Mytologisk Namnförteckning

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Mammen (JLM) 09.png
Mammen (JLM) 10.png
Mytologisk Namnförteckning
med bifogade upplysningar
(Numren hänvisa till sidorna.)


Fädernas Gudesaga
Viktor Rydberg
1906




A


Ae (Ái), en af de konstnärer, som arbetade under Mimersonen Dvalins ledning. Deltog i tåget från Svarins hög till Aurvangalandet.

Ae (Ái), Farfaders fader), gift med Edda (Farmoders moder). Bodde i Aurvangalandet, då Heimdall under namnen Skef (Kärfve) och Rig (Höfding) härskade därstädes. Heimdall besökte dem, och nio månader därefter föddes i Aes och Eddas hydda en son, som de kallade Träl (Þræll) och som gaf upphof åt de ofries ätter. Äfven trälarne ansågos således hafva gudomlig börd; deras stamfader betraktades som halfroder till de fries och de högättades och som den äldste af de tre halfbröderna. Aes och Eddas hem skildras i sången om Rig som tarfligt, men icke nödställdt. Den mat de framställa för sin gäst är soppa, kalfkött och en kaka, »tung och tjock med täta sådor». Träl vardt gift med Ty (Þy, Trälinna) och lefde med henne ett arbetsamt, men lyckligt lif. Man jämföre härmed hvad Tacitus (Germania 25) förtäljer om germanernas milda sätt att behandla sina trälar. Hos dem hade trälen eget hus och hem, och ehuru han kunde af sin herre saklöst dödas, var det sällspordt, att denne tillät sig slå honom. Anmärkningsvärdt är, att Träls ock Tys utseende skildras som ickegermaniskt. Träl har mörk hy; Ty har krokig näsa. De öfriga kännemärken, som meddelas på deras utseende, såsom lutande rygg, valkiga händer med tjocka fingrar, samt långa hälar och solbrända armar, hänvisa mer till deras lefnadskall och sysslande än till deras ras. 28.

Aldafader (Aldaföðr), de hvarandra följande släktenas fader), binamn till Oden.

Aldagaut (Aldagautr), binamnn till Oden.

Ale (Ali) anses vara ett af guden Vales binamn.

Alf (Álfr). Namnet tillkommer i sin förnämsta bemärkelse den tredje af de germaniska gudasläkterna, som voro asar, vaner och alfer. Alferna intogo i början en lägre ställlning än de båda andra; de voro dessas edsvurne hjälpare, utmärkte som naturkonstnärer och hjältar. Det var alferna, som i förening och täflan med Mimers söner smidde under oskuldstiden härliga klenoder åt asar och vaner. Klenodernas beskaffenhet hänvisar på jordens smyckande med blomster och skördar. Alferna, de manlige och de kvinnliga (»älfvorna», »växtlighetsdiserna»), skildras som utomordentligt sköna väsen, samt hjälpsamma och välvilliga men på samma gång snarstuckna, envisa och ytterligt hämndgiriga, när de blifvit förnärmade. Detta deras skaplynne framträder i gudasagan i synnerhet hos alfhöfdingen Valand och dennes brorson Svipdag. En stor del af gudasagan upptages af de händelser, som vållades genom den af Loke anstiftade fiendskapen mellan asarne och alferna. Ödesdisen Urd länkar dessa händelser så, att de efter svåra skiften slutas med försoning och de förnämste alfernas och växtlighetsdisernas upptagande bland Asgards gudar och gudinnor.

Till alferna hör Delling, som är morgonrodnadens herre, Breidabliks väktare, fader till Dag och genom honom farfader till »ljusalferna». Till alferna höra vidare växtlighetsdiserna Groas och Sifs fader Sigtrygg och dennes broder Ivalde, som med en ljus-dis föder Idun, Auda och andra växtlighetsdiser, samt med en jättinna de ryktbare bröderna Valand, Egil och Slagfinn-Gjuke. Valand har med nattdisen Baduhild sonen Vidga; Egil har med Groa sonen Svipdag och med Sif sonen Ull. Slagfinns söner äro de i hjältesagan besjungna gjukungarne. Ivaldes afkomlingar hafva i hjältesagan det gemensamma namnet niflungar (nibelungar), af hvilka gjukungarne utgöra en gren. Benämningen alfer nyttjas icke alltid i strängt begränsad betydelse, åtminstone icke i senare källor, där benämningen utsträckes till Surts söner, «svart-alferna», och där alfer och dvärgar stundom förblandas med hvarandra.

Alf brukas äfven som personnamn. Bland dem, som i Völuspas «dvärg»-lista uppräknas såsom deltagare i tåget från Svarins hög till Aurvangalandet, äro Alf och Yngve. Dessa namn stå här endast symboliskt och beteckna, att det var alfer och ynglingar (svea-höfdingar), som voro tågets ledare. Ur gudasagan hafva «Alf och Yngve» blifvit inflyttade i den i kristen tid af mycket olika elementer hopsatta, till stor del på fri hand diktade Ynglingasaga. 12, 19, 22, 25, 31, 32, 36, 39, 40, 47, 65-70, 123, 161, 174-181, 183-185, 188, 189, 191, 204, 222, 242.

Alfheim, alfernas odal-land, beläget på underjordens östra randbälte. Fröj, skördeguden, fick Alfheim i tandgåfva och vardt därmed härskare öfver alferna. Sedan Ivalde och hans söner blifvit utsedde till Hvergelmers och Midgards väktare mot frostmakterna, fingo desse alfer land i «Svitiod det stora», där Valand hade landet Trymheim och Egil och Slagfinn landet Ydalarne med borgen Ysäter vid Elivågor. 40, 45.

Alfhild, ursprungligen namn på en soldis.

Alfrik. En af de konstnärer, som smidde Brisingamen.

Alfrödul, namn på solen och äfven på solgudinnan Sunna. 243.

Allfader, binamn till Oden.

Allvalde (Allvaldi), binamn till Ivalde.

Allsvin (Alsviðr), »mycket snabb»), den ene af Sols hästar. Den andre är Arvak. 14.

Allvitter (Hervör Alvitr), binamn till Idun.

Altjof (Alþjófr), smideskonstnär.

Alvig, )Almveig, Alfny')', namn på den växtlighetsdis, med hvilken Halfdan, efter att hafva bortskickat Groa, gifte sig och födde sonen Hadding. 190, 238.

Allviss (Alvíss). I poetiska eddan förekommer en lärodikt, Allvíssmál, hvars uppgift är att uppräkna poetiska synonym till jord, himmmel, måne, sol, vind, eld o. s. v. Sången inklädes i en mytsaga, enligt hvilken en dvärg, Allviss, tillägnat sig en mö, öfver hvilken Tor har giftomannarätt, samt är med henne på väg till sitt underjordiska hem, då han påträffas af Tor, som ej vill låta honom behålla mön på annat villkor, än att han kan och vill besvara alla de frågor Tor har lust att ställa på honom vidkommande de olika sätt, hvarpå vissa föremål benämnas i de olika världarne: bland asar, vaner, alfer, dvärgar, underjordsbebyggare, människor och jättar. Dvärgen, som är stolt öfver sin namnkunskap, ingår på förslaget och besvarar Tors frågor, ända tills solen går upp, då »dagskygga dvärgar» enligt sagan förvandlas till sten.

Amaler, Hamalsättlingar. 194, 195, 199.

Amma, hustru till Ave, de fribornes stamfader. 29.

Amsvartner, det af evigt mörker betäckta hafvet utanför Nastränderna, i hvilket holmen Lyngve är belägen, där Loke, Fenrer och Muspels (världsfördärfvets) söner ligga fängslade intill Ragnarök. 100, 214, 218, 230, 236, 241.

Anar, Annar, Onar (Ánarr, Annarr, Ónarr), binamn till Fjörgynn, som med Mimers dotter Natt födde jordgudinnan Frigg. Anar-Fjörgynn är en vanagud och efter all anledning densamme som Höner.

Andlang (Andlangr). Våra fäder antogo, att flere himlar hvälfde sig öfver hvarandra. Underjorden har sin himmel, i jämförelse med hvilken den öfver jorden synliga kallas upphimmeln, uppvärlden (upphiminn, uppheimr). Öfver denna hvälfver sig en andra himmel, Andlang, och öfver denna en tredje, Vidblain (Viðbláinn).

Andrimner (Andhrímnir). I dikten Grimnersmal säger en strof: »Andrimner låter i Eldrimner koka Särimner (Sjörimner); detta är det bästa fläsk - men få äro de som veta, med hvilken föda einheriarne näras». Man har däraf dragit den slutsats, att Valhall ägde en kock med namnet Andrimner, och att denne i en verklig kittel, Eldrimner, kokade en verklig galt, Särimner, hvars fläsk skulle tjäna einheriarne till föda. Och för att Särimner skulle dag efter dag räcka till för detta ändamål, har man vidare antagit, att han hade samma egenskap som Tors bockar och dagligen, efter hvarje slakt, lefde upp igen (se Snorres edda). Allt detta beror på missförstånd. Med dikten Grimnersmal äro införlifvade strofer af en gammal sång. som rört sig alltigenom med symboliska bilder: som t. ex. framställer döden och sömnen (Dáinn och Dvalinn) såsom hjortar i Yggdrasils krona, bron Bifrost som en fisk (emedan broände kallas i isländskan »fiskstjärt»), Yggdrasils med mjödsaft mättade bladkrona som en get, ur hvars spenar det mjöd flyter, som einheriarne dricka o. s. v. Symboliska äro äfven Andrimner, Eldrimner och Särimner, såsom redan prof. N. M. Petersen i sin Mytologi påvisat. Namnens gemensamma sammansättningsdel, -rimner, hänvisar till rim (hrím), »den första och finaste öfvergången från flytande till fast form». Namnens främre sammansättningsdelar, And-, Eld- och Sä- (Sjö-) angifva på tydligaste sätt, att Grimnersmals skald menat elementen ande (luft), eld och vatten och därmed velat säga, att endast de finare elementen, men icke något jordämne, ingått som beståndsdelar i einheriarnes föda.

Andvare, en af de dvärg-konstnärer, som arbetade i Dvalins smedja och deltogo i tåget från Svarins hög till Aurvangalandet. Hjältesagan gör honom till väktare öfver de skatter, som Valand efterlämnade, då han med sina bröder flydde till Ulfdalarne. Andra sången om Sigurd Fafnersbane och Skaldskaparmal berätta följande:

Oden, Höner och Loke voro i sällskap ute och genomforskade världen. De kommo till en å och följde den till en fors, där det satt en utter. Han hade fångat en lax i forsen och åt den halft blundande. Loke tog en sten och slog den i hufvudet på uttern, så att han dog. Han skröt icke litet med att han sålunda i ett tag fångat både uttern och laxen. Med detta byte gingo gudarne vidare och kommo till en gård, hvars ägare var den trollkunnige Reidmar. Asarne begärde natthärbärge, men sade, i det de visade sin fångst, att de själfva hade mat tillräckligt. När Reidmar sett uttern och funnit, att det var hans son Utter, som blifvit dräpt, kallade han på sina två andra söner Regin och Fafner och öfverföll med dem asarne, band dem och lät dem veta, att han hade att på dem hämnas ett sondråp. Asarne bjödo böter så stora som Reidmnar själf ville bestämma, och de gjorde en öfverenskommelse, som bekräftades med ed. Uttern flåddes, och asarne skulle fylla och alldeles öfvertäcka skinnet med guld - detta var öfverenskommelsen. Loke skickades ut att anskaffa guldet, och han begaf sig till den förut omtalade forsen, Andvarefors, där uttern blifvit dräpt. Där bodde dvärgen Andvare, som plägade i gäddskepnad hålla till i den fiskrika forsen och där skaffa sig mat. Innan Loke gick till Andvarefors, hade han besökt Ran och fått låna hennes nät. Därmed fångade han Andvare, om hvilken han visste, att han vaktade en stor guldskatt, som Gust (»Väder-il», binamn till stormutsändaren Valand) hade ägt. Andvare måste lösa sitt lif med att utlämna så mycket af skatten, som ansågs behöfligt. De gingo in i berget, och Loke mottog guldet, men sedan han fått hvad han skulle ha, märkte han, att Andvare hade kvar en ring (förmodligen en, som droppade andra ringar, likt Draupner och Valandsringen i Ulfdalarne), och Loke tog äfven den. Då uttalade Andvare den förutsägelse, att den tagna skatten skulle lända bröder till bane och skapa mycket ondt mellan stormän. Med detta guld återvände Loke till Reidmar. Utterskinnet fylldes och betäcktes därmed. Oden hade dessförinnan undangömt den dyrbara ringen, och han trodde, att öfverenskommelsen nu var uppfylld. Men Reidmar såg noga efter och fann ett obetäckt hår vid munnen. Då måste guldringen fram att betåcka det; först därmed var »uttergälden» fullgjord, hvarefter asarne frigåfvos. - Fafner och Regin begärde därefter af sin fader andelar af skatten som brodergäld efter Utter. Reidmar vägrade. Då dödade honom Fafner, medan han sof. Fafner tog allt guldet och vägrade att gifva Regin hans andel, hvarefter han, Fafner, lade sig i ormham å Gnitaheden med Ögerhjälm (skräckhjälm) å hufvudet och rufvade skatten. Regin, som var skicklig smed, begaf sig till konung Hjalprek och smidde hos honom. Hjalpreks son Alf var gift mcd Hjördis, som förut varit maka till konung Sigmund och med honom födt sonen Sigurd (Fafnersbane). Sigurd uppfostrades hos konung Hjalprek. När han vuxit upp och kommit till krafter, eggade honom Regin att uppsöka Fafner å Gnitaheden, döda honom och taga hans skatt. Regin gaf honom för detta ändamål ett utomordentligt svärd, och Sigurd lyckades med detta att dräpa Fafner. När det var gjordt, kom Regin, som under striden hållit sig undan, fram och lyckönskade Sigurd till den utförda bragden. Men Regins uppsåt var att lönmörda Sigurd och göra sig till ensam ägare af Fafners skatt. Regin skar ut hjärtat ur ormen, drack af hans blod och bad Sigurd steka hjärtat, medan Regin hvilade sig. Medan Sigurd gjorde detta, tog han med fingret på hjärtat för att känna, om det var stekt. Då brände han fingret och stack det i munnen. Så snart Fafners hjärteblod kommit på den unge hjältens tunga, vardt denne »vis» däraf och förstod, hvad fåglarne, som sutto i ett träd i närheten, sade. De läto honom veta, att Regin hyste förrädiska tankar, och att han borde döda smeden och själf taga allt guldet.

Denna saga bildar inledninnen till diktcykeln om Sigurd Fafnersbane i dennas nordiska form. Sagan är diktad i kristen tid med tillhjälp af fritt ombildade mytiska element.

Angeja, Angöja (Angeyia), »hon som gör öarna trängre»), en af de nio jättemör, som kringvrida världskvarnen, »skärens kvarn». De andra äro Gjalp, Greip, Eistla, Ejrgjafa, Ulfrun, Imd, Atla och Järnsaxa. De kallas »Heimdalls nio mödrar», emedan han, den rena eldens, gnideldens, gud framföddes genom kvarnstenarnes gnidning mot hvarandra.

Angerboda (Angrboða), »den gamla i Järnskogen», det namn, som Gullveig bär, sedan hon blifvit förvisad till nämnda skog, där hon förblifver med sina och Lokes barn, ulfjätten Hate och hans bröder, intill Ragnarök.

An (Ánn), konstnär under Mimer. Saxo Grammaticus ger Egil, den store bågskytten, bland andra namn, äfven namnet An bågskytten (Ano sagittarius).

Anund (Onundr), binanmn till Valand.

Armt (Örmt), en af de älfvar Tor har att genomvada på vägen till gudarnes tingsstad vid Urds brunn. 228.

Arvak (Árvakr), den ene af Sols hästar. 13.

Are, örnjätte. 169, 234.

Asar (Æisir, sing. Ass), i äldre form Anser. Benämningen i sin vanliga och inskränktare betydelse omfattar Oden och hans ättlingar; i vidsträcktare bemärkelse äfven de i Valhall upptagna gudarna af vanastamn. De i Asgard varande gudinnorna kallas asynjor (ásynjur). 9, 17, 18, 32-45, 242, 243.

Asabrag (Asabragr), binamn till Tor.

Asbro (Ásbru), binamn till bron Bifrost.

Asgard, i vidsträcktare mening den värld i Yggdrasils öfre grenknippa, där asarne hafva sitt hemvist; i inskränktare mening området inom Asgardsvallen, där Valhall och de andra asaborgarne äro uppförda. 7, 17, 18, 19, 22, 23, 32, 43, 44, 50, 60, 75, 157, 179, 180, 185, 186, 226, 228, 233, 242. Ask (Askr), människosläktets stamfader, danad af ett träd, som uppvuxit ur ett ollon från världsträdet. 24, 25, 237.

Asken Yggdrasil (Yggdrasill), världsträdet. Det kallas äfven Mimerträdet (Mimameiðr), emedan Mimer vårdat dess mellersta rot, Saftträdet (Læráðr, Hrár viðr), emedan det näres af safterna i de tre lifskällorna i underjorden, Ödesträdet (Mjötviðr) och Vattenbegärliga karet (Sægjarnker). Se Yggdrasil.

Asmegir, Asens barn. Så kallas de i Mimers lund med Balder boende människorna Lif och Leiftraser, som skola varda stamföräldrar för den kommande världsålderns människor.

Asmund (Ásmundr), konung i Svitiod, son af Svipdag och Fröja, en af hjältarne i »det första storkriget». 202, 206-209.

Asolf (Ásólfr), binamn till Valand.

Asvin (Ásviðr), asa vän), binamn till Mimer.

Atla, en af Heimdalls nio mödrar. Se Angeja.

Atrid (Atriðr), binanm till Oden.

Atride (Atriði), binamn till Fröj.

Auda (Auða), svanmö och växtlighetsdis, äfven kallad Ladgun Svanhvit, syster till Idun (Hervör Allvitter), och gift med Slagfinn-Gjuke. 103, 122.

Audumla (Auðhumla), urkon. 6, 7,14, 15, 223.

Aurboda (Aurboða), jätten Gymers hustru. Densamma som Gullveig. 172, 174.

Aurgelmer (Aurgelmir), binamn till Ymer.

Aurvangalandet (Aurvanga sjöt), människosläktets eller den germaniska mänsklighetens urland, sydligaste delen af skandinaviska halfön. 24, 26, 27-31, 51, 115, 121, 123.

Ave (Afi), make till Amma och stamfader till de fribornes ätter. Heimdall besökte hans hem i Aurvangalandet, och nio månader därefter föddes därstädes sonen Karl, ljuslätt, med friska kinder och spelande ögon. Då Heimdall inträdde hos Ave, satt han och slöjdade en väfbom. Hans hår och skägg voro vårdade och putsade och hans lifrock satt väl efter kroppen. Amma svängde sländan. Hon hade dok om hufvudet, lin för barmen, duk om halsen och vackra axelspännen. Hemmet var välburget, dess innebyggare renliga och prydliga. Karl växte upp, trifdes väl och lärde sig att tämja oxar, timra hus och lador, slöjda redskap och köra plog. 29.




B


Baduhild (Bödvildr), en af Mimers döttrar, syster till Natt och nattdiserna. Moder till Vidga Valandsson, en af det första storkrigets hjältar. 124, 128, 151, 153, 196.

Balder, solgud, son af Oden och Frigg. Gift med Nanna, dotter af Nöckve, luftkretsens och månens väktare. Balder har binamnen Fal (»den älsklige») och Meile.

Om Balders död och bålfärd berättar »Gylfaginning» (en afhandling i prosaiska eddan) följande historia:

»Sedan de blifvit kunnigt för alla, att ingenting skulle skada Balder, blef det ett tidsfördrif för Balder och asarne, att han skulle ställa sig på tingsplatsen, men alla de andra skulle, somlige skjuta på honom, somlige hugga, somlige kasta stenar. Men hvad man än gjorde, skadade det honom icke, och det tycktes dem alla vara en stor heder. Då Loke, Laufejs son, såg detta, förargade det honom, att Balder ej skadades. Han gick till Fensal och Frigg och förvandlade sig i kvinnoskepnad. Då frågar Frigg, om den kvinnan vet, hvad asarne förehade å tinget. Hon svarade, att alla sköto på Balder, utan att det gjorde honom men. Frigg sade då: »hvarken vapen eller träd skada Balder, ty jag har tagit ed af dem alla». »Hafva alla ting svurit att skona honom?» frågade kvinnan. Frigg svarade: »det växer en späd telning östan om Valhall, som heter Mistelten; den syntes mig för ung att aflägga ed.» Därefter gick kvinnan sin väg. Men Loke tog Mistelten och ryckte upp den och gick till tinget. Där stod Had ytterst i mankretsen, ty han var blind. Loke sade till honom: »hvarför skjuter du icke på Balder?» Men han svarade: »emedan jag icke kan se, hvar han står, och dessutom är jag vapenlös». Loke sade: »gör du som de andra och visa, likasom de, Balder heder. Jag skall visa dig hvar han står. Skjut på honomn med denna telning!» Had tog Mistelten och sköt den på Balder efter Lokes anvisning; skottet gick igenom Balder, och han föll död till jorden... Men asarne togo Balders lik och buro det till hafvet. Ringhorne hette Balders skepp, det största af alla. Gudarne ville skjuta det i sjön för att därpå göra Balders bålfärd; men de fingo icke skeppet ur stället. Då sändes bud till Jotunheim efter den gyg (jättekvinna), som hette Hyrroken. Hon kom, ridande på en ulf med huggormar till tömmar, och hoppade af hästen. Oden befallde fyra bärsärkar att hålla honom, men de kunde icke få makt med ulfven, utan att kasta honom omkull. Hyrroken gick till skeppets förstam och fick det i första taget sådan fart, att eld stod ut från rullarne och alla land skälfde. Då vardt Tor vred och grep sin hammare och skulle krossat hennes hufvud, om icke alla gudarne bedt om fred för henne. Därefter bars Balders lik ut på skeppet; men då hans hustru Nanna, Neps dotter, såg det, öfveransträngdes hon af sorg och dog. Hon bars ut på bålet, och detta antändes. Då stod Tor där och vigde bålet med Mjölner; framför hans fötter sprang en dvärg, sons kallas Lit (Litr, lax); honom sparkade Tor till, så att han kom i elden och brann. Till denna bålfärd kom mycket slags folk. Först är att nämna Oden, och att med honom foro Frigg och valkyriorna och hans korpar; Fröj åkte i vagn efter den galt, som heter Gyllenborste eller Slidrugtanne. Heimdall for på sin häst Gulltopp, och Fröja for med sina kattor. Där kom också en mängd rimtursar och bergresar.»

Denna af orimligheter uppfyllda framställning har sin källa i en dikt af den hedniske skalden Ulf Uggeson, som lefde, då kristendomen började införas på Island. Källan har emellertid ingen annan del i orimligheterna, än att hon begagnats och blifvit fullständigt missförstådd af Gylfaginnings författare, som lefde mer än 200 år efter Ulf Uggesons tid och hade oklara föreställningar om sina fäders mytologi.

Omkring åren 985-990 höll den praktälskande isländske höfdingen Olof Höskuldsson ett gästabud, hvarmed han invigde en nyuppförd manbyggnad å sin gård Hjardarholt. En så ståtlig byggnad hade man ditintills icke sett på Island. Panelningarna, takbjälkarne och taket voro prydda med bilder, om hvilka det säges, att de voro så vackra, att man tyckte salen se mycket präktigare ut, när tak och väggar ej voro behängda med bonader. Bland de inbjudne gästerna var skalden Ulf Uggeson. För att hugfästa tilldragelsen och roa värdfolket och gästerna hade denne diktat ett kväde, som skildrade salens utseende och därför kallats Husdrapa. Särskildt hade sången till uppgift att noga beskrifva salens bildverk, som framställde åtskilliga mytologiska tilldragelser: Heimdalls strid med Loke om Brisingamen, Tors strid i Hymers båt med Midgardsormen, samt episoder ur Baldersmyten. I likhet med alla den tidens bildverk voro de af Ulf Uggeson besjungna af en symbolisk-allegorisk karaktär. Därom vittna de strofer af Husdrapa, somn kommit till vår tid. Bildverkets mästare hade bemödat sig om att genom bifogade symboler så mycket som möjligt klargöra, hvilka personer hans figurer föreställde, och hvilka de tilldragelser voro, som han afbildade. Ulf Uggeson å sin sida framställde i ord en så trogen kopia som möjligt af hvad konstnären framställt i bild, hvadan han också, till gästernas roande, besjöng som rena verkligheter de symbolisk-allegoriska elementen i bildverket. När konstnären ville göra tydligt, att en af de personer, som deltogo i Balders likfärd, var Oden, lät han denne följas af Odens korpar och hans valkyrior. För den skull sjöng Ulf Uggeson, att korparne och valkyriorna följde Oden i liktåget. När konstnären ville klargöra, att med en annan af hans figurer menades Fröj, sällade han till denne åkerbrukets symbol, galten Gullenborste; Ulf Uggeson sjöng fördenskull, till åhörarnes förlustelse, att äfven galten deltog i likfärden. När konstnären ville i bild tolka den i Baldersmyten liggande tanken, att Balders död var en förlust för världen, och att han var så älskad, att det till och med fanns rimtursar och jotunheimsboar, somn sörjde honom, så gjorde han det så, att han lät äfven rimtursar och jättar uppträda i likfärden, och Ulf Uggeson, troget fasthållande sin uppgift att skildra bildverket sådant det var, lät också sådana väsen deltaga i tåget, ehuru de äro enligt myten portförbjudna i Asgard och säkerligen icke blifvit at gudarne inbjudna till högtidligheten. När konstnären ville uttrycka, att Gullveig och Loke voro de, som förorsakade Balders död, och att dem förutan Ringhorne aldrig lupit ut med Balders bål i hafvet, ställde han Gullveig (Hyrroken, »den eldrökta», den förgäfves brända) vid skeppets framstam och lät henne rycka i denna, medan han under skeppets bakstam framställde Loke i dennes vanliga skepnad af en lax (Litr). För att tydliggöra hvem han menade med kvinnan, som drog ut skeppet i hafvet, begagnade han flere utvägar: 1) han ställde Tor med hammaren lyftad mot Gullveig-Hyrroken, emedan Tor med hammaren dödat henne i myten; 2) han tecknade eldslågor under skeppet, emedan Gullveig af gudarne blifvit bränd och Balders död och följande bålfärd var en af henne härför utkräfd hämnd, och 3) han gaf henne till ridhäst Fenrer och till tyglar ormar, emedan hennes halfsvedda hjärta födde med Loke Fenrer, Midgardsormen och deras gelikar. Att med laxen menades Loke, tydliggjordes så, att Tor sparkade laxen in i elden, emedan Tor var den, som förskaffade Loke ur Franangers fors in i de hålor för underjordisk eld, som finnas i hans fängelse å Lyngveholmen.

Allt detta framställdes i Ulf Uggesons sång så, som det förekom i konstverket, och emedan Litr, lax, ur icke blott ett binamn till Loke, utan äfven till en dvärg, som nämnes i Völuspas dvärglista, vardt laxen gjord till »dvärgen Litr».

När konstnären slutligen ville tydliggöra, att Had ouppsåtligt dödade Balder, och att Loke var den verklige banemannen, tillgrep han ett äfven af andra svmboliserande konstnärer nyttjadt medel, i det han framställde Had blundande, när han afsköt skottet, och Loke bredvid honom riktande hans båge.

Därifrån kommer »Gylfaginnings» orimliga uppgift, att Had var blind, ehuru han både i isländska källor och hos Saxo skildras som idrottsman, krigare och utmärkt bågskytt. De naturmytiska och mythistoriska gissningar, som detta missförstånd föranlett, äro förkastade. 17, 23, 34, 37, 44, 98, 105-114, 162, 164, 181, 239, 246.

Balders ögonlock, Balders brå (Baldrs brá), blomsternamn. Öfver hela den germaniska världen hafva vissa blommor blifvit uppkallade efter Balder. Namnet Balders brå, hvarmed dels anthemis cotula, dels matricaria inodora blifvit uppkallad, förekommer ännu i södra Sverige, Danmark, Norge, Island, Färöarna och norra England (Baldeyebrow). I vissa delar af Tyskland kallas liljekonvaljen »weisser Baldrian» (Baldrian är en biform till Balder, likasom Wolfram till Wolf, Sintram till Sindre o. s. v.). I öfre Österrike kallas den Faltrian, i trakten af Salzburg Villumfalum och i Tyrolen Fildron-faldron. Jämför Baldersnamnet Fal. Det botaniska namnet Valeriana, hvarur man velat förklara dessa benämningar, har med dem ingenting att skaffa.

Balöjg, Bilöjg (Báleygr, Bileygr), binamn till Oden.

Bambur (Bömburr), dvärgnamn. Baningar, Lokes söner och klanfolk, 175, 195, 240, 243, 244.

Bara, (Bára, bölja). I pros. eddan säges hafsjätten Öger haft med Ran nio döttrar: Himmelglöva (Himinglœfa), Dufva (Dúfa), Blodighadda (Bloðughadda), Häfring (Hefring), Unn (Uðr), Rönn (Hrönn), Bölja (Bylgia), Bara (Bára) eller Drafn och Kolga. De äro en senare tids personifikationer af böljan, och intet bevis föreligger för att de haft nagon betydelse för mytologien.

Barre (Barrí), den tysta lunden, hvari Gerd stämde möte med Fröj. 170.

Baugregin (»guldringarnes verkmästare»), binamn till Mimer.

Bavur (Bafurr), dvärgnamn.

Becke, Gudhorms rådgifvare, densamme som Loke. 198, 200, 202, 203, 207.

Beisla (Beizla, Bestla), Mimers syster, Odens moder. 7, 8.

Bejla, Böjla (Beyla), hustru till Fröjs tjänare Byggver, som tillser världskvarnens mäld och dess fördelning öfver jordgrunden. Då Loke infann sig å gästabudet hos Öger och »blandade bitterhet i gudarnes mjöd», hotade Byggver att krossa honom i sin kvarn. Till gengäld kallade Loke Byggver en örontasslare hos Fröj och en orättvis fördelare af kvarnmälden, och hans hustru Bejla en smutsig trälinna. 15.

Bele (Beli), höfding för de skällande jättarnes stam, till hvilken Valand öfverlämnade Fröj och Fröja. Bele dödades af Fröj med ett hjorthorn. 99, 134, 136.

Bergelmer (Bergelmir), rimturs, son af Trudgelmer och sonson af Aurgelmer-Ymer. 7, 11, 16.

Berling (Berlingr), en af de fyra konstnärer, som smidde Brisingamen.

Bicke (Bekki, Bikki), Lokes namn, då han var Gudhorms rådgifvare.

Biflinde (Biflindi), binamn till Oden.

Bifrost, Bifrast (Bifröst), bron, som förenar Asgard med underjorden. Kallas äfven Asbro, Bilröst och Tjodvitners fisk. 18, 19, 41, 204, 226, 228, 233, 242.

Bil, dotter af Ivalde och syster till Hjuke, med hvilken hon vardt upptagen af månguden. 85, 86. Billing, aftonrodnadens herre, varnernas höfding, fader till Rind och morfader till asaguden Vale. 13, 39, 113, 224.

Bilskirner (Bilskírnir), binamn till Valhall. Prosaiska eddan, stödjande sig på ett uttryck hos skalden Gamli, antager med orätt, att Bilskirner är Tors borg. 44.

Bivur (Bifurr), dvärg.

Bjärt (Björt), en af Fröjas diser. 39, 158.

Blain (Bláinn), binamn till Ymer.

Blid (Bliðr), en af Fröjas diser. 40, 158.

Blind (Blindr), kallad Illsluge (Bölvísi). Under detta namn uppträder Loke som rådgifvare hos konung Hadding. 198, 206.

Blodighadda, en af böljans personifikationer. Se Bara.

Blodighove (Blóðughófi), Fröjs häst. 245.

Bodn (Boðn), ett af namnen på Mimers källa.

Borgar (Borgarr, Borcarus), den förste domaremi-jarlen i Aurvangalandet, Halfdans fader, 29, 31, kallas äfven Sköld.

Borghild (Borghildr), densamma som Drott, Sköld-Borgars maka och Halfdans moder.

Brage (Bragi), Odens son, Valhalls skald, gift med Idun. 38, 86, 161, 181, 193, 199, 216, 218, 233.

Breidablik (Breiðablik), Balders och asmegirnas, d. v. s. Leiftrasers och Lifs borg i Mimers lund. 45, 105, 112, 151 162, 163, 233, 239, 246.

Brimer (Brimir), binamn till Mimer. Äfven svärdsnamn.

Brisingamen (Brísingamen), Fröjas bröstsmycke. 23, 73, 210 211.

Brock, underjordskonstnär, son af Mimer. 78, 91, 92, 93.

Brune (Brúni), dvärg.

Budlungar, se »Fader» och Danp. 29.

Bur (Burr), Odens fader, gift med Beisla, Mimers dotter. 7, 8, 15.

Bure (Buri), gudarnes stamfader, Odens, Höners och Lodurs farfader. Sid. 7, 8.

Bure (Buri), dvärg.

Byggver, Fröjs tjänare. Se Bejla. 15.

Byleist (Byleistr), Lokes och Helblindes broder. Stormjätte. 42, 242. Byrger (Byrgir), mjödkällan, hvars innehåll tillika med Bil och Hjuke upptogs till månen. Sån, hvari de båda syskonen buro den ur Byrger östa saften, kallas Sægr och såstången Simul eller Sumul. 85, 89, 90.

Böltorn (Bölþorn), binamn till Ymer.

Bölverk (Bölverkr), binamn till Oden.




D


Dag, son af morgonrodnadsalfen Delling och Natt. Ljusalfernas stamfader. 13.

Dain (Dáinn), ett epitetnamn till en af de förnämste underjordssmederna. Han nämnes några gånger vid sidan af Minmersonen Dvalin och är antagligen densamme som Sindres medhjälpare Brock. I dikten Hyndluljod kallas de smeder, som gjort Asgards gyllene galt, Dain och Nabbe; i prosaiska eddan kallas de Brock och Sindre.

Epitetnamnen Dain (Död) och Dvalin (Försänkt i dvala) anspela säkerligen på de öden, som desse konstnärer rönt i gudasagan. Då den allegoriserande dikten (Grimnersmal vill uttrycka, att döden och sömnen äro betydelsefulla makter i världsförloppet, låter den Dain och Dvalin i hjortskepnad uppehålla sig i Yggdrasils krona. En senare hand har till dessa hjortar fogat två andra: Dúneyrr och Dúraþrór, hvilkas namn äfven synas häntyda på hvila och slummer. 31.

Danp (Danpr), urtidshöfding, fader till Sköld-Borgars hustru och Halfdans moder Drott. Likasom Halfdan har äfven Drott, i sin egenskap af de germaniska konungaätternas moder, åtnjutit gudomligt anseende. Danp är sannolikt densamme som Budle, budlungarnes stamfader.

Delling, morgonrodnadsalfen, utanför hvars dörrar dvärgen Tjodrörer (þjóðreyrir) hvarje morgon sjunger väckelse- och välsignelsesången öfver världen. Delling har med Natt födt Dag, och han är väktare öfver Breidablik, dit intet orent eller ondt får komma. 13, 105, 157, 162.

Diar (Díar), en gammal, nästan förgäten benämning på gudarne. Luftkretsen kallas »diarnes fjärd». I kristen tid har namnet antagits betyda tempelföreståndare. Detta sedan mytologien blifvit historierad och Oden troddes hafva varit en jordisk konung och de tolf asagudarne hans rådgifare och offerföreståndare.

Dis, diser (dís, dísir), kvinnliga gudomligheter af högre och lägre börd. Närmast användes namnet om nornorna och deras tjänarinnor, fylgiorna, hamingorna. 225, 234.

Dolgtraser (Dólgþrasir), dvärg.

Dore (Dori), en af de under Dvalin arbetande konstnärer, som prydde Breidablik.

Drasul (Drösull), Dags häst.

Draug (Draugr), högbebyggare. 237.

Draupner (Draupnir), 1) Odens märkvärdiga ring. 78, 111, 163, 166, 168, 189; 2) Dvärgnamnn.

Drome (Drómi), den andre af de fjättrar, som Fenrer sprängde, innan han vardt bunden med bojan Gleipner.

Drott, Danps dotter, Sköld-Borgars maka, Halfdans moder. Sannolikt densammna som Tacitus omtalar under namnet Tanfana. 116-118, 144, 145.

Duf (Dúfr), dvärg.

Durin (Durinn), äfven Durner (Durnir), densammne som Surt, underjordseldens personliga makt, fader till Suttung-Fjalar och stamfader till Suttungs söner. Han var i tidernas morgon gudarnes vän och samarbetare med Mimer; vardt därefter gudafiende och gömmare af Byrgers mjöd. Deltager i Ragnarökstriden, förer där Valandssvärdet och åstadkommer världsförbränningen. 12.

Dvalin (Dvalinn), Mimerson och en af underjordens förnämste konstnärer, sannolikt densamme som Sindre. Han, likasom Dain, bredvid hvilken han mer än en gång omtalas, fick i tidernas morgon smaka vishetskällans mjöd, som därför kallas »Dvalins dryck». Han var runomästare och skald. Kunskapen om runorna spreds af honom bland dvärgarne, liksom af Dain bland alferna, och drapan liknas vid ett smycke som »klingar fram mellan Dvalins fingrar». Han var en af de konstnärer, som smidde Brisingamen och det i hjältesagan ryktbara svärdet Tyrving. Dvalins döttrar äro människoälskande diser, som tillika med diser af asa- och alfbörd välja mödrar åt de barn, som skola födas till världen, och främja deras födelse, Dvalin hade under sin ledning en flock af konstnärer, somn prydde Breidablik, men som efter brytningen mellan gudarne och urtidssmederna deltogo med svearne i folktåget från Svarins hög till Aurvangalandet. Dvalin ställes af myten i nära förbindelse med Delling. Dennes son Dag kallas Dvalins lek-vän. Så kallas äfven Sol. Dvalins häst heter Modner. Dvalins namn angifver, att han är en af de sju Mimers söner, som blifvit stuckna med sömntorn och sofva i vapen- och smyckefyllda salar, till dess Heimdalls lur väcker dem att deltaga i den sista striden. 25, 31, 184.

Om den symboliska hjorten Dvalin, se Dain.

Dvärgar, urtidskonstnärer, blott delvis föreställda som småväxta. 12, 32, 212, 221, 222, 241.




E


Ebur (Wild-Ebur, Vilifer, Ibor, Ebbo), i historierade mytsagor och hjältesagor, binamn till Ivaldesonen Egil.

Edda, Aes maka, Träls moder. 28.

Eggter (Eggþér, »svärdvaktare»), jätte, frände till Gullveig, delar med henne förvisningen till Järnskogen, där han vallar Gullveigs vidunderhjordar och vaktar det där gömda Valandssvärdet, som han öfverlämnar till Surts son Fjalar, när Ragnarök förestår. 171, 173, 219, 240, 243.

Egil (Egill), den ypperste af alla bågskyttar, Ivaldes son, Valands och Slagfinns broder, Groas och därefter Sifs make, fader till Od-Svipdag och Ull samt fosterfader till Tjalve. Han är en af gudasagans förnämsta personligheter.

Egil förekommer i de mytologiska urkunderna, i hjältesagorna och de historierade mytberättelserna under flere namn. Hans vanligaste epitet är Örvandil (Örvandill, pilskötaren), i tyska sägner Orentel. Däraf har man gjort Oren Tell, Uri-boen Tell, hvars ryktbara bragd med bågen – då han skjuter en pil från sin sons hufvud – är lånad från sagan om Egil. I den tyska medeltidssagan om Kristi osydda rock uppträder Egil under namnet Eigel, och hans son Od-Svipdag kallas där Orentel. I den i kristen tid bildade sagan om Helge Hundingsbane uppträder Borgar-Skölds son Halfdan som Helge och hans motståndare Egil kallas Hödbrodd. Saxo upptager Egil i sin danska historia under bågskyttnamnen Ano (Avo) och Toco.

Samtlige de tre Ivaldesönerna hafva haft sina djursymboler. Egil bar i sin sköld bilderna af en vildgalt och en björn och har blifvit uppkallad efter båda dessa bilder. På vildgaltsymbolen häntyda namnen Ebur och Urnir, hvilkas betydelse är galt; på björnsymbolen hans binamn Isolf. I Vilkinasaga uppträder han under namnet Villefer (Wild-Ebur) som sin brorson Vidga Valandssons beskyddare.

De tre Ivaldesönerna hafva slutligen äfven namn, hvilka användts om dem i deras egenskap af jättevärldens bundsförvanter. Valand kallas i denna egenskap Tjasse (Þjazi), Egil Gang (Gángr) och Slagfinn Ide (Iði). 11, 38, 41, 45, 47, 60, 63, 65, 66-70, 80, 82, 84, 88, 98, 99, 100, 101, 103, 115, 119, 120, 123, 130, 131, 133, 137, 140, 142, 146, 151, 191.

Eikenskjalde (Eikinskjaldi), konstnär.

Eiktyrner (Eikþyrnir, »ekstingare»), den ofvanför Asgard belägna vattensamlare, hvarifrån de med vaferämne laddade åskmolnen utsläppas. 19, 36, 186.

Einheriar, de efter döden till Valhall och Sessrymner förflyttade Midgardshjältarne. 32, 44, 205, 242, 245.

Eir, läkedoms-asynja, tillhör kretsen af Fröjas diser och är sannolikt, likasom Frid, Blid, Bjärt, Fröjas syster och dotter af Njord. 39, 43, 158.

Eirgjava, Öjrgjava (Eyrgiafa), en af Heimdalls nio mödrar.

Ejlime, Öjlime (Eylimi), ursprungligen ett binamn till månguden.

Elder (Eldir), tjänare hos Öger. Se Fimafeng.

Eldrimner, symbolisk kittel. Se Andrimner.

Elivågor (Elivágar), den med Hvergelmerkällan i förbindelse stående hafsvik, vid hvilken Egil hade sin borg Ysäter. Viken, som skiljer Jotunheim från Midgard, kallas äfven Raun (Hraunn), Gandvik och Eindils (Örvandels) mo. 45, 47, 60, 67, 80, 82, 84, 86, 98, 115, 134, 204.

Eljudner (Eljuðnir), ett af namnen på det rike eller den borg i underjorden, där Balder vistas.

Elle (Elli), jättinna. Personifikation af ålderdomen. 56. Embla, människosläktets stammoder. Se Ask. 24, 25, 237.

Erik (Eiríkr), det namn, hvarmed Od-Svipdag uppkallats, sedan han efter Halfdans död vardt nordgermanernas konung. Hans halfbroder Gudhorm kallas, sedan han vardt storkonung, Jormunrik (Jörmunrekr, Ermanrich), och dennes halfbroder Hadding Tjodrik (Þjoðrekr, Tidrik, Dieterich). Den fornkonung Erik, åt hvilken svearne på åttahundratalet byggde tempel, sedan en uppenbarelse förkunnats dem, att gudarne gifvit honom värdighet af asagud, är gudasagans Od-Svipdag, Fröjas make.




F


Fader (Faðir), gift med Moder (Moðir). Med dessa epitetnamn benämnas stamföräldrarna till de högbornes ätter, för att beteckna deras samhällsställning såsom senare uppkomna, i jämförelse med de fribornes, hvilkas stamföräldrar kallas Ave (farfader) och Amma (farmoder), medan det lägsta ståndets kallas Ae (farfars fader) och Edda (farfars moder).

Faders och Moders personligheter och hem skildras som än prydligare än Aves och Ammas. I salens dörrstolpe satt ring, golfvet var strödt. Ett äkta par satt därinne, såg hvarandra i ögonen och »lekte med fingrarne». Husfadern snodde en bågsträng, krökte almvirke till en båge och skäftade pilar. Husfrun sysslade med sin dräkt. Hon hade högt uppsatt dok, på hennes bröst glänste ett smycke, klädningen var lång och linnet blåstripigt. Hennes änne var klarare, hennes barm hvitare och hals skärare än den hvita snö. När Heimdall kommit, tog Moder en hvit, med mönster sirad duk och bredde öfver bordet, hvitt hvetebröd lades på duken. Kanna med vin och kostbara bägare, silferbeslagna fat med svinkött och stekt fågel framsattes. Heimdall stannade där tre dygn, och nio månader därefter födde Moder en son, som vattenöstes och kallades Jarl. Gossen hade ljust hår, blomstrande kinder och skarpa ögon. Han växte upp, snodde bågsträng, böjde alm till bågträd, skäftade pilar, kastade till måls med spjutet, red å hästrygg, jagade med hundar, svängde svärd och simmade.

I den hedniska sagan om Heimdalls vandring – hvaraf sången om Rig är en öfverarbetad kopia – har detta hus varit de högborna ätternas, främst sköldungarnes stamhem och medelpunkt, och gossen, som efter Heimdalls besök därstädes födes, är den förste »jarlen» och »domaren» Sköld-Borgar, som i sin ordning varder Halfdans, den förste konungens, fader. I den i kristen tid och på fri hand hopsatta Ynglingasaga svarar Domald (Dómvaldr) till Fader, Domar (Dómarr, domaren) till jarlen Sköld-Borgar, och Dyggve (Dyggvi, »den värdige») till Halfdan. Dyggve är, likasom Halfdan, son af Danps dotter Drott och, likasom denne, den förste med konunganamn, hvilket bevisar deras ursprungliga identitet. I den äldsta hedniska »Yng1ingasaga» eller »Ynglingatal» hafva äfven desse tre, Domald, Domar och Dyggve (Sköld-Borgars fader, Sköld-Borgar själf och Halfdan) haft sin plats, emedan Halfdan efter sitt segerrika tåg mot Norden varder äfven svearnes konung, och emedan ynglingar (skilfingar) och sköldungar hafva gemensam mytisk rot. De förste och egentlige ynglingarne äro emellertid Ivalde och hans släkt. Ivalde, som äfven hetat Svigder, Svegder, är den förste bland dem och omtalas som konung öfver Svitiod det stora, hvars sydliga del bebos af svearne och hvars nordliga trakter innehafvas af »skridfinnarne» och de vid Elivågor vakthafvande alferna, hvarför Ivalde äfven kallas Finn, Finnalf och Finnkonung. Utan tvifvel är det i sammanhang därmed som hans söner Valand, Egil och Slagfinn skildrats som utmärkte skidlöpare och jägare. I den senare Ynglingasaga, sådan hon föreligger i Heimskringla, bär Svegders son namnet Vallande eller Vanlande, en korrumperad form för Valand; bortser man från hvad som i texten i denna saga blifvit hopdiktadt om honom, och håller man sig till hvad den ur hednaskalden Tjodolfs Ynglingatal lånade strofen förmäler om hans död, finner man, ehuru strofen antagligen öfverarbetats af kristen hand, att det är Valand-Tjasses död i lågorna kring Asgard som omtalas. Vanlande, heter det där, var på färd till Oden, d. v. s. till Asgard, när hans död inträffade; denna föranleddes af ett trollkunnigt väsen, och »så brann å »Skútu» (Asgardsälfvens) strand den med smycken frikostige, som Mara (nattdisen Sinmara, »senskärerskan», Mimers maka) förorsakat kval». – Efter Dyggve följer i den förfalskade Yng1ingasaga Dag den vise, likasom i den verkliga Ynglingasaga Svipdag den vise efterträder Halfdan, sedan denne fallit för Valandssvärdet, hvilket i den ursprungliga Ynglingasaga spelat samma roll som Visburs guldsmycke i den senare, och hvad i denna berättas om Dags död, är icke annat än en förvrängning af myten om Svipdags.

Detta hvad vidkommer ynglingaättens mytologiska förhållande till sköldungarne. De i hjältesagan ryktbare gjukungarne utgöra, såsom härstammande från Slagfinn-Gjuke, en gren af ynglingarne och hafva, i en senare tid, fått tillika med dem benämningen niflungar (nibelungar). Andra ryktbara mytiska ätter äro budlungarne, hildingarne, ylfingarne, amalerna, harlungarne och häklingarne (hegelingarne). Danp, Drotts fader och Halfdans morfader, synes hafva varit budlungarnes stamfader. Hildingarnes stamfader Hilder var, innan Drott förmäldes med Sköld-Borgar, gift med henne och hade med henne sonen Hildeger. Enligt den tyska dikten Biterolf äro ylfingarne komne från samma släkt som hildingarne. Amalerna härstamma från Halfdans fosterbroder och Haddings fosterfader Hamal, son af Hagal. Från Hagal härstammar äfven en annan ätt, häklingarne, hegelingarne, från hvilka lodbrokiderna utgått. Harlungarne utgöra en gren af Sköld-Borgars ätt och ställas på samma gång i nära samband med Brisingamens smeder eller Mimers ättlingar, hvadan de äro fränder äfven till Vidga Valandsson, som på fädernet är af Ivalde- eller ynglingasläkten och har Mimerdottern Baduhild till moder.

Fafner (Fáfnir), se Andvare.

Falhofner (Falhófnir), en af asarnes hästar. 228.

Farbaute (Fárbauti), jätte, Lokes, Byleists och Helblindes fader. 42, 80.

Farmatyr, binamn till Oden.

Feng, binamn till Oden.

Fenja, jättemö. Om henne och hennes syster Menja berättar en senare, efter myten om världskvarnen bildad saga följande:

Sköld hade sonen Fridleif, som styrde Danmark efter honom. Fridleifs son hette Frode. Han vardt konung efter sin fader vid den tid, då kejsar Augustus gjorde fred öfver hela världen och Kristus föddes. Men emedan Frode var den mäktigaste konungen i nordanlanden, kallade nordmännen efter honom freden med namnet Frodefreden. Ingen människa skadade då den andra, äfven om man träffade sin faders eller broders baneman lös eller bunden. Och då fanns ingen tjuf eller rånare, så att på Jalangers hed låg en guldring länge, utan att någon rörde honom. Konung Frode besökte i Svitiod den konung, som hette Fjölner; där köpte han två trälinnor, Fenja och Menja, som voro stora och starka. I Danmark funnos då två kvarnstenar så stora, att ingen var stark nog att draga dem; och hade kvarnen den egenskap, att hon mol hvad den, som drog henne, begärde. Kvarnen hette Grotte, och den, som gaf henne till Frode, hette Hengekäft. Konungen befallde trälinnorna draga kvarnen och mala guld och fred och lycka åt Frode; men då han icke unnade dem tillräckligt hvila och sömn, molo de en fientlig härs ankomst, och samma natt kom en sjökonung Mysing och drap Frode och tog mycket byte. Därmed slutade Frodefreden. Mysing tog med sig ombord både kvarnen och de båda trälinnorna och befallde dem mala salt. Det gjorde de, men vid midnatt frågade de Mysing, om han icke fått salt nog. Han befallde dem mala mer, och kort därefter sjönko hans skepp. Grotte sjönk till hafvets botten och fortfar där att mala. Däraf kommer, att hafvet är salt. Ebb uppstår, när hafsvattnet störtar ned genom kvarnögat.

Äldre än denna berättelse och bevarande flere minnen af den verkliga myten är den s. k. Grottesången. Vidkommande myten om Fenja och Menja se 101, 198, 200, 208.

Det bör tilläggas, att Fenja och Menja, som i myten uppträda på Ivaldesläktens sida, voro befryndade med denna släkt. De jättar, som voro Fenjas och Menjas fäder, hade till moder samma jättinna, med hvilken Ivalde födde Valand, Egil och Slagfinn. 101, 198, 200, 208.

Fenrer (Fenrir), Fenrersulfven, son af Loke och Gullveig. 51, 103, 175, 212, 215, 218, 230, 236, 240, 241, 245.

Fensalar (Fensalir), Friggs borg, belägen i hennes födelsehem, Vanaheim. 25.

Fimafeng, en af Ögers tjänare. Då Loke hörde, att Fimafeng var en pålitlig och duglig tjänare, slog han ihjäl honom.

Fimbultul (Fimbulþulr), binamn till Mimer.

Fimbultyr anses vara ett binamn till Oden.

Fimbulvinter. 101, 240.

Finn, Finnalf, Finnkonung, binamn till Ivalde. 48. Fjalar, eldjätte, son af Surt, kallas äfven Suttung. 54, 57, 85, 87, 89, 240, 243.

Fjölner, binamn till Oden.

Fjölsvinn (Fjölsviðr), binamn till Oden.

Fjörgynn, binamn till Frigg.

Fjörgynn, vanagud, Friggs fader.

Fjörsvartner, binamn till Natts häst Rimfaxe.

Fold, binamn till Frigg. 31.

Folkvang, Fröjas område i Asgard. 44, 72, 212.

Fornjot (Fornjótr), jätte, dödad af Tor. Stormen och den härjande elden framställas som hans söner. När man i kristen tid antog, att Oden egentligen varit en människa, en konung, som i spetsen för en skara trojaner invandrat till Norden, antog man i sammanhang härmed, att jättarne varit en människostam, som före trojanernas ankomst hit befolkat Norden och haft en konungaätt, »den fornjoterska», som börjat med Fornjot och slutat med Gylfe. »Den fornjoterska konungaätten» spökade i våra historiska skolböcker ända intill Erik Gustaf Geijers tid. Den på Island hopsatta Ynglingasaga, som börjar med Oden som invandrarehöfding och fortsätter med Njord, Fröj, Fröja och Ivalde-Svegder, som sveafurstar, borde äfven förvisas därifrån.

Forsete, asagud, Balders son. 37, 38, 45, 181, 220.

Franangers fors (Fránangrs foss), vattnet, hvari Loke i laxskepnad fångades af gudarne. 217.

Freke, 1) den ene af Odens ulfhundar, kallas äfven Gifr; den andre är Gere. 2) Ulfbenänmning i allmänhet. 33, 44, 158, 160, 212.

Frid (Fríd), en dis i Fröjas omgifning. Sannolikt en af hennes åtta systrar. 40, 158.

Fridla, son af Harlung, frände till Halfdan. 203.

Frigg, gudinna af vanabörd, Odens maka, Asgards drottning. Kallas äfven Fjörgyn, Lodyn (Hlóðyn), Jord (Jörð), Fold, Lin (Hlín). 22, 23, 25, 31, 35, 37, 39, 43, 50, 108, 112, 162, 163, 181.

Froste, symboliskt namn på en deltagare i det af fimbulvintern förorsakade tåget från Svarins hög till Aurvangalandet.

Fröj, vanagud, Njords son, Fröjas broder, jordbrukets gud. Har binamnen Atride och Menglad (Menglaðr). Hans syster Fröja har sammna binamn i feminin form (Menglöð). 15, 23, 38, 40, 45, 47, 77, 78, 93, 99, 102, 115, 129, 132, 134, 138, 141, 142, 154, 155, 165-172, 175, 177, 181, 184, 186, 188, 190, 199, 211, 242, 245.

Fröja, asynja, Njords dotter, kärlekens och fruktsamhetens gudinna, gift med Od-Svipdag. Kallas äfven Menglad (Menglöð), Mardall (Mardöll), Syr, Gefn, Horn (Hörn), Skjalf, Gunnvor. 23, 39, 43, 44, 50, 72, 75, 81, 102, 103, 129, 132, 134-142, 155, 156, 158, 160, 161, 170, 173, 181, 197, 201, 205, 207, 210, 212, 225.

Fulla, asynja, Friggs syster och förtrogna. 43, 163.

Fylgior, hamingor, nornor, som äro människornas osynliga ledsagare och skyddsandar. 25, 225, 229, 232, 233.




G


Gambantein, Valands hämndesvärd. 104, 110.

Gandul, valkyria.

Gandvik, den trollska viken, benämning på vattnet Elivågor (Raun), som skiljer Midgard från Jotunheim. 45.

Gang (Gángr), binamn till Egil.

Ganglate, tjänare hos Nifelhels härskarinna Leikin. En tjänarinna hos densamma kallas Ganglat.

Gangrad (Gángráðr), binamn till Oden.

Gardrova (Gardrofa). I prosaiska eddan förtäljes följande episod, som sannolikt tilldragit sig i kriget mellan asar och vaner: Asynjan Gna (Gná), som Frigg utsänder i sina ärenden, har en häst, som springer genom luft och vatten och heter Hofvarpner. Vid ett tillfälle då hon red honom, sågo henne några vaner i luften och frågade, hvem som for där. Gna svarade, att hon red å Hofvarpner, som Hamskerper födde med Gardrova.

Garm. 1) Namn på mytiska ulfhundar i allmänhet. 2) Ulfhund, som skäller vid Gnipahålan, då Ragnarök förestår, och det ondas bundna makter varda lösa. 3) Jätten Hate, månens förföljare, kallas Månegarm.

Gastropner (»den som tillbakavisar objuden främling»), vallen kring Asgard.

Gaumul, underjords-älf. Gaut (Gautr), binamn till Oden.

Gefion (Gefjun), asynja. Hon är ungmö, och de kvinnor, som dö ogifta, komnma till henne. Oden säger i dikten Lokasenna om henne, att hon känner släktenas öden lika väl som han. En förmodligen svensk eller dansk lokalsaga har berättat, att hon med fyra jätteoxar utplöjde ur svensk mark och förflyttade ett stycke land, som nu är Seland, så att i Sverige en sjö (sannolikare Vänern än Mälaren) uppstod, hvars strandinskärningar motsvara Selands strandutrundningar, uddar och näs.

Gefion ur förmodligen en af Fröjas åtta systrar och dotter till hafvets och segelfartens gud Njord, som bland angelsaksarne burit namnet Geofon. Hon äger ett halssmnycke, om hvars åtkomst den försmädlige Loke i Lokasenna berättar en historia, påminnande om en, som i kristen tid diktades om huru Fröja fick Brisingamen. Eder svuros i forntiden vid Gefions namn. Isländingarne under medeltiden jämförde henne med Diana eller Minerva.

Gefn, binamn till Fröja.

Geirraud (Geirrauðr), jättehöfding. 46, 65-71, 166.

Geirskagul (Geirskögul), valkyria.

Geirvandil (Geirvandill, »den spjutskicklige»), ett binamn till Ivalde, hvilken var lika ryktbar spjutkämpe, som hans son Egil-Örvandil var bågskytt.

Geirvimul, en underjordsälf, som hvälfver vapen i sina böljor.

Geirönul, valkyria.

Geiter (»getherren»), binamnn till jätten Gymer. Likasom jättehöfdingen Beles (»skällarens») män föreställts utrustade med hufvuden, påminnande om hundens, har Gymers antagligen haft ett utseende, som i ett eller annat afseende påmint om bocken. Ett annat binamn till Gymer är Gullner.

Geld (hos Saxo Gelderus), binamn till Slagfinn-Gjuke.

Gerd, Gymers och Gullveig-Aurbodes sköna dotter, i hvilken Fröj vardt förälskad. 40, 43, 165-175, 177.

Gere, den ene af Odens ulfhundar. Den andre är Freke. 33, 44, 158, 160, 212.

Gersime (»Smycke»), dotter af Fröja och Svipdag. 202.

Gevar (Gævarr, Gevarus), binamn till Nannas fader, luftkretsens och månens väktare Nöckve. Kallas äfven Nep. Symboliseras i dikten Fjölsvinsmal som den guldlysande hanen Vidofner, bland hvars nystkotor den glänsande skära förvaras, som kan bota Sinmaras sorg, och mot hvilken hon vill utlämna det i hennes förvar varande Valandssvärdet.

Gifer (Gífr), 1) trolska väsen, som kringflyga i luften. Oden och Tor äro stundom ute och rensa luften från dem; 2) binamn till Odens ulfhund Freke. 33.

Gilling, Gylling, nyckeln till den underjordsport, genom hvilken de döde ha att ingå. 226.

Gimle, den med guld taklagda sal, i hvilken den kommande världsålderns människor skola bygga och njuta evig glädje. 246.

Ginnar, dvärg.

Ginnregin, benämning på gudarne; företrädesvis, som det vill synas, på vanerna.

Ginnungagap, det tomma svalget i Kaos, hvari köld- och värmeböljorna mötte hvarandra. 5, 8.

Gipul, underjordsälf.

Gisl, Gils, en af asarnes hästar. 228.

Gjall (Gjöll), älf i underjorden. 227.

Gjallarbron, den guldlagda bron öfver underjordsälfven Gjall. 163, 227.

Gjallarhornet, Heimdalls under världsträdet i underjorden förvarade lur, hvarmed Ragnarök skall förebådas. 23, 241.

Gjalp, en af Geirrauds döttrar. Har någon tid varit bland de jättemör, som draga världskvarnen, hvarför hon också räknas bland Heinmdalls mödrar. 66, 68.

Gjuke (Gjúki), densamme som Slagfinn. Gjukungarne äro hans ättlingar. 198, 200.

Glad, en af asarnes hästar. 228.

Gladsheim, det område inom Asgard, där Valhall står. 44.

Glansfälten (Glæsisvellir), Mimers rike i underjorden. 45.

Glapsvinn (Glapsviðr), binamn till Oden.

Glaser, lund med guldlöf framför Valhall. 44, 157.

Gleipner, bojan hvarmed Fenrer vardt bunden. 213, 214.

Glen (Glenr), Sols make.

Gler, en af asarnes hästar. 228.

Glitner, först Balders, därefter Forsetes borg i Asgard. 45. Gna (Gná), asynja, Friggs budbärarinna. Ursprungligen har Gna varit en allmän benämning på gudinnor eller diser.

Gnipahålan (Gnípahellir, brådbranternas håla). Garm skäller utanför Gnipahålan, då Lokes och Fenrers bojor brista. 240.

Gnitaheden. Heden, där Fafner rufvade Valandsskatten.

Goe (Gói). En i kristen tid diktad norsk lokalsaga, som gör jättarne till Nordens förste bebyggare, förtäljer, att Fornjot hade tre söner, Lär (Hlér), Loge och Kare (Kári); att Kare (vinden) hade sonen Jökul (isfält) eller Froste, som vardt fader till Snö (Snær). Denne åter vardt fader till Torre (Þorri, barfrost), som fick sönerna Nor och Gor, samt dottern Goe. Denna vardt bortröfvad af en konung i Hedenmarken, Rolf i berget. Nor och Gor begåfvo sig då ut att söka henne. Gor tog sjövägen, seglade förbi de svenska öarna, kom till Danmark och for så vidare norr ut. Nor drog från Kvenland till Lappmarken och öfver Kölen till Trondhjemsfjärden. Sedan bröderna underlagt sig många landskap, möttes de slutligen i Nordfjärd i Sogn. Härifrån drog Nor till Hedemarken, där han träffade konung Rolf, som var son af Dovrejätten. Nor äktade en syster till Rolf, och denne äktade Goe. Och var detta anledningen till Norges bebyggande.

Till grund för sagan ligger myten om den första fimbulvintern, då de nordiska landen behärskades af frostmakterna. Allt det öfriga är fritt diktat.

I den svenska almanackan förekomma ännu namnen Torsmånad (Januari) och Göjemånad (Februari), och enär Tor är en mytisk personlighet och asagud, har man varit dess mer benägen antaga, att Göjemånad också har sitt namn från en mytpersonlighet, nämligen från en gudinna eller dis vid namn Göja, som skulle varit Tors dotter samt sädens och fruktbarhetens främjarinna. De äldre, på Island ännu nyttjade namnformerna äro þorra-mánaðr, »barfrostmånad», hvaraf Torsmånad blott ur en förvrängning, samt Góimánaðr, Goemnånad, eller Giemánaðr, som betyder den månad, som närmast följer årets första nytändning (gæ, gie). Ett offer som i nämnda månad förrättades, kallades efter månadens namn Gói-blot. Om Goe därjämte varit en gudinnas namn eller binamn, låter sig numera icke med säkerhet afgöra.

Goin (Goinn), namn, förmodligen symboliskt, på en orm som gnager världsträdets rötter tillsammans med andra ormar: Moin, Grabak, Grafvallad, Ofner, Svafner och Nidhögg.

Grafvitner. Goin (se ofvan) och Moin kallas Grafvitners söner eller ledsagare.

Grane, en häst, som i hjältesagan rides af Sigurd Fafnersbane. I myten har Grane tillhört den ene eller andre af de ryktbare urtidskonstnärerna. Enligt den nordiska versionen af Sigurds saga vistades denne i sin ungdom hos sin styffaders fader, konung Hjalprek. Denne hade en smedja, hvari Fafners broder Regin arbetade. Då Sigurd på Regins anstiftan fäller Fafner, medför han hästen Grane, och då Hjalprek öfver hufvud framställes som den, hvilken utrustar Sigurd för hans färder, är det antagligast, att Grane varit att tillgå bland Hjalpreks hästar. Namnet Hjalprek, Hjálprekr, är en folketymologisk öfverflyttning af det tyska Elberich. Den tyska mytsagan har känt två konungar och smeder, fader och son, med detta namn. Enligt Vilkinasaga anvisar Mimer Sigurd, huru han skall komma i besittning af Grane, och i Völundarkvida talas om »Granes väg», då Mimer-Nidad frågar Valand, hvarifrån han fått allt det guld han har i Ulfdalarne. Vilkinasaga vill äfven veta, att Sigurd i sin ungdom smidde hos Mimer, och en närmare undersökning visar, att den äldre Elberich är identisk med Mimer själf. Allt detta hänvisar på, att myten omn Grane stått i förbindelse med myten om urtidssmederna.

Greip, jättinna, Gjalps syster, dotter af Geirraud. 66, 68.

Grepp, jättenamn, buret af tre bröder, tillhörande Beles stam eller uppehållande sig bland denna stams jättar, då Fröj och Fröja voro i deras våld. De tre Grepparne voro bland desse jättar ansedda som skalder. 135, 136.

Grer (Grerr), en af Brisingamens fyra smeder.

Grid, jättinna, asaguden Vidars moder. 38.

Grim (Grímr), binamn till Oden.

Grimner (Grímnir), binamn till Oden.

Griotunagard (stengard), jätten Rungners hem. 81, 83, 84.

Groa (Gróa), växtlighetsdis, alfhöfdingen Sigtryggs dotter, Sifs syster, Egils och därefter Halfdans maka, moder till Od-Svipdag (med Egil) och till Gudhorm (med Halfdan) 47, 61, 82, 84, 103, 119, 130-133, 140, 147, 148, 150, 190. Grotte, namn såväl på mytens världskvarn som på sägnens Frodekvarn. 14-16, 133, 234.

Gudhorm (Gudhormr), Halfdans och Groas son, Od-Svipdags och Haddings halfbroder. Densamme som Jormunrek, Ermenrich. 120, 132, 190-192, 197, 198, 200, 202, 203, 206, 207.

Gudmund, i senare sagor binamn till Mimer.

Gullenborste, Fröjs galt, åkerbrukssymbol. Kallas äfven Slidrugtanne och Hildesvin. 78.

Gullenkamme, tupp i världsträdet, som väcker einheriarne i Asgard. 20, 158, 159.

Gullentanne, (»han med gyllene tänder»), binamn till den rena eldens gud, Heimdall.

Gullfaxe, jätten Rungners häst, som efter hans död kom i asarnes ägo och af Tor skänktes till hans son Magne. 80, 82.

Gullner, jätte, densamme som Gymer.

Gulltopp, Heimdalls häst. 41, 228.

Gullveig, den 3 gånger födda jättinnan, de onda runornas och trolldomens upphof. Hon kallades Heid, då hon kringvandrade på jorden och utlärde sina fördärfliga konster. Aurboda hette hon, då hon var gift med Gymer. Angerboda kallas hon under sin vistelse i Järnskogen. Såsom tre gånger bränd och likväl lefvande bär hon binamnet Hyrrokin (Hyrrokin), »den eldrökta». 11, 22, 37, 42, 43, 49-51, 103, 105, 114, 164-166, 170, 172, 174-177, 179, 182, 195, 205, 212, 219, 220, 222, 239, 240, 243.

Gungner, Odens spjut. 77, 154, 179.

Gunn (Gunnr), valkyria.

Gunnar, son av Gjuke. 200.

Gunnlad, Gunnlöd, jättemö, Suttung-Fjalars dotter. 87, 89, 90.

Gunntorin och Guntro (Gunnþorin, Gunnþró), valkyrior.

Gunnvor (hos Saxo Gunvara), binamn till Fröja.

Gyller, en af asarnes hästar. 228.

Gymer, jättehöfding, Gullveig-Angerbodas make, Gerds fader. 46, 154, 165-168, 170-174.

Göll, valkyria.

Göndler, binamn till Oden.




H


Had (Höðr), asagud, Odens son. Ur myten har han under namnet Hedin inkommit i hjältesagan. Han har äfven varit kallad Loddfafner efter en jätteorm, som han under en af sina jakter fällde. Myten har icke framställt bonom som blind, utan som utmärkt idrottsman och bågskytt. 37, 39, 98, 99, 106-108, 110, 112-114, 246.

Hadding, Halfdans och växtlighetsdisen Alvigs son, Gudhorms halfbroder. Sedan han fällt sin faders banemnan Svipdag och blifvit konung öfver många germanstammar, kallades han Tjodrek (Dieterich, storkonung). Hadding betyder »den lockige», »den hårfagre», och sannolikt har han kallats så, emedan han aflagt löfte att icke klippa sitt hår, innan han hämnats sin fader och återfått sin arfslott i hans rike. 190-202, 204, 206-211.

Haddingaland kallas lycksalighetsfälten i underjorden, därför att Hadding fick nedstiga dit och se deras under, och emedan Haddings fallne kämpar vistades där, innan de kommo till Valhall. Saxo meddelar sagan därom.

Hafle, kämpe af jättebörd, Gudhorms fosterfader och deltagare i hans strider. 190, 198, 200.

Hagal, Sköld-Borgars vän, Hamals fader, Halfdans fosterfader. 118.

Hake, jätte.

Halfdan, Sköld-Borgars och Drotts son, germanernas förste konung, ansedd tillika som Tors son och hedrad med gudomliga ärobetygelser. Han är Svipdags styffader, Gudhorms och Haddings fader. Tacitus kallar honom Mannus. 31, 103, 116-122, 131, 132, 142-148, 153-155, 190, 191, 194-196, 203, 206, 238.

Hallenskide (Hallenskiði), binamn till Heimdall.

Hamal, Hagals son, Halfdans fosterbroder, Haddings fosterfader, stamfader till den amaliska släkten. 118, 120, 121, 146, 194-196, 199-201, 206-909 220.

Hamder och Sörle, Svanhilds bröder. 203.

Hamingor (hamingjur), fylgior, kvinnliga skyddsandar. 25, 225.

Hamskerper, häst. Se Gardrova.

Hangatyr, (Hángatýr), binamn till Oden. Hannar, dvärg.

Haptagud, binamn till Oden.

Har (Hár), binamn till Oden.

Harbard (Hárbarðr, gråskägg), egentligen ett Odensepitet, men som Loke tillägnade sig vid ett i dikten Harbardsljod omtaladt tillfälle, då han dref gyckel med Tor. Denne befann sig i Jotunheim på återväg till Elivågor, då han såg framför sig ett sund och på andra sidan detta en färjekarl med en båt. Sundet var en genom trolldom vållad synvilla (en velafjörðr). Färjekarlen, som hade utseendet af en yngling, var Loke. Tor, som kan vada äfven genom de djupaste vatten, ville hellre, då han såg färjekarl och färja vara till hands, begagna sig däraf; han ropade på färjemannen och tillkännagaf sin önskan, och nu uppstod ett samtal, hvarunder Loke uppträdde på det försmädligaste och retsammaste sätt mot asaguden. Då denne frågar, hvad han heter, svarar han, ehuru han har en ynglings utseende, »Gråskägg», och i denna gäckande ton fortsätter han. – I motsats till den verklige Harbard-Oden, kallas Loke i en skaldestrof »svekfjärdens Harbard» (Hárbarðr velafjarðar), och gudaförsmädande tal liknas vid en skränande sjöfågel, som flyger ut från »svekfjärdens Harbards tandgård».

Hardgreip, jättemö, Haddings ledsagarinna, dotter af Haddings fosterfader Vagnhöfde. 192, 193, 199, 200, 201.

Harlung, frände till Halfdan. 203.

Hate, ulfjätte, månens förföljare (Hate månegarm) har sitt tillhåll i järnskogen. Kallas Rodvitners (Hróðvitnir) son. 223, 240, 243, 244.

Haugspore, uppräknas bland de konstnärer i Dvalins flock, som deltogo i tåget från Svarins hög till Aurvangalandet.

Have (Haví), binamn till Oden.

Hedin, namn bildadt af namnet Had (Höðr, dativ. Heði). I hjältesagor, som hämtat sitt stoff ur myten om Had, uppträder en konungason med detta namn.

Heid (Heiðr). Under detta namn uppträdde Gullveig, när hon kringvandrade i Midgard och där utlärde trollkonster. 51.

Heidraupner, binamn till Mimer.

Heidrun. 1) ett demoniskt nattväsen i getskepnad; 2) i dikten Grimnersmal »den klara ström» (af heiðr, klar och runi, ström) af mjöd, som fyller dryckeshornen i Valhall, symboliserad som en get, som närer sig i det saftrika trädets (världsträdets) krona.

Heimdall, den rene eldens gud. Har binamnen Skef, Rig, Stigande, Rate, Gullentanne, Hallenskide, Vindler, Rut. 16, 23, 26-32, 39-41, 49, 73, 88, 90, 102, 117, 118, 154, 157, 185, 193, 201, 211, 241, 244.

Heiptor, kvinnliga straffandar, väpnade med törnegissel. 229, 233.

Hel. 1) dödsriket, i synnerhet dess lycksalighetsängder; 2) ödes- och dödsdisen Urd. I kristen tid, då det hedniska dödsriket ansågs vara helvetet, fick Nifehelsväsendet Leikin namnet Hel. Så i prosaiska eddan, medan i den poetiska Hel städse betyder dels Urd, dels underjordens lycksalighetsrike, där Urds och Mimers källor äro belägna. 8, 51, 224, 226-233, 236, 245.

Helblinde, vattenjätte, Lokes broder. 42, 241.

Helge Hjörvardsson. Med fritt begagnande af stoff ur Baldersmyten har en dikt blifvit i kristen tid författad, hvars hjälte bär namnet Helge Hjörvardsson och är skapad efter Balders förebild.

Helge Hundingsbane. Namnet på en hjälte, hvars saga blifvit hämtad ur mytsagan om Halfdan.

Helgrindar, Helportar, ingångarne till underjorden. 226, 228.

Hepte, dvärg.

Hermod, binamn till Od-Svipdag.

Hervor Alvitter. I hjältesagan uppträder Idun dels under detta namn, dels under namnet Segerdrifva.

Hild (Hildr), valkyria.

Hildebrand, krigare af hildingarnes släkt och befryndad med amalernas. Haddings erfarne och trogne vän. 146, 194-196,190-201, 206, 209.

Hildeger, son af Hilder och Drott, Halfdans halfbroder. 145.

Hildegun, ljusdis, Nannas syster, Nöckves dotter, bortröfvad och gift med Ivalde och moder till Idun och andra växtlighetsdiser. 85.

Hilder (»krigaren»), hildingarnes stamfader. Har äfven kallats Gunnar (krigaren). Hildesvin (Hildisvini), binamn till galten Gullenborste, äfven kallad Slidrugtanne.

Hildingar. 29, 144, 194, 195, 199.

Himmelsvärnet (Himinbjörg), det af Heimdall skyddade fästet vid Bifrosts norra broände 41, 45, 185.

Hjalmbäre, Hjälmbäre, binamn till Oden.

Hjalmtrimul, Hjälmtrimul, valkyria.

Hjuke, Ivaldes son, som med sin syster Bil vardt upptagen till månen. 85, 86.

Hjörvard. 1) binamn till Oden 2) binamn till jätten Eggter. Hjörvard betyder, likasom Eggter, svärdvaktare.

Hoddgoda, en skattkammnare i Mimers rike. 233.

Hoddmimer, densamme som Mimer.

Hoddraupner, binamnmm till Mimer.

Hovvarpner, hästen, som gudinnan Gna rider.

Holt, Mimers lund.

Hornbore, dvärg.

Huge, personifikation af tanken. 58

Hugin, den ene af Odens korpar. Den andre är Munin. 19, 87, 102.

Hunkriget kallas det krig jättarne företogo mot Asgard, medan vanerna härskade därstädes. 204.

Hvedrung, binamn till Loke.

Hvergelmer (»Kittelbrusaren»), den på Nidafjället under världskvarnen belägna källa, som vattnar världsträdets nordliga rot. 5-8, 10, 14, 27, 38, 44, 46, 88, 151, 231, 234, 241.

Hymer, jättehöfding, gift med asaguden Tyrs moder. 22, 39, 46.

Hyndla, namn på en jättemö. Hyndluljod kallas en i poetiska eddan intagen genealogisk dikt, bestående af hedniska brottstycken med tillsatser från kristen tid. Främst bland dessa tillsatser är diktens själfva inklädnad, enligt hvilken Fröja uppsöker den i mytiska släktförhållanden hemmastadda jättemön Hyndla, för att bedja henne vittna i ett arfsmål mellan Fröjas älskling Ottar (Od-Svipdag) och en Angautyr. Hyrr (den glädjerike), en af salarne i Asgardsvallen.

Hyrrokin (den eldrökta), binamn till den tre gånger brända och pånyttfödda Gullveig.

Häfring, personifikation af böljan.

Hängekäft (Hengikjöptr), en jätte, som skänkte Frode stenarne till hans Grottekvarn. Äfven en jättinna med detta namn omtalas.

Härfader, Härjafader, Oden.

Härfjätter (Herfjötur), valkyria, som åstakommer panik.

Härjan, binamn till Oden.

Härteit, binamn till Oden.

Höd, se Had.

Hödbrodd, binamn till Egil.

Högne, son af Gjuke. 200.

Höner, Odens broder. Har binamnen Vee, Långben (Lángifotr) och Träskkonung (Aurkonungr). 9-11, 15, 17, 24, 25, 94, 96, 98, 181, 183, 184, 236, 239, 246.

Hörn, binamn till Fröja.




I


Idaslätterna. I tidernas morgon arbeta gudarne och urtidskonstnärerna på Idaslätterna, slöjda verktyg, smida, timra och bygga. I världsförnyelsen samlas de öfverblifne gudarne där kring Balder. 12, 246.

Ide, binamn till Ivaldes (Idvaldes) son Slagfinn-Gjuke.

Idun, Ivaldes dotter, Valands halfsyster och käresta, därefter Brages maka och asynja, ägarinnan af gudarnes föryngringsmedel. 23, 38, 43, 97, 98, 102, 103, 122, 125, 128-130, 142, 161.

Imbrecke, son af Harlung. 203.

Imd, jättemö, en af Heimdalls nio mnödrar.

Indride, binamn till Tor.

Inge, binamn till Svipdag, se Yngve.

Ingevoner, nordgermanerna.

Ingunar-Fröj, densamma som vanaguden Fröj.

Ire, dvärg.

Isolf, binamn till Egil.

Ivalde, alffurste. Födde med en ljusdis, Hildegun, växtlighetsdiserna Idun, Auda och andra svanemör; med en jättinna sönerna Valand, Egil och Slagfinn. Var med sina söner gudarnes edsvurne väktare vid Elivågor, tills han bemäktigade sig det i månskeppet förvarade mjödet från källan Byrger och därmed vardt gudarnes fiende. Fientligheten mellan asarne och deras skyddslingar å ena sidan, samt Ivalde och hans ättlingar å andra fortgår genom flere släktled: först faller Ivalde själf i denna kamp; därefter hans söner Valand och Egil; därefter Egils son Od-Svipdag och dennes son Asmund. I hjältesagan, där Ivaldes ättlingar uppträda under namnen niflungar och gjukungar, fortgår kampen mellan dem å ena sidan samt å andra amaler och budlungar, som höra till Halfdans af asarne gynnade släkt.

Ivalde förekommer i gudasagan och hjältedikten under flere namn och epitet, såsom Geirvandil, Geirvadil, Vade, Allvalde, Andvalde, Ölvalde, Svigder (Svegder), Svidur, Ölmod, Sumbl Finnkonung, Vidfinn, Finnalf, Laudver.

Af dessa namn bilda Ivalde, Allvalde, Audvalde, Ölvalde så till vida en grupp för sig, som de alla hafva till bestående sammansättningsdel valde (valdi), mäktig, ett epitet, som bevarat sig ur gudasagan in i de hjältesagor, där Ivalde återuppträder under namnen Valthari, Walther, Valdere o. s. v. och där enskilda moment af myten om honomn behandlas.

En annan grupp bildar namnet Ölvalde med Ölmod, Svigder, Sumbl Finnkonung. Samtliga namnen i denna grupp hänvisa till deras bärares egenskap af en i myten om mjödet uppträdande personlighet. Svigder betyder »stordrickare» och Sumbl är ett synonym till »öl», »mjöd».

Namnet Sumbl Finnkonung knyter sig på samma gång till en tredje namngrupp: Finn, Vidfinn, Finnalf. Ivyalde, såsom höfding och väktare vid Elivågor, som skilja Jotunheim från Midgards nordligaste delar, föreställdes i myten såsom härskare öfver dessa ängder, kända under benämningen Svitiod det stora eller Svitiod det kalla och bebodda i söder af den nordligaste germanstammen, svearne, och ofvanför dem af »skridfinnarne», finnarne. I myten var således Ivalde den förste härskaren öfver svearne och finnarne. Härifrån hans benämningar Svidur, Svidrer, Finnkonung, Finn, Vidfinn och Finnalf. Härmed står säkerligen också i förbindelse, att hans ättlingar, Valand, Egil, Slagfinn, Skade, Ull och Svipdag skildras som utmärkta skidlöpare. Den än i dag bland nordgermanerna fortlefvande föreställningen, att bland finnarne och lapparne finnas utomordentliga trollkarlar, som genom hokus pokus mäkta åstadkomma storm och oväder, har sin rot i myten om Finnkonungs son Valand, som åstadkom fimbulvintern. Den likaledes ännu icke utdöda föreställningen, att bland finnarne finnas de som hafva insikter i en hemlighetsfull läkekonst, torde likaledes ha sitt ursprung i myten om Valand, som skänker Idun »gudarnes läkemedel mot åldrandet» och ännu i den tyska traditionen är ihågkommen som en märkvärdig läkare. Myten om Ivaldes höfdingsskap öfver svearne har fortplantat sig dels i hedniska källors uppgifter därom, dels i den kristna Ynglingasaga, där hans namn Svigder (Svegder), närmast efter de rena gudanamnen Oden, Njord, Yngve Fröj och Fjölner, ställes i spetsen för ynglingaätten och efterföljes af Vallande (Vanlande), hvilket namn är en korruption af namnet Valand. Den strof ur hednaskalden Tjodulfs dikt »Ynglingatal», som anföres i Ynglingasaga om Svigders död, är en trogen beskrifning på Ivaldes död, sådan den i myten skildrats, och i strofen om Vallandes död kan man ännu igenkänna myten om Valands. Dennes egenskap af fimbulvinterns upphofsman har i Ynglingasaga »historierats» i den form, att han hade »vintervist i Finland hos Snö den gamle» och där fick dennes dotter Drifva.

Ivaldes binamn Geirvandil och Geirvadil tillkomma honom såsom mytens förnämste spjutkämpe (Geirr betyder spjut). Epitetet Geirvandil har sin parallell i epitetet Örvandil, som tillkommer Ivaldes son Egil, bågskytten. Binamnet Geirvadil knyter sig på samma gång till Ivaldes binamn Vade, som hänvisar på hans egenskap af väktare vid Tors vadställe öfver Elivågor. Såsom vadare har Ivalde själf blifvit skildrad i Vilkinasaga, där han bär sin unge son Valand öfver ett sund.

Man behöfver blott erinra sig, att Ivalde i myten varit skildrad som spjutkämpe, härskare öfver svear och finnar och väktare vid Elivågors vadställe, samt att han spelat en roll i mjödmyten för att finna förklaringen till samtliga dessa binamn. 10-12, 23, 40, 46-48, 85-91, 94, 191, 192, 196.

Ividja, benämning på Valands dotter Skade.

Iving (Ifing), benämning på lufthafvet. Säges i dikten Grimnersmal vara en å, som aldrig fryser och som skiljer gudarnes land från jättarnes.




J


Jalk (Jálkr) Så kallar sig Oden, då han besöker Asmund Svipdagsson. 207.

Jare, dvärg.

Jarl, epitet till Sköld-Borgar.

Jord (Jörd), binamn till Frigg.

Jormungand (Jörmungandr), Midgardsormen.

Jormungrund (Jörmungrund), underjorden. 19, 87, 243.

Jormunrek (Jömmunrekr), binamn till Gudhorm, sedan han blifvit storkonung.

Jotunheim (Jötunheimar), jättelandet norr om Elivågor. 11, 18, 21, 22, 32, 36, 38, 45-47, 61, 62, 70, 72, 80, 82, 83, 87, 101, 109, 132, 134-139, 154, 170-172, 200, 221, 241, 244, 245.

Järavallarne (Jöruvellir), Aurvangalandets (sydligaste Skandinaviens) gränsvall mot hafvet. 115.

Järnsaxa, Magnes moder och en af Heimdalls nio mödrar 36.

Järnskogen (Járnviðr), en i de nordligaste och östligaste ängderna belägen skog, uppfylld af fasor och trolldom, tillhåll intill Ragnarök för Gullveig-Angerboda, Eggter, Hate och andra »Fenrers fränder». 100, 107, 174, 205, 219, 223, 240, 241, 243, 244.

Järnvidjor, enligt pros. eddan benämning på de jättinnor, som uppehålla sig i Järnskogen.

Jättar, innevånare i Jotunheim.

Jökul, namn på en frostjätte.




K


Kare (Kári), en vindjätte.

Karl, 1) binamn till Oden; 2) epitetnamn till det fria ståndets stamfader. 29.

Karmt, älf, öfver hvilken Tor vadar på väg till domareplatsen vid Urds brunn. 228. Kerlaugar, två älfvar, öfver hvilka Tor på sina färder till Urds brunn vadar. 228.

Kile, dvärg.

Kjalar, binamn till Oden. 208.

Kolga, personifikation af böljan.

Koll, jätte, dödad af Egil. 66

Kon, binamn till Halfdan, den förste konungen.

Kvaser, personifikation af mjödet, ursprungligen ett af namnen på Mimers källa. Poesien kallas i ett strof af Einar Skalaglam »Kvasers saft». En i kristen tid diktad berättelse i pros. eddan säger, att när asar och vaner slöto fred, bekräftades detta därmed, att de spottade i ett kar och skapade, till ett försoningsmärke, af spotten en man vid namn Kvaser, som var utomordentligt vis, men föll offer för två dvärgar, Fjalar och Galar, hvilka, när de voro hans värdar, dödade honom, läto hans blod rinna i ett kar, blandade det med honung och däraf gjorde skaldemjödet. Denna pseudomyt om »försoningsmärket» Kvaser har sin enda grund däri, att en halfstrof af Einar Skalaglam blifvit missförstådd eller afsiktligt misstolkad af pseudomytens tillverkare. Jämför Son.




L


Lack, (Hlökk), valkyria.

Ladgun Svanhvit, benämning på Slagfinns svanemö Auda, Ivaldes dotter, Iduns syster.

Laudver, Lödver (Hlaudverr), binamn till Ivalde.

Laufej, Löfö (Laufey), Lokes moder, äfven kallad Nal (Nál) 42.

Leifners eldar, en underbar dryck. 193.

Leiftraser, den i Mimers lund boende stamfadern till en följande världsålders människosläkte. 105, 112, 162, 233, 246.

Leikin, Lokes dotter, sjukdomsandarnas drottning. I kristen tid förblandad med Hel (Urd, ödes- och dödsdisen). 51, 175, 195, 222, 226, 235.

Leipt (Leiptr), en älf, som med klart och skinande vatten, vid hvilket eder svärjas, genomflyter underjordens lycksalighetsfält. 233.

Lerbrimer, binamn till Ymer. Lessö (Hlésey, Hléssey). På en ö med detta namn kämpade Tor, enligt Harbardssången, en gång med »bärsärkabrudar», jättemör, som »förvillat allt folket» (genom att vid soluppgången sänka ön i hafvet och vid solnedgången låta den stiga upp igen?). De sökte sönderslå Tors skepp, som han dragit upp på land och ställt där under kaflar; de angrepo honom med järnklubbor och hade drifvit Tjalve på flykten. Äfventyret måste hafva tilldragit sig vid den tid, då vid fimbulvinterns aftagande Norden åter nybyggdes, och Tjalve, beskyddad och understödd af Tor, återbefolkade öarna i de skandiska farvattnen.

Äfven i hjältesagan spelar Lessö en roll. På valkyrian Sigruns fråga, hvarifrån Helge Hundingsbane kommit med sina skepp, svarat han, att han och Hamal hafva sina hem på Lessö. Äfven detta antyder, att Lessö omtalats i den mytiska berättelsen om Nordens återkolonisering, ty Helge Hundingsbanes saga är en omarbetning af episoder i myten om Halfdans tåg mot Norden vid fimbulvinterns slut och hans seger öfver hjältarne från Svarins hög.

Hjältedikten »Oddruns klagan» låter gjukungen Gunnar falla i ett för honom å Lessö ställdt försåt, där budlungen Atle kastar honom i en ormgrop.

Äfven i pros. eddans fritt diktade berättelser har Lessö fått en plats. Där »bodde den man, som heter Ægir eller Hlér», och som drog till Asgard i Asialand för att göra bekantskap med Oden och hans trojaner. 147.

Lidskjalf, asarnas utsiktstorn. 18, 100, 102, 130, 157, 165, 216, 242.

Liv (Líf), den i Mimers lund skyddade ungmö som skall varda stammodern till den kommande världsålderns dygdiga människosläkte. 105, 112, 162, 233, 246.

Lif (Hlíf) en av diserna i Fröjas omgifning, sannolikt en af hennes systrar. 158.

Lin (Hlín), 1) binamn till Frigg. 2) enligt pros. eddan en asynja, som tjänstgör hos Frigg.

Lit (lax), 1) binamn till Loke; 2) dvärgnamn.

Loddfafner (Loddfáfnir), binamn till Had. Flere drag ur sagan om Sigurd Fafnersbanes ungdomsäfventyr äro hämtade ur myten om Hads. I sången om Fafner säges det: »I forna dagar trodde folk, att en döende mans ord mäktade mycket, om han förbannade sin ovän vid dennes namn». När den af Sigurd till döds sårade Fafner frågar sin unge baneman hvad han heter, svarar fördenskull denne: »jag heter Trögdjur» (gaufugt dýr, ej »härligt djur», såsom man hitintills öfversatt det), detta med anspelan på Fafner själf, som största delen af dygnet låg orörlig på sin skatt. Sigurd icke blott döljer till en början sitt eget namn, utan väljer ett, som är tillämpligt på frågaren, för att den väntade förbannelsen skall falla tillbaka på honom. Äfven i Vilkinasaga uppträder en hjälte, Heimer, som uppkallat sig efter en drake, hvars baneman han blifvit. Detta förklarar, hvarför i Havamal en asayngling med det egendomliga drak- eller ormnamnet Loddfafner uppträder. Han befinner sig i Odens sal och emottager från denne råd och förmaningar, hvilkas innehåll med bestämdhet hänvisar till myten om Had. Att Had kunnat benämnas Loddfafner har då sin grund däri, att han, som skildras som en utmärkt jägare, dödat en drake och kallat sig Loddfafner under samma förhållanden som Sigurd kallade sig gaufugt dýr. Loddfafner har dubbelbetydelsen af »raggig orm» och »trög orm» och kommer således betydelsen af gaufugt dýr mycket nära. – Äfven i sången om Segerdrifva är Had, icke Sigurd, den ursprunglige hjälten.

Lodun (Hlóðyn), binamn till Frigg.

Lodur, en af Odens bröder, äfven kallad Vile. 9-11, 13, 15, 16, 24, 25, 184, 232, 236.

Lofn, asynja. Enligt pros. eddan är hon god att åkalla af älskande, hvilkas förbindelse är förbjuden eller annars omöjliggjord. För deras bästa använder hon den inflytelse hon äger på Oden och Frigg.

Loge, personifikation af elden i förstörelsens tjänst och som sådan tillhörande Surts husfolk. I kristen tid gjordes Loge till son af Fornjot och broder till Vatten och Vind (Hlér och Kári). 55, 57.

Loke, den af Oden i Asgard upptagne jätten, son af Farbaute och Laufej. En af mytologiens mest betydande personiligheter, i förening med Gullveig det ondas princip och karakteriserad med ett psykologiskt skarpsinne och en humor, som sakna mnotstycke. Det förfärliga och det komiska äro i honom sammansmälta till ett. – Loke uppträder under binamnen Lopt, Hvedrung, Harbard, Becke (Bicke), Blind bölvise. 11, 22, 36-38, 41-43, 50-55, 57, 61, 62, 66, 67, 71-80, 91-99, 103, 106, 109, 110, 113, 164, 174, 175, 180, 181, 183, 184, 189, 192, 194, 195, 198, 202, 203, 207, 215-220, 230, 241, 243, 244.

Lone, dvärg.

Lopt, 1) binamn till Loke ; 2) epitet till Valand som gudafiende betraktad och synonym till Valands binamn Byr och Gust (storm, vind).

Lora (Hlóra, Lóra). Pros. eddan har bevarat spår af en myt, enligt hvilken Tor vardt, likasom Tyr, under fredsåldern anförtrodd åt jätteväsen att uppfostras. Fosterföräldrarna kallas Vingner och Lora; men de måtte hafva brutit mot sin fosterföräldraplikt och sökt svika den sedan för jättevärldens så farlige Tor, ty denne drap vid tolf års ålder dem båda. En liknande myt förtäljes om Indra, den med Tor identiske ljungeldsguden i Rigveda. Sin äldre hammare, den af stent slöjdade, måtte Tor hafva medfört från dessa fosterföräldrars hus, ty hammaren kallas i Vaftrudnersmal för Vingners. 22, 46.

Lorride, Loride (Hlórriði, Hlóriði), binamn till Tor.

Lyngve, den holme i Amsvartners haf, där Fenrer, Loke och andra »världsfördärfvets söner» ligga bundna intill Ragnarök. 215, 218, 230, 236, 240, 241.

Läbard (Hlæbarðr), binamn till Valand.

Läding, bojan, hvarmed Fenrer vardt bunden.

Lärad (Læráðr), binamn till världsträdet.

Lättfote (Lettfeti), en af asarnes hästar. 228.




M


Madgun, underjordsdis, som vaktar Gjallarbron. 163, 164.

Magne, son af Tor och Järnsaxa. Öfverlefver världsbranden och ärfver jämte sin broder Mode, Tors hammare. 36, 245, 246.

Manheim, Manheimar, den del av världen, där Oden och asarne hade sin tillflykt, när Vanerna härskade i Asgard. 189, 193.

Mardall, Mardöll, binamn till Fröja med anledning af hennes vistelse i hafvet hos den förvandlade Svipdag. 210. Marmennil, hafsmannen. Isländska sagor från kristen tid omtala marmenniln som klok och framsynt, men tystlåten. Det skall vid mer än ett tillfälle ha lyckats sjöfarare eller fiskare att fånga marmenniln, som då, mot löfte att åter varda släppt i hafvet, låtit förmå sig att förutsäga tillkommnande ting.

Megingjord (Megingjörð), Tors starkhetsbälte.

Meile, asagud, densamme som Balder. Tor berömmer sig vid ett tillfälle af att vara Odens son och Meiles broder. Den blide Höner jämföres i ett af sina epitet (Fotmeile) med Balder. »Vapenregn» kallas dels »Meilregn», dels »Fals regn», med hänvisning på det »vapenregn», hvari Balder stod, då gudarne sköto, kastade och höggo på honom.

Menglad (Menglaðr och Menglöð, smyckeglad), binamn till Fröj och Fröja. Epitetet nyttjas äfven i pluralis och afser då dem gemensamt.

Menja, jättemö. Se Fenja.

Midgard, den mellersta, åt människosläktet upplåtna, af oceanen omgifna delen af jordskifvan. 11, 14, 15, 18, 21, 24, 27, 36, 46.

Midgardsormen, en af Lokes och Gullveigs söner. Kallas äfven Jordmungand 51, 63, 242, 243, 245.

Midvitner, Mjödvitner, densamme som Fjalar, hvars son Oden fällde, då han bemäktigade sig det hos Surt förvarade mjödet.

Mimer, underjordshärskaren, världsträdets bevarare, visdomskällans väktare, den andliga odlingens upphof, Odens morbroder, höfdingen öfver naturkonstnärerna eller urtidssmederna. Hans binamn äro Narve, Nidhad (»underjordsväsendet»), Nide, Brimer, Modsogner, Baugregin, Asvin (Asviðr), Fimbultul, Alfrek (Elberich d. ä.), Hoddmimer, Hoddraupner, Gudmund. 6-13, 22, 23, 27, 30, 32, 78, 85, 91, 102, 105, 106, 108, 109, 123-128, 133, 150-152, 163, 168, 180-185, 189, 212, 228, 231, 233, 239, 241, 242, 246.

Mimerträdet (Mímameiðr), världsträdet. 6.

Mist, valkyria.

Misteltein, egentligen pilen, hvarmed Balder dödades, sedermera svärdsnamnn. Bär i likhet med Valandssvärdet binamnet Gambantein, »hämdetenen». 110.

Mjölner (Mjöllnir), gemensamt namn för de båda hammare, hvarmed Tor uppträder i myten. Den äldre hammaren, som kallas »Vingners Mjölner», var af sten och hade sannolikt förut tillhört nämnde jätte, Tors fosterfader. Den yngre, som var af järn och splittrades af Valandssvärdet, smiddes af Sindre. Se Vingner. 46, 71, 74, 75, 78, 83, 84, 92, 130, 173.

Mockerkalve (Mökkrkálfi), lerjätten, som fälldes af Tjalve. 82, 83.

Mode, Tors son, Magnes broder. Se Magne. 36, 245, 246.

Moder, de högättades stammoder. Se Fader.

Modin, Dvalins häst. 185.

Modsogner, binamn till Mimer.

Moin (Móinn), symbolisk benämning på en af de ormar, som gnaga världsträdets rötter.

Morgon (Morginn), binamn till Delling, morgonrodnadsalfen.

Morn, själavåndans sjukdomsande. 10.

Mundelföre, binamn till Odens broder Lodur-Vile. 16.

Munin (Muninn), den ene af Odens korpar. 19, 87, 102.

Muspel, Muspelsheim. Prosaiska eddan antager, att den sydliga delen af Kaos, hvarifrån värmen kom, hette Muspelsheim, och ställer Muspelsheim i motsats till Nifelheim, urköldens rike. Antagandet är oriktigt. Ordet Muspel har betydelsen världsfördärfvet, världsförstörelsen. 230, 236, 243.

Muspels söner, världsfördärfvets söner, kallas de onda väsen, som å skeppet Nagelfar följa Loke från holmen Lyngve i Amsvartners haf till valplatsen, där Ragnarökstriden förestår. 230, 236, 243.

Mysing, sjökonung. Se Fenja.

Måne (Máni). Månguden är densamme som luftkretsväktaren Gevar, Nannas fader, äfven kallad Nep och Nöckve. 13, 16, 18, 85, 86, 107, 148.

Månegarm. Se Hate.

Märingaborg, den flyktige Haddings vistelseort. 194-198, 200, 202, 206.

Mörkveden, en i jättevärlden belägen skog, sannolikt densamme som Järnskogen, Järnveden.




N


Nabbe, urtidskonstnär, som jämte Dain smidde galten Gullenborste-Hildesvin. Nabbe är sannolikt densamme som Dvalin, som annars plär nämnas jämte Dain.

Nagelfar, det af dödes naglar byggda skeppet, hvarpå Loke med Fenrer och Muspels söner begifver sig till Ragnarökstriden. 230, 241.

Nagelfare, vanagud, som med Natt föder Njord.

Nagrindarne, naportarne, Nifelhelsportar. 234.

Naín (Nainn), dvärg.

Nal (Nál), densamme som Laufej, Lokes moder.

Nanna, måndis, Nöckves dotter, Hildeguns syster, Balders maka. Bland tyskarne har hon haft binamnet Sinhtgunt, »den som kämpar sig sin väg fram under natten». I sången om Helge Hjörvardsson, hvilken är en kristen efterbildning af Baldersmyten, kallas Nanna Svava, som i myten varit ett af namnen på hennes moder, och hon skildras där som en valkyria, »som rider genom luft och vatten». 37, 43, 107, 108, 111, 112, 162-164, 246.

Nare, Narve, Nere, binamn till Mimer.

Nastränderna (Nastrendir), en af de fördömdes pinoorter. 235, 241.

Natt (Nótt), Mimers dotter. Gudamoder. Hon föder med Nagelfare Njord; med Onar-Fjörgynn Frigg; med Delling Dag. Hon har systrar, nattdiser, som enligt medeltidssagan äro till antalet tolf. En af dem är Baduhild. 12, 13, 22, 184, 185, 234.

Nep (Nepr, Hnefr, Hnæfr), binamn till Nannas fader.

Nidafjället. Skiljer de båda underjordsrikena Nifelhel (strafforterna) och Hel (lycksalighetsriket). 8, 10, 14, 151, 184, 234, 241, 246.

Nidaslätterna, desamma som Glansfälten, Mimers rike i underjorden.

Nide, binamn till Mimer.

Nides söner, sju till antalet, »sju sofvare». 184.

Nidhad (»underjordsväsendet»), binamn till Mimer.

Nidhögg, underjordsdrake och en af de fördömdas plågoandar. Skadar världsträdets rötter. 234, 235. Nifeiheim, Nifelhel. 5, 8, 10, 41, 51, 86, 87, 100, 101, 109, 169, 175, 201, 214, 226, 234, 235, 241, 243.

Niflungar, Ivaldesläktens medlemmar.

Nikar, Nikud (Hnikarr, Hníkuðr), binamn till Oden.

Njarer, Mimer-Nidhads söner och kämpar.

Njord, gud af vanernas släkt, Friggs halfbroder, Fröjs och Fröjas fader, rikedomens, handelns, sjöfartens gud. 22, 23, 38, 39, 74, 94, 98, 99, 134, 142, 154, 155, 161, 165, 174-177, 181, 182, 184, 186, 188-190, 205, 242.

Noatun (»skeppens stad»), Njords odalgård i Vanaheim. 22, 40, 74.

Nore, dvärg.

Nornor, ödesdiser. De förnämsta äro Urd, Verdande och Skuld. Till nornorna höra äfven födelsediserna, fylgiorna eller hamingorna och valkyriorna. 225-233.

Noss (Hnoss, klenod), dotter af Fröja och Svipdag. 202.

Nye, dvärg.

Näcken. 223.

Nöckve, Nöckver, Nannas fader. Kallas äfven Måne, Öjlime, Gevar och Nep. 37.




O


Od (Óðr), binamn till Svipdag, Egils son, Fröjas make. 120.

Oden (Óðinn), asarnes fader, Burs och Beislas son, den förnämste af den innevarande världsålderns gudar. Bär mer än hundra binanm och epitet. 6-11, 15-19, 22-25, 30-44, 46, 77, 80, 81, 85-91, 93-96, 98, 102, 103, 106, 108, 110-114, 154-156, 161-163, 174-186, 188-191, 193-195, 198, 199, 203-205, 207, 208, 211, 216, 220, 225, 229, 232, 233, 236, 242, 244, 245.

Odrörer (Oðrærir, andeväckaren), ett af namnen på Mimers källa, som också kallats Bodn, Són och Kvaser.

Ovner, 1) binamn till Oden; 2) symboliskt ormnamn.

Okolner (Ókólnír, det aldrig kalla landet), ett af namnen på Mimers underjordiska rike.

Ome (Omí), binamn till Oden.

Onar, Anar, Annar, vanagud, densamme som Fjörgynn, Friggs fader. Ope, sjukdomsande. 10, 169.

Ore, dvärg.

Orentel (Örvandel), binamn till Egil.

Oske (Óski), binamn till Oden.

Oskopner (Óskópnir), slätte, hvarpå Ragnarökstriden står. Kallas äfven Vigrids slätt. 243.

Ottar, binamn till Svipdag Egilsson.

Otåle, sjukdomsande. 10, 169.




R


Radgrid (Ráðgrið), valkyria.

Radsvinn (Ráðsviðr), dvärg.

Ragnarök (Ragnarök, Ragnarökr, Ragnarökkr), världsdomen, denna tidsålders och deras makters slut. Den häfdvunna tydningen är »gudaskymningen». 43, 44, 239-247.

Ran (Rán), Ögers maka, hafsjättinna. Böljorna, symboliserade som nio systrar, Himinglæfa, Dúfa, Blóðughadda, Kólga, Hefring, Unr, Hrönn, Bylgia, Dröfn, kallas hennes döttrar. Att drunknade stanna hos Ran är en föreställning från den kristna medeltiden. Den mytiska föreställningen var, att de drunknade delade alla andra aflidnas öde och kommo till lycksalighets- eller pinovärldar. 42.

Randgrid, valkyria.

Randver, son af Gudhorm 202.

Rane, binamn till Vale.

Raskva. Se Röskva. 47, 57.

Ratatosk (»Rates tand», jämför Heimdalls binamn Gullentanne), Heimdalls eldborr, i dikten Grimnersmal symboliserad som en ekorre (hvilken ännu i folktron gäller som ett vartecken af elden), hvilken löper från Yggdrasils krona ned till dess rötter.

Rate (»vandraren»), binamn till Heimdall.

Raun (Hraunn, Hrönn), ett af namnen på Elivågor, som också kallas Gandvik, Vimur och Endils mo. 45, 234.

Regin, 1) namn på gudar och urtidskonstnärer, som deltogo i världsskapelsen; 2) smednamn. Jämför ginnregin, Baugregin, uppregin. Reginleif i, valkyria.

Regnhild, binamn till Skade.

Reidmar (Hreiðmarr), Fafners, Regins och Utters fader. Se Andvare.

Rig, 1) binamn till Heimdall. 28; 2) binamn till Heimdalls son Sköld-Borgar.

Rimfaxe (Hrímfaxi), Natts häst. 13.

Rimgrimner (Hrímgrimnir), rimturs, densamme som Trudgelmer.

Rimner (Hrímnir), rimturs, densamme som Bergelmer. 43, 49.

Rimntursar (Hrímþussar), 1) den äldre jättesläkten; 2) frostjättar i allmänhet. 7, 10, 41, 234.

Rind (Rindr), aftonrodnadshärskaren Billings dotter, asaguden Vales moder. 39, 113, 114, 179.

Ringhorne (Hringhorni), Balders skepp. 23, 37, 111, 112.

Rist (Hrist), valkyria.

Rodvitner (Hróðvitnir), ulfjätte, säges vara Hates fader.

Rolf Krake, illegitim son af Halfdan. 203.

Ropt (Hroptr), Odensnamn.

Roptatyr (Hroptatyr), Odensnamn.

Rosstjuf (Hrossþjófr), jätte, broder till Gullveig. Enligt en uppgift i Saxos danska historia skall Rosstjuf hafva förutsagt Oden, att han med Rind skulle föda Balders hämnare. Dikten Vegtamskvida låter Oden rida ned i underjorden och väcka ur sin dödssömnn en där begrafven völva, som förutsäger honom detsamma. Det antydes, att völvan är Gullveig, Rosstjufs syster. Om diktens förutsättningar äro mytiskt riktiga, hafva gudarne efter något af de tillfällen, då de förgäfves brände Gullveig, låtit å heligt ställe i underjorden, i Mimers rike, och utanför muren kring Breidablik, dit intet ondt får komma, låtit jorda häxans lämningar för att sålunda betrygga sig mot deras återupplifvande. Vegtamskvida angifver vidare, att hennes grift där nere varit höljd med snö – detta, ehuru den var belägen i en ängd, dit köld och snö annars icke komma. Denna uppgift är sannolikt af mytiskt ursprung. Å den graf, som gömde »Gymers urkalla völva», har myten då låtit ett underverk inträffa af motsatt art till det, som enligt isländska medeltidssagor timat å vissa mäns grafhögar, som stodo gröna både vinter och sommar.

Rota, Rosta (Róta, Rósta), valkyria.

Rund, valkyria.

Rungner, jätte, dödad af Tor. 77, 80-83.

Rym (Hrymr), stormjätte, en af jättarnes anförare i Ragnarökstriden. 242.

Räsvelg (Hraesvelgr, »liksväljaren»), örnjätte, stormväckare. 234.

Rögner, binamn till Valand.

Röskva, Tjalves syster, uppfostrad, som han, hos Egil, därefter Tors fosterdotter. 47, 57.




S


Saga (Sága). Man har antagit, att den nordiska mytologien gifvit historien sin egen gudinna. Detta på grund af namnet Saga, som man trott vara identiskt med saga, berättelse, legend, historia. Gudinnenamnet Saga är dock i sin isländska form Sága, som sammanhänger med Saegr (»den med skummande saft»), namnet på den så, hvari Bil och Hjuke buro Byrgers mjöd, då de upptogos till månen. Bil blir därefter asynja, och Saga är densamma som hon. Om Saga heter det, att »hon och Oden glada dricka ur gyllne kärl i Söckvabäck (Sökkvabekkr), medan svala böljor susa däröfver». Söckvabäck (det sig sänkande skeppet, bekkr är en i den fornnordiska poesien förekommande skeppsbenämning) är ett poetiskt namn på månen, hvilken som skeppsladdning bar Byrgers mjöd och var »Odens vin-skepp». De svala böljor, som susa öfver Söckvabäck, äro lufthafvets. Saga är således, om icke omedelbart historiens, så likväl skaldemjödets och skaldeingifvelsens asynja, och enär historiska tilldragelser väsentligen genom diktkonsten hugfästes, kan gudinnenamnet Saga fortfarande nyttjas i den omtalade bemärkelsen.

Salgofner, binamn till Gullenkamme, hanen i Asgard, som väcker einheriarne.

Sangrid, valkyria.

Sann, binamn till Oden.

Sanngetal, binamn till Oden.

Sceaf, Scef, Skef, Skelfer, binamn till Heimdall. 28.

Segerdrifva. I hjältedikten uppträder med detta namn en dis, ursprungligen Idun.

Segerfader, epitet till Oden.

Segerhafvund, epitet till Oden.

Segertyr, epitet till Oden.

Sela, jätinna, syster till jätten Koll. Båda dödades af Egil. 66.

Sessrymner, Fröjas sal, där de af henne korade einheriarne vistas. 197, 205, 226.

Sid, underjordsälf.

Sidgrane, binamn till Oden.

Sidhatt, binamn till Oden.

Sidskägg, binamn till Oden.

Sif, Ivaldedottern, svanmö, växtlighetsdis, Egils andra hustru, som föder med honom den sedan i Asgard upptagne bågskytten och skidlöparen Ull. Sif varder efter Egils död Tors hustru och asynja. 36, 41, 43, 78, 103, 122, 130-134, 140, 141, 161.

Sigmund, binamn till Oden, Hads fader. I hjältedikten Sigurd Fafnersbanes fader.

Signe, densamma som Alvig, Almveig, Halfdans andra hustru, Haddings moder. Enär Saxo säger henne vara dotter af Sumbl Finnkonung, synes äfven hon ha varit en Ivaldedotter.

Sigrun. Halfdans båda hustrur Groa och Signe (Alvig) äro under detta namn förenade till en person i hjältedikten om Helge Hundingsbane, som hämtat sitt stoff ur myten om Halfdan.

Sigrunn, Sigtro, Odensbenämningar.

Sigtrygg, växtlighetsdisen Groas fader, slagen af Halfdan. 119.

Sigyn, jättinna, Lokes hustru. 218, 219.

Silvrentopp, en af asarnes hästar. 228.

Simul, Sumul, benämning på stången, hvarå Bil och Hjuke buro sån med Byrgers mjöd.

Sindre, en af Mimers konstfärdigaste söner. Jämför Dvalin. 11, 46, 78, 79, 84, 91-93, 101, 105, 106, 123-126, 184, 185, 218.

Siner, en af gudarnes hästar. 228.

Singastein, skäret, där Heimdall och Loke kämpade om Brisingamen. 209. Sinmara (»senskärerskan»), binamn till Mimers maka, Natts, Baduhilds och andra nattdisers moder. Binamnet hänvisar till att Mimer-Nidhads drottning lät afskära Valands knäsenor. 149, 159.

Sjöfn, asynja, tillhörande Fröjas krets. Hon sörjer för att mans och kvinnas håg vändes till älskog.

Skade, Valands dotter, skidlöperska och jägarinna. Blir asynja och gift med Njord. Är hos Oden, när denne, fördrifven från Asgard, bor i Manheim. 40, 43, 45, 94, 95, 128, 129, 141, 161, 165, 182, 216, 219.

Skagul, valkyria.

Skall, Skoll (Sköll), ulfjätten, som förföljer solen. 223.

Skeidbrimer, en af asarnes hästar. 228.

Skelfer, binamn till Heimdall. Se Sceaf.

Skidbladner, det skepp, som Ivaldes söner gjorde åt Fröj före brytningen mellan dem och gudarne. 77, 134, 142.

Skilfingaätten, densamma som ynglingaätten. 29.

Skinfaxe, Sols häst. 13.

Skirner, binamn till Od-Svipdag.

Skjalf, binamn till Fröja.

Skogsrån. 222.

Skridfinnar, se Ivalde. 48.

Skrymer, binamn till Surt. 54, 57, 58, 88.

Skuld, norna, Urds och Verdandes syster, valkyriornas anförarinna. 7, 8, 225, 226.

Skäggald, valkyria.

Skävad, en af gudarnes hästar. 228.

Sköld (Skjöldr), son af »Fader» och »Moder». Tillika son af Scef-Heimdall och dennes efterträdare som höfding i Aurvangalandet. Gift med Drott och fader till Halfdan. Själf den förste jarlen och domaren varder han sålunda den förste konungens fader och sköldungarnes stamfader. Binamn: Borgar, Rig II, Domar, i tyska dikter Berchter, hos Jordanes Berigo. 29-31, 114-121, 143 -145.

Sköldungar, ättlingar af Sköld. 29.

Slagfinn, Ivaldes son, Valands och Egils broder, Audas (Ladgun Svanhvits) make, gjukungarnes stamfader. Binamn: Ide, Hjuke, Tackrad (Dankrat), Irung, Adrian, Geld, Hengest, Gjuke. 11, 99, 101, 162, 198, 202.

Sleipner, Odens åttafotade häst. 33, 77, 80, 81, 95, 110, 162, 166, 167, 186-188, 193, 228, 245.

Slid, underjordsälf, som från Hvergelmer flyter till Nifelhel. 235.

Slidruggtanne, Fröjs guldgalt.

Snotra, asynja. »Hon är klok och har vackra later», säger prosaiska eddan.

Snö (Snær), jätte. En af symbolerna för fimbulvintern. Enligt Saxo utvandrade longobarderna från Svitiod, då »konung Snö» härskade där.

Snövar, binamn till Valand såsom fimbulvinterns upphofsman.

Sol, två vanadiser med detta namn, mor och dotter. Den senare skall efter världsförnyelsen köra solvagnen. Binamn: Sunna, Alfrödul. Jämte dessa solgudinnor omtalas soldiser, som varit deras fränkor: Hildegun och Alfhild eller Alfsol. 13, 15, 16.

Solbjärt, binamn till Egil och till hans stjärna »Örvandils tå».

Son (Són), ett af namnen på Mimers källa. Detta namn har gifvit pros. eddan anledning att göra Kvaser, som är ett annat namn på Mimers källa, till »försonare» mellan asar och vaner. I myten uppträder Mimer själf med försök till försoning mellan asar och vaner och faller offer för striden mellan dem. Jämför Kvaser. 231.

Strömkarlen. 223.

Sumbl (»mjödmannen») Finnkonung, binamn till Ivalde.

Sunna, Solgudinna. Se Sol.

Surt, underjords-eldens representant. I början gudarnes vän och samarbetare med Mimer; därefter deras fiende. Fader till Fjalar-Suttung och höfding för Suttungs söner. Siste innehafvare af Valandssvärdet, vid hvars begagnande i jättehand underjordslågorna bryta ut och åstadkomma världsbranden. Binamn: Durin, Durner, Svarthöfde, Söckmimer. 12, 241-243, 245, 246.

Suttung, Surts son, Gunnlöds fader. Hämtar före världsbranden Valandssvärdet hos dess väktare i Järnskogen. Binamn: Fjalar, Mjödvitner. 52, 87, 169, 242-245.

Svadelfare, hästjätte, föder med Loke Sleipner. 75, 76.

Svafa (Svava), 1) Nannas moder; 2) i dikten om Helge Hjörvardsson Nanna själf. Svafrtorin, vanagud, Njords fader, densamme som Nagelfare.

Sval (Svöl), underjordsälf.

Svalin (Svalinn), skölden, som skyddar solgudinnan mot den hetta hennes char sprider. 13.

Svanhild guldfjäder, densamma som soldisen Hildegun, gift med Ivalde (Finnalf) och moder till Idun och hennes systrar. Namnet Svanhild bäres också af Hamders och Sörles syster. 202.

Svanhvit, se Ladgun Svanhvit.

Svarang (Svárangr), »det tunga betrycket» eller »den tunge betryckaren», personifikation af fimbulvintern. De skandiska stammar, som fimbulvintern dref söder ut mot Aurvangalandet, och mot hvilka Tor och Halfdan kämpa först för att hejda dem vid sundet, därefter för att nödga dem tillbaka till deras fäders åter grönskande land, tills de slutligen anhålla om fred, kallas i Harbardsljod Svarangs söner. Tor framställes där som försvarande »ån» (sundet söder om Aurvangalandet) mot dem, och det heter, att de öfver ån kastade stenar på honom, förenade, som dessa stammar då voro, med alfer och jättar, hvilka senare i myten äro de egentlige, men icke de ende stenslungarne (äfven Tor och Halfdan kasta stenblock, sedan deras vanliga vapen svikit dem). Det antagande ligger nära till hands, att de erratiska stenblock, som påträffas söder om sundet och Östersjön, förklarades i hedna tid som kastade dit under fimbulvintern af »Svarangs söner».

Svarins hög (Svarins haugr), utgångspunkten för svearnes och deras bundsförvanters tåg mot Aurvangalandet. Saxo omtalar Svarin som en underkonung under Svitiodskonungen Sigtrygg, Groas fader, och gifver honom sju äkta och nio oäkta bröder, som, i likhet med honom själf, stupade i kamp mot Halfdan. Man kan förmoda, att alla dessa bröder varit i myten stamfäder för Svea- och Götalandsfolkens fylkeskonungaätter. Möjligt är också, att någon af de väldiga grafhögarne i närheten af Upsala föranledt myten i dess nordiska skepnad att förlägga den skandiska folkvandringens utgångspunkt till en grafhög. 116, 119, 145-147.

Svarthöfde, binamn till Surt.

Svidur, Svidrer, det binamn till Ivalde, hvilket Oden antog, när han uppträdde i dennes skepnad och beröfvade Suttung Byrgersmjödet.

Svigder, Svegder (»stordrickaren»), binamn till Ivalde. Under detta namn har han, såsom i myten höfding öfver svearne, intagits i Ynglingatal. 89.

Svipal, binamn till Oden.

Svipdag. Egils och Groas son, Fröjas frälsare och make. Konung öfver nordgermanerna. Mytens älsklingshjälte. Binamn: Od (Óðr), Ottar (hos Saxo Otharus, delvis äfven Hotherus), Erik, Skirner, Hermod. 120, 130-142, 146-158, 160-173, 181, 184, 186, 188, 190-192, 194, 196-198, 200, 201, 205, 206, 209-212, 233, 242.

Svipul, valkyria.

Svitiod (Sviþiód). Från urgamla tider har detta namn omfattat vida större sträckor än det egentliga Svealand. Norrut har Svitiods välde i myten ansetts sträcka sig till de mytiska Elivågor (Gandvik), som i norr var gränsvattnet mellan jättelandet och Midgard och omfattade äfven skridfinnarnes land. Ivalde Svigder är på en gång svearnes och skridfinnarnes konung, och efter den »säter», Geirvadils säter, Ysäter, som han och hans son Egil hade vid Elivågor, ha ynglingakonungar kallats af Tjodulf »säterförsvarare». Söder ut ansågos svionerna på Tacitus’ tid, i första århundradet efter Kristus, vara det härskande folket på skandiska halfön. Jag förmodar, att den skarpare skillnaden mellan namnen svear och göter tillkommit efter Tacitus’ tid, och att det funnits århundraden, då dessa namn icke voro så strängt fixerade, att icke göterna också kunde kalla sig svear och svearne göter, och då på samma gång en språklig skillnad mellan namnen göter och goter ej heller förekom och äfven de nuvarande norrmännen kallade sig goter. Spår däraf förekomma ännu i dikterna. 45, 47.

Sylg, underjordsälf.

Syn, asynja. Enligt pros. eddan vaktar hon ingången till Valhall.

Syr, binamn till Fröja. 136.

Säg, Sög (Sægr), sån med Byrgers saft, som med Bil och Hjuke upptog till månen.

Särimner (Sæhrímnir). Se Andrimner.

Söckmimer, binamn till Surt.

Söckvabäck (»det sig sänkande skeppet»), namn på månen i dess nedgång. Se Saga. 86.

Sörle. Se Hamder.




T


Tackrad (Þakkráðr, Dankrat), binamn till Slagfinn-Gjuke. Af Völundarkvida framgår, att traditionen låtit äfven Slagfinn varda fånge hos Mimer.

Tanngnyst (Tanngnióstr), den ene af Tors bockar. 36.

Tanngrisner (Tanngrísnir) den andre af Tors bockar. 36.

Teck (Þekkr), binamn till Oden.

Tivar (Tífi, Tifar), namn på gudar af högre ordning, asar och vaner. Andra allmänna gudabenämningar äro hapt, band.

Tjalve (Þjálfi), först Egils och Groas, därefter Tors fosterson och ledsagare. Nybebygger efter fimbulvintern de skandinaviska öarna. Longobardernas saga upptog Egil under namnet Ibor och Agelmund, samt Tjalve under namnet Lamissio bland deras utvandrarehöfdingar och förste konungar. 47, 57, 58, 61, 65, 67-69, 71, 82, 83, 115, 146, 147.

Tjase, Tjasse (Þjazi). Det binamn till Valand, som i de nordiska källorna företrädesvis nyttjas om honom, sedan han förvandlat sin natur, blifvit fimbulvinterns upphofsman, jättarnes höfding samt gudarnes och Midgards farligaste fiende. 40.

Tjodnuma (Þjóðnuma), underjordsälf.

Tjodrörer (Þjóðreyrir), dvärgen, som utanför morgonrodnadsalfen Dellings dörrar sjunger väckelse- och välsignelsesången öfver världen.

Tjodrek (Þjóðrekr, Tidrek, Dieterich, »storhärskaren»), benämning på Hadding, sedan han blifvit storkonung. 209.

Tjodvarta (Þjóðvarta), en af Fröjas diser.

Tjodvitners fisk (Þjóðvitnis fiskr), omskrifning för bron Bifrost. En broände kan i isländskan kallas bro-fiskstjärt (brúar sporðr). Däraf benämningen.

Tope, sjukdomsande. 10, 169.

Tor (Þorr), Odens och Friggs son, åskans gud, jordbrukets gynnare, Sifs make, Magnes, Modes och Truds fader, Ulls styffader, Tjalves och Röskvas fosterfader. Binamn: Indride, Lorride, Veor, Vingtor, Björn, Asabrag, Sannung, Atle, Himinsjole. 22, 23, 35, 36, 38, 39, 41, 46, 47, 52-74, 77, 78, 80-84, 89, 92, 98, 103, 116, 117, 119-121, 130, 144, 146, 147, 154-156, 161, 171, 173-175, 181, 188-191, 199, 204, 215-218, 220, 221, 228, 245.

Torgerd Hölgabrud. Enligt en kristen sägen dyrkade Hakon Ladejarl två diser Torgerd och Irpa, döttrar af sagokonungen Haloge i Halogaland. Om sägnen har någon grund, torde dessa diser hafva tillhört jarlens mytiska stamträd, som gick upp till Skade och Valand.

Torkel Adelfar, en i kristna sagor omtalad djärf sjöfarare, som dels i sällskap med konung Gorm (Gudhorm), dels på hans befallning gjorde resor upp i det nordligaste hafvet (Amsvartners haf) och besökte Lyngveholmen, Nastränderna och Mimers lycksalighetsrike. Sagorna hafva mytisk grund. Enär äfven Svipdag och Hadding enligt den mytiska herossagan gjort färder i underjorden, är det sannolikt, att den Gorm, hvarom här är fråga, varit mytens Gudhorm, och att således alla tre halfbröderna, som efter Halfdans död bekämpade hvarandra, varit omtalade som färdemän i underjorden.

Torre (Þorri, »barfrost»), frostjätte. Se Goe.

Train (Þráinn), en af urtidskonstnärerna.

Tramar, onda vättar. 10, 169.

Tride (Þriði), binamn till Oden.

Trima (Þríma), valkyria.

Trud (Þrúðr), asynja och valkyria, Tors dotter.

Trudgelmer (Þrúðgelmir), rimturs, Ymers son. 7, 16, 169.

Trudheim, Trudvang (Þrúðheimr, Þrúðvangar), Tors odalmark. 45, 84.

Trym (Þrymr), jätten, som stal Tors hammare. 72-75, 79.

Trymgjall (Þrymgjöll), ett af namnen på Asgardsporten.

Trymheim (Þrymheimr), Valands och Skades land i Svitiod det stora. 45, 94, 95, 98, 128, 129, 182.

Träl (Þræll), son af Ae och Edda. 28.

Tund (Þundr), binamn till Oden.

Tunridor, troll, som fara i luften. 33.

Turs (Þúss), 1) benämning på medlemmar af den äldre jättesläkten, de i Nifelheim boende rimtursarne och sjukdomsandarne; 2) jätte i allmänhet.

Tvegge (Tveggi), binamn till Oden. Tyr (Tyr, Týrr), asagud, Odens son med en jättekvinna, stridsmännens gud. 22, 39, 40, 60-62, 64, 65, 98, 154, 181, 193, 199, 212-214, 244.

Töck (Þökk), den varelse i kvinnoskepnad, som vägrade att »gråta Balder ur Hel». 164.




U


Ulfdalarne, de tre Ivaldesönernas vistelseort efter deras brytning med gudarne. 100, 103, 109, 110, 122, 124, 149.

Ulfrun, en af Heimdalls nio mödrar.

Ull, alfhöfding och asagud, Egils och Sifs son, Svipdags halfbroder. 38, 39, 41, 42, 45, 123, 130-140, 161, 171, 173, 180, 184, 186, 188, 190, 199, 205.

Une, en af Dvalins konstnärer.

Unn (Uðr), binamn till Njord.

Uppregin, de i underjorden hemmahörande gudomligheter, som hafva tjänster att förrätta å »upphimmelen»: Natt, Dag, Sol, Måne.

Urd (Urðr), den förnämsta nornan, ödets och dödens dis, syster till Verdande och Skuld. Binamn: Hel. 7, 8, 25, 26, 33, 102, 108, 109, 111, 113, 117, 123, 133, 134, 149-151,157, 160, 163, 164, 178, 224-226, 228, 229, 231, 233, 241, 246, 247.

Urds källa (Urðarbrunnr), den sydliga af de tre världskällorna. Se Urd.

Urds måne. Så kallades i den kristna medeltiden ett tecken, som ansågs båda farsot och företedde sig som en måne på väggen.

Ure, en af Dvalins konstnärer.

Utgarda-Loke, densamme som Skrymer (Surt). 57, 58.

Utter, Fafners och Regins broder.




V


Vadgelmer, underjordsälf, som lögnare måste under svåra pinor genomvada.

Vaftrudner (Vafþrúðnir), en gammal mångkunnig jätte, som Oden under namnet Gagnrad uppsöker för att täfla med honom i kunskapsprof. Då Gagnrad slutligen frågar honom, hvad Oden hviskade i Balders öra, måste jätten erkänna sig öfvervunnen. 16, 45.

Vafud (Váfuðr), binamn till Oden.

Vagnhöfde, kämpe af jättebörd, Haddings fosterfader, Hardgreips fader. Kallas äfven Vagn och Kälke (Kjálki). 190-193, 199, 208, 209.

Vak (Vakr), binamn till Oden.

Valand, alfhöfding och urtidskonstnär, därefter jättarnes konung och »jordens värste fiende». Ivaldes son, Egils och Slagfinns broder, Iduns halfbroder. Hans namn förekommer hos olika germaniska folk i olika former. De äldsta handskriftligt dokumenterade formerna äro Valand och Veland. Andra äro Valland, Vallande, Galan, Vayland, Wieland, Verland, Völund och Velint. Völund (Volundr), är ett till isländska litteraturen inskränkt ljudlekande epitet, som betyder den »vehugade», »den vesinnade». I de andra nordiska landen har han aldrig varit kallad så, och ännu på l200-talet var formen Völund icke ens på Island allmänt antagen.

Myten om de tre konstnärsbröderna, som först äro gudarnes vänner och smycka jorden med växtlighet och gudaborgarne med klenoder, men därefter, på grund af en täflan mellan dem och en annan urtidskonstnär, varda gudarnes fiender och söka fördärfva världen, är, så långt som undersökningarna i detta ämne kunna gå tillbaka, det första eposbildande momentet i den germaniska mytologien. Den är af forn-arisk börd och återfinnes i Rigveda, samlingen af de indiska ariernas heliga sånger.

Valand har följande binamn: Tjase (Þjazi), Ajo, Anund (Önundr) och Rögner, och han uppträder dessutom i dikterna med epiteten Brunne, Asolf, Varg, Fjallgylder, Lebard (Hlébardr), Byr, Gust, Lopt. Af dessa binamn äro Tjase, Ajo och Anund urgamla. Epiteten, som det stod skalderna fritt att bilda så många som de ville, hänvisa på olika moment i myten om honom. 11, 38, 40, 47, 77-80, 88, 92-104, 109-111, 114, 115, 119, 122-131, 134-137, 139, 141, 148, 149, 151-156, 161, 162, 170-172, 182, 191, 196, 243, 245.

Valaskjalf, en med silfver taklagd borg i Asgard. 157.

Vale, asagud, Odens och Rinds son, Balders hämnare. 39, 141, 181, 199, 245, 246. Valfader, benämning på Oden.

Valgaut, benämning på Oden.

Valhall, Odens sal i Asgard. 18, 43, 44, 87, 226, 233.

Valkyrior. Nornor, som å Odens eller Fröjas vägnar kora å slagfälten kämpar till vapendöd och föra dem genom underjorden till Asgard. 197, 225, 226, 232, 242, 244.

Vanadis, benämning på Fröja.

Vanaheim, vanagudarnes land på underjordens västra randbälte. 22, 27, 29, 242.

Vaner, den förnämsta gudasläkten jämte asarnes. 9, 17, 18, 23, 26, 32, 39, 40, 42, 94, 174-189, 192, 203-205, 242.

Var (Varr), en af Dvalins konstnärer.

Var (Vár), asynja, löftets gudinna, hvars namn åkallades, då brudgums och bruds händer lades i hvarandra. Hon vakar också öfver löftenas helighållande.

Varnerna, aftonrodnadens stridsmän, Billings salkämpar, som vaka öfver Sols hvila. 224.

Vee (Véi Vé), binamn till Odens broder Höner. 9.

Vegdrasil, en af Dvalins konstnärer.

Vegtam, benämning på Oden.

Veor (Véorr), binamn till Tor.

Veratyr, binamn till Oden.

Verdande, Urds och Skulds syster, en af de tre stora nornorna. 7, 8, 225.

Vid, binamn till Oden.

Vidar, asagud, Odens son med jättinnan Grid. 38, 45, 154, 181, 199, 216, 243-246.

Vidblain (Vidbláinnn), en af himlarne.

Vidblinde, jätte, hvalfångare.

Vide, Vidars gräs- och risbevuxna land. 45, 243, 245.

Vidfinn, binamn till Ivalde.

Vidga, son af Valand och nattdisen Baduhild. Hjälte, kämpande på Ivaldesläktens (niflungarnes) sida. 151, 153, 196-198, 200, 208, 209.

Vidofner, gyllene hane i världsträdet, densamme som Gullenkamme och Salgofner. Tillika symbol af stjärnehimmelen och luft kretsen. I dikten Fjölsvinnsmal, som skildrar Svipdags ankomst till Åsgard, frågar Svipdag väktaren vid porten, på hvilka villkor det är möjligt att förmå underjordsdisen Sinmara (»sen-skärerskan», Mimer-Nidhards drottning) utlämna det af henne förvarade svärdet. Väktaren upplyser, att Sinmara är gripen af en svår sorg, med hvilken Vidofner har medlidande, men att hon kan varda glad igen, om en ljus skära, som ligger bland Vidofners völur, öfverlåtes till henne. Till den, som gör det, utlämnar hon svärdet. Völur betyder runda kotor, som isländingarne än i dag nyttja, att nysta trådar eller garn omkring. Nornorna, som tvinna, nysta, afnysta och utspänna de lefvande väsendenas ödestrådar, framställdes i den nordiska, såväl som i den helleniska mytologien som försedda med samma redskap för sådant ändamål som voro brukliga i hemmen, således äfven med völur, nystkotor. Åtminstone när det gällde personer, som Urd utkorat till att varda mäktiga och ryktbara, föreställde man sig, att denna nornornas verksamhet hade luftkretsen till sitt område, att det var i den, som de från sina völur, nystkotor, afnystade och utspände ödenas trådar. I de första stroferna af Helgakvida Hundingsbana I berättas, att nornorna under en nattlig storm kommo till borgen, där Halfdan föddes, och tvinnade hans ödes trådar, redde väfvens varp af guld, fäste den midt under månens sal och gömde trådarnes ändar i öster och väster. (Geijer har således riktigt återgifvit en fornnordisk föreställning, då han låter sin viking höra nornorna reda sin väf i stormen, som far genom rymden.) »Vidofners nystkotor» befinna sig fördenskull i rymden, »under månens sal», hvars symbol Vidofner i själfva verket är, och de som nyttja dem äro nornorna, som där afnysta och utspänna ödestrådarne. Det bör således vara på ödestrådarnes nystkotor (stjärnorna) som Fjölsvinnsmal med sitt dubbeltydiga uttryck »Vidofners völur» (Vidofners kotor, Vidofners trådrullar) hänsyftar. Där dessa äro, där – säges det – finns åfven den lysande skära, som kan befria Sinmara från hennes sorg. Att skäran kommit i Svipdags hand och af honom öfverlåtits till Sinmara följer med bestämdhet däraf, att Svipdag återkommer från Sinmara och då har svärdet med sig. Af Saxo och af Romund Greipssons saga erfar man, att det var månguden och luftkretsväktaren (hos Saxo kallad Gevar, i Romunds saga Måne karl), som satte en hjälte i stånd att bemäktiga sig mytens ryktbaraste svärd. Det måste således vara månguden och luftkretsväktaren, som förlänar Svipdag den lysande, bland luftkretsens nystkotor befintliga skäran. Denna, som ställes i så nära samband med ödesdisernas trådrullar, har otvifvelaktigt själf varit ett redskap, som haft afseende på ödestrådarne. Frågar man nu, hvilken den sorg är, som trycker Sinmara och som skäran kan afhjälpa, så veta vi från annat håll, att Sinmaras dotter Baduhild mot sin vilja födt med Valand en son; att Valand blifvit dödad i sin kamp med gudarne, och att sonen har att på gudarne hämnas sin faders död. Det är denna dottersonens förut bestämmelse, som vållar Sinmaras sorg. Att den lysande skäran mäktar upphäfva denna sorg, kan, synes mig, omöjligen innebära annat, än att denna bland ödesdisernas nystkotor befintliga skära är den enda, hvarmed en af dem utspänd ödestråd kan afskäras. Sinmara varder glad igen, när den åt Vidga Valandsson tvinnade blodshämndstråden är genomskuren af skärans egg. Att Svipdag utsetts att bringa henne skäran förklaras däraf, att blodshämnden åligger honom, som är Valands brorson, om den icke längre åligger Vidga, och att plikten ej kan afvältras från denne, om icke närmaste frände frivilligt åtager sig den. 158, 159.

Vidolf, jätte, trollkarl, de mystiska völvornas upphof.

Vidrer, binamn till Oden.

Viður, binamn till Oden.

Vigrids slätt (Vígríðr). Ragnarökstriden hålles där. Jämför Oskopner. 45, 243, 245.

Vile, Odens broder Lodur. 9.

Vilmeid, jätte, trollkarl.

Vimur, ett af namnen på Elivågor (Gandvik, Raun).

Vindheim, världen, så långt vindarne fara.

Vindsval, symbolisk beteckning för vinterns fader. Jämför epiteten Vindkall, Vårkall och Hårdkall, hvarmed Svipdag i Fjölsvinnsmal betecknar sig själf, sin fader Egil och sin farfader Ivalde.

Vingner, jätte, Tors fosterfader, dödad af honom. 22, 46.

Vingolf, Vängolf, en borg i Asgard, enligt pros. eddan särskildt Asgardsdisernas.

Vingtor, benämning på Tor.

Von, den ström, som flyter ur den fängslade Fenrers gap. 215. Vågaskär, äfven kalladt Singastein, skäret där Heimdall och Loke kämpade om Brisingamen. 209, 212.

Vårdträd, 223.

Väderfölner, hök, som sitter mellan ögonen å örnen i världsträdet. Symboliskt djur.

Vän, en af Fröjas diser. 158.

Världskvarnen. 14, 16, 133, 234.

Vätt, vättar, lägre mytiska väsen, dels goda, dels onda.

Völund, se Valand.

Vör, asynja, omtalad som mycket klok.




Y


Ydalarne (Ydalír »bågarnes dalar»), ett söder om Elivågor beläget land, där Egils borg var belägen. Landet är Egils son Ulls arfland. 45.

Ygg, Odensnamn.

Yggdrasil, världsträdet. 6, 8-10, 13, 17-20, 23-26, 127, 157, 184, 185, 231, 233, 239-242, 246.

Ylfingarne, mytisk höfdingeätt, närmast besläktad med hildingarne. 194, 195, 199.

Ylg, underjordsflod.

Ymer (Ýmir), kaosjätten. 7-10, 12, 14-16, 169, 171.

Ynglingarne, desamme som skilfingarne, svearnes höfdingeätt af mytiskt ursprung, bestående af två slutligen sammansmälta släkter, Ivaldesläkten (de egentlige och äldste ynglingarne, »niflungarne») och Sköld-Borgars släkt (sköldungarne). Ättens äldsta höfdingar utgjordes i myten af Ivalde-Svigder, hans son Valand (Vallande, Vanlande), dennes bröder Egil och Slagfinn (som vardt gjukungarnes stamfader), samt Egils son Svipdag (Ynglingasagas »Dag den vise»). Mellan Valand och Svipdag kommer Halfdan, den förste med konunganamn (Ynglingasagas Dyggve), som vid fimbulvinterns upphörande tog den skandiska halfön i besittning. Framför honom har Ynglingasaga insatt hans fader Domare (Jarl, Sköld-Borgar), och framför denne två rent allegoriska figurer, Visbur (helgedomssonen, prästen) och Domald, som representerar den af fimbulvintern förorsakade nöden. Saxo har bevarat minnet af att dessa båda ätter under Halfdans son Haddings tid förenades genom släktskapsband och vänskap. Genom Svipdags giftermål med Fröja förbindes ynglingaätten med vanernas gudastam, och Svipdags son, sveakonungen Asmund, är hans och Fröjas son, Fröjs systerson. Därifrån benämningen »Fröjs ätteman» för en konung af ynglingaätten. »Yngves ätt» kallas denna äfven. Hvad vidkomner namnet Yngve, meddelar Heimskringla en riktig tradition, när den säger, att Yngve har hvarje hufvudman i den ätten kallats. I den mytiska herossagan har Svipdag burit detta namn. Jämför Ivalde. 29.

Yngve, se Ynglingarne.

Ysäter (Ýsetr), »bågarnes säter», den borg i Ydalarne vid Elivågor, där gudarne hade sin åt Ivalde och hans söner anförtrodda utpost mot jättarne. Borgen kallas äfven Geirvandils eller Geirvadils, d. v. s. Ivaldes säter. 47, 60.




Ä


Ännebrant (Ennibrattir), binamn till Oden.




Ö


Öger, hafsjätte. 59, 60, 215.

Ökin, å.

Ölmod, binamn till Ivalde.

Ölrun, binamn till Sif.

Ölvalde, binamn till Ivalde.

Örvandil (»pilskötaren»), binamn till Egil. 47, 84.