Om nattlig dans af älfvor, d.v.s. gastar
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om nattlig dans af älfvor, d.v.s. gastar
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Tredje boken, kap. 11
Nyckelord: – Gastar. – Virgilius. – Ovidius. – Horatius. – Berget Atlas. – Solinus. – Satyrer. – Fauner. – Segertecken. – Älfdans. – Vällustens straff. – Tomtar.
DET ÄR INGALUNDA ovanligt, att de som nattetid äro på färdvägar eller de som vakta boskapshjordar kringhvärfvas af spöksyner af skiftande art, såsom det bl. a. heter hos Saxo från Själland:
- »Gastarnas hemska kohort kommer sättande rätt öfver fälten,
- Störtar sig upp i den blånande luft och skriker och väsnas;
- Fauner, som slutit förbund med satyrer i brokiga hopar,
- Kämpa en rasande kamp mot skogarnas lurfviga väsen;
- Vattnets och lundarnas folk sig blanda med skuggor ur grafven,
- Larver och lamier käckt genomskjuta hvarandra och brottas,
- Medan af furier en skock ses hvirfla i yrande kretslopp.»
Om samma ämne skref Virgilius så:
- »Fauner, vi dyrka i er våra enkla landtliga gudar.»
Och Ovidius:
- »Halfgudar har jag också, landtgudar, fauner och nymfer,
- Då de ej värdiga synts att hedras med boning i himlen,
- Må vi åtminstone unna dem bo bland mänskor på jorden.»
Horatius :
- »Faunus, du som skalkas bland lätta nymfer,
- Må du sväfva lekande, glad i hågen
- Öfver mina soliga fält och marker!»
Denne Faunus kallas af andra Satyr.
Pomponius Mela förtäljer, att man om nätterna ofta ser lågor fladdra och hör ljudet af cymbaler och flöjttoner på baksidan af berget Atlas i Mauretanien, men om dagen finner man ingen där. Detsamma intygar Solinus (kap. 38), då han säger: »Berget genljuder öfverallt af egipanernas (d. v. s. bockfotade varelsers) dansar.» Likaså nämner han (kap. 44) satyrer och himantopoder eller klumpfotingar, ägnade att förvrida hjärnan på den kritiklösa hedniska världen. Också kan man anse för visst, att dessa fauner och satyrer äro besläktade med de gastar, som på åtskilliga orter i de nordiska landsändarna, särskildt nattetid, pläga anställa sin egendomliga ringdans, beledsagad af musikaliska ljud i växlande mång. fald. Men efter solens uppgång röja dessa väsen sig stundom genom sina fotspår, som förblifva intryckta i den daggiga marken såsom vi sett hos Saxo (citerad i näst föregående kapitel) i hans berättelse om konung Hotherus, hvilken följde efter tre skogsjungfrur ända till deras grotta och lyckades afvinna dem gördeln och kedjan såsom vårdtecken om stundande seger. Någon gång har man dessutom funnit, att dessa väsen under dansen intryckt sina fotspår så djupt i marken, att stället, där de plägat hålla till, blifvit rundt om i en cirkel tydligen afsvedt liksom af eld, så att grässvålen förtorkat och intet grässtrå sedan kunnat växa där. Dessa nattliga dansar af andeväsen kalla invånarna älfdans, och de hysa den föreställningen, att de människors själar, som hängifva sig åt sinnliga njutningar och äro slafvar under sina onda begär samt utan motstånd följa lustans ingifvelser och därigenom försynda sig mot både gudomlig och mänsklig lag, efter att hafva antagit kroppslig gestalt på detta sätt sväfva omkring jorden själf, där de lefvat sitt lif. Till detta slags väsen tros äfven de [tomtar] höra, hvilka ännu i våra dagar pläga i mänsklig skepnad bekväma sig till att tjäna människorna, i det de om nätterna utföra arbete och sköta hästar och boskap, såsom skall visas här nedan i denna boks 20. kap., där det talas om andarnas tjänst.
