Gutasagan

Velg språk	Forngutnisk	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Gutarnas Krönika

Gutasagan

Svenska landskapslagar
Åke Holmbäck och Elias Wessén
Uppsala, 1943

1.

Gotland fann först en man, som hette Tjälvar. Då var Gotland så förtrollat, att det om dagarna sjönk och om nätterna stod uppe. Men denne man bar först eld till landet, och sedan sjönk det aldrig. Denne Tjälvar hade en son, som hette Havde. Och Havdes hustru hette Vitstjärna. Dessa två voro de första, som bodde på Gotland. Första natten, som de sovo tillsammans, drömde hon en dröm. Det var som om tre ormar voro slingrade samman i hennes barm, och det tycktes henne, som om de kröpo ut ur hennes barm. Denna dröm förtaide hon för Havde, sin man. Han uttydde den så:

»Allt är bundet i ringar.
Bebyggt land skall detta varda,
och vi skola få tre söner.»

Dem gav han alla namn, innan de voro födda:

»Gute skall äga Gotland,
Graip skall den andre heta
och Gunnfjaun den tredje.»

De skiftade sedan Gotland i tre tredingar, så att Graip, den äldste, fick nordligaste tredingen, Gute den mellersta och Gunnfjaun, den yngste, den sydligaste. Från dessa tre förökades sedan folket på Gotland så mycket under en lång tid, att landet ej förmådde föda dem alla. Då lottade de bort från landet var tredje man, så att de fingo behålla och föra bort med sig allt som de ägde ovan jord. Sedan ville de ogärna fara bort, utan foro till Torsborg och slogo sig ned där. Sedan ville landet icke tåla dem, utan de drevo bort dem därifrån. Sedan foro de bort till Fårön och slogo sig ned där. Där kunde de icke uppehålla sig utan foro till en ö vid Estland, som heter Dagö, och slogo sig ned där och byggde en borg, som ännu synes. Där kunde de icke heller uppehålla sig utan foro uppför en flod, som heter Dyna, och upp genom Ryssland. Så långt foro de, att de kommo till Grekland. Där bådo de grekernas konung att få bo i ny och nedan. Konungen lovade dem det och trodde, att det ej var mera än en månad. När sedan en månad hade gått, ville han visa bort dem. Men de svarade, att ny och nedan varade alltid, och sade, att så hade det blivit lovat dem. Denna deras tvist kom omsider för drottningen. Då sade hon: »Min herre konung! Du lovade dem att bo här i ny och nedan. Det är för all tid. Då kan du ej taga det ifrån dem.» Så bodde de där och bo där ännu, och ännu hava de något av vårt språk.
   Före den tiden och länge därefter trodde man på hult och på högar, helgedomar och stavgårdar och på hedniska gudar. De offrade sina söner och döttrar och boskap jämte mat och dryck. Det gjorde de efter sin vantro. Hela landet hade för sig det högsta biotet med människor. Eljest hade var treding sitt blot. Och smärre ting hade mindre blot med boskap, mat och dryck. De kallas offerbröder, ty de offrade alla tillsammans.

2.

Många konungar stridde mot Gotland, medan det var hedniskt. Dock behöllo gutarna alltid seger och sin rätt. Sedan sände gutarna många sändemän till Sverige. Men ingen av dem kunde göra fred förr än Avair stråben från Alva socken; han gjorde först fred med svearnas konung. När gutarna bådo honom fara, svarade han: »I veten, att jag nu är närmast död och fall. Given mig då, om I viljen, att jag skall fara i en sådan våda, tre mansböter, en för mig själv, en annan för min födde son, och en tredje för min hustru.» Ty han var klok och mångkunnig, så som sägner gå om honom. Han ingick i stadgad rätt med svearna.s konung. Sextio marker silver vart år, det är gutarnas skatt, så att Sveriges konung skall hava fyrtio marker silver av de sextio och jarlen skall hava tjugo marker silver. Denna stadga hade han gjort med landets råd, förrän han för hemifrån. Så gingo gutarna frivilligt under svearnas konung, för att de måtte fria söka till Sverige på alla ställen utan tull och alla avgifter. Så äga ock svearna söka till Gotland utan kornband eller andra förbud. Hägn och hjälp skulle konungen giva gutarna, om de tarvade det och krävde det. Sändebud skall ock konungen och likaledes jarlen sända till gutarnas ting och låta där upptaga sin skatt. De sändebuden skola lysa fred för gutarna att fara över havet till alla platser, som tillhöra Uppsala konung, och likaså för dem som den vägen äga söka hit.

3.

Därefter kom konung Olov den helige flyende från Norge med skepp och lade sig i en hamn, som heter Åkergarn. Där låg helge Olov länge. Då for Ormika från Hejnum och flera mäktiga män till honom med sina gåvor. Denne Ormika gav honom tolv vädurar jämte andra dyrbarheter. Då gav helge kung Olov honom åter i gengåva två dryckesbollar och en bredyxa. Då tog Ormika emot kristendomen efter helge Olovs lära och byggde sig bönehus på samma ställe, där nu Åkergarns kyrka står. Därifrån for helge Olov till Jaroslav i Holmgård.

4.

Fastän gutarna voro hedningar, seglade de likväl med köpmansvaror till alla länder, kristna och hedniska. Då sågo köpmännen kristna seder i kristna länder. Då läto somliga där döpa sig och förde till Gotland kristna präster. Botair från Akebäck hette han, som först byggde kyrka, på det ställe, som nu heter Kulstäde. Det ville landet ej tåla, utan brände den; därför kallar man ännu stället Kulstäde. Efter den tiden var det blot i Vi. Där byggde han en annan kyrka. Denna kyrka ville landet ock bränna. Då gick han själv upp på kyrkan och sade: »Viljen I bränna den, då skolen I bränna mig med denna kyrka.» Han var själv mäktig och hade till hustru en dotter till en mycket mäktig man, som hette Likair den vise, boende på det ställe, som heter Stenkyrka. Han rådde mest på den tiden. Han hjälpte Botair, sin måg, och sade så: »Vågen eder icke på att bränna mannen eller hans kyrka, ty den står i Vi», nedanför klinten. Därmed fick den kyrkan stå obränd. Den blev satt där med alla helgons namn, på det ställe, som man nu kallar Peters kyrka. Det var den första kyrka på Gotland, som fick stå. Sedan någon tid därefter lät hans svärfader Likair den vise döpa sig och sin hustru, sina barn och allt sitt husfolk, och han byggde kyrka på sin gård, på den plats som nu kallas Stenkyrka. Det var den första kyrkan i landet uppe i norra tre-dingen. Sedan gutarna hade sett kristna mäns seder, lydde de Guds bud och lärda mäns lära. De togo då allmänt emot kristendomen frivilligt utan tvång, så att ingen tvang dem till kristendomen. Sedan de allmänt hade blivit kristna, byggdes en annan kyrka i landet, i Atlingbo; det var den första i mellantredingen. Sedan byggdes den tredje kyrkan i landet i Fardhem i södra tredingen. Efter dem förökades alla kyrkor på Gotland, ty män byggde sig kyrkor till större välmak.

5.

Förrän Gotland varaktigt fick en biskop, kommo till Gotland biskopar, som voro pilgrimer till det heliga landet Jerusalem och foro hem därifrån. Den tiden gick vägen österut genom Ryssland och Grekland till Jerusalem. De vigde först kyrkor och kyrkogårdar, på deras bön, som läto bygga kyrkor. Sedan gutarna hade omvänt sig till kristendomen, sände de bud till högste biskopen i Linköping, ty han var dem närmast, så att han med stadgad rätt skulle komma till Gotland för att lämna hjälp med de villkor, att biskopen skulle komma från Linköping vart tredje år till Gotland med tolv sina män, som skulle följa honom genom hela landet med böndernas hästar, så många och ej flera. Så skall biskopen fara över Gotland för att viga kyrkor och taga emot sin gengärd: tre måltider och ej mera vid var kyrkovigning, jämte tre marker; vid altaresvigning en måltid jämte tolv örar, om altare ensamt skall vigas; men om båda äro ovigda på samma gång, altare och kyrka, då skola båda vigas för tre måltider och tre marker penningar. Av var annan präst skall biskopen, då han kommer, taga gengärd, tre måltider och ej mera. Av var annan präst, som ej gjorde gengärd det året, skall biskopen taga lösen, så som det för kyrkorna är stadgat. De som ej gåvo gengärd den gången, de. skola då giva gengärd, då biskopen kommer tillbaka på tredje året. Och de skola då giva lösen, som förra gången gåvo gengärd. Uppstå tvister, som biskopen skall avdöma, skola de slutföras i samma treding, ty de män veta mest om sanningen, som bo där närmast. Blir tvisten icke där slutförd, då skall den hänskjutas till alle mäns samtal och icke från en treding till en annan. Uppstå strider eller tvister, som det tillhör biskopen att döma, då skall man här bida biskopens hitkomst och icke fara över, om ej trångmål nödgar därtill och det är så stor synd, att prosten ej kan giva avlösning. Då skall man fara över mellan Valborgsmässan och allhelgonamässan, men ej därefter under vintertiden till Valborgsmässan. Böter till biskopen äro på Gotland ej högre än tre marker.

6.

Sedan gutarna hade tagit sig biskop och präster och mottagit full kristendom, då åtogo de sig också att följa sveakonungen i härfärd med sju snäckor mot hedniska länder, men ej mot kristna; dock så, att konungen skall påbjuda gutarna ledung efter vintern och giva dem en månads frist före ledungsstämman, men ledungsstämman skall vara före midsommar och ej senare. Då är det lagligen påbjudet, men ej annars. Då hava gutarna rätt att fara i ledung, om de vilja, med sina snäckor och åtta veckors skeppsvist, men ej mera. Om gutarna icke kunna följa, då skola de lämna fyrtio marker penningar för varje snäcka, men dock först följande år och ej samma år som ledungen blev påbjuden. Det heter ledungslame. I den månaden skall under en vecka budkavle gå omkring och ting utsättas. Om de bliva eniga om att ledungen skall gå ut, då skola de sedan en halv månad rusta sig till färden, och sedan sju dygn före ledungsstämman skola ledungsmännen vara färdiga och vänta på vind. Om så händer, att det ej kommer god vind i den veckan, då skola de ännu bida sju dygn efter ledungsstämman. Men om god vind ej kommer under den tiden, då kunna de saklöst fara hem, ty de kunde ej roende fara över havet utan seglande. Kommer påbud om ledung inom kortare tid än en månad, då skall man ej fara utan saklöst sitta hemma. Är det så, att konungen ej vill tro, att buden kommo olagligt eller att vinden hindrade i rätt tid, då skola konungens sändemän, som upptaga skatten på det ting, som är näst efter Sankt Petersmässan, taga ed av tolv nämndemän, som konungens sändemän vilja utse, att de sutto hemma med lagligt förfall.
   Ingen nämnded skall givas på Gotland utom konungens ed.
   Kan så illa hända, att krönt konung blir med något våld bortdriven från sitt rike, då skola gutarna icke utgiva skatt utan hålla den kvar i tre år. Och dock skola de vart år sammanskjuta skatten och låta den ligga, men giva ut den då, när tre år äro förlidna, till den som då råder över Sverige.
   Slutet brev med konungens insegel skall sändas om all konungens rätt, och ej öppet.