sin rigtiga och naturliga grund, då man närmare tager i betraktande Päiviös sätt att fånga Villrenar; hvarom Torneus har en ganska behändig beskrifning pag. 49:

Man tog in en sträcka af flera mil på den skoglösa delen af Fjällen: längs efter denna sträcka, sattes pålar i marken i 2ne linier, hvilka emot hvarandra formerade en vinkel, och på dessa Pålar satte man någon sotig trasa för hvilken Villrenen skyggade. Ju närmare man kom till vinkelns Spets, desto tätare stodo pålarne med sitt skrämsel. Slutligen vidtog en hög gärdesgård i samma riktning. Uti sjelfva vinkelens Spets lennades en öpning, hvilken förde ner öfver en liten praecipis. Och nedan för denna brant var anbragt ett staket eller en rund hage, som inneslöt hela platsen. Nu anstäldes ordentligt skall efter de vilda renar, som kunde finnas innom den utstakade vinkeln (och man kan lätt begripa, att en sådan Skallgång företogs der, hvarest villrenar mest plägade Uppehålla sig). I början gick Skallet mycket sagta, men ju närmare man kom till vinkelens Spets, desto mera forcerades Skallet, hvarigenom villrenarne slutligen måste söka sin räddning genom ett skutt öfver branten i vinkelens spets, och dermed voro de inneslutna i den trånga renhagen. Att 1000de Villrenar på detta sätt kunde drifvas in i Skallet och Renhagen, är således icke otroligt, men för den, som endast hörde berättelsen om ett sådant Skall, och icke sjelf var med, måste det naturligtvis anses som Trolleri.

Vidare berättar Herr Fellman om Päiviös söner Vuolloba, Isak och Johannas, att traditionen Föreställer dem såsom de starkaste kämpar och snällaste Bågskytter. "De kunde nedkalla välsignelse från himmelen, nedergöra sina fiender, öfvervinna Torakas eller Torangi (Ett mythologiskt väsende, som Fellman anser vara synonymt med ThorGubben) samt "Lempo" eller "Lämmingi" (Ett Mythologiskt föremål, af Finnarnes "Lempo" och "Lemmingäinen".). Deras Gästabud kunna i öfverflöd på kött förlikas med sjelfva "Väinämöises", (Finnarnes förnämsta Gud, hvilkens namn är okändt äfven i Kemi Lappmark.) "Vuollaba" som var den starkaste af Päiviös söner brottades äfven med Stallo.

Kampen begyntes, som vanligt med att lyfta Stenar. Stalo kom till korta i detta prof, och flydde till Ishafvet, men Vuollaba förföljde honom. Stalo hoppade öfver Neid floden, Vuollaba hoppade och öfver samma flod, hannt opp Stalo, nedergjorde honom och återvände med rikt byte, som bestod i silfver. Vuollaba kunde hinna opp en villren och en varg med springande (måhända på Skarskidor): Med blotta händerna nedlade han en Björn. o.s.v. Han var äfven en stor Trollkarl, men föll icke i dvala. Allt enligt Fellman, af hvars vidlyftiga berättelse förestående är ett kort sammandrag.

No. 20. "Pelkko egentligen gräl slagsmål (om det kommer af Lappska ordet Pälko; annars betyder finska ordet Pelko fruktan). Men hos Sodankylä bor en mythologisk Person och Landets välgörare, derigenom, att han fördref "Piru" (Hin Håle) ifrån Landet sedan han först tillegnat sig dess Capitaler, hvilket tillgick sålunda: Pelko antog drängtjenst hos Piru, med villkor att tjena honom, så länge han utnötte ett par Skor för hvilken tjenste tid Pelko skulle få i lön så mycket silfver, som han orkade bära med sig, då han lemnade Pirus tjenst. Men dessa skor voro så beskaffade, att hvad som nöttes om dagen, det växte igen om Natten. (En dunkel sägen härom har jag hört i Luleå Lappmark, med det tillägg att skorna bestodo af menniskoskinn.) Hvarföre Pelko fann på råd, att fylla den med sand, som han ofta vätte; hvarefter skinnet snart ruttnade, och han fick i dem hål vid hål, då han straxt derpå lemnade Pirus tjenst rikt lastad med silfverpengar.

Han bodde emellertid i Pirus grannskap, och var ofta hans Bolagsman i hvarjehanda yrken. En gång hade de i kompani ett stort svedje land. Piru, som hade arbetat mera, afvundades Pelko hälften af skörden, hvarföre han projecterade Pelko, att den som följande dagen, med ett underligare djur körde till Svedje landet, skulle få hela skörden. Piru kom körandes med en hare, men Pelko med sin Hustru underligt ispänd. Piru tillerkände Pelko vadet. - En gång hade de fångat mycket Ekorrar, och skulle hela fångsten tillfalla den, som kunde framkalla det den andra mest fruktade för. Pelko fruktade Gud, men Piru en fräsande Orm. Pelko kastar en orm i Ekorhögen, och Piru cederar alla Ekorrar åt Pelko. (Stalo fruktade mest för ormar. Læst.)

Pelko och Piru slogs vad, hvilkendera orkade kasta Pirus Guldhammare högre opp i luften. Piru kastade den så högt, att den knapt syntes i luften. Pelko tar hammaren i hand; den var så tung, att han knapt förmådde svänga den. Man när Pelko emellenåt svängde Guldhammaren i sin hand, och emellenåt sätter den på marken, så blef Piru otålig, och ber honom skynda sig. Men Pelko svarar: jag väntar på molnet, som kommer der; och tänker kasta hammaren på molnet. Piru, af fruktan att mista sin hammare, betalar vadet. (Pelko slapp således, att kasta hammaren. I Lapparnes sagor är det Stalo och Askovis, som kasta Isbillen. Del. 4. §. 10). - Ett vad var, hvem som kunde ropa högre. Piru ropade, så att bergen gåfvo Echo, men Pelko tänker göra band af stora granquistar om sitt hufvud, för att ropa så högt, att bergen remna. Då afstod Piru vadet, på det hans Hustru och barn icke måtte förgås i de remnade Bergen.

Pelko och Piru skulle bära en stor gran. Piru gick förut, med smalare ändan, men skulle icke få se efter sig. Pelko satte sig på rotändan. Piru tröttnade och betalde vadet. (I Lapparnes berättelser om Stalo berättas denna händelse sålunda. Stalo och Askovis hade fiskat tillsamman och fått mycket fisk. När de kommit i land, tog Stalo och böjde ner en stor Gran, och bad Askovis hålla i toppen, medan Stalo högg af granen vid roten. Men Granen böjde sig opp igen och kastade Alkovis, som höll i toppen, långt bort i skogen. Då blef Stalo förbluffad; och frågade Askovis: hvart tog du vägen? Jag blef så förargad på Dig svarade Askovis, att jag hoppade bort i skogen, för att icke förkrossa dig i mitt raseri. Nu hängdes fiskfångsten på granen, och Askovis satte sig på acter ändan, samt dref på Stallo, att gå fort. Stallo Gubben stackare gick så fort, att han spottade blod, och ändå tyckte Askovis, att det gick allt för sakta. Berättelsen från Luleå Lappmark. Læst.)

En gång sprungo Pelko och Piru i kapp på Kilpiaapa myra i Sodankylä. Kapplöpningen skulle ske fram och åter öfver den blöta myran, som var en mil lång. Pelko lät sin Hustru taga på sig hans egna kläder, och stälde henne i andra ändan af myran, men sjelf ställde han sig i ena ändan. Piru lämnade genast Pelko men Pelkos Hustru ropade när Piru kom: jag är här förut. Nu skyndade Piru till baks, för att vinna vadet på återfärden; men Piru mötte till sin stora förundran Pelko äfven der, som ropade åt den ankommande Piru: Jag är här förut. Vadet bestod af så mycket silfver pengar, som den vinnande orkade bära. Ett annat vad bestod deruti, att man skulle stöta sina hufvuden i ett träd; för att utröna hvilkendera orkade stöta sitt hufvud djupare i trädet. Pelko hade emellertid huggit ett så stort hål i trädet, att hans hufvud jämns med öronen rymdes dit; hvarefter han övfvertäckte hålet med bark. Piru slår sitt hufvud i trädet, men får endast en liten grop, hvarpå Pelko skjuter sitt hufvud i trädet ända till öronen, och vinner äfven detta vad. (Del. 4. §. 40).

Dessa händelser berättas som verkeligen passerade af Bönderne i Sodankylä med det tillägg, att sedan Piru mistat all sin egendom öfvergaf han orten emedan han icke kunde mörda Pelko, och har allt sedan icke vandrat i synlig måtto uti dessa nejder." Allt enligt Fellman. Obs. Monne icke Piru här varit en Birkarl? Piru anses nu såsom en förkortad form av "Perkele", om hvilkens anor från Birkarl, jag är nästan öfvertygad. (Læst.).

No. 21. Om Ruotta, eller Pesten har Fellman hört följande: "Enareboerne afbida henne under skapnad af ett nystan. (Monne det vara "Tyre" som Scheffer afritat under form af ett nystan?" Leem har hört, att smittosamma sjukdomar kallas "Tjurre", hvilket möjligen kan vara det samma som "Tyre" Jämför Del 3. §. 26.). Utsjoki boerne säga, att Pesten har skapnad af en Hermelin; men i en del af den Norrska Finnmarken föreställes Ruotta som 2ne vandrande dockor, hvilka, då de komma i ett rum, och göra endast en promenad, dödas alla som äro i rummet, men dansa de en stund, dör ingen. I synnerhet ville Ruotta förgöra allt, som var grannt. En gång underrättades man i Enare af en Köpman, att Ruotta var i antågande, hvarfore man klädde en ren mycket grann, med många dyrbarheter och Nüremberger gods: Ruotta sköt på honom och förkom. Om Ruotta sköt miste på ett kreatur dog hon sjelf. Ruotta höll sig förborgad i skepp eller köpmans gods, till dess hon kom till bestämd ort. En gång dränktes Ruotta jämte köpmans godset i Utsjoki Sockn. Till Finnmarken kom hon i fartyg med Hampan. Hon hade stält sig försåtligt på lur i någon Bergsklyft, hvarifrån hon oförhappandes steg om bord på något närgående fartyg, men gjorde ingen skada förr, än hon kom i land. (Fellman). I Lappska traditioner finnes icke någon bestämd Epoch för Diger Döden, hvadan det synes osäkert, huruvida denna Pest gjort herjningar ibland Lapparne. (Læst.).

No. 22. Under ordet Saiwo har Hr Fellm. anteknat följande: "Saivos bild stod gemenligen på något vackert näs, eller i en lund vid Träsket, men ock högre Upp åt Landet. Saiwo gjorde fisken fet och välsmaklig, samt gaf deraf efter godtycke. Han betjentes af Saiwo-Nieida Saiwos dotter, (en Sjö-nymph). Höllos de ej i Ära, viste sig icke fisken eller togs bort ifrån varpet helt nära stranden, då man redan såg den. Åt Saiwo offrades äfven en silfver pjece, eller en droppe quicksilfver, som nedkastades i vattnet. Men Han tillbads och i berg, sten, stubbe, fisk. m.m. Såsom Saiwa vaarre, ett heligt berg; Saiwa kedke, en helig Sten, Saiwa jaure, en helig sjö; Saiwa Muorra, ett heligt träd; Saiwa qvuolle en helig fisk, hvilka alla kunde invigas med sång och smörjelse, samt sedermera erhålla sina tillbörliga offer. Af Saiwa qvuolle, betjente sig dessutom Trollkarlarne, att gå till de dödas rike, för att derifrån återhämta de svårt sjukas själar. (Huru härmed förehöll sig är redan förklarat i 1. Delen af denna Mythologi. Læst.). Man fick ej oroa Saiwo med onödigt buller; under lungna Sommar aftnar vågade ingen hugga vid träsket; stubbar och vindfällen skulle samlas till bränsle; ej understöd man sig att tala högt, ännu mindre ropa, ty af det allt Sådant stördes han. Ej var det tillåtet, att taga vatten ifrån Träsket omedelbart med Gryta eller kittel, utan vattnet skulle ösas sakta i kärlet med skopan. Ville man öka sina bragder mer, än tillbörligt var, straffades man så, att ingen fisk fiks."

"Flere och färre af sådane fördomar äro ännu gängse i den nedre Lappmarken. En Bonde i Sodankylä vid namn Pehr Korvainen berättade år 1829, att då han i yngliga åren var på fiske vid ett sådant träsk, der Saiwo godtyckligen gaf fisk; och han af en gammal man råddes att offra åt Saiwo, så följde han icke den åldriges råd, utan begynte att väsnas och svära, för att derigenom fördrifva den önde ifrån Träsket. Men thy värr, när natten inföll, kastades han ett godt stycke ifrån sitt sofställe och vaknade. Han gjorde åter sin exsecration med orden: Gån hädan; Jag är husbonde här, här vill jag bo; ni skolen hädan. Han somnade åter, men efter en liten stund kastades han än längre. - Han förbannar och lägger sig, samt kastas än 3die gången, då han på det utsöktaste vis bannade vålnaderna, samt förkunnar, att de ej hafva den bästa karl, att göra med, somnar än ytterligare och vaknar, samt jämte sin kamrat den åldrige mannen, hvilken varnat och rådt honom, att ära Saiwo, hör han en båt ro på träsket, der de roende tala sinsemellan. Vi skola ro sakta, ej tala högt, att icke denne mannen måtte höra oss; ty han är icke god, att göra med. Karlen försäkrade, att han hvarken förr eller sednare tillbedt Saiwo, och alldrig sedan den gången blifvit af honom oroad, utom att han någon gång vist sig i drömmen och talat med honom beskedligt: Men han tycktes hysa den fullkomliga öfvertygelsen, att han med Saiwo kämpat den svåra kampen, då han fördref honom ifrån träsket, hvarest ingen ifrån den stunden förmärkt dess tillhåll." (Fellman).

No. 23. Under ordet "Seita" har Hr. Fellm. anmärkt följande. "Trädseidor hvaraf man nu mera högst sällan är i tillfälle att få se någon, säger det gamle folket hafva bestått af ett ifrån höjden afhugget träd, eller 2ne sådane, nära till hvarandra, väl afquistade, dels med och dels utan något slags ansigtesform i toppen. Den längsta af dem jag i mina barnaår sedt, var af en karls längd. Dem fördes mat till offer, bestående af Ren- Får- eller Fogelkött, hugget i bitar, och satt i tråg, som ställdes på toppen af Stubben. Derefter fick man ej, förr än efter tre dagar besöka stället, då Afguden hunnit förtära allt kött med ben. Ville man offra åt henne en hel ren, skulle det vara en hona, men af får en Gumse. En sådan (bild) nedtogs och Upbrändes än 1825, En och en half mil ofvan om Kemi Moderkyrka nära Taival koski. Dessa äro de i Catechesen omtalte stubbar. I mina barna år, då jag år 1802 vid sju års ålder, nästan dagligen besökte Muorala laxpata i Rovaniemi socken, funnos der litet stycke ifrån lägret 2ne sådane, en just vid stranden, och den andra, ungefär 20 famnar in åt en tjock skog. En af bondPoikarne talte med mig om dem, samt under största tysthets löfte viste mig bägge två. Jag påminner mig, att de voro Stubbar af 5 a 6 tums diameter och 6 a 7 quarters längd med mennisko ansigte, och den andra hade en pipa (Tobaks Pipa) af en tums storlek, och par tum långt skaft, utan att i den var något hål. Huruvida de fingo några offer, det viste jag icke undersöka, samt har icke heller sedermera fått någon kunskap derom." (Fellm.). Obs. Jag är nästan rädd, att Hr. Fellman här sammanblander lemningar af Lappsk ock finsk vidskepelse. Vid Kemi Moderkyrka hafva ju inga Lappar funnits på minst 200de år. Hr. Fellman har förut under ordet Maderakka underrättat oss, att Lapparne offrade åt henne "En villrenshona eller en Gumse båda med fulla horn." Nu säges här det samma om Seita. Monne icke deraf följa, att det i folkets före ställning var ett vist mythologiskt föremål, som skulle hafva detta offer, antingen Maderakka eller Seita. Om Maderakka säger han, att "Hennes offer altare bestod af 3 släta Stenar på jämn mark". (Tillägg No. 16). Men att hon äfven tillbads "Uti en någorlunda hög stubbe eller 2ne sådane invid hvarandra"; Nu säges det samma om Seita, åt hvilken mat utsattes i ett tråg, liksom åt Maderakka i Stubbform. Mig tyckes, att då Lapparne icke gerna förblandade den ena Afgudens offer med den andras, Maderakka icke kunde tillbedjas uti Stenar och uti Stubbar; hvadan stubbarne jämte de matvaror som sattes på dem, tyckas i folkets föreställning, hafva varit egnade åt ett annat föremål. Då nu stubbarne, stående på rot (icke upp och nervända som Lapparnes) egentligen tillhört finnarne, så måste de stubbar, som Hr. Fellman sett vid Kemi och Rovaniemi, hafva varit lemningar af Finnarnes fordna Gudomligheter: Och då samma slags stubbar och samma slags offer äfven nämnas under Maderakka; så tyckas äfven dessa vara af finskt ursprung; om änskönt Lapparne i Kemi Lappmark skulle hafva lånt dem af Finnarne, och hänfört dem till Maderakka: Men Maderakka under form af 3 släta stenar, må vi gerna tillegna Lapparne, alldenstund Finnarne icke hafva haft några Sten Gudar. För Hr. Fellman, som icke skilt de förskilta Nationernas Mythologi, kan denna distinction vara utan värde; men för mig, som måste skilja dem åt, måste det vara nödvändigt att undersöka, hvad som ursprungligen är Lappskt och hvad som kan vara lånadt. (Læst.).

Uti No. 82 af Finlands Allmänna Tidning för 1840 har Hr. Mag. Castrén besannat Gananders Upgift, att Finnarne verkligen haft och "dyrkat Trän och stubbar, "tervas kantoja", "Tapion puu" ett träd, som ej får afhuggas; "Tapion-Kanto" en stubbe derifrån nya skott utskjuta." Castrén som fått denna Upgift från Karelen, grundar sannfärdigheten deraf på några Runor, samt på en Påflig bulla af Gregorius den IX. Om äfven Hr. Kyrkoherden Fellman med egna ögon sedda stubbar i Kemi och Rovaniemi få läggas härtill, så är jag nästan rädd, att Hr. Gottlund, får bequäma sig, att taga skeden i vackra handen, och tillstå, att Finnarne i afseende på sin Gudadyrkan icke stått så fasligt högt öfver Lapparne, som man vanligen vill låta påskina.

Herr Fellman upräknar en stor mängd af Ställen, som bära namn af Seita, och hvarest Seita Stenar ännu skola finnas quar; men vid de ställen, som (förmodligen efter Herr Erik Grapes Upgift i Kongl. Vetenskaps Academiens Handlingar) skola finnas i Enontekis vid Seitavuopio, och Seita lompolo, har jag icke hört Lapparne eller Finnarne omtala, att Stenarne skulle ännu vara synliga. Om sommaren 1844 säger sig Krono Länsman Ragnar Læstadius i Jukkasjärvi hafva sett en Sten Seite vid nedre ändan af Torne Träsk straxt ofvanför Tarrha forss, jämte hornhögar ibland hvilka några horn tycktes vara färska (?) Men om jag skulle upräkna alla ställen i Svenska Lappmarken, hvarest i forntiden Lapparnes Gudabilder stått, skulle sådant uptaga mera tid och rum, än hela denna afhandling, Sådana ortens Namn kunna väl hafva Något värde uti enskilta topografiska afhandlingar, men böra icke onödigtvis fylla rummet uti en afhandling, som endast afser den allmänna Folktron.

No. 24. "Shakkalag, pl. Shakkalagak, hade likhet af Menniskor, men voro små, som barn, och lågo i jorden, några quarter under ytan, som Lik; men voro lefvande. Deras magar voro fulla af Silfver, merändels penningar, och de hittades derigenom, att marken ofvanpå dem, ej en gång, midt i vintern frös, samt att snön tinade eller smälte opp på sådane ställen. Menniskor, som upgräfde dem funno i deras Magar stora rikedomar. Andre säga, att de bodde i Elfvar, och fångades med stöflor satte på stranden, dem de togo på sig, och sluppo dermed ej undan." (Fellman). Obs. lär vara samma föremål, som den Anonyme kallar Zhikkalaggah. (Del. 1. §.) Men icke heller Fellman har kunnat utröna grunder till denna Folktro. Monne något gammalt bruk i forntiden, att göma penningar i kattskinn, hvaraf Svenska ordspråket "Penningkatt" kan hafva gifvit anledning dertill? Att snön smälter på vissa ställen om vintern ger tillkänna källdrag. (Læst.).

No. 25. Herr Fellman anmärker, att "Tjatse Olmai (Vattenmannen Del. 1. §) tillbads egentligen midsommar natten vid forssen på hvilkas stränder man satte sig i afsikt, att få veta något, som man önskade. Men man fick ej tala, utan blott tänka på den sak man önskade; ejheller fick man svara den ur vattnet talande rösten. Först frågade rösten: hvad vill Du veta? Man tänkte då på något, som man önskade, Penningar, villrenar, fisk, bäfvar m.m. och under det man tänkte på hvart och ett, beskref Tjatse Olmai sättet huru sådant kunde erhållas. Slutligen viste Tjatse Olmai sig i Mennisko skapnad och försvann. Hans förnämste Hofmästare, genom hvilken han kunde skada, var Nekke. (Näkken). Åt Tjatse Olmai offrades, som åt Tjatse-Haldo (Sjö Rå) en silfverpenning." (Fellman).

No. 26. Enligt Lind. et Öhrling, skall Skandinavien af Lapparne (förmodligen i södra Lappmarken) kallas: "Skadesi Suollo". De hafva äfven hört en Lappsk fabel om en Örn, hvilken tog en liten sparf, vid namn Kadse pia, med hvilken örnen svingade sig opp i högsta ætern: der skall den lilla Sparfven hafva Sjungit Ack! hvilken hög flygt, som denna mannen gör. Skandiens ö ser ret, som en liten påle! Lindahl et Öhrl. Lexicon. anmärkt af Fellman. Obs. "Kadsa pia" är Parus sibericus. Pall. den minsta fogel i Lappm.

No. 27. Under Ordet "Smjerrakatto (Smörkatt Bjäran) har Hr. Fellman anmärkt följande. "Den tillverkas af trasor och födes under vaggande, jämte läsande: Sjadda, sjadda. Smierkatto! (föds, föds Bjära!) Dessa ord repeteras länge och ämnet skakas. Somliga tillägga: "Jag gifver dig stygga Bjära! Min Själ och kropp." - I Norrska Finnmarken kallas Bjäran för "Trollkatten". Den tillvärkas af en pinne, om kring hvilken lindas garn, att hon får form af en liten fogel och vandrar rullande; men hos en del liknar hon en svart råtta eller Katt. I en del till Finnmarken gränsande socknar är hon dels fogel dels katt. Hos Lappska Nybyggare kallas hon stundom "Vuoren Eukko" stundom: "Pirun Emäntä". I Sodankylä fick hon ej lif förr än ifrån högra lillfingret dröps blod på henne. Ihjälslogs en sådan, medan hon stal mjölk ifrån grannens byttor och kor, dog dess värdinna eller föderska i samma ögonblick." (Fellm.). det öfriga, som förr berättadt är (i Del. 1. §).

No. 28. Under ordet "Stalo" har Hr. Fellman ifrån Finnlands Lappmarker inhämtat en hel hop berättelser, hvaraf följande är de hufvudsakliga. "Stalo var ett i Skogarne vandrande Troll, och afbildas som en karl med kaftan, vanligen af rödt kläde, under haken häftad med ett silfverspenne, och omgjordad med Silfverbälte, hvarpå hänger en knif med silfverskaft på vänstra sidan (här tyckes en Birkarl vara afmålad i sin röda drägt. Læst.). Han bär i sin vänstra hand en pung med silfver pengar, och Staf i den högra. En hund åtföljer honom, och vaktar troget, att ej någon öfverfaller honom, då han sofver. Om hans Upprinnelse hafva Lapparne olika Meningar, af hvilka följande äro de mest antagna. 1mo att Stalo tillkommit vid Verldens skapelse, och att Atssitshe (rectius "Atjits") varit hans hustru. 2do att en menniska, som afkläder sitt Döpelseförbund blir Stalo; och detta afklädande skedde genom en yttre Ceremoni (som bestod deruti) att man skulle tvätta sitt ansigte och hufvud, lofva sig åt den Onde, samt afsäga sig dopet och korset. Då tillkom det en sådan, att begifva sig till Ödemarken, och derifrån tillfoga Menniskoslägtet ondt."

"Till denna sednare Mening kunna de i grannskapet boende "Roskolnikker" och "Starobrädser" (Monne ett slags Ryska separatister?), hvilka ej mycket deltaga i ordentliga samfund, utan bebo vilda trakter, och derifrån åstadkomma hvarjehanda ondt, samt försvinna, gifvit anledning, så mycket mera, som Stalor äro oftast alldeles lika menniskor, det är Lappar, emedan egentligen blott de efter Språkbruket, få denna benämning, men äga förmåga, att göra sig mycket stora, som de i allmänhet äro större än vanliga menniskor."

"Började Stalo att anfäkta en menniska gick kampen på lif och död. Detta gjorde han dels för att tillvälla sig dens egendom, som han ärnade mörda, dels och lejd, då han efter vunnen seger, afflår ansigtet på den mördade, och för masken deraf till sin hufvudman, för att bevisa, att han verkstält updraget. Stalor skickas hit (till finska Lappmarken) ifrån Imandra Lappmark nära Kandalax (för mig obekanta ställen i Ryska Lappmarken. Læst.) emedan der finnas Trollkarlar, som ega förmåga, att uphitsa dem. Man törs derföre ej gerna förolämpa Ryska Lappar, emedan de hafva sin resurs till Trollkarlarne der."

"När Stalo anföll en menniska, projecterade han först att brottas eller lyfta Stenar. Menniskan kunde ej undvika utmaningen; eljest förföljdes hon af honom beständigt, och mördades slutligen genom försåt. I striden var den segare, som fick den andra under sig, samt ägde rätt, att mörda den underliggande; detta verkställdes med Stalos silfver skaftade knif, ty ingen annan knif bet på honom. Men den, som öfvervunnit en Stalo, får alldrig frid, förr än han kämpat med tre. Blefvo de alle öfvervundne, så var man alltid fredad, för ytterligare anfall af Stalo, och hade förskaffat sig omätliga skatter."

"Ännu år 1821, under Juhlhelgen, anföllos Kröno Länsman Högmans 2ne Söner i Utsjoki af Stalo; under fadrens Marknadsresa till Enare. Den ena af dessa Gossar hette Dawid, 15 år gammal, samt den andra Johan 13½ år gammal. Fadren hade förrättat en utmätning på Ryska gränsen, och det skulle hämnas. Man hade lejt Stalo, att förfölja Högman, men stalo vågade sig icke i hop med honom, utan anföll hans söner. Stalos ögon och händer voro hårda som sten. Stalo Piskades af poikarne samt af inhyses mannen Anders Ejnarsson, men det verkade intet. Slutligen begynte alla att förbanna vålnaden hvarefter han försvann! (Det är bra besynnerligt, att Herr Fellman icke närmare utforskat af Högmans Söner, hvad det kunde vara för tyg. (Læst.).

"En ung och stor Stalo Dotter, kom en gång till en yngling i Sodankylä, och utmanar honom. Hon erbjöd all sin egendom åt ynglingen derest han segrade, men i motsatt fall fordrade hon Ynglingens egendom; och kampen skulle gälla på lif och död. Men först begärde likväl Stalos dotter, att blifva älskad af denna Yngling. De lägga sig, men i det samma drar mannen knifven ur Stalos Doters skida, och ristar dermed opp buken på henne, samt tillegnar sig hennes medhafda kapital. - Stalo kunde äfven skjutas ihjähl, men endast med kulor af Silfver. - I Bugge fjorden hade en Stalo giftat sig med en Lappflicka; han liknade mycket Lappar i sitt lefnadssätt. Hans svåger (en Lappe), kom en gång till denne Stalo för att besöka honom i hans grotta; hvari från likväl Lappen utom Systerns tillhjelp icke kunnat slippa med lifvet. Stalo kom emellertid underfund med saken, att hans Hustru varit Lappen behjelplig till att fly, hvarföre äfven hon måste fly. Stalo kom då för att söka rätt på henne, men blef oppbränd af hennes Bröder med tillhjelp af andra Lappar.

Lapparne i Finmarken veta äfven om tala grafställen efter Stalo i Bergsskrefvor (ättestupor?) och under stora Stenar, och de ben som hittats på sådane grafställen, skola vara inemot dubbelt så långa, som Lappars ben. Herr Fellman anmärker likväl, att Stallos förmente grafvar ingenting annat är, än kummelhögar efter fallne eller annars döde hjeltar, hvilkas storlek af Lapparne liksom annat öfverdrifves. Under en i Saltjärns fjället belägen Bautasten skall en Stalo vid namn Heiko Stephansson vara begrafven. Stenen säges vara nästan lika den, som vid Mårtens næs Handels plats. Denna Sten är Uprest och väl huggen af vanlig sand- eller grå sten, stående, som en pelare, fem alnar ofvan jorden med tolf ringsättningar omkring Stenen. Vid sidan af denna Sten (på Mårtens näs?) säges en Stalo vara begrafven, som varit både stor och mägtig. Äfen vid Puurinjarga litet in åt fjärden ifrån Nesseby eller U-Njarga kyrka, säges en mägtig Stalo vara begrafven; lika så vid Salesnjarga på östra sidan af Varanger fjorden under en sten, som är så stor, som ett hus; En Stalo säges vara begrafven vid Saltjärn (eller monne Sal-tjern? Læst.) mellan Vadsö och Ekkerö, äfven som vid Vadsö och På flere ställen i Varanger Fjorden." (Fellman).

Man finner af denna berättelse, att Stalo var stundom en Birkarl i sin röda drägt, stundom ett öfvematurligt väsende, men blir på slutet ingenting annat än en vanlig röfvare, en viking, hvilkens quar lemnade ben, under Kummelhögar och Bautastenar, samt i Ättestupor, äro dubbelt så stora som den hopkrumpna Lappens. Uti Prosten Rodes förut nämde statistiska arbete öfver Finmarken, nämnas väl inga fornlemningar af dessa Vikingar; men det hindrar icke att de vid närmare undersökningar kunna finnas på flere ställen; och der hafva vi så ledes Lapparnes berättelser om Stalo bekräftade; Stalo var en Skogs röfvare, hvars ovanliga kropps storlek i jämförelse mot Lappens, gjorde honom till ett Troll, som den allt [?]skönande Sagan gjorde till Menniskoätare. (Læst.).

No. 29. "Vid Särkijärvi, ett Träsk i Kittilä, har en Seita blifvit dyrkad ännu i 18de århundradet. En bonde Pehr Korvainen, hade för Hr Fellman berättat, huruledes Hans Farbror, då han dragit not 3 nätter å rad, men ingen fisk fått i detta träsk, i förbittringen häröfver, beslutat att bränna opp Träskets Seita. Han begifver sig i denna afsigt till skogen, för att söka tjärnved, men möter dervid en menniskovålnad, som frågar hvart han tänker taga vägen. Jag går svarade fiskaren, för att söka tjärnved, hvarmed jag tänker bränna opp Träskets Seita. Vålnaden afstyrker då Bonden från denna föresatts, och lofvar, att han skall få fisk, hädanefter. Bonden låter då Seitan stå, och fick äfven fisk i träsket, utan att offra åt Seita." Hr. Fellman anmärker vidare: "Att Hin håle lade många hinder i vägen, när någon ville bränna opp en Seita. Men om man skaffade sig 9 torra och kådiga furukronor, så måste Seitan gå opp i lågor. Fellm. anmärkn. Man finner af flere omständigheter, att Finnarne, sedan de undanträngt Lapparne tillegnat sig de fördrifnas Gudar. Deraf följer dock icke, att alla Finnarnes Gudomligheter varit ursprungligen Lappska; så framt icke stubbarne, "Petäjat, Ristikannot, Tervas kannot, må räknas ibland de af Lapparne ärfda; men om och så vore, hvilket dock lär blifva svårt att bevisa: så länder det icke finnarne till mycken heder, att de dyrkat Lapparnes Gudar. (Læst.).

No. 30. Under ordet "Säytsse"-kedke, har Hr Fellman ytterligare anmärkt flere så kallade "Stalo kedkeh" (Stalos Stenar) och "Stalohaudeh" (Stalos grafvar), hvarest stundom träffas Skeletter af Stalo. Stenen vid Mårtens næs, är 5 alnar hög, 1¼ aln bred ¼ aln tjock, kallas af Norrmän Bautasten; En Bautasten vid Skogeröns Norra ända, af 3 alnar längd, och huggen som den förra, men liggande horizontelt på marken; en dylik visas icke långt från Patsjocks utlopp till ishafvet, under hvilken man tror konung "Svart-Vasser" vara begrafven. Af dessa och några andra vid Finnmarkens kuster belägna Bautastenar, förmoda Norrmän, att Gothiska folkstammar fordom bott i orten; ty man erkänner ej, att Lappar eller andra finska Stammar haft dylika minnesvårdar." (Fellman).

Obs. I anledning af de Stensättningar hvilka Hr. Fellman; Castrén m. fl. anmärkt i Finland, och hvilka af Nuvarande Finnar kallas "Lapinrauniot" (Lapprösen) tillåter jag mig att göra samma anmärkning, som magister Castrén, att de äro minnesmärken efter Göthiska Folkstammar, och icke, såsom finska allmogen förmodar, efter Lappar, hvilkas minnesmärken i Finland äro de såkallade "Lapin haudat" (Lappgrafvar) det vill säga sådane Gropar, som äfven finnas i Lappmarken, och äro lemningar efter Lapparnes fordna jord Gammer. Herr Fellman har, uti ett Manuscript, som jag fått låna, anteknat några af honom anstälda undersökningar vid de Lapprösen, som finnas vid "Paunula Hemman" midt emellan Lillkörö och Storkyrö kyrkor: Dessa rösen eller Stensättningar bestå af på hvarandra i en cirkel upstaplade kuller stenar, hvarje sten af Cirka ett hästlass: och midt i denna Stenhög finnes en så kallad hjertsten, som är flat och horizontelt liggande på jorden af flere hästlass tyngd. Under en sådan fann Hr. Fellman vid anstäld gräfning en "Kråsnål af Bronz samt 1. stycke Spänne med isittande ögla och tornet." En del af dessa Stensättningar äro 20, till 24 alnar i diameter, (hvilket nog bevisar, att dessa "Lapin Rauniot" icke äro minnesmärken efter Lappar.) Uti ett särskilt Promemoria anmärker Hr. Fellman, att sådane Stensättningar börja 2 mil från Hafs bandet, och uphöra på 4ra mils afstånd från hafvet. Dernäst vidtaga andra jordfynd till ex. "fint slipade Stenverktyg af Jaspis och andra finare stenarter, hvilka icke finnas i orten. Vid 8 a 9 mils afstånd från hafvet upgräfvas skrofliga, oslipade rundt hackade stenklubbor af ortens vanliga Granit."

Märken efter Lapparnes fordna Eldstäder "Lapin Unit" finnas äfven på flere ställen i finnland. Likväl menar Fellman, att de Lappar, som fordom berättas hafva bodt i finland, voro Nomad finnar! Castrén deremot har funnit minnesmärken efter veritabla Lappar öfver allt i finland, i orters namn, i Lappgrafvarne, samt i Finnarnes traditioner, enligt hvilka Lapparne blifvit utrotade af Finnarne uti de såkallade "Varastus" eller "Peitto sodat." (lönkrig.), hvarom många sagor ännu finnas! Många familjer sägas vara af Lappskt ursprung. Äfven hörde Castrén (i Karelen) berättas om en Lappsk kung, som herskat i trakten af Kemi. Ruinerna af hans borg skulle ännu vara synliga. (Kunde detta syfta på Biarmerna? Castréns anmärkning).

Obs. Ibland Lappar och Finnar, är, som hvar man vet både till namn och begrepp, ordet Konung, lånadt. En Lappsk Kung kunde således icke existera; men måhända var det en Birkarl, som velat agera Lappkung. Man vet annars icke, ifrån hvilken Nation Birkarlarne härstammade. Men att sluta af det förhatliga Namnet (Pirkal, Perkel) måtte de icke varit hvarken finnar eller Lappar; och då sådane Stensättningar och jordfynd, som ofvannämdes, häntyda på helt annat folk, än Finnar och Lappar, så kan man väl göra den slutsatts, att i Finnland bodt en Folkstam af annan Race än Finnar och Lappar, hvilken i anseende till sin större kroppsbygnad, och fiendtliga sinnes stämning, kan hafva gifvit Lapparne anledning till berättelserna om Stalo, hvilket namn ganska naturligt tillämpades på de Norrske Vikingar, som tillfälligtvis hade nedsatt sig i Nordlanden och Finmarken. Finnarnes vida dunklare sägner om "Jatuni" och Jatulin kansa, (Jättefolket) jämförda med deras Lapin Rauniot, häntyda derpå, att de icke så noga kände det folk, som Uprest dessa Stensättningar, emedan de ansågo dem såsom Lapparnes Stenrösen, efter som Lapparne hade bebodt finland näst före finnarnes inträngande i landet. Men Hr. Fellman vill, anse dessa Stensättningar vara minnes märken efter Jättefolket, äfven som Castrén anser dem vara af Göthiskt ursprung. Lapparnes "Pergalah" Finnarnes "Perkele" och "Hienväki" (Det djevulska folket,) kan efter min tanke ganska väl passa på Birkarlarne, hvilka såsom handlande lemnat efter sig minnes märken af egennytta, list, bedrägeri - Och monne icke slipade Stenar af Jaspis äfven tillhört dem? Och monne icke Jumala bilden i Biarmaland fått sina 12 skimrande ädelstenar i sin krona genom Birkarlarne? "Det var en tid säger Fellman, då Indiens dyrbarheter ifrån Hvita hafvet strömmade till bottenhafvet öfver Kemi Lappmark och efter Kemi Elf." Hvilken transporterade väl dessa dyrbarheter? Utan tvifvel Birkarlarne, hvilka redan vid sitt första Upträdande i Historien voro mägtige Handlande; och Historien afmålar dem sedermera såsom Lapparnes Tyranner. Till och med Stalo är i Kemi Lappmark klädd som en Birkarl, med sin röda klädes mantel och ett silfverbälte om lifvet. Ännu är en kjortel af rödt kläde den dyrbaraste högtids drägt, som en Lapp kan hafva. När de underjordiska Jungfrurna visa sig för de dödliga, äro de klädda i rödt kläde. Denna dyrbara högtids Skrud hafva Lapparne utan tvifvel fått af Birkarlarne. Lapparne hafva sjelfva icke kunnat tillvärka något slags tyg, hvarken af Ylle eller Linne. Sjelfva Namnen på sådane plagg äro lånta. Skrudan, ruuda, kläde af Svenska Skrud; i Norra Lappmarken Ladde, kläde: kapte, kaftan, o.s.v. Troligen äro äfven Lapparnes silfver kragar och silfver bälten efter Birkarlarnes mönster, Korteligen: Birkarlarne hafva spelat en vigtig rol i Lapparnes historia, och antingen ordet Birkarl, kommer af Gammelsvenska ordet "Birka" (Borg) eller af något annat, så anser jag troligt, att Lapparne först, och Finnarne sen fått deras "Perkel" just af Birkarlarne, ty någon argare varelse än en Birkarl kände de troligen icke. (Læst.).

No. 31. Äfven i Utsjoki, skall enligt sagorna en kyrka blifvit oppbränd jämte Församlingen och Presten vid "Talvadas" (Fellm.).

No. 32. "Termuslahti i Kemi träsk hvarest fordom skall varit en stor Lappby, hvilken under Birkarlarnes tid förr än Lapparne gåfvo sig under deras välde, skall blifvit ruinerad. Sagan förmåler, att Blodbadet varit så stort, att trän af takveds storlek simmat i blod." (Fellm.).

No. 33. "Tille" kallades något vist djur, som till ex. Varg, Björn, Korp, eller något annat, hvaraf Lapparne berättas hafva kunnat betjena sig genom Svartkonst, och någon hemlig bekantskap med samma djur, att göra andra menniskor skada, eller och hjelpa sig sjelfva och andra." Lindahl et Öhrl. Lexic. anmärkt af Fellman. Förenämde Lexicografer anföra äfven några Exempel hvilka äro Uplysande. "Mo Tille lä tat lådde." Denna fogel är min Tille. "Svalab Tillen tåkko rajab." Jag skickar hviträfven såsom Tille. Vi finna här Claven till Jessens förut (del. 3. §• 23) anförda "Dielle" eller "Tirri". Tille är nemligen den skepnad eller hamn af djur, Fogel eller fisk, som Troll karlen måste antaga, vid en resa till underjorden, eller då han ville skada någon, antingen han nu sjelf eller hans ande antog denna skepnad, eller han genom sin Trollkonst skickade en infernalisk ande i en gifven djurs gestalt, att uträtta sitt ärende; häraf förklaras flera mörka talesätt i Lappska Mythologien, som till ex. Saivo lådde, af hvilka flera Exempel upräknas af Jessen. (Del. 1. §.) Men "Tille" Fennice "Tila" har nu fått betydelse af tillstånd, tillfälle. Till ex. "i lä mone taggar tille." Jag har icke ett sådant tillfälle. Jag är icke i det tillstånd.

No. 34. Under ordet Tonta har Hr. Fellman följande. "Emellan Stalo och Tonta göra Lapparne den skilnad, att Stalo har 2 ögon, som menniskan, men Tonta är enögd. Tonta bebor något ställe, hvars skyddsande han är: han var en vårdande Genius, och gjorde ondt åt främmande, för att dermed befordra godt, åt dem han beskyddade. Tonterna subordinerade under en öfver Gud "Olle Tonta".

"I Sodankylä, hvarest de flesta onda Rån fordum hade sitt tillhåll, mistade en "Olle-Tonta" sin syn på följande sätt. Han träffade vid en Ri-ugn (ugnen i Rian) en poike, som stöpte blykulor. Tonte frågade poiken hvad han hette. "Jets" sade poiken. d.v.s. Sjelf. Sedan frågade Tonta af poiken, hvad han gjorde. Ögonsalva, svarade poiken. Nu anmoder Tonta, poiken, att stöpa litet af denna ögonsalva äfven i hans ögon, emedan han länge besvärats af ögonsjuka. Poiken lofvar; men vill likväl att Tonta skall låta binda fast sig under stöpningen, emedan det gjorde ondt. Tonta lägger sig, och Jets binder fast honom med Rentömar så hårdt han kunde. Poiken stöper derpå smält bly i Cyclopens öga, hvarvid Tonta väl slet sig lös genast, men får ej tag i Jets (Sjelf.) som gjort honom detta Spratt." (Fellm.).

Obs. Man får här igen en del af historien om Askovis, som stöpte smält bly i Stalos ögon. Jämför del. 4. §. 9. (Læst.).

No. 35. "Torvvo", Sjölapparnes "Dårwo" förtröstan: bodde vid Polmag-jawre, och ägde förmåga, att genom sin Trolldom kalla villrenar till sin "Vuobmen" (Renhage) när han ville. Men han blef slutligen förvandlad till sten, till straff för sin Trolldom. Detta tillgik sålunda. Sedan han förrättat sin Trollsång, lade han sig i dvala, framför sin AfGud, för att genom dess åtgärd drifva Villrenarne i Vuobmen; men så snart Villrenarne i stora flockar rusade fram, väckte Sonen honom tvärt emot hans förbud, och ehuru Torwo strängt tilltalade honom, väckte Sonen honom åter, när andra flockar fram kommo. Fadren blef häraf Upbragt, och sade; väcker du mig ännu en gång, så dör jag. Villrenarne kommo utan för afguden, och föllo i Vuomen. Sonen väcker honom, hvarpå han stiger opp, för att sätta sig, men var redan mållös, och förvandlades till Sten, hvilken Sten ännu visas vid Polmagjaure." (Fellm.). Leem tyckes hafva fattat saken annorlunda; då han säger, att hvarje Lapp hade sin "Tårvopaike", ett vist ställe, der han anropade Gudarne. (Læst.).

No. 36. "Vaara, en Bonde ifrån Sodnakylä Socken och Kairavuopio By, fångade för någon tid sedan, en till varg förvandlad menniska. Vargen hade omkring lifvet under huden, ett bälte och deruti hängande knif, syl borr, och andra redskaper, förvandlade till kött. Det ansågs mycket farligt, att hafva fångat, en till djur förtrollad menniska; ty man blef gemenligen af anhöriga häxad till döds, eller till en stor olycka, men Vaara förekom allt detta genom Trolleri." (Fellm.). Obs. Det förstås att Hr Fellman här uptager berättelserna efter den allmänna folktron. (Læst.).

No. 37. "Vadas" kunde straffa med Storm och oväder, faststält skepp i Hafvet, förgöra dem m.m. Han tillbads uti en klippa nära Laxfjorden, Vadaspahta kallad, hvarest ännu en stor, hop Renhorn skola synas. Man törs ännu icke nämna honom vid Namn, emedan han då upväcker Storm." (Fellm.). Obs. ibland de många ställen med dervid fästade mythologiska sägner, som finnas uptagne i Hr Fellmans arbete, har jag i korthet anfört denna med afseende på Trollkarlarnes förmåga, att stoppa seglande skepp i hafvet. Jag måste för den stora mängden förbigå de flesta af dessa mythologiska orters Namn, hvilka om de alla skulle Uptagas äfven ifrån Svenska Lappmarken, skulle icke en stor foliant förslå. (Læst.).

No. 38. Under ordet Varsukka, anför Hr Fellman: "Varsukka en By ute på näset, emellan Kola och Kandalax fjorden, dervid en liten Elf Kitsa löper. Vid denna Elf bodde 2ne Ryssar, som hade varit mycket lyckliga i sin Fiskfångst. Men år 1825 ficks ingen lax, som utgjorde hufvud fisket. Mot slutet af Sommaren drömde den ena af dem, att "Tjatse Olmai" vattnets Herrskare sagt honom: "Gif mig ditt hufvud, så får du fisk." Då hafva dessa karlar fått en tiggar poike och kastat honom i Elfen. Derefter blefvo de mycket lycklige i sitt fiske. Händelsen berättades mig af en Soldat Fredrik Nakku, och bekräftades sedermera af andra, som fullkomlig sanning, men att fulla bevis saknats, och derföre undsluppo brottslingarne straffet." (Fellm.). Obs. Om vidskepelsen är stor i andra Lappmarker, så lär den vara ännu större i Ryska Lappmarken. (Læst.).

No. 39. Herr Fellman tror, kanske inte utan grund, att den af Torneus beskrefna "Viran akka" bör deriveras af finska ordet "Virat" giller, Fogel flakor, äfven som Finnarnes "Viran kannos" här stammar från samma ord; hvadan "Viran akka" skulle betyda Fogel flake Gumman, d.v.s. Jagt Gudinnan, (icke de liffländers kärring, såsom Torneus menat): Viran kannos skulle betyda en Fogel flaka - Stubbe, d.v.s. en Gudomlighet for god Fogelfångst, hvilken Gudomlighet dyrkades i en stubbe; måhända någon Stubbe hvarpå flaken hängde, hade fått detta anseende, då der ofta ficks fogel. (Læst.).

Vuorwro en Ande eller vålnad hos Lapparne, som vandrade om Nätterna. Kom hon in ett rum, der intet vatten fanns, om Natten, så åt hon upp någon af de sofvande. Men fann hon vatten, gick hon bort, utan att göra någon skada. Derföre töras Lapparne alldrig lägga sig om aftnarne, utan att hafva vatten i rummet. De i Norrska Finnmarken boende Norrmän gifva sin "Heiman" alldeles lika function." (Fellm.).

No. 40. Ibland de många Lappska och Finska Trollsånger, hvilka förekomma i kyrkoherden Fellmans Manuscript äro de flesta af den beskaffenhet, att de icke kunna intressera andra, än inhämska forskare, som äro hemma i Språket. Genom öfversättningar af sådane stycken, skulle äfven det mästa af Språkets egendomliga skönhet gå förloradt, hvarföre Jag icke vågat intaga dem i detta arbete då jag vill hoppas, att Författaren framdeles enligt sin afsigt, får tillfälle, att låta trycka dem. Jag kan dock icke neka mig det nöjet, att afskrifva följande Lappska sång, hvilken, i historiskt och antiquariskt hänseende är märkvärdig nog i sitt slag, ehuru språket visar, att dess Författare icke har lefvat långt före Christendomens införande, utan snarare efter denna epoch. Hr. Fellman har uptagit denna sång under ordet Same Ednan med följande anmärkning: "Lapparne gifva denna benämning åt sitt land, deraf, att det är af dem funnit, och genom utdrifning af ett annat vandrande folk af dem intaget. Det folk, som bodde här före Lapparne, skall sist hafva bodt vid Porsu å, som faller ut i Tana Elf - Uti en vidlyftig National sång, hvaraf följande är ett utdrag, beskrifva Lapparne sina öden före och efter Landets intagning."

Häraf följer sjelfva sången efter Kemi-Lappmarks dialect, hvarvid dock bör anmärkas, att Herr Fellman följer en egen ortagrafi i Lappskan, hvilken mest närmar sig de äldre Norrska Missionärernes. Som bekant är, har Herr Pastor N. Stockfleth upstält en aldeles Ny ortografi för Finnmarkens dialect, uti hvilken förekomma flere nya karakterer och åtskilliga tekn för att uttrycka Guttural- och Nasalljud, Aspirationer Sibilationer m.m.

(40.) Gawdnom ednam! läge Same ednam dun namma.

Gawdnom ednam! läge Same ednam.

Same ednam goddiit viegadallop,

Porramussan aldsemek hudkop.

Njålaidemek rakkadallop rivtoi:

(45.) Rawdesämek tivotednop

Riekta pissotämek.

Valmestednop jesshamek vadsset

Lawdne laavuit hudkkop aldsemek.

Njäidop muorait ruottasiguojm;

(50.) Pidjop pirra lawniit

Assalakkai aldsemek.

Ep mii pirgi, rasiguojm lät;

Tola hudkkop maida aldsemek,

Muorai måniit valddop aldsemek

(54.) Muorai månit

valddop aldsemek

(55.) Hätte mimi lajtemasten.

Jos mii fidno maggarge dakkap;

Jos mii puktep porrat porramusait

Vadne mange kiksatketta,

Måddelagain rujtoin vuosse

(60.) Same ednam assek

Go sii gedgist rakkadedje, kove aldsesek;

Go sii gedgain rakkadedje kove

Gwoudo assam viessosek

Rakkadedje aldsesek

(65.) Kewhes jouko hudkedäsek guojm

Fertti passet kunasist;

Porramus rakkaduwat abmaset

Olbmu rubmas puorradussan

Ii porro puhtaset majda,

(70.) Vaikke puhtaset lämats läm porramusek

Kojtog ferttijedje sii,

Gawdnom Same ednamest,

Porrasmas läge porrasmussan;

Rujto ii lämas läm.

(75.) Mi läj rujto?

Gedge koppen rujton

Läj rakkaduvvum

Algo Same ednam assiin

Mangel påttek pagustallek,

(80.) Go sii kawnek orrom sajit

– – – –

(108.) Mangel båttek djettep vissa dam,

Olmuk tabe lämen awdel miin jo

(110.) Gost lä luondo laakka laakkan Olmujn

Siveti porramusak porrasmusan.

Mangemusta sii lä Åppam

Sivetiit aldsesek porramussan

Ii läk lawllo lawllujuwum

(115.) Tusse Sameedanam padjeli

Tai algo olmuj ällem lage titi,

Gäk same ednam algost suodastallam

Sujniit hudkam kamagitäsek sisa

Mangemusta ajgge nubbastuvaj,

(120.) Kåwda radjai kostujuvai.

Översättning af Fellman.

Du funne Land, var Sameland ditt namn.

Du funne land, var du Same land.

Efter Samelands villrenar låtom oss springa,

Dem till mat åt oss skaffa

Våra pilar beredom rätt,

Vid våra sidor dem ställom

Rätt våra Bössor.

Görom oss färdiga att gå.

Lafvar af torf åt oss lagom.

Uprykom trän med sina rötter;

Ställom dem omkring lafven.

Till Bonings rum åt oss.

Ej vi bärga oss med Gräs:

Skaffom äfven eld åt oss.

Trädens ägg tagom åt oss

I vår nöd ej att klandra är,

Om vi göra hvilket arbete som hälst,

Om vi kunna äta maten

Utan någon kokning.

Med mångehanda Grytor kokte

Samelands invånare,

När de i sten arbetade grop åt sig;

När de i stenar arbetade grop

I midten af sina Boningsrum.

Lagade åt sig.

Fattiga folket med sina Uppfinningar

Måste steka i askan

Laga åt sig mat på eget vis.

Till Menskokroppens gagn

Ej äto de just rena rätter,

Ehuru maten har varit ren.

Likväl måste de

I det funna Sameland

Det till mat ämnadt var, till mat använda:

Gryta hade icke funnits:

Hvad nyttjades till Gryta?

Stenar holkade till Gryta

Voro lagade,

Af Sames forninvånare.

De efterkommande skrattade

När de funno Bonings ställen

Vi Efterkommande veta det för visso,

Att Människor varit här redan före oss;

Hos hvilka Naturens lag var lag, för Menskor;

Boskapens föda till Spis.

Slutligen hava de lärt

Boskapen åt sig till föda, (använda).

Sången är icke sjungen

Blott öfver Same-Land,

Eller öfver detta Urfolkets lefvnadssätt,

Som Sameland från begynnelsen hafva trampat

Funnit på att sätta hö i sina skor

Till slut ändrades tiderna

Och man hant till spåtrumme tiderna.

Om denna sång är authentik d.ä. af riktiga Lappar sammansatt, så är den visserligen märkvärdig; den ger en oförmodad bekräftelse på mina åsikter om de gamla Lappars lefnads sätt. Men att sången icke är mycket gammal slutar jag af de Norrska ord, som här och der förekomma; till ex "rivtoi" en Lappskförvrängning af "rätt" it. "riekta" rätt; "ruottas" Sv. "rot"; "Pirgi", Sv. "bärgas" Rase i södra Lappm. "Grase" Sv. Gräs-, "fidno" i södra Lappmarken Vidno, af Sv. vinning, (handtering); "Rujto" i Svenska Lappm. Ryto, af Sv. Gryta; "Vissa" af Sv. visdt o.s.v. Föröfrigt är dialecten så Upblandad med finska, att det för en, som icke är hemma i finskan ser ut som arabiska. Några i denna dialect förekommande ord, som icke finnas i den Svenska Lappmarken ej heller kunna deriveras från finskan, äro måhända lånta af Rysskan: till ex. "hudkat, Pagustallat", i Torneå Lappmark påkostatlat, Siveta, (kreatur), med flera andra, som förekomma i Finnmarkens dialect. Några starka Contractioner kunna äfven anmärkas i denna dialect som torde förekomma mera främmande i den Svenska Lappmarken till ex. "lät" som är Contraheradt af "leekket": præs. infin af verb. Läm eller leb jag är. Dessa anmärkningar intressera naturligt vis endast dem, som äro kännare af Språket. Jag vet ej af hvad anledning Hr Fellman öfversatt "Rawdesämäk" (i 45 vers.) "vid våra sidor" då Rawde åt minstone i Torneå Lappmarks dialect betyder "smed".

Det öfriga af Kyrkoherden Fellmans förtjenstfulla afhandling innehåller lmo Mythologiska föremål, hvilka redan blifvit afhandlade i förra delarne af denna Mythologi; 2do Mythologiska föremål och Trollsånger på Finska, hvilka endast angå den Finska Mythologien; 3tio En stor mängd af namn på Lapparnes fordna offerställen; 4to Orters namn i Kemi Lappmark och Finnmarken med dervid fästade mythologiska sägner, men hvilka jag icke velat afskrifva, emedan af sådane finnes en stor mängd äfven i Svenska Lappmarken; 5to Ryktbara Trollkarlar, hvilkas förmenta bedrifter beskrifvas i traditioner och Lappska sånger, hvilka jag så mycket häldre trodt mig bära förbigå, som Läsaren redan af de Exempel som blifvit anförda om Kutavuoruk, Päivas, Torakas och Pavus nilas, kan ungefärligen gissa hvad de öfrige innehålla; 6to Sannsagor eller berättelser om förtrollade Princessor m.m. hvilka icke egentligen höra till Lappska Mythologien, emedan jag anser dem vara lånade af nästgränsande Nationer.