Fyrationdenionde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Solen
Træsnit af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Fyrationdenionde Sången

---

Fyrationdenionde Sången. Ilmarinen smider af guld och silfver en ny sol och en ny måne, men får dem icke att lysa: 1—74. — Wäinämöinen erfar genom anlitande af spådomskonst att solen och månen äro instängda i berget, begifver sig till Pohjola, begynner en strid och dräper dess män: 75—230. — Han går att taga solen och månen ur berget men förmår ej intränga deri: 231—278. — Han återvänder hem för att förskaffa sig verktyg, med hvilka berget skall öppnas; medan Ilmarinen smider dessa, gripes Pohjolas värdinna af fruktan och lösgör solen och månen ur berget: 279—362. — Då Wäinämöinen återser solen och månen på himlen, helsar han dem och uttalar den önskan att de hädanefter städse måtte vandra sin bana med trygghet, bringande hans hembygd fröjd och välfärd: 363—422.

---

Ännu icke lyste solen,

Än ej sken den gyllne månen

Öfver Wäinö-hemmets stugor,

Öfver Kalevalas moar;

Kallt det blef för kreaturen,

Svårt för hjordarne att lefva,

Ledsnad kände luftens foglar.

Ledsnad herrskade bland menskor,

Då ej solen längre lyste,

10. Månen icke mera glänste.

Gäddan kände djupets gölar,

Örnen foglars stråt i luften,

Vinden skeppets färd för dagen,

Men ej visste menskobarnen

När en morgon tog sin början,

Eller när en natt var inne

På den dimbetäckta udden,

På den skuggomhvärfda holmen.

Rådslag höllo då de unga,

20. Medelålders män betänkte,

Huruledes utan måne,

Utan sol man lefva skulle

Uti dessa öde bygder,

Dessa nordens sorgsna nejder.

Äfven jungfrur höllo rådslag,

Slägtingar betänkte saken,

Gingo ner till smedens smedja,

Fällde dessa ord och sade:

"Upp, du hamrare vid väggen,

30. Smed, stig fram der bakom muren

Att en annan måne smida,

Att en sol ånyo dana!

Tungt det är att månen sakna,

Svårt, då ingen sol oss lyser!"

Hamraren steg upp vid väggen,

Smeden trädde fram vid muren

Att en annan måne smida,

Att en sol ånyo dana,

Och af guld han smidde månen,

40. Hamrade en sol af silfver.

Kom den gamle Wäinämöinen,

Satte sig vid dörrn i smedjan,

Yttrade ett ord och sade:

"Smed, min gode vän och broder!

Säg hvad klappar du och bultar

Hela dagen i din smedja?"

Det var smeden Ilmarinen,

Han till orda tog och sade:

"Jag af guld en måne smider,

50. Hamrar på en sol af silfver,

Som vid himlens tak skall fästas,

På det sjette stjernehvalfvet."

Nu den gamle Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:

"O min broder Ilmarinen,

Fåfängt verk du företagit!

Guldet lyser ej som månen,

Silfret kan som sol ej skina."

Smeden formade en måne,

60. Gjorde äfven solen färdig,

Lyfte dem med största omsorg,

Bar dem begge två försigtigt,

Månen upp i granens krona,

Solen i en högrest fura;

Svetten dröp från bärarns hufvud,

Rann i strömmar från hans panna

Vid det ytterst svåra verket,

Vid det mödosamma värfvet.

Månen fick till slut han upprest,

70. Solen likaledes fästad,

Månen uti granens krona,

Solen i en tall, i toppen;

Intet sken dock månen hade,

Icke heller lyste solen.

Nu den gamle Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:

"Spådomskonst är nu af nöden,

Tydas måste här af tecken,

Hvart vår sol har tagit vägen,

80. Hvart vår måne har försvunnit."

Wäinämöinen sjelf, den gamle,

Den ovanskelige siarn,

Täljer sig af alträd spånor,

Lägger dem i nödig ordning,

Vänder dem med sina fingrar,

Radar sina spådomsredskap,

Höjer nu sin röst och säger,

Fäller dessa ord och yttrar:

"Kunskap jag begär af skaparn,

90. Söker enkom svar af honom:

Tala sanning, skaparns tecken,

Förebud från Gud, förtälj mig,

Hvart vår sol har tagit vägen,

Hvart vår måne har försvunnit,

Då man aldrig mer i tiden

Skådar dem på himlens fäste!

"Tala enligt skäl och grunder,

Icke efter mannens sinne,

Bringa mig sannfärdigt budskap,

100. Gif ett tillförlitligt intyg!

Men om spådomsmedlet ljuger,

Skall dess värde bli förringadt,

In i elden skall det kastas,

Brännas måste männens tecken!"

Sanning talte spådomsmedlet,

Männens tecken gaf till gensvar,

Att man undanskaffat solen

Och att månen var försvunnen

Uti Pohja-hälleberget,

110. Uti kopparklippans inre.

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrar då ett ord och säger:

"Om jag reser nu till Pohja,

Bort till Pohjas söners stigar,

Skall jag månen få att skina,

Solens guld att åter stråla!"

Ut han färdas, skyndar dädan

Till det mörka Pohja-landet,

Vandrar en och tvenne dagar,

120. Och uppå den tredje dagen

Synas redan Pohjas portar,

Ses dess stenbetäckta höjder.

Högt han ropar till en början,

När han Pohja-elfven uppnått:

"Skynden hit med någon farkost,

Att jag öfver elfven slipper!"

Då hans rop af ingen höres

Och då ingen båt man bringar,

Samlar han en hög af bränsle,

130. Grenar af ett torkadt granträd,

Tänder upp en eld på stranden,

Låter röken tjock sig höja;

Upp till himlen stiger elden,

Röken sprider sig i rymden.

Louhi, Pohjolas värdinna,

Träder sjelf till stugans fönster,

Blickar utåt sundets mynning,

Yttrar dessa ord och säger:

"Hvad är det för eld som brinner

140. Der på ön vid sundets mynning?

Alltför klen den är till krigsbrand,

Alltför stor till eld vid notdrägt."

Sonen sjelf af Pohjolainen

Stack sig hastigt ut på gården

För att se och för att höra,

För att granska saken noga:

"Der på andra sidan elfven

Är en kämpe stadd på vandring."

Nu den gamle Wäinämöinen

150. Ropade för andra gången:

"Pohja-son, ro hit en farkost,

Hemta båt åt Wäinämöinen!"

Pohja-sonen svarar honom,

Yttrar sjelf ett ord och säger:

"Här är ingen farkost ledig!

Kom med fingrarne som åror

Och med händerna som styrblad

Öfver elfven uti Pohja!"

Nu den gamle Wäinämöinen

160. Eftertänkte, öfverlade:

"Den är icke någon hjelte,

Som ifrån sin kosa viker!"

Gick som gädda ner i vattnet,

Såsom sik i lugna elfven,

Sam med snabbhet öfver sundet,

Lade sträckan snart till rygga,

Tog ett steg och tog ett annat,

Trädde upp på Pohja-stranden.

Sade Pohja-gårdens söner,

170. Röt den onskefulla skaran:

"In på gården dig förfoga!"

In på Pohjas gård han trädde.

Sade Pohja-hemmets söner,

Röt den ondskefulla skaran:

"In i stugan dig förfoga!"

Fram han gick till Pohjas stuga,

Trädde med sin fot i farstu’n,

Grep med handen dörrens handtag,

Trängde sedan in i stugan,

180. Trädde under takets resning.

Männer drucko mjöd i stugan,

Sörplade den söta saften,

Hvar och en med svärd vid sidan,

Alla uti krigar-rustning,

För att döda Wäinämöinen,

Slå ihjäl Suvantolainen.

Af den komne spörja desse,

Yttra nu de ord som följa:

"Hvad har stackaren att säga,

190. Store simmarn att förkunna?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Svarar dessa ord och säger:

"Märkeliga ord om månen,

Underbara ting om solen:

Hvart har solen från oss flyktat,

Hvart har månen tagit vägen?"

Sade Pohja-gårdens söner,

Röt den ondskefulla skaran:

"Dit har solen från er flyktat,

200. Dit har månen tagit vägen:

I en sten med spräcklig sida,

I den jernuppfyllda klippan;

Aldrig derifrån de komma,

Om de icke gifvas fria!"

Nu den gamle Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:

"Kommer månen ej ur klippan,

Slipper solen ej ur berget,

Må vi då ett napptag pröfva,

210. Må vi börja på med svärden!"

Svärdet grep han, stålet drog han

Klingan ryckte han ur slidan:

Månen glimmade på spetsen,

Solen sken på svärdets fäste

Och på ryggen stod en fåle,

Katten jamade vid knappen.

Och de mätte sina klingor,

Granskade hvarandras vapen:

Ganska obetydligt längre

220. Var den gamle Wäinös slagsvärd,

Blott så mycket som ett kornfrö,

Eller som ett ringa halmstrå.

Ut begaf man sig på gården,

Trädde på den jemna planen;

Nu den gamle Wäinämöinen

Gaf ett hugg med blanka svärdet,

Gaf ett hugg och gaf ett annat,

Skalade som rofvors strängar,

Knäppte af som linets knoppar

230. Hufvuden af Pohjas söner.

Derpå gamle Wäinämöinen

Vandrar att uppsöka månen.

Går att solen ut befordra

Ur den spräckligt gråa stenen,

Ur den ståluppfyllda klippan,

Ur det jernuppfyllda berget.

När han gått ett litet stycke,

Vandrat fram en ringa sträcka,

Skådar han en ö i grönska,

240. Ser på ön ett fagert björkträd

Och ett stenblock under björken,

Under detta block en klippa,

Uti klippan nio dörrar,

Hundra reglar framför dessa.

Uti klippan sågs en skåra,

Varsnades en skenbar ristning;

Svärdet drog han ut ur slidan,

Ristade ett streck i klippan

Med sin klingas skarpa eldbett,

250. Med sitt svärd, som gnistor sände

Klippan brast i tvenne slycken,

Remnade i trenne delar.

Gamle trygge Wäinämöinen

Blickade i klippans remna:

Ormar drucko öl dernere,

Maskar såg han vört förtära

I den fläckbeströdda klippans,

Lefverbruna stenens inre.

Sade gamle Wäinämöinen,

260. Tog till orda sjelf och talte:

"Derför fås ej öl så rundligt

Af värdinnorna, de arma.

Att af ormar ölet drickes,

Vört af maskarne förtäres!"

Af han högg hvar huggorms hufvud,

Afskar äspingarnes halsar,

Hof sin stämma, tog till orda,

Yttrade och sade detta:

"Aldrig mera här i tiden,

270. Räknadt ifrån denna dagen,

Skola ormar öl förtära,

Maskar på vår maltdryck smaka!"

Nu den gamle Wäinämöinen

Den evärdelige siarn,

Pröfvar dörrarne med handen

Och med ordets kraft hvar regel:

Dörrarne all handkraft trotsa,

Reglarne med ord ej öppnas.

Gamle trygge Wäinämöinen

280. Tog till orda sjelf och sade;

"Klen är mannen utan verktyg,

Utan yxe lik en käring!"

Bort begaf han sig till hemmet,

Sorgsen och med nedböjdt hufvud,

Då han icke månen funnit,

Ej ännu på solen träffat.

Sade muntre Lemminkäinen:

"O du gamle Wäinämöinen!

Säg mig, hvarför tog du icke

290. Mig som trollkarl med på färden?

Låsen hade då sig öppnat,

Alla bommar sönderbrustit,

Månen sluppit ut att lysa,

Solen stigit upp att skina!"

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:

"Reglarne för ord ej brista,

Låsen sprängas ej med trollsång,

Öppnas ej med händer heller,

300. Vika ej för armars styrka."

In han steg i smedens smedja,

Yttrade ett ord och sade:

"Hör mig, smed, o Ilmarinen!

Hamra en tregrenig gräfta,

Smid åt mig ett dussin billar,

Gör en väldig knippe nycklar,

Att jag månen får ur stenen,

Solen lösa kan ur klippan."

Det var smeden Ilmarinen,

310. Den ovanskelige hamrarn:

Allt han smidde, som behöfdes,

Hamrade ett dussin billar

Och en väldig knippe nycklar,

En ansenlig bundt af lansar,

Ej för små och ej för stora,

Smidde dem af medelstorlek.

Louhi, Pohjolas värdinna,

Gumman med de glesa tänder,

Gör sig fjäderklädda vingar,

320. Företager sig att flyga,

Flyger först i hemmets närhet,

Styr omsider längre utåt,

Ilar öfver Pohja-hafvet,

Bort till Ilmarinens smedja.

Smeden öppnade sitt fönster,

Såg om stormen var i antåg:

Stormen var det ej som kommit,

Men en slaghök, grå till färgen.

Ilmari, den gode smeden,

330. Fällde nu ett ord och sporde:

"Fogel, säg mig, hvad du söker,

Hvi du satt dig vid mitt fönster?"

Fogeln talar med sin tunga,

Höken svarar nu och säger:

"Hör mig smed, o Ilmarinen,

Du, som hamrar oupphörligt,

Du är just en kunnig konstnär,

Skicklig hammarsmed förvisso!"

Smeden Ilmarinen svarar,

340. Yttrar sjelf ett ord och säger:

"Underligt är det väl icke,

Om jag är som smed bevandrad,

Jag som engång himlen smidde,

Som ett lock för luften hamrat!"

Fogeln talar med sin tunga,

Höken yttrar nu och säger:

"Smed, hvad är det, som du smider,

Som du hamrar på, o konstnär?"

Det var smeden Ilmarinen,

350. Dessa ord han gaf till gensvar:

"Det ett halsjern är, jag smider,

Åt värdinnan ifrån Pohja,

För att dermed fängsla henne

Vid en kant af hälleberget."

Louhi, Pohjolas värdinna,

Gumman med de glesa tänder,

Fann att ofärd var förhanden,

Såg en nödens dag sig närma

Och begynte utåt flyga,

360. Undkom så till Pohja-hemmet.

Månen löser hon ur klippan.

Släpper solen ut ur berget,

Sjelf förbyter hon sin skepnad.

Omgestaltar sig till dufva,

Flyger flaxande tillbaka,

Bort till Ilmarinens smedja,

Kommer fram till dörrn som fogel,

Uppnår tröskeln såsom dufva.

Ilmari, den gode smeden,

370. Tog till orda nu och sade:

"Fogel, hvarför har du kommit.

Flugit hit till denna tröskel?"

Fogeln talade i dörren,

Dufvan svarade på tröskeln:

"Derför är jag här på tröskeln,

För att bringa dig ett budskap:

Månen har ur klippan stigit,

Solen ut ur berget sluppit.

Sjelfve smeden Ilmarinen

380. Vandrar härvid ut att skåda,

Går till dörren af sin smedja,

Ser uppmärksamt upp mot himlen,

Ser på fästet månen lysa,

Ser den sköna solen stråla.

Och han går till Wäinämöinen,

Yttrar der ett ord och säger:

"O du gamle Wäinämöinen,

Sångare, ovanskelige!

Kom att åter månen skåda,

390. Kom att se den sköna solen,

Ty på himlen stå de verkligt,

Äro på sitt fordna ställe."

Gamle trygge Wäinämöinen

Skyndar genast ut på gården,

Lyfter hufvudet mot höjden,

Riktar blicken upp mot himlen:

Månen upp på fästet stigit,

Solen hade himlen funnit.

Nu den gamle Wäinämöinen

400. Sjelf sig tager för att orda,

Höjande sin röst han säger,

Yttrar dessa ord och talar:

"Hel dig måne, der du lyser

Och ditt sköna anlet’ visar!

Hel dig gyllne dag, som randas,

Hel dig sol, som åter uppgår!

"Gyllne måne, ut du sluppit,

Fram du trädt, o sol, ur berget,

Lik en gyllne gök du höjt dig,

410. Stigit som en silfverdufva

Till din fordna plats och boning,

Till förut beträdda banor!

"Höj dig då hvar morgon åter,

Äfven efter denna dagen;

Bringa till oss frid och helsa,

Hopa håfvor uppå håfvor,

Hemta fångst i våra händer,

Medför lycka till vår metkrok!

"Vandra nu din väg med helsa,

420. Lägg din bana frisk tillrygga,

Sträck din båge hög och vacker,

Tills du qvällens glädje hinner!"