Kung Rings död (Frithiofs saga)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)

Kung Rings död

Gullmanig fåle,

Skinfaxe, drager

vårsol ur vågen mer härlig än förr.

Morgonens stråle,

dubbelt så fager,

leker i kungssal: det klappar på dörr.

Sorgsen i hågen

Frithiof inträder;

blek sitter kungen; skön Ingeborgs bröst

bäfves som vågen.

Främlingen qväder

afskedets qväde med darrande röst:

"Böljorna bada

vingade hästen,

sjöhästen längtar från stranden igen.

Ut vill han vada,

bort måste gästen,

bort från sitt land och sin älskade vän.

Dig ger jag ringen,

Ingeborg, åter;

heliga minnen bo troget i den.

Gif den åt ingen!

Frithiof förlåter;

mig ser du aldrig på jorden igen.

Ej skall jag skåda

stigande röken

mer ifrån Nordlanden. Menskan är slaf;

nornorna råda.

Böljornas öken,

der är mitt fädernesland och min graf.

Gå ej till stranden,

Ring, med din maka,

helst sedan stjernorna sprida sitt sken.

Kanske i sanden

vräkas tillbaka

Frithiofs, den biltoge vikingens, ben." -

Då qväder kungen:

"Tungt är att höra

mannen, som klagar likt qvidande mö.

Dödssång är sjungen

re'n i mitt öra.

Hvad är det mer den som föds, han skall dö.

Nornornas lottning,

huru vi fike,

trotsa vi, klaga vi ej oss ifrån.

Dig ger jag drottning,

dig ger jag rike,

skydda det du åt min växande son!

Väl har jag sutit

vänsäll i salen,

väl har jag älskat den gyllene frid

Dock har jag brutit

sköldar i dalen,

sköldar på sjön, och ej bleknat dervid.

Nu vill jag rista

geirs-odd och blöda,

strådöd ej höfves för nordmannakung.

Ringa är sista

idrottens möda,

mera än lifvet är döden ej tung."

Då skar han ärligt

runor åt Oden,

dödsrunor djupa på bröst och på arm.

Lyste så härligt

droppande bloden

fram mellan silfret på hårvuxen barm.

"Bringen mig hornet!

Skål för ditt minne,

skål för din ära, du härliga Nord!

Mognande kornet,

tänkande sinne,

fredelig bragd har jag älskat på jord.

Fåfängt bland vilda,

blodiga drotter

sökte jag friden, hon flyktade hän.

Nu står den milda

ätthögens dotter

väntande på mig vid gudarnas knän.

Hell er, I gudar,

Valhallasöner!

Jorden försvinner; till Asarnas fest

gjallarhorn budar.

Salighet kröner

skönt, som en guldhjelm, den kommande gäst." -

Sade och tryckte

Ingeborg handen,

handen på son och på gråtande vän.

Ögat han lyckte,

kunglige anden

flög med en suck till Allfader igen.