Hälleristningar i Glösebäcken, Alsens socken, Jemtlandslän

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Antiquarisk tidsskrift
Udgivet af Det Kongelige Nordiske Oldskrift-Selskab
1843-1845


Hälleristningar i Glösebäcken, Alsens socken, Jemtlandslän

af C. A. Wetterbergh

Hälleristningar i Glösebäcken, Alsens Socken, Jemtlandslän 1.jpg


Vid en resa som Rectorn vid Frösö skola Hr. Magister Nordqvist och jag anställde sommaren 1842 besökte och aftecknade vi Hälleristningarne i Glosebäcken.
   Dessa Hälleristningar, hvilka mig vetterligen äro de enda i Jemtland, äro inhuggna i en någorlunda flat klipphäll, blott några stenkast från stora landsvägen till Norrige och en bro som går öfver bäcken. Landskapet är en kilformig dal, på begge sidor begränsad af mer och mindre branta berg, till en del bevexte med furu och granskog. Kilens spets utgöres af Glösebäckens vattenfall, som vidtager omedelbart vid den klipphäll, på hvilken inhuggningarna finnas.
   Enligt allmogens tro, hvilken Hülphers i sin beskrifning Öfver Jemtland äfven anför, skall denna hälleristning vara verkställd af Lappar och stället fordom hafva varit ett af deras offerställen. Man har i allmänhet velat tyda alla lemninger från forntiden, såsom åsyftande religiösa bruk eller krigsbragder. Att sådane likväl finnas, hvilka ega ett helt annat ursprung, hafva de noggrannare forskningar man i sednare tider anställt och den strängare kritik, man egnat våra fornminnens klassifikation, tillräckligen bevisat. Man har, med ett ord, kommit några steg närmare kännedomen af de gamle Nordboernes hemlif och seder.
  
Hälleristningar i Glösebäcken
Det synes som Hälleristningarne vid Glösebäcken skulle betyda något helt annat än man förut velat tro, och det är af denna orsak jag tager mig friheten uttala några ideer. Om stället varit en offerplats, skulle man troligen finna flere dylika, i synnerhet om den blifvit begagnad och prydd med hälleristningar af ett kringvandrande nomadfolk, sådant som Lapparne ännu utgöra. Det är klart att detta folk ej endast på ett ställe skulle hafva haft offerställen och ej ens troligt att de inrättat det midt uti ett vattenfall. De inhuggne djurfigurerne likna visserligen Rehnar eller Elgar, och man har derför tillskrifvit Lapparne att hafva huggit dem; men om Lapparne någonsin brukat att hugga in figurer i sten, så hade de troligen gjort det på flere ställen och då alltid Rehnar, dessa deras enda hemdjur; men man vet icke någonstädes att uppvisa en dylik inhuggning som den vid Glösebäcken. Det är således troligt att denna Hälleristning hvarken tillhört Lapparne eller varit ett offerställe. Då man deremot betragtar hela lokalen, stället der djurfigurerne äro inhuggne, och deras likhet med Rehnar eller Elgar, kommer man till en annan åsigt af förhållandet. Den dal der Glösebäcken framgår är, som förut är sagt, kilformig med sjelfva spitsen slutande i ett, i högsta grad brant, af en mängd trappformiga klippafsatser afbrutit, bergstalp, utför hvilket Glösebäcken störtar ned i en 50 till 60 fot djupare belägen trång dal. Vattenmängden i bäcken är utom vår och höst ganska liten, och största delen af bergstalpet står, med undantag af en smal rännil på ena sidan, tomt under sommar och vintermånaderna. Bergets många afsattser göra, att man visserligen med möda, men dock utan synnerlig fara kan klättra nedför branten. Om man således föreställer sig att de gamle Nordboarne begagnat denna lokal för skalljagt på Rehnar och Elgar, tyckes man komma sanningen närmare. Man jagade nemligen villebrådet nedför den kilformiga dalen mot bergstalpet, der det måste nedstörta och, krossadt till döds eller åtminstone illa skadadt, blifva ett lätt byte för jagarena, som i händelse något djur skulle blifva qvarhängande på någon klippspets, lätt kunde hemta det. Stället är åtminstone det mäst passande för en dylik jagt man kan tänka sig, hvarför det också är troligt, att det blifvit begagnadt af innevånarne i den kringliggande trakten, som på vissa tider af året der anställde en gemensam jagt i stor skala och som kanske inhöggo en djurfigur för hvarje mera lyekadt sådant företag. Denna idee är blott en naturlig följd af en jemförelse mellan lokalens och hälleristningarnes natur. Att en sådan jagtmetbod, åtminstone i Jemtland, tidigt skulle komma i bruk, är så mycket troligare, som naturen gifvit en slags anvisning i detta fall. I det stora vattenfallet i Åhne Socken, Tänn-forssen (som utgör Tännsjöns utlopp i sjön Noren), störtade ännu under Konung Carl XI.s tid en sådan mängd villebråd af Rehnar, Elgar och till och med Björnar, att åboerne i den vid Noren belägna Nordhallens by, skattlades för djurfång vid Tännforssen, hvilken skatt fortfor ända till dess, i en sednare tid, villebrådet och i synnerhet vildrehnarne blifvit utrotade i trakten och vattenfallet upphört att vara en inkomstkälla.
   Då vår åsigt af förhållandet, såsom stödjande sig endast på en sannolikhet, ej kan vara annat än en hypothes, vore det önskvärdt, om man kunde jemföra de vid Glösebäcken befintlige Hälleristningarne med andre dylika, som möjligen finnas annorstädes för att få utredt, huruvida de alltid stå i samma, eller ett likartadt förhållande till lokalen.


Förklaring af Tab. IV

Längst till höger: Gaflen af ett gammalt förfallet quarnhus.
I förgrunden: Glösebäcken vid lågt vattenstånd.
Till venster: Den klipphäll, pä hvilken hälleristningarne äro inhuggne och som vid högt vattenstånd betäckes af vattnet.
Längst till venster: Vattenfallet.