Om häxors bestraffning
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om häxors bestraffning
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Tredje boken, kap. 21
Nyckelord: – Vincentii berättelse. – Engelsk spåkvinna. – Kråkans kraxande. – Häxans bekännelse. – Straffets utförare. – Djäflarnas öfverste. – Svart häst. – Skränet hördes fyra mil. – Karentin. – Skamliga mirakler. – Onda andars verk. – De onda bedragas med rätta.
FÖR ATT MAN ej må tro, att det endast är om de nordiska trollpackorna som sorgliga skildringar här anföras, må man läsa Vincentii Speculum historiale (bok XXV, kap. 26), där han förmäler, hurusom en engelsk kvinna, dårad genom svartkonst, sedan hon hemskt plågats af onda andar, blifvit af dem bortförd genom luften, under det hon utstötte fasansfulla klagoskrän. Hans ord lyda så : I Bethel, en stad i England, lefde en kvinna, som var en spåkvinna och häxa. En dag, medan hon satt vid sin måltid, började en kråka, som hon hade till sin förnöjelse, att upphäfva ett egendomligt, mer än vanligt högljudt kraxande. När matmodern hörde detta, föll knifven ur hennes hand, och hon bleknade. Länge suckade hon och sade så: »I dag har min plog plöjt sin sista fåra ; i dag skall jag få spörja och lida något mycket ledsamt.» Medan hon ännu talade, kom en budbärare till henne och berättade: »I dag har din son dött, och hela hans familj har plötsligt drabbats af döden.» Vid denna underrättelse störtade hon strax till jorden, öfverväldigad af smärta, och lät hämta sina ännu kvarlefvande barn, en munk och en nunna, till hvilka hon under snyftningar sade: »Det har varit mitt olycksaliga öde, att jag städse bedrifvit djäfvulens verk, jag har varit ett afskum af alla laster och mästarinna i förförelser, jag har öfverträdt eder religions föreskrifter och dymedelst bragt mig själf i fördömelse. Nu, eftersom jag vet, att jag skall få till bödlar samma djäflar som varit mina tillskyndare i brott, besvär jag eder vid den kved som födt er, att I försöken att lindra mina plågor: fördömelsen öfver min själ kunnen I ändock ej återkalla. Därför mån I insy min kropp i en hjorthud och innesluta den i en stensarkofag samt fästa locket med järn och bly, hvar jämte själfva stenkistan bör kringgärdas med tre väldiga kedjor. Om jag så fått hvila i ro under tre nätter, skolen I på fjärde dagen jorda mig; ehuruväl jag fruktar, att jorden ej vill hysa mig för mina illgärningars skull. Psalmsångare må vara tillstädes under femtio nätter och mässor sjungas för mig under lika många dagar. Så skedde ock som hon föreskrifvit, men ingenting hjälpte. Ty under de två första nätterna, medan prästkorer sjöngo psalmer omkring liket, infunno sig enstaka djäflar, hvilka utan svårighet bröto upp kyrkporten, ehuru den var stängd med en väldig bom, och ryckte loss de två yttersta kedjorna. Den mellersta åter, som var gjord af starkare gods, förblef oskadad. Tredje natten vid hanegället tycktes hela klostret skakas i sina grundvalar genom bullret af de anstormande fienderna. En varelse, hemskare till uppsyn än de öfriga och mera storväxt, skakade dörrarna med våldsam kraft och slog dem i spillror, hvarpå han med öfvermodiga åthäfvor närmade sig stenkistan, ropade den döda vid namn och befallde henne att stiga upp. Då hon härtill svarade: »Jag kan ej för mina kedjor», sade han: »Du skall blifva fri, och detta till din egen olycka.» Och därmed slet han utan ansträngning itu den kedjan som trotsat de andras vilda försök, alldeles som om det varit blånor, samt sparkade undan locket på stenkistan. I det han därpå fattade kvinnan vid handen, drog han henne med sig i allas åsyn genom kyrkan ned till ingången. Där stod väntande en svart, stolt gnäggande häst, försedd med utstående järngaddar öfver hela kroppen, och på dessa kastades den beklagansvärda kvinnan upp och försvann för åskådarnas blickar jämte hela följet. Men hennes ömkliga rop om stånd förnummos vid pass fyra mil bort. — Om ett annat gyckelspel af djäfvulen, hvilket till följd af dyrkan af orena andar drabbade de arma invånarna i staden Karentin på Rügen, förmäler Saxo (i 14. boken), då han säger, att på denna ort först bedrifvits otukt mellan människor, förförda af onda andar, och att de sedermera på ett afskyvärdt sätt blifvit straffade under den skamliga handlingens utöfvande. Ty då i den staden männen plägade otillåtligt umgänge med kvinnor, brukade de fastna vid dem som hundar och kunde sedan ej ens efter lång väntan komma loss från dem. Stundom upphängdes ett sådant par öfver en stång, och deras ovanliga hopkoppling framvisades såsom ett löjeväckande skådespel för folket. I följd af sådana skamliga under kom man att ägna en festlig kult åt gemena framställningar i bild och lät öfvertyga sig, att det var dessas krafter som åstadkommit hvad som i verkligheten blott varit ett bländverk af djäflar. Sådant allt tillstädjes, enligt den hel. Augustinus (De civit. Dei, bok VIII), genom Guds upphöjda och rättfärdiga dom, till följd af deras brott hvilka förskyllat att så hårdt anfäktas eller underkufvas och bedragas af slika onda andar. Men den som hvarken eftersträfvar ett saligt lif i det tillkommande eller ett fromt lefverne i det nuvarande, han må genom slika offer söka döden i helvetet. Den åter, som ej vill hafva någon gemenskap med illasinnade demoner, behöfver ej rädas, att den vidskepelse, i hvilken dessa väsens kult framträder, skall kunna skada honom, utan må han allenast vidkännas den sanna religionen, genom hvilken det onda blottas och öfvervinnes.
