Lindvall Hafgerdinger

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Carl August Lindvall (1829-1918)
Hvad er Kongespeilets
Havgjerdinger?

Lindvall, Carl August

Stockholm 1905



Med detta spörjsmål inleder Professor Japetus Steenstrup en längre afhandling uppläst i det Kongl. Nordiske Oldskriftselskab den 19 Januari 1869 och infört i Årböger for Nordisk Oldkyndighet 1871 sidan 119 hvaraf följande utdrag:


Kungaspegeln uppgifves, enligt Professor Steenstrup, af alla författare såsom en af de aldra förnämste skrifter från den äldre medeltiden den antages författad i Norge emellan åren 1190 och 1260 af en förnämlig man, i besittning af högsta grad af kunskap och vishet för sin tid, och på det att icke afund eller fiendskap mot författaren skulle förminska nyttan och spridningen af boken, förtiger han sitt namn och är ännu okänd. — Skriften är affattad i form af frågor och svar emellan fadren och den vettgirige sonen. —


I beskrifningen af Grönlandshafvets egendomligheter, sjödjur, sjöodjur, hafsisar, norrskenet och andra naturunder, kommer han till sist till »Havgjerdingeme» med följande ord: — »Der gifves ännu ett slags vidunder i Grönlands haf, om hvars natur jag icke vet det säkraste besked, och det kallar folk Havgjerdingar; men det är mest likt som om hafström och alla böljor (brottsjöar) som äro i detta haf, samlas tillhopa i tre sätt och der af dem göres tre böljor (brottsjöar). Dessa tre inhägna det hela haf, så att man icke vet någonstädes öppning på dem, och de äro högre än stora fjell, liknande branta öfverhängande bergväggar, och endast få exempel känner man på att de folk sluppit från hafvet, som varit stadda derpå när denna händelse inträffat. Men berättelsen om desamma må väl hafva framkommit derigenom att Gud stundom har befriat några af dem hvilka varit inneslutna, och deras utsago må då sedan blifvit utspridd och gått från man till man; antingen det nu blifvit berättat så som dessa män förtalt det, eller der något är lagt till eller tyget från deras utsago, och derför vilja vi endast tala försiktigt om denna sak eftersom vi först nyligen hafva träffat (försport) några sådana som hafva sluppit fria derifrån och kunna berätta ossunderrättelsor derom,


I samma haf är der dock många flera under, ehuru de ej kunna räknas till sjöodjuren, ty så snart man tillryggalagt det mesta af det stora hafvet, är der en så stor mängd af Is på sjön, att jag icke känner till något motsvarande på andra ställen i hela verlden.»



Innan vi gå att försöka lösning af problemet må först påminnas om författarens af Kungaspegeln varning här ofvan, att icke taga allt trängt efter orden; då berättelsen dels framkommit från förskräckta menniskor som undsluppit dödsfara, och dels sedan förtalts från man till man under lång tid, och i en tidsålder då man gerna anlitade underverk vid förklaring af naturfenomen. — Då beskrifningen om Hafgjerdingarnes höjd säger att de äro vågor som höga öfverhängande fjell, så skulle ju omöjligen något fartyg kunnat undslippa undergång, hvilket dock säges stundom inträffat. Ordet fjell, hvilket i svenska språket leder tanken på berg tusentals fot höga, användes i Norskan för äfven rätt vanliga klippor, och tillägget högre än stora fjell, må helt visst vara tillkommet för att förstora effecten. — Om vi derjemte ihågkomma att berättelsen om Havgjerdingarne utgår från händelser år 986 eller Vikingatiden, hvars låga öppna fartyg äro oss väl bekanta, så inses lätt att någon särdeles stor höjd å vågorne ej behöfves för att hota dem med undergång; då deremot vår tids däckade och stora fartyg kunna trotsa Havgjerdingarne som längre fram skall omtalas.


Professor Steenstrup säger att ordet Havgjerdingar[1] i Saga-texterne blott nämnes i förbindelse med det stora härtåg, som under den kraftige och oförfärade Eric Rödes vägledning utgick från Island för att bebygga Grönland. Detta skedde år 986 och få år efter att Eric Röde var kommen tillbaka från sin upptäckt af Grönland, och sitt treårige uppehåll i landsflygtighet. — I de mycket intressanta beskrifningar som Landnamaboken och Eric Röds saga gifva oss, dels om denne hufvudanförare, dels om de andra raska och djerfva anförares lif och öden nämnes Havgjerdingarne trenne gånger på sådant sätt, att det är klart att de hafva utgjort ett väl bekant och betecknande Moment i en och annan Stormans och Merkismans lif. — I Landnamabokens 5:te del 14 kap. heter det om Herjulfiska ätten: «Herjolf — — — hans son var Bard, fader till den Herjolf som drog till Grönland och kom i Havgjerdingarne. På hans skepp var en man från Syderöarne som digtade Havgjerdingedrapa derom.»



Det omtalas sålunda i Eric Rödes saga: »Så säga kunniga folk, att samma sommar då Eric Röde drog att bebygga Grönland, foro 35 skepp från Bredefjord och Borgarfjord, men blott 14 kommo dit, några drefvo tillbaka och andra förliste.» —


Vi se sålunda att berättelsen om Havgjerdingerne från de äldre Isländska sagorna och i Kungaspegeln, efter berättelser under 200 år meddelade från man till man, äro i båda desamma. — Professor Steenstrup ifrågasätter huruvida fenomenet blifvit omtalat i skrifter senare är, de ofvan nämda, och besvarar sjelf detta sålunda, att Havgjerdingar så vidt han funnit, blifvit nämndt men blott en enda gång, nemligen i öfverskriften till ett kapitel af en af Biskopssagorne, det som skildrar der svåra och farliga öfverresa som Biskop Gudmund den Äldre hade, då har som vald biskop skulle gå från Nord-Island till Trondhjem för att få kungens stadfästelse af valet och invigas, — på hvilken resa skeppet flere gånger hotades med skeppsbrott och undergång. På grund af ihållande nordanvind måste fartyget taga kursen från nordlandet åt vester och söder om Island, och mötte senare vid Skotland och Suderöarne så hårdt och långvarigt oväder, att det ansågs som ett mirakel att skeppet kom frälst där ifrån. — Kapitlet har till öfverskrift »Fra Havgjerdingum» (om Hafgjerdingar) men i dess skildring af det hela upprörda hafvet, dess böljor ock stormen som dem framkallade, kan jag (Steenstrup) icke finna något son med rätta kunde sägas påminna om det karakteristiska vid Hafgjerdingar eller ett Hafskalv. Allt synes mig blott återgifva ett af storm eller orkan upprördt haf, såväl ute till sjös som närmare intill kusterne.» — Skeppsfolkets förskräckelse tillade fenomenen sagda namn, och vi skola framdeles se att de hade rätt deri. — Denna resa antages utförd 1202 och något när vid samma tidpunkt som Kungaspegeln författats, och möjligen är del just berättelse från detta skeppsfolket hvarpå Kungaspegel — författarer anspelar.


Så långt de historiska källornas utsago, vi skola nu se hur Professor Steenstrup sökt förklara saken och till hvilket slutomdöme har kommit. — Att uppspåra något när liknande naturföreteelser från anda tider och andra platser på jorden är den rigtiga väg Prof. S. följer.


Han börjar med sitt fosterland och omtalar huruledes den 5:te Jun 1858 kl. 6 e. m. vid Mögeltönder på Vestkusten af Slesvig, vid lugnt väder och stilla sjö inträffade, att 3:ne ofantliga vågor rullade in med tio minuters mellantid, af sådan höjd att de nästan nådde toppen af sanddynorne, och med sådan våldsamhet att skepp, om de varit i närheten af grunden vid Listerby, skulle ofelbart förgåtts. — Vid Varde 7 mil derifrån omtalas samma fenomen och benämnes »tornhöga böljor» och »Vandbjerge» (liksom i Kungaspegeln). Fenomenet sträckte sig mot norr långs hela Jutlands kust; i Ringkjöbing omnämnes starkt åskväder. — Dessa tre vågor brötos ej ute på hafvet som vanliga hafsvågor, utan liknade der mera en höjning och sänkning af vattnet, fenomenet spårades 20 mil norr om den plats först omtalades, och vi vilja nu gå söder derom. — Från ett fartyg ute på hafvet icke långt från förstnämde ort omtalas följande: »Det saae ud som om Himmel og Hav paa eengang förenede sig til een uhyre Væg, der nærmede sig med et Kanonskuds hurtighed. Det var med en ikke ringe forbauselse at besaetningen iakttog den med een saa uhyre fart fremvaeltende bölje, som bragte Haarene til at reise sig på hovedet. Det lille fartöi haevede sig og sank atter, som om det havde vaeret en almindelig bölje det var redet over. — Ovenpaa böljen bruste vinden med en kraft som en hvirvelvind, hvilket udentvivel hidrörte paa den lynesnare fart hvormed böljen bevegede sig fremad. Omtrent 10 minutter efter, aflöstes den af en lignende taarnhöj bölje som efter andre 10 min. forlöb fulgtes af en tilsvarande tredje. Nogle min. senere fulgte en fjerde men meget mindre och lavere end de foregaaende. Da desse böljer naaede grundene udfor »Saltsand og Risten» brödes de paa fire favne vand med nogle forfaerdelige drön som af en stor masse kanonskud, og kastede skummet höjt i luften idet de rullede op i sanddynerne vestan till höjden af klitterne. Ethvert fartöj, som paa den tid havde vaeret i naerheden, maatte oienblikkeligen vaere bleven knust. Efter at böljerne vare passerede, fremböd havet et besynnerligt skue, idet det fremviste en eiendomlig kredsformet bevegelse, der bedst kan sammenlignes ved den, der upstaer, naar man har baeret en spand vand og pludselig saetter den ned paa jorden. Hele dagen senere vedblev veiret at vaere roligt.» — (Det hela synes sålunda hafva varit ett hvirfvelvinds och skydrags fenomen.)


Äfven till hela sydkusten ända till Oldenburg och till ön Helgoland sträckte detta stigande och fallande af hafvet sig, och Prof. Steenstrup ser i det hela en stor öferensstämmelse med beskrifningen af Hafgjerdingarne.


Han öfvergår nu till beskrifning af ett liknande men vida större fenomen, neml. Hafskalfvet den 31 Mars 1771. I Lissabon inträffade den första Störtsjön 1 1/4 timma efter ett starkt jordskalf, och med sex min, mellanrum fortforo der dessa böljor nästan under en half dag, de förekommo på Madeira och Azorerne, på Spaniens och Englands sydkuster, ja ända till Barbados i Vestindien. — Så omfattande detta Hafsskalf än var öfverträffas det vida af det som den 1:sta Nov. 1755 inträffade, och hvarom de sorgfälligaste underrättelser blefvo samlade. Europas Vestkust såväl som. Amerikas kust nåddes af dessa vågor hvilka från Lissabon behöfde 20 min. för att gå de 90 geografiska milen till Madeira; efter 9½ timma nådde de Antillerne på 800 mils afstånd från sagda utgångspunkt. Derpå omtalas de ofantliga omstörtningarne vid Callao der vågor 70 á. 80 fot höga omtalas och hvilka förde stora fartyg öfver stadens fästningsverk eller en hel mil in i landet, och förstörde staden och nästan alla dess innevånare. — Många andra fall af hafsskalfv anföras och Professor Steenstrup anser att förhållandena i många fall äro så öfverensstämmande med beskrifningen i Kungaspegeln, att han drager ej i betänkande att uttala att »Havgjerdinger» i Grönlandshavet ere de ved en uhyre staerk Jordrystelse fremkaldte voldsamme Havböljer imod den Sydgrönlandske Kyst, Og dette Havskjelv fant sted i aaret 986.


Vi vilja nu försöka en långt enklare förklaring öfver Hafgjerdingarne, och börjar då med att visa att dessa äro af en helt annan natur än böljefenomenet vid Jutlands vestkust år 1858. — De i Eric Rödes saga omtalade 35 skeppen från Bredefjord och Borgarfjord hvilka enligt Herjolfsberättelsen råkade ut för Hafgjerdingarne kan ej antagas vara liggande vid land då detta inträffade, utan stadda på färd i hafvet ty några af dem drefvo tillbaka, och om så varit fallet och fenomenet af samma natur som det vid Danska kusten, så se vi af omtalade berättelsen från fartyget utanför Listerdyb, hvilket låg ett par mil från kusten ut i hafvet, att detta »haeved sig og sank atter, som om det havde vaeret en almindelig hölje det var redet over». Fenomenet hade sålunda samma natur som tidvattnet, hvars våg på hafvet blott är en sänkning och höjning af ytan hvaremot då grund eller strand möter, det upptorvas till mer eller mindre höga vågor. I Professor Steenstrups afhandling sid. 143 omtalas »— — i det sidste Aarhundrede har havet i kanalen mellem Frankrig og England f. ex. vid Plymouth, gjentagne gange vist en saadan overordenlig bevegelse. I en sammenhängande bölje, som derfor ogsaa kaldtes en Tide- eller Flodbölje, af en overordenlig natur, kastade have sig saaledes den 13 April 1824 in over landet, og efter kortere eller Iängere pauser gjentog denne instyrtning sig og forvoldte store forstyrrelser paa kysten og ödeleggelser af skibe, uagtet havet lidt längere ude var aldeles roligt og glatt.» Hafgjerdingerne deremot äro stormande och brusande vågor ute i fria hafvet. –


År 1893 föetog författaren en resa från Köpenhamn till Island i postångfartyget Laura; besök gjordes i Skottland, i fyra hamnar på Färöarne, på Vestmanöarne och i Reikiavik; många intressanta observationer gjordes derunder och den 3:dje Aug. anträddes återresan i samma fartyg Kl. 10 f. m. lyftades ankar och fram på f. m. passerades sydvestra udden af Island, Reikianäs. Ett märkligt skådespel visade sig här; ehuru ringt vind rådde, syntes en lång linfe af höga skummande bränningar, likson öfver ett undervattensref och gående i riktning NO till SV. — Jag skyndade mig upp på kommandobryggan och sporde kaptenen om der ej var ett ref å hvilket vi just syntes färdiga att störta fartyget, men han lugnade nig med försäkran att det var bränningar orsakade af strömmar i hafvet. Inga hvita vågor syntes på hafsytan i öfrigt. Vi gingo tvärs igenom icke endast denna väldige raka linfe som sträckte sig miltals ut i hafvet, mer innu ett par dylika som korsade vår väg, och hvilka voro paralella med den först omtalade.



Väl förtrogen med hafsströmmarne i Norra Europas vatten framstod klart sammanhanget. Den ofantligt breda Golfströmmen, hvilken, kommande från Florida[2] och gående i NO rigtning långs Brittiska öarne, inskränkes nu till hafvet emellan Island och Norge, och midt i dettl vatten möter den Färöarne. Strömmens bredd minskas ytterligare derigenom, trängsel uppstår, och en del af vattenmassan afskäres af Island och fortsätter långs sydkusten af denna ö. (Det är detta varma vatten som gör Island beboeligt). — Men hufvudmassan af Golfströmmen fortsätter mot NO svänger rundt Nordkap och i saknad af utlopp derstädes, tvingas att gå upp långs Nova Semla mot polen, och får slutligen sitt utlopp till Atlanterhafvet i sundet mellan Grönland och Island.


Denna Grönlandsström möter sålunda den söder om Island kommande strömmen, och under vissa förhållanden, och antagligen genom tidvattensvågens inblandning uppstå desssa brott som ofvan beskrifvits och i äldsta forntiden kallades »Hafgjerdinger». — Att de öppna, och endast 2 å 3 fot öfver vatten höga vikingaskeppen, och än mera fiskebåtar, skulle utsättas för stor fara om inneslutna emellan tvenne milslånga sådana, kanske 6 á 8 fot höga bränningar, är naturligt, och någon undflyckt var ej gerna möjlig.


Som vi skola se har fenomenet senare fått annat namn, och sagans Hafgjerdingar, förbundet med berättelsen om olyckan vid Herjolfs utvandraretåg, har under de 200 år som det mundtligen meddelades, såsom ofta var fallet, i sina detaljer mer och mer förstorats. –


Att fenomenets gamla namn, om än sällan, ännu senare användes, se vi af anförda kapitel ur en af Biskopssagorne, antagen att vara skrifven 1202, hvars öfverskrift är 'om Hafgjerdingar'. Der förlägges platsen för deras uppträdande till Färöarne hvarom mera längre ned. — Men ännu i våra dagar uppväcker fenomenet förskräckelse hos personer obekanta dermed; så lästes för ej längesedan i en Engelsk tidning en insänd artikel af en från Amerika ankommen person. Underbar räddning ur lifsfara var öfverskriften, och personen förtäljer att fartyget, som gick norr om Skottland, råkat in bland bränningar, men genom Försynens stora nåd gått tvärsöfver dessa utan att stöta på klipporne. Fartygets kapten berigtigade sedermera uppgiften sägande att inga undervattensgrund passerats endast strömfenomener, — således Hafsgjerdingar.


Svenska korvetten Freija besökte 1897 Island och Färöarne och hade på senare stället tillfälle iakttaga dessa naturskådespel. Chefen har haft godheten låna författaren seglingsbeskrifningarne »Den Islandske Lods» och »Den Färöiske Lods». Derifrån kan meddelas följande : Rörande Island nämnes endast att »det dybe og rene Farvand mellan Eldey og fastlandet er den bedste og almindeligst benyttede passage udenom Reykjanes. Man kan ogsaa seile mellem de andre Fuglasker, men detta maa fraraades fordi Söen der altid kobler staerkt, og kan isaer ved Springtid bryde saa voldsomt, at det er farligt endog för store Skibe.— Den Färöiske Lods omnämner strömmar vid flera öar, dels som varning, dels till gagn för seglare. De äro af tvenne slag, dels sådana som orsakas af tidvattnet och hvilka kallas Ide, dels sådana som uppstå af mötande hafströmmar (våra Hafgjerdingar) och hvilke kallas Strömraser. Vid beskrifning af öarne Hestö och Kolter säges: »disse farvande ere rene, og dybden i dem er betydlig men sammenstöd af forskellige strömme kan dem alle bringe Söen til at bruse og syde, saa at man kunde antage de for at väre Grundbraad foraarsaget ved Grunde og blinde skjaer, hvilk dog ikke are at befrygte »— — — Man gjör dog altid rettest i at manövrere fri af de starkaste Strömraser.» Att vid Färöarne der Golfströmmen delas af varje ö, och armarne mötas på deras nordsida, ock då tidvattensvågen tillkommer, starka brott och »Strömraser» ofta måste uppkomma synes helt naturligt. Vare sig deras uppträdande vid författarens färd från Island var en lycklig tillfällighet eller att de ofta der förekomma så voro de dock för kaptenen väl bekanta. Besynnerligt är att såvidt författaren funnit, fenomenet ej omtalas af de talrika expeditionerne till Grönland under senare åren.


Kungaspegelns »Hafgjerdingar» synes härmed fullt förklarade utan anlitande af vulkaniska utbrott på hafsbotten.


Lauras mångårige befälhafvare Kapten P. Christiansen har haft godheten, på mina frågor svara följande:


Fenomanet uppträder alltid undantägande då haf strömmen stannar.


Bränningarne visa sig högst vid Ny och Fullmåne lägst vid månens förste och sista qvarter.


Rigtningen ej alltid mot sydvest utan föränderlig, detta sannolikt beroende af vindens riktning och styrka (samt af de resp. strömmarnes).


»Deres förklaring angående Grönlandskolonisternes Vikingeskib förekommer mig sandsynlig, men hvorvidt den er riktig tör jag ikke udtale mig om.»




Fodnoter

  1. En intelligent dam ger förklaring öfver ordet, hon skrifver: »Månne gjerding är liktydigt med gärda, gärdesgård d. ä. höga böljekammar som omgärda hafvet ?
  2. Den uppkommer genom Passadvindarne, hvilka drifva hafsvattnet vesterut långs den sneda norra kusten af Sydamerika och in i Mexikanska viken. Vattnet stiger der och måste utströmma; detta försiggår omkring Floridas udde, och derifrån har den sålunda uppkomna Golfströmmen frihet att taga den rigtning mot Nordost som af jordens rotation orsakas, och fortsätter så till Ishafvet.



HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.