Om feer och skogsjungfruar
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om feer och skogsjungfruar
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Tredje boken, kap. 10
Nyckelord: – Diana- och Ceres-tempel. – Skogsjungfrur. – Konung Hotherus.Feernas makt. – Balder. – Bländverk. – Okänd lund. – Förtrollad dräkt. – Fiendens skada. – Lifsmedel. – Spåren röja. – Segergördel. – Hels rike.
VIDARE VORO i de nordiska länderna åtskilliga tempel helgade åt Diana och Ceres, och där funnos äfven helgedomar för ödets feer, uppförda genom trolldomskonster utan hjälp af människohand. Dessa plägade våra förfäder besöka under högtidligt afgifna löften och böner för att rådfråga ödes gudinnornas orakel angående sina barns kommande öden, och då de därvid sågo in i kapellet, fingo de skåda ibland tre, ibland flera säten, där lika många kvinnliga väsen sutto, af hvilka somliga tilldelade barnen ett fagert utseende och riklig gunst bland människorna, andra åter skänkte frikostighet eller liknande dygder i rikt mått; andra slutligen, som voro mindre välvilliga till sinnelaget och ville förringa de förras gåfvor, lade till barnens blifvande anlag nidskhet eller slika dåliga egenskaper. Men det var ej allenast barn, utan äfven personer af mogen ålder, ja understundom t. o. m. konungar som, efter hvad man erfarit, gäckades af sådana narrspel och trollkonster. Så t. ex. råkade Hotherus, konung i Sverige och Danmark, när han en gång var på jakt och i villsam dimma blifvit skild från sitt jaktsällskap, in i en slags koja, tillhörig skogsjungfrur. När han så af dem hälsades vid sitt eget namn, sporde han dem hvilka de voro. De påstodo då, att det var hufvudsakligen genom deras ledning och öfverbefäl som drabbningars utgång afgjordes. Ty ofta vore de tillstädes i strider utan att kunna ses af någon och skaffade genom hemligt bistånd framgång åt sina vänner; de förklarade sig nämligen äga makt att efter sitt behag utskifta lycka eller motgång. Därvid uppmanade de Hotherus att ej med vapen angripa Balder, som var en lönnlig telning af gudarnas stam. Som han förnummit feernas ord, fann han sig, utan skydd af kojan (ty denna hade försvunnit), plötsligt ensam under bar himmel, stående midt på ett fält utan något som helst tak öfver hufvudet. Hvad som särskildt väckte hans förvåning var tärnornas hastiga försvinnande och ställets förändrade utseende äfvensom den bedrägliga synvillan med feernas boning. Ty han kunde ej förklara hvad som försiggått omkring honom och förstod ej, att det i själfva verket blott varit ett bländverk och gyckelspel af trollkonster. Efter några års förlopp, då samme Hotherus, utmattad af hårda strider, ströfvade genom aflägsna obebodda nejder och uppnått en lund, den ingen dödlig besökt, råkade han på en grotta, bebodd af några okända tärnor. Det visade sig vara desamma som en gång skänkt honom en klädnad, som gjorde honom hård mot sår. På tärnornas fråga hvarför han kommit dit, berättade han sina motgångar i kriget. Och därvid beskyllde han dem för att ha bedragit honom med falska löften och började klaga öfver sina nederlag och hårda pröfningar, ställande dem till ansvar därför, att allting gått honom annorledes än de förespeglat honom. Men tärnorna svarade härtill, att ehuruväl han sällan utgått såsom segrare ur striden, hade han likväl tillfogat sina fiender lika stort afbräck som de honom och vållat ej mindre manspillan än han själf fått röna, men att seger väntade honom, därest han blott kunde uppsnappa de lifsmedel, som utfunderats för att öka fiendens krafter. Lyckades blott detta, skulle han få se allt utfalla efter sin önskan. Sedan han därpå skilts från feerna, samlade han ånyo sina krafter och uppbådade en krigshär för att tåga mot fienden. Medan han nu under natten iakttog dennes läger, fick han se tre skogsjungfrur, som buro den hemlighetsfulla maten, komma ut därifrån; han följde på ilande fot efter dem, vägledd af deras spår på den daggiga marken, och inträdde slutingen i den boning där de höllo till. Med hjälp af den ljufligaste harpolåt (hvari han var mästare) erhöll han af dem såsom gåfva en kedja af utsökt finhet och glans och en mäktig segergördel. När han så återvände samma väg han kommit, mötte han sin fiende, hvilken han genast tillfogade banesår, så att han följande dag förpassades till Proserpina, som i en dröm visat sig för honom stående vid hans sida.
