Husen i Norge under sagotiden

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Husen i Norge under sagotiden (1)


af Hans Olof Hildebrand Hildebrand


Bihang 1 till

Snorre Sturleson: Konunga-boken

Abr. Bohlin

Örebro, 1869


Ett ställe, der menniskor bodde, kallades fordom bo (bú) eller by (bœr), hvilket senare icke alltid hade samma kollektiva betydelse af grannelag, som i nyare svenskan: ville man bestämdt uttala, att byn icke var ett grannelag, kallades han einbœli (OH kap. 40). Med torp (þorp) synes man hafva förstått mindre lägenheter (OT kap. 3). En bondqvinna begagnar ordet torparaktig i klandrande bemärkelse (HHd kap. 66). Torp kallas äfven landställena vid inloppet till Miklegård, Constantinopel (SÖO kap. 12).

I hvar by (gård) funnos flera hus. Framför dem låg en fri plats, tunet (tún), som omslöts af en inhägnad, gård (garðr), försedd med grind eller led (garðshlíð). Gård kom sedan att betyda icke blott den inhägnande gärdesgården, utan äfven det inhägnade rummet.

Härberge (herbergi) kallades vanligen ett rum i allmänhet (OT kap. 7, 101; OH kap. 85) och det var under sagornas tid vanligt att låta hvart rum vara en byggnad för sig. 1 det skogrika Norge uppfördes husen af trä. Stenhus (steinhöll) omtalas i HHd kap. 39.

Ett af de ansenligaste husen var skålen (2) (skáli), ett aflångt fyrkantigt hus med dörr i ena ändan, ibland i båda (OH kap. 104). Från väggarne (veggir) reste sig taket (ræfr, MG kap. 11), hvars sidor upptill möttes vid den öfverst i husets längdriktning liggande bjelken, åsen (áss). I äldsta tider hade man icke ini huset något platt tak under yttertaket, hvadan röken från eldarne å golfvet sotade takets insida. Att dricka under sotad ås (YS kap. 34) var detsamma som att dricka i hus. Uti taket fans åtminstone en öppning, ljure (ljóri), hvarigenom dagsljuset trängde in och röken utgick (OT kap. 69). Ljuren tillslöts med en fjöl, bräde. Harald hårdråde lät en gång draga denna öfver ljuren, så att det var endast en liten öppning, hvarigenom det blef nästan alldeles mörkt i huset (HHd kap. 45). Ljuren var så stor, att Övind källa kunde krypa ut genom honom (OT kap. 69).

Inredningen torde icke hafva varit mycket omvexlande. Längs hvardera långväggen gingo bänkar (bekkr, pall) och å hvarderas midt (á miðian langpalli, OK kap. 2) fans ett högsäte (hásæti, öndvegi). Det ena högsätet tillkom husbonden, det motliggande intogs af någon hans förtroendetjenare eller frände eller lemnades åt någon ärad gäst. I högsätet midt emot Olof helge satt hans stallare (OH kap. 55) och Ragnvald jarl böds af lagman Torgny att intaga sitt vanliga säte midt emot Torgnys (OH kap. 79). Endast i utomordentliga fall hade man mer än två högsäten i ett rum, såsom när Ingjald illråda, för att kunna mottaga gästerne vid arfölet efter fadren, lät uppbygga en ny sal med sju högsäten (YS kap. 40) (3). Det fans andre bänkar än långbänkarne. I ME kap. 42 omtalas en krokpall, som måste hafva funnits i en vrå (4). Bänken bestod ursprungligen af en stock (OH kap. 82). Högsätet (5) var, ofta åtminstone, så bredt att två personer rymdes deri. Alf och Bera suto t. ex. i samma högsäte, Harald gränske och Sigrid storråda, Sigurd Jorsalafar och hans maka (YS kap. 24, OT kap. 48, SÖO kap. 30); detta kallades att sitta i samsäte (HHd kap. 24). Framtill å högsätet plägade finnas ett fotbräde (fotskör). Sven Ulfsson (Estridsson) satt å fotbrädet af Magnus godos högsäte, för att dermed uttrycka sin underdånighet (MG kap. 24). I HHf kap. 35 omtalas högsäte med tvenne afsatser nedtill, den ene för konungens söner, den andre för jarlarne. Högsäten funnos äfven i det fria, på någon höjd, der konungen satt vid folkförsamlingar (HHf kap. 8, HG kap. 13).

Framför bänkraderna hade man plats för borden och i tomrummet mellan bordraderna, längs midten af golfvet, hade man härdarne, der eldarne brunno (HG kap. 16, OH kap. 104). Det fans dock plats att gå på golfvet. Det berättas, hur Harald hårfager en gång gick på golfvet och såg på bänkarne, tyckande att det var för mycket folk derinne (HHf kap. 26).

En genomgripande förändring i detta infördes under Olof kyrres tid (1067-1093). Högsätet förlades till inre ändan af huset, till högpallen (hápall). Han gjorde likaledes särskilda ugnstugor (ofnstofa, OK kap. 2). Att förändringen likväl icke genomfördes fullständigt, icke ens på konungsgårdarne, synes deraf, att Sigurd Jorsalafar kunde sitta i högsätet och kasta sin bok i elden (SÖO kap. 30).

När gäster väntades tillreddes huset festligt. Då Åsta Gudbrandsdotter fick bud, att hennes son Olof Haraldsson kom åter till hemmet ur sin ungdoms vikingafärder, satte hon fyra qvinnor att taga fram stugans bonad (bunaðr); två karlar buro in halmen, som breddes på golfvet, två framsatte trapesan (trapeza, τράπεζα) och skaftkaret (skaptker), hvarur hornen skulle fyllas, två framsatte borden, två framsatte maten, två buro in ölet o. s. v. (OH kap. 30). Bonaden bestod af tyger, som hängdes öfver väggarne; sådane breddes ock på bänkarne. I högsätet lågo dynor (HHf kap. 8). Olof kyrre synes haft halm inne året om (OK kap. 2). På hans tid stod framför högsätet ett bord och framför detta stodo skutilsvennerne, som skänkte i åt honom med bordkärl (bordkar), som synas bilda en motsats till skaftkärlet å trapesan. Denna stod då midt emot högsätet och dess bord; bakom henne stodo stallarne och andre stormän med ansigtena åt konungen (OK kap. 3).

Borden buros vanligen, tyckes det, ut efter hvar måltid. De sattes eller framsattes (OT kap. 1, SÖO kap. 33). Men det heter äfven taga ned bordet (HG kap. 28) och taga upp bordet (HHd kap. 66), hvilket synes antyda tillvaron af fällbord. I HHd kap. 66 berättas, huru bord först sattes och sedan togs upp, när gästerne skulle äta. På bordet hade man duk (OH kap. 124). En person sades sitta vid (at), om eller öfver bordet (MG kap. 15, HHd kap. 51, OH kap. 175).

Man spelade schack (6) vid tafvelburdet (taflborð). Då Ulf jarl blef vred öfver Knut stores motspel, sköt han ned tafvelbordet och gick bort (OH kap. 163). Bord i denna sammansättning kan betyda såväl bord som skifva.

Skålen var utan tvifvel från början afsedd såväl för det dagliga lifvet som för samqvämen. Huskarlarne sofvo i skålen (HS kap. 5). Olof helge bygde en skåle, i hvilken hirdmännen skulle sofva (OH kap. 55). Äfven i vejtsleskålen, hvilken, att döma efter namnet, borde varit afsedd uteslutande för samqvämen, funnos sofplatser (ME kap. 32).

Sängarne (hvílor, rekkjor, set) funnos längs väggarne, i — såsom det heter — eller förmodligen snarare innanför pallarne (OH kap. 145, 153). Ofta åtminstone lågo tvenne i samma säng (den ene var den andres rekkjofélagi). Man hvilade på halm. Egil ullsärk fruktade, att han skulle få dö af ålderdom på sin pallhalm (HG kap. 23). Öfver sig hade man kläderna (klæði, OH kap. 86), öfver hufvudet en fäll (OH kap. 153).

Olof Trygvason hvilade på Agvaldsnäs i en säng, som hade ett fotbräde (fotskör), å hvilket Odin satt (OT kap. 71). Sigrid storråda böd Harald gränske en säng, «belagd (tjällad) med pell och redd med dyrbara kläden». Hon satt hos honom och böd honom dricka (OT kap. 48). Vid båda tillfällena lågo konungarne måhända i s. k. lokrekkjor, afstängda sofrum med en bädd eller flera och så stora, att man kunde röra sig derinne.

Genom den vanliga ingången kom man först till ett förrum (forstofa) och sedan in i sjelfva huset. Till båda funnos dörrar, som kunde läsas. Ibland stängdes dörren invändigt med en fällbom (slagbrandr) (7).

Emellertid tog man sig före att å de tvärträn (þvertré), som upptill förenade långväggarne, lägga golftiljor (golfþili), hvarigenom en slags öfvervåning bildades. I det Jämtländska sälohuset, hvilket uttryckligen kallas en skåle, fans i ena ändan ett loft (löpt) å tvärträna. Arnlyt gellina och Olof helges sändemän lågo deruppe och lyfte dit upp en af de sedermera i huset inkomne köpmännen (OH kap. 151). Snorre nämner intet fall, då ett loft gick öfver hela skålen.

Detta hände deremot ofta i skämman (8), «det korta huset» (skemma, af skammr, kort). Det undre rummet kallades då underskämma (HHd kap. 70). I en sådan kunde naturligtvis inge eldar förekomma midt på golfvet och der behöfdes fönstergluggar. Utanför löftet gick åtminstone å en sida en svalgång (svalir, MG kap. 13), till hvilken man kom på en yttertrappa. Loftet stod vanligen icke i förbindelse med underskämman, utan loftrummen (hvart för sig kalladt loft, YS kap. 14) hade dörrar åt svalerne. Då Fjölne gästade Frode i Danmark, hade han fått ett loftrum. I ett annat loftrum hade man tagit bort golftiljorna, för att kunna ofvan nedhälla drycken i det stora mjödkaret, som stod i underskämman. Om natten går Fjölne längs svalgången till sitt rum, men tager miste om dörr och stupar ned i karet (YS kap. 14). Här synes det förnämsta rummet hafva varit underskämman. Annorlunda synes det varit på Olof helges tid; då tyckes det förnämsta rummet, stofvan, hafva varit i löftet, ty konung Röreks tjenare stod i försåt för Olof i svalgången (OH kap. 82). Det var förmodligen i en stad detta hände (9). Löftet fick ljus genom loftsgluggar (IB kap. 28).

Understundom synes loft betyda en mindre fristående byggnad. Sådant torde det loft varit, i hvilket Röd starke på Gudö innebrändes af Olof Trygvason (OT kap. 87), loftet på Näs, i hvilket Olof helge sof, och hvilket qvarstod oförändradt, då Snorre skref (OH kap. 107), samt det loft, som omtalas OH kap. 125.

I OH kap. 151 omtalas en källare (gröf) under skämman, i hvars golf fans en glugg med dörr (hurð). Fångarne, som voro nedkastade i källaren, sönderskuro sina skinnkläder, bundo ribborna samman och slungade det så bildade repet upp genom hålet, så att det fastnade om en kistfot (örkfót). En af dem gick då upp och fann der rep, med hvilka han hjelpte upp kamraterne. Men för att få upp den siste, måste de slå repet om bjelken (biti), som var i huset — förmodligen ett tvärträ — och sedan göra i repets andra ända en lycka, hvari fastades så mycket stockar och stenar, att karlen uppvägdes.

Ibland bygdes skämman afsides och kallades då utskämma (útiskemma). I en sådan sof Erik blodyx, då Halfdan svarte kom för att innebränna honom (HHf kap. 39) och det var förmodligen i en sådan, som Erik bjudeskalle lät sin dotter och Olof Trygvason tillbringa vintern (OT kap. 1).

Större hus kallades äfven hall (höll), sal (salr) och stuga (stofa), utan att man mellan dem och skålen eller dem inbördes kan uppvisa någon bestämd åtskilnad. Sal synes dock för Snorre hafva fått en bestämd betydelse, han använder nämligen detta ord om disarsalen (YS kap. 33), om uppsalen, tempelsalen, som gaf Uppsala namn, och om den af Ingjald derinvid bygda salen (YS kap. 40). Stugan är ibland stor (OH kap. 55), ibland liten (OH kap. 126). Understundom var hon afsedd särskildt till sofstuga (HHf kap. 2). Det är möjligt att med stugan, i hvilken Olof Trygvason fann sin drottning sitta gråtande, menas en sådan stuga, som på Snorres tid fans mångenstädes på Island: ett mindre rum innanför skålen, som ersatte den forna tvärpallen (jfr t. ex. Sturlungasagan I. 2. s. 73).

Mellan husen på gården voro afstånden så stora, att Sigurd syr der kunde ställa sine tjenare (OH kap. 31). Husens antal var naturligtvis mycket olika. I konungsgården i Nidaros bygde Olof helge en stor hirdstuga med dörr i båda ändar, för samqvämen, en skåle, i hvilken hirdmännen sofvo, och dessutom en stuga, i hvilken han höll sina hirdstämmor (OH kap. 55). Ett hus af det sistnämnda slaget kallas äfven målstuga (málstofa, HHd kap. 45); en sådan fans äfven hos Torgny (OH kap. 79). Man sof i flera hus. Konung Hakes huskarlar sofvo i skålen, men han sjelf i en sofbur (svefnbur, HS kap. 5). En sådan omtalas äfven YS kap. 15. Högne Kåreson och Gudbrand sofvo i hvar sin stuga (HHf kap. 2). Bur omtalas IB kap. 6, dess dörr var låg, men om dess bestämmelse säges der intet (10).

Af uthus nämnas hos Snorre salerni (afträde), stående på stolpar, med trappuppgång (rið, OH kap. 84), gethus (geitahús, OH kap. 2), svinstiga (svinabœli, HS kap. 7, OT kap. 53), lador (hlaða, kornhlaða, OH kap. 31, 75) och hjelmar (11), träskjul för hö och säd (hjálmr, heyhjálmr, kornhjálmr, OH kap. 31, ME kap. 12, OTB) samt hus för kreaturen (HGr kap. 17). I OT kap. 71 antydes en särskild köksbygnad. Det var annars i den äldre tiden vanligt, att maten lagades öfver eldarne i skålen (HG kap. 16). Lador och hjelmar funnos äfven afsides från byarne.

I HS kap. 6 omtalas en örtagård (grasgarðr).

Bad omtalas i sagorna, men utan närmare uppgifter (HHf kap. 23, HHd kap. 66). Sigurd Jorsalafar badade i ett kar, öfver hvilket var tältadt (SÖO kap. 26). Qvarnen, som omtalas IB kap. 18, var tydligen en handqvarn.

Vid stränderna lågo sjöbodarne (naust), i hvilka skeppen och deras tillbehör förvarades vintertiden och annars då de icke begagnades.

En liten koja kallades húsakot (OH kap. 151).

Hofvet eller templet var en stor skåle, i hvilken folket församlades till blotvejtslorna. Högsäten funnos för blotföreståndarne. Längst in suto gudarnes bilder å sine stallar (ställningar). Huru bloten gjordes, ses af HG kap. 16. Å dörren till hofvet satt en guldring (OT kap. 65).

I städerna var jorden fördelad i tomter (toptir, OT kap. 79), bebygda som på landet, ehuru man här måste något inskranka sig, di utrymmet var knappt. Genom staden gingo gator (stræti, OH kap. 70), i henne fans torg (OT kap. 100), der handel drefs.

Kyrkobyggnaderna omtalas ej här, då de icke äro för Norden karakteristiska.

Till sist må nämnas fästena och tälten. De senare (tjald) kunde vara så stora, att i dem rymdes mer än sextio man; man hade i dem pallar att ligga i. Det ryktbaraste fäste (virki) i Norden var Danavirke, en borgmur af sten, torf och trä, med kastaler öfver portarne samt skyddad af ett djupt och bredt dike (OT kap. 26). Borgen, som Magnus barfot uppförde på Kållandsö, bestod af torf och trä samt omgafs af ett dike (MB kap. 13). Konung Östen anlade vid Agdanäs kyrka, hamn och virke (12) (SÖO kap. 15).


Anmärkningar:

  1. I det följande meddelas de uppgifter om husen, som förekomma i Snorres konungasagor och man finner der således icke en uttömmande afhandling i ämnet. Då man i de allmänna redogörelserna alltför ofta hopblandar uppgifter från skilda tiders litterära arbeten, har det synts mig kunna vara af intresse att få på ett ställe samlade alla de antydningar, som man finner hos en författare. Den redigaste allmänna öfversigten finnes hos Keyser, Nordmændens private Lif i Oldtiden s. 38 f.
  2. Ordet skåle förekommer äfven i svenska dialekter (ex. Uppland, Dalarne, Jämtland).
  3. Att för ett större gästabud uppföra ett nytt hus var icke ovanligt. Så gjorde, såsom det synes, helt hastigt Vermlandsbonden Åke, då han skulle samtidigt mottaga Sveakonungen Erik och Harald hårfager (HHf kap. 15). Sjelfva byggandet måste således hafva varit ganska enkelt.
  4. I skålens inre ända fans ofta en tvärpall, der qvinnorna suto.
  5. Högsätet stod emellan de två s. k. högsätessulerna, som lyfte sina utskurna hufvud ofvanom taket.
  6. Man känner icke med full säkerhet några schackpjeser från hednatiden. Vanligast tyckes hafva varit ett solitärspel, hvars brickor voro halfklotformiga af ben; en var särskildt utsmyckad. Midt på undersidan går ett cylindriskt hål inåt brickan; å brädet fans förmodligen en motsvarande pigg. Dragen synas hafva bestämts medelst tärningskast.
  7. I Tillägget 1 till OT förekommer uttrycket sluta dörren på midten af klofven (a miðian klofa), hvilket tydligen betyder: lemna dörren halföppen. Hur denna betydelse skall förklaras är deremot ovisst. De olika talesätten, som höra hit, finnas samlade i Egilssons lexicon s. v. skið.
  8. Ordet skæmma förekommer i medeltidssvenskan.
  9. Det säges MG kap. 11 att nedtill å S. Olofs skrin voro svaler. Dermed menas troligen helt enkelt en rad rundbågar. Jmfr anmärkningen till kapitlet.
  10. Bur förekommer ännu i flera svenska landskapsmål. Sammansättningarna fatabur och jungfrubur äro allmänt kända.
  11. Ordet lär förekomma i svenska dialekter.
  12. Med virken menas förmodligen sådane ringmurar, som flerstädes i Sverige och Norge befästa höga och svårtillgängliga klippor. Murarne bestå af väldiga kullerstenar. Spår af trä uti förskansningarna synes väl icke nu, det kan hafva förstörts af tiden.


Förkortningar:

YS Ynglingasagan
HS Halfdan svartes saga
HHf Harald hårfagers saga
HG Håkan godes saga
HGr Harald gråfälls og Håkan jarls saga
OT Olof Trygvasons saga
OTB Olof Trygvasons saga (Bihang)
OH Olof den heliges saga
MG Magnus godes saga
HHd Harald hårdrådes saga
OK Olof kyrres saga
MB Magnus barfots saga
SÖO Sigurd Jorsalafares, Östens och Olofs saga
IB Inge Haraldsson och hans bröders saga
ME Magnus Erlingsons saga

HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.