Framsynta män och kvinnor

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Nordmanna-Mystik

Bilder från Nordens forntid

af

A. U. Bååth

F. & G. Beijers Bokförlagsaktiebolag

Stockholm

1898

Framsynta män och kvinnor

Nordboarnas spådomskonst framvisar äfven en mängd former. Ett par af dessa stodo uppenbarligen i förbindelse med gudarnes dyrkan, medan de andra synas hafva varit jämförelsevis oberoende af religionen. Sålunda omtalas det ej sällan i sagorna, att man vid offring gick att utfråga den eller den guden om ting, man ville veta.

Om den framstående höfdingen Torolf Mostrarskägg berättas det, att han anställde ett stort blot, sedan han blifvit osams med norske konungen Harald Hårfager och af denne fått befallning att antingen lämna landet eller gifva sig i hans våld. Vid offringen vände sig Torolf »till sin innerligt gode vän» gud Tor med förfrågan om, hvilket beslut han skulle fatta. Och gudens utslag, förmodligen sedt i offerdjurens inälfvor, blef, att han skulle öfvergifva riket och draga upp till Island. När han sedan på sitt skepp närmade sig detta lands kust, företog han en ny handling, hvarigenom han ytterligare ville utforska gudens vilja. Han kastade öfverbord de båda högsätespelare, som prydt hans gudahus i Norge och hvarå Tors bild var utskuren. Och därvid gaf han det löftet, att han skulle på Island bygga sitt bo där, hvarest dessa pelare flöto i land. Så snart de lämnat skeppet, drefvo de hän emot en fjord, och de »tycktes då gunga hastigare fram än man väntat». Guden lade med sina pelare till vid ett näs, där man sedan fann dem, och i dess närhet reste Torolf sin gård.

Detta af nästan alla »landnamsmän» iakttagna tillvägagångssätt vid bestämmandet af deras blifvande boningsplatser i det nya landet var alltså af religiös natur. Men man kunde också lämna gudarne åsido och låta död man gifva sig en vink om, hvar det blifvande hemmet borde byggas. När den gamle höfdingen Kväll-Ulf aflidit under färd till Island, lades han i en kista och sköts öfver bord för att visa sonen Skalle-Grim vägen till nytt hem; och detta restes sedermera i närheten af det ställe, där liket landat.

*

Men mer än af gudarne och de döde kunde man af människorna själfva få framtidsspörsmålen lösta, af dem nämligen, som man kallade framsynta och om hvilka man trodde, att de af naturen ägde förmågan att se in i det kommande. Sålunda är största delen af den stora, berömda Nials-sagan byggd på den framsynte vise Nials tid efter annan meddelade spådomar och framtidsvinkar; ja, sagan är i ej ringa grad en säkert och sakta framskridande utläggning blott af dessa. På samma sätt äro i de andra, bäst utarbetade sagorna nästan alla händelserna förutspådda af framsynta män och kvinnor eller också på annat sätt förebådade.

Bland den otaliga mängd af framsynta personers spådomar, som sagorna innehålla, men som endast sällan äga ett mera allmänt intresse, när de lösryckas från den berättelse, hvari de utgöra ett viktigt led, välja vi ett par exempel, hämtade från Olof Tryggvasons saga.

En gång seglade konung Olof söderut längs Sunnhördaland med sextio långskepp, bemannade med mycket och vackert folk. Han lade med hela hären till vid ön Moster. Därå bodde en gammal man, numera blind. Han sades vara »mycket framsynt och spåkunnig». Konungen utvalde några män och gick med dem upp på ön. De trädde in i den blinde gubbens hus, och på dennes fråga, hvilka de voro och hvart de ämnade sig, svarade en af konungsmännen: »Vi äro köpmän nerifrån landet, och äro ute på färd med våra varor.» »Hvad hafven I att berätta mig», frågade gubben vidare, »om konung Olofs eller hans mäns färder?» De svarade, att han låg med hela sin flotta inne under ön. Då suckade den gamle mannen högt, och han talade med ansträngning: »Hå, hå — stor skada skall drabba oss, när vår konung drager härifrån, ty det blifver Norges män en stor olycka att på en och samma färd mista de fyra klenoder, som hvar i sitt slag äro de dyrbaraste i Norges rike — i så att deras likar icke förut här funnits.» Då sporde samme man i konungens följe: »Hvad är det för fyra klenoder, du säger vara så dyrbara?» Och den blinde mannen återtog: »Först nämner jag den, hvars värde faller alla lättast i ögonen och hvarom alla klarsynte män mena ett och detsamma, när de säga, att ingen konung i Norge varit sådan som Olof Tryggvason; och är det stor skada att förlora en dylik höfding. Med så stor och gagnrik heder som han har ingen tillförene här styrt allt folket. En annan klenod säger jag hans drottning Tyre vara; om henne hör jag alla bära ett och samma vittnesbörd: aldrig har förr i Norge lefvat en sådan kvinna, både hvad vett och godhet beträffar. Den tredje klenoden är konung Olofs skepp, Ormen långe, hvarom alla äfven hafva stimma mening: ett sådant skepp har ej förut blifvit i Norge bygdt. Som den fjärde klenoden räknar jag konungens hund Vige, hvilken är till sin natur klokare och mera värdefull än någon annan hund i riket. Nu är det att befara, att detsamma sker, som så ofta skett: blott en kort tid njuter man och i en fart mister man sedan just de dyrbarheter, som i sitt slag öfvergå alla andra.» Då vände sig konungen till sina män och sade, att man strax skulle vända om till skeppen. När de kommit utom dörren, yttrade den blinde: »Sant är det dock att säga, att det är tungt att lida af ålderdom, ty samma lott öfvergår de fleste åldringar: icke blott förslöas deras syn, utan med blindheten förödes ock allt vettet. Jag skulle ej hafva ordat så mycket, om jag blott vetat, hvad jag nu vet: att jag talat med konung Olof Tryggvason själf. Och dock kan jag ej taga tillbaka, hvad jag en gång sagt, fastän det nog är troligast, att I icke sätten lit till mitt lösa prat — hvad likväl vore det bästa!» Konung Olof vandrade sedan till skeppen med sina män; färden styrdes, söderut; och inom kort föll han i slaget vid Svoldern. Drottning Tyre, som efter striden hittades, där hon låg dold under Ormen långes däck, dog af sorg nio dagar därefter. Skeppet själf togs i besittning af jarlen Erik Håkansson. Det gick sedan alltjämt lutande och lydde ej styret. Enligt somliga lät jarlen hugga ned Ormen; enligt andra lät han bränna den. Efter sin herres fall lade sig hunden Vige på en hög; han ville ej taga emot någon mat utan lät den ätas af andra hundar, djur och fåglar. »Tårarne strömmade från ögonen ned om nosen. Så begrät han sin gode herre, till dess han dog. » »Så sorgesamt», heter det, »förlorade norrmännen, dessa fyra klenoder, de yppersta i landet» — såsom den blinde gubben på Moster förutspått. —

Liksom konung Olofs fall förebådas i slutet af hans saga, så börjar denna med en förutsägelse om hela hans lysande men korta bana. Det är en framsynt kvinna, som där uttalar spådomen. Gardakonungen Valdemars moder, heter det, var åldrig och så kraftlös, att hon ständigt låg till sängs. »Och dock var hon», såsom den kristne sagoförfattaren uttrycker sig, »framsynt, ty hon var besatt af en trolldomsande såsom många andra hedningar, om hvilka det berättas, att de kunnat förutsäga kommande, okända ting.» Den första julkvällen var det sed, att när konungens män tagit plats i hallen, blef käringen, hans moder, inburen och nedsatt framför hans högsäte. Då förutsade hon, huruvida konungen och hans män hade någon farlig ofrid att vänta, och äfvenså gaf hon besked om annat, hvarom hon tillspordes. En julafton, då den gamla modern enligt vanan burits in i salen, frågade konungen henne, om hon såge några utländske höfdingar eller härmän, som traktade efter hans rike. »Nej, min son», svarade hon, »hvarken ser jag någon skadlig härnad eller annan olycka närma sig ditt rike. Men jag ser en stor och märklig syn. Borta i Norge föddes för icke länge sedan en konungs son, hvilken skall fostras här i Gardariket, till dess han varder en fräjdad höfding. Ej skall han göra ditt rike skada; förr skall han det freda och frälsa, och på mångfaldigt vis skall han öka din ära. Omsider skall han återvända till sin fosterjord. Da är han i sin ålders blomma, och han skall taga i besittning det rike, hvartill han är boren. Lysa skall han i stor glans och ära och varda en hjälpare för månget folk i världens nordliga näjder. Och dock skall han blott en kort tid vara herre öfver Norges rike. Bären nu bort mig», slöt hon, »alltför mycket sant hafver jag talat om denne man.»

*

Denna siande ryska konungamoder visar sig vara andligen i släkt med det slags kvinnor, som nordboarne benämde valor och som hade till särskildt yrke att förutsäga »människorna deras öden, årens art och andra ting». Det var ödet, som framför allt talade ur deras mun; det var dess vilja, de förkunnade. Hvad den skandinaviska Norden angår, synas valorna mycket talrikt hafva uppträdt i Norge och på Grönland, hvartill de troligtvis kommit direkt från Norge. På Island hafva de jämförelsevis varit mera sällsynta. Dessa egendomliga, höga forntidsskepnader skola vi så taga i närmare betraktande. —

I Torfinn Karlsämnes saga, hvars skådeplats är Grönland, finnes en af de fullständigaste skildringarna af valornas operationer. Vi få här se en vala, lifslefvande, i hennes egendomliga dräkt, med allt hennes tillbehör.

Valan Torborg

På Grönland, berättar sagan, var svår tid. Blott ringa byte hade man bragt hem från jakt- och fiskefärder; och somliga hade icke ens återkommit till bygderna. Då fanns där en kvinna, som hette Torborg. Hon var spåkvinna och vardt kallad den lilla valan. Nio systrar hade hon ägt, alla spåkvinnor, men nu var hon ensam vid lif. Om vintrarne hade hon, liksom alla andra valor, för sed att draga omkring på gästabud, och »i synnerhet bjödo de henne till sig, som ville veta sitt öde eller hurudant året skulle bli». Eftersom bonden Torkel på Härjulfsnäs var den ansenligaste mannen där i trakten, ansåg man det tillkomma honom att skaffa besked om, när den onda tid, som kommit på, skulle bättras. Och Torkel bjöd därför valan Torborg till sig.

En afton infann hon sig, följd af den man, som var sänd henne till mötes. Hon bar en blå kappa med snörband framtill, smyckad med ädla stenar helt ned i skötet, glaspärlor om halsen och en svart lamskinnshätta på hufvudet, fodrad med hvitt kattskinn. I handen hade hon en staf, hvars knapp var inlagd med mässing och prydd med stenar. Om lifvet bar hon ett bälte, vid hvilket hängde en påse, full af fnöske och annat elddon, och därtill en stor skinnpung, hvari de trolldomsmedel förvarades, som hon brukade, när hon utöfvade sin konst. På fötterna hade hon ludna kalfskinnsskor med långa remmar, å hvilkas ändar lyste stora tennknappar. Händerna voro klädda i handskar af kattskinn, hvita och invändigt ludna. Då hon trädde in i salen, blef hon mottagen väl, såsom sed var att mottaga sådana kvinnor; alla kände sig skyldiga att hälsa henne vördsamt, och hon tog emot enhvars hälsning, allt eftersom denne behagade henne. Torkel bonde tog henne vid handen och förde henne hän till det altare, man rest åt henne, och hvarå var bredt ett hyende, fyldt med hönsfjäder. Härifrån lät han henne blicka ut öfver allt hans hus och folk; men ännu sade hon intet. Sedan måltidsborden blifvit framsatta, bjöds valan getmjölksgröt, och hon fick hjärtat af alla de tillredda djuren. Hon åt med mässingssked och knif af koppar med tvär udd och skaft af hvalrosstand. När aftonvarden var äten och borden tagits bort, gick Torkel bonde fram till valan och frågade henne, hur hon tyckt det vara att se sig om där, hur husets skick och folkets låter tett sig för henne och när hon trodde sig kunna gifva klart besked om det, som alla hälst önskade att få veta. Hon förklarade, att hon kunde intet säga förr än nästa dag, då hon sofvit där om natten.

När det lidit långt fram på dagen, blefvo alla de förberedelser gjorda i salen, som hon sade vara nödvändiga för den säjds främjande, som hon öfvat om natten. Hon bad, att man äfven måtte skaffa henne några kvinnor, som kunde det kväde, som hörde till säjden och som hette Vardloka. Man sporde alla där i gården men fann ingen, som kunde det kvädet, förr än man kom till den isländska kvinnan Gudrid, som nyligen anländt till Grönland och blifvit upptagen i Torkels hus. »Hvarken är jag trollkunnig», sade hon, »eller är jag spåkvinna, men min moder Haldis på Island lärde mig ett kväde, som hon kallade Vardloka». »Du är lycklig, som är så vis», sade bonden Torkel. »Här företagen I något», återtog Gudrid, »som jag ej tror vara till båtnad, ty jag är kristen.» »Måhända», sade valan, »skulle du dock kunna vara folk till någon hjälp här och likväl ej vara sämre för det; men jag håller mig till husbonden Torkel för att få, hvad jag behöfver.» Denne bad nu Gudrid ifrigt om bistånd, och till sist lofvade hon att sjunga.

Kvinnorna slogo därpå krets om trolldomsaltaret, hvarå valan satt, och Gudrid sjöng kvädet så fagert och väl, att ingen af dem, som stodo där omkring henne, tyckte sig hafva hört något kväde sjunget med vackrare röst. Valan tackade henne för sången och sade, att nu hade många af de andar, som velat skilja sig ifrån henne och ej längre vara henne lydiga, kommit dit, och de hade funnit kvädet skönt att höra — så väl hade det blifvit sjunget. »Och nu», sade hon, »ser jag nogsamt mycket, som tillförene varit doldt för mig och många andra. Jag kan säga dig, Torkel bonde, att denna svåra tid ej skall räcka längre än öfver vintern; när det våras, varder året bättre.» Därpå vände hon sig särskildt till sin hjälparinna: »Men dig, Gudrid, skall jag strax löna för den hjälp, du gifvit oss, ty jag ser granneligen ditt öde. Du skall göra det ansenligaste gifte här på Grönland, men endast en kort tid skall du njuta godt däraf, ty dina vägar ligga ut till Island. Därute skall från dig komma en ätt, både stor och god, och öfver din afkomma skiner så klart ljus, att jag ej mäktar se ditåt. Hell dig, min dotter; farväl!»

Sedan gick husets folk fram till valan, den ene efter den andre, och sporde henne om allt, som de hälst ville veta. Svar gaf hon dem alla, och det var blott föga af hvad hon sade, som icke slog in. Sedan kom folk från en annan gård för att hämta henne. —

I denna skildring finnes åtskilligt af intresse. Valan brukar säjd, hvarom förut blifvit taladt, för att främja spådomen, och denna säjd kräfver ett särskildt mystiskt värkande kväde. Äfvenså få vi veta, att valan för med sig en skinnpung med trollmedel, alltså ett slags »medicinsäck»; och natten tyckes hon använda till sina operationer. Slutligen omtalas det, att hon får sitt vetande från andarne. Dessa andar äro tvifvelsutan af finskt ursprung. De allra flesta valor voro finskor; och de, som ej voro det, hade säkerligen alltid gått i lära hos finnarne, hvilkas magi till stor del, såsom förut är nämdt, bestod i andebesvärjelser. Sådan som denna vala här framstår, klart tecknad i de yttre dragen, torde man hafva rätt att tänka sig enhvar af valorna i följande sagoskildringar.

Vi anföra först den lilla fina

Berättelsen om Norna-gäst

hvilken visar, att dessa kvinnor äfven plägade tillkallas vid ett barns födelse för att förutsäga dess ålder och framtid.

Den gamle Norna-gäst kom till konung Olof Tryggvason. »Öfvar du idrotter?» frågade denne, och Gäst svarade, att han spelade harpa och berättade sagor, hvaraf man kunde hafva sin gamman. Sedan han förtalt åtskilliga sagor, sade konung Olof: »Många tidender kan du förkunna oss, om vi blott vilja tillfråga dig.» Och därefter sporde han honom om mycket, och Gäst berättade allt, såsom det skett. Omsider tog han så till orda: »Hos min fader uppfostrades jag på en gård i Danmark, som heter Gröning. Min fader ägde pänningar i mängd och bodde präktigt. Rundt om i landet foro då de spåkvinnor, som kallades valor och som spådde människorna deras ålder. Man bjöd dem hem till sig och gåfvo dem skänker vid afskedet. Så gjorde äfven min fader, och de kommo till honom med stort följe för att spå mig mitt öde. När detta skulle ske, låg jag i min vagga, och öfver mig brunno tvänne vaxljus. Valorna talade till mig och sade, att jag skulle varda en stor lyckans gunstling, större än hvad mina föräldrar, fränder och andra höfdingsöner där i landet varit; de försäkrade, att så skulle mitt lif gestalta sig. De voro tre till antalet, men den yngsta menade sig blifva åsidosatt af de bägge andra, eftersom de icke alls sporde henne till råds, när det gällde en så viktig spådom. Därtill kom, att några öfverdådiga sällar stötte henne ned från hennes säte, så att hon föll till jorden. Häröfver vardt hon äfven mycket förgrymmad. Högt skriade hon i vredesmod, och hon befallte de båda andra valorna att upphöra med så goda spådomar om mig. ’Ty’ sade hon, ’den svennens öde skall jag forma så, att han icke lefver längre än detta vaxljus brinner, som är tändt öfver honom’. Då tog den äldsta valan ljuset, släckte det och bad min moder städse bevara det samt ej tända det, förrän min sista lefnadsdag var inne. Sedan lade de två valorna den yngsta i fjättrar och förde henne bort med sig. Och min fader gaf dem goda gåfvor vid afskedet. När jag vuxit upp till man, gaf min moder mig detta ljus att gömma och jag bär det ännu hos mig.» »Hvi drog du hit till oss?» frågade konungen. »Det föll mig så in», svarade han; »jag väntade mig lycka hos eder, enär jag hört eder rosad af goda och visa människor.» »Vill du taga emot det heliga dopet?» »Det vill jag, om ni det befaller!» Därefter blef han döpt, och konungen upptog honom i sin kärlek och gjorde honom till sin hirdman. Norna-gäst vardt mycket gudfruktig och tog hofsederna väl i akt. Också blef han en vänsäll man.

En dag frågade konung Olof honom: »Huru länge skulle du vilja lefva, om du själf finge råda?» »Blott en kort stund härefter, om Gud så vill», svarade han. »Hvad sker månne», sporde kungen åter, »ifall du tager fram ditt vaxljus?» Tyst tog han fram ljuset ur sin harpa, och konungen befallte, att det skulle tändas. När så skett, brann det hastigt. »Hur gammal man är du?» frågade konungen. »Nu har jag lefvat i tre hundrade vintrar», svarade han. »Mycket gammal är du», återtog konungen. Gäst lade sig ned och bad om den sista smörjelsen. När han erhållit denna, var ej mycket kvar af ljuset. Då märkte man, att det äfven led med Norna-gäst. Och i samma ögonblick ljuset slocknade, dog han. Alla funno hans död märklig. —

*

Af en annan sagoepisod framgår, att valan kunde, liksom de vanliga trollkarlarne, vara fal för guld. Hon kunde därmed lockas att häjda sitt tal, då det yppade sig som olycksbringande. Intressant nog, tecknas här äfven valans låter, medan hon siar.

Det var gästabud hos den förr omtalade danske konungen Frode. Dittills hade denne förgäfves sökt att få i sitt våld de bägge brorsönerna Roar och Helge för att taga dem af daga. Emellertid hade de lämnat sitt gömställe på Vifilsö och nu smugit sig förklädda in i gillesalen, där deras syster Signe och svågern Sävil jarl befunno sig bland gästerna. Orädda sprungo de, under de antagna namnen Rane och Ham, fram och tillbaka i hallen, där de stannade inne, trots systerns varningar. Under det gästabudet pågick, gaf kung Frode tillkänna, att han ville låta stor heder vederfaras enhvar, som kunde gifva honom någon underrättelse om hans broders söner. Äfven en vala vid namn Heid var där tillstädes som gäst, och konungen befallte henne att försöka sin konst. Han ville veta, hvad hon kunde hafva att säga om svennerna. Präktiga anrättningar ställdes fram till henne, och sedan sattes hon upp på ett högt trolldomsaltare. Om en stund frågade konungen, hvad nytt hon blef varse. »Ty jag kan förstå», sade han, »att nu uppenbarar sig mycket för dig; och jag ser, att god framgång gifves dig. Svara mig, så fort du kan, säjdkvinna!» Hon spärrade upp munnen, gäspade, och denna sång kom henne på tungan:

»Två äro inne,

icke jag tror dem,

de, som vid elden

ytterst sitta!»

»Hvar finnas då piltarne», sporde konungen, »eller de, som dolt dem?» Och hon återtog:

»De, som på Vifilsö

vistades länge

och hade där

hundars namn,

Hopp och Ho ...»

Men i detsamma steg systern Signe upp och kastade en guldring till henne. Glad öfver gåfvan, ville hon nu afbryta siandet. »Hvi vardt det så?» ropade hon plötsligt; »det är ju en lögn, allt hvad jag säger, och all min spådom förvirras nu för mig». »Sanningen skall jag dock pina ur dig», inföll konung Frode, »om du ej vill göra ditt bästa. Ännu begriper jag ej, hvad du säger här i denna stora församling — men hvarför är ej Signe kvar på sin plats? Torhända hålla vargar här rådplägning med ulfvar.» Man sade konungen, att Signe blifvit sjuk af den rök, som steg upp från ugnen. Sävil jarl bad strax sin gemål att åter sitta upp på bänken och skicka sig frimodigt. »Ännu», sade han, »kan mycket, finnas, som hjälper svennerna att behålla lifvet, om ödet så vill.» Därefter ansatte kungen åter valan hårdt. Han befallte henne att säga fram sanningen, såvida hon icke ville pinas därtill. Hon gapade stort; trolldomen föll henne mycket besvärlig, och till sist kvad hon en visa:

»Jag ser, hvar de sitta,

Halfdans söner,

Roar och Helge,

raska båda.

Snart ifrån Frode

fjärma de lifvet,

om de ej snabbt

sändas till Hel.»

»Men det skall icke ske», tillade hon och hoppade ned från altaret. Därpå kvad hon:

»På Rane och Ham

ögonen spela;

ädlingar ser jag

förunderligt djärfva.»

Hon for med hast ned till salens andra ända och hviskade till piltarne, att de skulle fly. Dessa ilade genast till skogs och undkommo.

*

Andra berättelser skildra utförligt, huru framstående män visa sin motvilja emot valorna, sin stora misstro till deras förmåga men hurusom de dock till sist måste erkänna denna, i det de drabbas af eller nödgas underkasta sig just det, som blifvit dem af valorna förutsagdt såsom ödets vilja.

En sådan man var den ofta omtalade Orvar Odd, som i sin ungdom råkade ut för en mäktig vala med samma namn, som den sist nämda. Liksom andra,, mera betydande valor var hon, Heid, ständigt omgifven af en särskild svit. Hon hade icke mindre än trettio personer i sitt följe: en kör på femton svenner och femton mör, hvilkas uppgift var att sjunga de trollsånger, som tarfvades vid säjden. Ty »ständigt skulle det sjungas, där hon var med».

En dag var hon tillkallad af Orvars fosterfader bonden Ingjald på gården Beruryd i Hålågaland. Som vanligt, mottogs hon med stor högtidlighet. Ja, husbonden gick själf emot henne med ett talrikt följe, hälsade henne och ledde henne in i huset, där ett vackert gästabud var tillrustadt. Sedan hon, enligt valornas ofvan omtalade sed, öfvat säjd om natten och nästa morgon i tur och ordning förutsagt gårdens innebyggare deras öden, »så att alla voro tillfreds», och husbonden Ingjald tackat henne för den möda, hon gjort sig, vände hon sig till denne med frågan: »Hafva nu allesamman, som dväljas här i huset, rådsport mig?» »Nog tror jag, att de mangrant infunnit sig», svarade han. »Men hvad är det då», invände hon, »som ligger under fällen därborta i sofgemaket? Mig tyckes, som om det understundom rörde på sig.» Det var Odd, som låg där, ty han ville ej visa sig för valan eller hafva något med henne att skaffa. Nu kastade han af sig fällen, satte sig upp i sängen och sade: »Det är, såsom det synes dig — detta är en man, och därtill en, som vill, att du genast håller din mun och ej alls pladdrar något om hans öde, ty han tror icke, hvad du säger. I annat fall dänger jag i din näsa den staf, jag här håller i min hand.» »Icke bryr jag mig om ditt hot», svarade hon; »ty ditt lifs öde skall jag lika fullt förtälja dig, och till mina ord skall du lyssna. Hvad jag här säger dig, Odd, torde tyckas dig godt att veta. Dig är en högre ålder bestämd än andra människor. Från land till land skall du draga såsom den mäst fräjdade man. Ditt rykte skall flyga kring hvarje land, dit du vänder dig. Men hur vidt det än far, skall du själf dock dö här hemma på Beruryd. Här står hästen Faxe i stallet, grå till färgen, med yfvig man. Hans skalle varder din bane.» »För den spådomen», ropade Odd, »drabbe dig, käring, all olycka!» Upp sprang han ur sängen och dref sin staf i valans näsa, så att blod sprutade på golfvet. Hon skrek och bad, att man måtte hämta hennes kläder. »Jag vill bort härifrån som fortast», sade hon; »aldrig förr har jag kommit till ett ställe, där man slagit mig». Och harmsen bröt hon upp från gästabudet.

Kort tid därefter gick Odd tillsammans med sin fosterbroder Åsmund in i stallet, lade betsel på hästen Faxe och ledde honom bort till en dalkjusa, där de gräfde en så djup graf, att från dess botten var två mans höjd. Sedan störtade de hästen ned i grafven, välte dit de största stenar, de tillsammans förmådde flytta, och bäddade kring hvarje sten sand och lera. På sådant sätt reste de till sist en hög öfver hästen, och Odd sade: »Nu torde jag hafva tillintetgjort det öde, som valan spått mig — att hästen Faxe skall gifva mig döden!»

Efter ett lif, rikt på underbara äfventyr och bedrifter, besökte emellertid Orvar Odd på sin höga ålderdom åter Hålågaland. Då han kom seglande söderut mot Beruryd, sade han: »Så stor är min längtan att se min fosterfaders hemort, att vi måste refva seglen och gå i land.» Detta gjorde de, och Odd gick med sina män dit, där gården en gång funnits; han sade dem, hvar hvarje hus stått. Nu var där blott en helt liten gård. Han visade dem äfven, hvar han och fosterbrodern Åsmund haft sin skottbacke och på huru långt håll de förmått skjuta. Han följde dem till simstället och berättade, huru han och fosterbrodern där haft sin fröjd. Å stranden, där förut fagra blommor vuxit, voro nu höga sandbankar, som den ständiga blåsten ditfört. »Låtom oss vandra vidare», sade Odd, »här är intet mer att stirra på». De vände om och kommo så att taga vägen genom ett busksnår, där sand blåst samman; och som de gingo raskt på, snafvade Odd och föll framstupa. »Hvad var det för ondt, jag stötte min fot emot?» sporde Odd. Han föste bort sanden med spjutskaftet, och alla sågo de, att där låg en hästskalle. Plötsligt snodde sig en orm ut därifrån. Den kastade sig öfver Odd och högg honom i foten ofvan ankeln. Genast gaf ettret värk, och hela foten och låret svullnade. Detta onda angrep Odd så hårdt, att männen måste leda honom ned till stranden; och dit kommen, sade han: »Nu skola några af eder fara åstad och hugga mig en likkista af sten; men I andre skolen stanna kvar här hos mig och rista på kafle det kväde, jag vill dikta om mitt lif och mina bedrifter.» Så började han att kväda; och som det led med kvädet, led det med Odd. Då han diktat det till slut, dog han. Och valans spådom var uppfylld, ödets vilja, som hon uttalat, hade segrat.

*

Ännu starkare framhålles i en af de isländska ättsagorna valan såsom ödets sannfärdiga tolk. Med kraft betonas det, att hennes förutsägelser ej kunna annat än slå in: huru mycket människan än må söka undandraga sig deras mystiska makt, måste hon dock till sist gå den väg, som genom dem utstakats. Ingen kan motstå ödet, hvars bud en vala förkunnar. Detta visas oss i berättelsen om en af Islands mera berömde nybyggare, höfdingen Ingemund Torstensson.

Medan han ännu var i Norge, åhörde han i en gillesal tillsammans med sina båda fosterbröder Grim och Romund en siande finsk vala. Då de ej gingo fram till henne för att göra framtidsfrågor utan förblefvo sittande på sina platser, vände hon sig till dem med orden: »Hvarför spörja icke de unga männen där borta efter sina öden? De synas mig dock vara de märkligaste bland eder alla härinne.» De förklarade, att de icke brydde sig om hennes spådomsprat. Och Ingemund tillade: »Om mitt öde vill jag ej veta annat än att det varder kommande, och jag tror ej, att det gömmer sig under dina tungrötter.» »Och dock vill jag säga dig det», sade hon, »fastän du icke frågar mig: du skall komma att bebo det land, som heter Island, hvilket ännu är obebygdt vida omkring. Där skall du varda en fräjdad man öch gammal, och många af dina efterkommande skola likaledes bli i samma land berömda.» »Allt det där går ju väl ihop», genmälte Ingemund gäckande, »ty jag har fast beslutit att aldrig komma till det stället, och ej vore jag någon god köpman, ifall jag sålde mina många och dråpliga släktjordar för att begifva mig hän till dessa öde bygder.» »Det skall dock ske, såsom jag säger», återtog valan, »och beviset härpå är, att den talisman, som konung Harald Hårfager gaf dig för hjälpen i slaget i Hafversfjorden, nu är försvunnen ur din penningpung och finnes i den skogsbacke, hvarå du en gång skall bygga och bo. Å den talismanen är gud Frey af bildad i silfver; och när du reser din gård, skola mina ord sannas.» »Vore det icke en förolämpning emot husets herre här», ropade han, »så skulle du få spådomslönen smälld i hufvudet, men som jag icke är någon våldsman, får du vara den förutan. I en ond timma har du hit kommit.» »Min spådom», slöt hon, »kan du dock icke undkomma, vare sig den behagar dig eller icke. Och därtill säger jag dig detta: ut till Island skola äfven dina fosterbröder Grim och Romund komma, och båda skola de där bli dugande bönder.»

Då Ingemund åter kom hem till sitt härbärge, letade han förgäfves efter sin talisman. Den fanns icke mer i hans pänningpung; och detta tycktes honom ej båda godt. Men husets värd bad honom vara vid godt mod och ej taga sig det skedda så när, »ty», sade han, »det finnes många präktige män, hvilka ej anse det som en skam att draga upp till Island, och det har varit i ärlig mening, jag bjudit finnkvinnan hit». »Dock är jag dig alls ingen tack skyldig härför», svarade Ingemund.

Efter någon tid frågade denne sina bägge fosterbröder, hvad de tänkte om färden till Island. »Till intet båtar det», sade Grim, »att brottas med sitt öde, och jag skall nu i sommar segla ut till Island. Min broder följer, och många mer ansenliga män än vi hafva fått lust att draga dit upp. Goda tidender har jag erhållit om landets art: boskapen kan där gå ute om vintern och nära sig själf; i hvarje sjö finnes fisk, och skogarne äro stora. Dessutom är man där befriad från kungars och illgärningsmäns våld.» »Men jag vill icke dit», förklarade Ingemund, »och alltså måste vi skiljas, fosterbröder.» »Det måste vi», sade Grim, »men ej skall det förekomma mig oväntadt, om vi dock träffas därute, ty ingen kan undgå sitt öde.»

Åfvenså menade Ingemunds gamle fader på sin dödsbädd, att det ej skulle förvåna honom, ifall sonen komme att lämna sin fädernegård. Denne slog sig visserligen lika fullt till ro där, men, såsom han snart nog måste erkänna för sin höge gynnare, konung Harald Hårfager, lämnade valans spådom honom ingen ro; den rörde sig ständigt i hans sinne; och han ville ej längre dölja för konungen, att han ämnade hämta några trollkunniga finnar, som kunde säga honom landets beskaffenhet och det härads utseende, där han skulle bygga sitt bo. »Jag tänker sända dem upp till Island», sade han. Kung Harald rådde honom härtill; »ty jag är viss om», sade han, »att du ändock kommer att fara dit».

Han lät sedan norrifrån hämta tre finnar. »Smör och tenn skolen I få», sade han, »om I viljen å mina vägnar företaga en färd till Island, där uppleta min talisman och sedan underrätta mig om landets beskaffenhet.» De förklarade detta vara en farlig färd, men de skulle dock våga sig på den, enär han så ifrigt önskade det. »Stäng oss inne i ett hus», sade de, »och låt ingen där störa oss». Det skedde, och när Ingemund efter tre dagars förförlopp kom till dem, reste de sig, svårt stönande, upp och sade: »För oss finnar har detta varit mödosamt — ett tungt arbete hafva vi haft. Dock återkomma vi med sådana meddelanden, att du af dem kan känna igen landet, ifall du kommer dit. Det kostade oss stort besvär att finna talismanen. Ja, kraftiga hafva valans ord varit, ty mycket ondt hafva vi för deras skull måst utstå. Vi kommo i land på ett ställe, där tre fjordar skuro in från nordost, och innanför den ena af fjordarna blänkte stora sjöar. Därpå kommo, vi ned i en djup dal, och inunder fjället i dalen voro några skogsbackar, och invid dem öppnade sig en mindre dal, lämplig att bebyggas — och där, i en ny skogsbacke, funno vi din talisman. Men när vi tänkte taga den, for den öfver i en annan backe, och allt som vi följde efter den, försvann den för oss. Alltjämt hvilade något dunkelt öfver den. Därför måste du hämta den själf.» Nu insåg Ingemund klart, att det till intet tjänade att spjärna emot ödet. Också tillställde han strax därefter för sina vänner och andra höfdingar ett präktigt gästabud, där han högtidligt meddelade sitt beslut att ändra sin lefnadsställning och draga upp till Island — »mera för det ödet så ville än af egen böjelse».

När han omsider kommit till den fjärran ön och där hälsats välkommen af sina väntande fosterbröder, drog han tillsammans med dessa, med hustru, barn och allt sitt följe norrut, tills de nådde Vatnsdalen. Där kände han igen trakten efter finnarnes beskrifning. Platsen för sin egen bostad valde han i en liten dal, och han lade där grunden till en gård. Han reste ett gudahus, hundra fot långt; och då han grof i jorden för att där resa sina högsätespelare, fann han sin talisman, såsom det blifvit honom förespådt. »Så är det dock sant», sade han till sist, »att det till intet gagnar att strida emot sitt öde; och härmed skola vi vara nöjda.»

Inom kort blef Ingemund en mäktig höfding på den af honom en gång föraktade ön. —

Bilden af en sådan forntidsvala, för hvars ords kraft t. o. m. de trollkunnige finnarne måste enligt sägnen utstå vånda, utgör sålunda en storslagen illustration till nordboarnes föreställningar om ett förutbestämdt öde.