Inledning (Sånger ur den äldre Eddan)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Svensk.gif


Skrifter utgivna av modersmålslärarnas förening
Sånger ur den äldre Eddan


Översatta av Axel Åkerblom
1923


Inledning


En dag år 1643 fick den isländske biskopen Brynjolfur Sveinsson i sin hand en gammal pergamenthandskrift, som innehöll ett stort antal kväden på fornisländskt språk. Ingen forngermansk skrift har givit forskningen så mycket att göra som denna bok, och ingen gömmer fortfarande på flera gåtor.

Biskopen trodde sig veta, vad det var för ett verk, som kommit i dagen. Den berömde historiskrivaren Snorre Sturlasson († 1241) hade på sin tid i en skrift, kallad Edda, en handledning i diktkonsten, meddelat en massa fornislandska verser, av vilka man kunnat förstå, att hann haft tillgång til en samling kväden, vilka sedan gätt förlorade. Man tänkte sig, att den lärde prästen Sämund Sigfusson († 1133) hade aft något att göra med dessa kväden, och då man nu i den hittade handskriften återfann de i Eddan återgivna verserna, antog man, att detta var Sämunds förlorade samling, och kallade den därför Sämunds Edda, i motsats till Snorres Edda. I senare tid har man ofta benämnt samma samling Den äldre Eddan.

Handskriften skänktes av biskopen till den danske konungen och utgör nu den dyrbaraste skatten i Kungl. biblioteket i Köpenhamn.

Samlingens dikter äro till en del fullständiga, men ett stort antal består av lösryckta stycken av i övrigt förlorade kväden. Å andra siden har man bevarade skrifter från det gamla Island funnit enstaka dikter, som till sin allmänna karaktär likna eddadikterna och därfor kunnat fogas till dem, då man velat utgiva en så fullständig samling som möljigt av de fornisländska kvädena. En sådan dikt är Grottesången.

Den första gruppen av eddadikterna hanldar om händelser ur den gamla gudevärldens liv och öden. Av dessa gudar ha Oden och Tor mest sysselsatt de diktande skaldarnas fantasi. Oden var vid den tid, då dessa sånger författades, den främste guden. Han var de övriga överlägsen i visdom. Han var odlingens och de andliga idrotternas men även stridens gud. Hans dyrkan hade med den stigande odlingen kommit från sydligare boende germaner och alltmera tilltagit i styrka. Det var naturligt, att han skulle upptaga ett brett rum i skaldernas tankevärld. Tor var snarare en bondegud, kär för folkets fantasi genom sin mannakraft, sitt hat mot jättar, sin klumpighet och sitt våldsamaa lynne.

I ett fåtal av gudesångerna framlägges de gamla nordbornas delvis krassa, delvis högsinnade levnadsvett: i korta, kärnfulla satser ger Oden regler för hur man skall skicka sig som värd och som gäst, mot vän och fiende, mot kvinnor o. s. v. eller kastar fram gåtor, vilkas tydning kräver skarpsinne, kvickhet eller lärdom.

Eddans senare del innehåller kväden om sagohjältar, till större delen icke nordiska hjältar utan sådana, som firats bland germanerna överhuvud. De flesta av dessa kväden ha ägnats sagan om vålsungarna, av vilka Sigurd Fåvnesbane är den främste. Grundtonen i dessa sånger är en dyster tragik. Stora och ädla karaktärer uppträda, men avund, vinningslystnad och försåt korsa deras väg och driva dem mot undergången. Sigurd själv återspeglar klarast det germanska hjälteidealet: han är tapprare och mer oförvägen än andra män, ädelmodig och trofast, och för hans ljusa huvud med den skarpa och svekfria blicken ryggar själve den lejde lönnmördaren tillbaka. Men just därför är han i en värld av list och våld dömd att falla.

Ingen av eddasångernas diktare är till namnet känd. Handskriften är från slutet av 1200-talet, men samlingen har gjorts några årtionden tidigare. Det råder en ganska enig mening därom, att flertalet av dikterna bör anses ha tillkommit under senare delen av vikingtiden (omkr. 900-1050). Vissa anspelningar på norsk natur og norska djur göra det troligt, att åtminstone några av dem ha diktast i Norge. De fleste torde ha tillkommit på Island.

Det vanligaste versslaget är fornyrdislag. Det är åttaradig strof, bestående av tvåtaktiga verser, vilka två och två sammanbindas genom stavrim (allitteration) på det sättet, att vanligen två (men ofta nog ett) rimord i första raden svara mot första betonade stavelsen i den andra. Ex.:

Bræþr muno beriaz
ok at bǫnom uerþa,
munu systrungar
sifiom spilla;

Broder skall broders
baneman varda,
blodsband brytas
av barn till systrar.

hart er í heimi,
hórdómr mikill,
mun engi maþr
ǫþrom þyrma.

Horsbrott hopas.
Hård är världen.
Då skall av ingen
en annan bli skonad.

I Håvamål möter oss en annan vers. Den är sexradig och kallas på isländska ljóðaháttr. Raderna 1 och 2, liksom 4 och 5, äro tvätaktiga och rimma sinsemellam. Raderna 3 och 6 äro i regel tretaktiga och ha vardera inom sig ett rimsystem av vanligen två rim. Ex.:

Deyr fé,
deyia frændr,
deyr siálfr it sama;
ek ueit einn,
at aldri deyr,
dómr um dauþan huern.

Bort dör din hjord,
bort dö dina fränder,
bort dör ock du en gång.
Men aldri dör
den mans rykte,
som vetat att vinna ett gott.

I vissa eddasånger förekomma, ehuru sparsamt, en del av de för den samtida och senare fornisländska konstpoesien utmärkande poetiska omskrivningar, som i fornspråket kallades kenningar, t. ex. kampspår, sår, sårspö, svärd, kampens träd, krigare, lindens våda, elden, vindhjälmen, himmelen, sorgdagg, tårar. I hjältediktarna märkes dessutom ett flertal endast poesien tillhörande beteckningar för hövding, furste, t. ex. fylkaren (den som fylkar sina skaror till strid), hilme (den hjälmklädde), vise (anfören), milding (den gavmilde) m. fl. Uttryck av dessa slag bidraga mycket till at höja framställningssättet upp över det alldagligas plan.