Indledning (Norges konungasagor)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Snorre Sturlasson:

Norges konungasagor


översatta av Emil Olson


C.W.K. Gleerups Förlag
Lund
1919-26


INDLEDNING


Snorres liv.

Snorre Sturlasson, medeltidens namnkunnigaste historieskrivare, tillhörde en släkt, som under de oroliga tiderna i slutet av tolfte och första hälften av trettonde århundradet spelade en så framträdande roll i Islands politiska historia, att den givit tidsåldern dess namn: Sturlungatiden. Likväl var hövdingeskapet i denna familj icke gammalt: Snorres farfader Thord Gilsson var den förste goden i släkten; godedömet hade denne ärvt genom sin hustru, en ättling av den i flera av de isländska släktsagorna omtalade Snorre Thorgrimsson († 1031). Snorres fader, Sturla Thordsson, efter sin gård vanligen kallad Hvamm-Sturla, var en kraftfull och stridbar hövding. Modern hette Gudny Bodvarsdotter; hon härstammade genom sin fader från den berömde Egil Skallagrimsson och genom sin farmoder från den som lagklok och skald bekante Markus Skeggesson (lagsagoman på Island 1084—1107).

Snorre var född år 1178. Tre år gammal sändes han — enligt en på den tiden vanlig sed — från hemmet för att uppfostras hos den lärde Jon Loptsson på Odde, sonson till Sämund den vise. Om Snorres barndom och uppväxt tiga våra källor, men det är tydligt, att hans vistetse på Odde, som alltsedan Sämunds tid varit den lärda bildningens huvudsäte på Island, har varit av avgörande betydelse för hans utveckling, Här gjorde han bekantskap med Sämunds och Ares historiska skrifter, och här tillägnade han sig intresse för och insikter i Nordens äldre historia, kultur och religion. I lagkunskapen blev han här invigd, och även skaldekonsten öppnade här sina skatter för honom.

Då Jon Loptsson dog (år 1197), var Snorre nitton år gammal. För att sörja för hans framtid — själv saknade han på grund av moderns ekonomiska oförstånd förmögenhet — bortgifte man honom med en ung kvinna vid namn Herdis, dotter till den rike prästen Berse på Borg. Detta äktenskap, som ingicks 1199, var ett rent förnuftsgiftermål och blev icke lyckligt. Det unga paret bodde till en början på Odde. Efter Berses död ett par år senare flyttade Snorre med sin hustru till hennes hem på Borg, och där bodde han, tills han år 1206 förvärvade gården Reykjaholt av en fattig präst, vars försörjning han åtog sig. Då Snorre flyttade dit, stannade hustrun kvar på Borg, och därmed var äktenskapet de facto upplöst, ehuru formlig skilsmässa icke synes ha kommit till stånd. Hustrun dog år 1233.

Genom äktenskapet med Herdis hade emellertid Snorre grundlagt sin förmögenhet och därmed sin makt och sitt anseende, och dessa växte hastigt, sedan han efter flyttningen till Reykjaholt fått del i ett godedöme på nordlandet. Snorre utvecklade nu stor drift och duglighet i ekonomiska ting; han förvärvade sig flera gårdar i skilda delar av ön, och i dessas förvaltning tog han en mycket verksam del. Hans rikedom och makt ökades härigenom än mera.

En isländsk hövding kunde under dessa oroliga tider icke undgå att bliva inblandad i tvister och stridigheter. Sådana mötte honom så att säga redan å ämbetets vägnar, eftersom han var skyldig att skydda sina många tingmäns olikartade intressen; men framför allt växte de fram genom konflikter med de andra, om makten tävlande hövdingarna. Också Snorre var under hela sitt liv invecklad i ständiga strider. I det hela visade han sig dock mera måttfull, fredlig och försonlig än de flesta av sina samtida, och de tvister han hade under de första åren av sin bosättning på Reykjaholt voro av mindre betydelse. Likvisst kan det icke nekas, att han stundom i känslan av sin makt uppträdde hårdt och övermodigt, och otvivelaktigt har han härigenom redan tidigt hos kränkta och avundsmän lagt grunden till ett fientligt sinnelag, som längre fram trädde mera öppet i dagen.

Omkring år 1215 stod den unge Snorre på höjden av makt och anseende. Ett vittnesbörd framför andra därom är, att han nämnda år valdes till innehavare av den isländska fristatens förnämsta ämbete, lagsagomansdömet, som han denna gång förvaltade i fyra år (1215—1218). Redan dessförinnan hade han vunnit rykte som lagkunnig och som skald.

Efter utgången av den tid, för vilken Snorre valts till lagsagoman, företog han en sedan flera år uppskjuten resa till Norge, där han stannade i två år (1218—20). Genom denna resa ville Snorre bl. a. lära känna det land, vars historia han säkerligen redan nu sysselsatte sig med. Resan skulle bliva av ödesdiger betydelse för honom.

Såväl hos konungen, Håkon den gamle, som hos den mäktige jarlen Skule Bårdsson blev Snorre väl mottagen. Han blev av konungen utnämnd till skutilsvein (titel för den högsta ämbetsmannaklassen inom hirden) och avlade såsom sådan trohetsed till konungen. Till Skule kom Snorre i ett vänskapsförhållande, som skulle vara livet ut, och över vilket skalden i sin diktning satt oförgängliga minnesmärken.

Förhällandet mellan Island och Norge var, på grund av de norska konungarnas försök att utvidga sin maktsfär även till den isländska fristaten, vid denna tid icke det bästa. Just nu hade ledsamma händelser inträffat. En förnäm isländing, Pål Sämundsson, son till Sämund Jonsson på Odde, hade år 1216 drunknat utanför Stadtland, och det troddes på Island, att han blivit bragt om livet av norrmännen. Året därpå överföllo och plundrade isländare till hämnd några bergenska köpmän, som kommit med sina varor till Island. Detta ledde till ömsesidiga dråp, varvid bl. a. den nyss omtalade Påls farbroder, Orm Jonsson på Breidabolstad, svärfader till den unge framstående hövdingen Björn Thorvaldsson, blev tagen av daga.

I Norge framkallade dessa händelser stor upphetsning. Just under Snorres vistelse i Norge förberedde Skule ett krigståg mot Island. Snorre avrådde ivrigt, och för att avvända denna olycka från sitt land gav han slutligen Skule det hemliga löftet att verka för Islands underkastelse under Norge; själv blev han utnämnd till »länderman» (högste kunglige ämbetsman) i det tilltänkta norska landet. Snorres handlingssätt i detta fall har ofta blivit hårdt bedömt. Det synes dock föreligga goda skäl för att tro, att Snorre aldrig på allvar tänkt på att förråda sin fäderneö, utan att det hela var en visserligen moraliskt förkastlig, men dock under det rådande nödläget förklarlig list. I varje fall synes Snorre aldrig ha gjort något försök att infria sitt löfte, och enligt en framstående norsk historikers mening har han blivit formligen löst från detsamma av jarlen några år senare. Genom sin underlåtenhet att verka för Norges sak förvärvade han emellertid i den norske konungen en mäktig fiende, vars hand slutligen föll tungt över honom.

Å andra sidan mottogs Snorre vid sin hemkomst till Island med misstro och fiendskap. Ryktet hade gått före honom och förtalt, i vilka förpliktelser han ställt sig till den norske konungen, och misstankarna stärktes genom de präktiga gåvor, som han medförde från Norge. Man hånade Snorre och skrev nidvisor om honom. Särskilt visade sig Björn Thorvaldsson förbittrad. Till öppen strid kom det dock icke. Snorre var betänkt på att hämnas skymfen genom att deltaga i en annan hövdings, Lopt Pålssons, strider med Björn, men avstod på sin broders bön därifrån. Då Björn kort därefter blev dräpt, förföll denna sak av sig själv.

Den allmänna oviljan mot Snorre lade sig så småningom, och Snorre sökte nu att åter stärka sin hotade maktställning genom en framgångsrik, men också ödesdiger, familje- och giftermålspolitik. Först ville han — efter Sämund Jonssons på Odde död år 1122 — äkta dennes dotter Solveig, men blev förekommen av sin brorson Sturla Sigvatsson; härigenom grundlades en fiendskap med denne, som senare fick de svåraste följder. Då denna plan misslyckades, knöt han i stället andra av sydlandets släkter till sig genom att bortgifta sin dotter Ingeborg till Gissur Thorvaldsson, en son till den mäktige hövdingen Thorvald Gissursson, och genom att själv ingå egendomsgemenskap — möjligen efter Herdis’ död år 1233 verkligt äktenskap — med Björn Thorvaldssons änka Hallveig. Hela hennes och hennes söners förmögenhet kom nu under Snorres förvaltning, och denne blev härigenom den rikaste och mäktigaste mannen på Island. År 1222 valdes han ånyo till lagsagoman och kvarstod såsom sådan till år 1231.

Under 1220-talets senare år var Snorre invecklad i en långvarig strid med sin broder Sigvat och dennes son Sturla om släktens godedöme. Snorre reste upp till Dalarna och bemäktigade sig herradömet där. Ett tilltänkt överfall på Sturla blev icke av. Kort därefter blev emellertid denne överfallen på gården Saudafell av några andra fiender, sönerna till Thorvald Snorresson i Vatsfjord, som varit gift med Snorres dotter Thordis. Överfallet var en hämndeakt efter Thorvald, som år 1227 blivit dräpt av Sturlas anhängare. Vid detta tillfälle plundrades gården, dråp och stora skändligheter begingos. Snorre beskylldes för att ha varit upphovsmannen till detta hämndetåg, men det är ovisst, huru härmed förhåller sig. I varje fall förliktes Sturla och Snorre år 1230 tills vidare, då Snorre behövde sin broders och brorsons hjälp emot en annan nordländsk hövding, Kolbein Tumesson från Skagafjord, med vilken Snorre blivit invecklad i en egendomstvist. Kolbein hade varit gift med Snorres dotter Hallbera, men skilt sig från henne, och Snorre krävde nu hennes del i boet. Utgången av striden visar, hur stark Snorre vid den tiden ännu stod på Island. Med en stor här infann han sig år 1233 på alltinget och tvang Kolbein att med sig dela makten på nordlandet.

Ofred och olyckor hopade sig emellertid snart alltmer över den mäktige hövdingen. Vid sidan av bittra stridigheter med andra hövdingar trädde nu de förnyade striderna med brorsonen Sturla Sigvatsson i förgrunden. Denne hade år 1233 på återresan från en Romfärd träffat konung Håkon i Norge, och i honom hade Håkon funnit ett nytt och villigt redskap för sina planer på Island. Snorres son Orökja, åt vilken Snorre överlämnat hövdingedömet i Vatsfjorden, som han förvaltade för sin dotterson, var en hetsig och våldsam man, som ofta uppträdde som fridstörare och vållade sin fader många bekymmer. Just vid denna tid hade han begått några orättfärdigheter mot Sturlas tingmän, och denne fann däri en förevändning att vända sig mot hans fader Snorre. Denne samlade folk och hade hos sig sin son Orökja, men tvekade att fullfölja kampen och sände hem Orökja. Sturla och hans fader Sigvat, som nu liksom förut stod vid sin sons sida, ville emellertid icke förlikning. De samlade en här och drogo (år 1236) emot Reykjaholt, som de bemäktigade sig med allt vad där var. Snorre flydde först till sin gård Bessastader i sydvästra Island och sedan till östlandet. Orökja blev efter en tids fejder svekfullt tillfångatagen, misshandlad och tvingad att lämna landet.

Väl samlade Snorre ånyo en här omkring sig för att fördriva Sturla från sin gård och fick därvid hjälp av sin kraftfulle kusin Thorleiv Thordsson på Gardar. Men han saknade beslutsamhet och kraft att på allvar upptaga striden. På grund av en uppstånden oenighet om stridsplanen skilde sig Snorre från sin kusin; denne fick nu ensam fullfölja kampen och blev (år 1237) vid gården Bör besegrad av övermakten och måste giva sig på nåd och onåd åt Sturla.

Snorre fattade nu det beslutet att för en tid draga sig undan sina fiender och begiva sig över till Norge. Anledning härtill fann i en kallelse, som konungen och ärkebiskopen på våren samma år hade låtit utgå till de isländska hövdingarna, och vari dessa uppmanats att komma till Norge för att överlägga om de förvirrade kyrkliga och politiska förhållandena på Island.

Det var som en slagen och olycklig man som Snorre återsåg Norge, som han sjutton år tidigare lämnat under stora hedersbetygelser och med högtsvävande förhoppningar och planer. Även i Norge var mycket förändrat. Många av hans forna vänner voro döda, konung Håkon var nu envåldsherre i landet, och den fordom mäktige jarlen, numera härtigen, Skule var hans underdånige vasall. Snorres gamla vänskapsförhållande till den senare förblev obrutet, men konungen, som harmades över hans opålitlighet och förmenta löftesbrott, lät honom känna, att han var i onåd. Snorre måste därför helt och hållet sluta sig till Skule, vilket i betraktande av den under askan glödande fiendskapen mellan denne och kungen ytterligare ökade kungens missnöje med Snorre. Emellertid stannade Snorre vintern över i Nidaros hos härtig Skules son Peter, och följande sommar var han gäst hos härtigen själv.

På Island hade under tiden makten övergått till Snorres svärson Gissur Thorvaldsson, som i ett stort slag vid Örlygstader (21 aug. 1238) hade krossat Sigvats och Sturlas makt, varvid båda dessa hövdingar själva fallit i kampen, den senare för Gissurs egen hand. När underrättelsen om dessa märkliga händelser på hösten kommo till Norge, greps Snorre av hoppet att ännu en gång återvinna sin förlorade maktställning och beslöt att genast resa hem till Island. Konung Håkon sände tidigt på våren 1239 bud till Nidaros och förbjöd isländingarna att resa, innan han fått tillförlitligt besked om deras avsikter. Bakom kungens rygg gav emellertid Skule Snorre tillåtelse att resa och skaffade honom till och med själv skeppslägenhet. Omedelbart före avresan kom från konungen, som ryktesvis fått veta vad som förestod, ett nytt brev med uttryckligt förbud för Snorre att lämna landet. Men denne lät sig härav icke rubba i sin avsikt, utan avseglade och kom om hösten lyckligt till Island. Det var ett djärvt steg som Snorre härmed tog. Brytningen med kungen var nu öppen, och denne kunde med full rätt beskylla sin hirdman för visad otrohet i hans lydnadsplikt. Mera ovisst är, om Snorre tagit del av Skules upproriska planer och därigenom även kunde anses ha gjort sig skyldig till högfarräderi mot konungen.

Snorre bosatte sig åter på sin gård Reykjaholt och intog inom kort ånyo sin gamla maktställning i sydvästra Island. Han uppträdde med framgång som hämnare efter sin brorson Sturla, och hans inflytande var ännu så stort, att domen i fråga om slaget vid Bör överlämnades åt honom. Snorre gick emellertid fram mot sina fiender med stor måttfullhet och besinning, och särskilt undvek han att öppet bryta med de mäktiga nordlandshövdingarna: Gissur, till vilken förhållandet varit fientligt, alltsedan denne efter några års äktenskap skilt sig från Snorres dotter, och den forne motståndaren Kolbein. Likväl blev freden ej långvarig.

Konung Håkon kände sig djupt kränkt av den sidvördnad och olydnad, som Snorre hade visat honom genom att mot hans vilja resa hem till Island, och sedan Skule år 1240 avlidit och Snorre således icke hade någon beskyddare i Norge, beslöt han att hämnas. Denna hämndeakt hade emellertid även politiska motiv; utan tvivel hade Håkon längesedan kommit till insikt om att Snorre icke blott ej befordrade hans planer, utan även — så länge hans makt var orubbad — utgjorde ett hinder för dessa planers förverkligande.

Till sin ombudsman på Island valde Håkon efter Sturlas fall Gissur Thorvaldsson, Snorres förnämste medtävlare om makten. År 1240 sände han till denne ett brev, vari han uppmanade honom att taga Snorre tillfånga och med eller mot hans vilja sända honom till Norge, eller också dräpa honom. Gissur sökte nu efter tillfälle att överfalla Snorre, och han fick snart en giltig förevändning. Ett misslyckat försök på alltinget 1241, där Snorre och Gissur möttes för att förhandla om böterna för Sturlas och Sigvats dråp, slutade visserligen med förlikning och skenbar vänskap. Men i juli samma år dog Snorres hustru Hallveig, och hennes söner i föregående giftet, Klöing och Orm Björnsson, började en tvist med Snorre om arvet. De vände sig till sin farbroder Gissur med bön om hjälp, och denne ansåg nu stunden vara inne. Med sin vän Kolbein, som understödt honom även på alltinget 1241, avtalade han ett överfall på Snorre, samlade sina anhängare och framvisade kungabrevet, som han förklarade sig vilja ställa sig till efterrättelse. Snorre blev varnad, men hann icke sätta sig i säkerhet. Medan Kolbein ryckte emot Snorres anhängare på västlandet, kom Gissur om natten till den 23 september med sina män till Reykjaholt, överföll Snorre och dräpte honom.

Snorres egen roll i de politiska intriger, som slutligen ledde till hans tragiska död, och som blott ett par årtionden därefter kostade Island dess självständighet, har bedömts olika och stundom mycket hårdt. Vilken skuld Snorre än må ha haft, måste hans dråp dock betecknas som en onödig grymhet, som för alltid sätter en fläck på hans motståndares, särskilt på Gissur Thorvaldssons, minne.

Liksom Snorres offentliga uppträdande ha hans karaktär och hans enskilda handlingar hos flera bland hans levnadsskildrare blivit föremål för mycket hårda domar. Det är säkerligen också riktigt, att Snorre i moraliskt avseende icke fyller måttet, om han mätes med en annan tids — jag vill icke säga vår tids — mått. Men varje dom över en personlighet blir skev, om den ej sker i ljuset av hans egen tids och hans eget lands förhållanden. Sedd mot denna bakgrund, stod Snorre icke under, i flera avseenden utan tvivel över sina samtida.

Ett grundfel hos alla den tidens hövdingar på Island var bristen på samfundsintressen och allmännyttiga strävanden. Häri utgjorde Snorre intet undantag: egoismen är ett framträdande drag i hans karaktär och alla hans handlingar. Vad Snorre eftersträvade var herravälde och anseende. Men grundvalen för dessa var pänningen, och strävan att öka sina ägodelar går därför också i själva verket som en röd tråd genom Snorres hela historia. Att Snorre i ekonomiska ting gick tillväga med stor fördomsfrihet, torde icke kunna förnekas; därom äro bl. a. hans äktenskap ett vittnesbörd. På ett stötande sätt framträder hans girighet i förhållande till hans många, äkta och oäkta, barn, som han ingalunda understödde på det sätt, som man hade kunnat vänta av en man i hans ställning. Men ehuru Snorre i dessa saker blev häftigt klandrad av sina fiender, kan det dock icke bevisas, att han någonsin förvärvade sin egendom annat än på laglig väg.

Snorre var kanske i högre grad än sina medtävlare en äregirig man. Han var mycket ömtålig för personliga kränkningar och gick stundom hårdhändt tillväga för att sätta sig i respekt. Målet för hans strävanden var ett glänsande enväldigt hövdingedöme, en avbildning i smått av Europas ridderliga furstendömen. Men då hans krafter icke räckte till för att förvärva och uppehålla en verklig och obestridd maktställning, kom vikten — praktlysten som han av naturen var — att alltför mycket ligga på det i yttre mening glansfulla uppträdandet: Snorre älskade praktfulla gästabud och omgav sig med stora följen; sina gårdar kringgärdade han på riddarborgarnas vis med gravar och vallar osv. Genom denna sida i Snorres karaktär förklaras det också, att den höga norska ämbetsmannatiteln kunde innebära en lockelse för honom, och att han möjligen i sina hemligaste tankar kunnat falla för frestelsen att se sig som den högste styresmannen på Island, även om det skulle ske på bekostnad av fristatens sjävlständighet.

Det saknas säkerligen icke fog för den meningen, att Snorre icke alltid var tillräckligt nogräknad i valet av de medel, som han använde för att främja sina syften. Av sina fiender beskylldes han rent ut för list och trolöshet. Tillräckliga skäl för så grava förevitelser kunna väl näppeligen framletas ur de källor för Snorres liv som vi äga. I fråga om förhållandet till konung Håkon har det redan framhållits, att Snorres uppträdande åtminstone till största delen dikterades av önskan att rädda fäderneön ur det tillfälliga nödläget, och i flera andra fall har Snorre säkerligen varit oskyldig till det, varför han beskylldes. Men Snorre kan dock icke helt fritagas i fråga om bristande ärlighet och trohet, och särskilt synes han ha haft svårt att alltid hålla givna löften.

Den sistnämnda svagheten sammanhänger med och förklaras delvis av andra sidor i Snorres själsläggning. Av allt att döma var Snorre en impulsiv och ombytlig karaktär, vars håg ständigt skiftade, ett drag som framträder särskilt i hans förhållande till kvinnorna, men som visar sig även i andra fall. Han saknade uthållighet och kraft att på allvar genomföra sina beslut och planer och var ofta ett rov för vankelmod och obeslutsamhet. Tydligt ser man detta vid flera av de viktigaste tillfällena i hans liv, särskilt i de omtalade striderna med Sigvat och Sturla, som därför också för Snorre fingo en så olycklig utgång. Bristande viljekraft, måhända i någon mån även — såsom en av Snorres senaste karaktärsskildrare framhållit — brist på personligt mod, förklarar väl också delvis, att Snorre i alla sina strider så lätt kunde förmås till förlikning, och att han själv aldrig lät det komma till öppen kamp med vapen.

Å andra sidan komma häri också goda egenskaper, som tiden eljest saknade, till uttryck: familjekärlek och skonsamhet mot släkten, frånvaro av grymhet och hänsynslöshet emot fiender, över huvud ett fredligt sinnelag, besinning och klokhet. Dessa egenskaper voro medfödda — de utgjorde den ena sidan i Sturlungaättens själsarv — men ha säkerligen ytterligare utvecklats genom den uppfostran Snorre fick på Odde, där intellektuella intressen förhärskade, och där Snorre lärde sig att mera umgås med pännan än med svärdet.

Höjde sig Snorre häri över sin samtid, så gjorde han det icke mindre i ett annat avseende. Trots all egoism och alla strävanden för egen makt och ära saknade Snorre icke nationalkänsla eller fosterlandskärlek. Den framlyser vid flera tillfällen, icke minst i hans redan ett par gånger berörda handlingssätt vid hans första besök i Norge. Allra starkast ter den sig emellertid i det livliga intresse för Nordens gamla kultur och historia, varom såväl hans Edda[1] som hans Konungasagor bära vittne. Genom sitt skriftställarskap har Snorre inlagt förtjänster, som uppväga många personliga brister. Men hans skrifter äro även själva i sin mån dokument, som belysa sin författares karaktärsegenskaper, och ur dem talar obestridligt en personlighet, som i all sin mänskliga svaghet var mäktig av upphöjda vyer och ädla ideal.


Snorres föregängare.

Då Snorre Sturlasson framträdde som skriftställare, hade det norska och det isländska folket, framför allt det senare, en lång och betydande litterär utveckling bakom sig. Liksom hos så många andra folk är poesien äldre än prosan. Den möter oss i tvänne säreget utvecklade konstarter: eddadiktningen och den s. k. skaldepoesien eller konstpoesien i mera inskränkt mening.

Den förra återgiver i ålderdomliga, mera konstlösa versslag och i enkla, osmyckade ordalag några av de föreställningar, som våra förfäder gjorde sig om gudarna och deras verksamhet eller skildrar i knappa och koncisa vändningar episoder ur den germanska och nordiska hjältesagan.

Skaldepoesien, som här mera intresserar oss, bär i det hela en något yngre prägel. Den konstnärliga formen är rikare och mera omväxlande. En viss förbindelse med eddadiktningen har skaldepoesien genom de fåtaliga här förekommande mytiska dikterna. Besläktad med vissa eddiska sånger är också i viss mån den genealogiska dikten, som leder en ätts härstamning genom en rad av konungar och hövdingar upp till gudarna; denna diktart sträcker liksom hjältedikten sina rötter djupt ned i gammal germansk dikttradition. Sin ställning inom skaldepoesien får den mytiska och genealogiska dikten genom sin karaktär av hyllningsdikt åt den högättade man, för vilken den är författad. I allmänhet rör sig denna konstart emellertid med samtida historiska personer och händelser. En vanlig form är arvsdråpan, som besjunger en avliden hövding eller furste. Till allra största delen utgöres emellertid denna diktart av direkta hyllningsdikter, som äro riktade till furstar eller herremän under deras livstid, och som skildra dessas börd, egenskaper och bragder.

Det är en icke ringa mängd skalder och skaldedikter, som vi känna från den tid, varom här är fråga, de första århundradena av den historiska tiden i Norden. För den senare uppblomstrande historieskrivningen ha dessa dikter såsom de ofta enda samtidiga vittnesbörden om en äldre tids händelser och personer varit av en mycket stor betydelse. Denna betydelse kvarstår i viss mån även för den moderna historieforskningen, ehuru det för oss är vida svårare att tolka dessa dokument och identifiera deras uppgifter, än det var för skaldernas egna landsmän ett par århundraden efter dikternas författande.

Poesiens blomstringstid infaller mellan c. 850 och 1100. Efter denna tid träder prosan i förgrunden. Den originala prosalitteraturens förnämsta alster är den episka berättelsen eller, som den med sitt isländska namn vanligen benämnes, sagan. Räknat efter den ordning, i vilken nedskrivningen efter all sannolikhet har börjat, kunna vi urskilja tre grupper, vilka dock alla stå i nära förhållande till varandra: historieskrivningen i mera egentlig mening, som behandlar Norges och Islands, delvis även de övriga nordiska ländernas historia; den realistiska historiska berättelsen eller släktsagan, som skildrar de isländska kolonisternas öden under landnamstiden och under de första generationerna av den isländska bebyggelsen; slutligen den fantastiska, ohistoriska sagan, den s. k. fornaldarsagan. Alla dessa berättelsearter tillhöra så godt som uteslutande Island. Endast inom den egentliga historieskrivningen finner även Norge ett blygsamt rum med ett par på latin skrivna arbeten. Av de tre grupperna av sagor är det endast de två första, som här intressera oss, och särskilt naturligtvis den egentliga historieskrivningen.

Det första namn, som möter oss på detta område, är Sämund Sigfussons. Denne, som var född år 1056 och tillhörde en förnäm släkt, studerade utomlands, troligen i Paris, och grundlade därvid omfattande kunskaper, som snart gjorde honom till sin tids lärdaste man på Island. Sedan han blivit prästvigd, bosatte han sig på gården Odde i sydvästra Island och gjorde därmed denna gård till den lärda bildningens huvudsäte på ön för långa tider framåt. Här var det, såsom redan omtalats, som Snorre Sturlasson uppfostrades hos Sämunds sonson, Jon Loptsson. Såsom präst på Island utövade Sämund en betydelsefull kyrkligt-politisk verksamhet. Hans död inträffade år 1133.

Sämunds författarskap har gått helt och hållet förlorat. Det har t. o. m. av vissa forskare bestridts, att han skrivit någonting. Att han författat åtminstone en skrift, torde emellertid få ställas utom tvivel. Av vad art denna har varit, visas av en dikt, Nóregs konungatal, från c. 1190, vilken för en del av sin framställning noga följt Sämund. Det framgår av denna, att Sämunds arbete utgjorts av en kort översikt av de norska konungarnas historia från Harald hårfagre till och med Magnus den gode († 1047). Sämunds arbete har varit affattat på latin. Dess betydelse för den kommande historieskrivningen har framför allt legat däri, att den skapat en grundval för det behandlade skedets kronologi.

Nära samtida med Sämund är Are Thorgilsson. Denne var född år 1067 och tillhörde liksom Sämund en framstående isländsk släkt. Efter faderns tidiga död kom Are, sju år gammal, till fostring hos Hall Thorarensson i Haukadal, en man som enligt Ares egen utsago på grund av sin höga ålder och sitt goda minne varit av stor betydelse för honom såsom hemulsman för gamla historiska traditioner. Samtidigt fostrades där Teit Isleivsson, son till Islands förste biskop, Isleiv Gissursson. Även av denne har Are fått många underrättelser om forntiden; vi kunna gissa, att de särskilt varit av betydelse för Ares kunskap om de religiösa och kyrkliga förhållandena på Island. För övrigt veta vi icke mera om Ares liv, än att han var en lärd och ansedd präst. Han dog år 1148.

Av Ares hand ha vi bevarad endast en liten skrift, den s. k. Isländingaboken, en kort översikt över de viktigaste händelserna i Islands politiska och kyrkliga historia från landnamstiden och fram till c. 1120. Are visar sig i detta lilla arbete som en framstående, kritiskt begåvad historiker. Särskilt intresserar han sig för kronologien, som han bygger på årtalslängderna för lagsagomännens verksamhetstider. Are är den förste, som användt modersmålet i historiskt författarskap.

Den bevarade Isländingaboken är sannolikt författad på 1120-talet. Den utgör emellertid en andra och förkortad redaktion av ett något äldre, större arbete med samma titel. Huru detta äldre arbete varit beskaffat, är mycket omtvistat. Sannolikt har det emellertid väsentligen haft samma innehåll som det av oss kända, med undantag därav, att det dessutom innehållit en samling av genealogier över de förnämsta isländska släkterna samt en kronologiskt ordnad uppräkning av de norska konungarna jämte kortfattade notiser om deras liv och om märkligare händelser i Norges, Danmarks och Englands historia. Dessa ättelängder och historiska notiser ha flitigt begagnats av senare sagoredaktörer. Även Snorre har begagnat denna äldre Isländingabok; det är den, som han anför i företalet till sina Konungasagor.

En något senare tid än de två nu nämnda tillhör Erik Oddsson. Om denne mans levnad och verksamhet känner man nästan intet annat än det, att han vid midten av 1100-talet länge uppehöll sig i Norge för att samla material till ett arbete om den samtida perioden i Norges historia. Det verk, som sålunda kom till stånd, har i sin ursprungliga och självständiga form gått förlorat. Sannolikt har det behandlat tidsskiftet 1130—1160, med Harald Gille († 1136) och hans söner Inge († 1161) och Sigurd († 1155) såsom huvudpersoner. Arbetet är känt för oss därigenom, att det ligger till grund för vissa delar av samlingsverket Morkinskinna, som längre ned skall omtalas, samt av Snorres Konungasagor.

Bättre känd än Erik Oddsson är hans något yngre samtida Karl Jonsson. Denne var född c. 1135 och blev abbot i Tingöre kloster i nordvästra Island 1169. År 1181 lämnade han abbotskapet och vistades åren 1185—1187 i Norge. Efter återkomsten till Island inträdde han på nytt som abbot i sitt gamla kloster och innehade denna befattning till år 1207. Han avled år 1213.

Karl Jonsson är författare till den bekanta Sverres saga, en av de intressantaste isländska historiska skrifter som vi äga. Enligt ett företal till sagan, som dock icke härrör från författaren själv, är den första delen skriven i Norge efter diktamen av Sverre själv; den senare delen är författad efter Karls hemkomst, som det heter, »enligt kunniga mäns och ögonvittnens meddelanden». Sagan utgör en förträfflig, levande och klar framställning av Sverres geniala personlighet och växlingsrika levnad. Ehuru, som man kan vänta, starkt partisk till förmån för Sverre, gör den dock i det hela intryck av klar och skarp uppfattning, objektivitet och lidelsefrihet. Arbetet är icke bevarat i original; den Sverres saga, som vi känna, är en bearbetning av Snorres samtida, den lärde och mångsysslande Styrme Kåresson.

En samtida till Karl Jonsson är Odd Snorresson. Om dennes liv känner man intet utom det, att han, såsom framgår av en anmärkning i slutet av hans nedan omtalade skrift, var munk i Tingöre kloster och prästvigd. Odd är känd som författare till en Olav Tryggvessons historia. Detta arbete skrevs ursprungligen på latin, men är bevarat endast i översättning. Skriften är ett typiskt medeltida munkarbete och snarare att betrakta som en uppbyggelseskrift än som en historisk framställning i egentlig mening. Det hela går ut på att visa, huru Olav ständigt omvärvdes av faror, men genom Guds hjälp alltid blev räddad. Stoffet är sålunda mycket okritiskt behandlat; de historiska traditionerna äro överspunna av fabler och legender, djävulstro och allt slags vidskepelse göra sig breda i framställningen. Trots detta, och trots sina brister även i fråga om komposition o. d., innehåller dock Odds Olavssaga mycket värdefullt historiskt material och blev därför en källa, som efterföljande historieskrivare icke kunde gå förbi. Även Snorre bygger sålunda på Odd, ehuru det ofta kan vara svårt att med säkerhet påvisa, vad som stammar ifrån denne.

Odds Olavssaga torde vara författad i slutet av 1180-talet. Ungefär samtidigt lockade samma ämne en annan munk i samma kloster, Gunnlaug Leivsson, till behandling. Denne, som dog år 1218 eller 1219, var en för sin lärdom högt ansedd man. Han var bl. a. en skicklig latinist och hade stor beläsenhet i den medeltida lärda litteraturen. Han är känd som författare till flera skrifter, bland dem ett par helgonlegenden närstående biskopsbiografier, alla ursprungligen skrivna på latin. Gunnlaugs Olavssaga är icke känd i sin ursprungliga form, utan endast genom de stycken ur densamma, som ingå i den s. k. större Olav Tryggvessons saga, ett kompilationsverk från senare tid. Man kan emellertid av dessa brottstycken sluta sig till att Gunnlaugs historia varit mycket utförlig och tillgodogjort sig ännu mera traditionsstoff än Odds. Något framsteg i riktning av kritisk historieskrivning företer däremot Gunnlaug icke. Av utdragen at dömma är han lika lättrogen och lika fallen för övertro som sin föregångare. Men liksom dennes har även Gunnlaugs saga dock på grund av sitt rika material varit av värde för efterföljande sagoredaktörer.

Jämte de nu omtalade namngivna författarnas arbeten förelågo före Snorres tid ett icke ringa antal anonyma historiska skrifter, somliga av stor betydelse även för Snorres författarskap. Åtskilliga av dessa sagor — om enskilda norska konungar eller hövdingar, t. ex. Halvdan svarte, Sigurd hjort, Harald hårfagre, Håkon den gode, Hladejarlarna, Magnus den gode, Harald hårdråde — äro förlorade och nu kända endast därigenom, att de åberopas eller begagnats av andra isländska källor. En annan, som grundval för senare bearbetningar synnerligen viktig saga, den s. k. äldsta sagan om Olav den helige, är bevarad endast i några få små fragment. Vår kännedom om den grundar sig i övrigt på ett par yngre bearbetningar av Olav den heliges historia, den s. k. legendariska sagan och Styrme Kåressons Olavssaga. I dessa har emellertid den ursprungliga sagotexten undergått flera på varandra följande bearbetningar, varvid den starkt förändrats både till innehåll och form. Sagan, som synes vara författad i senare hälften av 1100-talet, ligger till grund även för Snorres skildring av Olav den helige.

Närmast besläktade med Snorres verk till syfte och plan äro tre anonyma sagosamlingar, vilka göra hela eller en större del av Norges historia till föremål för sin framställning.

Äldst av dessa, och med säkerhet äldre än Snorre, är den lilla skrift, som plägar gå under namnet Ágrip af Nóregs konungasǫgum. Denna utgör en mycket kortfattad skildring av de norska konungarnas historia från Halvdan svarte fram till år 1177, dvs. till tiden för Sverres framträdande i Norge. Verket saknar egentlig komposition, i det att författaren låtit de olika sagorna följa efter varandra utan någon förmedlande övergång. I huvudsak består arbetet av utdrag ur andra längre skriftliga, delvis nu förlorade, källor. Vissa uppgifter tyckas dock härröra från redaktören själv och grunda sig företrädesvis på norsk tradition. En viss självständighet visar författaren genom sina tydligt framträdande intressen för forntida kulturförhållanden, för genealogier och för folksagostoff, varåt han ger en jämförelsevis bred plats i sin framställning. Självständigt har han även begagnat en del skaldeversar och därigenom bevarat några, som ej förekomma i de andra sagoredaktionerna. Någon kritisk författare i egentlig mening är redaktören av Ágrip icke. Trots sina brister är skriften dock en värdefull historisk källskrift, särskilt för jämförelse med och kontroll av andra sagoredaktioner. Den är också av betydelse därigenom, att den ger oss det huvudsakliga innehållet av flera äldre skrifter, som icke på annat sätt blivit bevarade. Ágrip anses vara författad omkring år 1190.

Ett samlingsverk av liknande slag som detta, men mycket utförligare, är den s. k. Morkinskinna[2]. Denna skrift börjar med skildringen av Magnus den gode (1030—1047) och har sannolikt liksom Ágrip ursprungligen omfattat tiden ned till 1177; handskriften är emellertid numera defekt, och slutet, omfattande tidsskedet efter 1157, saknas. Även detta verk utgör väsentligen en mekanisk sammanstöpning av äldre skrifter. Det har dessutom lånat från Ágrips sammanfattande framställning. Självständig författarverksamhet visar redaktören endast i ringa grad. Till sådan kan dock räknas, att han inskjutit en del med skildringen i det hela endast löst sammanhängande småberättelser om enskilda, mest isländska personer, samt att han på egen hand i texten infört åtskilliga skaldekväden. I den form, vari vi känna skriften, har den emellertid redan undergått starka bearbetningar, och det är därför här som i många andra fall svårt att med säkerhet avgöra, vad som tillhört den ursprungliga redaktionen. Sitt huvudsakliga värde har arbetet på grund av sitt rika stoff, särskilt de omtalade småberättelserna. Den ursprungliga redaktionen anses vara gjord c. 1220—1230 och således vara föga äldre än eller samtidig med Snorres verk.

En högre ståndpunkt såsom historieskrivare intager författaren av det tredje av de åsyftade sagoverken, vilket vanligen benämnes med det av Torfæus givna namnet Fagrskinna[3]. Detta arbete skildrar liksom Ágrip de norska konungarnas historia alltifrån Halvdan svarte och ned till år 1177. Liksom den nämnda skriften och Morkinskinna utgör även denna en sammanarbetning av äldre källor, till stor del desamma, som ligga till grund för dessa. Ágrip är dessutom, ofta ordagrant, begagnad och sannolikt även Morkinskinna i dess äldre redaktion. I jämförelse med sina föregångare visar emellertid redaktören av Fagrskinna en ganska stor självständig författarverksamhet. Han förkortar och sammandrager sina källskrifter tämligen starkt, men han gör det med en bestämd syftning och med ganska stor konsekvens. Han har tydligen huvudsakligen velat ge en framställning av de händelser, som voro av verklig betydelse för det norska riket och dess utveckling, och han utmönstrar därför eller behandlar med stor knapphet allt det material, som ej tjänar detta syfte. I motsats till de flesta av sina samtida har författaren av Fagrskinna varit en kritisk och rationalistisk natur, som stått tämligen fri gentemot tidens lättrogenhet och övertro; han har ur sitt arbete samvetsgrant uteslutit den mängd av fabler, legender, mirakler och sagostoff av allahanda slag, som han fann i sina källor. De gamla skaldesångerna, som även han självständigt begagnat, har han behandlat mera kritiskt än sina föregångare. I det hela kan Fagrskinna betecknas som ett förträffligt sagoverk, även om det ej kan mäta sig med Snorres vare sig med avseende på kompositionen eller i enhetlig uppfattning av de historiska förloppen, i psykologisk fördjupning eller i förmåga av personkaraktäristik.

Tiden för Fagrskinnas författande är omtvistad. Några fullt säkra hållpunkter för bestämmandet har man i själva verket icke. Dock synas de starkaste skälen tala för att icke förlägga avfattningstiden tidigare än till c. 1240. Om författaren känner man intet. Att han varit isländing, är av flera skäl sannolikt, men de genomgående norska synpunkterna i arbetet göra det troligt, att skriften författats i Norge, möjligen på direkt uppdrag av konung Håkon den gamle.

Vi ha härmed, om än flyktigt, berört de viktigaste skrifter rörande Islands och Norges historia, som förelågo i förra hälften av 1200-talet. Det återstår att i största korthet erinra om några skrifter rörande grannländerna.

Störst var naturligtvis intresset för de norska biländerna i väster samt för Grönland, där invandrare från Island under 900-talets sista decennier grundat en nordisk koloni. Redan omkring år 1200 funnos på Island nedskrivna flera sagor rörande dessa biländer. Så skildrade Erik den rödes saga och en annan liten självständig berättelse grundläggningen och utvecklingen av den grönländska kolonien, Färöingasagan de viktigaste händelserna i denna nordiska nybygd under 900-talet och förra hälften av 1000-talet och Orknöingasagan eller Jarlasagorna de från det norska landskapet Möre härstammande Orknöjarlarnas öden alltifrån det nionde århundradet, då öarna erövrades av Harald hårfagre, och ned till c. 1170.

Af Sveriges historia synes man på Island icke ha haft någon sammanhängande framställning. Rörande Danmarks hade man däremot redan på Snorres tid två särskilda sagor. Den ena av dessa, Skjoldungasagan, som citeras af Snorre, har innehållit sägner om Danmarks mytiska och förhistoriska konungar frän stamfadern Skjold till och med Ragnar lodbroks söner. Den ursprungliga, av Snorre använda, redaktionen är numera känd endast genom utdrag på latin av den isländske sextonhundratalslärde Arngrimur Jonsson. En yngre bearbetning, varav brottstycken föreligga i de s. k. Sǫgubrot af nǫkkurum fornkonungum, har möjligen utgjort en inledning till den från ett senare tidsrum stammande Knytlinga saga, som skildrar Danmarks öden i historisk tid ned till c. 1190. Den andra skriften, Jomsvikingarnas saga, berättar om de namnkunniga danska vikingarna i Jomsborg, deras samfund och lagar, liv och bragder, varvid den särskilt dröjer vid den berömdaste av alla händelser vari de spelade en roll, slaget i Hjörungavåg mot den norske Håkon jarl den mäktige och hans son Erik. Sagan finnes i flera bearbetningar, som närmast synas gå tillbaka till en sagoredaktion från midten av 1200-talet. I sin äldsta form var sagan emellertid färdig redan omkring 1200; denna äldsta redaktion har varit känd och begagnad av Snorre.

Det förelåg sålunda, som vi se, vid tiden för Snorres framträdande en betydande alstring inom det område, som ovan betecknats som historieskrivningens i mera egentlig mening. Härvid ha dock, såsom fallande utanför vårt intresse här, de sagor icke berörts, som behandla Islands kyrkliga utveckling och enskilda kyrkliga personligheter. För att fullständiga bilden av de litterära förhållandena på Island vid denna tid bör det dessutom erinras om att enligt den vanliga meningen redan före Snorres tid även åtskilliga av de isländska släktsagorna voro förda i pännan, bland de större t. ex. Egils saga och Laxdalsboarnas saga, bland de mindre Fosterbrödernas saga, Sagan om Gisle Sursson m. fl. Några av dessa och andra släktsagor omtala händelser, som återfinnas även i de historiska sagorna, stundom i en något avvikande, stundom i en mera överensstämmande traditionsform. Det är emellertid till största delen en ännu outredd fråga, i vad förhållande släktsagorna och de historiska skrifterna stå till varandra.


Snorres källor, metod, stil m. m.

Snorre Sturlassons Norges konungasagor eller — såsom verket med anledning av begynnelseordet ofta kallas — Heimskringla skildrar de norska konungarnas historia från urgammal tid och fram till Sverres framträdande år 117 7. Strängt taget är visserligen den äldste norske konungen den först långt ned i räckan kommande Halvdan vitben, men Snorre har, efter mönstret av andra medeltidsskribenter, velat föra sin berättelse upp i den gråaste forntiden, och en förebild härför fann han redan i Ares släktregister och dess källa, skalden Thjodolv av Hvines Ynglingatal. I fråga om gränsen nedåt i tiden har Snorre gjort samma, historiskt väl motiverade, val som de tre ovan omtalade sagoverken över Norges historia.

Snorre har i ett ofta citerat företal till sitt verk själv redogjort för sina källor och deras begagnande. Av skriftliga framställningar nämner han där endast Ares arbete, vars betydelse för kronologien han särskilt framhåller. På andra ställen i sitt arbete anför han emellertid även andra skrifter, och i själva verket är — såsom man också kan vänta — förhållandet det, att han till allra största delen grundat sin framställning på skrivna källor. Ofullständigheten i prologens uppgifter kan synas underlig. Man får emellertid här icke anlägga en nutida synpunkt. Uppfattningen av litterärt arbete var under medeltiden en helt annan än nu; den enskilde sagoredaktören kände sig mera som samlare än som egentlig författare, och förefintlig litteratur betraktades till stor del som ett commune bonum. Att anföra källor kunde därför i regel anses som överflödigt. Då Are nämnes, beror det därpå, att Snorre av skäl, som han utförligt omtalar i företalet, anser honom för en särskilt viktig och pålitlig källa, med vars tillhjälp andra uppgifter kunde kontrolleras och rättas.

I själva verket har, som redan antydts, Snorre väl känt och för sitt ändamål utnyttjat sina föregångare. Om de källor, som ligga till grund för de enskilda delarna av arbetet, kunna här endast några korta antydningar göras. För Ynglingaättens historia ha sålunda Snorres viktigaste källor — utom Thjodolv av Hvines nyss nämnda dikt Ynglingatal (»uppräkning av Ynglingarna») — varit Ares konungalängd samt, för de delar som röra Danmarks historia och förhållandet mellan de svenska och danska konungarna, Skjoldungasagan. De närmast följande delarna, Halvdan svartes, Harald hårfagres och Håkon den godes historia, stödja sig sannolikt till största delen på de numera förlorade enskilda sagor om dessa konungar, som ovan omtalats. För Harald hårfagres och Håkon den godes historia har dessutom Orknöingasagan varit en viktig källa rörande händelser i västerländerna. Harald gråfälls historia har hämtat sitt material bl. a. från Odd Snorressons Olav Tryggvessons saga. Olav Tryggvessons historia vilar huvudsakligen på detta sistnämnda verk, som Snorre dock i mycket betydande grad omredigerat. Härjämte ha för denna del av arbetet flera andra källor begagnats, såsom Ares Isländingabok, Jomsvikingarnas saga och den förlorade sagan om Hladejarlarna m. fl. En liknande rikedom av källor ligger till grund för Olav den heliges historia, den utförligaste avdelningen av hela verket. Stommen är här sannolikt att söka i den s. k. äldsta sagan om Olav den helige, varjämte Snorre emellertid troligen även känt och begagnat Styrme Kåressons bearbetning. Förutom dessa grundläggande källor har Snorre i sin skildring inarbetat delar av åtskilliga större sagor och fristående småberättelser, t. ex. Orknöinga- och Färöingasagorna. Beträffande tiden 1030 till 1130 visar en jämförelse med de andra samlingsverken, att Snorre här i större utsträckning än förut i sitt verk nöjt sig med att följa föregående, nu förlorade, bearbetningar av detta tidsrums historia. Detsamma gäller tiden efter 1161. Skildringen av det mellanliggande tidsrummet, 1130—1161, grundar sig i huvudsak på Erik Oddssons arbete.

Mycket omtvistat är Snorres förhållande till de ovan omtalade samlingsverken, Ágrip, Morkinskinna och Fagrskinna, vilka i plan och utförande förete stor likhet med Snorres arbete, och som även var för sig i större eller mindre partier uppvisa en nästan verbal överensstämmelse med detta. Snorres beroende av dem har av somliga forskare förfäktats med lika stor bestämdhet, som det förnekats av andra. Vad Fagrskinna beträffar, torde man väl kunna säga, att den nyaste forskningen är tämligen enig om att anse denna sagoredaktion yngre än Snorre. Rörande de båda andra saknas ännu de detaljerade undersökningar, som skulle kunna falla ett avgörande domslut. Då alla de tre sagoverken till stor del ha samma källor som Snorre, är det emellertid i de flesta fall omöjligt att avgöra, om likheterna med Snorre bero på gemensamma lån eller därpå, att Snorre begagnat även dessas sammanfattande framställningar.

Träda sålunda de skriftliga källorna i förgrunden, må man dock icke förbise de andra källor, varur Snorre hämtat sitt material. Snorre sätter dem själv i främsta rummet: den muntliga traditionen och den gamla skaldepoesien.

Att rika, ännu icke upptecknade historiska traditioner ännu på Snorres tid kvarlevde både på Island och i Norge, är otvivelaktigt. Det är tydligt, att Snorre både hade stort intresse av och genom sina förbindelser i de båda länderna även de bästa möjligheter att tillgodogöra sig dessa traditioner. Bland isländingar har säkerligen Snorres fosterfader, den lärde Jon Loptsson, varit en viktig hemulsman; rörande händelserna i Norge på 1160-talet kunde han delvis berätta såsom ögonvittne. För insamlingen av det norska traditionsstoffet har särskilt Snorres resa i Norge 1218—20 varit av den största betydelse.

Ännu starkare än traditionen framhåller Snorre i sitt företal den gamla skaldepoesien. I själva verket gör han också ett mycket rikligt bruk av de uppgifter, som finnas hos de gamla skalderna. Vissa partier i de äldre konungarnas historia äro så godt som helt och hållet byggda på skaldekväden. För de händelser, som ligga längre ned i tiden, och för vilka andra källor flöto rikligare, blevo naturligtvis skaldernas vittnesbörd av mindre betydelse. I användningen av skaldediktningen är Snorre icke föregångsman; även redaktörerna av de andra samlingsverken ha, såsom redan omtalats, gjort ett självständigt bruk av denna källa. Ingen av dem har dock så klart framhållit skaldekvädenas betydelse som samtidiga dokument, underkastat dem en så kritisk granskning eller begagnat dem så metodiskt för att därpå bygga en skildring eller för att rätta uppgifter från andra håll. Att även Snorre i enskilda fall försummat den nödiga kontrollen, missförstått skalden eller icke märkt bristen på överensstämmelse med den tradition han ger i prosatexten, är lätt begripligt i fråga om ett så stort arbete.

I själva sin arbetsmetod var Snorre naturligtvis ett barn av sin tid. Enligt medeltidens sed var hans arbete i rent yttre mening, liksom hans föregångares och samtidas, vad vi nu kalla ett kompilationsarbete. Snorre avskrev — eller lät avskriva — sina källor, ofta ordagrant, vanligen dock något förkortade. Frånsett de tillägg han själv gjorde på grundval av skaldekväden eller muntlig tradition, är det således huvudsakligen i urvalet, ordnandet och sammanfogandet av materialet, som författarskapet framträder. Det är då också främst i denna verksamhet, som vi ha att söka de författaregenskaper hos Snorre, som enligt eftervärldens enhälliga dom ställer honom långt framom sina föregångare och samtida.

I den yttre planen företer Snorres arbete stor likhet med de övriga översiktsverken över Norges historia. Liksom dessa utgör det en kronologiskt ordnad samling av biografier över de norska konungarna. Redan i denna yttre anordning betecknar dock Snorre ett stort framsteg framför sina föregångare. Under det att hos dessa de enskilda sagorna i stort sett stå oförmedlade som självständiga helheter bredvid varandra, endast nödtorftigt och ofta rätt oskickligt sammanfogade, äro däremot hos Snorre de olika sagorna på ett konstmässigt sätt sammanvävda, så att de bilda ett enda sammanhängande helt. Snorres kompositionssätt visar, att han vida bättre genomarbetat och behärskat sitt material än föregångarna; det vittnar också om en skarpare blick för det historiska sammanhanget och framför allt om en större konstnärlig begåvning. Helt felfri i fråga om kompositionen är dock Snorre icke. Det följde med själva arbetssättet, att trots all påpasslighet och kompositionstalang ojämnheter, — ja, till och med inkonsekvenser och motsägelser — icke kunde helt undvikas.

Även i kompositionen av den enskilda biografien står Snorre såsom konstnär framom sina samtida genom stoffets sovring och dess logiska och harmoniska ordnande, liksom genom sin förmåga att låta den episka framställningen på ett skickligt sätt växla med dialogen och att verkningsfullt tillspetsa en episod.

Allt detta är dock mera utanverk, som icke ensamma skulle ha skapat Snorres berömmelse. Det verkligt betydelsefulla hos Snorre ligger i de egenskaper han visar som historiker. Snorre är den förste i egentlig mening kritiske historieskrivaren i den nordiska litteraturen. I fråga om denna kritiska verksamhet må kanske i främsta rummet nämnas den omsorg, som han nedlagt på kronologien. Här fann han hos sina föregångare stor förvirring och måste därför vidtaga ett genomgående röjningsarbete. Det var icke ringa svårigheter, som här mötte honom. I en del fall kunde han väl stödja sig på Are eller Sämund, men i en mängd tillfällen — särskilt i fråga om Olavarnas historia — fann han inga fasta hållpunkter i sina källor, utan måste själv gå fram efter bästa förstånd. Det länder Snorre till berömmelse, alt han i allmänhet lyckats så väl härmed, som han gjort. Men det är självklart, att han lätt var utsatt för att misstaga sig, och att den nyare historiska kritiken kunnat uppvisa åtskilliga fel i hans beräkningar. Särskilt har det varit till nackdel även i detta hänseende, att Snorre tydligen icke ägde någon bekantskap med den utomnordiska historiska litteraturen.

I övrigt kunna Snorres kritiska strävanden i korthet sägas gå ut på att finna, vad som var bäst bestyrkt eller sannolikast av vad de olika traditionerna eller källskrifterna hade att förmäla. Detta är visserligen all kritisk historieskrivnings mål, men det kan förtjäna att anmärkas, att Snorre tydligen i princip var fullt på det klara med att, då motsägande uppgifter föreligga, sanningen i allmänhet kan vinnas endast genom att välja mellan dem (eventuellt förkasta dem alla), men icke genom att kompromissa mellan dem och sammansmälta dem. Att han icke desto mindre stundom genom egna kombinationer sökt förena de spridda och motsägande uppgifterna, bör icke förvåna, lika litet som att dessa kombinationer måste upptagas med nödig kritik.

Snorres kritiska läggning framträder på ett vackert sätt i hans opartiskhet. Denna ger ofta ett bestående värde åt hans karaktärsskildringar och hans domar över de handlande personerna. Men är Snorre sålunda icke partisk i sin syn på Norges historia, så är han å andra sidan ingalunda opersonlig eller idélös i sin uppfattning av densamma. Tvärtom är han i själva verket den förste, som har en enhetlig och konsekvent uppfattning av hela händelseförloppet, som inlägger en verkligt ledande tanke i sin framställning av den historiska utvecklingen i Norge. Denna ledande tanke är för Snorre kampen mellan konungadöme och aristokrati, som begynner redan under Harald hårfagres tid, och som med växlande framgång föres från konungamaktens sida, tills stormansväldet vinner under Magnus Erlingsson för att sedan åter nedslås av Sverre. Denna uppfattning av Norges historia har varit normgivande även för den nyare historieskrivningen ända ned till senaste tid; först den allra yngsta generationen av historiska forskare i Norden har börjat underkasta denna Snorres uppfattning en kritisk granskning.

Den blick för händelsesammanhanget i stort, som Snorre sålunda visar, förnekar sig naturligtvis icke heller, då det gäller de enskilda händelserna och deras orsaker. Allra mest visar dock kanske Snorre sin begåvning i förmågan att skildra själva de handlande personerna. Hans klara omdöme och skarpa psykologiska blick framträder häri med stor styrka, särskilt i det sätt, varpå han skildrar en karaktärs utveckling, följer ett ärftligt karaktärsdrag från släktled till släktled eller ställer mot varandra tvänne olika karaktärer, så att de ömsesidigt belysa varandra.

Stilen i Konungasagorna är växlande, då på grund av arbetsmetoden, som ovan skildrats, mycket härrör från annan hand än Snorres. Överallt har dock Snorre i viss mån tryckt sin prägel på stilen, och där den är som bäst — i de partier han själv i egentlig mening författat —, har den samma goda egenskaper, som utmärka den bästa släktsagan, av vilken Snorre säkerligen lärt: ett lättflytande, klart och lugnt framställningssätt, en enkel och otvungen satsbyggnad, ett ledigt, talspråket sig närmande, men dock konstnärligt språk av ofta stor retorisk verkan.

Vid vilken tid Snorres Konungasagor äro nedskrivna, kan icke med full säkerhet sägas, och åsikterna härom växla. Att Snorre icke fört dem i pännan före den första resan till Norge 1218—1220, är dock säkert, då flera skildringar av de historiska skådeplatserna i Norge tydligen bero på autopsi. Å andra sidan innehåller den av Snorres brorson, Sturla Thordsson, författade Sturlungasagan, som utgör den förnämsta källan för kännedomen om Snorres liv, en uppgift, att Sturla Sigvatsson under vintern 1230—31 var sysselsatt med att avskriva »de sagoböcker som Snorre hade satt samman». Då dessa ord näppeligen kunna syfta på något annat arbete av Snorre, torde de visa, att åtminstone ett större parti av boken vid denna tid var färdigskrivet.

Om tidsföljden mellan de olika delarna känner man ingenting med visshet. En liten anmärkning härom torde dock förtjäna en plats. Enligt den hittills av de flesta antagna meningen är den särskilda s. k. »historiska sagan» om Olav den helige en bearbetning av Heimskringlas motsvarande parti, gjord antingen av Snorre själv eller av någon annan efter Snorres död. Nyligen har dock en ung forskare — delvis i anslutning till äldre författare — som det synes med goda skäl sökt visa, att den särskilda sagan tvärtom är äldre än Heimskringlas framställning och utgör det närmaste grundlaget för denna. Om denna uppfattning är riktig, skulle Olav den heliges historia vara det första parti, som Snorre sysslat med. Han skulle från början endast ha tänkt att — måhända i tävlan med sin samtida Styrme Kåresson — giva en utförlig skildring av Olav den heliges historia, men sedan utvidgat sin plan och kring denna saga som centralparti utarbetat en fullständig Norges historia. Antagandet förklarar på ett naturligt sätt den oproportionerliga storlek, som Olavs historia har i jämförelse med de övriga konungarnas, och den särskilt kärleksfulla omsorg, med vilken denna saga redigerats. Att Snorres tanke just fallit på att skildra Olav den heliges liv och gärningar, skulle också stå i god samklang med den framträdande plats, som helgonet Olav på Snorres tid intog i nordboarnas sinnen, och varom från denna tid så många vittnesbörd i ord och bild föreligga.


De historiska sagornas trovärdighet.

I det föregående har ett försök gjorts att giva någon föreställning om huru Snorre använde det historiska material, som stod till hans förfogande. Det återstår att med några ord beröra även den mycket debatterade frågan om detta material självt och dess beskaffenhet, eller med andra ord frågan om den isländska historiska sagans trovärdighet. Åsikterna härom ha under tidernas lopp i hög grad växlat. I det stora hela var man i äldre tid — dock med enstaka undantag — benägen att godtaga allt, vad som berättas, såsom historisk sanning. Med den moderna kritiska historieforskningens genombrott under senare hälften av förra seklet har en annan uppfattning kommit att göra sig gällande. Man har börjat att underkasta sagorna en ingående kritik, och då det visat sig, att så ofantligt mycket icke stått sig inför denna, har traditionen i det hela gjorts misstänkt; de historiska sagorna ha förvandlats från historia till »historiska romaner». Denna kritik har otvivelaktigt i mycket varit berättigad. Likväl kan en opartisk bedömare icke undgå att finna, att man härvid i det allmänna betraktelsesättet gått till överdrift, att man i viss mån velat kasta ut barnet med badvattnet.

Ett exempel skall belysa detta. Ju längre vi gå tillbaka i tiden, dess mindre pålitlighet kunna vi naturligtvis i allmänhet tillskriva traditionen. Rörande händelser, som ligga många hundra år före den tid, då de första gången upptecknades, kunde man vara böjd att tvivla på att överhuvudtaget något trovärdigt överlämnats till eftervärlden; man kunde vara glad, om ett eller annat namn eller någon enstaka episod kunde räddas åt vetenskapen ur virrvarret av förvanskade och sammanblandade sägner och sagor. Man kunde t. ex. vänta, att skildringen av den förhistoriska tiden hos Snorre skulle som helhet tagen kunna förvisas till sagans område, en vacker fantasiens lek, men utan betydelse för verklig kännedom om denna tids historiska händelser. Så har betraktelsesättet i själva verket varit hos de senaste årtiondenas historiker. Egendomligt nog synes emellertid förhållandet i själva verket vara helt annorlunda.

Den allra nyaste forskningen har gjort det sannolikt, att dessa urgamla traditioner bevarats med en underbar styrka i hågkomsten. Med hjälp särskilt av den i rask utveckling stadda arkeologiska vetenskapen har det lyckats svenska och norska forskare att fastslå, att Ynglingaättens »sagokungar» ända upp till Domalde — med ett undantag, den felaktigt inkomne Hugleik — med all sannolikhet kunna anses tryggade till sin historiska existens, och att ungefärligt bestämma deras livs- och regeringstider. Det har visats, att de av Snorre begagnade traditionerna rörande den norska konungaätten i sydöstra Norge före Harald hårfagre i stort sett torde få anses vila på den historiska verklighetens grund, och även, att den mest tvivelaktiga punkten i traditionen, den norska konungaättens härstamning från Uppsalaätten genom Olav trätäljas utvandring till Värmland och hans efterkommandes till Norge på goda skäl kan betraktas som en historisk sanning. Man kan gå ännu ett stycke längre. Till och med i Snorres för oss så fantastiska uppgifter om Odens och hans diars invandring från Skythien torde dölja sig förbleknade minnen av en historisk verklighet. Man vet sedan länge, att Oden i Norden är en relativt ung, invandrad gud: en av våra främsta arkeologer har visat, att asarnas invandring, sådan som den skildras hos Snorre, både till tiden (romarnas världsvälde) och riktningen (Svartahavstrakterna—Tyskland—Danmark) på ett märkligt sätt sammanfaller med en mäktig kulturström, som under tiden 200—350 e. Kr. gick från Svarta havet upp till Norden, och som bl. a. medförde kännedomen om runorna, vilkas uppfinning den isländska traditionen tillskriver Oden.

Visar detta exempel, att till och med den äldsta traditionen är vida pålitligare, än man skulle kunna tro, så får man dock icke förbise, att trovärdigheten i detta fall blott gäller de stora dragen, och att även dessa ofta blott äro inslag i en vävnad av sagor, myter och sägner. Vad Snorre berättar om Odens och åsarnas verksamhet är till stor del lärd mytologisk kombination, och väsentligen mytiska äro utan tvivel de närmast följande konungarna, ehuru forskningen ännu icke kunnat enas om dessa myters tolkning. För den följande förhistoriska och äldsta historiska tiden spelar sagan — delvis även myten — en stor roll. Så är förhållandet särskilt i Halvdan svartes och Harald hårfagres historia, där vid sidan av rena folksagomotiv åtskilliga lokalsägner, delvis grundade på ortnamn, möta. Men även de övriga konungarnas historia är icke fri från dylika drag, och i de yngres, t. ex. i Olav Tryggvessons och Olav den heliges, möter därjämte legenden, vars verklighetsunderlag ofta är lika ringa som sagans eller sägnens.

Även sedan dylikt stoff utmönstrats, kan man ej alltid vara viss att ha nått den verkliga historiska sanningen, och detta gäller såväl en äldre som en yngre tradition. Dels kan traditionen redan från början ha varit splittrad och motsägande eller färgad av olika ståndpunkter och personliga motsättningar osv.; dels har även det ursprungligen på den verkliga sanningen grundade berättelsestoffet haft en utveckling under århundradenas lopp, som det gäller att icke lämna ur sikte. Kritik är således av nöden. Men man må icke, såsom stundom skett, låta denna kritik skjuta över målet. De undersökningar i Nordens äldre historia, som för några år sedan publicerats av en yngre framstående svensk historiker, och vilkas radikala slutsatser väckt mycken strid inom den lärda världen, må sålunda utan tvivel erkännas ha givit många viktiga bidrag till klarläggandet såväl av händelseförloppen själva som framför allt av gången av traditionens utveckling fram till Snorres tid. Men till åtskilliga av de mest radikala resultaten, varigenom historien berövas sådana gestalter som t. ex. Sigrid storråda eller sådana händelser som jomsvikingarnas strid mot Håkon jarl den mäktige, synes den icke kunna ansluta sig, som försökt att tränga djupare in i den isländska litteraturens anda; ännu mindre till det allmänna underkännande av denna litteraturs trovärdighet, som måste bli en följd av det här framträdande allmänna betraktelsesättet. Så konstitutiva personer och händelser uppfinnas icke varken av traditionen eller av sagoredaktörerna. De senare voro starkt bundna av sitt stoff. De betraktade sina arbeten som historia, icke som romaner. Som historiska dokument måste även vi betrakta de isländska sagor det här gäller, om vi vilja ha det rätta förståendet av dem. Vi kunna gärna medgiva, att traditionen under sin fortplantning från släktled till släktled och från ort till ort fördunklats och förvanskats, att fakta och data förskjutits eller ombildats, att traditionen påverkats, stundom övervuxits av sago- och legendbildningar, att sagan bär starka spår av sin tids övertro, att den speglar sin egen tids uppfattning och kulturella miljö. Men med allt detta torde vi dock kunna våga det påståendet, att sagornas tradition, i den mån vi kunna kontrollera den med fakta hämtade från andra håll, skall visa sig vara pålitligare, än många nu äro benägna att medgiva. Och den framtida forskningens uppgift bör bli att — under fördomsfri, men besinningsfull kritik — söka genom skalet av förvanskningar tränga in till den sanningskärna, som den innehåller.


Anmärkningar:

  1. Snorres Edda är en handbok för skalder. Dess första och största avdelning utgöres av en systematisk framställning av den gamla gudaläran. Kännedomen om denna var för skalderna nödvändig, emedan det poetiska bildspråket — även i kristen tid — till stor del var hämtat därifrån.
  2. Namnet har givits av den gamle norske historikern Torfæus och syftar på det dåliga skick, i vilket handskriftens pergament befinner sig (isl. morkinn, murken).
  3. Detta namn har Torfæus givit boken på grund av det vackra band, i vilket hans handskrift av densamma var inbunden. Skriftens egentliga titel är Nóregs konunga tal.