Om Eddan (KL) Diktcykeln om Volsungarna, Giukungarna, Atle och Iormunrekr

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Diktcykeln om Volsungarna, Giukungarna, Atle och Iormunrekr



Vi komma nu till de sånger i Eddan, hvilka behandla de delvis från den stora folkvandringen härstammande samgermanska sägner, af hvilka vi återfinna spridda drag i hela den forngermanska litteraturen, men hvilka endast relativt fullständigt bevarats i den medelhögtyska hjältedikten   N i e b e l u n g e n l i e d   och i de eddakväden, vi nu vilja närmare betrakta.


Dessa tvänne uppteckningar af denna sagokedja äro visserligen i mycket lika, men ock i mycket olika hvarandra. Det vore onekligen frestande att ingå på en jämförelse dem emellan, men som detta skulle föra oss allt för långt, måste vi inskränka oss till att endast nämna, att äfven öfver dessa tvänne diktcyklar falla helt och hållet olika dagrar. Den på 1100-talet i södra Tyskland diktade Niebelungenlied är nämligen redan fullkomligt färgad af Medeltidens sentimentala romantik, under det att dessa eddakväden ännu äro burna af den äkta heroiska diktningens lika enkla som storslaget tragiska skönhet. Eller med andra ord: hjälten Siegfried — Sigurd, i Eddan ännu en värklig heros, är i Niebelungenlied redan vorden en riddare.


Men ehuru vi måst så knapphändigt affärda detta intressanta ämne, äro vi likväl tvungna att lämna en kort öfversikt öfver hufvudinnehållet i denna sagocykel såsom det efter åtskilliga omgestaltningar framställes i dessa eddasånger.


___________________


Det var en gång — så börja ju alla sagor — en dvärg, som hette Andvare. Denne var i sittning af en stor skatta men var ock af en illasinnad norna dömd att i en gäddas skepnad ständigt 'vada i vattnet'.


De tre gudarna Oden, Hǿner och Loke voro en dag ute på jakt. De fingo då se en utter sitta på åstranden, ätande en fisk. Loke tog en sten och slog ihjäl uttern. Sedan gudarna flått honom, buro de skinnet till en konung vid namn Hreiðmarr. Denne förpliktade då gudarna att som böter för dråpet fylla och hölja utterskinnet med guld, ty denne utter var ingen annan än konung Hreiðmarrs egen son Otr[1].


Loke begifver sig då till 'Andvaraforsen' och fångar där gäddan (= dvärgen) Andvare samt tvingar honom att för priset af sitt lif utlämna sin skatt. Andvare är tvungen att lyda, men söker i det längsta behålla en ring — Andvaranautr — men också denna nödgar honom Loke att lämna. Då uttalar Andvare en förbannelse öfver en hvar, som blifver egare af hans skatter.


Gudarna uppsöka därpå ånyo konung Hreiðmarr samt fylla och hölja utterskinnet med det från dvärgen tagna guldet. När detta är gjordt, pekar Hreiðmarr på ett hår som sticker fram. Då framtager Oden Andvaranautr och betäcker håret med ringen, under det att Loke upprepar dvärgens förbannelse.


Hreiðmarrs tvänne kvarlefvande söner Fáfner och Regenn kräfva nu sin fader på andel i böterna, men denne vägrar. Då dräper honom Fáfner och bemäktigar sig skatten. Regenn kräfver nu af sin broder sin andel, men Fáfner svarar i sin tur nej samt lägger sig att i en ettersprutande drakes hamn rufva öfver skatten på Gnitaheden. Då börjar Regenn i tysthet stämpla mot sin broder.


Volsungr hette en fräjdad konung. Det hände en gång, att en gammal enögd gubbe gästade honom och stötte ett svärd in i en trädstam, hvarefter han gick bort. Volsungr lämnade åt sin son Sigmundr detta svärd. Det svärdet hette Gramr och var det yppersta af alla svärd. Sigmundr blef ock en fräjdad konung och hade flera söner. En af dem hette Sinfjotle, en annan Helge med tillnamnet Hundingsbane[2]. Omsider äktade Sigmundr konungadottern Hiordís, men blef härigenom invecklad i en strid med konung Lyngve Hundingsson. Sigmundr är i denna kamp nära att segra, då en gammal man i sid hatt och blå kappa visar sig midt i slaktningens tummel, korsar sin klinga med Sigmundrs, hvarvid dennes brister itu. Sigmundr faller då, men lämnar döende bitarna af sitt brustna svärd till Hiordís.


En tid härefter föder hon en son, som kallades Sigurd. När denne vuxit upp, beder han om tillåtelse att få välja sig en häst. Detta beviljas, och en dag, när Sigurd går i skogen, möter han en gammal man, som visar honom på en ung grå häst, på hvars rygg ännu ingen suttit.


Den hästen hette Grane och var den yppersta af alla hästar.


Den nyssnämnde Regenn fostrade Sigurd och lärde honom många idrotter. När han anser tiden vara inne, uppmanar han Sigurd att dräpa Fáfner. Sigurd svarar, att därtill behöfde han ett godt svärd. Regenn smider då ett sådant. Sigurd pröfvar det genom att söka klyfva smedjestädet. Detta håller, men svärdet brister. Då smider Regenn ett nytt svärd, men det går på samma sätt. Då uppsöker Sigurd sin moder och får af henne bitarna af svärdet Gramr. Regenn hopsmider dessa och Sigurd pröfvar detta tredje svärd på samma sätt som de förra. Men nu håller svärdet och städet brister. Därpå kastar Sigurd i den förbiflytande floden en ulltott, hvilken äfven klyfves, och då ändtligen anser han sig ha fått ett godt svärd.


Sigurd dräper därpå Fáfner och på Regenns begäran steker han därefter Fáfners hjärta, men tager på det med fingret för att känna efter, om det är fullstekt. Då bränner han sig och sticker fingret i munnen. Men i och med det att Fáfners hjärtblod kommer på hans tunga, förstår han fåglalåt och begriper således hvad nötväckorna kväda till honom uppe i trädet. De råda honom att strax döda äfven Regenn och därpå taga Fáfners skatt samt rida upp till Hindarfjäll för att där befria en i trollsömn försänkt valkyrja.


Sigurd gör, som fåglarna råda, samt träffar konung Buðles dotter Brynhild. De svärja hvarandra trohet, och Sigurd lämnar henne Andvaranautr[3].


Efter en tid gästar han konung Giuke. Dennes trollkunniga drottning Grimhildr räcker honom en glömskans dryck, så att hart förgäter alla de eder han svurit Brynhild och fattar kärlek till Giukes dotter Guðrún.


Giuke och Grimhildr egde flera söner. Bland dem nämna vi Gunnarr och Hogne. Den förre eftersträfvade Brynhilds hand. Men Brydhilds sal var omgifven af en förtrollad eld, genom hvilken blott den främste af alla hjältar kunde rida, och hon hade sagt, att hon endast åt denne ville skänka sin hand. Gunnarr försöker då rida genom elden, men hans häst viker tillbaka. Då växla han och Sigurd gestalt, och på Granes rygg med svärdet Gramr i handen rider Sigurd genom den trollska lågan, I tre nätter[4] hvilar han hos Brynhild med svärdet lagdt mellan dem båda. Nu måste Brynhild hålla sitt löfte och samtycka till att blifva Gunnarrs brud. Sigurd och hon byta nu ringar. Sigurd tager från henne Andvaranautr och gifver henne en annan. Så rider han hem till sin maka Guðrún och skänker henne Andvares ring. Snart därpå ståndar Gunnarrs och Brynhilds bröllopp — ty hon bryter icke sitt löfte — och Sigurd återfår sitt minne, men som det höfves en hjälte, gömmer han stolt och tyst sitt kval i sitt bröst.


Så händer det en dag, att Brynhild och Guðrún börja tvista om, hvilken af dem, som vore gift med ypperste hjälten. Då förråder Guðrún det mot Brynhild begångna sveket. Och när denna varsnar Andvares ring på Guðrúns finger, förstår hon, att det är sannt hvad Guðrún sagt. Men då så är, kan hvarken hon eller Sigurd längre få lefva, ty »alt kan en mand give sin fulltro ven, kun ikke den kvinde han har kær, ti gör han det, da bryder han nornens lønlige spind og to liv forspildes». Brynhild söker därpå öfvertala Gunnarr att dräpa Sigurd, men först sedan hon anförtrott honom den lögnen, att svärdet Gramr icke låg draget mellan henne och Sigurd under de tre nätter han gästade henne, samtycker Gunnarr. Giukes söner fälla därefter Sigurd enligt en äldre tradition ute i skogen söder om Rhen, enligt en yngre i hans säng. Nu smälter Guðrún i tårar vid åsynen af sin makes lik. Men tiden helar ju, som det heter, alla sår och snart äktar hon Brynhilds broder Atle och går nya sorger till mötes. Men Brynhild har inga tårar. Hon brister blott ut i ett förtvifladt skallande skratt, så att Giukungasalen darrar, och genomborrar sig därefter med sitt svärd för att få följa sin älskade hjälte till Valhall. —


Nu ega de kvarlefvande Giukungarna, Gunnarr och Hogne, Andvares olycksbringande skatt. Men Atle fikar efter densamma och bjuder Giukungarna till sig. De komma, men varda öfverfallna och fängslade. Dessförinnan har dock Gunnarr kastat guldet i Rhens skummande böljor. Nu vill Atle veta, hvar det är gömdt. Men Gunnarr tiger. Då låter Atle skära hjärtat ur bröstet på Hogne. Ännu mindre kan Gunnarr då förmås att yppa, hvarest det är doldt. Då kastas han i en ormgrop och får där sin bane. Ännu ila Rhens vågor öfver Andvares förbannade skatt, men efter Gunnarrs död finnes det ingen, som känner stället, där han sänkte guldet i floden.


Atle tillreder sedan ett storartadt graföl samt bjuder Guðrún böter, men hon vill inga taga. Hon behöfver det ej heller, ty hon har redan hämnats. Hon har nämligen dräpt sina och Atles söner, gifvit honom deras hjärtan att äta och deras blod att dricka. Gunnarrs och Hognes död är likväl ej fullt hämnad förr, än hon äfven dräpt Atle. Men då har hon också fullgjort sin plikt och behöfver ej längre lefva detta usla lif, hvadan hon störtar sig i hafvets djup.


Härmed är egentligen Volsunga-Giukungasagans väldiga sorgespel lyktadt.


Men ej desto mindre fortsattes det. Guðrún blir af böljorna buren till konung Jónákrs land, gifter sig med honom och där uppfostras hennes och Sigurds dotter Svanhildr. Denna äktar sedan den mäktige konung Iormunrekr, men anklagad af honom för otrohet blir hon dömd att söndertrampas af vilda hästar. Då äggar Guðrún sina söner Sorle och Hamðer att hämnas Svanhildrs död. De draga åstad, men varda, då järn ej biter på dem, stenade af Iormunrekrs folk. Och därmed är ändtligen Volsunga-Giukunga-ätten fullkomligt utslocknad.


Bakom denna sagocykel kan man skönja några historiska tilldragelser. De äro visserligen icke många, men desto mera upplysande.


Det är möjligt, att Volsungasagan har en historisk grund, men härom veta vi intet med visshet. Däremot är detta bevisligen fallet med sagorna om Giukungarna, Atle och Iormunrekr.


Omkr. 375 e. Kr. började den stora germanska folkvandringen, i det att de asiatiska Hunnerna då inbröto i Europa. Dessa underkufvade först de vid Svarta hafvet boende Ostgoterna, hvilkas öfver 100-årige konung Ermanarik (= tyska Ermentrich, isländska Iormunrekr) stupade.


Enligt den på latin skrifvande gotiske historikern Jordanes lät konung Hermanaricus en hustru till en af sina höfdingar söndertrampas af vilda hästar. Hon hette Sunilda och hennes bröder Sarus och Ammius hämnades på Hermanaricus genom att dödligt såra honom.


Förmådd af den västromerske fältherren Aëtius angrep Hunnernas konung Attila (= tyska Etzel, isländska Atle) den burgundiske konungen Gundicarius (tyska Gunther, isländska Gunnarr) och tillfogade honom 435 och 437 e. Kr. tvänne afgörande nederlag, i hvilka, enligt en väl något öfverdrifven berättelse, ej endast Gundicarius själf, utan äfven hela det burgundiska folket lär hafva gått under. En tid därefter blef Attila själf dräpt af sin maka Hildico. Som gäst hos Atle uppträder ock Þjóðrekr (= tyska Dietrich, Didrik, vanligen kallad Didrik af Bern = Verona), hvilken är den fräjdade östgotakonungen Theodorik den store († 526 e. Kr.).


Åtskilliga namn på dessa 'hjältar' känner man sålunda mycket lätt igen, men framställningen och tidsföljden äro i historien och hjältesagan vida skilda. Hvad som i den förra är så att säga allmänt socialt, det göres i den senare till något rent privat och personligt, ty, som vi ofvan sagt, under den heroiska tiden är det individen, som representerar samhället. Striden mellan det hunniska och det burgundiska folket omvandlas därför till en familjetvist mellan Atle och Giukungarna rörande Andvares förbannade skatt. Vi märka ock, att sagan ej bryr sig det minsta om kronologien. Ermanarik († 376?), Attila († 453) och Theodorik († 526) äro alla samtidiga, ja denna sagokedja rent af slutar med den i tiden älste af af dessa 'folkvandringskonungar', nämligen Ermanarik.


Vi ha nämnt några ord om den historiska grunden för dessa forngermanska hjältesagor. Och detta af det skäl, att det är mycket sällan man kan stå så att säga med historien i den ena och sagan i den andra handen samt, jämförande dem med hvarandra, få en inblick i, på hvad sätt den poetiska hjältedikten i folkfantasien så småningom uppväxer ur den prosaiska historiens torra och nakna fakta.


___________________


De sånger i Eddan, som behandla denna stora sagocykel, bilda — i fall vi få medtaga de nu förlorade — ett storartadt uppslag till ett fornnordiskt epos, i enkel och osökt skönhet fullt jämstäldt med, i gripande tragisk storhet måhända öfverlägset de homeriska hjältedikterna. Men dessa kväden äro endast ansatser till ett sådant epos, och de ha dessutom kommit till eftervärlden i ett mycket fragmentariskt skick. Det är med andra ord blott bitarna af Sigmundrs brustna svärd, som vi ega kvar, och nu finnes det ingen Regenn smed, som åter kan smida dem samman till ett. —


Då vi nu försökt lämna en kortfattad redogörelse för innehållet i denna sagokedja, kunna vi inskränka oss till att i det följande blott påvisa det vackraste och mest minnesvärda i dessa dikter.


___________________


I spetsen för dessa står i Eddan ett litet prosaiskt stycke, handlande om Sinfjotles död —   F r á   d a u ð a   S i n f j o t l a    ( S i n f j o t l a l o k )    — , i hvilket det berättas, huru Sigmundrs son Sinfjotle blifver förgifven af sin styfmoder Borghildr[5], samt huru Sigmundr sedan bär sonens lik i sina armar till en sjö, där en man (= Oden?) mottager liket i en båt och därpå försvinner. Detta lilla prosaiska stycke har sitt stora intresse, emedan det, jämte andra utdrag, uppenbarligen tyder på nu förlorade sånger om Sigmundr och Sinfjotle. Härefter följer Gripesspá.



Fodnoter

  1. Otr betyder på isländska utter.
  2. Se ofvan sångerna om Helge Hundingsbane.
  3. Förf. vill ej inlåta sig på den omstridda frågan, huruvida valkyrjan Sigrdrifa och Brynhild äro identiska eller icke.
  4. I Helreið Brynhildar säger Brynhild själf, att det var åtta nätter.
  5. Ofvan omtalad som Helge Hundingsbanes moder.