Fyrationdetredje Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Kampen om Sampokværnen
Maleri af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Fyrationdetredje Sången

---

Fyrationdetredje Sången. Pohjolas värdinna utrustar ett krigsfartyg och begifver sig ut att förfölja Sampofararne: 1—22. — Då hon uppnått dem, begynner på hafvet en strid, hvarvid Kalevalas män behålla segern: 25—258. — Pohjolas värdinna lyckas dock att ur båten vräka Sampo i hafvet, der den sönderslås i spillror: 259—266. — De större bitarne sjunka ner och blifva skatter i hafvets djup; de smärre drifvas af våg och vind upp mot stranden; Wainämöinen uttalar sin glädje häröfver och hoppas deraf ny framgång för Kalevala: 267—304. — Pohjolas värdinna lofvar att snart bringa ofärd öfver Kalevala, men Wainämöinen säger sig ej akta på dessa hotelser: 305—368. — Bedröfvad öfver förlusten af sin makt återvänder Pohjolas värdinna hem, medförande endast locket af Sampo till Pohjola: 369—384. — Wäinämöinen samlar de på stranden uppflutna spillrorna, bringar dem att vexa och förkofras, samt önskar sitt hemland beständig lycka: 385—434.

---

Louhi, Pohjolas värdinna,

Kallar Pohjola tillhopa,

Låter folket bågar gripa,

Männerna med svärd sig väpna,

Ställer Pohjas båt i ordning,

Rustar ut sitt örlogsfartyg.

Män hon ställer i sin farkost,

Radar krigare i skeppet,

Liksom knipan sina ungar,

10. Sina små en årta ordnar,

Hundra män med svärd försedda,

Tusen krigare med bågar.

Master reser hon i skeppet,

Ställer stängerna i ordning,

Hissar sedan sina segel,

Spänner ut sitt fartygs dukar,

Breda som en utsträckt molnvägg,

Som en klumpig sky på himlen,

Och sin färd hon nu begynner,

20. Gifver sig åstad och skyndar,

För att Sampo återtaga

Utur Wäinämöinens farkost.

Gamle trygge Wäinämöinen

Styrde öfver blåa hafvet,

Höjde nu sin röst och sade,

Talade i båtens bakstam:

"O du muntre son af Lempi,

Som står högst bland mina vänner,

Stig i masten af vår farkost,

30. Klättra uppför segelstången,

Granska luftens rymd framför oss,

Se på himlens hvalf bakom oss,

Om dess rand är klar och molnfri,

Klar och molnfri, eller mulen!"

Det var muntre Lemminkäinen,

Ungdomsfriske, raske sällen —

Alltid redo, äfven obedd,

Färdig utan särskild maning —

Upp han klättrade i masten,

40. Steg med lätthet upp i toppen,

Såg mot öster, såg mot vester,

Såg mot norr och såg mot söder,

Spejade kring Pohjas stränder,

Yttrade till slut och sade:

"Klar är luftens rymd framför oss,

Mulen himmelen bakom oss:

Ifrån norr en sky sig höjer,

I nordvest en molnkant skönjes."

Sade gamle Wäinämöinen:

50. "Sannt är icke hvad du talar!

Ej en sky det torde vara,

Ej en molnkant, som sig höjer,

Det är något segelfartyg:

Skåda en gång till, och noga!"

En gång till han ser, och noga,

Yttrar dessa ord och säger:

"Der i fjerran syns en holme,

Skymtar fram en ö på afstånd;

Hökar hvimla i dess aspar,

60. Tjäderhonor i dess björkar."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Sannt är icke hvad du talar;

Hökar torde det ej vara,

Icke fläckbeströdda tjädrar,

Det är Pohja-gårdens söner;

Skåda än en gång, och noga!"

Nu den muntre Lemminkäinen,

Skådade för tredje gången,

Fällde dessa ord omsider,

70. Yttrade och sade slutligt:

"Pohja-båten är i antåg,

Stampar fram, med hundra åror;

Hundra karlar ro i båten,

Tusen sitta sysslolösa."

Nu den gamle Wäinämöinen

Fick förspörja verklig sanning,

Och han yttrade och sade:

"Ro nu på, du Ilmarinen,

Ro, du muntre Lemminkäinen,

80. Ron, j alle här i skeppet,

Så att fram vår båt må ila,

Att vår farkost hinner unnan!"

Rodde smeden Ilmarinen,

Rodde muntre Lemminkäinen,

Rodde alle man i båten;

Furustyret hördes knaka,

Tullarne af rönn träd pepo,

Båten, byggd af tallar, skälfde,

Fören gnällde som en sjöhund,

90. Aktern brusade som forsen,

Vattnet fräste upp i bubblor,

Fradgan flöt i klumpar unnan.

Hjeltarne i täflan rodde,

Årorna i kapp de drogo,

Men det led ej fram med färden,

Furuskeppet fick ej försprång,

Undkom icke segelbåten,

Pohja-gårdens örlogsfartyg.

Nu den gamle Wäinämöinen

100. Fann att ofärd var förhanden,

Såg en nödens dag sig närma,

Eftertänkte, öfverlade,

Hvad som stod att företagas,

Fällde dessa ord och sade:

"Häremot jag vet en utväg,

Minns ännu en liten trollkonst."

Nu han sökte fram sitt fnöske,

Letade bland sina elddon,

Tog ur dem en liten flinta,

110. Slet en liten bit af fnösket,

Detta slängde han i hafvet,

Bakåt, öfver venstra axeln,

Höjde rösten, tog till orda,

Yttrade och sade detta:

"Häraf må en klippa uppstå,

Må en hemlig häll sig bilda,

Och mot den må Pohjas farkost,

Hundraroddar-skeppet krossas,

Uti stormuppjagad bränning,

120. I ett häftigt svall af vågor!"

Och der uppstod nu en klippa,

Bildades en ö i hafvet,

Sträckt på längden emot öster,

Liggande mot norr på bredden.

Pohja-skeppet nu sig närmar,

Stampar framåt öfver vågen,

Stöter innankort mot klippan,

Fastnar hårdt på hälln i hafvet;

Sönder brister furubåten,

130. Skeppet med de hundra vränger,

Masterna i hafvet störta,

Alla segel sjunka neder

För att bort af stormen bäras,

Att af vårens vind förskingras.

Louhi, Pohjolas värdinna,

Steg med fötterna i vattnet

För att resa upp sin farkost,

För att skeppet uppåt vända:

Skeppet stod ej mer att resas,

140. Båten kunde icke röras,

Brutna voro alla vränger,

Sönder till och med dess tullar.

Eftertänkte, öfverlade,

Fällde dessa ord och sade:

"Hvem skall med ett råd nu komma?

Hvem skall här i redet ställas?"

Sin gestalt hon nu förbytte,

Djerfdes att förändra skepnad:

Lior tog hon, fem till antal,

150. Sex utslitna, gamla gräftor,

Klor hon gjorde sig af dessa,

Fäste dem vid sina näfvar;

Hälften af den spruckna båten

Under sig som kropp hon lade,

Svängde sidorna som vingar,

Gjorde sig en stjert af styret;

Hundra män inunder vingen,

Tusen på sin stjert hon ställde,

Hundra män med svärd försedda,

160. Tusen krigare med bågar.

Vingarne till flygt hon breder,

Höjer sig som örn i luften,

Flaxande hon framåt flyger

För att Wäinämöinen hinna:

Ena vingen vidrör molnen

Och den andra sopar vattnet.

Vattnets mor, den sköna qvinnan,

Höjde nu sin röst och sade:

"O du gamle Wäinämöinen!

170. Vänd ditt hufvud bort från solen,

Rikta mot nordvest ditt öga,

Se dig om helt obetydligt!"

Gamle trygge Wäinämöinen

Vänder hufvudet från solen,

Riktar mot nordvest sitt öga,

Ser sig om helt obetydligt:

Redan nalkas Pohjas gumma,

Underfogeln nu sig närmar,

Lik en hök till skulderbenen,

180. Lik en örn till sjelfva kroppen.

Fogeln uppnår Wäinämöinen,

Flyger fram till mastens ända,

Slår sig ned på segelstången,

Sätter sig i högsta toppen:

Båten nära är att kantra,

Störtar nästan öfverända.

Härvid smeden Ilmarinen

Vid sin Jumala sig tryggar,

Till sin skapare sig vänder.

190. Yttrar dessa ord och säger:

"Starke skapare, mig skydda,

Jumala, ditt hägn förläna,

Så att sonen ej förkommer,

Modrens barn ej faller unnan

Ur det antal skaparn skapat,

Jumala till lif befordrat!

"Ukko, gud, du uppenbare;

Gamle fader uti himlen!

Gif mig du en pels som lågar,

200. Hemta mig af eld en skjorta,

I hvars skydd jag strida finge,

Och hvari jag kunde kämpa

Utan att mitt hufvud våga,

Att mitt hår till spillo gifva

I en lek af blanka klingor,

Der de skarpa svärden pröfvas!"

Gamle trygge Wäinämöinen

Fällde sjelf ett ord och sade:

"Ha, du Pohjolas värdinna!

210. Kommer du att Sampo dela

På den dimomhvärfda udden,

På den töckenhöljda holmen?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Ej jag ämnar Sampo dela

Någonsin med dig, du snöde,

Jemte dig, o Wäinämöinen!"

Sjelf hon söker Sampo taga

Utur Wäinämöinens farkost.

Nu den muntre Lemminkäinen

220. Drager svärdet ur sitt bälte,

Rycker ut det skarpa stålet,

Klingan från sin venstra sida,

Och mot örnens klor han måttar,

Dänger svärdet mot dess fötter.

Hugg på hugg gör Lemminkäinen,

Yttrar dessa ord derjemte:

"Ner, j männer, ner, j klingor,

Ner med er, j usle kämpar,

Hundra män från hvarje vinge,

230. Tio från hvarenda fjäder!"

Sade Pohjolas värdinna,

Talade från skeppets masttopp:

"O du muntre son af Lempi,

Arme Kauko, usle sälle!

Svikit har du nu din moder,

Ljugit har du för den gamla:

Ty du lofvat att ej draga

Ut i strid på tio somrar,

Äfven om du guld behöfde,

240. Eller finge lust till silfver!"

Gamle trygge Wäinämöinen,

Den evärdelige siarn,

Ansåg tiden vara inne,

Fann att rätta stunden kommit:

Upp ur sjön han höjde styret,

Drog sitt blad af ek ur böljan,

Dermed slog han underdjuret,

Afhögg klorna uppå örnen;

Klorna sönderslogos alla,

250. Blott den minsta klon blef oskadd.

Männen störtade i hafvet,

Föllo ner från örnens vingar,

Hundra män från hvarje vinge,

Tusen krigare från stjerten;

Sjelfva örnen damp från masten,

Föll med brak på båtens botten,

Liksom tjädern ifrån trädet,

Ekorrn ifrån granens grenar.

Derpå grep han tag i Sampo

260. Med det ej benämnda fingret,

Vräkte Sampo ner i hafvet,

Stjelpte hela granna locket

Öfver röda skeppets brädgång

Ut uppå det blåa hafvet;

Der gick Sampo nu i stycken,

Brast i bitar granna locket.

Och så sjönko dessa bitar,

Stora stycken utaf Sampo

Genom hafvets lugna vatten

270. Ner uppå det svarta gruset,

Byttes der till hafvets håfvor,

Blefvo Ahto-barnens skatter.

Derför aldrig här i tiden,

Medan gyllne månen glänser,

Saknar hafvet rikedomar,

Lider Ahto brist på skatter.

Andra stycken utaf Sampo,

Några mindre bitar blefvo

Qvar på blåa hafvets yta,

280. På det vida hafvets vågor,

För att der af vinden vaggas,

För att bort af böljor bäras.

Vinden vaggar dessa stycken,

Hafvets svali dem framåt gungar

På det blåa hafvets yta,

På det vida hafvets vågor:

Vinden drifver dem mot stranden,

Böljorna i land dem bära.

Gamle trygge Wäinämöinen

290. Såg hur bränningarne drefvo,

Huru hafvets vågsvall vräkte,

Hur mot stranden böljor buro

Dessa stycken utaf Sampo,

Bitarne af granna locket.

Stor hans glädje var häröfver

Och han yttrade och sade:

"Dessa bära i sig fröet,

Början till ovansklig lycka;

Deraf plöjning, deraf såning,

300. Deraf all slags vext och gröda;

Genom dem skall månen lysa,

Lyckans sol beständigt stråla

Öfver Suomis vida länder,

Öfver Finlands sköna bygder!"

Louhi, Pohjolas värdinna,

Yttrar då ett ord och säger:

"Häremot än jag vet en utväg,

Vet en utväg, mins ett medel

Mot din plöjning, mot din såning,

310. Mot din boskap, mot din gröda,

Mot din måne, som skall skina,

Mot din sol, som ständigt strålar:

Månen i ett berg jag drifver,

Gömmer solen i en klippa,

Frosten låter jag förstöra,

Kylig väderlek fördröja

All din plöjning, all din såning,

All din skörd och all din äring,

Hagelfall af jern jag skickar,

320. Skurar utaf stål jag sänder

Öfver dina goda sveder,

Öfver dina bästa åkrar.

"Björnen upp från mon jag jagar,

Den gles-tandade ur snåret,

För att dina hingstar rifva,

För att dina ston ihjälslå,

För att dina hjordar fälla,

För att dina kor förskingra;

Folket dödar jag med sjukdom,

330. Ämnar all din slägt förgöra

Så att den ej mer i tiden

Nämns och höres af i verlden!"

Nu den gamle Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:

"Mig kan ingen Lapp besvärja,

Ingen ifrån Turja kufva!

Jumala beherrskar vädret,

Skaparn vårdar ödets nycklar;

Ej i afundsmannens armar,

340. Ej i oväns hand de hvila.

"Om på Jumala jag litar,

På min skapare förtröstar,

Drifver han all mask från sådden,

Hvarje ovän från min gröda,

Så att sådden upp ej bökas,

Så att vexten icke nedslås,

Så att brodden icke bortrycks,

Så att grödan ej förstöres.

"Men, du Pohjolas värdinna,

350. Drif förderfven in i stenen,

Inneslut, allt ondt i klippan,

Samla plågorna i berget,

Aldrig deremot vår måne,

Aldrig solen här i tiden!

"Frosten må du låta härja,

Kylig väderlek fördröja

Dina egna åkrars rågbrodd,

All den sådd, du sjelf har utstrött;

Låt ditt hårda hagel falla,

360. Skurarne af stål sig sänka

Der man plöjt med dina plogar,

Uppå Pohja-gårdens åkrar!

"Jaga björnen upp från sandmon,

Drif ur snår den ilskne katten,

Skicka ödemarkens kroktass,

Den gles-tandade ur buskris

In på Pohjas boskapsvägar,

På den mark dess hjordar trampa!"

Derpå Pohjolas värdinna

370. Fällde dessa ord och sade,

"Nu har makten från mig vikit,

Svagt är nu mitt välde vordet:

Sjunkit har min skatt i hafvet,

Böljor hafva Sampo krossat!"

Gråtande hon hemåt styrde,

Full af sorg till Pohjas nejder.

Intet som är värdt att nämnas

Fick hon med sig hem af Sampo,

Men hon medtog dock en smula

380. Med det ej benämnda fingret:

Locket bragte hon till Pohja,

Bar till Sariola grepen;

Derför råder nöd i Pohja,

Är ett brödlöst lif i Lappland.

Gamle trygge Wäinämöinen,

Sedan sjelf i land han stigit,

Finner stycken utaf Sampo,

Bitar af det granna locket

Uppå stranden invid hafvet,

390. På den fina, mjuka sanden.

Sampos stycken nu han bragte,

Förde granna lockets bitar

Till den dimomhvärfda udden,

Till den töckenhöljda holmen

För att frodas och förkofras,

Vexa till och äring gifva,

För att engång kornöl skänka,

För att bröd af råg beskära.

Derpå gamle Wäinämöinen

400. Tog till orda sjelf och sade:

"Jumala, o gif oss lycka,

Skapare, o skänk oss trefnad,

Låt oss städse lyckligt lefva,

Låt engång oss dö med heder

I det ljufva Suomi-landet,

I det herrliga Karelen!

"Starke skapare, mig skydda,

Jumala, ditt hägn förläna,

Bistå mig mot männers anslag,

410. Afvärj alla qvinnors ränker,

Slå på land hvar ovän neder,

Tukta vattnets onda makter!

"Stå på dina söners sida,

Bistå dina barn beständigt,

Skänk dem du ditt skydd om natten,

"Var du deras värn om dagen,

Att ej solen vredgad skiner,

Att ej månen vredgad lyser,

Att ej vinden vredgad hviner,

420. Att ej regnet vredgadt strömmar,

Att de ej af kölden skadas,

Ej af vädrets hårdhet lida!

"Foga hop af jern ett stängsel,

Res en mur af stora stenar

Kring den egendom jag eger,

Kring mitt folk, på begge sidor,

Ifrån jorden upp till himlen,

Ifrån himlen ner till jorden,

Mig till hemvist, mig till bostad,

430. Mig till skydd och mig till hägnad,

Så att ej för mycket röfvas,

Undanrycks af oväns händer,

Medan denna tiden varar,

Medan månens klarhet lyser!"