Nionde Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Fil:Ekman Vainamoinen.jpg

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Nionde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Gamle trygge Wäinämöinen

Timrar sig en båt med vishet,

Fogar farkost medelst sången;

Botten-träd till båten felar,

Moder-träd till örlogs-skeppet.

Sig begifver träd att söka,

Leta efter ek i skogen,

Hugger så ett träd med yxen,

Ekens stam med jemna bladet;

Men till honom talar eken,

Så det goda trädet säger:

"Jag till botten-träd ej duger,

Ej till moder-träd i båten,

Ty i går mig arma hände,

Att en mask låg invid roten,

Och på denna dagen redan

Satt en korp uti min krona;

Blodig var dess mun och hufvud,

Halsen all med blod besudlad."

Derpå gamle Wäinämöinen

Vandrade än längre framåt,

Och han fann en tall på backen,

Fann ett furu-träd på klippan;

Fick deraf så båtens botten,

Moder-träd till örlogs-skeppet.

Timrar sig en båt med vishet,

Fogar farkost medelst sången,

Sjöng en dag och byggde bottnet,

Sjöng en annan, sidan fäste,

Sjöng ännu på tredje dagen,

Under det han högg på tullar,

Lade sido-träd till båten,

Timrade på roddar-bänkar.

Trenne ord dock honom brusto,

När han kom till sidans ända,

Hann till akter-bogens fogning

Högst i spetsen utaf båten,

Uti akter-stäfvens resning.

Gamle trygge Wäinämöinen

Börjar så att eftertänka.

Hvar han ord sig kunde lära,

Kunde få sig goda trollord.

Honom möter då en herde,

Denne så till orda tager:

"Dädan hundra ord du finge,

Tusen ämnen för att sjunga:

Ofvan ifrån svalors hjessa,

Ofvan ifrån gässens skuldror,

Ofvan hufvuden af svanor."

Gamle trygge Wäinämöinen

Gick nu att sig ord förskaffa.

Mycket svalor han förödde,

Dödade en hop af svanor

Och af gäss en ymnig skara.

Ej ett enda ord han erhöll,

Fick ej halfva ordet en gång.

Tänker sedan och begrundar:

Hundra ord der skulle finnas,

Tusen ämnen för att sjunga,

Under sommar-renens tunga,

På den hvita ekorns läppar.

Går att ord åt sig förskaffa,

Söka ämnen för att sjunga.

Strödde åkern full med renar,

Med ekorrar stora sparren.

Ej ett enda ord han erhöll,

Fick ej halfva ordet en gång.

Tänker åter och begrundar;

Dädan hundra ord jag finge,

Tusen ämnen för att sjunga:

Ifrån Tuoni-Gudens boning,

Ifrån Manala det låga.

Sig till Tuonela begifver

För att goda trollord hemta;

Stiger fram med lätta fötter,

Stiger en dag, stiger tvenne,

Redan på den tredje dagen

Kommer han till Tuoni-elfven.

Höjde då sin starka stämma,

Ropade vid Tuoni-elfven:

"Hemta båt, du Tuonis dotter!

Bringa flotta öfver elfven,

Att jag kommer öfver sundet,

Att jag öfver elfven slipper."

Tuoni-döttrarna, de svara,

Barnen i Manala säga:

"Båt skall härifrån väl hemtas,

När blott orsaken förtäljes,

Som till Manala dig bragte,

Förde hit till Tuonis boning,

Utan att dig sjukdom dödat,

Stort förderf dig bragt om lifvet,

Eller annan ofärd krossat."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Tuoni fört mig till Manala,

Tuoni bragt mig till sin boning."

Tuoni-döttrarna, de bannas,

Kalmas jungfrur ifrigt slamra:

• "Lätt en bakslug man jag känner,
• Märker den, som osannt talar.

Bragte Tuoni till Manala,

Tuoni förde, då han kommer,

Manalainen, när han färdas;

Mullen skulle skoflas undan

Och en grop i jorden gräfvas;

Hvad har bragt dig till Manala?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Jernet bragt mig till Manala,

Stålet fört till Tuonis boning."

Tuoni-döttrarna, de bannas,

Kalmas jungfrur ifrigt slamra:

• "Lätt en bakslug man jag känner,
• Märker den, som osannt talar:

Bragte jernet till Manala,

Stålet hit till Tuonis boning,

Blod från kläderna då runne,

Sorlade i röda strålar;

Hvad har bragt dig till Manala?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Elden bragt mig till Manala,

Lågan fört till Tuonis boning."

Tuoni-döttrarna, de bannas,

Kalmas jungfrur ifrigt slamra:

• "Lätt en bakslug man jag känner,
• Märker den, som osannt talar:

Bragte elden till Manala,

Lågorna till Tuonis boning,

Kläderna af eld förbrändes,

Stode uti rök och låga;

Hvad har bragt dig till Manala?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Vattnet bragt mig till Manala,

Vattnet fört till Tuonis boning."

Tuoni-döttrarna, de bannas,

Manas jungfrur ifrigt träta:

• "Lätt en bakslug man jag känner,
• Märker den, som osannt talar:

Bragte vattnet till Manala,

Vattnet utför fållar runne,

Skulle strömma ned i vågor.

Dermed båt man icke hemtar,

För ej farkost öfver elfven;

Tala verklig sveklös sanning,

Kom till sist med dina lögner.

Hvad har bragt dig till Manala,

Fört till Tuoni-Gudens boning,

Då dig icke sjukdom dödat,

Stort förderf ej bragt om lifvet,

Och ej annan ofärd krossat?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Också vill jag sanning tala,

Litet gäckades jag endast:

Gjorde mig en båt med vishet,

Fogade med sång en farkost.

Sjöng en dag och byggde bottnet,

Sjöng en annan, sidan fäste,

Sjöng ännu på tredje dagen,

Under det jag högg på tullar,

Lade sido-träd till båten,

Timrade på roddar-bänkar.

Men nu trenne ord mig brusto,

När jag kom till sidans ända,

Hann till akter-bogens fogning

Högst i spetsen utaf båten,

Uti akter-stäfvens resning.

Jag till Tuonela nu kommit,

För att goda trollord lära.

Hemta båt, du Tuonis dotter,

Bringa farkost, barn af Kalma!

Att jag öfver sundet kommer,

Att jag slipper öfver elfven."

Båt nu hemtar Tuonis dotter,

För så mannen öfver sundet,

Öfver elfven honom hjelper.

Fägnar så med mat och drycker,

Lägger vandraren att hvila,

Mannen ligger, låtsar sofva.

Tuonis dotter, sned om hakan,

Sned om hakan, jernbefingrad,

Flicka, hvilken jern-tråd spinner,

Hon som gjuter garn af koppar,

Spann en not af hundra famnar,

Tusen famnar lång den gjorde,

På en enda natt om hösten,

På en enda sten i vattnet.

Tuonis son med krökta fingrar,

Krökta fingrar, jernbeknotad,

Hvilken nät af jern-tråd binder,

Han som not af koppar knyter,

Band en not af hundra famnar,

Tusen famnar lång den gjorde,

Uppå samma natt om hösten

Och på samma sten i vattnet.

Ut man sedan nätet kastar,

Kastar öfver Tuoni-elfven

Öfver elfven, långsmed elfven,

Kastar ännu snedt deröfver,

Att ej Wäinö måtte slippa,

Sig Uvantolainen reda,

Ej så länge tiden varar,

Klara månen ännu lyser,

Ifrån Tuoni-Gudens boning,

Eviga Manala-hemmet.

Gamle trygge Wäinämöinen

Såg nu ofärd honom hota,

Nödens dag förhanden vara;

Vågar sig till annat byta,

Dristar att förändra skepnad,

Går i hafvet, svart till färgen,

Rullar sig som sten i vattnet,

Såsom starr-gräs ut i hvassen.

Dödar hundrade foreller,

Tusen moder-fiskens alster,

Krälar med en jern-orms skepnad,

Slingrar sig som etter-ormen,

Far så öfver Tuoni elfven,

Genom nätet, bragt i floden.

Sade, dädan återkommen,

När från Tuonela han sluppit,

Åt den ungdom, som då växte,

Åt den skara, som sig höjde:

"Icke må du unga slägte,

Icke du, som sedan kommer,

Efter ord till Tuoni fara,

Söka trollord från Manala.

Många hafva sig begifvit,

Men ej många återkommit

Ifrån Tuoni-Gudens boning,

Eviga Manala-hemmet."

Dädan ej ett ord han erhöll,

Fick ej halfva ordet en gång.